Se upp med särintresset och generaliseringarna

Det finns sedan ett par decennier en trend som bara blir starkare och starkare, eller kanske värre och värre. Det handlar om särintresset som hela tiden tar större utrymme än allmänintresset. Med detta följer också en anonymisering av debatten och ett ökat främlingskap. ”Vi” ställs mot ”dem”.

Det konkreta och signalen
Vidrigast är naturligtvis den variant av särintresse som sorterar människor utifrån ras, kultur och nationell tillhörighet. ”Vi svenskar” ställs mot oönskade ”icke-svenskar”. Det nu föreslagna återvandringsbidraget är bara en teknisk tillämpning av denna sortering av människor. Med en tillräckligt hög prislapp (till en början) räknar man med att pengarna ska locka folk att packa ihop och ”flytta hem”. Signalen är tydlig. ”Vi vill inte ha dig här, stick…”

Kristersson måste göra som Åkesson vill
Utredaren som tittade på denna möjlighet kom fram till att högst några hundra personer skulle nappa på denna krok, men det struntar Tidögänget i. SD får igenom sin politik eftersom de tre regeringspartierna sitter på nåder från Åkesson. De tidigare borgerliga partierna har inget att sätta emot i förhandlingarna. Åkesson kan vara ultimativ i sin inställning eftersom Kristersson inte kan riskera en regeringskris.

Farlig förenkling
Men detta med ”vi och dom” hittar vi på många olika nivåer och i olika sammanhang i samhället. Det finns en farlig förenklingsfälla inbyggd i hur vi hanterar olika frågor. Pensionärer klumpas gärna ihop. Trots att vi är dryga två miljoner boende i Sverige som nått 65 års ålder eller mer blir vi ofta behandlade som en enhetlig grupp. Som man kan bortse ifrån, tycka synd om eller ignorera, lite beroende på sammanhang. Men sanningen är att vi seniorer har väldigt olika livsförutsättningar. Några av oss har t.ex. tjänat bra på vårt boende och skapat ett ekonomiskt överskott när vi sålt ett boende. Andra har varit arbetslösa och lever på näst intill existensminimum. Och alla varianter däremellan.

Seniorer marginaliseras
Just när det gäller synen på oss med yrkesarbetet bakom oss finns en ganska utbredd respektlöshet i samhället. Vi betyder inte så mycket, man kan objektifiera oss och behöver inte ta hänsyn till våra egna önskemål. Man marginaliserar gärna seniorers åsikter och bortser från vad vi kan tillföra. Med vissa undantag är det så. Det räcker att se på hur svagt seniorer företräds i politiska församlingar för att inse hur det ser ut. Erfarenhet värderas inte så högt. Viktigare tycks vara ungdomligt utseende och att vara aktiv på rätt sociala plattformar, synas i rätt sammanhang och kunna framstå som i takt med tiden.

Det komplicerade blir obegripligt och distansen ökar
Vi har t.ex. en energiminister som tror att hon kan svänga sig med rätt begrepp när det gäller ”fysikens lagar” och hur energisystemen fungerar idag. Men på punkt efter punkt kan forskare och experter blottlägga hennes okunskap. (Länktips, se nedan). Sorgligt nog hinner inte eller orkar inte journalisterna ta tag i fackfrågorna och ställa rätt motfrågor, så energiministerns lögner och halvsanningar får stå oemotsagda. Vilket i sin tur leder till slutsatsen hos partistrateger att rätt attityd i TV-studion är viktigare än att ha rätt i sak. Miljöministern agerar på liknande sätt med en ordsvada som inte har med fakta att göra. Och vi kan ju steg för steg se hur detta sätt att analysera och hantera verkligheten ökar distansen mellan politiker och väljare. Det komplicerade och obegripliga blir än mer obegripligt när ord och attityd blir viktigare än fakta och sanning.

Det sluttande planet …
När vi väljer ledare som hellre agerar i Trump-anda, med påhopp, förenklingar och lögner, än ledare som problematiserar komplexa frågor försvårar vi den balanserade och försiktiga, men snabba, omställning av samhället som är nödvändig. Lägre pris vid pump blir en valvinnare och klimatarbetet skjuts på framtiden. Vi glider bort från den verklighetsförankring och insikt om sakernas tillstånd som är avgörande för att få folk med på olika åtgärder. Och när Tidögänget dessutom slaktar folkbildningen krymper naturligtvis den gemensamma kunskapsbasen och förståelsen för sakernas tillstånd. Generaliseringar och enkla slogans tar plats. ”Skicka hem dem”, typ. Först med en prislapp, senare med våld, kan man ana. Vi har ju sett hur det går till i världen när oönskade folkgrupper fördrivs och minoriteter diskrimineras.

Ingen vill vara objektiviserad
Om vi inte ser upp kommer högern och extremhögern snart att sätta en prislapp på de äldre som de vill diskriminera eller ”skicka hem”. Trots att de betalat skatt och varit en del av samhället. ”Vi har inte råd” kommer det att heta. Och vilka som är ”vi” och vilka som är ”de” kommer att vara tydligt. Motkraften blir att inkludera fler i ”vi”-et och att sluta objektivisera människor. Ingen av oss vill vara exkluderad. Alla har något att bidra med.

