När jag just lagt ifrån mig Björn Fagerbergs bok ”En personlig död”, efter att i lagom takt ha läst och begrundat alla de tankar författaren förtjänstfullt ställt samman i sin bok, är det en melodi som kommer till mig: ”Jag vill tacka livet”. Det är en sång som tydligt knyter ihop en vördnad för livet, samtidigt som den med sin melankoliska klang talar till oss med ett universellt budskap: Var tacksam för livet och gör något bra av det.

Skickligt och med vördnad
Att sammanfatta Björn Fagerbergs bok är svårt, framför allt för att han skickligt och med stor vördnad för det känsliga ämnet visar sin stora kunskapsbredd och hur man som läsare hela tiden i praktiken befinner sig i en nära dialog med författaren. Som om han satt här i rummet och berättade. Texten är hela tiden nära, mänsklig och berörande. Inte minst gäller det Björn Fagerbergs egna smärtsamma upplevelser av familjemedlemmars, särskilt dotterns, död. Och samtidigt: en professionalism och ett läkarkunnande som ständigt gör sig synliga. Referenser, noter och mycket breda associationer, där författarens bildning och nyfikenhet hela tiden skiner igenom. Professionellt, rakt igenom.

Oklarheten framgår av boken
Vi talar för lite om döden, vad den innebär, hur vi ska förhålla oss till den och hur vi vill hantera den, när den inte längre går att hålla borta. Ett viktigt kapitel i boken handlar naturligtvis om dödshjälp, om hur vi i det västerländska samhället allt oftare diskuterar förutsättningar och ramar för det som lite slarvigt kan kallas aktiv respektive passiv dödshjälp. Ingen av oss önskar ett outhärdligt lidande mot slutet av livet, men det finns en oklarhet som boken pekar på, där juridiken, naturvetenskapen, läkaretiken och det allmänna medvetandet om vad som är rätt och fel inte har lyckats formulera vare sig en praxis eller några juridiska ramverk för hur vi kan och får bete oss när döden är ofrånkomlig och lidandet kan uppfattas som och även vara orimligt. Att vi behöver en sansad debatt om de här frågorna är helt uppenbart och Björn Fagerbergs bok är ett viktigt bidrag.

Dödsstraff, krig m m
Boken har många förtjänster. Inte minst hur kapitlen är indelade, men även hur det finns referenser, temaregister och noter som vid varje ambitiös akademisk avhandling. Inget tycks ha lämnats åt slumpen eller har tappats bort för den som vill gå till källorna. Imponerande, helt enkelt. Samtidigt kan jag inte låta bli att notera att det i avsnittet om abort inte står något om dödsstraff. För mig finns det i det amerikanska samhället en tydlig motsättning i ─ å ena sidan ─ en synnerligen restriktiv syn på aborter och ─ å andra sidan ─ ett antal delstater som utan problem dömer ut och verkställer dödsstraff. Det är i och för sig inte i Sverige, men USA är på många sätt en föregångare i västerlandet och mycket av det som händer i Sverige kan kopplas till hur den amerikanska kulturen utvecklas, på både gott och ont. Det finns heller inget avsnitt om mord, krigföring (systematiskt mördande) och hur utsatta en människor är för andra människors våldstendenser.

Samhällsperspektivet
Kanske samlar Björn Fagerberg på material till en uppföljare. Där skulle ett par kapitel kunna handla om hur samhället fungerar och inte fungerar i relation till döden. Hur den förväntade livslängden inom en stad som Göteborg kan skilja tio år beroende på stadsdel och socioekonomiska förutsättningar. Där finns naturligtvis frågor att beröra: hur ser egentligen samhällsansvaret ut för människors liv och död? Vad vill vi att politiken ska hantera och var upphör respektive börjar det personliga ansvaret? Är det OK att röka eller missbruka och förkorta sitt eget liv? Många frågor behöver ventileras på ett strukturerat sätt, kanske med Björn Fagerbergs bok som modell och inspiration.

Vad är vårt ”jag” för något?
Ett annat tema som skulle kunna utvecklas i en bok nummer två är vad det egentligen innebär att vara människa. Har vi människor ett ”jag” som utvecklas under livets gång? Sannolikt är det så. Vad händer med detta ”jag”, detta självmedvetande, när vi dör? Kopplas det ifrån, försvinner det, lever det vidare? Är det som i drömmen att vi rör oss i tid och rum helt fritt? Vad innebär det i så fall? Överhuvudtaget vad som menas med kropp, själ och ande borde belysas mer ur olika erfarenheter. Särskilt som vi som samhälle har allt svårare att inordna oss i ett religiöst, fastlåst, koncept. Men ändå tror på något efter döden…

Tydligheten
Jag kan bara uppmana alla att läsa Björn Fagerbergs mycket läsvärda bok. Den tar upp svåra frågor och kräver en hel del reflexion. Och är egentligen på ett sätt en hyllning till livet. Den är på det sättet lika tydlig som den klassiska Bergman-scenen ur Det sjunde inseglet, där riddaren (Max von Sydow) spelar schack med döden (Bengt Ekerot) och försöker vinna tid. Vi behöver tydlighet och bra beskrivningar i dessa tider av fake news och påhittade stories, som egentligen bara förvillar och passiviserar oss.

Tack, Björn, för din fina bok.