Därför är Miljöpartiet ett hatobjekt

Ett parti sticker ut när det gäller ogillande i mångas ögon. Det är påfallande många som spontant uttrycker negativa åsikter och känslor kring Miljöpartiet. Kanske t.o.m. hatiska formuleringar. Detta syns mest i sociala medier, där det är lätt att haka på olika trender och tyckanden. Att stora delar av högern och deras väljare gör allt vad de kan för att politiskt och på känslomässiga plan uttrycka sig negativt om Miljöpartiet är kanske inte så förvånande på ett ytligt plan. Det blir svårare att förstå aversionen om man väger in ett långsiktigt ansvarstagande för kommande generationers möjligheter att leva ett gott liv. Att vara konservativ innebar förr att man bevarade värdefulla resurser på ett klokt sätt. Den dimensionen har nu helt gått förlorad.

Konsumtionen är central
Det som sticker ut och retar gallfeber på en del högermänniskor är naturligtvis budskapet att vi måste ställa om konsumtionen. Att dagens överkonsumtion är fel och att vi alla måste rätta oss efter vad planeten tål av resursuttagande, utsläpp och fossil energianvändning. Livsstilen är med andra ord hotad av några miljömänniskor som upplevs leva i en annan värld. Konsumtionen, eller kanske konsumismen, är en så central del av livsföringen för många att de inte kan tänka sig att ändra den.

Kortsiktighet och egoism
Att vi överlevde på 90-talet, då vi konsumerade hälften så mycket kött som idag, vill ingen höra talas om. Köttkonsumtionen är mer eller mindre helig för många svenskar, som bara av det skälet tycker illa om miljöfolket. Bensinen är en annan nyckelfråga. En elbil kostar en miljon hävdar högerns mediala stjärna Busch och får inga motfrågor av journalister som känner hur opinionsvindarna blåser. Och nu ska priset vid pumpen sänkas. Så att ”vanligt folk har råd att köra bil”. Kortsiktigheten och egoismen satt i system och på köpet bromsas miljöfolkets ”negativa” inflytande på utvecklingen.

Om freon-problemet hade hänt idag – en illustration
Om vi för ett ögonblick tänker oss att krisen kring det uttunnade ozonlagret (som upptäcktes på 80-talet) skulle inträffa idag blir argumentationen från högerhåll extra tydlig. Låt oss anta att det inte fanns något alternativ till freonet. Argumentationen från högerhåll skulle då handla om att ”Det är ju kineserna som får avstå kylskåp för de är så många. Jag vill fortsätta använda mitt kylskåp!” och ”Någon annan får lösa problemet, det är inte jag som ska ta ansvar för ett hål i atmosfären nånstans långt borta!” och ”De vill tydligen att alla svenskar ska skaffa sig en jordkällare – så otroligt verklighetsfrånvänt!” osv. Det är precis så högern argumenterar idag. Nån annan, kineserna är många och så otroligt världsfrånvänt att tro att alla kan avstå ….

Den heliga tillväxten
Hotet mot dagens livsstil är det centrala i aversionen och hatet mot Miljöpartiet. Konsumtionen håller igång tillväxten och vi behöver tillväxt för att hjulen ska snurra och för att alla ekonomiska kalkyler ska fungera, att vinster ska kunna plockas ut och att aktieägarna ska bli nöjda, särskilt som våra pensioner också är kopplade till den ekonomiska spiralen. Hotet upplevs som närmast existentiellt, medan lite stormar, översvämningar och torka ju hela tiden drabbar någon annan, som det tydligen inte alls är synd om. (Det räcker att ta del av kommentarsflödena på sociala medier kring att en tredjedel av Pakistan nu är översvämmat för att inse hur synen på andra människor förändrats och präglats av ett onyanserat vi-och-dom-tänkande).

Möjlighet snarare än hot
En slutsats måste bli att det upplevs som direkt hotfullt att tala i termer av ”minskad konsumtion” eller ”omställning”. Ska en majoritet av svenskarna bejaka en hållbar livsstil måste den innehålla mer av förbättringar och utveckling och mindre av uppoffringar och tillbakagång. I konsumismens tidevarv är det svårt att få gehör för sådant som hotar livsstilen. Förnuftet, forskning, vetenskap och bevis i olika former biter inte på människor som likställer tyckande med fakta och där deras företrädare – politiker på högerkanten – inte drar sig för att slira på sanningen.

Undantagstillstånd är nyckeln till den absoluta makten
Exakt hur en omställning utan omställning ska marknadsföras och genomföras tål att fundera på. Ju längre vi väntar desto större är risken att det enda som återstår är att staten tar till alla maktmedel för att upprätthålla samhällsordningen och Åkesson får sitt efterlängtade militära undantagstillstånd. (Ref se nedan). Och när det väl är på plats kan han kontrollera alla informationsflöden i syfte att upprätthålla ordningen. Vi är redan på detta sluttande plan, något som den senaste regeringsbildningen illustrerar.

Ref till undantagstillstånd.
Det var i september 2021 som det skedde ett bombdåd i Annedal, Göteborg och dagen efter stod Åkesson i SVT och krävde militär på gatorna och undantagstillstånd. Åkessons reflexmässiga argumentation beskrivs så här i efterhand på nätet: ”28:e september 2021 briserade en kraftfull bomb i Annedal, Göteborg. Många blev förfärade och tankarna gick till de som hade drabbats. Endast timmar efter dådet skriver Jimmie Åkesson på sin facebook-sida om det. Vad vi ska ha i minne är att just i det läget visste varken han eller någon annan, vem eller vilka som låg bakom. Men Jimmie krävde med en mycket indignerad ton bland annat undantagstillstånd och visitationszoner.”

