Category Archives: Strukturer och politik

Strukturella perspektiv, politik.

Beteendepraktikan — bra och användbar!

Posted on by
Reply

2030-sekretariatet har just släppt Beteendepraktikan. 55 punkter som underlättar för ett smartare beteende på transportsidan. Några av punkterna förtjänas att bli politik snarast. Frågan är hur Beteendepraktikan bäst kan få största möjliga genomslag. Nedan ett par konkreta förslag i all anspråkslöshet.

Exempel på åtgärder
Ett av listans förslag (31) knyter an till det som Frankrike testar: ”Inför en check för delad mobilitet, såsom Frankrike nyligen gjort. Checken kan användas för att prova delad mobilitet.” En annan punkt (24) lyfter vad Frankrike och Finland har beslutat: ”Inför skrotningspremie för den som skrotar sin äldre bil (pre-Euro 5) och skaffar ny klimatbonusbil, elcykel eller årskort för kollektivtrafik eller bildelning.” Överhuvudtaget kan det vara en framkomlig opinionsmässig taktik att ständigt lyfta vad andra länder gör.

Självbilden och lagom-perspektivet
Det finns två skäl till att betona vad andra länder gör. Det ena är att tydligt signalera att Sverige inte är försökskanin och därmed testar idéer som kan visa sig felaktiga. Svenskar tycker inte om att sticka ut. Å andra sidan gillar vi svenskar inte heller att andra länder går före. I vår självbild ingår att vi är smartare än framför allt våra nordiska grannar. Att hamna på efterkälken i jämförelse med andra jämförbara länder svider för många svenskar. Vi är ju ledande….

Det måste till spelregler som underlättar förändring
Det finns fler förslag i Beteendepraktikan som kan anses vara lågt hängande frukter. Punkterna 27 till 31 handlar om bildelning och skulle underlätta på olika sätt i syfte att minska ägandet och öka delandet. Punkt 41 om energilagerstöd känns också som en rimlig förändring som kan underlätta för elbilsägare att använda sina batterilager på ett mer aktivt sätt. (Här finns för övrigt andra bekymmer, där energibranschens starka aktörer tycks få gehör för sina argument för att hålla små elproducenter utanför näten, men det är en annan diskussion).

Idé: En mycket stor opinionsmätning kring vägval framåt 
En tanke som lanseringen av Beteendepraktikan väcker är hur vi knyter ihop statens (politikens) målsättningar för klimatarbetet med den individuella nivån. Gemene man känner sig inte delaktig i de mål som satts upp på nationell nivå. Någon annan bestämmer. Ett sätt att koppla ihop politiken med vardagsnivån skulle kunna vara att genomföra en bred opinionsmätning – varför inte via Statistiska Centralbyrån och ett par opinionsinstitut – kring vilka mål befolkningen tycker är rimliga.

Rätt frågor ger åtminstone en viss legitimitet åt politiken
Med max 10 frågor och max 5 svarsalternativ på varje fråga skulle kanske 200 000 svenskar få svara på vilken klimatpolitik man vill ha. Vill du ge dina barn och barnbarn mycket bra/ ganska bra/ relativt dåliga/ mycket dåliga utsikter att leva samma liv som du själv? Och koppla den frågan till exempel på förändringar i livsstil, som konkret belyser vad de olika svaren innebär. Det kan möjligen bli diskussion om nyanser i ansvarstagande, men svaren skulle ändå ha den positiva effekten att X procent av befolkningen ställer sig bakom de målsättningar som politikerna beslutat. Eftersom det idag inte finns en formell eller ens informell koppling mellan den politiska ambitionsnivån och vardagsmänniskans livsföring.

Det vore intressant att testa något sådant. Vad har vi att förlora?

Länktips: Beteendepraktikan från 2030-sekretariatet: https://www.2030sekretariatet.se/wp-content/uploads/2023/03/Beteendepraktikan-2030-sekretariatet.pdf

Det är nu NATO behöver diskuteras – inte sen

Posted on by
Reply

(Texten lite reviderad 13 mars). En majoritet av partierna i Sveriges Riksdag står bakom NATO-anslutningen. Bara Turkiet och Ungern får klart med sina ratificeringsbeslut är tanken att Sverige och Finland ska bli medlemmar någon gång i sommar. Partiledarna ska träffa Jens Stoltenberg, NATO-chefen, i närtid. De NATO-kritiska partierna, V och MP är inte välkomna till det mötet. Samtidigt är det ju nu, innan medlemskapet, som några frågor blir både viktiga och enklare att diskutera öppet. Ska vi vara med i NATO ska det naturligtvis vara på svenska villkor. Om inte annat så för att legitimera för svenska folket att vi överger den formella alliansfrihet Sverige har haft sedan mer än 200 år. Och för att säkerställa att Sverige inte får permanenta kärnvapenramper och svensk kärnvapenproduktion. Som Finland, som ju kräver att landet förblir kärnvapenfritt.

Hur hanterar NATO en skickligare Trump?
Trump visade att USA är ett splittrat land och det republikanska partiet kanske än en gång kommer att utse någon kandidat som går i Trumps fotspår – om han nu inte själv ställer upp en gång till. Väljarbasen finns där och republikanerna inser att de behöver ett aktivt stöd från ”trumpisterna” om de ska kunna få en republikansk president på plats. Ponera att de lyckas, att en skicklig(are) högernationalistisk ledare vinner i USA – hur ser NATO på det? Om den militärt ledande parten i alliansen börjar montera ner delar av det demokratiska samhälle som NATO är satt att försvara – var går i så fall gränsen för NATO? Finns det en beredskap inom NATO för att hantera en situation där grundläggande fri- och rättigheter monteras ner i en medlemsstat?