Länktips: Tomas Kåberger kommenterar den 6 september i ETC Ebba Buschs framträdande i TV. https://www.etc.se/kommentar/aer-energiministern-ens-intresserad-av-fakta

31000 svenskar har skyddad identitet

31 000 svenskar har skyddad identitet. Det är mer än en dubblering på tio år. Detta hör jag i ett inslag på radions P1, där man också låter en av de drabbade kvinnorna komma till tals. Hon får berätta om hur säkerheten med en skyddad identitet också blir ett vägglöst fängelse. ”Det går inte att ha ett mobilnummer eller att anmäla sitt barn till en skola”, säger kvinnan i reportaget. Hon beskriver också hur just hennes situation, med psykisk och fysisk misshandel utgjorde tillräcklig bakgrund för att få den skyddade identiteten. (Länktips, se nedan).

Svårigheter att leva ”skyddad”
Det måste vara svårt på en mindre ort att ha skyddad identitet. Det går inte att gömma sig i mängden när det bara finns en eller två livsmedelsbutiker eller ett par skolor. Förr eller senare hittar våldsverkaren sitt tilltänkta offer och risken är uppenbar att våldet fortsätter. Och vad gör denna situation med barnen? Vilken trygghet och tillit kan barnet känna när mamman (för det är ju mamman som får skyddad identitet) inte kan leva ett vanligt liv i samhället? Hur ska en tonåring hantera det utanförskap det innebär att inte få vara med på skolfoton, inte få gå med i en idrottsförening, inte ställa sig i kö för något, där namn och adress ska anges?

Äntligen kan vi använda ordet vandel till något bra?
Spontant känns det som att det i påföljdsskalan måste finnas något mer än dagsböter för en förövare. Han skulle behöva bevisa sin vandel (för att nu låna ett av Tidögängets favoritord). Kanske under fem eller tio år återkommande rapportera på något sätt, tvingas att bete sig på ett sätt som i förlängningen kan få aggressionen att lägga sig. Mest för att skapa en rimlig balans mellan konsekvenserna för offer och förövare, men också för att ge offren (kvinnan och barnen) känslan av att även mannen får sin vardag inskränkt.

Det fysiska brukar vara den femte fasen i konflikttrappan
På en annan nivå är det naturligtvis också så att mannen behöver hjälp. Det är ett misslyckande att män misshandlar kvinnor och att det är den väg mannen väljer för att på något bakvänt sätt ”få rätt” eller känna sig nöjd med sitt liv. I de konflikttrappor kan studerat brukar det fysiska bli aktuellt i steg fem, dvs att konflikten gör över i en handgriplig fas. Men det finns åtminstone fyra nivåer före denna fysiska nivå. Faser, där det borde finnas metoder att hantera tillkortakommandena och motsättningarna på ett sätt som förhindrar eskalering.

Hur ska vi ta tillvara barnens rättigheter?
Antagligen är det en definitionsfråga. När är en konflikt i en relation någon utomståendes angelägenhet? När upphör en konflikt i en relation att bara handla om de inblandades svårighet att komma överens? Kan man se det som en rättighet för barn att få växa upp utan att ständigt vara orolig för föräldrarnas återkommande konflikter? Hur ska barnens rätt då bäst tas till vara? Vi vill ju inte ha ett kinesiskt övervakningssamhälle, antar jag. Så hur ska det gå till att ge varje barn en rimligt trygg uppväxt?

Vad ska vi ha samhället till?
Att samhället till stor del handlar om att ge våra barn en god uppväxt är en tanke jag plockat upp ur Birger Schlaugs bok ”Vad ska vi ha samhället till?” från 2020, som jag just börjat läsa. Jag kanske återkommer när jag har kommit lite längre i den läsningen.

Länktips:
https://sverigesradio.se/artikel/allt-fler-lever-med-skyddade-personuppgifter

Vem ska göra vad i klimatfrågan?

Klimatfrågan engagerar många, men det som är väldigt oklart är vem som egentligen ska göra vad. Hur ska rollerna fördelas så att mänskligheten, vi i Sverige och de vi känner och står nära lyckas vända utvecklingen i tid? Man kan välja att engagera sig politiskt, man kan välja att ställa krav på sig själv och sina närmaste, sina vänner och bekanta. Man kan påverka på jobbet och man kan bli aktiv eller passiv medlem i en förening, där klimatfrågan är aktuell. Det går att skriva insändare, att prata med sina grannar, att sopsortera, ta cykeln istället för bilen och känna sig som en del av lösningen. Men vem håller egentligen ihop alla ansträngningar? Hur ser den stora planen ut? FN-chefen försöker säkert använda sin plattform och sin auktoritet. Men hur ser ut egentligen? Vem är det som ska göra vad?