The Circularity Gap med fokus på återbrukande av material

The Circularity Gap Report för Sverige har just presenterats. (Länk se nedan). Den visar att vi har stora flöden av material, 25 ton per person och år för att vara mer precis, som bara till 3,4 procent räknas som cirkulerade. Närmare 97 procent av de material som passerar Sverige varje år blir således med detta sätt att räkna inte en del av en cirkulär modell. Mycket av det som flödar in i landet blir energi via fjärrvärme och mobilitet för fordon. Mycket blir bara spill som hamnar på fel ställe och annat blir bestående konstruktioner, hus och infrastruktur. 3,4 procent är inget att skryta med. Som jämförelse ligger Österrike på cirka 9 procent och Nederländerna på 24 procent.

En liten men nödvändig invändning från min sida
Rapporten utgår ifrån de miljoner ton material som flödar genom Sverige varje år och som till liten del, 3,4 procent, utgörs av material som redan har varit i omlopp. För förståelsen av vad cirkulär ekonomi kan vara är det en begränsning, eftersom vi behöver se över hela samhällsekonomin, inte bara den del som handlar om mätbara ton material och fysiska produkter. Den nya ekonomin kommer att behöva utgå från utveckling av stora delar av tjänstesektorn, reparationer, serviceyrken, all utbildning, kultur osv. Allt detta kan utvecklas inom ramen för cirkulär ekonomi, men den delen kommer av naturliga skäl inte med när fokuset är fysiska flöden. Återvinningsindustrin i sina olika grenar tycks ha ett tolkningsföreträde idag när det gäller Cirkulär Ekonomi, som återkommande kommer till uttryck i olika sammanhang. Men åter till rapporten, som är värd att ta del av, naturligtvis.

Vi har särskilda förutsättningar och komplexa systemfel
Man har genom åren lärt sig att ta all statistik med en nypa salt. Det går att bevisa mycket när man väljer ut vad som ska räknas och hur det ska presenteras. Att Sverige har så låg andel återbrukat material i produktionen beror till en stor del på hur industrin ser ut. Gruvor och skogsindustri genererar t.ex. mycket avfall. Vi har stora avstånd och mycket transporter av allt som produceras. Vi bor inte lika tätt som i andra länder. Det blir många kvadratmeter boyta per invånare, särskilt när vi inkluderar fritidshusen. En bil körs 23 minuter per dygn i snitt, resten av tiden tar den bara plats och förlorar i värde. Det finns många systemfel i den komplexa välfärdsekonomi vi har byggt.

Sex områden som behöver korrigeras
Carl Jensen från RISE presenterade rapporten vid ett webbevent den 13 oktober och sammanfattade i sex områden vad vi bör ta tag i för att öka återanvändningsgraden av de 267 miljoner ton som flyter genom landet varje år. Det handlar om byggande och boende, där det finns mycket att göra. Det handlar om livsmedelssektorn där vi generellt sett konsumerar för mycket. Tillverkningssektorn kan bli bättre på att använda återbrukat material. Skogs- och gruvindustrierna pekades ut som ett fjärde område som har potential att minska, liksom mobilitetssektorn, där vi måste bli bättre på att samutnyttja resurser, för att inte tala om konsumtionen som sådan, där det finns mycket att göra.

Orsakerna
I rapporten beskrevs fyra grundläggande orsaker till de bekymmer vi har. Det handlar i korthet om lagstiftningen, det handlar om affärsmodeller som fortfarande är linjära, det handlar om att säkerställa egenskaper och kvalitet på återbrukat material och om beteendefrågor, där våra konsumtionsmönster leder till den överkonsumtion vi har idag.

Grundläggande orsaker enl The Gap rapporten

Ett steg i rätt riktning men mer behövs
Vi behöver minska konsumtionen, men i dagens politiska landskap är det ett svårt budskap att sälja in. Reklamen i olika kanaler har i decennier trummat in konsumtionen som den livsstil som vi alla förväntas sträva efter. Ekonomin i landet har inte byggts upp av ett långsiktigt och medvetet hushållande med resurser och bevarande av befintliga produkter, hus eller ägodelar. Tvärtom. Hela tillvaron, inklusive banksystemet, värderingar, säkerheter och skatter bygger på att hjulen snurrar fort och helst fortare. Tricket ligger i att vi hittar andra sätt att frikoppla material- och energianvändning från välfärdens grundbultar. Vi måste betala varandra för annat än resursanvändning.

Som underlag för förståelsen av vad vi håller på med är rapporten ”The circularity Gap Sweden” användbar. Som beslutsunderlag för politiska beslut är den mer svåranvänd, eftersom sambanden mellan ekonomi, volymer och livsstil behöver klarläggas och utvecklas.

Länktips: The Ciruclarity Gap Sweden Report https://resource-sip.se/app/uploads/2022/07/Circularity-Gap-Report-Sweden.pdf

Trump banar väg för nästa Trump

Snart har det gått två år sedan Donald Trump förlorade presidentvalet USA. Men han fortsätter att ha ett starkt grepp om det republikanska partiet. Som få andra har han haft förmågan att samla en opinion bakom sina budskap om ”Make America Great Again” och liknande. Det är den opinionsmässiga styrkan som har gjort att han fortsatt att ha partiet som gisslan. Samtidigt maler rättvisans kvarnar även i USA. Trump riskerar åtal på diverse punkter. FBI gjorde en räd i Trumps bostad i Florida och hittade dokument som Trump inte hade rätt att ha där. I förlängningen riskerar Trump att dömas för olovlig hantering av hemligstämplade dokument.

