Category Archives: Strukturer och politik

Strukturella perspektiv, politik.

Cirkulär Ekonomi: Rapport från Svenskt Näringsliv – en dörr på glänt

Posted on by
1

Svenskt Näringsliv har satt ihop en ambitiös rapport om hur man ser på Cirkulär Ekonomi (CE) och vad man önskar att regeringen gör för att underlätta för svenska företag att ta vara på möjligheterna med denna utveckling. (se länktips nedan). Det är 70 sidor, förvisso med grafiska tomsidor och lättlästa uppslag, men ändå. Jag blir ändå lite förvånad. Det var inte så länge sedan jag läste en skrift från Ratio (som står Svenskt Näringsliv nära) som höll en helt annan, närmast försiktigt avvisande, ton i relation till tankarna på en cirkulär ekonomi.

En väl underbyggd skrift
Naturligtvis präglas den nya skriften av ett företagsperspektiv på samhället och naturligtvis finns ordet tillväxt med som en ryggmärgsreflex. Men bara tre gånger på sidan 6 och med slutsatsen att ”Cirkulär Ekonomi är ett möjligt tillväxtverktyg för en global hållbar utveckling”. Tillväxtperspektivet verkar mest finnas med som en slags eftergift åt traditionalisterna i industrin. Resten av skriften belyser helt andra saker och på ett, faktiskt, välunderbyggt sätt. Hänvisningarna till ett trettiotal fotnoter, som pekar på forskning och myndighetsdokument, ger ett seriöst intryck.

Rapporten ställer krav på regeringen
Ett avgörande motiv för Svenskt Näringsliv att detaljerat redovisa möjligheter med och hinder för CE hittar jag på sidan 17, där de skriver:
” Politiken och det offentliga har här stor möjlighet att främja det svenska
näringslivets omställning och stärka den svenska konkurrenskraften globalt. Detta förutsätter rätt och långsiktiga ramar, ett globalt fokus samt en utvecklad dialog med näringslivet för att hitta rätt lösningar. Sverige och svenska företag har särskilt goda förutsättningar att ta en ledande roll i utvecklingen av en cirkulär ekonomi. Genom att vara i framkant i den cirkulära omställningen kan svenska företag bidra med dubbel nytta – dels genom att exportera produkter och tjänster för att skapa global klimat- och miljönytta, dels genom att bidra till tillväxt och välstånd (skatteintäkter och arbetstillfällen) i Sverige.”
Man vill inte missa tåget och vill ha draghjälp av den svenska regeringen så att åtminstone EU enas om lagar, regelverk, definitioner och samsyn kring alla detaljer som idag utgör tydliga hinder för CE. På så sätt utgör hela skriften en välunderbyggd argumentation för att få regeringen att prioritera frågorna och att säkerställa industrins konkurrenskraft.

Konkreta exempel stödjer framställningen
Svenskt Näringsliv vet naturligtvis hur olika tidsskalor som gäller för näringslivet och för det offentliga, inte minst på EU-nivå. Bakom flera av de förslag och önskemål som presenteras går det att känna den frustration som finns hos företag, när de fastnar i otidsenliga regelverk och inte kan förverkliga sina resurssparande och lönsamma åtgärder. Skriften innehåller flera illustrativa exempel på hur EU-regler och nationella bestämmelser hindrar företagen att bli effektivare och smartare. Sådana exempel finns på sidan 24, 31 och 33 i skriften. Intrycket blir att argumenten för regeringen att agera förankras i företagens verklighet.

Åtta ganska väl valda rubriker
Man har grupperat sina synpunkter eller krav under åtta tematiska rubriker. Det handlar om marknad, regelverk, avfall , kemikalier, styrmedel, innovation, funktionsförsäljning och utbildning. Det som väcker min nyfikenhet är framför allt avsnittet om funktionsförsäljning. Inser Svenskt Näringsliv hur funktionsförsäljning förändrar balansen mellan säljare och nyttjare på ekonomiskt och juridiskt plan? Vill man underlätta denna del trots att den bryter med volymtänkandet och den traditionella synen på hur företag blir lönsamma? Inser man att värdet i ett cirkulärt konstruerat företag ligger i hur väl man lyckas bevara värdet på de produkter och relationer man har? Att det leder till formella och informella samarbeten snarare än att till varje pris vinna på att runda regelverk eller kapa ”onödiga” kostnader? Fattar man allvaret?

Se upp med storskaligheten
En central del i rapporten handlar om hur avfall måste kunna ses som resurs. Inte bara i täta symbioslösningar som i Sotenäs utan också där resurser kan exporteras över landsgränser för att tas till vara. Och självfallet tilltalar denna del de företag som ser sin roll att idka storskalig materialhantering, sortering, kvalitetssäkring etc. För att inte fastna i överdimensionerade volymbaserade lösningar får dock inte denna syn på hushållning bli dominerande, är min uppfattning. Vi måste bli bättre på att identifiera korta och kvalitetshöjande loopar för produkter som kan hållas vid liv på mer lokal nivå, där transporter och volymer inte håller fast oss i ett ohållbart system, är min inställning. Men naturligtvis måste Svenskt Näringsliv peka på sina medlemmars behov, det vore fel annars. Samtidigt har rapporten helt rätt i att avfallsproblematiken skyndsamt måste åtgärdas. Avsnittet om avfallsdefinitioner och hinder kring hur avfall blir resurs behöver regeringen och EU snarast börja arbeta med.

Hävstångsperspektivet saknas, men dörren står på glänt
Den del av CE som jag gärna lyfter fram är hur CE kan bli en hävstång för den nya ekonomin, där särintresset från näringslivets och aktieägares sida balanseras mot samhällets och framtidens legitima behov. Avvägningen mellan hur ekonomin ska skapa välfärd nu och för framtiden behöver ändras och här ser jag CE som en hävstång. När ägandet, ansvaret och hela frågan vinst och vinstredovisning ifrågasätts och istället fokus hamnar på värde och mervärde med det vi producerar och nyttjar sker ett verkligt paradigmskifte. Den här dimensionen finns av kanske självklara skäl inte med i Svenskt Näringslivs skrift, men dörren hålls i alla fall på glänt för ett paradigmskifte, vilket är spännande.

Funktionsförsäljning och kringliggande villkor
På sidan 55 och framåt beskriver man ganska utförligt hur funktionsförsäljning skiljer sig från traditionella affärer, vilka hinder och oklarheter som finns kring funktionsförsäljning och vad man anser att regeringen bör göra för att underlätta för denna typ av affärsverksamhet. Man lyfter behovet av dialog och förståelse för hur långivare ska bedöma affärsplaner och preciserar även ett antal oklarheter: ”Näringslivets utveckling av tjänstebaserade cirkulära affärsmodeller såsom, t.ex. funktionsförsäljning hindras idag bland annat av nationella regelverk inte är anpassade, saknas eller att det är otydligt hur dessa ska tillämpas på de nya affärsmodellerna. Det gäller t.ex. civilrätten (sakrätten), avsaknaden av redovisningsrekommendationer, hantering av avtals- och försäkringsfrågor samt skatteregler, t.ex. hur funktionsförsäljning ska hanteras i beskattning. Det finns också otydligheter kring ägarskapet av en produkt vid ”delat”
ägande för i första hand lösöre respektive fast egendom och avseende
skyddet för nyttjanderättshavaren vid ägarens eller funktionssäljarens
konkurs, eller utmätning hos denne.”  Intrycket blir att Svenskt Näringsliv vill hjälpa de företag som går i den här riktningen. Förmodligen för att ett stort antal medlemsföretag har insett att det nuvarande resursslösande sättet att bli lönsam inte har framtiden för sig. Och då är det viktigt att vara tidigt på banan för att inte förlora konkurrenskraft.