Vilken typ av icke-demokrati accepterar NATO hos sina medlemmar?
Och samma fråga måste ställas när det gäller andra, mindre, medlemmar. Hur hanterar NATO om en eller flera medlemmar avviker från den gängse synen på pressfrihet, domstolarnas oberoende ställning, kvinnans rättigheter, minoriteters rätt, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet osv? Det är ingen hemlighet att Turkiets nuvarande regim ser oppositionen som interna fiender. Den kurdiska frågan lever i högsta grad och det tycks ju som att Sverige och Finland för närvarande accepterar Turkiets definition av terrorism och t.o.m. inkluderar delar av den turkiska juridiken i sin egen lagstiftning för att åtminstone på pappret ha en samsyn i vad som är terror och inte. Men frågan till Stoltenberg borde ställas – var går gränsen för NATO? Vilken typ av icke-demokrati är det OK att medlemsländerna har? När blir ett land ett problem för NATO att ha som medlem? Är toleranströskeln extra hög för Turkiet för att de behövs inne i organisationen snarare än utanför (och lierad med Putin)?

Hur vill NATO stärka demokratin där den hotas?
Följdfrågan till Stoltenberg blir vad NATO vill och kan göra för att stärka demokratin i de länder som styrs av partier och ledare, där demokratin urholkas? Tänker NATO sitta still i båten och bara titta på när länder som Polen, Ungern och Turkiet steg för steg avlägsnar sig från de synsätt som rimligen är kärnvärden i NATO? Vad är det NATO ytterst försvarar, om inte vår typ av demokrati?

Det är nu en sansad debatt gör nytta. Inte sen.
Debatten behöver föras nu. Det är nu debatten gör nytta för att skapa förståelse för vad medlemskapet i NATO innebär och en folklig insikt i de värden vi tar för självklara, men som andra länder delvis är på väg bort från. Inte minst borde tydliggörandet av dessa frågor finnas i DNA:t hos de partier som i decennier förfäktat svenskt NATO-medlemskap och som samtidigt kallat sig liberaler. Om inte annat så för att i någon mån bygga en folklig förståelse och acceptans för att folket aldrig fick möjlighet att välja väg för Sverige.

Debatt och diskussion är en styrka, inte ett svaghetstecken!

Presidentval i USA nästa år…??

Posted on by
Reply

I fyra år var Donald Trump president i USA. Han vägrar fortfarande acceptera att han förlorade återvalet 2020 mot Joe Biden. Och nyligen meddelade Trump att han tänker ställa upp i republikanernas urvalsprocess för att bli partiets kandidat till 2024 års presidentval. Att så mycket (fortfarande) kretsar kring den förre presidenten i rapporteringen från USA beror på den extrema position han tar i politiska frågor och det gensvar hans förslag fortfarande får hos en bred allmänhet. Det är svårt för en motkandidat till Trump, inom det republikanska partiet, att bortse från det stöd Trump har och vilka åsikter dessa väljare står för.

En splittrad bild
Dilemmat för Republikanerna är att mellanårsvalet 2022 påfallande ofta gick dåligt för de kongresskandidater Trump stödde. Även om Republikanerna vann en majoritet av delegatsplatserna i representanthuset var valframgången begränsad och även när de nyvalda skulle välja talman uppstod en ovanlig situation, då en liten grupp högerpolitiker obstruerade och förlängde proceduren. Partiet är splittrat och det är fortfarande i praktiken Trump som bestämmer agendan, trots att han inte har någon formell position i partiet. Men ingen vågar på allvar utmana Trump, eftersom man vet att valet endast kan vinnas om den väljargrupp han skickligt mobiliserat också röstar på partiets kandidat.

Det är fortfarande Trump som alla måste förhålla sig till
Det är naturligtvis ett dilemma för Republikanerna att de behöver Trump, samtidigt som de politiker som vill bli nominerade måste utmana honom om att vara nummer ett. Och de kandidater som försöker föra fram seriösa politiska förslag tvingas blanda in populistiska och orealistiska förslag i sina budskap för att hålla trumpisterna nöjda. På det sättet är det fortfarande Trump som dikterar villkoren för primärvalen på den republikanska sidan.

Ska Biden vara president till 86 års ålder?
På den demokratiska sidan har man också huvudvärk. Joe Biden är president, men är född 1942 och skulle – om han blir vald 2024 – vara 82 år när han väljs och 86 om han sitter hela mandatperioden. Med tanke på hur tufft program en president har, är det kanske inte så rimligt att vara så till åren när man har ett toppjobb på den nivån. Och detta kommer även republikanerna påpeka och väljarna fundera över. Är det rimligt att ge Joe Biden fyra år till? Finns det ingen bättre kandidat? En karismatisk Bill Clinton-typ? Eller en klok Al Gore-kopia i 50-årsåldern? Så även Demokraterna bävar inför nästa års val. Vem ska säga till Biden att han ska kliva av? Och vem ska kliva fram istället?

