Så här argumenterar ytterhögern

Jag ägnade en stund åt att läsa delar av de programtexter partiet Medborgerlig Samling (MED) har på sin hemsida. Inte för att partiet lär komma in i Riksdagen eller för att jag funderar på att ge dem min röst. Mer för att se hur argumenten ser ut på den högersida, som (ännu?) inte lierat sig med Åkessons parti. Kanske är MED ett uttryck för en slags nostalgi, där ständigt ökad konsumtion är fullt normalt. Jag gjorde några nedslag i texterna och har inte läst allt, men bilden är rätt tydlig.

Selektiv rättvisa
I texterna skönjs en röd tråd av kritik av ”onödig byråkrati” och av en stat som tar för stor plats, kostar för mycket och inskränker friheten för individen. Några frågor blir hängande för min del: är staten mer av ondo än av godo? Och hur tänker sig partiet att marknaden ska skapa en rättvis fördelning av välståndet? Och då inser jag att det är just det – man är inte intresserad av en rättvis välfärdsfördelning. Det är därför man exempelvis på skolavsnittet skriver att friskolor ”frikostigt ska tillåtas, även med avgift”. Den märkliga och världsunika konstruktion vi har i Sverige, där skattepengar slussas till anonyma skolägare vill partiet således tom utveckla. Och det är väl därför man stegvis vill ersätta barnbidraget med skattelättnader för barnfamiljer. Barnbidraget är ju den reform som kanske bättre än någon annan illustrerar vad generell välfärdspolitik innebär.

Är Marknaden god?
Min nästa fråga blir om Marknaden är ond eller god för detta parti. Man har i sitt idéprogram att avskaffa hyresregleringen, vilket ju öppnar upp för en marknadsmässig hyressättning. Tillgången till en bostad skulle i så fall helt styras av Marknaden. Vem som vinner och vem som förlorar på en sådan omläggning är inte svårt att räkna ut. Inte nog med att lånekarusellen när det gäller bostadsrätter tillfört miljarder till samhällsekonomin – nu vill partiet förvärra boendet för miljoner svenskar i hyresrätt. Tydligen anser man att Marknaden är god. I alla fall för vissa grupper.

Minimalt om klimatet
På sin hemsida har man listat länkar till ett 20-tal sakpolitiska program. Klimatfrågan får en knapp sida under rubriken Miljö. Ungefär lika mycket text som sjöfartsfrågan. När jag läser Miljöavsnittet hittar jag faktiskt enstaka bra förslag. Om rening av rötslam, om insektsbevarande och om att annullera utsläppsrätter. Men inget sägs om Parisavtalet och tidplanen för att nå det. På annan plats är man tvärtom mycket kritiska till EU samtidigt som man välkomnar EU-gemensamma regler för exempelvis flyget. Det plockas russin och intrycket blir att de kvalitetssäkringar av mat man vill se och de förbud av plastspridning som nämns inte hänger ihop med kravet på en minimal stat. Just när det gäller plast vill man för övrigt slopa skatten på plastpåsar, vilket direkt skulle motverka den politik på plastområdet som man säger sig förorda. Tankespåren hänger inte ihop. Frihet för företag att tjäna pengar på människors och miljöns bekostnad kan inte legitimeras så som konsekvensen av partiets politik skulle bli.

Ständigt denna Generation IV – som det talats om i decennier
Jag bläddrar vidare och kollar energiavsnittet som (givetvis?) hyllar kärnkraft, framför allt den som ”utlovas”, Gen IV, och som kommer att kunna placeras lite varsomhelst eftersom ”alla” säkert vill bo granne med ett välbevakat skyddsobjekt. Och även de ännu otestade SMR-lösningarna hyllas. Energiavsnittet innehåller självklart också ett starkt vindkraftskritiskt avsnitt. Plötsligt ska tydligen inte marknadsmässighet avgöra vad som är bäst. Trots att marknaden visar stadigt sjunkande kostnader för vindkraft och ökande lönsamhet för vindkraft till havs medan kostnaderna ständigt stiger för kärnkraft är det nödvändigt för kommuner att fortsätta lägga in veto mot rimliga etableringar av vindkraft enligt partiet. Och ingenstans talas om energieffektivisering, om minskad efterfrågan på energi, om isolering av hus eller andra åtgärder som skulle bromsa vår överkonsumtion av el och energi. Man nämner heller inte Volkswagens och andra aktörers intresse av att erbjuda elbilsägare att sälja sin lagrade el från sina elbilar för att utgöra en buffert i systemet när det inte blåser etc. Partiet är inte intresserat av en fungerande helhetslösning – man har som flera andra partier i Sverige låst sig vid energislaget och produktionssidan och låter energilobbyn styra. Sorgligt, särskilt som texterna ständigt återkommer till ”vetenskaplighet och fakta” som grund för beslut på olika nivåer.

Nerläggning av Public Service
Det finns ett antal märkliga förslag i partiets program, som troligen illustrerar den dubbla kopplingen till konservativa och liberala väljare. Man vill t.ex. se en tydligare och aktivare roll för kungamakten (!) och – mer väntat – att Systembolaget läggs ner. Men värre är naturligtvis hur man vill förändra spelreglerna för demokratin. Man vill lägga ner Sveriges Television och Sveriges Radio, strypa statens bidrag till folkbildning och civilsamhälle och avskaffa presstödet. Det är förmodligen program som Plus (med den legendariske Sverker Olofsson), som partiet vill slippa. Kunniga och upplysta konsumenter, som dessutom lär av varandra på ett enkelt sätt, är naturligtvis bekymmersamt för den cyniska marknadens aktörer. Det är troligen ett informationssamhälle av amerikanskt snitt man ser framför sig, där fake news och särintressen får samma eller större genomslag som seriösa medier. Man vill naturligtvis bädda för en svensk Trump, som skulle slippa granskning av Public Service och pålästa väljare.