Finland ligger ljusår före oss
När det gäller kompetensbehovet för att företagen ska klara klimatomställningen nämner man på sidan 59 att 60 procent av branscherna har ett kompetensbrist. Om två decennier säger sig 75 procent av branscherna ha kompetensbrister enligt en redovisad undersökning på sid 60. I samma avsnitt pekar skriften på hur Finland har agerat för att åtgärda detta. I finska Sitras projekt för utbildning på alla nivåer skriver de tydligt vilken ambition Sitra-projektet har: ”Vi tror på att när dagens studerande utexamineras kommer vi inte längre att tala om cirkulär ekonomi utan det kommer helt enkelt att vara det enda sättet att agera.”  Där är vi ännu inte i Sverige, men strateger på svenska företag är läskunniga och inser naturligtvis att Sverige håller på att halka efter. Inte minst i dessa tider då marknadskrafterna har satt klorna i den svenska grundskolan och gymnasiet och prioriterar vinst före elevernas kunskapsnivå, dessutom dolt av glädjebetyg för att locka ”kunder”….

Den cirkulära momsen är en nyckelfråga
Ett annat avsnitt som nästan når hela vägen är när Svenskt Näringsliv skriver om momsen. Jag hade naturligtvis önskat att man propagerat för en cirkulär moms, en alternativ moms, som företagen kan välja att redovisa enligt. Så att systemen inte behöver blandas ihop. Den traditionella momsen passar i den linjära ekonomin, där varje förädlingsled fram till konsumtion och destruktion har sin ingående och utgående moms. Men i den cirkulära ekonomin behöver momsbeskattningen se annorlunda ut. Skriften tar upp detta på sidan 46 och framåt. De föreslår att delningsekonomin ska ha större utrymme för skattebefrielse, vilket jag inte är helt övertygad om att det är rätt väg att gå. Även i ett samhälle som har en stor andel delningsekonomi måste vi hitta sätt att finansiera våra gemensamma samhällsutgifter. Men i avsnittet om dubbelbeskattning håller jag helt med. Den cirkulära momsen, som jag anser ska vara en alternativ, valbar moms, behöver kunna fånga upp att konsumenter också kan vara ett led i en lång kedja av produktinnehavare. Det finska systemet med vinstmarginalbeskattning kan vara en modell att titta närmare på. Men regelverket för cirkulär moms mår enligt min mening bäst av att utvecklas oberoende av den traditionella, linjära, momsen.

Varför nämns inte handelshögskolorna?
På utbildningsområdet talar skriften mycket om universitet och högskolor, men nämner inte konkret handelshögskolorna, vilket är lite märkligt. Om det är några lärosäten som skyndsamt behöver etablera plattformar för forskning och utbildning för den cirkulära ekonomin är det väl just handelshögskolorna. Det är där samhället förväntar sig att spetskompetensen ska återfinnas, när det gäller hur den cirkulära ekonomin ska uttryckas i nationalekonomiska termer, hur företagens redovisningar ska göras och hur en bred kompetens ska spridas inom hela utbildningssystemet. Vi måste nog skyndsamt titta på hur Finland gör.

Dörren står på glänt
Slutintrycket av ”Skapa goda förutsättningar för den cirkulära ekonomins framväxt”, som är namnet på Svenskt Näringslivs rapport, blir att det genomarbetat och väl underbyggt material, som regeringen inte utan vidare kan stoppa in i arkivet. Risken är ändå uppenbar att skriften hamnar i högen ”Läst men ej förstått innebörden av”, eftersom den nya regeringen valt att hellre ta intryck av högerpopulisternas dagordning än vetenskapen. Jag hoppas jag har fel. Samtidigt är det naturligtvis uppenbart att den fulla potentialen i CE inte beskrivs i skriften, den potential som handlar om ett verkligt paradigmskifte, där ägandet blir mindre betydelsefullt, där omsättningsökning inte längre är synonymt med volymökning och prissänkning, där kvalitet, ansvarstagande och samarbete blir viktigare än snabba cash. Men dörren står på glänt. Uppenbarligen har delar av näringslivet förstått vart vi är på väg eller vart vi måste ta vägen om vi ska ha kvar en planet och ett hållbart näringsliv som kan försörja oss och våra barn och barnbarn.

Och lite kul är faktiskt Jenny Svärds (en av författarna bakom skriften) jämförelse i ett debattartikel: ”Det vi står inför är ett paradigmskifte. På samma sätt som mobiltelefonin förändrade vårt sätt att kommunicera kommer kraften i den cirkulära ekonomin förändra vårt sätt att konsumera och använda produkter.”

Länktips:

Svenskt Näringslivs rapport från november 2022 här

Min analys av Ratios rapport 2021 http://christerowe.se/2021/02/nr764-cirkular-ekonomi-vad-tycker-svenskt-naringsliv/

Länk till finska Sitras utbildningsprojekt här

Jenny Svärds debattartikel: här

Står Facit-döden för bildörren?

Posted on by
1

Kenny Genborg heter en journalist som skriver om samhällsfrågor, politik, medier m m ur ett göteborgskt perspektiv. En mening fastnade nyligen i mitt minne, när jag läste den på hans blogg. ”Facitdöden står för bildörren”. Vi som var med minns hur Åtvidabergs Facit inte klarade omställningen på 70-talet från att tillverka och sälja analoga räknemaskiner för kontor, till att haka på den snabba trenden med elektroniska kontorshjälpmedel – det som senare skulle bli kontorsdatorer och lap tops. Facit blev, med facit i hand får man väl säga, förlorare när tåget gick. Lite som Nokia som missade Smart Phone-utvecklingen drygt 30 år senare. Så hur är det med bilstaden Göteborg? Kenny Genborg lyssnar på entusiastiske VD:n Peter Carlsson, som basar för Northvolt. Och kan inte låta att tvivla på om regeringen och näringsministern egentligen förstår batteriernas roll i omställningen. (Länktips, se nedan).

Nytänkande
Tesla är inte en fossilbil som bytt till elmotor. Och ska man konkurrera på elbilsmarknaden är det smart att se nästa generation fordon som en ny slags plattform, där batteriet är en helt integrerad del av konstruktionen, menar Kenny Genborg. Och passar på att undra om nygammal kärnkraft tidigast år 2035 (så som regeringen planerar) är tillräckligt vasst för att matcha industrins och kundernas omställning. Förvisso kan det vara smart att inte ligga i spetsen för utvecklingen. Det finns flera industriella utvecklingsidéer som har gynnat det företag som etablerades strax bakom pionjärerna. Men när tåget går, eller bildörren stängs, kan det plötsligt vara för sent att komma på banan.