Alla andra är alltid fler
Sverige står (förenklat) för en tusendel av världens befolkning och en procent av CO2-utsläppen. Den globala lösningen ligger således hos någon annan. Om vi lyckas eller inte gör ingen skillnad, kan man resonera. Och det gör klimatfördröjare och förnekare hela tiden. De pekar på ”nån annan”. Och alla andra kan ju göra detsamma. Ingen individ eller samhälle kan pekas ut som ensamt ansvarig för det som pågår. Var och en kan alltid peka på de resterande miljarderna människor och hävda att det just de gör inte spelar någon roll för helheten.

Risk för fortsatt överkonsumtion
För att komma ur denna låsning behöver var och en känna att de deltar på rättvisa villkor i en förändringsresa. Om några köper sig fördelar på andras bekostnad tappar utvecklingsprocessen i trovärdighet. Många av högersidans argument syftar till behålla mycket av den livsstil som folk har vant sig vid. CCS-tekniken, där det handlar om att samla in och lagra koldioxid erbjuder en sådan koppling. ”Om nu CO2 är så farligt, så kan vi väl samla in den och lagra den och köra på som vanligt….” tycks resonemanget vara. Snarlikt är det med de märkliga satsningarna på storskaliga kärnkraftverk. Signalen handlar om att erbjuda överanvändning av energi och fortsätta att överanvända energi och att producera fel slags produkter genom att låtsas att kontrollerade nukleära processer skulle vara en framtidsteknik för jordens alla länder. Fast det säger man inte. Det ska bara vara en lösning för oss i Sverige, inte för de cirka 170 länder som inte har tillgång till, ekonomi för, kompetens och intresse för världens farligaste energislag. Så just den tekniken handlar bara om svenskarnas livsstil, inte om en global lösning.

EU-valet visar att det finns intresse för gemensamma lösningar
Så vem ska egentligen göra vad för att världen ska hitta en snabb väg till en rättvis klimatomställning? Politiker i demokratierna väljs av medborgare och det gör det svårt att bli vald på det som kan uppfattas som försämringar av livskvaliteten. Ett intressant undantag utgörs av valet till EU, där nog många passar på att ge sin röst åt personer som på något sätt kan skapa en rimlig balans och rättvisa inom EU 27 – området. Om samma regler gäller i alla 27 länderna och samma importregler gäller för import från länder utanför EU uppstår en slags rättvisa inom EU som en konsekvens av EU:s lagstiftning. Bekymret är att allt detta tar tid och att tiden för att klara av Parisavtalets åtaganden krymper. Men miljö- och klimatfrågan tycks få fler röster i EU-valet än nationellt.

Rika länder måste visa vägen och ge FN verktyg
Det vi i rika västländer kan göra är att gå före och investera i teknologier och i smarta lösningar som resten av världen kan kopiera och följa. Om vi visar att det går och att det är rimligt billigt och leder till större lokal och global rättvisa och avspänning ökar chansen att fler länder följer i våra fotspår. Då kan vi också med rätta ställa krav på andra länder att följa efter. Och vi ger FN något att samla länder kring.

Opinionsbildning
Det behövs opinionsbildning på olika nivåer. Folk som säger hur det egentligen ser ut och som får genomslag för dessa budskap. Det behövs också en levande och sansad debatt om vilka åtgärder som är rimliga på kort och lång sikt. Medierna och specifikt sociala medier fungerar dåligt för att utgöra en plattform för neutrala, faktabaserade diskussioner om för- och nackdelar med olika slags åtgärder. Vi behöver kanske fler medborgarråd och vägledande processer, där ”vanligt folk” får sätta sig in i frågorna och komma med förslag. Vi behöver säkerligen mer av sanning och mindre av fake news i rapporteringen, särskilt nu då AI tar allt mer plats.

Vi behöver en proaktiv industri
Industrin måste inse att deras roll är att vara proaktiva. Svälja det beska pillret med förluster i bokföringen, när fossila lösningar behöver avvecklas i förtid, personal med ”fel” kompetens inte kan vara kvar osv. Vi behöver modiga företagsledare som tar täten och visar att det går. Att de vill vara med på en omställning och inte enbart bromsa för att krama ur de sista vinstkronorna ur en förlegad teknik. Tjänstesektorn behöver utvecklas. Och produkters kvalitet bli högre för ökad livslängd osv.

Farligt med vinnare och förlorare
Ju längre vi dröjer att åtgärda klimatfrågan, desto mer sannolikt kommer auktoritära lösningar bli svaret. Den frihet som marknaden och marknadens förkämpar erbjuder sorterar människor i vinnare och förlorare. Förebilderna måste bygga på att vi alla vinner på sikt när alla klarar klimatfrågans utmaningar. En uppdelning i vinnare och förlorare innebär en farlig samhällsutveckling med grogrund för auktoritära krafter.

Demokratiseringen av nyhetsflödet har gett negativa effekter

Det är upplopp i Storbritannien. Det hela tycks hänga samman med att upprorsmakarna använde ett tragiskt mord på några flickor som tändande gnista för att få gehör och respons på protesterna. Troligen var allt förplanerat och det enda man väntade på var rätt opinionsläge, där en allmän upprördhet i samhället skulle kunna användas som mer eller mindre logiskt svepskäl till att dra igång protester i flera städer.

