Category Archives: Strukturer och politik

Strukturella perspektiv, politik.

Hur mycket egoism är rimlig?

Posted on by
Reply

Det är några veckor kvar till valet i Sverige. Tonläget är högt. På nationell nivå står två statsministerkandidater mot varandra. På både vänster- och högersidan finns svårigheter att hitta långsiktiga och bärande överenskommelser. De åtta partier som just nu sitter i Riksdagen representerar olika syn på både problem och lösningar. Demokratins kärna är representativiteten, dvs att väljarna känner sig företrädda av sina politiker. Politikerna ska agera på väljarnas mandat och så väl som möjligt företräda de åsikter och ståndpunkter de gått till val på.

Respekt för minoriteter
Den förenkling som skett de senaste åren handlar om regeringsfrågan. Medierna lyfter gärna frågan om regeringskonstellationer som om makten vore överordnad allt annat och som om majoriteten alltid kan bestämma. Finessen med ett demokratiskt styrelseskick är att det inte innebär att 51 procent alltid ska bestämma över 49 procent. Majoritetsdiktatur vore detsamma som att konsekvent åsidosätta lyhördheten för olika minoriteters behov. I en levande demokrati finns hela tiden respekt för rimliga avvägningar mellan särintressen.

Tillväxt i all evighet, amen
Det är märkligt att så få av partierna talar om de grundläggande systemfelen i dagens samhälle. Bland de marknadstroende partierna, där marknaden ständigt sägs ha effektivare och bättre lösningar än att låta samhället organisera verksamheten, hör man aldrig någon ifrågasätta den eviga tillväxtens princip. Tillväxt i ekonomiska termer är alltid av godo, hävdas det, och evig tillväxt är önskvärd och till och med möjlig enigt dessa röster. Att Sverige idag slösar resurser som om vi har fyra jordklot är inget som bekymrar tillväxtanhängarna. Att naturen och de naturgivna förutsättningarna utgör gränser för mänsklig verksamhet är inget som bekymrar de marknadstroende politikerna eller deras väljare.

Egoismen förenar
Missnöjda väljare dras till SD. Men den politik som högersidan vill driva – ifall de får chansen – inkluderar nedskärningar i offentliga system som a-kassa och sjukförsäkringar, något som borde avskräcka många missnöjda. Mer av privatiseringar leder till ökade klyftor, men det är knappast de mest välbeställda som tänker ge SD sin röst. Hur ett nedmonterat välfärdssamhälle på något sätt skulle vara till fördel för ett mer rättvist samhälle är en gåta. Den slutsats jag drar är att det som förenar kapitalägande högerväljare med missnöjda högerväljare är egoismen, dvs att det finns väljare som har en upplevd känsla av att samhällsutvecklingen missgynnat dem, dels för att ”allt går till skatter” och dels för att ”allt är någon annans fel”.

Vilken roll ska egoismen spela?
På så sätt handlar valet om vilken betydelse vi vill att egoismen ska ha i ett sammanhållet samhälle. Ska det viktigaste vara att var och en får förutsättningar att klara sig själv eller mår vi alla bättre av ett samhälle där alla ges chansen att bidra med sin insats? Hur mycket egoism är bra för samhället i stort?

Varför värnar vi inte nästa generation?
Så länge det är cirka 800 miljoner människor som inte har rent dricksvatten, 2,5 miljarder som inte har tillgång till en toalett och så länge vi inte på allvar hanterar de kriser som står för dörren: klimatet, artutrotningen, vattenbristen, föroreningarna av havet och på land mm, måste vi inse att det är en återvändsgränd att tro att ingen av oss behöver ändra livsstil. Passiviteten och oförmågan att tänka på nästa generations förutsättningar är påfallande. Så har mänskligheten aldrig tidigare betett sig. Varje generation har satt en ära i att ge nästa generation ett bättre liv.



Går det att samarbeta med antidemokrater?

Posted on by
Reply

Almedalsveckan har kommit igång igen efter pandemiuppehållet. Under sju år var jag där och gick från seminarium till seminarium, lyssnade på kloka personer och nätverkade. Det sista året jag var där var 2013. Då liknade arrangemanget alltför mycket en mässa, kände jag. Samtalen och mötena arrangerades i växande andel av organisationer med stark ekonomi. De redan starka satte dagordningen. Antidemokrater fick tältplats på gatorna, som om de vore en del av det demokratiska samtalet. Där någonstans gick Sverige vilse.

Humanismen inte längre lika viktig
I valet 2010 lyckades de kostymklädda antidemokraterna ta sig in i Riksdagen och steg för steg synliggjordes åsikter, som tidigare bara synts i perifera, privata samtal. Sociala medier skapade en ny sfär för vem som helst att sprida sina fördomar och ogrundade påståenden. En förskjutning från humanism till dess motsats ägde rum i den allmänna opinionen. Sverige skulle inte längre gå före och hjälpa flyktingar. Åkesson åkte till Turkiet och hävdade att ”Sverige är fullt”.

Är det OK att samarbeta med länder som förtrycker minoriteter?
Hur demokrater ska hantera antidemokrater är en aktuell fråga. En tydlig majoritet av NATO:s medlemsländer är fortfarande demokratier. Några av medlemsländerna har valt att inskränka medborgerliga rättigheter, medias frihet eller annat. Turkiets definition av terrorism riskerar att påverka hur Sverige kan agera för att stödja förtryckt opposition och minoriteter i olika länder. Kommer vi att tvingas enas med Erdogan i synen på oppositionella krafter i Turkiet? Att stå upp för minoriteters rättigheter är viktigt, men med NATO-processen som en nationell säkerhetsfråga, och om den då ska ses som överordnad demokratisynen, riskerar vi hamna i en helt ny situation. Går det att ha ett fullständigt transparent samarbete med en regim som inte respekterar mänskliga rättigheter?