Amerikanerna har fortfarande svårt att försvara sin demokrati
En tredje tveksamhet i det amerikanska politiken är hur rättsväsendet ska hantera efterspelet av stormningen av Capitoleum den 6 januari 2021, när Trump-lojala halvmilitära grupper, på Trumps uppmaning, gjorde vad de kunde för att stoppa ”stölden” av valet. Det verkar i dagsläget osannolikt att någon åklagare ställer Trump inför rätta för stormningen. Det är objektivt sett naturligtvis förödande för rättsuppfattningen att Trump kommer undan med sitt försök till statskupp. Men det var bara ett tiotal av de republikanska kongressledamöterna som ställde sig bakom kravet på att ställa Trump inför riksrätt den 13 januari 2021. Liz Cheney var en av dessa, men hon ”straffades” i valet 2022 och fick inte förnyat förtroende i kongressen. Det är mot den bakgrunden man måste se hur rättsväsendet agerar. Ett åtal mot Trump för stormningen kommer att ses som en politisk rättegång av stora delar av befolkningen. Den åklagare som väljer att åtala Trump måste räkna med att bli måltavla för en aggressiv högeropinion, där det bevisligen finns människor som beväpnar sig och är beredda att använda vapen för att hävda sin ståndpunkt.

”Javisst, särskilt som vår kandidat kommer att vinna…”
Jag noterar en liten detalj i USA-rapporteringen. En representant för Republikanerna får frågan av en journalist om den som vinner nomineringen till presidentvalet kommer att acceptera valutgången. Svaret blir ”Javisst, särskilt som vår kandidat kommer att vinna”. Dvs det är fortfarande samma dubbla budskap om att republikanerna respekterar valresultatet eftersom man kommer att vinna. I god trumpistisk anda. (Inslaget återges på en av David Pakmans många inslag).

Glöm inte…
Låt oss heller inte glömma att det största partiet av de fyra partier som enats om hur Sverige ska styras under fyra år, Sverigedemokraterna, för några år sedan nominerade Donald Trump till Nobels fredspris. De högerextrema finns här och har aldrig haft så stort inflytande i Sverige som nu. Vaksamhet och motstånd, tack.

Länktips: SD står bakom nomineringen av Donald Trump till Nobels fredspris även efter stormningen av Capitoleum; https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sd-nominering-av-trump-till-fredspriset-kvarstar

Även om kriget inte får förloras är varje dag dyrbar på ett annat sätt

Posted on by
Reply

Det är nästan ett år sedan Ukraina invaderades. Putin visade för de egna och för omvärlden vad han egentligen tänkt sedan länge, att det är dags för Ryssland att återupprätta det geopolitiska inflytande Sovjetunionens kollaps innebar. Revansch och återställd ordning skulle råda. Testet 2014 med ockupationen av Krim och ett par områden i östra Ukraina hade ju fungerat. USA var mest intresserade av sina egna frågor. Det fanns inte mycket som talade för att Ukraina skulle kunna stå emot ett snabbt anfall från rysk sida. På några månader skulle Ukraina intas och EU:s och NATO:s obeslutsamhet skulle hjälpa Putin att ta kontroll. Så var nog planen. Allt var förberett. Trupp stod samlad vid gränsen, det skulle bli en ganska snabb inmarsch och motståndet skulle vara försumbart. Så såg det ut.

Underskattning
Putin underskattade motivationen. De egna trupperna visste knappt varför de var på väg in i Ukraina. Medan ukrainarna slogs för sin frihet och sin framtid. Ett år efter invasionen ser man hur president Zelenskyj har åldrats, samtidigt som han kommit att personifiera ett folks strävan efter självbestämmande och demokrati. Han är bara 45 år, men har en stor fördel i relationen till sina landsmän, han är inte en del av den korrupta historia som tidigare makthavare i varierande grad varit en del av. Han är en ledare med en helt annan bakgrund och därmed mycket trovärdig.

Motståndet är viktigt, liksom tanken på en möjlig fred
EU tog sig relativt snabbt samman och enades i stödet för Ukraina, låt vara att Polen gör mer och Ungern gör mindre, men enigheten har varit tydlig. EU:s ledare inser att Putin får inte vinna sitt krig. Ukraina bombas decennier bakåt i tiden. Även om kriget tar slut idag måste väldigt mycket byggas upp igen och det kommer att ta tid att få landet på fötter. Män har stupat, barn har fått sin barndom förstörd, det vanliga livet har blivit ovanligt och såren djupa. Samtidigt som motståndet mot det orättfärdiga angreppet måste vara starkt så måste också tanken på en möjlig fred hållas levande. Krig får inte vara det naturliga tillståndet.

På flera platser och under lång tid
Iran och Irak krigade i nästan ett decennium. Ingenting förändrades egentligen, mer än att samhällena skadades och människor dog. I Afghanistan har det krigats i decennier. Vad händer med människor som lever hela sina liv i krigets vanvett? På liknande sätt pågår strider runt om i världen. I Gaza, i Jemen, i Etiopien (där en av de krigande till och med hann få Nobels fredspris strax innan det senaste kriget bröt ut!) och på många andra håll. I Korea är det vapenstillestånd, inte fred, mellan Nord och Syd sedan 50-talet.

De stora frågorna hamnar i skymundan
Och medan alla dessa strider pågår hamnar civilisationens öde i skuggan. Vi har några år på oss att komma till rätta med 1900-talets gigantiska misstag att plocka upp fossila energibärare och elda upp dem så fort vi kunde. Att vi därmed ändrar hela spelplanen för djur, växter och allt levande på planeten har vi känt till, men har tydligen extremt svårt att åtgärda. Och inte nog med det. 69 procent av att djur, fåglar och fiskar har försvunnit på kort tid. Artutrotningen pågår för fullt. Och då blir det inte lättare av att olika potentater envisas med att kriga.

Är vi mogna för vårt ansvar?
I stället för att ägna vår uppmärksamhet åt det som verkligen är långsiktigt viktigt, tvingar Putin och hans gelikar oss att fokusera på fel saker. Det är som att mänskligheten inte är redo att bära ansvaret för sin egen framtid. Som om vi ännu inte nått en mognad som motsvarar de resurser och förmågor vi har. Vi är fortfarande kvar i sandlådan och bråkar, trots att vi borde veta bättre. Det är dags att damma av en gammal uppmaning: Mot bättre vetande (!)