Timing är allt
Vi får räkna med att liknande händelser kommer att inträffa i Sverige. Någon uppmärksammad händelse kan användas av upprorsmakarna för att dra igång välplanerade upplopp och bråk. Man har ju försökt och i viss mån lyckats när koranbränningar använts som tändvätska. Allt underblåses dessutom av Ryssland, fake news och desinformation på sociala medier.

De bollar säkert med alternativen
Delar av ytterhögern vill naturligtvis agera snarast möjligt, medan det är rimligt att tänka sig att strategerna i SD vill avvakta med uppror i stor skala eftersom man inser att regeringsmakten är inom räckhåll efter nästa val. Och att det gäller att uppvisa en städad fasad så att ”vanliga” borgerliga väljare och opinionsbildare inom Timbro och liknande inte skräms bort av våldsamheter och okontrollerade pöbelfasoner. Det är fullt tänkbart att båda alternativen förbereds av strategerna på högerkanten: politiskt maktövertagande enligt gällande spelregler och politiskt tryck via odemokratiska våldsmetoder, sabotage, upplopp etc.

Fakta, vetenskap och sanningar har devalverats
Det som har hänt de senaste två decennierna är att ”alla” kan producera nyheter och ”sanningar”. Genom att sociala medier får sådant effektivt genomslag är det relativt enkelt att driva opinion och att hävda i princip vad som helst. Demokratiseringen av nyhetsflödet har på så sätt bidragit till att skapa ett virrvarr av korrekta och inkorrekta påståenden, rykten, osanningar och drev. Det som inledningsvis kändes som en demokratisk tillgång har blivit en belastning. Genom allt kan hävdas av alla är plötsligt fakta, vetenskap och sanning nedvärderad och lögner, påhittade stories och kampanjer vinner mark. Folk tycks tro att sanningen ligger någonstans mitt emellan det som faktiskt är sant och det osanna som sprids med frenesi av illasinnade krafter. Fakta, vetenskaplighet och sanning har på så sätt devalverats de senaste decennierna, en process påhejad av skrupellösa politiker som Trump och en hel rad av europeiska högerpolitiker.

Vi måste göra vad vi kan
Botemedel? Det borde hjälpa om fler engagerar sig i samhällsutvecklingen. Om fler försöker hitta sin lilla pusselbit i utvecklingen, där man kan bidra. Och att inte sprida vad som helst på sociala medier. Samt naturligtvis välja politiker som har en ärlig och demokratisk agenda.

Principen om lagom

Då och då läser jag i en bok om sufficiency in business, tillräcklighet i affärer. Det känns som att det är ett viktigt bidrag till korrigeringen av hur ekonomin egentligen behöver underordnas resurstillgången, naturens förmåga till återhämtning och reproduktion samt en rimlig och nyanserad syn på välståndsutveckling. På ett sätt borde konceptet beskrivas som principen om lagom.

Språkligt
Språkvetare brukar hävda, jag vet inte om det stämmer, att vi i det svenska ordet lagom har en innebörd och nyans som inte finns i andra språk. Att det är svårt att översätta ordet lagom till andra språk just för att det har den innebörd ordet har. Kanske är det den dubbla dimensionen av att både objektivt och subjektivt fånga det tillräckliga som är ”lagom”-begreppets avvikande innebörd. Att oavsett utgångspunkt och oavsett vems perspektiv som gäller så fungerar ordet. Enough, att det är nog, saknar kanske den allmänna innebörden. Det som räcker för den ena kanske inte är tillräckligt för den andre. Genug säger tyskarna och fastnar väl i samma subjektiva perspektiv som britterna. Fransmännens modéré minns jag inte nyansen av. Ma francais est trés pauvre. Jag har i princip glömt all skolfranska.

Vad är det att vara framgångsrik?
När det gäller affärer, business, är lagom naturligtvis svårt att sätta upp som målsättning. Lagom stor verksamhet, lagom lönsam, växande i lagom takt… det är inte så handelshögskolorna lär ut hur företag ska drivas. Allt handlar om maximering och gärna snabbt hög omsättning och (viktigast) stor vinst. Om sedan miljön tar skada, konkurrenter och konsumenter drabbas eller andra sidoeffekter uppstår är det oftast ”acceptabla” sidoeffekter av en framgångsrik ekonomisk verksamhet. Och det är nog där vi måste börja. Att få utbildningarna att inkludera ett annat perspektiv på vad som är framgångsrikt. Maximal vinst på kortast möjliga tid är inte Målet med stort M. Det är att ansvarsfullt och med måttlighet erbjuda kunder, samarbetspartner, anställda och konkurrenter en verksamhet som bygger upp framtida värden, inte till varje pris omsätter värden till vinst.

Jag kommer säkert att återkomma till detta tema när jag läst lite mer i boken.

Plasteländet kräver nya grepp

Svensk Platsåtervinning slår larm. Bara 30 procent av den plast konsumenterna skulle kunna återvinna hamnar i avsett returflöde. Det mesta bränns fortfarande och bidrar på så sätt till koldioxidökningen i atmosfären. Den plast som förbränns motsvarar sju procent av Sveriges koldioxidutsläpp, dvs lika mycket som flyget.