Inget om #Metoo
Det finns ett avsnitt som handlar om anti-identitet, som förtjänar att nämnas. Man tar i texten (på sidan 4) ett exempel från den amerikanska självständighetsförklaringen 1776, som man tydligen gillar. Och glömmer i samma ögonblick bort den amerikanska utvecklingen under 200 år, som kantades av slaveri, Ku Klux Klan, Rosa Parks, Martin Luther King och – fortfarande – ett synnerligen orättvist system, där bara rika kan få sjukvård eller universitetsutbildning. I avsnittet om anti-identitet hittar jag ingenting om #Metoo eller för den skull Feministiskt Initaitiv, om jämställdhet eller om det faktum att kvinnor och män – fortfarande i Sverige – har ojämlika villkor i arbetslivet. Men det finns ett korn av sanning bakom avsnittet – om hur diskrimineringsfrågor slentrianmässigt finns med i alla tänkbara sammanhang, även där de egentligen inte spelar någon avgörande roll.

Tio sidor skatter…
Inte förvånande är skatteavsnittet på tio sidor. Skatter – och deras avskaffande – är naturligtvis tio gånger viktigare för MED:s väljare än klimatfrågan. Att klimatförändringarna har potential att ändra livsvillkoren på jorden för all framtid är ju en så bagatellartad fråga i jämförelse med några tusenlappar i sparade skattepengar. Det är så man resonerar. Så tydligt det blir när man läser några rader från höger ytterkant.

Inget länktips: Den intresserade kan enkelt googla på Medborgerlig Samling – eller hellre låta bli.

Låt Åkesson få förklara sin kontext

I SVT:s partiledarutfrågning av Jimmie Åkesson skulle jag önska att Anders Holmberg och Camilla Kvartoft fortsätter där Åkessons svar blev hängande i luften i våras. Åkesson fick frågan om han väljer Biden eller Putin och gled undan genom att svara att ”det beror på kontexten”, dvs sammanhanget. Nu är det dags för Åkesson att förklara vad han menade.

Biden eller Putin – låt Åkesson förklara vad han tänker
Föredrar Åkesson USA:s demokratiskt valde president Biden eller Rysslands auktoritäre ledare Putin? Hur svårt kan det vara? Sedan intervjun i februari har Putin invaderat Ukraina och orsakat stort lidande och många problem, inte bara för folket i Ukraina. Men det intressanta vore att låta Åkesson förklara sig. Vilken kontext, vilket sammanhang, vill han ha för att föredra den ene eller den andre? Låt Åkesson utveckla sin tanke helt fritt.

Hur ser Åkesson på stormningen av Capitoleum?
Och när han ändå är inne på USA – hur ser han på Trump och attacken mot Capitoleum den 6 januari 2021? Trump ville använda proceduren den 6 januari till att ogiltigförklara det val han förlorade. Hur ser Åkesson på detta? Anser ledande personer inom SD fortfarande att Trump borde få Nobels fredspris?

Ska Sverige ha kärnvapen?
Och NATO. Varför har SD svängt angående NATO-medlemskap? Är SD för att Sverige ska ha egna kärnvapen så som många andra kärnkraftsländer gör när de kombinerar kunnande och teknik kring atomvapen och energiproduktion? Gör det Sverige till ett säkrare land och när skulle i så fall de svenska kärnvapnen användas?

Undantagstillstånd och militär på gatorna
Den 28 september 2021 skedde en explosion i ett flerfamiljshus i Annedal i Göteborg. Det visade sig vara en rättshaverist som orsakat explosionen. Han tog tragiskt nog sitt eget liv kort därefter. Innan omständigheterna var utredda uttalade sig Jimmie Åkesson i en TV-intervju och krävde bland annat undantagstillstånd och svensk militär på gatorna. Vilket annat västligt demokratiskt land ser SD som förebild när man så snabbt och utan att tveka föreslår helt nya uppgifter för svensk militär? Under vems befäl ska svensk militär i så fall stå? Och är det polisen eller militären som ska ha samordningsansvaret? Eller är det en politiker?

När ska militären sluta patrullera på gatorna?
Hur ska väljarna förstå vad SD vill med kravet på militär på gatorna? Går det att tolka kravet på militär på Sveriges gator på annat sätt än att SD strävar efter en polisstat, uppbackad av militär? Är det en tragisk händelse som den hösten 2021 som i själva verket är den startpunkt SD letar efter för att förändra Sverige från en öppen demokrati till en polisstat?
(Här kommer ett eventuellt svar på Åkesson handla om att frågan är tagen ur sin kontext och att brottsligheten har ökat så vi måste göra något… bl.a…bl.a…). Och då måste frågan till Åkesson upprepas: Är det en polisstat SD vill ha?

Passiviteten kring klimatet passar in i mönstret
Ett tredje tema jag vill tipsa om är att koppla ihop klimatförnekelsen och klimatfördröjande förslag med hur väl det skulle passa in i SD:s syn på samhällsutvecklingen om vi får ökad social oro. När flyktingströmmar, varubrist och effekterna av den globala uppvärmningen slår igenom på allvar i vardagen ökar sannolikheten för motsättningar i samhället. Konflikter och spänningar i samhället kan användas som ursäkt för att utlysa undantagstillstånd och komma närmare den polisstat som SD tycks önska. Icke-agerandet på klimatområdet skulle mot bakgrund av detta kunna vara en genomtänkt SD-strategi för att skapa utrymme för en mycket drastisk förändring av Sverige.

Jag hoppas att Åkesson grillas ordentligt i SVT:s utfrågning och att det blir tydligt vilket parti SD egentligen är.