Vi-och-dom-tänket tar plats

Posted on by
Reply

Den nya regeringen gör allt den kan för att skapa motsättningar, där alternativet hade kunnat vara att skapa förståelse och sammanhållning. När vi tänker tillbaka på pandemin 2020 – 2022 kan vi bland annat se den som en övning i hur ett samhälle organiserar sig inför ett gemensamt hot. I Ukraina har befolkningen nu under ett år levt i krigets verklighet, ett annat yttre hot. Och runt hörnet väntar den långsammare och värre kris som klimatförändringarna leder till. Ska samhället rusta sig för den här typen av utmaningar måste det finnas utrymme för individer och grupper att agera för det gemensammas bästa.

Den som har något att dölja gör det
Det är sorgligt att se hur den nya regeringen på område efter område blockerar den tillit och den samsyn som behöver finnas som grund för ett samhälle där människor spontant och självklart hjälps åt i besvärliga tider. Det är slutenhet som gäller för Tidögänget. De beslutade att dölja hur elstödet betalas ut. Den som har något att dölja har uppenbarligen något att dölja – det är ju precis det man säger sig ha. Något som inte tål granskning. När statsmakten ägnar sig åt mörkläggning, av frågor som uppenbarligen inte har med rikets säkerhet att göra, demonterar de en del av det samhällsbygge som fungerat någorlunda framgångsrikt i decennier. Hemlighetsmakeriet gynnar vi-och-dom-tänket och i kulisserna står naturligtvis extremhögern och applåderar. Motsättningar är deras livsluft.

Öppenhet och transparens borde vara självklara delar av demokratin
Ett annat exempel på hemlighetsmakeri är att den nya skolministern, Lotta Edholm, med fram till tillträdet ett egenintresse i koncernskolor via aktieägande, bestämt sig för att koncernskolor inte ska kunna granskas. Ingen ska kunna veta hur väl skolorna uppfyller sin uppgift, om man skyfflar kostnader och vinster mellan olika bolag eller hur vinsterna uppstår. Det ska inte kunna granskas enligt offentlighetsprincipen om en skattefinansierad verksamhet verkligen gör det som barn och ungdomar har rätt att kräva – ger dem en bra start i livet. (Se även länktips nedan).

Dimridåer och en budget som slaktade naturvården
Den som inte har något att dölja gömmer sig inte bakom dimridåer och konstruerade sekretessbestämmelser. När Ebba Busch nu hävdar att hon svängt i energifrågan och gärna ser att vindkraften byggs ut är det mot bakgrund av att hon vet att kommuner även i fortsättningen kommer att hävda ”Not in my backyard”-principen och hon kan även vara säker på att Försvarsmakten fortsätter att blockera många av de projekt hon låtsas vilja se byggda. Så länge dessa dimridåer inte ifrågasätts och så länge den nya regeringen i sina budgetar och delbeslut försvårar för en hållbar utveckling går det inte att lita på den.

Ingår nästa generation i den framtid vi formar?
På ett plan är det en dragkamp om framtiden som pågår. Ska framtiden skapa mer ojämlikhet under en täckmantel av att marknaden löser alla problem, eller ska vi framtiden klara av att skapa en dräglig tillvaro för så många som möjligt? Och vilka är ”vi” i detta sammanhang? Är det vi som råkar bo i Sverige just nu? Ska inte ens våra egna barn och barnbarn få en chans till samma liv som vi fick? Så tycks högern resonera. Egoismens tid är nu.

Länktips: https://www.vilarare.se/nyheter/kronika2/kornhall-ar-detta-slutet-pa-demokratin-lotta-edholm/

Läsning: Missnöjets tid av Fukuyama

Posted on by
1

Jag fick tips om att läsa Francis Fukuyamas bok ”Missnöjets tid – den liberala erans slut”, en relativt ny bok på 170 sidor skriven av den amerikanske statsvetare som gjorde sig ett namn för 30 år sedan, då han hävdade att liberalismen hade segrat i och med Sovjetunionens fall. Han hävdade då t.o.m. att vi levde vid ”historiens slut”. Nu har han återkommit med en bok som, inte minst för honom själv, pekar på hur liberalismen är på tillbakagång för att – eventuellt – komma att ersättas av ett illiberalt samhälle. (Länktips längst ner till fortsättningen, min kommentar nummer två till boken).

Tydligt USA-perspektiv
Jag har inte läst klart boken. Jag har ett par kapitel kvar. Men känner ändå att det är dags att plocka fram några reflexioner som läsningen väckt. Om jag senare ska ge mig på en mer sammanfattande beskrivning vet jag inte. Därtill blundar den kanske aningen för mycket för de stora utmaningar vår civilisation står inför, eftersom boken uppehåller sig väldigt mycket kring synen på människans frihet, statens roll och spänningsfälten mellan politik, religion och mänskliga rättigheter. Den är dessutom tydligt förankrad i en amerikansk verklighet, där Trump-åren satt sin prägel på hur verkligheten beskrivs och hur lagstiftningen delvis formas av lokala domstolar. Senator Bernie Sanders beskrivs t.ex. som en socialdemokrat, en etikett som läsarna dessutom behöver få förklarad för sig.