En sorgens dag i Visby
Häromdagen mördades en kvinna i Visby under Almedagsveckan. Uppgifter gör gällande att mördaren var aktiv nazist, även om detta ännu inte har bekräftats av polisen. Både i Visby och i Ankara finns krafter som utmanar det öppna, demokratiska samhället. Vi borde ha en diskussion om var gränsen ska gå för demokratins acceptans av de antidemokratiska krafterna. Kan man överhuvudtaget lita på antidemokrater?

En regering beroende av stödet från antidemokrater
Tre borgerliga partier tänker chansa i höstens val och låta sitt regeringsalternativ vila på stödet från Åkesson. Han har skickligt agerat för att framstå som lagom mycket demokrat. Skulle han få ett verkligt inflytande på Sveriges utveckling efter valet i september kommer Sverige att förändras. Tyvärr i antidemokratisk riktning.

Cirkulär ekonomi hör hemma hos finansdepartementet

Posted on by
Reply

Debattartikel införd i Dalademokraten den 1 juli 2022, skriven av mig och Magnus Hedenmark för föreningen Ingenjörer för Miljön, där vi båda är aktiva: (Länk till Dalademokraten, se nedan.)

Delegationen för Cirkulär Ekonomi har på regeringens uppdrag sedan 2018 föreslagit hur Sverige kan ta till vara restströmmar, avfall och överskott ur produktionen. Idén är god. Som samhälle måste vi bli bättre på att hushålla med resurser, minska avfallsmängderna och ta tillvara restvärden i det som i dagligt tal kallas sopor. Problemet är bara att regeringen missar poängen med cirkulär ekonomi.

Överordnat behöver materialhanteringen anpassas till de planetära förutsättningarna så att vi i princip förhindrar att avfall överhuvudtaget uppstår. Dagens produkter är inte designade för ett kretsloppssystem. Designen är snarare linjär och i undantagsfall kan produkterna återbrukas eller återvinnas några varv innan de ändå slutar i en brännugn eller på deponi. Återvinningsbranschen kan inte konvertera alla kontaminerade och miljöfarliga blandningar i komplexa produktcykler. Det är naivt och okunnigt att tro detta. Många plaster, kemikalier, metaller och deras blandningar platsar helt enkelt inte i ett kretsloppssystem och bör därför snarast fasas ut.

Överkonsumtionen av prylar och material behöver samtidigt brytas genom att produkter får längre livslängd och högre kvalitet samt genom framväxten av nya affärsmodeller. Istället för att ta betalt i samband med produkters ägarskifte är det nyttjandet, tjänstefieringen, som är central. Cirkulär ekonomi är på så sätt mycket mer genomgripande än en kretsloppsanpassad produktion.

Näringslivet måste snabbt utveckla nya, attraktiva affärsmodeller istället för att bita sig fast i en återvinning som bara stödjer fortsatt ökande försäljningsvolymer istället för minskningar av jungfruliga resurser. Att sälja nyttjandet och funktionen hos produkter som tillgodoser konsumenternas reella behov har potential att rejält minska behovet av att sälja stora volymer. En fungerande cirkulär ekonomi kan därför reducera de globala växthusgasutsläppen med minst 50 procent enligt World Economic Forum, men då måste beslutsfattare börja agera.

Företagen behöver inse att det går att tjäna pengar på nya sätt. Några branscher har redan börjat visa vägen genom att erbjuda digitalisering, strömnings- och delningstjänster.

Nationalekonomen Michael Porter har uttryckt behovet av nytänkande i näringslivet. Det som är bra för företagen har inte alltid visat sig bra för samhället, men omvänt gäller däremot att det som är bra för samhället gynnar företagen. Ungefär som när Christian Felber skriver om ”Creating an economy for the common good”.

Dagens ekonomiska hierarkier leder oss helt enkelt fel. Industrin kan utveckla nya samarbetsformer, som industriell symbios och logistiksamarbeten. Tillit, öppenhet och ett långsiktigt samhällskontrakt blir viktiga för framtidens industri.

Det är bråttom att kartlägga hur den omställningen ska gå till. Då räcker det inte att fokusera på avfall och befintliga materialströmmar som regeringens delegation gör. Det är nya sätt att ta till vara, designa, förädla resurser och att fördela värden och vinster som är avgörande för framväxten av en social cirkulär ekonomi. Utrymme behöver skapas för en ny balanserad nytta för individer, företag, samhälle och framtid. Cirkulär ekonomi handlar mer om en ny hushållning och nya sätt att utveckla ekonomin än om optimerade materialflöden. Därför hör cirkulär ekonomi hemma i ett radikalt nytänkande finansdepartement, inte hos Naturvårdsverket som regeringen beslutat.

Länktips: https://www.dalademokraten.se/2022-07-01/cirkular-ekonomi-ar-sa-mycket-mer-an-storskalig-atervinning

Bok: Isabella Lövin – Oceankänslan

Posted on by
2

Isabella Lövins bok ”Oceankänslan – om behovet av en ny berättelse” är en välskriven, personlig sammanfattning av Isabellas tolv år i politikens centrum. Hennes ingång i politiken var havsfrågorna ( med boken Tyst Hav som viktigt bidrag) och möjligheten att på riktigt förändra EU:s fiskepolitik. Med de framgångarna i ryggen fick hon överta stafettpinnen efter Åsa Romson som Miljöpartiets språkrör och hamnade på så sätt i Stefan Löfvéns regering med ansvar för biståndsfrågorna och senare miljö- och klimatfrågorna. Boken är lättläst och tillgänglig för den som intresserar sig för det politiska arbetet.

