AI, hur gör vi… och Rågsved 1976

Alla talar m AI. Hur AI kommer att förändra arbetsuppgifter och delvis göra viss personal överflödig. Hur snabbt det går och hur bra AI tycks fungera. Det är lite som den dot-com-bubbla vi upplevde för 20-25 år sedan. Jonas Birgersson, ni vet, som fick personifiera det nya företagandet. Det gick ett tag. Vad han gör idag vet jag inte.

Vad gör vi när det mesta troligen inte stämmer?
AI är i och för sig något annat och på ett sätt mer skrämmande. Vem skapar vad? Kan AI komma fram till att vi är för många på här planeten och på olika sätt agera för att vi ska använda all den destruktiva kraft som finns för att förgöra varandra? Om inget längre är sant, eller åtminstone med stor sannolikhet inte är sant, hur kommer kommer vi agera då? När ingen information längre är tillförlitlig, hur lever vi då våra liv?

Nära till ett primitivt beteende?
När desinformationen och fake news blir mainstream och det som fyller våra flöden, hur lever vi då? Vad och vem blir då kvar? Om varje google-sökning ger fler felaktiga än sanna svar, hur ska vi då orientera oss? Om internet bara blir en skräpkammare för dumheter och felaktigheter, vem kan då överhuvudtaget ta ställning till någonting? När misstron tar över kommer antagligen självförsvarsmekanismerna att bli ännu viktigare. Vi går snabbt mot en kulturell stenålder, då primitiva behov hamnar överst.

Banken hör av sig….
Vi får kanske ett meddelande att ”din bank har blivit hackad och vi återkommer när vi har åtgärdat felet”. Två dygn senare återkommer banken och säger på ett märkligt stelt sätt att ”Funktionaliteten är nu återställd. Var vänlig logga in på vanligt sätt.” Skulle vi göra det? Skulle vi lita på att banken fungerar i det läget? Och hur gör vi om vi inte har pengar?

Hur långt bort är kollapsen?
Jag känner att det är ett embryo till ett filmmanus jag spinner på. Som säkert redan X antal gånger skapats av någon programvara. Man är ju sällan ensam om en idé. Men hur nära är vi en systemkollaps på det område som är totalt fundamentalt: att vi kan lita på våra sinnen och den information vi får?

En vacker ballad om Rågsved 1976
Ett mer stillsamt tankespår erbjöd en Facebook-vän när han la ut Rågsved 1976 idag. En ballad om hur det kunde vara att växa upp i förorten Rågsved 1976. Skapad med text, musik och framförande av AI. Ganska övertygande, stämningsfull och stillsam, men med ett par mekaniska uttal av orden ”åkt” och ”förstad”, som avslöjar att det inte är en människa med svenska som modersmål som sjunger. Men nog är balladen fin. Tack, Erik. Länk nedan.

Länktips: Rågsved 1976, AI-genererad musikballad: här

Nu undrar tusentals lärare vad de ska säga

Den orwellska verkligheten tycks ha infunnit sig. Ni vet där sanning kan vara lögn och allt kan vara sin motsats. Begreppen tappar sin innebörd och vad som helst kan påstås för att hävda en ståndpunkt. Nu tänker jag inte primärt på hur vår ”miljöminister” hävdar att Klimatpolitiska rådets forskartunga rapport är en åsikt som enkelt kan avfärdas. Nej, det dök upp något helt annat exempel i mitt Facebook-flöde idag. I det av energibolaget Uniper sponsrade inlägget såg det idag ut så här.

Ur Facebook-flödet 6 april

Detta är sensationellt
Uniper är det bolag som av lönsamhetsskäl lade ner två reaktorer i Sverige. Så de har ju i alla fall full koll på hur svårt det är att få lönsamhet i kärnkraftsbranschen. Men det viktigaste här ovan är hur Karin Westling från Energiforsk formulerar sig. I deras värld är kärnkraft ett hållbart energislag. Nu ingår plötsligt bränsleframtagande, hantering och lagring av klyvbart material i ett naturligt kretslopp! Det är sensationellt, minst sagt. Alla som fick snabbevakuera Fukushima kan nu återvända – det var inget att bry sig om. Likadant i Tjernobyl. Och alla sjukdomar som drabbat personalen vid Europas största mellanlagring, Sellafield, har naturligtvis bara inbillat sig allt. I ett trollslag har Uniper och Energiforsk eliminerat alla risker och envägs-lösningar kring uranet och de kontaminerade produkterna! Radioaktiva kärnkraftssopor ingår numera i ett naturligt kretslopp!