Fabriken står redo
Strukturen för hantering av returplast finns, hävdar VD:n för Svensk Plaståtervinning, Mattias Philipsson, i ett pressmeddelande. (Se nedan för länk). Det som fallerar enligt bolaget är konsumenternas beteende. Och inte lär det bli mycket bättre när kommunerna får ordning på systemet för fastighetsnära insamling, hävdas det. Frågan är vad som går att göra.

Lurar vi oss själva?
Plast är för det första inte en råvara, det är en uppsjö av varianter som finns på marknaden, med och utan olika farliga och mindre farliga tillsatser. Många har säkert hört om PFAS och förstått att det är en evighetskemikalie som inte bryts ner. Men bara inom gruppen PFAS-ämnen finns det tusentals varianter. Det räcker att titta kylskåpet och skafferiet för att förstå hur komplex ”plastfrågan” är. All returplast duger ju inte att ha till livsmedelsförpackningar, några är hårda, några är halvt mjuka och några är mjuka som plastpåsar. Det är ett sammelsurium av varianter och färger, tillsatser och mjukgörare som komplicerar återvinningen om vi ska tänka helhet. Att återvinna en gång är bättre än ingen gång, men grundproblemet kvarstår ju ─ mängden plast i miljön måste minska, och vi lurar bara oss själva om vi tror att ”plaståtervinning” möjliggör ett evigt kretslopp av plast.

EU måste sätta en bortre gräns
Det logiska väg jag ser är att EU tar beslut om att all plast måste vara nedbrytbar och ofarlig för daggmaskar och andra organismer som har som uppgift att processa det naturen sinnrikt låter brytas ner på traditionellt sätt. Det rimliga är att sätta en bortre gräns för när det ska vara slut med spridandet av oljebaserad volymplast. Kanske är det rimligt att göra vissa undantag för tillverkning av hjärtklaffar i plast osv. Men vi måste upphöra med den fossilbaserade plasten. Plast av biologiska råvaror kan vara en dellösning där plast är ett ”måste”, men bör naturligtvis prioriteras ner eftersom det vi odlar primärt bör ingå i livsmedelskedjan.

Den finns mer att säga, som inte får plats här
Sedan är det också nödvändigt att minska förbränningen av sopor, liksom oskicket att plast hamnar i naturen och i haven. Mikroplast-eländet behöver också adresseras, och den allmänna förståelsen för att vi inte kan fortsätta generera uppemot 500 kg sopor per person och år i Sverige. Om inget görs är mängden plast större än vikten av all fisk i haven om 25 år. För att inte tala om hur fåglar och valar tror sig bli mätta när de sväljer sin dagliga ranson av plast. Plasten har inte en naturlig plats i vårt långsiktigt hållbara samhälle. I alla fall inte den fossilbaserade plasten.

Länktips: Pressmeddelande från Svensk Plaståtervinning: https://www.svenskplastatervinning.se/nationell-insamlingskris-svenska-konsumenter-misslyckas-med-plastinsamlingen/

Hotet mot Systembolaget

Tidöregeringen har kommit med ett förslag om att tillåta ”gårdsförsäljning” av alkohol. För somliga marknadstroende är Systembolagets monopol ett stående irritationsmoment. ”Jag vill kunna köpa min sprit i den lokala butiken” och ”Varför ska det så svårt att göra som i Sydeuropa…” brukar det heta. Och så toppar man med en ramsa om förbudspolitik, sosseri och annat som man tycker illa om. ”Gårdsförsäljning” låter gulligt, småskaligt och ofarligt. Det kan väl inte skada om man tillåter lite direktförsäljning från producenter ute på landsbygden, kan det heta. Men det står mycket på spel.

Fri försäljning leder helt fel
Vi har Systembolaget av flera skäl. Ett är alkoholpolitiskt. Vi vet att alkoholintaget lätt leder till misshandel, social oro och skador på individnivå, kostnader och umbäranden som är svåra att sätta rätt värde på. I dagens Sverige finns det fler droger och inte minst den brottslighet som vuxit sig stark kring bruket av narkotiska preparat är en påminnelse om hur dyrt och skadligt det är för samhället att hantera effekterna av olika drogrelaterade beteenden, alldeles bortsett från hur stor negativ påverkan drogerna har på individnivå. Forskningsläget är gott. Samband mellan tillgång till alkohol och sociala problem är fastställt. Många barn och kvinnor skulle drabbas om Systembolaget tas bort.

Vinstjakten kan ge andra nackdelar
Ett annat skäl för att Systembolaget är bra är för det inte finns till för att generera vinst. I det traditionella marknadstänket ingår att generera vinst. Om vi slopar Systembolaget skulle ett antal starka och vinstdrivna aktörer som inte behöver ta samhällsansvar optimera sina resultat, något som man gör med volym och genom att tjäna pengar på att bortse från kvalitet eller genom att fuska på olika sätt. Det räcker att tänka på hur de österrikiska vinleverantörerna tjänade pengar på att slippa göra rent sina tankbilar för att inse hur logiken ser ut när vinstmarginalerna är det viktiga. Att sälja mer är ett sätt att generera vinst. Mer alkohol gör mer skada.