Flera förändringar som måste ingå i elektrifieringen
Ur mitt perspektiv måste elektrifieringen av fordonsflottan kopplas till åtminstone tre andra förändringar för att bli en lyckosam del av en hållbar framtid. Och där tycks det som varken Northvolt eller regeringen har landat i sin analys – ännu är väl bäst att tillägga.
För det första. Resursanvändningen måste inkludera redan befintligt material. Vi tar material ur jordskorpan i en takt som inte är hållbar. Produktion måste bygga på en maximal återanvändning av material.
För det andra. Tjänstefieringen måste öka och fordonen utnyttjas mer än idag, något som kommer att förändra ägande, affärsmodeller, nyttjandeavtal, parkeringsvolymer osv. Bilar som står och rostar 95 procent av tiden blockerar ytor och kostar bara pengar. Mobilitet måste gälla istället för ägande.
För det tredje. Bilarnas energilager måste kunna tas till vara. I spannet mellan 20 och 80 procents laddning kan bilbatterierna bli en intressant reservkraft i det som kallas V2G, Vehicle-to-grid, där energin förs över till nätet och överbryggar perioder av svag effektillförsel från vind och sol. Volkswagen ser t.ex. sig själva som ett framtida energibolag, där de hjälper sina fordonsnyttjare att tjäna pengar på bilens laddning.
Det finns fler systemförändrande parametrar som kan handla om hur vi flyttar gränsen från ”privat” till ”kollektivt” resande, inklusive hur vi ser på tillgänglighet, flexibilitet osv. Samt rättvis laddning av fordon, så att även boende i hyreslägenheter får tillgång till den nya tekniken.

Står Facitdöden för bildörren?
Så frågan är om Facitdöden står för bildörren i Göteborg. Tänker Volvo Cars tillräckligt innovativt kring hur de ska tjäna pengar på sin produktion av fordon i framtiden? Om Volvo Cars försvinner kanske hoppet står till AB Volvo med lastbilar och bussar. Och där är möjligen konkurrensen inte lika knivskarp. Men på den tunga sidan – har jag hört från personer som noga bevakar den branschen – är utvecklingen av fordon utan förare längre kommen. Troligen för att bussar kör samma sträcka om och om igen och det skulle tala för att datorerna kan lära sig vad som kan hända på resvägen. Troligen börjar branschen med autonoma fordon inom inhägnade fabriksområden, flygplatsterminaler och liknande.

Populism och verklighet kolliderar
Att den nya regeringen inte förstår hur industrin tänker är märkligt. Alla borgerliga regeringar har ju av tradition haft mycket täta kontakter med näringslivets organisationer och lyssnat noga på vad industrin behöver. Men inte Tidölaget. De har fallit i sin egen kärnkraftsfälla eftersom de satsade på att budskapet om snabbt etablerad kärnkraft var en valvinnare. Men tyvärr kom verkligheten emellan och ”spökade”, som en av populistpolitikerna till höger så träffande formulerade det.
Populism och verklighet kolliderar snabbt och lätt.

Länktips: https://kennygenborg.com/forstar-sig-ebba-busch-verkligen-pa-batterier/

Är fotbollen en symbol för vårt globala misslyckande?

Posted on by
Reply

Erik Niva är en fotbollsjournalist på Aftonbladet, som tycks brinna för sin sport. Med glöd, inlevelse, passion och kunskap formulerar han analyser och träffsäkra bilder av hur hans sport mår, vem som för tillfället är bäst och hur lagen beter sig. Ordet nörd i sin positiva innebörd är passande. Engagemanget är påtagligt. Den 19 november befinner sig Erik Niva i Qatar och bevittnar ett spektakel som han inte riktigt vet hur han ska beskriva. (Länktips se nedan). Fotbollens högste chef, FIFA-presidenten, ställer sig upp och försvarar uppenbarligen sportens gullande med diktaturer och alla de konsekvenser den omänskliga politiken innebär i form av förtryck, slaveri och utnyttjande av människors situation. Erik Niva trodde att fotbollen var bättre än så.

Är texten egentligen generell för maktens arrogans?
Själv är jag ljummet intresserad, ställer mig aldrig på en ståplatsläktare, men kan då och då se en bra match på TV. Men jag kan inte låta bli att fundera över ett par saker. Är Erik Nivas upprördhet över hur maktens herrar beter sig en generell bild av hur olika segment i samhället de facto ser ut? Cynismen hos stora delar av makteliten i näringslivet, i politiken och i de nya influencer-leden, är den cynismen och arrogansen lika stor och lika riktig att kritisera? Skulle Erik Nivas text kunna handla om de globala oljebolagen, om multijättar som Amazon, om extremkapitalister som Elon Musk eller om alla dessa dollarmiljardärer och korrupta politiker som blockerar en sund världsordning? Skulle det räcka att byta ut några få ord i Erik Nivas text för att göra den allmängiltig?

Är det samma upprördhet?
Och innebär det att Greta Thunbergs ilska över världsledarnas felaktiga hantering av klimat- och miljöfrågor är snarlik Erik Nivas förtvivlan över hur fotbollen missar sin historiska chans att skapa ett rättvisare samhälle? Är det samma upprördhet vi ser exempel på?

Ombytta roller?
Och då infinner sig naturligtvis en intressant tanke: tänk om det var ombytta roller. Erik Niva skrev om klimatkrisen och Greta Thunberg skrev om fotbollens kräftgång. Hur skulle genomslaget se ut? Hur skulle opinionen påverkas? Och varför är det så att fotbollen knyter till sig ett så starkt engagemang medan de globala livsförutsättningarna och en planet som kan fortsätta fungera för det liv vi känner inte lockar samma engagemang? Bollen är rund, med det är planeten också.

Tält som tält
Ska världens öde beseglas för att vi hellre talar om 11 plus 11 man som jagar en boll i 90 minuter än att vi talar om hur vi ska förhindra en klimatkollaps? Eller att ett öltält i Qatar får större rubriker än ett flyktingtält i en krigszon. Varför är det så?

Länktips: https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/4o3K59/infantino-har-fullstandigt-forlorat-kontakten-med-verkligheten

Åkesson, klimatet och vad vi lär oss

Posted on by
1

Det skulle kunna finnas en fortsättning på SVT-intervjun med Jimmie Åkesson den 10 november 2022. (Se länktips nedan). I den del som sändes sa Åkesson att han ”inte sett något i FN:s klimatrapportering som säger att vi här och nu befinner oss i en klimatkris. Däremot kanske vi står inför en klimatkris om ingenting görs.” Hans partikollega Angelika Bengtsson säger i samma inslag att IPCC-rapporten är en ”politisk agenda i stället för att man fattar gemensamma beslut som faktiskt minskar utsläppen och som faktiskt sätter press på Kina.” Åkesson menar att om man vill föra debatt om de här frågorna kallas man klimatförnekare och han gör även jämförelser med invandringsdebatten i ett försök att få tittarna att dra slutsatsen att Åkesson kommer att få väljare och andra partier att ställa upp på SD:s syn även på klimatet.

Så här kunde intervjun ha fortsatt
Det går att som ett tankeexperiment fortsätta intervjun med Åkesson för att se hur logiken och argumentationen hänger samman med partiets långsiktiga strategi. Hur det gäller att passivisera och så tvivel i syfte att bygga upp känslan av att någon annan har ansvaret och inte SD eller SD:s väljare. I deras värld ingår att inte behöva ta ansvar. Nedan följer ett par varianter av följdfrågor som hade kunnat ställas och som illustrerar hur ”nån-annan-ismen” lägger en bra grund för det långsiktiga målet för SD.