Iakttagelse: Falsarier istället för sanning
Det stora genombrott som vi räknade med, när internet blev en del av vår vardag, var att alla skulle få lättare åtkomst till kunskap. När kunskapen kunde bli var mans egendom, lättillgänglig och snabbt sökbar, skulle vi snabbt få fler välutbildade personer, som skulle kunna fungera ännu bättre i samhällets olika yrken och roller. Förväntan var starkt positiv. Enkelheten skulle göra att fler förstod mer och mer komplexa saker. Men tvärtom har utvecklingen de senaste decennierna visat på motsatsen. Internet, sökmotorer och plattformar fylls med falsarier, felaktigheter, osanningar, propaganda och ännu värre saker. Istället för ett språng för människans kunskapsbildning har internet och innehållet skapat mer oklarhet, mer konflikter och mer av desinformation, som det är svårt att navigera genom.

Iakttagelse 2: De öppna dörrarna stängs
Det de globala kontakterna och enkelheten att ”vara” på samma plats även om man inte reser, har märkligt nog nog lett till mer nationalism och främlingsfientlighet. Ju lättare det har blivit att få kontakt, desto mer har vi tydligtvis som människor fjärmat oss från varandra. Det är en paradox att alla öppna dörrar mot omvärlden gjort att vi – bokstavligen – stänger så många dörrar vi kan.

Högern utmanar
Jag har som sagt inte läst klart boken ännu, men mycket kretsar kring konservativismen och nationalismen som utmanare till liberalismen. I en USA-kontext är detta fullt begripligt och förvisso finns det många länder där liknande maktanspråk gjort sig synliga. Bolsonaro, den nya israeliska regimen, Modi i Indien… det finns tyvärr många exempel på länder, nationer, där de religiösa och nationalistiska rösterna vuxit i styrka och kommit till makten. Till och med i vårt land, där det märkliga inträffat att det liberala partiet valt att ingå i en konservativ regering som regerar på extremhögerns villkor.

Saknas: Hur ska rimligheten uppnås?
Det som saknas, ännu så länge måste jag påpeka, är något resonemang om hur marknadsliberalismen lett oss in i en återvändsgränd när det gäller konsumtion, resursanvändning och ojämlikhet inför livsvillkor på en global nivå. Jag saknar också att Fukuyama ibland kliver ur sin akademiska bekvämlighetskostym och ser på människans vägval med andra glasögon. Då hade han kanske sett hur det vi bevittnar kan beskrivas som en dragkamp mellan egoism och altruism, eller mellan rika länder och fattiga dito. Hur når vi en rimlig balans?

Saknas 2: Det fattas viktiga bitar
Kanske han hade också kunnat se hur ojämlik världen är sedd med kvinnliga eller manliga ögon. Eller så hade han förfasats över det faktum att 69 procent av djur, fåglar och fiskar i världen på kort tid har försvunnit och att vi är på god väg att omöjliggöra för kommande generationer att leva ett liv som motsvarar det vi tagit för självklart. Men mest näraliggande vore ändå att översätta allt tal om ”konservativism” med egoism för det är ju så den profileras: jag eller min grupp ska gynnas på andra gruppers bekostnad, typ. Och hur den materiellt och ekonomiskt bottnade liberalismen bara handlar om profit. Och att ”vinsten” alltid leder till att någon annan, eller naturen, förlorar.

Betyg: nja
Det är som sagt en bok som till stor del utgår från hur världen ser ut ur ett USA-perspektiv. Och delar av det som beskrivs har naturligtvis bäring även på Europa och Sverige. Intrycket så här långt är dock att Fukuyama mest har skrivit boken som en uppgörelse med sina egna tillkortakommanden.

Länktips:www.christerowe.se/2023/04/nr955-lasning2-missnojets-tid-av-fukuyama

Bok: En jord för alla – läs den!

Posted on by
4

En jord för alla är namnet på en bok som bland andra Johan Rockström skrivit. Den kom nyligen ut under namnet Earth for All: A Survival Guide for Humanity och finns nu på svenska. Bakom utgivningen står Romklubben, där bland andra Anders Wijkman ingår. Boken är resultatet av en två-årigt forskningsprojekt där Romklubben, Potsdam Institute for Climate Impact Research, Stockholm Resilience Centre och Handelshöyskolen BI i Oslo samverkat. (Länktips till projektet, se nedan). Boken summerar på ett genomgripande och klargörande sätt vad det är mänskligheten måste korrigera för att det ska bli möjligt för kommande generationer att leva ett rimligt och drägligt liv på planeten. Bokens allvarliga budskap gör det svårt att ens presentera den på ett rättvisande sätt.

En att-göra-lista bortom det dagliga
Naturligtvis finns de rockströmska planetära gränserna med. Men boken stannar inte där, den går vidare och tar ett helhetsgrepp. På så sätt blir boken en slags att-göra-lista för mänskligheten. En bok som måste skrivas, ett budskap som måste fram. Oavsett hur de dagliga detaljfrågorna ständigt skymmer den långsiktiga strävan. Oavsett hur börskurser, små och stora krig, Melodifestivaler och annat ständigt tar vår uppmärksamhet. Boken blir ett slags referensskrift, där vi får svart på vitt vilka de stora uppgifterna är när vi lyckas bortse från de ovidkommande skeenden och detaljer, som ständigt gör sig påminda.

Fem viktiga områden som måste förändras, och lite till
Projektet har jobbat med flera olika scenarier, som man i boken förenklat till två, i praktiken ett. Vi behöver ta ”Jättekliv” på fem preciserade områden. Väl underbyggda resonemang, med tabeller och forskningsreferenser leder fram till att det är fem områden vi åtminstone måste åtgärda. Ju förr desto bättre. Det handlar om fattigdom, om jämlikhet mellan och inom länder, om kvinnors situation, om livsmedelsförsörjningen och om hur vi ska organisera energianvändningen. Och naturligtvis hur det finansiella systemet måste upphöra att förstärka problemen.