Ulf Kristersson får inte rätt frågor

Ulf Kristersson fick ett antal frågor av SVT:s journalister under en timslång intervju den 21 augusti, tre veckor före valet. Jag hörde honom bland annat tala om att ”rädda kärnkraften”, och att det finns 700.000 utlandsfödda personer i Sverige som borde arbeta istället för att leva på bidrag. Här följer några kommentarer på det jag uppfattade – och inte.

Gäller marknadens logik fortfarande?
Hur staten ska rädda kärnkraften fick han inga uppföljande frågor på. Rent ekonomiskt är det svårt att tjäna pengar på den dyra, farliga och tekniskt avancerade kärnkraften, eftersom den är det energislag som blivit dyrare med åren, när sol- och vindenergi blivit billigare per kWh. Hur det dyraste energislaget ska kunna pressa priserna på elmarknaden (där efterfrågan styr) fick M-ledaren inga frågor om. Tänker han klippa av kablarna till Baltikum och Finland? Så länge elbolagen kan sälja dyrt gör de naturligtvis det. Sverige är Europas största exportör av el för närvarande. Varför skulle elbolagen sälja sin el billigare till svenska konsumenter när de får bättre betalt utomlands? Är det inte det som är marknadens logik?

Runt hörnet finns en lösning som inte kräver dyra nät
På något magiskt vis tänker sig de fyra partierna på ”Ulfs sida i politiken” tydligen att de obyggda, ofinansierade och ännu inte existerande nya kärnkraftverken ska kunna konkurrera med avsevärt billigare alternativ som bygger på sol, vind och lagringsteknik. Det är också märkligt tyst från ”Ulfs gäng” om den tekniklösning som skulle kunna förändra spelplanen rejält, nämligen när elbilsanvändare erbjuds att under optimala förhållanden köpa och sälja sin lagrade batteri-el till nätet. När det inte blåser eller är mörkt skulle tusentals bilägare kunna tjäna en slant på att sälja tillbaka delar av sin lagrade batteri-el till nätet. Men detta slags systemskifte passar nog inte lobbyisterna från de stora elbolagen som ser framför sig stora statliga subventioner för att kk-elen ska kunna ge konsumenterna konkurrenskraftiga priser.

Verkligheten är mer komplex
Det var också märkligt att lyssna till Ulf Kristerssons krumbukter kring siffran 700.000 personer som inte tjänar sitt uppehälle. Journalisterna pekade på att i dessa 700.000 ryms 65.000 studenter, drygt 40.000 sjukskrivna och drygt 210.000 personer som arbetar, men inte redovisar den lön som Kristersson tycker är rätt. Det finns många olika skäl till att människor inte redovisar stora löneinkomster. Jag kan avslöja för Kristersson att den som lever som egenföretagare kan hamna i ett läge, där inkomsterna varierar och det blir självvalt att plocka ut lön eller att investera intäkter i en spirande verksamhet. Dessutom finns det säkerligen bland de 210.000 personerna en hel del som klarar sin försörjning genom att äkta hälften eller sambon tjänar tillräckligt för hushållet. Livssituationen kan se sådan ut, att ett år präglas av sjukdom, att man lever på tidigare besparingar, arv eller dylikt. Kanske tar man ett sabbatsår, friår, för att förverkliga en annan dröm än att ingå i de koncernstyrda ekorrhjul och vinstmaskiner Ulf Kristersson ser som målet för varje individ att gynna.

Vad lovar Kristersson sina barn?
Jag hörde heller varken journalister eller Kristersson nämna klimatfrågan. Det brinner bokstavligen i Grekland och i andra delar av världen. Franska floder torkar ut, skördarna i Italien slår fel och effekterna av den pågående klimatförändringen borde få alla diskussioner att handla om hur vi ska hantera klimatförändringarna på ett rättvist och snabbt sätt. Kristersson har i något uttalande sagt att ingen ska behöva ändra livsstil. Han har tydligen fyra jordklot att trolla fram eftersom avtrycket den svenska livsstilen gör idag gör slut på resurserna i en takt som motsvarar fyra jordklot. Eller hur ser resonemanget ut när han lovar sina väljare att de inte ska behöva ändra livsstil? Har han gett samma löfte till sina barn?

Dessutom – när det gäller drogmarknaden är det märkligt tyst från Kristersson om köparnas ansvar för gängkriminaliteten. Att några håller igång drogförsäljningen med sin efterfrågan behöver också påpekas.


Får media fara med osanning?

Jörgen Svensson är ansvarig utgivare på Kristianstadsbladet. Han har låtit publicera två debattartiklar som ifrågasätter att klimatförändringarna beror på mänsklig aktivitet. Artiklarna hävdar att FN:s klimatpanel IPCC styrs av odemokratiska diktaturer som vill fördela rikedomar från väst till sig själva. Dessutom är mer koldioxid i atmosfären bara bra, sägs det i artiklarna. Allt detta läser jag i ETC den 18 augusti, där Martin Hedberg också får kommentera de oriktiga påståendena. (Länk till Dagens ETC, artikel av Karin Annebäck, se nedan).

Gränsen suddas ut mellan det sanna och det osanna
”Vi har ingen policy att man inte får lov att ha fel”, säger Jörgen Svensson. Det är ett märkligt resonemang. Är det tillräckligt väl skrivet får det tydligen tryckas i Kristianstadsbladet även om det är osant. Steget från denna tidning till att i god Fox News-anda hylla Trump och hans nästan genomförda statskupp i samband med stormningen av Capitoleum 6 januari 2021 är tydligen kort. Bara för att det är falskt att hävda att trump blev bestulen på valsegern ska media inte låta bli att torgföra lögner som sanningar, tycks delar av media anse. Att så tvivel och sprida desinformation är uppenbarligen den nya mediahögerns uppgift. Uppenbarligen tror man att det är en bra taktik.