Att inte göra något – det är väl det som utlöser krisen?
Följdfrågorna till Åkesson om kris är naturligtvis viktiga att ställa. ”När är det kris i klimatfrågan menar du? Ditt parti vill ju göra så lite som möjligt för att komma till rätta med klimatproblematiken – och du säger ju själv att vi lär hamna i en kris om ingenting görs. Innebär inte din attityd att risken för en klimatkris ökar? Just att göra så lite som möjligt ökar väl sannolikheten för att krisen slår till med full kraft?” På detta kan man ana att Åkesson återigen hävdar att det är Kina som måste göra den viktigaste insatsen, att lilla Sverige inte spelar någon roll i sammanhanget.

Små länder behöver inte göra något?
Den alerte intervjuaren hakar naturligtvis på och ställer en klargörande fråga till Åkesson: ”Så det innebär att alla länder och områden som är i Sveriges storlek inte behöver göra något på klimatområdet för att de är så små? Danmark, Finland, Irland och en majoritet av EU:s medlemsländer kan sitta still i båten? Ekonomier med en mindre omsättning av energi och råvaror än Sverige, med lägre BNP än Sverige, skulle enligt din syn inte behöva göra något? Det friskriver cirka 170 länder i världen som har mindre ekonomi än vi. Är det så du tänker?”

Vilken är FN:S roll?
Åkesson vidhåller troligen som svar att det är Kina, Indien och de stora ekonomierna som har ett ansvar eftersom de kan göra skillnad. Journalisten frågar då om EU ska göra något. EU är ju ändå världens näst största ekonomi. Här hittar säkert Åkesson ett elegant politikersvar som bara leder till logisk rundgång. Journalisten fortsätter: ”Din partikollega Angelika Bengtsson vill att FN beslutar om klimatåtgärder istället för att driva en politisk agenda. Är det ditt partis ståndpunkt? Att FN ska köra över medlemsländerna i klimatfrågan och besluta om drastiska åtgärder?”

Något för kursupplägget hos nationalisterna
På detta svarar Åkesson säkerligen att det är upp till varje land att ta sina beslut, och att det hon syftade på var att det är Kina och Indien som åläggas att minska sina utsläpp genom resolutioner i FN. Och journalisten fastnar i ett slags argumentatoriskt ingenmansland, där lösningen ligger i att någon annan ska lösa ett problem som egentligen inte är ett problem, i alla fall inte här och nu. Som exempel på hur det politiska nonsensspråket ätit sig in i debatten blir hela frågeställningen väldigt illustrativ. I interna kurser hos nationalistpopulisterna kan upplägget användas som exempel på hur man både låtsas svara på frågor samtidigt som man bygger allt på idén att inte behöva ta ansvar för något.

26000 bortspolade skolor är inte det en kris?
Vid klippbordet plockas hela ovanstående del bort – det leder ingenstans att SD vill att FN kräver att Kina slutar med sina utsläpp. Istället plockar den alerte journalisten fram ett annat frågespår när Åkesson hävdar att det inte är klimatkris här och nu: ” Det är inte kris här och nu, säger du. När är det kris enligt dig? Är det kris när 26000 skolor spolats bort av översvämningar i Pakistan?” Åkesson har naturligtvis ett svar även på detta och mumlar något om att det är inget nytt att det sker naturkatastrofer. Det är synd om dem som drabbas, men det är inget nytt. Journalisten prövar igen: ”Och de smältande glaciärerna som om några år kommer att skapa enorma problem för vattenförsörjningen för miljarder människor – när är den utvecklingen riskabel menar du?” Åkesson svarar tålmodigt något om att vi får se hur snabbt det går och om det verkligen blir så, vi har ju inte sett det ännu, det är ju bara prognoser än så länge.

Tröskeleffekter och irreversibla processer
Journalisten håller fast vid risk- och prognostanken och frågar: ”Så om SMHI varnar för snöfall och kraftig vind så är det inget du bryr dig om? Det är ju bara prognoser och du gör en egen riskbedömning?” Åkesson svarar något om att så gör ju alla, vi gör vår egen bedömning hur vi ska klara ett oväder, så det är väl inget nytt…. Journalisten ger sig inte: ”Forskarna har ju visat under lång tid att det finns tröskeleffekter i klimatförändringarna som innebär att när t.ex. Grönlandsisen smält tillräckligt mycket blir avsmältningen självförstärkande och hela isen därmed riskerar att smälta bort. Är det ingenting du ser som en risk när du hävdar att vi inte har en kris här och nu?” Åkesson tar troligen då upp att det alltid finns olika forskare som kommer med olika teorier, så vi får väl avvakta och se…

Vad ska dina väljare säga till sina oroliga barn?
Journalisten fortsätter: ”Att vänta och se, säger du, är inte det att ta en onödig risk? Vad ska dina miljonen väljare säga till sina barn som är oroliga för vad som är på väg att hända med jordens klimat? Alla är inte övertygade om att risken är liten för en svår klimatkris. Vad vill du att dina väljare ska säga till sina barn?” För första gången tvekar Åkesson en aning i intervjun. Frågeställningen är lite ny och han funderar på vilken nivå han ska svara på. Kanske funderar han på vad Donald Trump hade sagt till samma fråga. Till slut väljer han att backa ett halvt steg, medveten om att hans väljare inte är en homogen grupp. Åkessons svar handlar om att varje barn måste bemötas på sin nivå och det vet varje förälder vad som är bäst. Det ska inte jag som politiker säga hur föräldrarna ska trösta sina barn. ”Men barnen ser på TV, de är genuint oroliga för hur deras framtid ska se ut…?” Och Åkesson fortsätter med ett försök att relativisera och svarar något om att alla barn i alla tider har varit oroliga för framtiden. Så var det när ångloken ersatte hästarna och så har det sett ut i varje förändring. Det är inget nytt.

Det farliga har börjat
Journalisten ger upp och tackar för intervjun och inser på sin kammare att det är mycket svårt att komma åt faktaresistenta, populistiska politiker med sedvanliga argument. De har alltid ett svar som gör att de undslipper ansvar, de kan alltid hitta kryphål och kan alltid försvara sitt icke-agerande och sitt icke ansvarstagande. Det farliga i fallet SD är att hela upplägget ingår i den långsiktiga strategin som går ut på att skapa samhälleligt kaos och så kraftiga motsättningar i samhället att det enda som återstår är statens maktmedel – undantagstillstånd, militär på gatorna, visitationszoner och ett ideologiskt styrt, auktoritärt kontrollsamhälle där oliktänkande motarbetas och rensas ut. Tidöavtalet är ett steg i den riktningen. Paradigmskifte! ropade Åkesson och såg nöjd ut.

Länktips: Intervju med Åkesson 10 nov i SVT: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/flera-sd-ledamoter-tror-inte-pa-pagaende-klimatkris

Återigen något om vandel

Posted on by
Reply

Tidöavtalet har kommenterats och analyserats sedan det blev offentligt. I tidningen Syre vecka 44 skriver Malin Bergendal en i raden av texter som tar fasta på avsnittet kring bristande vandel som skulle kunna leda till utvisning av utlänningar. Och avtalets förklaring att det handlar om ”förhållanden såsom bristande regelefterlevnad, association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värden eller om det i övrigt föreligger otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet.” Man vill, som Malin Bergendal formulerar det, kunna utvisa folk för lite vad som helst. Och i avtalet paketerat som en utredning, eftersom även högern har insett att lagar ännu så länge utreds innan de stiftas.