Kvalitet och modet att säga nej
Ett tredje argument för Systembolaget är att det ger oss konsumenter tillgång till mängder av produkter. Besöker man södra Europa är det svårt att få tag i andra viner än de lokalt producerade. Utbudet och kvaliteten skulle med andra ord bli smalare ─ det är svårt att tjäna pengar på mängder av produkter som ska lagerhållas. Med Systembolaget finns också en rutin för att neka försäljning, något som skulle bli mycket svårare att upprätthålla när en ung kassör eller kassörska på ICA ska säga nej…

Lyssna inte på lobbyisterna
EU godkänner att vi har ett särskilt monopolsystem i Sverige och att rucka på detta bara för att några lobbyister på näringslivssidan vill öka sin försäljning och andra aktörer vill rasera den ”svenska modellen” är inget vi bör göra. Systembolaget är för värdefullt för att rasera för att några få producenter vill kunna sälja direkt över disk.

Göteborgs-Posten vill behålla Systembolaget
Glädjande nog hade Göteborgs-Posten häromdagen en ledartext av Håkan Boström som tog Systembolaget i försvar. Högerpressen brukar ju andra sammanhang ställa upp på marknadens sida och reflexmässigt återge vad starka industriintressen vill åstadkomma. Men det hedrar GP att man tar tydlig ställning för Systembolaget och mot regeringens förslag på ”gårdsförsäljning”.

Socialministern fick tala om landsbygdsutveckling…
Om gårdsförsäljningen handlar om bakgårdar eller kyrkogårdar framgår inte riktigt. De allra flesta alkoholproducenterna i Sverige är bryggerier, som inte ligger på landsbygden. Med gårdsförsäljning låter ju gulligt. Ganska märkligt var det också att när Tidöregeringen presenterade sitt förslag med lönsamhetsargument för småskaliga landsbygdsföretag var det socialminister Jakob Forssmed som stod för presskonferensen. Som om man självklart visste att landsbygdsargumenten egentligen inte kan väga upp mot risken att sabotera den framgångsrika alkoholpolitik som förts i decennier.

Villkoren lätta att kringgå
Det är bara att hoppas att regeringen lyssnar på kritiken och tar tillbaka sitt förslag, som man paketerat med lite låtsasvillkor kring att besöket vid butiken måste inkludera en information eller motsvarande, där leverantören berättar om sin verksamhet. Ett krav som naturligtvis är lätt att kringgå genom att snabbspola en film eller hänvisa till internet.

Hoppas att förslaget stoppas.

Länktips: Några motargument: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/forslaget-om-gardsforsaljning-vacker-reaktioner-det-ar-djupt-problematiskt

Läsning: En personlig död av Björn Fagerberg

När jag just lagt ifrån mig Björn Fagerbergs bok ”En personlig död”, efter att i lagom takt ha läst och begrundat alla de tankar författaren förtjänstfullt ställt samman i sin bok, är det en melodi som kommer till mig: ”Jag vill tacka livet”. Det är en sång som tydligt knyter ihop en vördnad för livet, samtidigt som den med sin melankoliska klang talar till oss med ett universellt budskap: Var tacksam för livet och gör något bra av det.

Skickligt och med vördnad
Att sammanfatta Björn Fagerbergs bok är svårt, framför allt för att han skickligt och med stor vördnad för det känsliga ämnet visar sin stora kunskapsbredd och hur man som läsare hela tiden i praktiken befinner sig i en nära dialog med författaren. Som om han satt här i rummet och berättade. Texten är hela tiden nära, mänsklig och berörande. Inte minst gäller det Björn Fagerbergs egna smärtsamma upplevelser av familjemedlemmars, särskilt dotterns, död. Och samtidigt: en professionalism och ett läkarkunnande som ständigt gör sig synliga. Referenser, noter och mycket breda associationer, där författarens bildning och nyfikenhet hela tiden skiner igenom. Professionellt, rakt igenom.

Björn Fagerbergs bok

Oklarheten framgår av boken
Vi talar för lite om döden, vad den innebär, hur vi ska förhålla oss till den och hur vi vill hantera den, när den inte längre går att hålla borta. Ett viktigt kapitel i boken handlar naturligtvis om dödshjälp, om hur vi i det västerländska samhället allt oftare diskuterar förutsättningar och ramar för det som lite slarvigt kan kallas aktiv respektive passiv dödshjälp. Ingen av oss önskar ett outhärdligt lidande mot slutet av livet, men det finns en oklarhet som boken pekar på, där juridiken, naturvetenskapen, läkaretiken och det allmänna medvetandet om vad som är rätt och fel inte har lyckats formulera vare sig en praxis eller några juridiska ramverk för hur vi kan och får bete oss när döden är ofrånkomlig och lidandet kan uppfattas som och även vara orimligt. Att vi behöver en sansad debatt om de här frågorna är helt uppenbart och Björn Fagerbergs bok är ett viktigt bidrag.