Det saknas konsensus
Under läsningen funderar jag på vem som egentligen ska läsa boken; hur man tänkt att detta budskap ska fångas upp. För de rådande makthavarna på politikens, ekonomins och ägandets områden är budskapet svårsmält. De måste backa och göra världen mer rättvis. Det kommer sitta långt inne. Och hur ska vi i den rika delen av världen egentligen möjliggöra det som boken talar om? Utan att skapa andra problem? Hur ska gå det gå till, tänker jag? Det är bråttom och det är troligen svårt att åstadkomma en ny världsordning utan att varje initiativ i ”rätt” riktning riskerar att kopplas till nya kortsiktiga egenintressen. Vi har ju ingen konsensus i världen, inget FN som kan samla världens folk bakom en gemensam syn på hur vi ska gå till väga för att balansera alla orättvisor.

Befriande fri från invändningar
Samtidigt är detta boken styrka, att den totalt blundar för de uppenbara motkrafter som finns och som inte utan strid kommer att ge upp sina positioner. Budskapet är bortom dagspolitiken, bortom religioner och särintressen, bortom etniska konflikter och ägarmakt. Här står på cirka 200 sidor vad vi behöver göra för att rätta till det som blivit fel. Gör vi inte detta kommer problemen att förvärras och kommer konflikterna växa. Det kanske blir vattenbristen som kommer först, eller livsmedelsförsörjningen, eller de uppenbara klimatrelaterade förändringarna. Allt hänger ihop.

Illustrativt exempel på hur världen ser på jämlikhet
Hur olika vi ser i världen på rättvisa kom till nyligen till uttryck från aningen oväntat håll. Svensken Otto Drakenberg stod på internationella fäktförbundets kongress i talarstolen och ville lyfta frågan om kvinnors och HBTQ-personers rättigheter mot bakgrund av att Saudiarabien ska vara värd för något mästerskap. Drakenberg tystades av delegater och ombads av mötesordföranden att sluta tala om detta. Klippet cirkulerar på sociala medier och illustrerar hur vår syn på mänskliga rättigheter skiljer sig från många andra länders. (Länktips, se nedan). Det är långt kvar till en likartad syn på mänskliga rättigheter och rätten för kvinnor och olika minoriteter att ta del av samhället på lika villkor.

Vi vet – och då har vi ett ansvar
Jag kan bara uppmana alla att läsa boken. Den är tydlig och rak i sitt budskap och väl underbyggd med fakta och referenser. Detta är vad vi (åtminstone) behöver fixa. Ju snabbare desto bättre. Om vi vill att våra barn ska kunna leva ett åtminstone lika bra liv som vi. Och kommande generationer efter dem.

Länktips Earth4all-projektet https://www.earth4all.life/

Länktips Fäktningskongress https://www.svtplay.se/klipp/j4oRa99/faktning-har-tystas-svensken-av-hogljudda-protester

Klyftorna i Sverige ökar och public service misslyckas att summera sitt program

Posted on by
Reply

SVT sänder regelbundet program med tre inbjudna gäster som de kallar Utrikesbyrån, Politikbyrån, Ekonomibyrån osv. Under en knapp halvtimme diskuteras någon aktuell fråga. Den 27 januari sändes Ekonomibyrån. (Länktips se nedan). Till detta program hade man bjudit in professor Daniel Waldenström, Oxfams Sverige-chef Suzanne Standfast och DN-journalisten Björn af Kleen. Rubriken på programmet var av någon märklig anledning ”Drabbar ingen fattig”, vilket rimligen bara kan uppfattas som ett hån mot den del av befolkningen som står utanför välfärdsutvecklingen.

Klyftorna är större än någonsin
Andelen hushåll i Sverige med låg ekonomisk standard är den högsta någonsin, betonade Suzanne Standfast inledningsvis. Och i ett förinspelat reportage framträdde bilden av ett Sverige som glider isär: Idag är klyftorna i Sverige på den högsta nivån sedan SCB började mäta dem och andelen med låg ekonomisk standard ökar. Samtidigt ligger Sverige i topp när det gäller antalet ultratrika dollarmiljardärer och välbeställda dollarmiljonärer. Hälften av rikedomsökningen tillfaller de rikaste 100 000 svenskarna.

Marknaden är inte rättvis
Protesterna kommer att öka när detta blir mer känt, trodde af Kleen. Waldenström påpekade att det i grunden är positivt att vi fått fler miljardärer och skyllde bostadssegregationen på hög invandring och långtidsarbetslöshet. Klyftorna i sig är ett problem för samhället betonade Standfast eftersom det skapar ett polariserat samhälle. Waldenström höll med om att särskilt välfärdssektorn är beroende av jämlik finansiering och jämlik tillgång, särskilt när marknaden belönar vissa mer. Några har dessutom berikat sig just på företagande inom välfärdssektorn. Och Waldenström fyllde på med att anse att det är bra att kombinera entreprenörskap med generell finansiering. Och där någonstans tappade jag tråden. När en professor hävdar att välfärdssektorn är lämplig för konkurrensutsättning och marknadsmekanismer har han inte förstått de olika rollerna. Marknaden är alltid orättvis och politikens roll är att säkerställa rättvisan i samhället.

Alla vinner på ett mer jämlikt samhälle
Inte blev blev jag klokare heller på om de tre personerna i studion var ense om att det är ett problem att klyftorna i Sverige ökar och att vi skyndsamt behöver åtgärda detta. Vi borde kunna enas om att även de rikaste vinner på att alla blir anställningsbara, att så många som möjligt kan delta i samhällslivet och känna sig behövda.