Räcker det att delta?
Malin Bergendals läsvärda text fastnar inte i de semantiska delarna av begreppen utan försöker borra vidare i innebörden där orden blir politik eller snarare omvänt: där politiken blir ord. Vad är det för värden man talar om? Är det värderingar? Och vad handlar det om när någon ”deltar i miljöer” som hotar svenska värden? Malin Bergendal landar i tolkningen att luddigheten i formuleringen kan ha varit avsiktlig. För om det det är något som kännetecknat det svenska samhället så är det frihet, öppenhet, tolerans och solidaritet med de svaga och utsatta i samhället. Och är det något som Tidöavtalet kännetecknas av så är det väl toleransens och empatins motsats.

Människosyn i fokus
Min slutsats blir att Tidöavtalets skrivningar i det här avsnittet handlar om att förstärka tanken om ett luddigt och otydligt ”vi och dom”, som godtyckligt ska kunna användas både av myndigheter och av sympatisörer som ogillar något de ser i samhället. Avtalet ska legitimera en hårdare och mer avvisande attityd gentemot vissa personer, som ska känna sig ovälkomna och mindre värda. Den gemensamma bilden av vad vi i Sverige anser om andra människor, människosynen, ska förändras så att samhället på olika nivåer blir mindre tolerant.

Från järnrör och hit…
Det som en gång började med några nyvalda riksdagsmäns munhuggning i juni 2010 med en känd ståupp-komiker, Soran Ismail, filmades och så småningom utvecklades till ”järnrörsskandalen” har således nu blivit en del av det avtal som ska vägleda regeringens politik i fyra år. Traditionella konservativa och liberala partier vikit ner sig för högernationalisternas tolkningsföreträde på vad det innebär att vara svensk. Och fort går det att ändra den allmänna meningen om vad som är rätt attityd. Vi som inte håller med måste inse vad som står på spel. De så kallade svärjevännerna är verkligen inte Sveriges vänner.

Bra att veta om Viable Cities

Posted on by
Reply

Viable Cities (se länk nedan) är ett strategiskt innovationsprogram som samlat 23 svenska kommuner i syfte att ta nya grepp kring hur nödvändiga klimatåtgärder kan integreras i de löpande beslutsprocesserna och kommunala budgetarna. Ingenjörer för Miljön (IfM) hade bjudit in Lena Holmberg och Charlotta Möller den 2 november till ett hybridföredrag i Göteborg och på webben för att berätta om Viable Cities. Ansatsen är rimlig. Ska vi få till en verklig omställning av samhället, där klimateffekterna hamnar under de tröskelvärden forskarna pekat ut måste vi självfallet integrera planerna i det löpande arbetet.

Inte första gången jag skriver om Viable Cities
Jag skrev om Viable Cities och Cirkulär Ekonomi i juni i år och min slutsats då var att det behövs tydliga roller, ett tydligt ifrågasättande och ett brett engagemang från medborgare och civilsamhälle för att den här typen av förändringsprocesser ska lyckas. Min slutsats kvarstår. Balansen mellan maktens administratörer och gräsrötterna behöver förskjutas, dels för att fånga upp fler goda idéer, men också för att dialog och kvalitet, skyndsamhet och prioriteringar ska landa på rätt nivå. (Länk till min text i juni se nedan).

Ett helhetsgrepp
Städer står för 3 procent av jordens yta och där bor 70 procent av befolkningen. Löser vi städernas dilemman är chansen stor att vi klarar klimatutmaningen. Det Viable Cities gör är att försöka samordna det som kan göras av näringslivet, forskningen, myndigheter och civilsamhälle, så att investeringar och planer synkroniseras och får bättre förankring. Man vill också tydligt täcka in hela kedjan från mål, färdplan, budget, beslut, genomförande till uppföljning och ser även digitaliseringen som en hävstång i sammanhanget. Även klimatanpassningsåtgärder finns med, särskilt på EU-nivå där liknande projekt pågår och just nu samlar 100+ städer. Bilden nedan illustrerar några av de hinder (barriers) som man har identifierat i Viable Cities.

Hinder enligt Viable Cities

Några konkreta exempel
För att exemplifiera nämndes ett par projekt som genomförs. Höghus i trä i Skellefteå, Malmös initiativ att samla hela byggbranschen, Umeås satsning på mobilitet och Göteborgs digitala tvilling. Den som vill följa arbetet kan titta på de webbsända frukostmöten som Viable Cities anordnar. (Se länk nedan).

Mandatperioder ett bekymmer
En svårighet är att politiken sällan tar långsiktiga grepp över mandatperioderna, men bilden av att man i alla fall försöker strukturera arbetet på ett rimligt sätt framträder. De frågeställningar och de nyckelbegrepp som användes under presentationen tyder på att man har förstått frågorna komplexitet och hur de måste fångas.

Hållbarhetsprinciper eller ramverk
Inom IfM finns flera medlemmar som förespråkar att hållbarhetsarbetet bygger på de tankar som Karl Henrik Robèrt och Det Naturliga Steget (DNS) tidigt lanserade och sedan har vidareutvecklat, ofta benämnt FSSD. Det är ett ramverk för strategisk hållbar utveckling, som bland annat inkluderar back-casting för att identifiera hur man når ett visst mål och samtidigt eliminerar delbeslut som kan motverka det optimala målet ur hållbarhetsperspektiv. På en direkt fråga svarade föredragshållarna att man inte uttalat att man följer just DNS-verktyget, men att back-casting och kvalitetssäkring av målen självfallet finns med.

Medborgare välkomnas
En fråga var om civilsamhället involveras och på det var svaret att olika organisationer gärna får bli medlemmar. Det nämndes också att det kontrakt som de 23 städerna (kommunerna) har skrivit under inkluderar en paragraf om att aktivt ta till vara medborgarengagemang. För intresserade finns här uppenbart en öppning.

Var är SEKOM och Klimatkommunerna?
Jag hade själv inte möjlighet att ställa min fråga, men gör det här istället. Hur tar Viable Cities tillvara de kommunala nätverk som i decennier har verkat för en bättre miljö och för att hantera klimatfrågan offensivt? Jag tänker på SEKOM, Sveriges Ekokommuner som har funnits i cirka 30 år och har över 100 kommuner som medlemmar. Varför dubbelarbeta om det redan finns framtagna planer och gemensamma slutsatser att utgå från? Och ännu tydligare kanske nätverket Klimatkommunerna som specifikt arbetar med att stärka kommunernas samordnade klimatarbete. Hur tas dessa organisationers kunskaper och processer tillvara?

Tillägg i efterhand 3 november
I efterhand har jag fått veta att Viable Cities samverkar med Klimatkommunerna, så det är ju positivt. Att städer och kommuner samverkar underlättar eftersom varje process i det offentliga är tidsödande och alla beslut tas i en mycket mer utdragen process än hur det ser ut jämfört med näringslivet, där beslutsvägarna ofta är korta. Varje aktivitet som stärker de kommunala processerna bör därför tas till vara, särskilt som Viable Cities vill forma utvecklingen just i samråd mellan väsensskilda aktörer och där civilsamhälle och organisationer har ytterligare andra sätt att komma fram till beslut. Bara detta med gemensamma referenslistor är ju en sådan sak som underlättar förståelsen över aktörsgränserna.