Olika förklaringar
Trump har sedan FBI-räden haft olika sätt att (bort)förklara innehavet. Från att han har rätten och förmågan att tänka att ett dokument är hemligt så är det i samma ögonblick hemligt – till att allt var iscensatt av FBI och ”liberaler” som vill honom illa. Det intressant nu är att han i ett av sina framträdanden sagt att ”It´ s mine”. (Se länken med Youtube-klipp nedan).

Rättstillämpningen blir ett särintresse
Han erkänner att han haft ett antal lådor i källaren med dokument som FBI hävdar borde ha lämnats till regeringens arkiv, men som Trump nu hävdar att de är hans. Trump hävdar också att det inte handlar om något brott. Dokumenten är hans. Hans supportrar litar naturligtvis på honom. Säger Trump att det är hans dokument så är det så. FBI blir på så sätt reducerad till ett särintresse av Trump. ”It´ s mine”, säger Trump och hävdar därmed att FBI har fel när det gäller grundfrågan om vem som har rätt att inneha hemligstämplade dokument.

Han vill tillbaka
Låt oss inte glömma att Trump drev på och inspirerade sina mest våldsbenägna anhängare den 6 januari 2021 till att storma Capitoleum och försöka förhindra att Joe Biden utsågs till nästa president. Det är mot den bakgrunden man ska förstå Trumps agerande. Han vill nu få sina anhängare att stödja honom i kampen mot ”Washington” och vill utmåla sig själv som offer för en komplott. I förlängningen vill han mobilisera sina stödtrupper i ytterligare ett försök att omkullkasta de demokratiska institutionerna och de rättstillämpande instanserna i syfte att än en gång kliva in i Vita Huset.

Likheter med Sverige
Även om Trump kanske inte lyckas med detta – låt oss hoppas det – visar han vägen för ”näste Trump” som kan gå i hans fotspår och kanske lyckas. Och visst är det märkligt. En av USA:s rikaste personer stöds av människor med låg utbildning, med enkla jobb och där känslan av revansch ligger nära till hands. Mönstret går igen i flera länder, även hos oss. När Ny Demokrati stormade fram för 30 år sedan var det Bert Karlsson som tog plats tack vare samma dubbla koppling till smart businessman och att han som skivbolagsdirektör hade en ”känd-från-media”-plattform. Det som hänt sedan dess är utvecklingen av sociala medier som formar megafoner kring varje enskild tyckare och svallvågor av klickanden som dessutom fejkas fram. Och Ny Demokrati banade väg för SD, som tackade och bjöd in Ian Wachtmeister till sina möten.

Och nu sitter Ulf Kristersson och funderar på hur han ska hantera den högeropposition som han samtidigt är helt beroende av.

Länktips: 7 minuter Youtubefilm här

En klok konservativ röst?

I söndagsintervjun i P1 den 9 oktober fick Roland Poirier Martinsson svara på frågor från Martin Wicklin om konservativism, religion och sin egen bakgrund. Martinsson presenterades som doktor i teoretisk filosofi, katolik och abortmotståndare men också en person som vuxit upp med en alkoholiserad pappa i ett relativt fattigt hem. På ett sakligt och genomtänkt sätt distanserar sig Martinsson från de högervindar som för närvarande sveper över västvärlden. Bland annat genom att beskriva sin egen, mer ansvarstagande, variant av konservativism som de små stegens förändring, där varje förändring går att återställa. Detta till skillnad från de radikala högerkrafter som tar allt större plats i politiken och i samhällsdebatten. På något sätt kändes det för en gångs skull befriande att lyssna till en klok konservativ person.

Motreaktionen var väntad
Martinsson, sa intervjuaren, var tidigt ute och förutspådde för cirka 12 år sedan de konservativa motreaktioner som skulle komma på de liberala guldåren med skattesänkningar och med olika initiativ att sätta individens frihet (i praktiken egoismen) i centrum. Den stora skillnaden är naturligtvis framväxten av sociala medier, som ger en helt annan resonans åt populister och auktoritära ledare. Nixon hade inte avgått i samband med Watergate-skandalen, hävdas det i programmet, om det på 70-talet hade funnits sätt att fånga opinioner som idag.

Ism:ernas fram- och baksidor
Riktigt intressant blir Martinssons resonemang när han talar om de olika ism:ernas fram- och baksidor. Om hur konservativismen har gemenskap och trygghet på framsidan och sin baksida i risk för intolerans och ytterst fascism, om hur socialismen eller vänsterrörelser har jämlikhet och rättvisa som framsida och tvång och ofrihet som baksida, om hur liberalismen har frihet och särskild individens frihet som framsida medan baksidan utgörs av risken för en upplösning av gemenskapen, upplösning av normer och rotlöshet som en följd. För att ett samhälle ska må bra måste en stor del av befolkningen dela uppfattningar, menar Martinsson.

Tolerans ett nyckelord
En stor del av intervjun ägnas åt Martinssons privata religionsuppfattning, hans uppväxt och hur han anser sig kunna vara emot abort samtidigt som han är för rätten till abort av principiella skäl. Det är sunt att höra en klok person skilja på sitt egen ställningstagande och vad som är rimligt att hålla fast vid för att ge utrymme åt andra uppfattningar än den egna. Fler än Martinsson borde lära sig skilja på den egna åsikten och rimligheten att ge utrymme åt en mängd olika åsikter. Ett sådant förhållningssätt bygger på respekt för oliktänkande som ju blir ett tidigt offer när de auktoritära strömningarna får styra.