Oceankänslan (Natur & Kultur)

Detaljrikedom, namn och och intryck
Det som sticker ut en aning är hur noga hon är med namn och detaljer. Vi får följa med in i förhandlingsrummen och möta de personer som kommer från andra länder och har andra motiv för vart förhandlingarna ska leda. Hur det är att delta som kvinna i en – fortfarande – mansdominerad värld skymtar fram i en del avsnitt. Men också hur starka intrycken blir från besök i Somalia och andra länder, där svenskt bistånd gör en liten, men dock skillnad. Detaljrikedomen och sammanhangen skapar en god förståelse för både problem och möjliga lösningar på världens utmaningar.

Kortsiktigheten är ett gissel
Politiken är det möjligas konst och i några avsnitt får vi exempel på hur kompromissandet och ge-och-ta-taktiken kan göra skillnad. Framgången för The Swedish Proposal, ett svenskt förslag om reformering av EU:s handelssystem gällande utsläpp av koldioxid, får vi t.ex. följa ganska detaljerat vid förhandlingsbordet. Men också hur Riksdagens opposition tar varje chans att sätta käppar i hjulet för en sittande regering genom att anmäla förhandlingarna till konstitutionsutskottet. Vi får på så sätt en konkret inblick i det växelspel som måste råda mellan Riksdag och EU för att ny lagstiftning ska börja gälla, samtidigt som det kan locka en riksdagsminoritet att plocka poäng i det mediala spelet och försöka att ”sätta dit” en minister. (Intrycket för min del blir att tjyv- och rackarspel bara bidrar till att folk i allmänhet tappar förtroendet för demokratin. De senaste turerna kring Morgan Johansson och misstroendet från Åkesson och hans kompisar är ett aktuellt exempel).

Reflexion över demokratins väsen
Just partitaktiska motiv för att ta ställning i sakfrågor exemplifieras några gånger i boken. Hur olika partier hellre ser kortsiktig medial nytta med en viss ståndpunkt än att se till sakfrågans betydelse ur ett längre perspektiv. De exempel Isabella Lövin lyfter illustrerar hur lockande det tycks vara för en del partier att plocka poäng, egentligen suboptimera nyttan, hellre än att se till Sveriges bästa och till de lösningar som faktiskt behöver sjösättas av våra folkvalda. Denna kortsiktighet underminerar som jag ser det trovärdigheten för det demokratiska systemet. Demokrati måste innebära kompromissande och samarbete, annars landar vi i växlande majoritetsdiktaturer, som riskerar att ständigt missgynna marginaliserade medborgare, minoriteter osv. Demokrati innebär inte att majoriteten alltid ska bestämma allt. Eller att röststarka särintressen alltid ska få rätt.

Havet som symbol och konkret verklighet
Oceankänslan, som Isabella Lövin återkommer till några gånger i boken, förutsätter att människan har förmåga att lyssna och att inse hur världen hänger samman. Fascinationen över livet på planeten behöver landa i en känsla av storslagen litenhet. Det är lätt att springa vidare i ekorrhjulet och att fastna i alla webbens snabba klipp och lockelser. Vi tror att vi måste så mycket hela tiden. Vi måste inte alls. Vi har viktigare saker att göra under vår tid på jorden än att jaga bekräftelse eller pengar eller vad vi nu jagar. Vår litenhet i det stora blir tydlig på havet, oceanen. Välfunnet hittar Isabella också talespersoner från örikena i Stilla Havet, som på ett naturligt sätt beskriver hur de tvingas hantera överkonsumtionens baksidor och civilisationens misslyckanden. Länder planerar för emigration av hela befolkningar när havsnivåerna gör det omöjligt att bo kvar.

Motkrafterna
Berättelsen som behöver formuleras måste handla om vad som är möjligt, hur världen kan se ut när vi hittat ett samförstånd. Tyvärr har motkrafterna, konspirationsteoretiker, antidemokrater, trumpister och andra flyttat fram positionerna. Fakta jämställs idag alltmer med tyckande. Forskningen respekteras inte utan ses som en av flera ståndpunkter. Det samhälle som idag växer fram bygger på en överskattad identitetsjakt och gruppegoism, där bilden av individen som mer framgångsrik än grannen är viktigare än faktiska omständigheter. Att se bra ut har blivit viktigare än att må bra. Så gräver vi en grop åt oss själva och underminerar vår egen framtid.

Ska alla vara politiker?
Läs gärna Oceankänslan. Det är en välskriven och angelägen bok, som ger en insyn i det arbete som få av oss kommer i närheten av. Boken borde kunna inspirera andra att också ta ansvar och att också våga tänja på gränsen för det bekväma. Kanske alla borde praktisera som politiker en tid?


Energispaning med Tomas Kåberger

Posted on by
2

Professor Tomas Kåberger har i decennier forskat på energisystemet med tyngdpunkt i förnybara energislag, utvecklingstrender och hur de nya energislagen står sig gentemot de traditionella, fossilt baserade energislagen. Han har även varit generaldirektör för Energimyndigheten och har internationella uppdrag.
Den 1 juni gästade han Ingenjörer för Miljön och Ekocentrum i Göteborg för att hålla ett webb-sänt föredrag och där några av oss fick möjlighet att ta del av hans budskap ”live”.