Vad menas med ”hållbarhet” enligt Energiforsk?
När Energiforsk hävdar att kärnkraft är hållbart så underminerar de möjligheten att skapa gemensamma fundament för de svåra beslut som samhället ─ och egentligen civilisationen ─ står inför. När forskningen uppfattas som något som relativiseras till starka särintressen minskar tilltron i samhället till all forskning. Det orwellska samhället tar alltmer plats, delvis bredvid det samhälle Huxley varnade för, där överflödet av information skulle passivisera och blockera verkliga och riktiga beslut.

Är detta en överreaktion från min sida?
Nej, jag tycker inte det. Varje år finns det bara i vårt land minst 100 000 unga personer som för första gången ska förklara för sin lärare vad som menas med en hållbar utveckling. De ska lära sig att orientera sig och navigera i en komplex värld, där begrepp tyvärr alltför ofta används på ett vinklat sätt, där t.ex. reklambudskap hela tiden vrider på perspektiven. Och om vi inte förstår vad som menas med grundläggande begrepp blir alla samtal till slut meningslösa. Krig blir fred. Egoism blir solidaritet. Skattefuskande blir rättvist. Åsikt blir fakta.

Det är väl bara att mejla henne och be henne beskriva hur hon har löst alla de problem som är förknippade med kärnvapen och kärnkraft. Och be henne förklara för de tusentals lärare som envist håller fanan högt för vad forskningen säger inom olika områden. Och förklara hur det ohållbara plötsligt har blivit hållbart.

Länktips: Energiforsk ägs av energibranschens företag. https://energiforsk.se/info/om-energiforsk/

Länktips: http://christerowe.se/2024/04/nr1055-lasning-energiforsk-rapport-om-den-hallbara-karnkraften/

Hörnstenar för förtroende

När vi väljer parti i olika val är det inte enbart det partiets politik vi tar ställning till. Vi väger också in de värderingar som partiet står för. Och dessa i sin tur personifieras och kommuniceras av partiledaren. Det blir på så sätt en uppgift för partiledaren att med sin person företräda en hållning, en livsåskådning eller ett paket av ståndpunkter, som väljaren kan bejaka. Vem som företräder ett parti blir därför mer avgörande än många inser.

Janine, Amanda eller Annika
Miljöpartiet ska välja språkrör, den här gången kvinnligt sådant. Tre kandidater har känt sig manade att anta utmaningen. Var och en med kunskaper och erfarenheter som kan fungera i rollen som språkrör. Det som kommer att avgöra frågan är antagligen andra parametrar.

Igenkännandet avgörande
Oavsett vem det blir, och även med adress till andra demokratiskt sinnade partiledare, vill jag här kort dela med mig av ett tips. Väljarna utser på ett plan en representant, en företrädare för sig själv. Igenkänningen blir i det sammanhanget central. Man vill som väljare känna igen sig i den företrädare man utser. Att man som väljare kan räkna med att företrädaren säger sådant som man själv tycker är viktigt. Att den som får min röst tar ställning i olika frågor på ett snarlikt sätt som jag själv skulle gjort. Inte i alla frågor, men i de viktiga frågorna, de som gjorde att partiet fick min röst.

Handskakandet är inte bara symboliskt?
Hur lär man känna någon man inte har träffat? Hur kan man lita på någon som man inte har skakat hand med? (Det är förresten kanske därför man ser alla dessa bilder på handskakande amerikanska presidentkandidater från förr som snabbt hälsade på sina väljare…?) Jag tror att en pusselbit i detta handlar om att dela med sig av erfarenheter.

I bästa fall kunde alla sju komma cyklande samtidigt
Om jag (vilket självklart inte kommer att ske) skulle kandidera skulle jag när det passar flika in korta bilder av hur jag växte upp. Det kan räcka med att infoga en kort mening om att ”jag vet hur det är när sista bussen hem har gått och det inte syns till någon telefonkiosk att använda”. Eller ”jag var så glad när alla vi 13-14-åringar i byn kunde samlas på en gång på fotbollsplanen som låg tre-fyra kilometer bort och spela lite boll, alla sju. Och till och med Lars-Göran fick vara med en stund, trots att hans pappa alltid ville att han rensade i växthuset. Och Hans-Åkes lillebror Bengt fick vara med, trots att han bara var 12 år och även Peter var med, trots sin medfödda skada. Och i bästa fall var grusplanen rensad från ogräs och mopedgänget av 16-17-åringar inte var där…”

Sockerbetor i ösregn
Eller kanske skulle jag kunna flika in någon gång om brödbilen, fiskbilen, slaktarn och bryggarbilen som kom en gång i veckan och kunde ha tid att prata om annat än de varor de sålde. Eller minnas betesskörden på de skånska leråkrarna, hur kvinnorna låg på knä i rader i ösregnet och högg blasten av sockerbetorna med sina machete-knivar så sent som på 60-talet. Bara för att dela med mig av sådant som fastnat i minnet och som naturligtvis har präglat mig på ett medvetet och ett undermedvetet plan.