Synd att frågan om miljö och klimat aldrig kom upp
Det som känns synd är att intervjuaren aldrig kommer in på miljö- och klimatfrågan. Hur ser en konservativ tänkare på ansvaret för vår livsmiljö, ansvaret för allt levande på jorden och ansvaret inför kommande generationer? Det hade varit mycket intressant att höra en klok konservativ röst förklara hur han ser på människans självpåtagna ”rätt” att överutnyttja resurserna och vårt nuvarande system som omöjliggör ett rimligt liv för kommande generationer.

Jag skulle aldrig själv kalla mig konservativ. Men jag gillar den del av hans resonemang som handlar om tolerans och respekt för andras ställningstaganden och vikten av att värdera ansvarstagandet för det gemensamma som vi kallar samhälle.

Länktips: Söndagsintervjun i P1: https://sverigesradio.se/avsnitt/roland-poirier-martinsson-en-ensam-outsider-sondagsintervjun

Medierna och extremhögern

Valet i år ritade om kartan för politiken i Sverige. Högersidan fick en majoritet och försöker i skrivande stund formera en regering, där två av fyra partier inte vill se att respektive motståndare finns med i regeringen. Hur det blir med detta får vi väl se. Men att det största partiet på högersidan, SD, troligen hamnar utanför regeringen är sannolikt. Vilket naturligtvis öppnar upp för en kontinuerlig dragkamp om inflytande. SD kommer att kunna hota med regeringskris när det passar dem. Om L ska få sitta med i regeringen bestämmer i praktiken SD. För att släppa fram L kan SD ställa långtgående krav. Och samma krav de för övrigt ställa även senare, även om L hamnar utanför regeringen. Det stora inflytande SD får på svensk politik de närmaste åren återspeglas även i media. Idag såg jag två exempel på hur olika medierna hanterar SD.

GP ger gärna utrymme åt SD
Göteborgs-Posten, som under många år kallade sig liberal men sedan länge förordat att de borgerliga partierna samarbetar med extremhögern, har idag en nyhetssida om ett förslag från den lokale SD-ledaren att straffa bidragsmottagare med indraget bidrag om bidragstagaren inte dyker upp på föräldramöten osv. Förslaget får rubrikstatus. För att ta del av motargumenten från exempelvis den moderata lokala talespersonen får man läsa artikeltexten. Intrycket blir att GP gärna ger utrymme åt SD:s förslag, och tonar ner invändningen att förslaget skulle vara olagligt. GP hade lika gärna kunnat sätta en rubrik som utgick från det faktum att SD lägger förslag som tolkas som lagliga. Rubriken hade kunnat vara ”Nu föreslår SD straffåtgärder som kan vara olagliga” och betonat de borgerliga partiernas försvar av rättsstatens principer. Men det gör man inte. Man ger utrymme för den typ av stegvis värdeförskjutning som på sikt underminerar demokratin. SD:s förslag blir i GP:s värld rimligt och den som bara skummar rubrikerna får en dos av underminering på köpet.

Dagens ETC avslöjar SD:s agerande
I dagens ETC läser jag ett annat reportage om ytterhögern. ETC är en uttalad vänstertidning. På ett uppslag läser jag om Tobias Andersson, en av SD-topparna i Riksdagen, som under flera år ägnat sig åt att knyta kontakter med organisationer och inflytelserika personer runt Trump. Han har även haft täta möten med företrädare för det polska regeringspartiet Pis. Det som framgår av ETC-artikeln är hur regelbundet och systematiskt nätverkandet på den extrema högerkanten är och hur man agerar för att stärka varandras positioner, hitta finansiering och bygga nätverk. Det var just en sådan konstellation av ”likasinnade” som nominerade Donald Trump till Nobels Fredspris 2020, troligen som ett slags ”tack för hjälpen” eftersom de också visste hur fåfäng och narcissistisk Trump är. Nu hjälpte inte nomineringen Trump att behålla makten i USA. Men i våras, i SVT:s utfrågning, klarade inte Åkesson att välja mellan USA:s demokratiskt valde president Biden och Rysslands numera på livstid utsedda ledare Putin. Det säger mycket om SD:s demokratisyn.

Även Public Service påverkas
Valrörelsen 2022 i Sverige kom att handla mycket om högerns favoritämnen. Brottslighet, kärnkraft och hårdare tag mot diverse grupper i samhället. Hur medierna värderar nyheter och presenterar förslag lägger ribban för debatten. Journalisten Christian Catomeris, som arbetat länge på SVT har nyligen kritiserat SVT:s Agenda-redaktion för att på ett onyanserat sätt ha anammat högerns formuleringar av typen ”hur mycket invandring tål Sverige”. Just Public Service borde kunna avstå de mest klickvänliga och adrealinstimulerande formuleringarna, tycker man. Nästa valrörelse – under förutsättning att inte antidemokraterna lyckas utlysa undantagstillstånd och få ut militär på gatorna (se kommentar nedan) – måste balansera bättre mellan olika syn på världen, samhället. problemen och lösningarna. Det är inte rimligt att debatten huvudsakligen utgår från de antidemokratiska krafternas agenda. När SD-folket ser journalister som fiender som ska kämpas ner i det de kallar journalist-rugby borde alla varningsklockor ringa. Men det är tyst. Oroväckande tyst.

Kommentar till undantagstillståndskravet. Hösten 2021 skedde en sprängning i Göteborg. Någon dag efteråt stod Åkesson i SVT och krävde militär på gatorna, utlysande av undantagstillstånd m.m. Så tankarna finns där. Det är ju så extrema partier brukar ta makten. (Länk som refererar till Åkessons uttalande:  här ).