Hur ser engagemanget ut och vem bromsar?
Det som naturligtvis inte heller blev kristallklart under en kort presentation är hur starkt engagemanget i verkligheten är, vem som driver på och hur viktigt arbetet anses vara? Politik är att vilja, men i det här fallet inkluderar upplägget även det proaktiva näringslivet. Så vem driver på arbetet? Var ligger bollen mellan möten och avstämningar? Hur ser rollfördelningen ut? Och kanske ännu viktigare: vilka är motkrafterna och hur ser de ut? Det finns av självklara skäl alltid aktörer och enskilda som inte vill minska sitt inflytande eller riskera att det man arbetat för reduceras i betydelse. Omställning innebär ju faktiskt att något tillkommer och något annat försvinner. Och där ligger alltid en utmaning – ingen vill ju självmant kliva åt sidan.

Men, OK, låt oss se vad det kan bli. 40 procent av Sveriges befolkning berörs av de 23 städer som försöker något. Skulle Viable Cities lyckas kanske det kan motverka den pausknapp den nya svenska regeringen har tryckt på när det gäller klimat- och miljöambitioner.

Länktips: Viable Cities https://www.viablecities.se/

Kalender: https://www.viablecities.se/kalender

Om Viable Cities och Cirkulär Ekonomi: http://christerowe.se/2022/06/nr882-viable-cities-och-cirkular-ekonomi/

Ingenjörer för Miljöns inspelning av eventet: https://youtu.be/v4hU65g1BLU

Den som har ska ha mer och regeringen tycker det är bra

Posted on by
2

I dagarna kom en faktura på ett installationsjobb. En hantverkare hade installerat lite VVS-utrustning som behövde bytas ut i vår sommarstuga. Arbetskostnaden uppgick i detta fall till drygt 5000 kr och skattereglerna gjorde att staten, vi alla, betalade 30 procent av detta. Tack, staten.

Ingen ska uppmuntras att laga saker
Äger man ett hus är det tydligen rimligt att arbetskostnaden sänks genom en liten subvention. Annat är det om jag vill låta en hantverkare reparera min gamla cykel. Då fanns förut en tydlig kompensation i form av 6 procents moms på arbetet, samma moms som används för kreativt arbete för övrigt. Den nya regeringen säger att de inte höjer skatter. Men det är precis vad de gör. För icke-fastighetsägare. För personer som vill laga sin gamla cykel, sina gamla skor eller sin nästan fungerande apparat av något slag. Ingen ska inte uppmuntras att laga gamla saker, menar regeringen. (Länktips se nedan).

Slöseriet ska fortsätta
Symboliken och konsekvensen är tydlig. Fastighetsägare ska gynnas. Folk som inte har råd att köpa sig nya skor eller en ny cykel ska bestraffas med högre priser. En stegvis växande servicesektor som skulle kunna livnära sig på att hålla liv i befintliga, reparerbara, produkter ska inte gynnas. Köp nytt! säger regeringen. Inget har de förstått av hur vi måste bromsa resursslöseriet och all den energi som går åt att tillverka och transportera alla de produkter vi tror att vi behöver.

”Vi sänker bensinpriset”….
Allt ska fortsätta i de upptrampade spåren och ekorrhjulen ska fortsätta att snurra, även om klimatet tar stryk, menar regeringen och lovar sänkta bensinpriser för att säkerställa maktskiftet. (Att man sedan inte sänker priset som man lovat räknar man med att folk ska glömma bort).

De stora aktörerna har råd att betala för reklam
Det är ju inte bara produktionen utan även hela reklamcirkusen som är beroende av att de stora aktörerna har råd att köpa reklamtid. Hur skulle det gå med reklambranschen om de inte fick göra reklam för produkter som ingen egentligen behöver köpa…? Och då skulle plattformarna få problem, de plattformar som är beroende av annonsintäkter.

Större skillnad kring ägandet som sådant
Fastighetsägare har gynnats på ett annat och mer avgörande sätt de senaste decennierna genom prisutvecklingen på villor och bostadsrätter. Och den har i sin tur gynnats av de låga räntorna, som gjort det möjligt att köpa sig ett boende på lånade pengar. Och boende i hyresrätter har halkat efter när skillnaderna ökat. Den som inte äger sin bostad kan inte göra boendekarriär på samma sätt. Som grädde på moset har den som haft aktier kunnat se sina tillgångar växa långt snabbare än vad en yrkes- eller lönekarriär kunnat åstadkomma.

Rättvisa? Nej, inte med Tidölaget…
Men själva grejen…. att den som äger sin bostad ska gynnas och de med små ekonomiska marginaler ska bestraffas… är det verkligen rimligt i ett rättvist samhälle? Eller annorlunda formulerat – varför vill en majoritet av svenska folket ha ett mer orättvist samhälle? Är det inte dags att genomskåda högerns agenda?

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/forslag-om-hojd-moms-dyrare-reparera-cykeln

När blir textilbranschen cirkulär?

Posted on by
Reply

Textilbranschens omställning stod i fokus när RUS, Regional Utveckling i Samverkan, hade bjudit in Naturvårdsverket till ett webbinarium den 24 oktober. (Länk till RUS, se nedan). Väl pålästa presentatörer och handläggare redogjorde för mycket av det som pågår inom textilområdet, inte minst från EU. Här mina noteringar och intryck från ett faktaspäckat webbinarium. Mycket pågår, och mycket återstår, är mitt intryck. Att mer av textilbranschens produkter behöver ingå i cirkulära materialflöden är uppenbart.

Kvalitet, livslängd och klimatpåverkan hänger ihop
Pga inloggningsproblem missade jag de allra första bilderna i dragningen, men när jag ser ppt-bilderna i efterhand ser jag att sambandet mellan textiliers kvalitet, förväntad livslängd och klimatpåverkan lyftes fram. Och ska vi lyckas vända utvecklingen är det nödvändigt att sluta med den typ av överkonsumtion och köp-och-släng-mentalitet som idag är så vanlig. Med ett tydligt diagram visade presentatörerna hur klimatpåverkan, energi- och vattenåtgång halveras om vi dubblerar användningstiden av varje plagg.

Det mesta eldas upp
Vi fick lite siffror om textilåtervinning och volymer. När 155 000 ton textilier hamnar på marknaden per år i Sverige lämnas samtidigt 86 000 ton till återvinningscentraler eller till restavfall, dvs eldas upp. Bara 7 800 ton går till officiella Secondhandkedjor och mindre än 1 000 ton byter ägare via webb och appar. Cirka 28 000 ton exporteras, därav cirka 10 procent i form av bistånd. Kommuner som deltog på mötet nämnde också spontant bekymret med att hitta avsättning för insamlade textilier.

Mycket bra från EU och 1 januari 2025 gäller nya regler
EU:s vision för den hållbara textilsektorn presenterades också. Där står faktiskt att EU vill att tillverkarna ska ta ansvar för sina produkter längs hela värdekedjan, inklusive när de blir avfall. Man håller på att revidera industriutsläppsdirektivet för bästa tillgängliga utsläppsteknik, det aviseras en omarbetad konsumentpolitik för grön omställning, man uppmärksammar problemet med mikroplaster från textilier och när det gäller miljöprestanda kommer en skärpning i kravet på att kunna styrka påståenden. Från den 1 januari 2025 ska textilier samlas in separat från annat avfall. Men Sverige har ännu inte satt ner foten i den frågan.