Tomas Kåberger

Vi har ännu inte sett hur lågt priset kommer att sjunka
Ett viktigt budskap är att produktionskostnaden för el från nya sol- och vindkraftsparker fortsätter att sjunka. I södra Europa byggs solcellsanläggningar där produktionskostnaden utlovas bli 10 – 12 öre per kWh. Billigare än så har elektricitet aldrig kunna produceras. De stora förändringarna skedde hösten 2016, då priset på nya vindkraftsel sjönk varje månad med € 5 per MWh. Kina leder utvecklingen både på vind- och solsidan. Exempelvis bygger man i Kina två vindkraftverk i timmen dygnet runt, året runt. I Kina byggs 100 GW solel per år. I en av Kinas större städer rullar just nu 20 000 elbussar. Förra året byggde man i Kina mer vindkraft än resten av världen mäktade med tillsammans.

Havsbaserad vind
Den stora potentialen finns i havsbaserad vindkraft. På Kriegers Flak i södra Östersjön, cirka 30 km från Trelleborg, har Vattenfall fått regeringens godkännande att sätta upp maximalt 50 vindkraftsturbiner, som tillsammans kan producera årsbehovet av el för en miljon elbilar eller hushållsel för 500 000 hushåll. Det finns ett stort antal projekt planerade och teknik- och prisutvecklingen, liksom byggtiderna har på senare år blivit allt mer gynnsamma. Prisutvecklingen har nu gjort att vindel är hälften så dyr som den energi som kan utvinnas ur råolja.

Jämförbarhet
Traditionellt har råoljepriset alltid räknats i dollar per fat, naturgas räknas i miljoner brittiska termiska enheter (MMBtu) och el i kronor per kWh. För att skapa jämförbarhet mellan energislagen föreslog Tomas Kåberger att allt räknas om i kostnad per kWh, vilket ju underlättar för direkta jämförelser.

Lagring
En invändning mot sol och vind har varit att ibland blåser det inte och ibland skiner inte solen. Tomas Kåberger pekade på hur Australien nu satsar på stora batterilager för att överbrygga försörjningen några dagar och för att skapa stabilitet i näten. Batterilager kommer att bli mycket lönsamma. Det blir billigare att använda batterier för att säkra elförsörjningen än att ha intermittenta elverk som bara används några gånger per år. En annan möjlighet är att transformera vindel till havs till vätgas, som därefter transporteras i pipelines för att utgöra reservkapacitet till elproduktion. Vätgas ger en möjlighet att spara energi mycket länge. Han pekade också möjligheten att använda elbilarnas batterier som lokala buffertar, kanske med en intelligent köp/sälj-funktion och – som Volkswagenbolaget Elli kalkylerar med – låta bilägarna bli en del av energilagringen och därmed handeln med el.

Industrin letar lokalisering där det finns billig el
Att olika teknikbranscher har gemensamma mål blir också tydligt. Stål producerat utan kol, där vätgas utgör en komponent, blir attraktivt för fordonsindustrin eftersom de behöver räkna på CO2-utsläpp och stålet i produktionen är en ansenlig del av bilarnas CO2-utsläpp. Att lokalisera fabriker till platser där det finns förnybar billig energi är redan idag strategiskt intressant för stora delar av industrin. Tomas Kåberger visade en karta, där det framgick att vi har bra vindlägen i Norrland och längs kusterna.

RePower EU och EU-relationen med Ryssland
EU har lanserat ett projekt som heter RePower EU, (se länk nedan), som handlar om att EU vill satsa på energibesparing och effektivisering, på framställning av ren energi och på diversifiering för att minska sårbarheten i elsystemen. Det spelar naturligtvis en mycket stor roll att Ryssland har ockuperat delar av Ukraina och att EU har svarat med sanktioner mot Ryssland. EU importerar 80 % av den naturgas som behövs och hälften av denna import har kommit från Ryssland. Hälften av den uran EU importerar kommer från Kazakstan, Uzbekistan och Ryssland.

Ryssland
Ryssland har inte gjort som arabländerna. Ryssland har hållit fast vid sin export av råolja, naturgas och kol. Man är dessutom aktiva i att sprida desinformation om förnybara energislag. Saudiarabien och flera andra oljestater satsar på solenergi, men det har inte Ryssland gjort. Tomas Kåberger bedömer att konflikten mellan Ryssland och Ukraina (och därmed EU) kommer att bli utdragen. Energifrågorna kommer allt tydligare att underställas säkerhetspolitiken. Detta har redan hänt i USA, där president Biden har dammat av en gammal lag från Korea-kriget för att låta säkerhetsanalyserna och besluten ur dessa styra hur energipolitiken ska föras.

Kärnkraften är dyr och kommer inte att bli billigare
Tomas Kåberger berörde också kärnkraften och pekade på att den industriella serietillverkning som anhängarna till SMR-reaktorer ser framför sig ännu inte har realiserats och den storlek på anläggning man talar om har svårt att bli lönsam. Inte ens de stora nuvarande anläggningarna där byggnadsinvesteringen är betald lyckas producera billigare el jämfört med förnybart. Beroendet av ryskt uran är också en komplikation för kärnkraften. Det är ju något som de finska reaktorintressena nu har fått erfara.
(Tack till Håkan Lindgren för kompletteringar och preciseringar).