Att synliggöra omdömesförmågan
Det vi bär på som outplånliga och värdefulla minnen utgör troligen hörnstenar i vem vi till slut blir och vad vi tycker är viktigt. Och ska man förstå en annan människas omdöme behöver nog dessa hörnstenar synliggöras.

Vilka upplevelser som fick Åkesson att dras till uniformsklädda stöveltrampare på 90-talet vill jag däremot inte veta.

En väg ut ur misstrons grepp?

Hans Abrahamsson är en inspirerande talare. Den 13 mars lyssnade jag till honom igen för att bli lite uppdaterad och känna en viss hoppfullhet inför alla de utmaningar vi står inför. Jag vet att jag skrev om det Hans berättade ganska nyligen, men den här gången fångade jag upp ett par nya tankar, som är värda att förmedla vidare. Kanske kan Hans visa oss vägen ut ur rädslans och misstrons grepp?

Inramning
Göteborgs Internationella Miljöpris instiftades av Göran Johansson på sin tid, påhejad av Carl Bennet och Stefan Edman. Numera kallas priset Win-Win Award och Hans talade i samband med att de nominerade till årets pris presenterades på en ”Urban Lunchtime”, då en del av de som arbetar och arbetat med hållbarhetsfrågor också hörsammat inbjudan. Det var några bekanta namn på plats, förutom Hans, som det var roligt att växla några ord med. (Länktips till priset nedan).

Hans Abrahamsson hade mycket att berätta
Inkludering och medborgardialog är viktiga förutsättningar för fred. Vi ser hur tilliten brister och framtidstron vacklar. Känslor och rädslor spelar en allt större roll i politiken och i samhällsdebatten. Bristen på förutsägbarhet skapar en grogrund för högerpopulismen, som bryter fram på många ställen. Omställning kräver en slags förutsägbarhet. Från A till B. Men vi rör oss, menar Hans Abrahamsson, mot ett okänt mål och en ökad komplexitet.

Aktuellt exempel från den 10 mars i DN
Att det finns många som ogillar Tidögängets politik framgår av den debattartikel i DN som Hans Abrahamsson hänvisade till, där tidigare partiledare för Folkpartiet, Bengt Westerberg, och Kristdemokraterna, Alf Svensson, vänder sig mot de vägval som gjorts, framför allt när det handlar om synen på invandrarnas roll i samhället. (Se länktips nedan). Debattartikeln lyfter fram värdet av det arbete som många från andra länder bidrar med och avslutas med orden ”Problem ska inte förnekas, men våra besluts­fattare måste ge en mer nyanserad och rättvisande bild av invandringen och angripa de verkliga problemen. Den politiska debatten måste bygga på fakta och samtidigt värna humanism och solidaritet i en allt oroligare värld.”

Medskapandet är nödvändigt
Hans Abrahamsson betonar att problem bara kan formuleras tillsammans med medborgarna och att inkludering är helt avgörande. Även myndigheter behöver bli bättre på att prata med varandra. När makthavarnas tolkningsföreträde ges förtur riskerar besluten att bli fel. Det behövs sociala hållbarhetsanalyser med ett 360-graders-perspektiv, där alla lyssnar på varandras verklighetsbilder och idéer. Idag surrar det alltför många rykten i omlopp och de homogena grupperingarna behöver växa till heterogena och medskapande grupper.

Hans Abrahamssons bild till vänster

En liten inflikad kommentar
Jag kunde inte låta bli att se likheterna mellan en av delbilderna Hans Abrahamsson visade och en av de bilder för samverkan och dialog som jag använde för 7-8 år sedan. (Min enkla bild till höger). Man är sällan ensam om en idé. Och när tillräckligt många delar en tanke har den kanske förutsättningar att förverkligas.

Hinder och motkrafter
Det finns ett antal hinder som vi ska vara observanta på, menar Hans Abrahamsson. Mentala hinder, oviljan att förändra maktdelningen, svårigheter att fånga upp idéer utanför strukturerna, förväntningar inom ramen för rådande rollfördelning men framför allt den bristande tilliten som tar sig olika uttryck. Och ovanpå det en slags formaliserad uppgivenhet som tar sig olika uttryck. Fallet med en kommunpolitiker som medvetet åsidosätter grundlagen med motivet att det inte finns några sanktioner inblandade låter minst sagt illavarslande i dessa halv-auktoritära tider.