En enkel liknelse som parentes
Den enklaste bilden av hur destruktiv utvecklingen är att fundera på om hotellnäringen vinner på att 1 miljardär bokar ett rum på ett hotell eller och 1 000 miljonärer gör det samma. Om alla har har råd att bo på hotell och unna sig en frukost kan fler få arbete. En aldrig så dyr lyxfrukost kan aldrig ersätta tusen standardfrukostar för att säkra intäkterna för ett hotell. Dvs även de rikaste vinner på att alla kan leva ett rimligt gott liv.

Oxfam hoppas på politisk vilja och mod
I slutet av programmet summerar de tre personerna sin syn. Standfast tror att det kommer krävas politiskt mod och politisk vilja att komma till rätta med ojämlikheten. af Kleen ser att den generation som ska ta över välfärdsföretagen har en annan syn på frågan. Waldenström tror att det går att bibehålla ingångarna i utbildningssystemet, att det går att göra arbetsmarknaden mer tillgänglig för fler, att ett antal utjämnande krafter (oklart vilka) kan minska ojämlikheten. Samtidigt säger han att alla skatter stör risktagandet och det ska löna sig att jobba hårt. Den som lyssnar på inläggen får ingen klar och tydlig bild av hur Sverige ska gå till väga för att minska klyftorna.

Staten ska hålla emot när marknaden tar plats
Särskilt mot bakgrund av hur privata sjukförsäkringar slår sönder det jämlika i finansiering och nyttjande av välfärdens resurser och hur koncernskolor kan välja att säga nej till elever med särskilda behov blir det synnerligen otydligt vad forskaren Waldenström och journalisten af Kleen egentligen tycker i frågan om hur bråttom det är att åtgärda de klyftor som växer i samhället.

Missnöjets representanter kontrollerar utvecklingen
Görs ingenting lär protesterna växa och vi vet vilka destruktiva krafter som finns i regeringskorridorerna, redo att utnyttja varje kris för att ytterligare spä på motsättningar och förstärka vi-och-dom-bilden. Och de sitter inte bara i båten, de till och med styr, inbjudna av Kristersson.

SVT är säkert nöjda med programmet. Man lät ju en solbränd Jan Emanuel komma till tals, liksom både Timbro och LO. Allt kan fortsätta som vanligt.


Länktips: https://www.svtplay.se/video/eD9Eb24/ekonomibyran/drabbar-ingen-fattig?id=eD9Eb24

Cirkulär ekonomi – Har den nya regeringen inte förstått vad som är på gång?

Posted on by
Reply

Göteborgs-Posten har den 8 januari en debattartikel skriven av Stina Larsson, centerpartistisk miljötalesperson, där rubriken är ”Vart tog cirkulär ekonomi vägen, Pourmokhtari?” Artikeln pekar på att delar av näringslivet redan har påbörjat omställningen och att det nu är viktigt att regeringen stödjer arbetet genom att ge rätt marknadsförutsättningar för svenska företag. Hon noterar att den nationella strategi som antogs under förra mandatperioden nu inte finns kvar på regeringens hemsida.

Strategin försvunnen
Den nationella strategin innehöll mer än hundra konkreta förslag på åtgärder när det gäller materialförsörjning, industriomställning och teknikutveckling. Men finns inte kvar. Stina Larsson skriver: ”Det är olyckligt att helt utradera vad tidigare regeringar och regeringsunderlag har gjort av dunkla ideologiska skäl.” Och fortsätter: ”… men det är värre att göra så utan en tillstymmelse till till någon egen konkret plan eller vision.”

Företagen har fattat
Stina Larsson betonar i sin artikel hur viktigt det är att lyfta in den cirkulära omställningen i resan mot ett fossilfritt och hållbart samhälle och att ett effektivt resursutnyttjande måste ha en central roll i de underlag som tas fram.
Stina Larssons inlägg bekräftar den bild som finns hos en växande andel företagare i olika branscher. Inte minst har bygg- och fastighetsbranschen tagit viktiga steg framåt för att organisera ett mer resurssparande och effektivt byggande genom initiativ som Handslaget i Göteborg och ett liknande initiativ i Malmö.

Svik inte företagen!
Det har blivit uppenbart för flera branscher att volymförsäljning med kortsiktiga vinster inte längre kan ingå i affärsmodellerna. Volvo Personvagnar beskrev detta nyligen i Delegationens för Cirkulär Ekonomi årskonferens, som jag skrivit om tidigare. (Se länk nedan). Andra företag som seriöst ser över sina affärsmodeller är IKEA och Essity i Mölndal. Att lämna dem i sticket nu är att svika de svenska företag som vill gå i bräschen.

Vårda värdet innebär nya tjänster och ny arbetsmarknad
Samtidigt behöver inte bara Centerpartiet utan alla partier inse att omställningen från den linjära resursslösande logiken till en cirkulär ekonomi inte enbart handlar om att vårda resurser och säkra materialflöden. Det handlar även om att inse hur viktig tjänstesektorn är. Reparationer och underhåll av maskiner, produkter och varor blir centralt när det ekonomiska utfallet inte längre kopplas till ägande utan relateras till nyttjandet. Uppenbarligen har Tidögänget inte förstått hur viktigt det är att branschen för reparationstjänster utvecklas, annars hade man inte höjt momsen för sko- och cykelreparationer som en av de första åtgärderna när man tillträdde. De ideologiska skygglapparna skymmer uppenbarligen sikten för det nya gänget vid rodret.