Skrämmande likheter
George Orwell kunde inte ha beskrivit det bättre hur vägen från korrekthet och sanning till dess motsats skulle kunna se ut. ”Egentligen vann väl trump valet – även om det inte finns något som bevisar det – och egentligen finns det inget klimathot, och skulle klimatet bli varmare så är det förresten bara bra…”. ”Det finns inte och skulle det finnas är det förresten bara bra…”. Likheten med extremhögerns syn på vissa hjärtefrågor är slående.

Gränsen för det rimliga tänjs ut
Det är en intressant gränsdragning vad traditionella medier ska få sprida inom ramen för sin publicistiska gärning. För varje gång medierna tänjer gränsen för vad som är rimligt att ge spridning tunnas förtroendet ut, förtroendet för vad som egentligen är sant och inte. I en värld där rykten, tyckanden och diverse åsikter ges samma – eller större – värde än fakta, forskning och kunskap blir det ju allt viktigare att skilja på åsikter och vetenskap. När Jörgen Svensson hukar bakom ”rätten att ha fel” skadar han tilltron till det tryckta ordet. Nästa gång är det kanske någon ekonomisk brottslighet som Kristianstadsbladet väljer att kalla ”olyckligt misstag” eller ett sabotage som kommer att kallas ”olycka”. Hur information kan slutta ner i propaganda visade sig tydligt under förra seklet.

Vem lurar vem?
Klimatfrågan är alltför avgörande för att tillåtas att bli relativiserad av hemmasnickrade hypoteser och bekvämlighetspolitiker, som inte vill ta ansvar för det de medverkat till. Att eldning av kol och fossila bränslen leder till koldioxid i luften och att ökningen av CO2-halten leder till global uppvärmning har varit känt i mer än hundra år och ett akut problem i decennier. De långsamma klimatförändringarna börjar nu bli allt mer synliga och konsekvenserna av mänsklighetens passivitet uppenbara. Då är det upprörande att det fortfarande finns seriösa (?) medier som låtsas som om vetenskapen och det gällande kunskapsläget inte finns. Vem är det man försöker lura? Sig själv och sina läsare?

Länktips:
Klimatkrisen påstås vara fejkad i Kristianstadsbladet: Chefredaktören: ”Folk får lov att ha fel”

Hur mycket egoism är rimlig?

Det är några veckor kvar till valet i Sverige. Tonläget är högt. På nationell nivå står två statsministerkandidater mot varandra. På både vänster- och högersidan finns svårigheter att hitta långsiktiga och bärande överenskommelser. De åtta partier som just nu sitter i Riksdagen representerar olika syn på både problem och lösningar. Demokratins kärna är representativiteten, dvs att väljarna känner sig företrädda av sina politiker. Politikerna ska agera på väljarnas mandat och så väl som möjligt företräda de åsikter och ståndpunkter de gått till val på.

Respekt för minoriteter
Den förenkling som skett de senaste åren handlar om regeringsfrågan. Medierna lyfter gärna frågan om regeringskonstellationer som om makten vore överordnad allt annat och som om majoriteten alltid kan bestämma. Finessen med ett demokratiskt styrelseskick är att det inte innebär att 51 procent alltid ska bestämma över 49 procent. Majoritetsdiktatur vore detsamma som att konsekvent åsidosätta lyhördheten för olika minoriteters behov. I en levande demokrati finns hela tiden respekt för rimliga avvägningar mellan särintressen.

Tillväxt i all evighet, amen
Det är märkligt att så få av partierna talar om de grundläggande systemfelen i dagens samhälle. Bland de marknadstroende partierna, där marknaden ständigt sägs ha effektivare och bättre lösningar än att låta samhället organisera verksamheten, hör man aldrig någon ifrågasätta den eviga tillväxtens princip. Tillväxt i ekonomiska termer är alltid av godo, hävdas det, och evig tillväxt är önskvärd och till och med möjlig enigt dessa röster. Att Sverige idag slösar resurser som om vi har fyra jordklot är inget som bekymrar tillväxtanhängarna. Att naturen och de naturgivna förutsättningarna utgör gränser för mänsklig verksamhet är inget som bekymrar de marknadstroende politikerna eller deras väljare.

Egoismen förenar
Missnöjda väljare dras till SD. Men den politik som högersidan vill driva – ifall de får chansen – inkluderar nedskärningar i offentliga system som a-kassa och sjukförsäkringar, något som borde avskräcka många missnöjda. Mer av privatiseringar leder till ökade klyftor, men det är knappast de mest välbeställda som tänker ge SD sin röst. Hur ett nedmonterat välfärdssamhälle på något sätt skulle vara till fördel för ett mer rättvist samhälle är en gåta. Den slutsats jag drar är att det som förenar kapitalägande högerväljare med missnöjda högerväljare är egoismen, dvs att det finns väljare som har en upplevd känsla av att samhällsutvecklingen missgynnat dem, dels för att ”allt går till skatter” och dels för att ”allt är någon annans fel”.

Vilken roll ska egoismen spela?
På så sätt handlar valet om vilken betydelse vi vill att egoismen ska ha i ett sammanhållet samhälle. Ska det viktigaste vara att var och en får förutsättningar att klara sig själv eller mår vi alla bättre av ett samhälle där alla ges chansen att bidra med sin insats? Hur mycket egoism är bra för samhället i stort?

Varför värnar vi inte nästa generation?
Så länge det är cirka 800 miljoner människor som inte har rent dricksvatten, 2,5 miljarder som inte har tillgång till en toalett och så länge vi inte på allvar hanterar de kriser som står för dörren: klimatet, artutrotningen, vattenbristen, föroreningarna av havet och på land mm, måste vi inse att det är en återvändsgränd att tro att ingen av oss behöver ändra livsstil. Passiviteten och oförmågan att tänka på nästa generations förutsättningar är påfallande. Så har mänskligheten aldrig tidigare betett sig. Varje generation har satt en ära i att ge nästa generation ett bättre liv.