Länktips:
REPowerEU: REPower EU

Säkra data kommer försent

Posted on by
Reply

Är vetenskapens självpålagda försiktighetsprincip kontraproduktiv när det gäller globala katastrofscenarier? I 30 år har vi fått regelbundna rapporter från forskarvärlden om klimatutvecklingen. IPCC:s rapport har byggt på scenarier och prognoser ur tusentals forskares studier. Sammanvägningar och sannolikhetskalkyler har skapats och gång på gång har forskarna haft en självpålagd konservativ eller försiktig tolkning av sina egna slutsatser. Man har inte velat framstå som alarmister eller för att ”i onödan” (??) ha skrämt upp befolkningar, företagsledare eller aktiemarknader.

När det kan bevisas är det försent
Gång på gång har IPCC valt att torgföra prognosmodeller som legat åt det försiktiga hållet. Forskningen, generellt sett, är ju inriktad på att vetenskapligt bevisa hur saker förhåller sig. Det betyder att när något har hänt kan forskningen berätta att det har hänt. Och visa hur man tagit reda på att det har hänt. Säkra mätdata och faktiska förlopp är i det sammanhanget betydligt mer uppskattade än prognoser. Bekymret är att när det gäller klimatet är förloppen så tröga att när väl klimatförändringarna äntligen kan bevisas att de existerar blir det i praktiken för sent att åtgärda orsakerna till förändringarna. Det är bra att FN:s generalsekreterare Guterres skramlar med alarmklockorna. Men det räcker inte. När isen har smält har den smält och när glaciärerna har runnit ut i havet finns det ingen quick-fix för att återställa nederbörd och frystemperaturer. Miljarder människor är idag beroende av ett lagom flöde från glaciärerna. Om denna färskvattentillförsel upphör – då kan vi ”snacka om folkvandringar” för att travestera Hasse Alfredsson i en berömd sketch.

Osäkerheten och det olönsamma som förändringsbromsar
Frågan är om forskarvärlden har svikit oss i sin strävan efter att alltid kunna redovisa säkra data? Har deras självpåtagna försiktighet bromsat in takten i den nödvändiga omställning världen står inför? I drygt en generation har vi fått höra att ”forskarna inte är överens” och att det finns osäkerheter i de prognoser som lämnats. Få om ens någon politiker har kunnat vinna val på att ”nu ska vi snabbt göra tidigare investeringar olönsamma”, något som ju faktiskt blir fallet när fossila investeringar skrotas i förtid. Istället har politiker som bagatelliserat klimatfrågan vunnit röster och företag med kortsiktiga vinster i fokus har gått bra, påhejade av våra AP-fonder.

Allt är inte som vanligt
Och när valet står mellan att sänka bensinskatten och att ta ansvar för klimatet väljer de flesta partier i Riksdagen att sänka bensinskatten. Det är ju val i höst. Det är som om klimathotet bara vore ett TV-spel eller en schlagertävling. Vi tycks gilla att lura oss själva, påhejade av våra folkvalda. I ett slags ömsesidigt beroende håller vi krampaktigt fast vid känslan av att allt kan fortsätta som vanligt.

Klimatfrågan ger oss inget 24 februari
Då invaderade Putin Ukraina. Och över en natt blev säkerhetspolitiken en helt avgörande fråga. ”NATO har vi sagt i decennier” sa några och dammade av sina gamla affischer. ”Vi har ju alltid övat ihop med NATO utan att ha varit medlemmar, så skillnaden är att vi nu får vara med och rösta”, sa några andra. Nästan hals över huvud kastade Sverige och Finland in sina ansökningar. Så när något händer plötsligt och nära oss kan beslut tas på några veckor. Bekymret är att klimatfrågan inte kommer att ge oss ett ”före” och ett ”efter”. Den kommer smygande. Med ändrat väder, med torka, regn, översvämningar och oväder. Med stegvisa förändringar. Som lär fortsätta under överskådlig tid även om vi lyckas bromsa CO2-utsläppen.

Någon annan någon annanstans
På fullt allvar hävdar dessutom många att det inte spelar någon roll vad vi gör. ”Någon annan” ska göra något ”någon annanstans”. De tänker säkert på den miljard människor som i dagsläget saknar rent dricksvatten. De borde veta hut. Eller den 2,5 miljard människor som saknar en toalett värd namnet. ”Skit i oss i västvärlden”, säger cynikerna, ”det är alla andra som gör fel. Det är för att de är så många i andra länder som klimatet spårar ur…” Kanske tänker de att den majoritet av världens befolkning som lever i icke-demokratiska länder på något mirakulöst och fredligt sätt ska ta makten från sina egennyttiga, korrupta makthavare och rätta till alla fel…. Förnekelsen av det egna ansvaret har många ansikten. Liksom egoismen.

Jag undrar vad dessa ”någon-annan-någon-annanstans”-människor säger till sina barn och barnbarn. ”Men jag tjänade bra med pengar i alla fall” ?


Hur ser det ut med ism-erna?

Posted on by
Reply

Hur ser det ut med de politiska ideologierna idag? Kartan från 1900-talet tycks inte längre stämma. Låt oss titta på några ideologier och vart de tagit vägen.

Kommunism – vad är det idag?
Det kommunistiska Kina är idag en stat som exploaterar människa och miljö genom att landet har tagit sig en allt starkare ställning som en ekonomisk stormakt. Den cyniska kapitalismen i kinesisk tappning berikar några individer, men framför allt stärks partiet/staten, samtidigt som mänskliga rättigheter systematiskt åsidosätts. Den definition vi haft av begreppet ”kommunism” hänger inte ihop med verklighetens Kina.