Språklig förskjutning
Förskjutning i språket är också förrädiskt, hur ord medvetet får en ny innebörd. ”Förebyggande” på Tidö-svenska handlar om avskräckande straffskärpningar, inte att stärka civilsamhället, folkbildningen eller det sociala kittet i stadsdelar. Hur språket tappar sin innebörd är förrädiskt.

Tillväxt till varje pris har visat sig leda fel 
Avslutningsvis summerade Hans Abrahamsson genom att beskriva de fyra nya hörnstenar som vi behöver bygga utvecklingen på. Det handlar om målstyrning, om inkludering, om medskapande och gemensam handling (att göra tillsammans). Kanske kan man formulera det så här: Där marknaden och andra krafter sorterar oss i vinnare och förlorare, i ett vi och dom, behöver vi anstränga oss att formera ett inkluderande vi, som gemensamt tar ansvar för framtiden. Kanske lättare sagt än gjort. Men ändå viktigt att det blir formulerat. Vi blir inte rikare för att andra blir fattigare.

Länktips: Win Win Award, som tidigare hette Göteborgs Internationella miljöpris. https://www.winwinaward.org/

En debattartikel som Hans Abrahamsson tipsade om: https://www.dn.se/debatt/pinsam-politisk-tavling-i-harda-tag-mot-flyktingar/

Länktips till mer självstudiematerial från Hans Abrahamsson: www.omvarldskunskap.se

Trettio minuter i veckan?

Tack till Stockholm Resilience Centre

En gång i månaden borde Public Service intervjua någon av de forskare som arbetar med ovanstående diagram. För att fler ska förstå vad vi håller på med. Sex av de nio huvudkategorierna av planetära gränser är överskridna. Och ingenting tyder på att vi minskar belastningen eller håller på att korrigera för vårt felaktiga beteende.

”Varför sa ni ingenting?”
Man kan förstå om kommersiella mediehus, som är beroende av annonsintäkter och en applåderande publik inte känner någon lockelse att tala om för publiken hur illa det är ställt. Men det finns rimligen ett samhällsinformationsuppdrag i botten för Public Service. Det borde man ta på allvar och regelbundet förklara för publiken hur verkligheten ser ut. Och bjuda in politiker att kommentera. Så att det blir tydligt vilka som säger ”Det är lugnt, vi fortsätter som vanligt.” och vilka som säger ”Det här är akut och allvarligt.”

Tipping points med oklar fortsättning
”Varför sa ni ingenting?” kommer det heta om några decennier när vi nått ett antal tipping points och helt okända konsekvenser för de system som tagit årmiljoner att formas. Och så kommer helt andra krafter att aktivera sig för att ”rädda vad räddas kan” av upparbetade förmögenheter, privilegier och ojämlika livsvillkor. Våldet lär eskalera i kölvattnet på alla kriser, vilket i sin tur skapar utrymme för auktoritära ledare…

Det är på riktigt
Ska vi göra något behöver vi veta hur läget är. En gång i månaden, trettio minuter, en söndag kväll kanske, när folk dammsuger, planerar veckan eller gör annat på hemmaplan borde det rimligen finnas utrymme för en genomgång av något av de nio sakområden som Johan Rockström var först med att lansera och som nu kontinuerligt uppdateras av Stockholm Resilience Centre. De planetära gränserna är inte på låtsas, de handlar inte om att vinna i Mellot eller att göra flest mål i fotboll. De är på riktigt och de är överskridna. Klimatet nämns då och då i det mediala flödet, men som framgår av bilden ovan är klimathotet bara ett av flera systemhot mot den tillvaro vi tagit för given. Inser vi vidden?

Vill vi fortsätta resan?
Ju längre vi blundar, ju längre vi struntar i att åtgärda problemen och ju längre vi envisas med att fokusera på fel saker desto svårare blir det att återställa balansen. Planeten ”klarar sig” alltid. Den kommer att justera olika processer precis som den alltid har gjort. Frågan är om vår civilisation vill fortsätta som passagerare eller om vi passivt låter oss svepas med av vår självförvållade artutrotning.

Jag hoppas på ett uppvaknande.

Länktips: Jämförande diagram kring de planetära gränserna över tid: https://www.stockholmresilience.org/research/planetary-boundaries.html

En tankeställare på morgonen

En liten ögonblicksbild den här lördagsmorgonen blev plötsligt en symbol för det felaktiga vägval mänskligheten gjort. Jag hade vaknat och drog upp rullgardinen. Ute var det grått, nollgradigt och torrt. När det blåser torkar marken och trottoarer snabbt upp. Nere på torget såg jag en ung mamma med sitt lilla barn. Det hon gjorde de närmaste 30 sekunderna fastnade i mitt minne.