Lite av det som är på gång på EU-nivå

Ecodesign och miljöavtryck leder rätt
När är en produkt avfall? Nya regler planeras för hur export av avfall ska få gå till. Självfallet vill EU harmonisera regelverk och definitioner. Och otyget (!) att bränna osålda batchar av nyproducerade kläder ska få ett stopp. Man nämnde också betydelsen av ecodesign och miljöavtryck som viktiga projekt som kommer att kunna landa i ett 20-tal rättsakter och innebära juridiska regelverk som branscher och tillsynsmyndigheter behöver förhålla sig till.

Hur ska konsumenterna göras delaktiga i utvecklingen?
Jag hörde inte ordet viskos under dragningen, dvs möjligheten att ersätta de fossilbaserade textilierna med cellulosa, som ju rimligen bör vara en viktig åtgärd för att bromsa klimatförändringarna. Konsumentpolitik nämndes på ett övergripande plan, men ska marknaden kunna skifta karaktär är det ju helt avgörande att tillräckligt många konsumenter vill förändring. Den karaktär textilbranschen har, där låglöneyrken är vanliga och där de stora ekologiska avtrycken i produktionsledet görs i utvecklingsländer är också viktigt att den rika världen åtgärdar.

Fortfarande inget helhetsgrepp
Vi måste lära oss att priset för våra billiga plagg betalas av miljön, av andra människor och av framtiden i form av klimat- och miljöproblem. Även om mycket görs och mycket av det som beskrivs är bra och låter bra, är ändå känslan påtaglig att ingen ännu har tagit ett helhetsgrepp kring denna bransch och hur branschen bidrar till vattenbrist, till kemikaliespridning, till ekonomisk orättvisa och till en mängd problem som behöver lösas. Livslängdsförlängning känns som en väldigt viktig åtgärd, dvs att höja kvaliteten och komma bort från kortsiktig volymförsäljning, som på flera sätt skadar miljön och klimatet måste prioriteras. Nya samarbetsformer kommer behövas och nya sätt att ta tillvara sådant som kan få ett fortsatt liv är viktigt.

Och så läggs miljödepartementet ner….!
Hur viktig EU är som samordnare av omställningen framgick tydligt av presentationen. Och nu minskas statens resurser på området när vårt miljödepartement går i graven. Regeringen tror kanske att marknaden är bäst på att forma konkurrensneutrala lagar för att begränsa sig själv…? När miljöfrågorna äntligen fått lite fart väljer Sverige att bromsa sina ambitioner. Inte för att gynna svenska företag, som ju behöver EU:s gemensamma regelverk för att utvecklas. Och inte för att gynna svenska konsumenter, som även i fortsättningen kommer att lockas att köpa textilier med kort livslängd och minimal kvalitet. Och framför allt inte för att gynna den rimliga utvecklingen bort från kemikaliesamhället, okontrollerad klimatpåverkan och mikroplaster i havet, i fisken och i vårt blod. Det känns som att det dröjer länge innan textilbranschen är cirkulär på riktigt. Även om vissa steg tas i rätt riktning.

Länktips om RUS: https://www.rus.se/om-rus/

Brexit blev dyr för britterna

Posted on by
Reply

Det är regeringskris i Storbritannien. Igen. Det konservativa partiet vann stort 2019 i det senaste parlamentsvalet, men de skulle enligt opinionsmätningarna förlora stort mot Labour om det vore val idag. Storbritannien är en viktig del av Europa, de ingår i G7-gruppen, i NATO och har – fortfarande – Europas kanske viktigaste finansiella centrum i London. Men problemen för britterna är att de lyssnade för mycket på populisterna på högerkanten med Nigel Farage i spetsen när de röstade för Brexit. Att lämna EU skulle, hävdade Boris Johnson och alla brexitörer, återge britterna självbestämmandet och de skulle slippa alla märkliga lagar som EU lade på dem. Ekonomin skulle blomstra och allt skulle bli bättre bara UK lämnade EU, hette det. Anti-brexit-kampanjen försökte få folk att förstå att Brexit skulle kunna leda till en kraftig ekonomisk nedgång, men det hjälpte inte. Britterna valde att lämna EU och en lång förhandlingsprocess påbörjades. Vid nyår är det två år sedan banden kapades. Nu börjar effekterna bli tydliga.

Brexit kostade fyra procent plus minskad rörlighet
Financial Times har gjort en halvtimmes film om effekterna av Brexit för det brittiska näringslivet. (Se länk nedan). Både ekonomer och företagare ger i filmen en dyster bild av hur Brexit påverkade den brittiska ekonomin. Totalt sett har den brittiska ekonomin tappat cirka 4 procent beroende på Brexit. Nya handelsavtal med Australien och nya Zeeland skulle enligt anhängarna kompensera för förluster av affärerna med EU. Nu syns effekterna i statistiken och frigörandet som skulle ge ekonomin i Storbritannien en skjuts har gett ett knappt mätbart resultat i form av en em ökning med 0,08 procent tack vare de nya avtalen med Australien, att jämföra med de 4 procent hela ekonomin tappat. Även britter kan räkna, även om det inte låter så i tennis.

Krångel, mindre investeringar och ökad osäkerhet
De företagare som yttrar sig i filmen beskriver hur allt har blivit krångligare. Regler, registrering, transporter, tullar, byråkrati… allt har blivit så mycket svårare när Storbritannien inte längre är en del av den gemensamma marknaden. En stor del av arbetskraften från östra Europa har också lämnat, vilket skapat problem för en del branscher. Det som framför allt har bromsat ekonomin är emellertid att investeringarna har minskat. Detta för att investerare vill ha säkra kalkyler för att ta risker med sitt kapital. Osäkerheten kring brexit-effekterna har bromsat in investeringarna och skapat en osäkerhet kring lönsamheten i den brittiska ekonomin. Och som också sägs i filmen – när ekonomin bromsar in och tappar fart är det de svagaste grupperna i samhället som får ta den största smällen. Utsatta grupper har inte marginaler att hantera ökade kostnader, arbetslöshet etc. Dessutom lurar hela tiden en uppblossad konflikt i Nordirland i vassen.

Var Truss politik det sista försöket att bedriva skattesänkarpolitik?
Det som nu tillkommit uppepå Brexit-problemen är Putins krig, den snabba prisökningen på olja, gas och i praktiken all energi. Inflationen stiger och allt blir dyrare. När premiärminister Truss försökte lägga en Thatcher-inspirerad budget med skattesänkningar gjorde finansmarknaden en skarp sväng neråt och underkände receptet för att komma till rätta med problemen i den brittiska ekonomin. Det tog ett par dagar och så insåg fru Truss att hon inte hade någon framtid som premiärminister. När ett samhälles ekonomi skakar på den nivå som nu är fallet måste staten agera på ett helt annat sätt för att inte spä på problemen. Skyddsnät och stöd måste användas för att inte ruinera småföretag, drabba vanliga anställda på ett allvarligt sätt och därmed grundvalen för skatteintäkterna. Krishantering är inte identisk i varje given situation. Den s.k. trickle-down-teorin som under 40 år har varit högerns favoritmedicin, där skattesänkningar för de rika sägs frigöra kapital som ska ge skjuts åt hela ekonomin, vilket skulle gynna alla i samhället…. den teorin har nu visat sig inte fungera.