De rika behöver de fattiga

Ska vi skapa en hållbar ekonomi måste vi förstå var vi startar arbetet. På ett internationellt plan finns stora olikheter hur de ekonomiska resurserna fördelas. Förmögenheter, inkomster. levnadsvillkor m.m. skiljer sig åt på ett drastiskt sätt. Olika länder är i varierande grad drabbade av korruption, inflation, krig, klimateffekter och andra omständigheter, som dessutom kan ha stor påverkan på hur samhällena utvecklas. Jag tänkte titta lite närmare på en koefficient som säger något om hur inkomsterna fördelas inom varje land: Gini-koefficienten. Det var italienaren Corrado Gini som gav namn åt denna koefficient, som visar hur ojämlika eller jämlika inkomsterna är i ett land.

Om gini-koefficienten
Gini-koefficienten utgår från disponibel inkomst och hur den fördelas hos befolkningen. Den tar ingen hänsyn till skattenivåer, förmögenheter eller andra omständigheter. På så sätt är koefficienten mest av intresse för att jämföra utvecklingen inom länder snarare än mellan länder. Om mycket av välfärden finansieras av skattemedel eller om t.ex. utbildning och sjukvård kostar pengar har naturligtvis stor betydelse för jämförelser mellan länder för att ge ett exempel. Att förmögenheter inte ingår innebär t.ex. att de allra rikaste i Sverige (som är oproportionerligt många) inte syns i Gini-talet för Sverige. Rikedom, välfärdsnivå och skattetryck framgår således inte av denna koefficient.

Vad innebär det att skillnaderna ökar?
Det intressanta är ändå att se utvecklingen inom olika länder. Hur lika eller hur olika inkomstnivåer har man numera i Kina, i USA, Brasilien etc? Går länderna i en riktning där klyftorna ökar eller är det tvärtom att klyftorna minskar? Vad innebär det för ett samhälle att skillnaderna ökar?

Utvecklingen i några länder under 1900-talets andra hälft

Lite intressant ur tabellen
Ur ovanstående tabell för 1900-talets andra hälft kan utläsas att skillnaderna i disponibel inkomst ökade i Thatchers Storbritannien, i Dengs Kina, i USA, Brasilien och några länder till, medan oljelandet Norge gick åt andra hållet. Man ska alltid ta statistik med en nypa salt – det finns flera osäkerheter, men diagrammet ger ändå en viss vägledning. Med stora skillnader i disponibel inkomst ökar naturligtvis de sociala skillnaderna i ett land.




Här intill syns aktuella tal för några länder. Vi kan se att de nordiska länderna ser relativt lika ut och att det ser ut att vara stora klyftor i större länder.

Toppen på ett isberg
Om vi dessutom väljer att väga in de skillnader i förmögenheter som finns inom och mellan länder synliggörs en del intressanta detaljer. I Sverige finns ingen statistik över förmögenhet eftersom förmögenhetsskatten har avskaffats. Jag skrev nyligen om Andreas Cervenkas bok ”Girig-Sverige” (se länk nedan). Han listar där Sveriges 542 miljardärer år 2021. Om vi ser miljardärerna som toppen på ett isberg av förmögenheter, så att de utgör några få promille av de rika i vårt land innebär det att det kan finnas upp emot en miljon miljonärer i våt land, vilket inte är orimligt med tanke på hur många som fondsparar och/eller sålt en bostad med rejäl vinst de senaste åren. Fastighetsskatten är ju f.ö. också avskaffad.

Lika många ”mambos” som miljonärer
2,8 miljoner svenska hushåll (av totalt 4,8 miljoner) bor i en ägd bostad, resten hyr sin bostad. Enligt SCB flyttar en dryg miljon svenskar varje år. En stor del av dessa lämnar troligen föräldrahemmet för att bo i studentbostad eller motsvarande. 250 000 svenskar är ofrivilliga ”mambos”, dvs bor i föräldrahemmet trots att de hellre vill bo själva. Enligt mäklarstatistik säljs cirka 100 000 bostadsrätter och 50 000 småhus per år. En tredjedel av bostadsrätterna och var femte villa säljs i Stor-Stockholm till landets högsta priser. Bara i Stor-Stockholm har därmed på knappt 10 år bostäder bytt ägare som skapat vinster i miljonklassen för storleksordningen 300 000 hushåll. Detta medan hyresgäster i samma områden inte kunnat tjäna pengar på sitt boende.

Fonder och börsens värde
ISK-fonderna som sjösattes 2012 har på 10 år genererat 300 000 miljonärer skriver tidningen Finansliv, som vänder sig till bank- och finansvärlden med nyheter och analyser. På 10 år har Stockholms-börsens värde stigit med 350 procent, läser jag också. Siffrorna bekräftar Andreas Cervenkas slutsats att för att bli rikare måste du vara rik. Den som har, kan få mera. Att denna utveckling spär på klyftorna i samhället är ingen komplicerad slutsats.

Vems fel är det?
Frågan är väl egentligen snarare varför förmögenhetsutvecklingen inte diskuteras ens i valtider? Hur kommer det sig att ingen ifrågasätter? De som halkar efter mest i samhällsutvecklingen är naturligtvis de resurssvaga, de som bor i s.k. utsatta områden, där kriminaliteten och våldet ökar. Och det motsägelsefulla blir att de missgynnade grupperna letar efter minoriteter och andra svaga grupper som de kan beskylla för att ”leva på bidrag” och att de ska ”skickas hem”. Som om de svagaste i samhället var skuld till de klyftor som uppstått när de rikaste blivit ännu rikare.