Barnet såg ut att vara i treårsåldern. Det var stadigt på benen, men ganska kortväxt. Så runt tre år tror jag. Mamman (eller hon som antagligen var barnets mamma) gick fram till husväggen på den sida av torget som jag har enklast att se. Vid husväggen stod en elektrisk elsparkcykel, en elscooter, och blinkade långsamt, så där pulserande som de gör när de indikerar att de finns och är redo att bli använda. Mamman gick fram till elscootern, tog fram sin mobil och ägnade några sekunder åt att bekräfta att hon nu skulle åka iväg.

Hon vände maskinen i sin åkriktning, lyfte upp sitt barn närmast styret eller stolpen och ställde sig bakom barnet och körde iväg. Barnet hade mössa, kvinnan hade ingenting på huvudet, jag är osäker på om hon hade någon väska. Barnet protesterade inte. Det verkade vara van vid detta. Att åka med mamma på en elsparkcykel. Barnet höll sig i stolpen framför sitt ansikte. Mamman gasade på och ökade farten. Paret gav sig av på trottoaren i riktning Linnégatan och försvann ur min åsyn. Det hela hade inte tagit en minut.

Förutom att det innebär böter om man blir påkommen att åka fler än en på en elsparkcykel är det en förälders kanske viktigaste uppgift att i varje ögonblick värna om sitt barn, att använda sitt omdöme och tänka på barnets bästa i varje stund. Barnet har ingen möjlighet att själv bedöma risker och konsekvenser, framför allt inte som treåring. Föräldern måste klara att tänka för båda och primärt tänka på barnets bästa.

Den här föräldern hade uppenbarligen inte tid att vänta på någon annan transport. Hon chansade och litade på att barnet skulle klara att hålla fast sig den (korta?) sträcka det handlade om. Kanske hade hon gjort samma sak förut. Det verkade i alla fall inte vara någon tveksamhet från barnets sida hur man håller sig fast i stolpen för att inte ramla.

Händelsen illustrerar hur mänskligheten numera inte tar ansvar för de kommande generationerna, inte ger barn och barnbarn samma omtanke som tidigare generationer självklart gjorde. Att vi saboterar miljön och hela planetens jämvikt med vår livsstil bekymrar oss inte. Våra kortsiktiga mål är så totalt dominerande över de långsiktiga att vi är beredda att riskera även våra barns liv. Så långt har det gått.

Man undrar hur uppvaknandet ska ske. Om, någonsin.



Om greenwashing, FSC och IKEA

Greenwashing brukar det kallas när ett företag framställer en produkt eller en lösning som mer nyttig för klimatet eller för miljön än vad som är fallet. Det går att överdriva, att töja på sanningen och att välja jämförelsetal som kan blir mer vilseledande än upplysande. Nu har EU försökt ta tag i detta fenomen. Svenska forskningsinstitutet IVL har deltagit i arbetet och förklarar på länken nedan hur företag bör agera för att inte vilseleda, medvetet eller omedvetet. Fenomenet är lika gammalt som reklamen.

Det saknas motinformation
Det är ju bra, kan man tycka, att EU sätter fingret på problemet. Men på ett plan är ju konsumenter och upphandlare alltid förlorare. Det finns ingen naturlig motinformation till den information och reklam företagen erbjuder. När Råd och Rön eller något statligt verk informerar om olika produkters eventuella skadlighet blir det bara små ljusglimtar i ett stort mörker. Konsumenterna har fått lita på olika miljömärkningar och certifieringar. Och inte ens alla dessa är alltid tillförlitliga.

Fast furniture och FSC
Den fransk-tyska TV-kanalen ARTE har nyligen producerat en intressant film (länk nedan) som huvudsakligen handlar om ”Fast furniture”, som man jämställer med ”Fast fashion” och ”Fast food” i hur affärsmodellen ser ut. En miljömärkning som nagelfars i filmen är FSC, Forest Stewardship Council. FSC-märkning gäller regler för ett ansvarsfullt skogsbruk. Bekymret är att, som filmen visar, medlemsorganisationerna i FSC är de som lägger ribban för vad som ska kallas godkänt. Ett i grunden positivt instrument blir på så sätt en slags systematisk ”greenwash” av ett tveksamt eller ohållbart skogsbruk, eftersom branschen har ett så stort inflytande över verksamheten. Se gärna ARTE-filmen så blir kopplingarna tydliga.