Går det att samarbeta med antidemokrater?

Almedalsveckan har kommit igång igen efter pandemiuppehållet. Under sju år var jag där och gick från seminarium till seminarium, lyssnade på kloka personer och nätverkade. Det sista året jag var där var 2013. Då liknade arrangemanget alltför mycket en mässa, kände jag. Samtalen och mötena arrangerades i växande andel av organisationer med stark ekonomi. De redan starka satte dagordningen. Antidemokrater fick tältplats på gatorna, som om de vore en del av det demokratiska samtalet. Där någonstans gick Sverige vilse.

Humanismen inte längre lika viktig
I valet 2010 lyckades de kostymklädda antidemokraterna ta sig in i Riksdagen och steg för steg synliggjordes åsikter, som tidigare bara synts i perifera, privata samtal. Sociala medier skapade en ny sfär för vem som helst att sprida sina fördomar och ogrundade påståenden. En förskjutning från humanism till dess motsats ägde rum i den allmänna opinionen. Sverige skulle inte längre gå före och hjälpa flyktingar. Åkesson åkte till Turkiet och hävdade att ”Sverige är fullt”.

Är det OK att samarbeta med länder som förtrycker minoriteter?
Hur demokrater ska hantera antidemokrater är en aktuell fråga. En tydlig majoritet av NATO:s medlemsländer är fortfarande demokratier. Några av medlemsländerna har valt att inskränka medborgerliga rättigheter, medias frihet eller annat. Turkiets definition av terrorism riskerar att påverka hur Sverige kan agera för att stödja förtryckt opposition och minoriteter i olika länder. Kommer vi att tvingas enas med Erdogan i synen på oppositionella krafter i Turkiet? Att stå upp för minoriteters rättigheter är viktigt, men med NATO-processen som en nationell säkerhetsfråga, och om den då ska ses som överordnad demokratisynen, riskerar vi hamna i en helt ny situation. Går det att ha ett fullständigt transparent samarbete med en regim som inte respekterar mänskliga rättigheter?

En sorgens dag i Visby
Häromdagen mördades en kvinna i Visby under Almedagsveckan. Uppgifter gör gällande att mördaren var aktiv nazist, även om detta ännu inte har bekräftats av polisen. Både i Visby och i Ankara finns krafter som utmanar det öppna, demokratiska samhället. Vi borde ha en diskussion om var gränsen ska gå för demokratins acceptans av de antidemokratiska krafterna. Kan man överhuvudtaget lita på antidemokrater?

En regering beroende av stödet från antidemokrater
Tre borgerliga partier tänker chansa i höstens val och låta sitt regeringsalternativ vila på stödet från Åkesson. Han har skickligt agerat för att framstå som lagom mycket demokrat. Skulle han få ett verkligt inflytande på Sveriges utveckling efter valet i september kommer Sverige att förändras. Tyvärr i antidemokratisk riktning.

Cirkulär ekonomi hör hemma hos finansdepartementet

Debattartikel införd i Dalademokraten den 1 juli 2022, skriven av mig och Magnus Hedenmark för föreningen Ingenjörer för Miljön, där vi båda är aktiva: (Länk till Dalademokraten, se nedan.)

Delegationen för Cirkulär Ekonomi har på regeringens uppdrag sedan 2018 föreslagit hur Sverige kan ta till vara restströmmar, avfall och överskott ur produktionen. Idén är god. Som samhälle måste vi bli bättre på att hushålla med resurser, minska avfallsmängderna och ta tillvara restvärden i det som i dagligt tal kallas sopor. Problemet är bara att regeringen missar poängen med cirkulär ekonomi.

Överordnat behöver materialhanteringen anpassas till de planetära förutsättningarna så att vi i princip förhindrar att avfall överhuvudtaget uppstår. Dagens produkter är inte designade för ett kretsloppssystem. Designen är snarare linjär och i undantagsfall kan produkterna återbrukas eller återvinnas några varv innan de ändå slutar i en brännugn eller på deponi. Återvinningsbranschen kan inte konvertera alla kontaminerade och miljöfarliga blandningar i komplexa produktcykler. Det är naivt och okunnigt att tro detta. Många plaster, kemikalier, metaller och deras blandningar platsar helt enkelt inte i ett kretsloppssystem och bör därför snarast fasas ut.

Överkonsumtionen av prylar och material behöver samtidigt brytas genom att produkter får längre livslängd och högre kvalitet samt genom framväxten av nya affärsmodeller. Istället för att ta betalt i samband med produkters ägarskifte är det nyttjandet, tjänstefieringen, som är central. Cirkulär ekonomi är på så sätt mycket mer genomgripande än en kretsloppsanpassad produktion.

Näringslivet måste snabbt utveckla nya, attraktiva affärsmodeller istället för att bita sig fast i en återvinning som bara stödjer fortsatt ökande försäljningsvolymer istället för minskningar av jungfruliga resurser. Att sälja nyttjandet och funktionen hos produkter som tillgodoser konsumenternas reella behov har potential att rejält minska behovet av att sälja stora volymer. En fungerande cirkulär ekonomi kan därför reducera de globala växthusgasutsläppen med minst 50 procent enligt World Economic Forum, men då måste beslutsfattare börja agera.

Företagen behöver inse att det går att tjäna pengar på nya sätt. Några branscher har redan börjat visa vägen genom att erbjuda digitalisering, strömnings- och delningstjänster.

Nationalekonomen Michael Porter har uttryckt behovet av nytänkande i näringslivet. Det som är bra för företagen har inte alltid visat sig bra för samhället, men omvänt gäller däremot att det som är bra för samhället gynnar företagen. Ungefär som när Christian Felber skriver om ”Creating an economy for the common good”.