Dödsstraff, krig m m
Boken har många förtjänster. Inte minst hur kapitlen är indelade, men även hur det finns referenser, temaregister och noter som vid varje ambitiös akademisk avhandling. Inget tycks ha lämnats åt slumpen eller har tappats bort för den som vill gå till källorna. Imponerande, helt enkelt. Samtidigt kan jag inte låta bli att notera att det i avsnittet om abort inte står något om dödsstraff. För mig finns det i det amerikanska samhället en tydlig motsättning i ─ å ena sidan ─ en synnerligen restriktiv syn på aborter och ─ å andra sidan ─ ett antal delstater som utan problem dömer ut och verkställer dödsstraff. Det är i och för sig inte i Sverige, men USA är på många sätt en föregångare i västerlandet och mycket av det som händer i Sverige kan kopplas till hur den amerikanska kulturen utvecklas, på både gott och ont. Det finns heller inget avsnitt om mord, krigföring (systematiskt mördande) och hur utsatta en människor är för andra människors våldstendenser.

Samhällsperspektivet
Kanske samlar Björn Fagerberg på material till en uppföljare. Där skulle ett par kapitel kunna handla om hur samhället fungerar och inte fungerar i relation till döden. Hur den förväntade livslängden inom en stad som Göteborg kan skilja tio år beroende på stadsdel och socioekonomiska förutsättningar. Där finns naturligtvis frågor att beröra: hur ser egentligen samhällsansvaret ut för människors liv och död? Vad vill vi att politiken ska hantera och var upphör respektive börjar det personliga ansvaret? Är det OK att röka eller missbruka och förkorta sitt eget liv? Många frågor behöver ventileras på ett strukturerat sätt, kanske med Björn Fagerbergs bok som modell och inspiration.

Vad är vårt ”jag” för något?
Ett annat tema som skulle kunna utvecklas i en bok nummer två är vad det egentligen innebär att vara människa. Har vi människor ett ”jag” som utvecklas under livets gång? Sannolikt är det så. Vad händer med detta ”jag”, detta självmedvetande, när vi dör? Kopplas det ifrån, försvinner det, lever det vidare? Är det som i drömmen att vi rör oss i tid och rum helt fritt? Vad innebär det i så fall? Överhuvudtaget vad som menas med kropp, själ och ande borde belysas mer ur olika erfarenheter. Särskilt som vi som samhälle har allt svårare att inordna oss i ett religiöst, fastlåst, koncept. Men ändå tror på något efter döden…

Tydligheten
Jag kan bara uppmana alla att läsa Björn Fagerbergs mycket läsvärda bok. Den tar upp svåra frågor och kräver en hel del reflexion. Och är egentligen på ett sätt en hyllning till livet. Den är på det sättet lika tydlig som den klassiska Bergman-scenen ur Det sjunde inseglet, där riddaren (Max von Sydow) spelar schack med döden (Bengt Ekerot) och försöker vinna tid. Vi behöver tydlighet och bra beskrivningar i dessa tider av fake news och påhittade stories, som egentligen bara förvillar och passiviserar oss.

Tack, Björn, för din fina bok.


Moderaterna tycks gå samma väg som SD

Nu bekänner moderaterna färg på område efter område. TV4:s Kalla Fakta om den SD-styrda trollfabriken tycks leda till att M accepterar att SD underminerar den demokratiska processen och kombinerat med hur Tidögänget dröjer med besked om presstödet, och den därav följande pressdöden, kan bara konstateras att M inte tycker att respekten för olika åsikter och hur de kommer till uttryck i allmänna val är så viktig.

Dränera staten på pengar är en idé man satsar på
Det är sorgligt att konstatera att demokratin i moderat tappning utan vidare kan försvagas. Under låtsasrubriker som valfrihet och konkurrens har man lyckats skada den svenska skolan med ett marknadsliknande koncernkoncept, som tydligen ska få fortsätta, trots att förutom att det dränerar staten på resurser också skadar svenska företags möjlighet att anställa rätt utbildad personal. Man fortsätter med idén och vill nu slussa skattepengar till stora energikoncerner som ska tjäna pengar på storskalig kärnkraft, har man tänkt sig.

Människans behov går före
Och i Dagens Nyheter den 18 maj kommer en moderat helsida om hur miljöpolitiken behöver bli mer moderat. (Se länk nedan). Tunga företrädare från hela landet skriver mångordigt om hur vi måste sluta sätta den biologiska mångfalden i centrum och i stället inrikta oss på människans behov i första hand.

Ur DN debattartikel 18 maj

Absolut ingen forskning…
Jag läser artikeln. Jag läser den igen. Ingenstans hänvisas till forskning. Man tänker sig en arbetsgrupp som ska söka dialog med relevanta intressenter. Människans behov måste sättas främst. Resurser måste användas, hävdar man, även om det skulle drabba rödlistade arter. Man ser framför sig en moderat miljöpolitik, som i första hand fokuserar på resursbehovet baserat på en fortsatt tillväxt och en ökad välfärd. Mer av samma, således, samma lösningar som har försatt oss och planeten i ett katastrofalt läge.