De rika behöver de fattiga
Högern vann valet. De rika röstade på sitt parti och de missgynnade röstade på sitt. Tillsammans ska nu dessa två högerfraktioner styra landet. Det ena partiet vill sänka skatterna, det andra vill behålla a-kassan. Det ena partiet vill privatisera mer av välfärden så att skattepengar går direkt till ägare. Det andra partiet har förstått att det kan vara värdefullt att lyssna på tongivande näringslivslobby och välja sina strider. På ett plan påminner de båda partierna om den tudelning som skett av det republikanska partiet i USA, där Trump lyckades fånga landsbygdens frustration mot etablissemanget, samma etablissemang som hukar sig i samma parti i insikt om att trumpväljarna behövs för att få kunna vinna över demokraterna. På samma sätt har moderaterna i Sverige insett att sverigedemokraterna behövs för att vinna riksdagsvalet i vårt land.

Länktips: http://christerowe.se/2022/09/nr896-last-andreas-cervenka-girig-sverige/

Hur kan vi lära oss mer om Putins Ryssland?

Det pågår ett krig i Europa även om angriparen kallar det för en specialoperation, när Ukraina angrips av de ryska styrkorna. Vår bild av Putin och Ryssland samt vilken roll Ryssland spelar på den internationella scenen präglas av de fragment av samtidshistoria vi lyckas ta till oss och begripa. Journalisten Johanna Melén kom som student till Ryssland 1999 och har rapporterat åt Sveriges Radio om utvecklingen i det stora landet. Nu har hon skrivit boken ”Mina ryska vänner – en berättelse om Putins Ryssland”, som jag läst. Här några intryck och reflexioner.

Gorbatjov – Jeltsin – Putin
Sovjetunionen bröt samman 1991. Efter Gorbatjov kom så småningom Boris Jeltsin och ett för ryssarna kaotiskt 90-tal. Istället för en marknad av västerländskt snitt utvecklades en ekonomi som någon liknat vid en basar. Lycksökare och oligarker skaffade sig snabbt stora rikedomar när samhället var dysfunktionellt. När Jeltsin ville dra sig tillbaka handplockade han Putin som sin favorit att ta över. Och på den vägen är det.

Att upptäcka det post-sovjetiska Ryssland
Johanna Melén tar ett intressant grepp i sin bok. Hon låter oss ta del av vardagslivet i Sankt Peterburg (Piter som den kallas lokalt) genom att återge hur hon levde sitt liv under studenttiden runt millennieskiftet. Vi känner fukten, kylan och de primitiva förhållandena. Vi förstår hur vänskap mellan människor blir så väldigt mycket mer värd när de materiella förutsättningarna är otillräckliga. I det konkreta får vi uppleva kontrasterna i hur olika kulturer hanterar rollfördelning, vem som får bjuda vem på en öl osv. Vi får en guidebok in i rysk vardag, och får genom Johanna följa med på en upptäcktsresa in det post-sovjetiska Ryssland.

Johanna Meléns nya bok i pocket

Stolthet och revansch-känsla
Varvat med beskrivningen av vänskapen med Olga och de andra under studietiden får vi följa de viktigaste stegen i händelseutvecklingen som lett fram till Putins ställning som oomtvistad ledare för sitt Ryssland. Men också pusselbitar i form av den känsla av revansch många ryssar ville få när – i deras tycke – de västliga länderna såg ner på Ryssland. Putin insåg styrkan i denna stolthet för sitt land, som många kände och känner och hur den känslan kunde användas politiskt.

Familjens betydelse
Johanna Melins bok ger viktiga inblickar i hur det post-sovjetiska samhället kom att utvecklas och vilken betydelse familjen och familjestrukturerna spelat och fortfarande spelar när staten inte längre – som under sovjettiden – vet bäst. För att ytterligare förstå just familjens och könsrollernas betydelse för hur det ryska samhället ser ut och utvecklas får jag tips att läsa en C-uppsats från 1996, som fick en hel del uppmärksamhet när den skrevs.

Ur C-uppsats från 1996 av Anna Ekman och Anna Andersson

Kvinnans roll och självbild i Ryssland
I sin uppsats synliggör Anna Andersson och Anna Ekman redan 1996, genom att jämföra data från 200 intervjuer av unga kvinnor i Sverige och i Ryssland, hur olika kvinnors ställning och syn på sin egen livssituation är i de båda länderna. I Sverige är det självklart att både mannen och kvinnan har ett ansvar för den gemensamma ekonomin, medan kvinnor i Ryssland utgår från att mannen har försörjningsansvaret. Och på liknande sätt skiljer sig synen på giftermål. I Ryssland finns en tidig och starkt uttalad förväntan att kvinnor ska gifta sig, medan det var tydligt 1996 för de svenska unga studerande kvinnorna att giftermål inte upplevdes som nödvändigt för att få ett gott liv.

Trippelarbetande kvinnor tog hjälp av babushkor
Ur bakgrundmaterialet i C-uppsatsen hittar jag andra viktiga pusselbitar för att förstå det samhälle Johanna Melén beskriver. Hur motsägelsefullt det sovjetiska samhället behandlade kvinnor: de skulle delta i produktionen, de skulle aktivera sig politiskt och de skulle självklart ha hand om hushållet, barnuppfostran och allt därmed sammanhörande. Jämställdheten gällde produktiviteten, inte arbetsbelastningen. Och lösningen för många kvinnor blev naturligtvis att vända sig till babushkorna, mor- och farmödrar som bokstavligen fick bära familjens bördor när kvinnornas trippelarbetande inte räckte till. I Johanna Meléns bok framskymtar flera gånger hur beroende en del ryska studenter var och är av att familjen – inklusive babushkorna – stöttar dem med pengar, boende eller annat.