Konservativa har blivit nationalister
Konservativa partier i olika länder har också på senare år förändrats. Om konservativismen en gång i tiden betonade bevarandet och värnandet av resurser och uppnått välstånd tycks dagens konservativa mest vilja sprida nationalistiska budskap, gärna i konflikt med olika etniska grupper, som man inte vill inkludera i ett konservativt ”vi”. Den högljudda extremhögern som hyllar trump, Modi eller Bolsonari har tagit plats på bekostnad av den konservativism som personifierades av äldre tiders välbärgade och bildade överklass, som såg status quo som det optimala.

Marknadens politiska gren
Ännu märkligare är hur den idéburna liberalismen tycks ha försvunnit för att lämna plats åt en ohämmad marknadsliberalism. Det är inte längre idén om människans inre utveckling, yttrandefrihet och religionsfrihet som liberalismen handlar om. Det är påtagligt hur liberaler idag ensidigt ställer sig bakom marknadsaktörernas agendor. Oavsett om det är koncernskolornas miljardvinster från skattesystemet (där den offentliga skolan tvingas betala ägarnas ökande vinster) eller om det handlar om NATO och det militärindustriella komplexet, där vapenindustrins aktier och framtida vinster är det som lockar, eller om det handlar om den storskaliga energisektorns ideologiska låsningar vid miljardprojekt knutna till storskalig kärnkraft – alla dessa exempel illustrerar hur ensidigt liberaler idag ser sin roll som marknadens politiska gren.

Demokratisk socialism
Socialismen – tanken på att det gemensamt ägda och där staten är en aktiv ägare och garant för kvalitet, likabehandling och rättvisa villkor – är på tillbakagång. Det finns naturligtvis en demokratisk vänster, som gärna ser en kombination av demokratiska fri- och rättigheter och en sund ekonomisk utveckling, där ägandet och vinsterna fördelas på ett sätt som minskar de ekonomiska klyftorna i samhället. Bekymret för socialisterna är att den traditionella marknadsekonomin är så mycket mer effektiv i att generera vinst. Privat vinst lockar till mer entreprenörskap och risktagande än gemensam vinst. Egoismen är idag starkare än solidariteten som fenomen.

Den gröna ideologin
Den gröna ideologin har också svårt att få fotfäste. I korsdraget mellan nyhögerns nationalism och ultraliberalernas vinstjakt är det svårt att få gehör för ett annat sätt att se på människans roll i helheten. Ansvarstagande och framtidsfokus passar inte in i det dagliga flåset efter kortsiktiga kickar, vinst på andras bekostnad och egotrippar. Att bry sig om hur ekosystemen mår är uppenbarligen ointressant när medias lyhörda fokus ligger på påhittade nyheter om vem som vill gifta sig med vem i direktsändning. Och att det egna beteendet skadar vår livsmiljö och klimatet är det få som tycks vilja ta till sig ens på en elementär nivå. Inte ens Greta Thunberg tycks kunna ändra på detta. Tyckande har blivit lika viktigt som kunskap i det nya sociala landskapet.

Vi ser hur de auktoritära agerar
Putins krig mot Ukraina har i alla fall synliggjort att det finns demokratiska värden att försvara, att auktoritära regimer inte tvekar att ta till vapen för att hävda sina intressen. Vi har sett det i Assads Syrien, hur Etiopiens styre begår folkmord mot sin egen Tigray-provins, hur Modi i Indien och Bolsonaro i Brasilien beter sig mot den egna befolkningens minoriteter. Och vi ser hur uppemot var tredje svensk man sympatiserar med SD, som har tydliga auktoritära ambitioner med sin politik. SD säger själva att de vill ta kontroll över media och över utbildningssystemet. Argumenten från 1930-talet ekar ljudligt.

Regering för hela befolkningen
Demokrati är inte majoritetens diktatur. Efter ett val ska de vinnande 51 procenten sluta betrakta de resterande 49 procenten som motståndare som ska bekämpas. Polariseringen som uppstår i ett val måste upphöra efter valet och den folkvalda majoriteten måste se till hela befolkningens väl och ve. Naturligtvis med utgångspunkt i de reformer man gått till val på, men inte för att behandla halva befolkningen som fiender utan som en minoritet som ska respekteras. De kontraster media gärna lyfter fram är många gånger överdrivna och en del av dramaturgin för att locka tittare och klick.

Demokrati eller inte
Min slutsats är att den stora skillnaden idag å ena sidan går mellan länder som upprätthåller ett flerpartisystem med regelbundna demokratiska val, med begränsad korruption, med tydliga mänskliga fri- och rättigheter, samt å andra sidan auktoritärt styrda länder som i varierande grad begränsar just dessa kännetecken. Vilka ideologiska etiketter som ska sättas på olika makthavare är sekundärt. Därför blir valet mellan Biden och Putin självklart för alla demokrater.


Sverige, Finland, Ryssland och vad vi inte bör glömma

Posted on by
Reply

Putins krig mot Ukraina har förändrat spelplanen. Uppenbarligen räcker det inte, tänker många, att stå utanför försvarsalliansen NATO. Det är inte tillräckligt att hävda neutralitetsprincipen och alliansfriheten, säger man. Vi måste ingå i ett försvarsförbund för att höja tröskeln för Ryssland att angripa vårt land. Att utgångspunkterna är lite olika för Finland och Sverige kan behöva belysas.