Tjänstesektorn växer
Mobility as a service är ett sådant exempel, där fordonsindustrin nu ställer om från att tjäna pengar på att fordonen byter ägare till att nyttjarna betalar för de tjänster fordonen tillhandahåller. Som Volvo Personvagnar säger: varje Volvo on Demand-bil ersätter nio traditionella bilar. Nio bilar som inte behöver parkering, som inte behöver trängas i köerna, som inte behöver tillverkas. Men där funktion, kvalitet, tillförlitlighet och just-in-time-leveranser blir viktiga konkurrensfördelar.

Ekonomidelen av Cirkulär ekonomi måste utvecklas mer
Omställningen från vinst till värde är det kanske mest komplicerade. Hur ska den ekonomiska redovisningen i företagen se ut när det inte längre är volymförsäljning som egentligen speglar företagets potential? Hur ska banker och andra värdera tillgångar som inte kan mätas på gängse sätt och som inte omsätts? Ekonomidelen av cirkulär ekonomi är det riktigt intressanta. Det är inte enbart den marginaliserade Pourmokhtari, underordnad näringslivsdepartementet som hon är, som ska stå till svars. Här är många ministrar involverade eftersom omställningen resulterar i helt andra sätt att redovisa värde, ansvarstagande, kvalitet, beräknad livslängd och inte minst moms. Vi behöver en cirkulärt anpassad moms, som fångar flera loopar av de material som cirkulerar i den nya värdebaserade ekonomin och där vi också regelmässigt ser sopor som osorterad resurs.

Helhetsperspektiv, tack!
Omställningen kommer, med eller utan regeringens aktiva stöd, men blir naturligtvis bättre och effektivare med en proaktiv regering som förstår sammanhangen och helheten. Att synka utvecklingen på EU-nivå borde vara Sveriges ansvar under ordförandeskapet. Men det är väl för mycket att hoppas på.

Länktips: Årskonferensen, referat: http://christerowe.se/2022/12/nr929-delegationen-for-cirkular-ekonomi-arskonferens-referat/

I god tid före jul…

Posted on by
Reply

Julen är ju den högtid då vi samlas och summerar det lilla livet och det större. Och hoppas slippa oroa oss för omvärlden, oväntade kostnader, sjukdomar och ännu värre ting. Från den nya regeringen, innan de fått folkets röst, hette det att i god tid före jul skulle svenskarna få ett stöd av staten för att klara de ovanligt höga elpriserna.

En säker valvinnare visade sig vara en bluff
Man kallade stödet för ett högkostnadsskydd. Det lät ju tryggt och bra före valet. Om priset på elenergi blir högre än en viss nivå skulle staten gå in och täcka resten. En säker valvinnare. I god tid före jul, dessutom. Så blev det inte eftersom ansvarig minister hittade något som var ”bättre”. Bättre för vem är fortfarande oklart.

Bara halva Sverige och inga besked till företagen
Denna ”bättre” lösning skulle dessutom gälla halva Sverige, inte alla elabonnenter. Och skulle betalas ut av Försäkringskassan (!) till de konton de kunde hitta. Övriga skulle ställa sig i kö någonstans och kvittera ut kontanter. Och företagen som går på knäna har fortfarande inte fått veta hur detta ”bättre” stöd ser ut eller om det blir något alls och i så fall i vilka delar av landet.

Inte högkostnadsskydd utan återbäring på använd energi
Denna ”bättre” lösning är dessutom inget högkostnadsskydd för framtida elräkningar utan en rabatt på ett år gamla betalningar. Den som spenderade mycket pengar på el under förra året kompenseras för sin konsumtion. Den som tanklöst värmde sin pool, eldade ofta i bastun eller hade 24 grader i inomhustemperatur får nu enligt uppgift mer i återbäring än den som sparade på elen, som hade isolerat sitt hus, eller agerat sparsamt. Till varje pris vill tydligen den nya regeringen signalera att det är OK att fortsätta med den ohållbara livsstil många har valt. Det ska till varje pris vara subventionerat att överkonsumera om man har råd. Den som är fattig och inte har några val får enligt regeringens logik skylla sig själv.

Anstånd via ett tillfälligt lån
Det är jultid och regeringens tomtesäck hade kunnat innehålla något som påminde om rättvisa. På ett relativt enkelt sätt hade regeringen kunnat bevilja tillfälliga lån för personer och företag som behöver det. Lån som i ett senare skede kan få räntefrihet, amorteringsfrihet eller helt strykas. Beroende på hur den egna ekonomiska situationen ser ut, men det skulle skapa andrum och lite julefrid för många oroliga. Lånen skulle kunna betalas ut till elbolagen och ha en referens i form av elabonnentens namn och kunduppgifter så att exempelvis skatteverket skulle kunna kontrollera återbetalningsförmågan enligt senare beslutade villkor, lika för alla och med tydliga villkor för räntefrihet respektive amorteringsfrihet under en viss period.

Mer framtidsinriktat och mer rättvist
En sådan lösning hade inte stört betalningsströmmarna hos energibolagen och hade skapat en nödutgång för behövande individer och företag, där staten beviljat anstånd med betalningen. För att bättre anpassa utbetalningarna till verkliga behov och till ännu okända kostnadsnivåer i framtiden. Det ”bättre” förslag som den nya regeringen valt skapar varken arbetsro, trygghet för utsatta grupper eller rättvisa mellan dem som har resurser att själva klara en ekonomisk puckel respektive den som lever utan marginaler. Men sådan rättvisa är väl inget den nya regeringen strävar efter.

Passar på att önska en God Jul.