Greenwashing på ett annat plan
I samma film är det annars IKEA som står i skottgluggen. Hela IKEAs idé handlar om volymförsäljning till ett lågt pris. Att få produkter att hålla länge eller att minska resursuttaget är inget IKEA strävar efter. Och min reflexion blir att IKEA troligen försöker vinna tid när de etablerar sig på arenor som Retuna i Eskilstuna, eller när de introducerar ”Växelbruk” som ett sätt ta hand om kasserade arbetskläder och ge dem ett nytt liv. Det blir också slags greenwash, inte enligt EU:s lagstiftning, men på ett annat plan. När hela affärsmodellen bygger på att tillhandahålla ”Fast furniture” går det inte att låtsas att några små initiativ förändrar grunden för företaget.

Skicklig positionering
Just IKEA har ju dessutom skickligt lanserat sig som ett svenskt företag, med en underförstådd berättelse om att smålänningar som Ingvar Kamprad är sparsamma och förstår ekonomi. IKEA har positionerat sig skickligt, minst sagt. Men vi som handlar där, ja jag måste erkänna att det blivit ett och annat från IKEA genom åren, har bidragit till att ”Fast furniture” har blivit ett problem. Och att IKEA inte finns på börsen gör ju också att den styrelse som tar besluten inte behöver lyssna på externa ägare. Man kan köra vidare så länge man ser det som lönsamt och rimligt. Nu siktar man på Sydamerika. Som om inte Amazonas redan var hotat.

Värde istället för vinst
Greenwashing-lagen må vara bra, men problemet är att stora delar av den ekonomi vi låtit oss bli beroende av bygger på pris och vinst istället för värde.

Länktips: IVL sammanfattar rekommendationer angående den nya greenwashing-lag som EU vill införa. här

Länk till ARTE-filmen och FSC och IKEA https://www.arte.tv/en/videos/112297-000-A/how-ikea-plunders-the-planet/

Den gamla frågan om arv och miljö men med fel slutsats

SVT har sänt ett program med psykiatern Anders Hansen, som tydligt tog ställning i den gamla frågan om det är arv eller miljö som spelar roll för ”vem vi blir”. Är det det genetiska arvet eller är det miljöfaktorer som spelar störst roll i människans utveckling? (Länktips till en kort nyhet om samma sak, nedan).

Spelar verkligen föräldrarna ingen roll?
Frågan om arv eller miljö har länge fascinerat forskare och oss alla. Vad är det som formar oss, hur vi tänker, vad vi gör, vilken yrkesväg vi väljer osv? SVT-programmet hävdar att nu vet forskarna att vår personlighet bara till 50 procent formas av våra gener och att resten mest skulle ha att göra med tillfälligheter i livet, slumpen helt enkelt. Anders Hansen lotsar oss bekvämt mellan professorer och forskare som relativt samstämmigt kommer fram till att arvet, genetiken, bara till hälften förklarar vem vi blir. Vad föräldrarna gör skulle enligt programmet inte ha någon avgörande betydelse så länge vi inte växer upp i missbruksmiljöer eller motsvarande. Den femfaktormodellen utgår ifrån Anders Hansen omfattar fem breda personlighetsegenskaper: extraversion, vänlighet, öppenhet, samvetsgrannhet och neuroticism. En modell han beskriver som tungt vetenskapligt förankrad.

Det gäller att höja ribban
Det kan inte stämma att vår uppväxtmiljö inte skulle spela någon roll. Min gissning är att forskarna, inklusive Hansen, är så fascinerade av de ovan nämnda fem faktorer som nämns i programmet, att man väljer att bortse från hur uppväxten hela tiden är en utvecklingsprocess, där människan lär sig olika saker, utvecklar ett självständigt ”jag” och så småningom också klarar av att se på sig utifrån. Jag tror också att Hansen & Co underskattar värdet av att föräldrar och syskon utmanar barnen, ställer krav, relaterar deras prestation till något annat än vad barnet självt förmår föreställa sig. Höjer ribban, manar på, stimulerar läsning, diskuterar, frågar och bollar olika alternativ till lösningar. Sätter ord på känslorna och klär verkligheten i begripliga begrepp.