1945 hade 10 procent av Finland blivit ryskt territorium
Finland har en annan relation till Ryssland än Sverige. Det finns folk som minns de två krigen mot Ryssland, vinterkriget och fortsättningskriget. Det finns finska medborgare som är konkret påminda om att deras barndoms uppväxtland efter kriget kom att tillhöra Sovjetryssland. Cirka 10 procent av Finlands tidigare landyta från gränsdragningen 1918 försvann 1945. Det är intressant att studera kartor från mellankrigstiden och se hur Europa såg ut då. Dessutom hade Finland bara varit självständigt cirka 25 år när vinterkriget bröt ut.

Finland sökte samarbete med Ryssland 
Under efterkrigstiden ansträngde sig finländska presidenter och politiker att ständigt hålla en öppen dialog med Moskva. Det var både viktigt och känsligt, man ville inte riskera nya konflikter, utan försökte bygga långsiktiga relationer. Efter Sovjetunionens upplösning började man hitta sätt att bygga ekonomiska relationer, bland annat genom gemensamma satsningar på energiområdet. Från högsta politiskt håll hette det t.ex. när den sjätte finska kärnkraftsreaktorn i Pyhäjoki planerades för 8 år sedan att ”om projektet avancerar utan problem har det en positiv inverkan på Finlands och Rysslands relationer”, citerade t.ex. Helsingin Sanomat det finska Utrikesministeriets kommentar till projektet. Det ryska Rosatom gick in med 34 procents medfinansiering i projektet, som nu ligger på is sedan EU:s sanktioner trädde i kraft.

Forskare: Kärnkraftsprojekt stödjer Putins kärnvapen
Bland kritikerna till det finsk-ryska samarbetet fanns å andra sidan professorn i rysk miljöpolitik vid Helsingfors universitet, Veli-Pekka Tynkkynen: ” – Om vi satsar på rysk kärnkraft ger vi ett direkt stöd till Rysslands kärnvapenproduktion och på det sättet också till Vladimir Putins geopolitiska mål.”

Vi minns lite olika saker i Finland och i Sverige
Som ett land med en lång gemensam gräns till Ryssland och med de båda krigen som en historisk referens är det klart att Finlands relation till Ryssland skiljer sig från Sveriges. Ingen i Sverige minns hur det gick till när Ryssland tog ifrån oss Finland runt år 1809. Det många svenskar kan minnas är u-båtskränkningarna med ”Whiskey on the rocks” som mest flagranta exempel i Karlskrona skärgård, när den sovjetiska u-båten U137 gick på grund i Gåsefjärden 1981. Att ryssarna regelmässigt kränkt Sveriges territorium har alla svenskar insett. Några minns också hur två svenska spaningsplan sköts ner på 1950-talet. I hemlighet spanade Sverige på ryska militära anläggningar och skickade information till USA, något som ryssarna ville sätta stopp för. Det var nervöst på alla håll och i Sverige argumenterades det för atomvapen.

Nu slipper regeringen spela under täcket
Det som hänt nu i och med invasionen av Ukraina är egentligen att Sverige har fått en anledning att uppdatera säkerhets- och försvarspolitiken till verkligheten. I 70 år har Sverige hävdat neutralitet och alliansfrihet, men i praktiken haft mycket täta kontakter med USA och Storbritannien. Detta dubbelspel kan nu upphöra om Sverige väljer att söka medlemskap i NATO.

Fred, tack
Det man inte får glömma när alla talar om behovet av ökad säkerhet, mer vapen och mer pengar till vapen är att det är fred som bygger framtid – inte krig. Det är freden vi måste säkerställa, det är freden som är grunden för det vi behöver åstadkomma. Vägen till fred går kanske via samarbete med västliga demokratier och kanske stärks det nordiska samarbetet ytterligare om Finland och Sverige ansluter sig till NATO. Men det är inte NATO-medlemskapet som är målet – det är freden.

Ekonomin borde särbehandlas
Det gäller att inse att det finns starka ekonomiska intressen bakom varje krig och bakom varje upprustning. Det är orimligt att vår välfärd ska finansieras av destruktiva vapensystem, det är lite som om droghandeln skulle finansiera sjukvården. Vapenindustrin borde särbehandlas och inte per automatik ingå i värderingen av börsföretag, i aktiehandel och hur bonusar ska betalas ut till framgångsrika VD:ar. Det är som professor Tynkkynen säger. När vi låter kärnkraftsindustrin tjäna pengar på vårt energibehov stödjer vi en utveckling med mer kärnvapen. Uranet till svenska kärnkraftverk kommer från Ryssland. Allt hänger ihop

Länktips:
Artikel från finska Yle om kärnkraftsprojektet: https://svenska.yle.fi/a/7-10013310

Är klimatet en måste-fråga?

Posted on by
Reply

Måste vi agera snabbt för klimatets skull?
Frågan kan tyckas märklig. Naturligtvis måste vi göra vad vi kan för att förhindra en irreversibel temperaturhöjning på jorden, en höjning som riskerar att få ett antal jämviktssystem att tippa, ekosystem att krascha och livsvillkoren för en stor del av växter och djur att fundamentalt ändras. För att inte tala om människans livsvillkor, som ju riskerar att bli radikalt annorlunda när planeten ska hitta en ny balanspunkt mellan årstider, nederbörd, vädersystem, vindar, bördighet, temperaturförhållanden, fukt och torka m.m. Så visst måste vi. Men det tycker inte alla.

Bara sanktioner har någon tyngd
Det finns politiskt aktiva i olika partier som inte alls håller med om att vi ”måste” göra något åt klimatfrågan. Argumentet som förs fram är att det inte finns sanktioner kopplade till passiviteten. Att inte göra något kostar inget. Vi slipper betala om vi väntar med olika insatser för att minska klimatpåverkan. Därför, hävdar dessa fördröjare, måste vi inte alls göra något. Måste-begreppet är i deras värld helt och hållet kopplat till ekonomi, straffavgifter och kostnader. Om det inte kostar något i ekonomiska termer att vänta, så tycker dessa aktörer att vi inte ”måste” agera. Att bry sig viftas bort som ”vänster”.