Korruption och vikten av att känna rätt personer
När vi försöker förstå vad som händer i Ryssland idag måste vi också inse hur turbulent och instabilt samhället i Ryssland varit och är. Hur stor roll korruptionen spelar, liksom vikten av att känna rätt personer för möjligheten att komma in på den utbildning eller jobb man själv önskar sig. I Sverige är vi så vana vid att det organiserade samhället klarar av att fördela resurserna rimligt rättvist. Samtidigt som det hela tiden även hos oss finns vissa krafter som vill skapa olikheter via privatiserade och avgiftsbelagda tjänster, privata ”försäkringar” och genvägar till vård, omsorg eller attraktiva jobb. ”Skyll dig själv om du är fattig och sjuk” är det outtalade budskapet.

En lärdom handlar om grogrunden för auktoritära krafter
Hur social orättvisa och ett svagt samhälle kan te sig får man en inblick i när man läser Johanna Meléns bok. Det försvagade samhället är grogrunden för auktoritära krafter. Det är i sådana vakuum Trump, Bolsonaro, Putin och andra auktoritära ledare tar plats. Därmed kopplar hennes bok också direkt till eftervalsanalysen i Sverige. Det är inte genom att montera ner eller såga itu välfärdsstaten vi löser problemen. Inte på någon nivå.



Den spontana känslan den 12 september

Den spontana känslan efter Riksdagsvalet är bedrövelse. Skulle det preliminära resultatet stå sig kommer Sverige och världen att tappa minst fyra år i omställningsarbete, eftersom högersidan inte tänker lyfta ett finger för att ta itu med klimatfrågan, den ekonomiska ojämlikheten eller de systemfel som idag dränerar de kommunala kärnverksamheterna, eftersom man tror att mer av parallella system, där rika får fördelar, är bättre än ett rättvist system som alla kan vara nöjda med.

Att tro att SD skulle protestera mot några M/KD-förslag är utsiktslöst. SD vill ha mer av konflikt och motsättningar i samhället för att kunna sjösätta sin verkliga agenda med undantagstillstånd, militär på gatorna, kontroll över pressen och kulturlivet m.m. I enlighet med auktoritära ledares syn på demokratin. De har ju öppet sagt att de sympatiserar med utvecklingen i Ungern, så det är ju den typen halv-demokrati de strävar efter. Och med Putin har de goda kontakter, vilket ju kommer underminera demokratin på andra sätt.

Hur Liberalerna kan tycka det är roligt att få igenom ett förslag när SD får igenom 3 eller 4 är obegripligt. Några röda linjer lär vi inte få se skymten av från det hållet – man har ju investerat hela sin återstående trovärdighet på att hellre släppa fram auktoritära nationalister än sociala demokrater.

Och klimatet? Det bryr sig inte högeregoisterna om. Det är ju tillväxt och kärnkraft om 15 år som fixar den detaljen… (obs ironi är bäst att skriva).

Bottennapp av GP – Hoppfullt i Irland

Klimatfrågan borde vara central i valrörelsen. Hur ska vi i vårt land agera för att skyndsamt göra vår del av den omställning som behövs för att ha en chans att komma från 9 ton koldioxid per person och år till 1 ton, som FN anser är den nivå planeten tål? Ska vi göra så lite som möjligt och skyffla problem och lösningar på kommande generationer? Ska vi låtsas att det varje svensk bidrar med är så lite att det kan kvitta? Ska vi kalla varje seriös diskussion för symbolpolitik? Svaret på de tre sista frågorna är ja, om man får tro Göteborgs-Postens ledarredaktion. Man tycks inte ha förstått per capita-begreppet. Per person släpper vi svenskar i dagsläget ut mångdubbelt mer koldioxid än vad planeten klarar att balansera. Men vi svenskar räknas inte enligt den bakvända logik högersidan lutar sig mot.

Frisedel att bete oss fel
Vi ska tydligen ha någon slags frisedel att fortsätta bete oss fel. Och vi ska absolut inte ta ansvar för att vi under decennier betett oss fel. Det spelar ingen roll för de utsläpp som sker nu, hävdar GP, och bortser från att en majoritet av jordens befolkning nu drabbas av klimateffekter som en minoritet orsakat. ”Skyll er själva att ni föddes i fel land”, tycks resonemanget vara till de miljoner klimatflyktingar som nu lider under effekterna av hundra år av klimatskadliga utsläpp. (Se ledarkolumnen från den 6 september nedan).

Med GP:s logik kan vi på liknande sätt helt bortse ifrån att varje göteborgare i snitt orsakar 500 kg sopor per år. Det är ingen enskild villaägare i Hovås som behöver minska sin avfallsmängd eftersom Hammarkullen totalt sett orsakar mer sopor med sina 10 000 invånare. Nån-annan-ismen är djupt rotad hos högerfolket. Vi ska inte behöva ändra något är budskapet. Och det ska kvitta vilket bensin-priset är – det ändrar inget för marknaden och lönsamheten för de alternativ som behöver tas fram tycks GP mena. Och legitimerar på så sätt – så gott man kan – ett status quo där det är helt OK för varje svensk att fortsätta bete sig som om klimatfrågan inte är akut. Och där konkreta förslag viftas bort som slagord. ”Att köpa en ekologisk tomat räddar inte klimatet”, skriver man och försöker därmed förlöjliga miljörörelsens ambition att sluta sprida gifter i vår miljö. Att det är uppenbart att olje- och plastanvändningen hänger ihop bekymrar inte GP.