Dagens ekonomiska hierarkier leder oss helt enkelt fel. Industrin kan utveckla nya samarbetsformer, som industriell symbios och logistiksamarbeten. Tillit, öppenhet och ett långsiktigt samhällskontrakt blir viktiga för framtidens industri.

Det är bråttom att kartlägga hur den omställningen ska gå till. Då räcker det inte att fokusera på avfall och befintliga materialströmmar som regeringens delegation gör. Det är nya sätt att ta till vara, designa, förädla resurser och att fördela värden och vinster som är avgörande för framväxten av en social cirkulär ekonomi. Utrymme behöver skapas för en ny balanserad nytta för individer, företag, samhälle och framtid. Cirkulär ekonomi handlar mer om en ny hushållning och nya sätt att utveckla ekonomin än om optimerade materialflöden. Därför hör cirkulär ekonomi hemma i ett radikalt nytänkande finansdepartement, inte hos Naturvårdsverket som regeringen beslutat.

Länktips: https://www.dalademokraten.se/2022-07-01/cirkular-ekonomi-ar-sa-mycket-mer-an-storskalig-atervinning

Bok: Isabella Lövin – Oceankänslan

Isabella Lövins bok ”Oceankänslan – om behovet av en ny berättelse” är en välskriven, personlig sammanfattning av Isabellas tolv år i politikens centrum. Hennes ingång i politiken var havsfrågorna ( med boken Tyst Hav som viktigt bidrag) och möjligheten att på riktigt förändra EU:s fiskepolitik. Med de framgångarna i ryggen fick hon överta stafettpinnen efter Åsa Romson som Miljöpartiets språkrör och hamnade på så sätt i Stefan Löfvéns regering med ansvar för biståndsfrågorna och senare miljö- och klimatfrågorna. Boken är lättläst och tillgänglig för den som intresserar sig för det politiska arbetet.

Oceankänslan (Natur & Kultur)

Detaljrikedom, namn och och intryck
Det som sticker ut en aning är hur noga hon är med namn och detaljer. Vi får följa med in i förhandlingsrummen och möta de personer som kommer från andra länder och har andra motiv för vart förhandlingarna ska leda. Hur det är att delta som kvinna i en – fortfarande – mansdominerad värld skymtar fram i en del avsnitt. Men också hur starka intrycken blir från besök i Somalia och andra länder, där svenskt bistånd gör en liten, men dock skillnad. Detaljrikedomen och sammanhangen skapar en god förståelse för både problem och möjliga lösningar på världens utmaningar.

Kortsiktigheten är ett gissel
Politiken är det möjligas konst och i några avsnitt får vi exempel på hur kompromissandet och ge-och-ta-taktiken kan göra skillnad. Framgången för The Swedish Proposal, ett svenskt förslag om reformering av EU:s handelssystem gällande utsläpp av koldioxid, får vi t.ex. följa ganska detaljerat vid förhandlingsbordet. Men också hur Riksdagens opposition tar varje chans att sätta käppar i hjulet för en sittande regering genom att anmäla förhandlingarna till konstitutionsutskottet. Vi får på så sätt en konkret inblick i det växelspel som måste råda mellan Riksdag och EU för att ny lagstiftning ska börja gälla, samtidigt som det kan locka en riksdagsminoritet att plocka poäng i det mediala spelet och försöka att ”sätta dit” en minister. (Intrycket för min del blir att tjyv- och rackarspel bara bidrar till att folk i allmänhet tappar förtroendet för demokratin. De senaste turerna kring Morgan Johansson och misstroendet från Åkesson och hans kompisar är ett aktuellt exempel).

Reflexion över demokratins väsen
Just partitaktiska motiv för att ta ställning i sakfrågor exemplifieras några gånger i boken. Hur olika partier hellre ser kortsiktig medial nytta med en viss ståndpunkt än att se till sakfrågans betydelse ur ett längre perspektiv. De exempel Isabella Lövin lyfter illustrerar hur lockande det tycks vara för en del partier att plocka poäng, egentligen suboptimera nyttan, hellre än att se till Sveriges bästa och till de lösningar som faktiskt behöver sjösättas av våra folkvalda. Denna kortsiktighet underminerar som jag ser det trovärdigheten för det demokratiska systemet. Demokrati måste innebära kompromissande och samarbete, annars landar vi i växlande majoritetsdiktaturer, som riskerar att ständigt missgynna marginaliserade medborgare, minoriteter osv. Demokrati innebär inte att majoriteten alltid ska bestämma allt. Eller att röststarka särintressen alltid ska få rätt.

Havet som symbol och konkret verklighet
Oceankänslan, som Isabella Lövin återkommer till några gånger i boken, förutsätter att människan har förmåga att lyssna och att inse hur världen hänger samman. Fascinationen över livet på planeten behöver landa i en känsla av storslagen litenhet. Det är lätt att springa vidare i ekorrhjulet och att fastna i alla webbens snabba klipp och lockelser. Vi tror att vi måste så mycket hela tiden. Vi måste inte alls. Vi har viktigare saker att göra under vår tid på jorden än att jaga bekräftelse eller pengar eller vad vi nu jagar. Vår litenhet i det stora blir tydlig på havet, oceanen. Välfunnet hittar Isabella också talespersoner från örikena i Stilla Havet, som på ett naturligt sätt beskriver hur de tvingas hantera överkonsumtionens baksidor och civilisationens misslyckanden. Länder planerar för emigration av hela befolkningar när havsnivåerna gör det omöjligt att bo kvar.