Hur går det när högern tar intryck av extremhögern?
Lärdomen från Brexit och Storbritannien är att när de konservativa lyssnar för mycket på högerpopulisterna får de problem. Kristersson har gjort sig beroende av ett parti som länge förordat ”Swexit”, ett parti som har täta relationer med Putins Ryssland, med Orbans Ungern och med högerextrema rörelser. Det bådar inte gott att samarbetet nu är formaliserat i slottsavtalet som i praktiken ger Åkesson ett avgörande inflytande på budgeten och alla viktiga samhällsområden, samtidigt som det är Kristersson och hans kompisar som formellt kan avsättas. Åkesson har en guldsits och kan tvinga igenom sin politik utan att behöva ta ansvar. Det är ett olyckligt sätt att kringgå demokratin. Makt och ansvar ska alltid hänga ihop.

Lätt att bli bedrövad
Det finns flera parallella händelser som också spelar in. I Italien tillträder i dagarna en uttalat post-fascistisk premiärminister. I USA spelar fortfarande Trump och hans demokratisabotörer en stor roll, inte minst för nomineringarna av republikanska senatorer till mellanårsvalet. Samtidigt som Biden med ålderns rätt inte kan sägas ha framtiden för sig. Och så uppepå det Putins Ryssland, mullornas Iran, Xi:s Kina och ett stort antal auktoritära och korrupta ledare i alla världsdelar, där de alla undergräver demokratin och inte har en rättvis klimathantering överst på sin agenda. Ser man utvecklingen i stort är det lätt att bli bedrövad. Människans oförmåga att organisera sig på ett medmänskligt, hållbart sätt är påtaglig. Och vem vet hur många chanser vi får?

Länktips: Financial Times film: här

Bra och mindre bra när energi och el stod i fokus

Posted on by
Reply

Professor Lina Bertling Tjernberg är föreståndare för KTH:s energiplattform och har en gedigen bakgrund inom forskning kring elproduktion och kraftöverföring. Den 21 oktober höll hon en presentation arrangerad av Sveriges Ingenjörer som hade titeln ”Ingenjörerna och energin – Vem löser framtidens energisystem?” Föreläsningen och hennes presentation ska finnas att hitta i efterhand på Sveriges Ingenjörers hemsida.

Bra genomgång av ett komplext ämne
Lina Bertling gick i rask takt igenom hur det nuvarande elsystemet ser ut ur ett europeiskt perspektiv, hur elproduktion har fått en allt större betydelse och betonade flera gånger vikten av samverkan. I takt med att energi- och el-systemen blir allt mer komplexa krävs en ökad samverkan mellan olika aktörer så att produktion, kapacitet, synergier med värmebehov, energilagring och inte minst smarta elnät tas till vara. Hon betonade att just smarta elnät har potential att betyda väldigt mycket när Afrika ska elektrifieras.

Det är inte cirkulär ekonomi när det är optimerad återvinning
Ett par gånger berörde hon begreppet Cirkulär ekonomi, men tyvärr på det sättet som många gör idag genom att likställa cirkulär ekonomi med en optimerad återvinning eller återproduktion av material, komponenter och produkter. Det är tråkigt att konstatera att optimerad återvinning likställs med Cirkulär ekonomi i så många sammanhang. Att optimera materialflöden är bara en mindre del av den cirkulära ekonomin, som ju innebär att affärsmodellerna ser helt annorlunda ut och att ägande, nyttjande och ansvarsfrågorna fördelas på helt nytt sätt. Men bortsett från detta så innehöll presentationen flera intressanta budskap.

Bra kommentarer till slottsavtalet
Bland annat betonade föreläsaren att klimatfrågan berör så många fler områden än energi, vilket ju den nya regeringen tycks blunda för. Hon talade mycket om behovet av samverkan, att knyta ihop lösningar och att minska polariseringen, som lätt blir fallet när energislag ställs mot varandra. För att klara den framtida energiförsörjningen är kärnkraft inte absolut nödvändig, nämnde hon också. I sin analys av regeringens slottsavtal saknade hon den tydliga viljan att samarbeta och nämnde även att det finns en formulering om teknikneutralitet i avtalet, samtidigt som avtalet inte är just teknikneutralt när det innehåller en specifik satsning för att möjliggöra ny kärnkraft.

Det var ett otydligt ”vi” som hela tiden nämndes…
Häromveckan bestod den svenska elmixen till 55 procent av vindkraftsel, nämnde hon, och betonade att vind är gratis. Något som vi bör ta fasta på. På en direkt fråga bekräftade hon att cirka 100 timmar per år behöver Sverige hantera en elbrist. Ofta täcks behovet då av Karlshamnsverket. Att priset är högt på el hänger samman med att marknaden vill tjäna pengar. Den som producerar el säljer den hellre än kör sin fabrik, som hon sa. Resonemanget haltar naturligtvis eftersom vi inte har ett statskontrollerat energisystem, där ”vi” producerar el till ”våra” fabriker.

Vem ska egentligen tjäna på elen?
Flaskhalsarna i överföring av el är ett problem för de aktörer som vill ha en jämn och likvärdig prissättning på el. Samtidigt, och det nämndes inte i föreläsningen, finns det ju aktörer som gärna ser att det finns stora skillnader i tillgång och efterfrågan, eftersom det är så vinsterna kan uppstå. Hela frågeställningen illustrerar enligt min mening hur viktigt det är att vi generellt i samhället får en ny syn på avvägningen mellan företagsnytta, samhällsnytta och framtidsnytta. Vem är det egentligen som ska tjäna på produktion och resurser?

Men vi har ju inte ens en prototyp framme?
När det gäller de s.k. modulära kärnkraftverken hade Lina Bertling en mycket optimistisk syn. Hon räknar med att de ska kunna leverera el till nätet redan år 2030. Och ungefär samtidigt ska vindkraften ha byggts ut så att vi klarar energiförsörjningen, menar hon. Vad som motiverar hennes optimism angående de modulära kärnkraftverken är lite oklart. Det finns ju i dagsläget inga prototyper i drift, prototyper som skulle kunna möjliggöra fastställande av lagstiftning, kriterier och villkor för byggnation, drift, underhåll, säkerhet m.m. kring denna nya typ av kärnkraft. Och tekniken behöver ju få en prislapp för att investerare ska bli intresserade. Framför allt om det ”modulära” tänket med serieproduktion av enheter ska komma till stånd för att sänka kostnaden före idriftsättning. Men också vem som ska ta vilken risk i vilket skede och hur intäktssidan ska garanteras för att kalkylerna ska hålla. Och så hela utbildningssidan – vem ska utbilda alla de drifts- och underhållstekniker som behövs när väl en prototyp är igång? Och hur ska återvinningen ske? Det finns massvis med frågor som förespråkarna aldrig redovisar. Det enda vi vet är att staten, skattebetalarna, ska stå för notan enligt slottsavtalet.

Bra om balans, överföring och pumpkraft
För att runda av med något positivt – det var ett pedagogiskt och tydligt föredrag, inte minst kring de två viktiga problemen med balans i elnätet mellan produktion och användning samt de överföringsproblem som nuvarande system innehåller. Hon betonade också hur väl vattenkraften fyller sin funktion som baskraft för att hålla igång systemet. Tanken på att skapa pumpkraftverk i övergivna gruvor var också intressant. Om man pumpar upp vatten när elen är billig kan generatorer alstra el när vattnet faller tillbaka ner i gruvan. Inte minst när det blåser rejält på fjället och elen annars skulle gå förlorad är det en intressant lösning.