Irlands politiker har fattat
Desto mer hoppfullt är det att läsa om Irlands nya lagstiftning. Jag klipper ur SVT:s rapportering om utvecklingen på Irland den 5 september 2022.
” I juni antog irländska parlamentet med stor majoritet nya klimatlagar. Till år 2030 ska utsläppen minska med 51 procent. Bakgrunden är att man hittills lyckats dåligt med att få ner utsläppen. Den röd-gröna regeringen bestämde sig för att sätta hårt mot hårt. Energisektorn måste få ner sina utsläpp med 75 procent och transportsektorn med 50 procent till 2030. Jordbruket, som står för 37 procent av Irlands utsläpp, fick också en tuff tidsplan – ner 25 procent till 2030. ” 
Det intressanta är dessa delar om texten: MED STOR MAJORITET, 2030 och 51 PROCENT. Är det någon som tror att majoriteten i det irländska parlamentet låter sig påverkas av talet om kineser och indier och nån-annan-ismen? Naturligtvis har parlamentarikerna i Irland fattat det alla tänkande människor fattar. Alla måste göra sin bit.

Minskat handlingsutrymme och fika på kansliet
Att sitta still i båten och fortsätta att skada planeten, resursmässigt som om vi hade drygt fyra jordklot att disponera, minskar bara handlingsutrymmet. Naturen kompromissar inte. Gör vi inget nu blir det dyrare, svårare och orättvisare att göra något i framtiden. Men det är väl en polisstat med drastiskt minskade mänskliga rättigheter som lockar högersidan. Särskilt eftersom deras tänkta partner och – tyvärr – kanske största parti på den sidan tycker det är naturligt att fira starten av Andra Världskriget med en fika på kansliet. Det man vill fira kan bara vara de gyllene åren med totalitärt styre i Europa, vad annars?



Kärnkraften och klimatfrågan

Det är några dagar kvar till valet den 11 september och klimatfrågan är fortfarande inte den fråga som dominerar debatten. Fyra partier gör vad de kan för att dölja att de inte har någon lösning för att klara Parisavtalet. Forskningen säger att vi behöver minska CO2-utsläppen med sju procent årligen det närmsta decenniet för att ha en chans att klara Parisavtalet. Men istället för årliga utsläppsminskningar har fyra av partierna valt att betona hur viktigt det är med ny kärnkraft.

Dimridå
Att hela upplägget är en dimridå för att dölja att man står naken utan en vettig och samlad politik på klimatområdet skriver Lennart Fernström på ledarplats i senaste numret av tidningen Syre. Det är lätt att hålla med.

Stora utsläpp från kärnkraften
På det konkret tekniska området finns det naturligtvis också invändningar mot kärnkraften. Göran Bryntse och Thomas B Johansson skriver i Aktuell Hållbarhet just om alla tekniska invändningar mot kärnkraften. Den är varken fossilfri eller planerbar, den är dyr och inte alls så driftsäker som anhängarna gör gällande, menar de, och lutar sig mot en stor studie från Stanforduniversitetet. I denna studie har man funnit att kärnkraft ger mellan 9 och 37 gånger så stora utsläpp som sol och vind, räknat per kWh och räknat för helheten, där gruvdrift och anrikning ingår. Uranet är ju inte gratis, utan en förutsättning för driften. (Länk till artikeln, se nedan.)

Ingår kopparkapslarna?
Det är lite oklart om Stanforduniversitetet räknat in kostnaden i material och energi för att åstadkomma kopparkapslar för slutförvar av bränslet. Är de inte inräknade måste kostnader och energiåtgång ytterligare ökas.

Osäkerheter och sårbarheter
Sårbarheten vid sabotage och liknande är också en faktor att räkna med. När Putin inte drar sig för att använda Ukrainas kärnkraftverk i krigföringen är det inte otänkbart att han – för att destabilisera energiförsörjningen i väst – organiserar sabotage mot några få platser i vårt elsystem. Kostnaden för ökad övervakning och säkerhet kommer troligen att stiga ifall Sverige får fler kärnkraftverk. Att Ryssland står för hälften av världens anrikade uran är också ett problem. Återstoden lär ett antal länder vara intresserade av och det skapar ytterligare osäkerhet i pris och tillgång.

Ett antal delfrågor
Ägande, priser, återbetalning på gjorda investeringar m m är också viktiga parametrar för energisektorn, oavsett vilka energislag vi diskuterar. Det är rimligt att energiproduktion på något sätt gynnar det lokala samhället. Det som också ligger med som en outtalad fråga är hur det ser ut med det kommunala vetot. Vid vindkraftsetableringar har det kommunala vetot använts ett otal gånger. Det är rimligt att anta att även nya kärnkraftsetableringar utanför de befintliga platserna väcker frågor om acceptans hos befolkningen. Det räcker att påminna om danskarnas protester mot Barsebäck för att inse detta. Och den mänskliga faktorn. År 2011 glömde någon en dammsugare i Ringhals till en kostnad av 1800 miljoner kronor. Det var dessutom snubblande nära något mycket värre, den gången. Den mänskliga faktorn kan aldrig räknas bort.

Åtgärder som är enkla att vidta
Ska vi spara på el under Putinkriget måste vi bli bättre på att inte använda el. Stand-by-läge på många apparater drar i genomsnitt tio procent av all el. Det är en enkel åtgärd för var och en. Som var och en kan göra. Och byta till snåla LED-lampor, tvätta mer sällan, låta tvätten självtorka osv.

Länktips: Artikel i Aktuell Hållbarhet här