Motkrafterna
Berättelsen som behöver formuleras måste handla om vad som är möjligt, hur världen kan se ut när vi hittat ett samförstånd. Tyvärr har motkrafterna, konspirationsteoretiker, antidemokrater, trumpister och andra flyttat fram positionerna. Fakta jämställs idag alltmer med tyckande. Forskningen respekteras inte utan ses som en av flera ståndpunkter. Det samhälle som idag växer fram bygger på en överskattad identitetsjakt och gruppegoism, där bilden av individen som mer framgångsrik än grannen är viktigare än faktiska omständigheter. Att se bra ut har blivit viktigare än att må bra. Så gräver vi en grop åt oss själva och underminerar vår egen framtid.

Ska alla vara politiker?
Läs gärna Oceankänslan. Det är en välskriven och angelägen bok, som ger en insyn i det arbete som få av oss kommer i närheten av. Boken borde kunna inspirera andra att också ta ansvar och att också våga tänja på gränsen för det bekväma. Kanske alla borde praktisera som politiker en tid?


Energispaning med Tomas Kåberger

Professor Tomas Kåberger har i decennier forskat på energisystemet med tyngdpunkt i förnybara energislag, utvecklingstrender och hur de nya energislagen står sig gentemot de traditionella, fossilt baserade energislagen. Han har även varit generaldirektör för Energimyndigheten och har internationella uppdrag.
Den 1 juni gästade han Ingenjörer för Miljön och Ekocentrum i Göteborg för att hålla ett webb-sänt föredrag och där några av oss fick möjlighet att ta del av hans budskap ”live”.

Tomas Kåberger

Vi har ännu inte sett hur lågt priset kommer att sjunka
Ett viktigt budskap är att produktionskostnaden för el från nya sol- och vindkraftsparker fortsätter att sjunka. I södra Europa byggs solcellsanläggningar där produktionskostnaden utlovas bli 10 – 12 öre per kWh. Billigare än så har elektricitet aldrig kunna produceras. De stora förändringarna skedde hösten 2016, då priset på nya vindkraftsel sjönk varje månad med € 5 per MWh. Kina leder utvecklingen både på vind- och solsidan. Exempelvis bygger man i Kina två vindkraftverk i timmen dygnet runt, året runt. I Kina byggs 100 GW solel per år. I en av Kinas större städer rullar just nu 20 000 elbussar. Förra året byggde man i Kina mer vindkraft än resten av världen mäktade med tillsammans.

Havsbaserad vind
Den stora potentialen finns i havsbaserad vindkraft. På Kriegers Flak i södra Östersjön, cirka 30 km från Trelleborg, har Vattenfall fått regeringens godkännande att sätta upp maximalt 50 vindkraftsturbiner, som tillsammans kan producera årsbehovet av el för en miljon elbilar eller hushållsel för 500 000 hushåll. Det finns ett stort antal projekt planerade och teknik- och prisutvecklingen, liksom byggtiderna har på senare år blivit allt mer gynnsamma. Prisutvecklingen har nu gjort att vindel är hälften så dyr som den energi som kan utvinnas ur råolja.

Jämförbarhet
Traditionellt har råoljepriset alltid räknats i dollar per fat, naturgas räknas i miljoner brittiska termiska enheter (MMBtu) och el i kronor per kWh. För att skapa jämförbarhet mellan energislagen föreslog Tomas Kåberger att allt räknas om i kostnad per kWh, vilket ju underlättar för direkta jämförelser.

Lagring
En invändning mot sol och vind har varit att ibland blåser det inte och ibland skiner inte solen. Tomas Kåberger pekade på hur Australien nu satsar på stora batterilager för att överbrygga försörjningen några dagar och för att skapa stabilitet i näten. Batterilager kommer att bli mycket lönsamma. Det blir billigare att använda batterier för att säkra elförsörjningen än att ha intermittenta elverk som bara används några gånger per år. En annan möjlighet är att transformera vindel till havs till vätgas, som därefter transporteras i pipelines för att utgöra reservkapacitet till elproduktion. Vätgas ger en möjlighet att spara energi mycket länge. Han pekade också möjligheten att använda elbilarnas batterier som lokala buffertar, kanske med en intelligent köp/sälj-funktion och – som Volkswagenbolaget Elli kalkylerar med – låta bilägarna bli en del av energilagringen och därmed handeln med el.

Industrin letar lokalisering där det finns billig el
Att olika teknikbranscher har gemensamma mål blir också tydligt. Stål producerat utan kol, där vätgas utgör en komponent, blir attraktivt för fordonsindustrin eftersom de behöver räkna på CO2-utsläpp och stålet i produktionen är en ansenlig del av bilarnas CO2-utsläpp. Att lokalisera fabriker till platser där det finns förnybar billig energi är redan idag strategiskt intressant för stora delar av industrin. Tomas Kåberger visade en karta, där det framgick att vi har bra vindlägen i Norrland och längs kusterna.

RePower EU och EU-relationen med Ryssland
EU har lanserat ett projekt som heter RePower EU, (se länk nedan), som handlar om att EU vill satsa på energibesparing och effektivisering, på framställning av ren energi och på diversifiering för att minska sårbarheten i elsystemen. Det spelar naturligtvis en mycket stor roll att Ryssland har ockuperat delar av Ukraina och att EU har svarat med sanktioner mot Ryssland. EU importerar 80 % av den naturgas som behövs och hälften av denna import har kommit från Ryssland. Hälften av den uran EU importerar kommer från Kazakstan, Uzbekistan och Ryssland.

Ryssland
Ryssland har inte gjort som arabländerna. Ryssland har hållit fast vid sin export av råolja, naturgas och kol. Man är dessutom aktiva i att sprida desinformation om förnybara energislag. Saudiarabien och flera andra oljestater satsar på solenergi, men det har inte Ryssland gjort. Tomas Kåberger bedömer att konflikten mellan Ryssland och Ukraina (och därmed EU) kommer att bli utdragen. Energifrågorna kommer allt tydligare att underställas säkerhetspolitiken. Detta har redan hänt i USA, där president Biden har dammat av en gammal lag från Korea-kriget för att låta säkerhetsanalyserna och besluten ur dessa styra hur energipolitiken ska föras.

