Hur ser det ut med ism-erna?

Posted on 19 maj, 2022 by Christer Owe

Hur ser det ut med de politiska ideologierna idag? Kartan från 1900-talet tycks inte längre stämma. Låt oss titta på några ideologier och vart de tagit vägen.

Kommunism – vad är det idag?
Det kommunistiska Kina är idag en stat som exploaterar människa och miljö genom att landet har tagit sig en allt starkare ställning som en ekonomisk stormakt. Den cyniska kapitalismen i kinesisk tappning berikar några individer, men framför allt stärks partiet/staten, samtidigt som mänskliga rättigheter systematiskt åsidosätts. Den definition vi haft av begreppet ”kommunism” hänger inte ihop med verklighetens Kina.

Konservativa har blivit nationalister
Konservativa partier i olika länder har också på senare år förändrats. Om konservativismen en gång i tiden betonade bevarandet och värnandet av resurser och uppnått välstånd tycks dagens konservativa mest vilja sprida nationalistiska budskap, gärna i konflikt med olika etniska grupper, som man inte vill inkludera i ett konservativt ”vi”. Den högljudda extremhögern som hyllar trump, Modi eller Bolsonari har tagit plats på bekostnad av den konservativism som personifierades av äldre tiders välbärgade och bildade överklass, som såg status quo som det optimala.

Marknadens politiska gren
Ännu märkligare är hur den idéburna liberalismen tycks ha försvunnit för att lämna plats åt en ohämmad marknadsliberalism. Det är inte längre idén om människans inre utveckling, yttrandefrihet och religionsfrihet som liberalismen handlar om. Det är påtagligt hur liberaler idag ensidigt ställer sig bakom marknadsaktörernas agendor. Oavsett om det är koncernskolornas miljardvinster från skattesystemet (där den offentliga skolan tvingas betala ägarnas ökande vinster) eller om det handlar om NATO och det militärindustriella komplexet, där vapenindustrins aktier och framtida vinster är det som lockar, eller om det handlar om den storskaliga energisektorns ideologiska låsningar vid miljardprojekt knutna till storskalig kärnkraft – alla dessa exempel illustrerar hur ensidigt liberaler idag ser sin roll som marknadens politiska gren.

Demokratisk socialism
Socialismen – tanken på att det gemensamt ägda och där staten är en aktiv ägare och garant för kvalitet, likabehandling och rättvisa villkor – är på tillbakagång. Det finns naturligtvis en demokratisk vänster, som gärna ser en kombination av demokratiska fri- och rättigheter och en sund ekonomisk utveckling, där ägandet och vinsterna fördelas på ett sätt som minskar de ekonomiska klyftorna i samhället. Bekymret för socialisterna är att den traditionella marknadsekonomin är så mycket mer effektiv i att generera vinst. Privat vinst lockar till mer entreprenörskap och risktagande än gemensam vinst. Egoismen är idag starkare än solidariteten som fenomen.

Den gröna ideologin
Den gröna ideologin har också svårt att få fotfäste. I korsdraget mellan nyhögerns nationalism och ultraliberalernas vinstjakt är det svårt att få gehör för ett annat sätt att se på människans roll i helheten. Ansvarstagande och framtidsfokus passar inte in i det dagliga flåset efter kortsiktiga kickar, vinst på andras bekostnad och egotrippar. Att bry sig om hur ekosystemen mår är uppenbarligen ointressant när medias lyhörda fokus ligger på påhittade nyheter om vem som vill gifta sig med vem i direktsändning. Och att det egna beteendet skadar vår livsmiljö och klimatet är det få som tycks vilja ta till sig ens på en elementär nivå. Inte ens Greta Thunberg tycks kunna ändra på detta. Tyckande har blivit lika viktigt som kunskap i det nya sociala landskapet.

Vi ser hur de auktoritära agerar
Putins krig mot Ukraina har i alla fall synliggjort att det finns demokratiska värden att försvara, att auktoritära regimer inte tvekar att ta till vapen för att hävda sina intressen. Vi har sett det i Assads Syrien, hur Etiopiens styre begår folkmord mot sin egen Tigray-provins, hur Modi i Indien och Bolsonaro i Brasilien beter sig mot den egna befolkningens minoriteter. Och vi ser hur uppemot var tredje svensk man sympatiserar med SD, som har tydliga auktoritära ambitioner med sin politik. SD säger själva att de vill ta kontroll över media och över utbildningssystemet. Argumenten från 1930-talet ekar ljudligt.

Regering för hela befolkningen
Demokrati är inte majoritetens diktatur. Efter ett val ska de vinnande 51 procenten sluta betrakta de resterande 49 procenten som motståndare som ska bekämpas. Polariseringen som uppstår i ett val måste upphöra efter valet och den folkvalda majoriteten måste se till hela befolkningens väl och ve. Naturligtvis med utgångspunkt i de reformer man gått till val på, men inte för att behandla halva befolkningen som fiender utan som en minoritet som ska respekteras. De kontraster media gärna lyfter fram är många gånger överdrivna och en del av dramaturgin för att locka tittare och klick.