”Rätt avvägningar” = mer av samma som skapat problemen
Mer tillväxt, mer resurser, mer av allt är den moderata lösningen. Om den biologiska plattformen tar stryk, så får den göra det. Nu handlar det ju om att göra ”rätt avvägningar”, som man skriver. Och så lånar man ett SD-grepp, som tydligen är framgångsrikt. Det är bilden av verkligheten som är skev och det är medias fel, som blåser upp problemen på ett oproportionerligt sätt. Så här skriver man:

Ur DN debatt-artikel 18 maj

Bilden av verkligheten viktigare än verkligheten?
Det är således medias fel att folk uppfattar hoten mot den biologiska mångfalden och att dessa hot är allmänt kända. Inte ett ord i texten om hur verkligheten ser ut, utan det är bilden av verkligheten som man vänder sig mot. Fakta-resistensen är nästan i klass med den från SD. Och vart tar det politiska samtalet vägen om det är ”mediebilden” som är problemet?

Fakta!
De av oss som bryr sig om verkliga fakta behöver bli ännu bättre på att belägga hur det ser ut. När motkrafterna tar de här greppen: resurser, tillväxt, välfärd, behov kopplat till mediabilden av verkligheten, blir det viktigt att underbygga påståenden på rätt sätt. Intervjua fiskarna i Bottenhavet hur de ser på strömmingen och sin möjlighet att fortsätta fiska. Och då behöver vi fristående medier som gör dessa intervjuer och som kan skapa opinion baserat på fakta och inte på vad berörda intressenter har för särintressen.

Kortsiktig egoism kommer inte vinna
På en annan nivå är bekymret att sanning och lögn jämställs och att åsikter och fakta ges samma tyngd. Det är starka ekonomiska intressen som backar upp en fortsatt (oändlig? – hur då??) tillväxt och en ökad exploatering av resurser. Men varje kraft inspirerar till en motrörelse. Det är trots allt hoppfullt att den kortsiktiga egoismen knappast kommer att kunna vinna, bara fördröja det som måste ske.

Ett exempel på hur delar av byggbranschen inser att resursslöseriet måste brytas framgår av en intressant debattartikel i tidningen Arkitekten. Se länk nedan. Byggbranschen i Sverige består av 121 000 företag.

Länktips: https://www.dn.se/debatt/vaxter-och-djur-ska-inte-sattas-fore-manniskans-behov/

Länktips: Debattartikel i tidningen Arkitekten: https://arkitekten.se/debatt/cirkulart-byggande-kraver-radikalt-nytankande/

Att orkestrera fred

Diego Carneiro har startat och driver sedan 2009 den ideella organisationen AmaZonArt. Jag mötte honom den 17 april, då han spelade i Kampala, Uganda. AmaZonArt vill ge barn och unga människor i fattiga och eftersatta delar av Amazonasregionen i Brasilien gratis musikalisk utbildning. Diego Carneiro sätter gärna rubriken ”att orkestrera fred” på sina konserter och framföranden. AmazonArt ser som sitt uppdrag att sprida det som är bra och vackert genom konst och utbildning kring ett gott beteende. Målet har varit att starta upp ungdomsorkestrar och främja utbildningsverksamhet på avlägsna platser där det normalt inte finns någon tillgång till klassisk musik. AmaZonArt och Diego Carneiro har gett musikaliska workshops i Kenya, Mexiko, Peru, Ecuador, England och Schweiz. Och nu nyligen i Uganda.

Diego Carneiro

Han visste mycket väl vem Frans Helmerson är. Cellister håller naturligtvis kontakt. Men det mest intressanta med denne skicklige cellist är hur han har insett att musiken och konsten har en inbyggd förmåga att skärpa sinnena och skapa förutsättningar för ett bokstavligen lyhört sätt att förhålla sig till världen. Jag kunde naturligtvis inte hålla mig och föreslog att han kopplade sitt projekt till Mozart, kanske Amazon Mozart….

När Diego berättade och visade bilder från sina möten med bl.a. massajerna i Afrika blev det väldigt tydligt hur ett celloinstrument med sin fylliga och känslomässiga ton har ett universellt budskap. Även nomadfolk kan ta till sig den ton och den stämning som en cello återger. Även om det låter märkligt i deras öron, kanske. Cellons kvalitet går inte att ta miste på.

Det finns något hoppfullt i en person som Diego Carneiro och hans sätt att ta vara på sin unika talang och låta den göra nytta på ett oväntat sätt. Han hade kunnat lägga sin tid på egna konserter eller att turnera med en orkester på sedvanligt sätt. Men istället blir han en ambassadör för fred, där musiken blir hans domän och där språk och skillnader mellan folkgrupper blir ointressanta. Musikens språk är universellt.

Det finns något hoppfullt i att musiken, genom Diego och andra, kan nå ut till fattiga och till barn och unga på det här sättet, när all rapportering handlar om hur unga människor lockas in i narkotikahandel, uppgörelser och destruktiva miljöer.

Lyssna gärna på någon inspelning med Diego Carneiro, som här:
(ett stycke av Saint-Saëns som han även framförde för oss i Uganda) https://www.youtube.com/watch?v=OmvTTRBEDcE