Kärnkraften är dyr och kommer inte att bli billigare
Tomas Kåberger berörde också kärnkraften och pekade på att den industriella serietillverkning som anhängarna till SMR-reaktorer ser framför sig ännu inte har realiserats och den storlek på anläggning man talar om har svårt att bli lönsam. Inte ens de stora nuvarande anläggningarna där byggnadsinvesteringen är betald lyckas producera billigare el jämfört med förnybart. Beroendet av ryskt uran är också en komplikation för kärnkraften. Det är ju något som de finska reaktorintressena nu har fått erfara.
(Tack till Håkan Lindgren för kompletteringar och preciseringar).

Länktips:
REPowerEU: REPower EU

Säkra data kommer försent

Är vetenskapens självpålagda försiktighetsprincip kontraproduktiv när det gäller globala katastrofscenarier? I 30 år har vi fått regelbundna rapporter från forskarvärlden om klimatutvecklingen. IPCC:s rapport har byggt på scenarier och prognoser ur tusentals forskares studier. Sammanvägningar och sannolikhetskalkyler har skapats och gång på gång har forskarna haft en självpålagd konservativ eller försiktig tolkning av sina egna slutsatser. Man har inte velat framstå som alarmister eller för att ”i onödan” (??) ha skrämt upp befolkningar, företagsledare eller aktiemarknader.

När det kan bevisas är det försent
Gång på gång har IPCC valt att torgföra prognosmodeller som legat åt det försiktiga hållet. Forskningen, generellt sett, är ju inriktad på att vetenskapligt bevisa hur saker förhåller sig. Det betyder att när något har hänt kan forskningen berätta att det har hänt. Och visa hur man tagit reda på att det har hänt. Säkra mätdata och faktiska förlopp är i det sammanhanget betydligt mer uppskattade än prognoser. Bekymret är att när det gäller klimatet är förloppen så tröga att när väl klimatförändringarna äntligen kan bevisas att de existerar blir det i praktiken för sent att åtgärda orsakerna till förändringarna. Det är bra att FN:s generalsekreterare Guterres skramlar med alarmklockorna. Men det räcker inte. När isen har smält har den smält och när glaciärerna har runnit ut i havet finns det ingen quick-fix för att återställa nederbörd och frystemperaturer. Miljarder människor är idag beroende av ett lagom flöde från glaciärerna. Om denna färskvattentillförsel upphör – då kan vi ”snacka om folkvandringar” för att travestera Hasse Alfredsson i en berömd sketch.

Osäkerheten och det olönsamma som förändringsbromsar
Frågan är om forskarvärlden har svikit oss i sin strävan efter att alltid kunna redovisa säkra data? Har deras självpåtagna försiktighet bromsat in takten i den nödvändiga omställning världen står inför? I drygt en generation har vi fått höra att ”forskarna inte är överens” och att det finns osäkerheter i de prognoser som lämnats. Få om ens någon politiker har kunnat vinna val på att ”nu ska vi snabbt göra tidigare investeringar olönsamma”, något som ju faktiskt blir fallet när fossila investeringar skrotas i förtid. Istället har politiker som bagatelliserat klimatfrågan vunnit röster och företag med kortsiktiga vinster i fokus har gått bra, påhejade av våra AP-fonder.

Allt är inte som vanligt
Och när valet står mellan att sänka bensinskatten och att ta ansvar för klimatet väljer de flesta partier i Riksdagen att sänka bensinskatten. Det är ju val i höst. Det är som om klimathotet bara vore ett TV-spel eller en schlagertävling. Vi tycks gilla att lura oss själva, påhejade av våra folkvalda. I ett slags ömsesidigt beroende håller vi krampaktigt fast vid känslan av att allt kan fortsätta som vanligt.

Klimatfrågan ger oss inget 24 februari
Då invaderade Putin Ukraina. Och över en natt blev säkerhetspolitiken en helt avgörande fråga. ”NATO har vi sagt i decennier” sa några och dammade av sina gamla affischer. ”Vi har ju alltid övat ihop med NATO utan att ha varit medlemmar, så skillnaden är att vi nu får vara med och rösta”, sa några andra. Nästan hals över huvud kastade Sverige och Finland in sina ansökningar. Så när något händer plötsligt och nära oss kan beslut tas på några veckor. Bekymret är att klimatfrågan inte kommer att ge oss ett ”före” och ett ”efter”. Den kommer smygande. Med ändrat väder, med torka, regn, översvämningar och oväder. Med stegvisa förändringar. Som lär fortsätta under överskådlig tid även om vi lyckas bromsa CO2-utsläppen.

Någon annan någon annanstans
På fullt allvar hävdar dessutom många att det inte spelar någon roll vad vi gör. ”Någon annan” ska göra något ”någon annanstans”. De tänker säkert på den miljard människor som i dagsläget saknar rent dricksvatten. De borde veta hut. Eller den 2,5 miljard människor som saknar en toalett värd namnet. ”Skit i oss i västvärlden”, säger cynikerna, ”det är alla andra som gör fel. Det är för att de är så många i andra länder som klimatet spårar ur…” Kanske tänker de att den majoritet av världens befolkning som lever i icke-demokratiska länder på något mirakulöst och fredligt sätt ska ta makten från sina egennyttiga, korrupta makthavare och rätta till alla fel…. Förnekelsen av det egna ansvaret har många ansikten. Liksom egoismen.

Jag undrar vad dessa ”någon-annan-någon-annanstans”-människor säger till sina barn och barnbarn. ”Men jag tjänade bra med pengar i alla fall” ?