Barn är inte små vuxna
Föräldrarna, liksom lärare i skolan, lotsar ju barnen in i en alltmer komplicerad värld i den takt som barnet förmår greppa delarna och helheten. Hansen & Co missar, menar jag, hur växandet och vuxenvardandet går till, hur vi formas som individer med en jagupplevelse, en självkänsla och en växande förmåga att hantera nya utmaningar. Forskarna är, tror jag, alltför låsta i de fem faktorerna, som säkert kan vara rätt för vuxna människor, att de glömmer hur vuxenvardandet går till, hur världen stegvis blir alltmer begriplig i takt med att känsloliv, intellekt och fysik utvecklas. Vi är inte små giraffer som omedelbart vinglar på fyra ben. Vi behöver 20 år på oss att bli rimligt vuxna, kloka och ansvarstagande, i bästa fall.

Så föräldrar spelar absolut en viktig roll. Att reducera alla miljöfaktorer till ”slumpen” leder fel, menar jag. Utan att ha någon forskarexamen.

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/foraldrar-formar-inte-barns-personlighet-forskningen-tydlig

Om söndagsintervjun med Åsa Wikforss

Åsa Wikforss är en positiv kraft i samhället. Man märker att hon trivs med sig själv och sin möjlighet att påverka samhällsutvecklingen med det hon lärt sig under livet. Hon bjuder på sig själv och sin kunskap på ett naturligt sätt. I söndagsintervjun den 18:e februari (länk nedan) får akademiledamoten och den kommunikativt skickliga Åsa Wikforss utrymme att precisera sin syn på kunskap, alternativa fakta och vad som kan få demokratin att tappa i betydelse. (Jag har tidigare skrivit om hennes Vinter-program och hennes böcker, se länk nedan).

Man får inte se motståndare som fiender
Om man ser sina motståndare som fiender skadar man det demokratiska samspelet, betonar Åsa Wikforss. Om motståndarna utmålas som politiskt korrupta, som personer som har illegitima anspråk på makt etc, kan demokratin skadas allvarligt. I USA är Trump betydligt bättre (värre) förberedd den här gången inför ett maktövertagande än han var förra gången. Han vet hur han nu skulle kunna omge sig med personer som lojalt genomför hans agenda. ”Nästa steg i USA är inbördeskrig” säger Åsa Wikforss i en reflexion över hur det kan gå i USA om Trump får makten igen. Och kanske är risken för våldsamheter och upplopp ännu större om han förlorar valet?

Skolan och kunskapsutvecklingen
Skolans förhållningssätt till kunskap är ett annat område som Åsa Wikforss utvecklar tydligt. Det håller inte att eleverna ska söka sin egen kunskap och heller inte att reducera läraren till en handledare, hävdar hon. Eleverna måste först ha tillräckligt mycket kunskap för att själva senare kunna tillämpa det kritiska tänkandet. Hon gläds över att insikten om hur kunskap genereras och utvecklas tycks ha landat hos pedagoger och läroplansförfattare. Eleverna behöver en gedigen grund för att kunna ifrågasätta, referensramar helt enkelt. Att bara säga nej till något baserat på en känsla leder i värsta fall bort från det demokratiska och empatiska samtal, som är avgörande för samhället. Utvecklingen från samtal till argumentation till bråk ser vi inom olika områden. Jag ser t.ex. denna utveckling när man hör om läktarvåld på fotbollsmatcher. Det är inte idrotten som är central för våldsverkarna utan snarare kampen mot motståndarsidan. Fotbollen blir bara en kuliss för chansen att få slåss.

Reklamen vilseleder
En komponent i samhällsutvecklingen de senaste decennierna nämns inte under den korta, men innehållsrika, intervjun. Hur marknaden och marknadens skyltfönster, reklamen, tagit allt större plats i våra liv. ”Because You´re worth it” och andra slogans som vädjar till känslorna snarare än till konkreta fakta. Reklamens starka genomslag i våra liv, vad vi väljer att köpa och hur vi prioriterar vår tid, måste ha spelat roll när nu fakta trängs undan av tyckanden och känslomässigt baserade ställningstaganden. För att värna demokratin borde vi sätta upp gränser för hur mycket reklam och vinklad, i värsta fall skadlig, information vi ska utsätta våra barn för.

”Med berått mod…”
Ur ett hållbarhetsperspektiv är det problematiskt att direkt skadliga produkter och ”lösningar” får marknadsföras trots att de skadar planeten, framtiden och hela vårt globala ekosystem. Kortsiktiga vinster är i dagens system prioriterade framför långsiktigt ansvarstagande. Konsekvensen ser vi i de planetära gränser, som forskarna nu tydligt visar är överskridna. Med berått mod, för att citera en av Tidögängets partiledare, med berått mod kör vi vår planet och våra barns framtid i diket. Och vi underminerar barnens metod att själva bilda sig en uppfattning baserad på riktig kunskap.