Bara pengar räknas
Resonemanget är hisnande. Bara om det finns en direkt kostnad, straffavgift, böter eller sanktioner för ett icke-agerande skulle det således vara motiverat att göra något. När böterna uteblir är det fritt fram att fortsätta föröda planeten, hävdar man på fullt allvar.

Vinsten med stort V
Man hittar denna typ av låt-gå-politik på högerkanten, bl.a. hos de personer som tydligtvis håller på att reducera det gamla ansvarstagande, socialliberala Folkpartiet, numera Liberalerna, till ett ultraliberalt parti som enbart ser världen – och värden – ur ett kortsiktigt marknadsmässigt och ekonomiskt perspektiv. Vinst för den enskilde, för företagen och möjligen för nästa budgetår är i fokus, långsiktigt värdeskapande är ointressant för dessa personer. Människosyn, samhällsutveckling och moraliska eller etiska hänsyn får stå tillbaka för Vinsten med stort V. Då blir omfamnandet av SD inte heller något problem. Ultraliberalerna väljer 99 gånger av 100 en maximalt individuell ekonomisk frihet före en mer ansvarstagande socialt förankrad politik. I valet mellan polarisering (egoism) och jämlikhet (empati) väljer dessa personer det som gynnar dem själva.

Man undrar vad företrädarnas barn och barnbarn tycker när de får höra att ”… men farfar tjänade mycket pengar på att låta klimatet gå åt pipan…”.

Journalister behöver ställa rätt frågor

Posted on by
Reply

Jag lyssnar på Ekots lördagsintervju med Ebba Busch den 23 april och förfäras naturligtvis av hennes budskap att polisen borde skjuta skarpt in i folkmassor. Hon saknar hundratals skadade islamister och kriminella och vill att polisen skjuter skarpt i syfte att skada, och potentiellt döda, människor som attackerar polisen.

Hemläxa
Ådalen 1931 tycks vara något Ebba Busch gärna återupplever, det var det gången myndighetspersoner senast sköt skarpt mot civila i vårt land. Hon kanske borde läsa tio Guds bud igen, det finns något där om att du icke ska dräpa. Men människokärlek är väl inget som hon tror att hon vinner val på, snarare är det som en kompromisslös Thatcher hon vill framtona.

Bensinpriset i relation till klimatet?
En annan svaghet med lördagsintervjun ligger faktiskt på journalisten som intervjuar. I avsnittet om bensinprissänkningen försöker frågeställaren koppla ihop det av högern önskade svenska undantaget från EU:s regelverk på energisidan med hur Polen och Ungern åsidosatt EU:s regler. Men den logiska följdfrågan hade ju varit om Sverige nu ska pausa klimatarbetet. Om högerns ledare inte menar allvar med Parisavtalet vore det väl bra att få veta det. Priset på fossila drivmedel kommer att vara beroende av hur världsmarknaden tolkar Putin-kriget och riskerna för störningar i försörjningen till följd av detta krig. Priset kommer troligen åka upp och ner. Men journalisten frågade inget om klimatpolitiken. Trots att det är en uppenbar konsekvens av den politik högern driver, att klimatfrågan skjuts på framtiden och det blir nästa generation som får ännu svårare att klara en omställning. Det är som att diskutera en Valborgsmässoeld när skogen i närheten brinner. Först ska vi njuta av brasan – släcka i skogen är inte så viktigt.

Politiker får ofta favoritfrågor
Det är påfallande ofta som journalister väljer att inte ställa frågor till partiledarna inom områden de inte prioriterar och där svaren skulle bli mer svävande. Varför är det så? Gång på gång får partiledarna i STV:s intervjuer frågor inom sina favoritområden och mycket mer sällan inom områden de har en mer otydlig eller obefintlig politik. KD får vårdfrågor, MP får miljöfrågor, C får landsbygdsfrågor, M får frågor om resurser till polisen, SD får frågor om invandring osv. När det är avvägningen mellan alla politikens delfrågor som faktiskt är avgörande. Journalisterna måste bli bättre på att tvinga fram tydligare prioriteringssvar, så att väljarna får en tydlig bild av vad partierna prioriterar upp respektive ner.

Särintresse eller allmänintresse?
Ett sådant prioriteringsexempel är det fria företagandet inom vård, skola och omsorg i relation till det allmänna behovet av tillgång till vård, skola och omsorg. Vinsterna för skolkoncerner är viktigare för de borgerliga plus SD än att alla skolelever får rimliga resurser. Man gömmer sig bakom begrepp som ”hotad valfrihet” när vinstjakten ska försvaras. Men nu finns mycket information om hur skolpengssystemet systematiskt dränerar de kommunala skolorna. Varje gång en kommun tar hand om en elev som behöver extra resurser ökar bidragen till den skolkoncern som valde att INTE ta emot den resurskrävande eleven. Dubbel vinst för koncernen: man slipper kostnaden men får intäkt som om man hade haft kostnaden. Duktiga(re) journalister hade kunnat borra i denna fråga och fråga skolkoncernsförsvararna varför vinster är viktigare än att alla barn får en bra skolgång.

Jag tror att en väg framåt inför valet i september är att vi tipsar journalister om frågor de bör ställa. När tillräckligt många föreslår samma sak….