De planetära gränserna enl Stockholm Resilience Centre m fl

Vad tänker hon om AI?
Man blir nyfiken på vad Åsa Wikforss tänker om AI-utvecklingen. När det blir ännu enklare att fejka fakta och att sprida hitte-på. Tills slut blir det väl en slags kunskaps- eller informationsanarki där folk resignerar inför flödet av information, reklam och fejkade nyheter. ”Det går ju inte att lita på någon längre”, kommer det att heta. Och när tilliten försvinner växer misstron och hatet. Motkraften mot detta blir det mänskliga mötet, hjälpsamheten och att på allvar bry sig om hur andra har det.

Länktips: SR Söndagsintervjun: https://sverigesradio.se/avsnitt/asa-wikforss-euforisk-livradd-tankare

Jag har tidigare skrivit om Åsa Wikforss ”Vinter i P1”-program och andra texter om hennes böcker som länkas till här: http://christerowe.se/2024/01/nr1021-mer-om-asa-wikforss-vinter-i-p1/

Är du-andet det mest unika för Sverige?

SVT har sänt en tiodelars serie, Historien om Sverige, med ett ambitiöst upplägg från de första bosättarna och hela vägen fram till våra dagar. Om kungar, strider, fattigdom, slit, emigration, husförhör, modernisering och välfärd, allt med skickligt genomförd dramatisering och konsekvent utan tal, vilket kändes bra. Vi vet inte hur folk talade, så det var klokt. Har du inte sett serien så ägna den lite tid, det är den värd. Länk nedan.

En del saknades lite mer än annat
Det finns naturligtvis luckor. 14000 år på 10 timmar är svårt, särskilt om man vill spegla avgörande ögonblick för det som skulle bli Sverige. Några saker som jag saknade var

  • Göta Kanal, ett gigantiskt byggprojekt under decennier
  • Fler svenska uppfinningar och genombrott av forskare, Polhem, Swedenborg, Nobel, John Eriksson, Gustaf Dalén m.fl.
  • Unionsupplösningen med Norge som egentligen satte punkt för kungens makt i Sverige.
  • Men det som stack ut tydligast på 1900-talet och som försvann i programmet var du-reformen

Äntligen blev vi kvitt underdånigheten
Under årtusenden hade vi bugat, bockat och nigit för överheten. Tilltalet var viktigt och skulle signalera den hierarkiska positionen. ”Har doktorn tid att komma?” eller ”Kan prostinnan tänka sig att lägga ett gott ord för min man, som behöver jobb?” eller ”Jaså, majorskan har köpt en ny kappa?”. Dvs titelsjukan fördes dessutom över på fruarna, så att de också skulle känna sig förmer än andra.

Bror Rexed gick före
1968 svepte en kulturell frigörelse genom landet. Unga människor lyssnade på annan musik, klädde sig annorlunda och ifrågasatte makten. Universiteten ockuperades av studenter som ville något annat. Ur detta växte en jämlikhetstanke fram, som kom att symboliseras av Bror Rexed, Han tillträdde som generaldirektör för socialstyrelsen och sa då att han ville bli tilltalad med ”du” och själv tänkte han göra detsamma. Han blev på så sätt du och bror med hela svenska folket eftersom hans tal blev enormt medialt uppmärksammat.

Sverige sticker ut
1900-talet innebar förvisso massvis med systemskiften. Elektrifiering, järnvägarna, telefonin, motorfordon, mekanisering, automatisering och radio och TV. Masskommunikation, masskonsumtion och snabba förändringar. Plasten som kom som ett nytt material, från inredningar till kläder. En övertro på teknikens möjligheter. Husen kläddes med eternit som skulle hålla för evigt. Men frågan är om inte Sverige sticker ut allra mest i vårt duande. Varken i Frankrike eller i Tyskland säger man du på samma sätt som hos oss. Och britterna lägger gärna in ett ”sir” för att markera artighet eller underdånighet. Men vi var så länge undersåtar att det blev en befrielse i folksjälen att skippa Ni-tilltalet och alla titlar.

Skillnad på ni och Ni
En detalj i sammanhanget är att många yngre svenskar inte inser skillnaden på ni och Ni. Precis som tyskarna skiljer på sie och Sie har vi haft en innebörds-skillnad i stavningen av Ni om det stavades med stort eller litet n. Ni:et med stort N inkluderar artigheten i tilltalet. Medan det lilla ni:et bara handlar om pluralform av personer. Men detta lilla bekymmer drunknar i det faktum att inte ens journalister numera förstår skillnaden på de och dem, på objekt och subjekt i en mening. Det är bedrövligt, men är en annan historia.

Ha det så bra, du!

Länktips: https://www.svtplay.se/historien-om-sverige