Demokrati eller inte
Min slutsats är att den stora skillnaden idag å ena sidan går mellan länder som upprätthåller ett flerpartisystem med regelbundna demokratiska val, med begränsad korruption, med tydliga mänskliga fri- och rättigheter, samt å andra sidan auktoritärt styrda länder som i varierande grad begränsar just dessa kännetecken. Vilka ideologiska etiketter som ska sättas på olika makthavare är sekundärt. Därför blir valet mellan Biden och Putin självklart för alla demokrater.

Sverige, Finland, Ryssland och vad vi inte bör glömma

Posted on 14 maj, 2022 by Christer Owe

Putins krig mot Ukraina har förändrat spelplanen. Uppenbarligen räcker det inte, tänker många, att stå utanför försvarsalliansen NATO. Det är inte tillräckligt att hävda neutralitetsprincipen och alliansfriheten, säger man. Vi måste ingå i ett försvarsförbund för att höja tröskeln för Ryssland att angripa vårt land. Att utgångspunkterna är lite olika för Finland och Sverige kan behöva belysas.

1945 hade 10 procent av Finland blivit ryskt territorium
Finland har en annan relation till Ryssland än Sverige. Det finns folk som minns de två krigen mot Ryssland, vinterkriget och fortsättningskriget. Det finns finska medborgare som är konkret påminda om att deras barndoms uppväxtland efter kriget kom att tillhöra Sovjetryssland. Cirka 10 procent av Finlands tidigare landyta från gränsdragningen 1918 försvann 1945. Det är intressant att studera kartor från mellankrigstiden och se hur Europa såg ut då. Dessutom hade Finland bara varit självständigt cirka 25 år när vinterkriget bröt ut.

Finland sökte samarbete med Ryssland
Under efterkrigstiden ansträngde sig finländska presidenter och politiker att ständigt hålla en öppen dialog med Moskva. Det var både viktigt och känsligt, man ville inte riskera nya konflikter, utan försökte bygga långsiktiga relationer. Efter Sovjetunionens upplösning började man hitta sätt att bygga ekonomiska relationer, bland annat genom gemensamma satsningar på energiområdet. Från högsta politiskt håll hette det t.ex. när den sjätte finska kärnkraftsreaktorn i Pyhäjoki planerades för 8 år sedan att ”om projektet avancerar utan problem har det en positiv inverkan på Finlands och Rysslands relationer”, citerade t.ex. Helsingin Sanomat det finska Utrikesministeriets kommentar till projektet. Det ryska Rosatom gick in med 34 procents medfinansiering i projektet, som nu ligger på is sedan EU:s sanktioner trädde i kraft.

Forskare: Kärnkraftsprojekt stödjer Putins kärnvapen
Bland kritikerna till det finsk-ryska samarbetet fanns å andra sidan professorn i rysk miljöpolitik vid Helsingfors universitet, Veli-Pekka Tynkkynen: ” – Om vi satsar på rysk kärnkraft ger vi ett direkt stöd till Rysslands kärnvapenproduktion och på det sättet också till Vladimir Putins geopolitiska mål.”

Vi minns lite olika saker i Finland och i Sverige
Som ett land med en lång gemensam gräns till Ryssland och med de båda krigen som en historisk referens är det klart att Finlands relation till Ryssland skiljer sig från Sveriges. Ingen i Sverige minns hur det gick till när Ryssland tog ifrån oss Finland runt år 1809. Det många svenskar kan minnas är u-båtskränkningarna med ”Whiskey on the rocks” som mest flagranta exempel i Karlskrona skärgård, när den sovjetiska u-båten U137 gick på grund i Gåsefjärden 1981. Att ryssarna regelmässigt kränkt Sveriges territorium har alla svenskar insett. Några minns också hur två svenska spaningsplan sköts ner på 1950-talet. I hemlighet spanade Sverige på ryska militära anläggningar och skickade information till USA, något som ryssarna ville sätta stopp för. Det var nervöst på alla håll och i Sverige argumenterades det för atomvapen.

Nu slipper regeringen spela under täcket
Det som hänt nu i och med invasionen av Ukraina är egentligen att Sverige har fått en anledning att uppdatera säkerhets- och försvarspolitiken till verkligheten. I 70 år har Sverige hävdat neutralitet och alliansfrihet, men i praktiken haft mycket täta kontakter med USA och Storbritannien. Detta dubbelspel kan nu upphöra om Sverige väljer att söka medlemskap i NATO.

Fred, tack
Det man inte får glömma när alla talar om behovet av ökad säkerhet, mer vapen och mer pengar till vapen är att det är fred som bygger framtid – inte krig. Det är freden vi måste säkerställa, det är freden som är grunden för det vi behöver åstadkomma. Vägen till fred går kanske via samarbete med västliga demokratier och kanske stärks det nordiska samarbetet ytterligare om Finland och Sverige ansluter sig till NATO. Men det är inte NATO-medlemskapet som är målet – det är freden.

Ekonomin borde särbehandlas
Det gäller att inse att det finns starka ekonomiska intressen bakom varje krig och bakom varje upprustning. Det är orimligt att vår välfärd ska finansieras av destruktiva vapensystem, det är lite som om droghandeln skulle finansiera sjukvården. Vapenindustrin borde särbehandlas och inte per automatik ingå i värderingen av börsföretag, i aktiehandel och hur bonusar ska betalas ut till framgångsrika VD:ar. Det är som professor Tynkkynen säger. När vi låter kärnkraftsindustrin tjäna pengar på vårt energibehov stödjer vi en utveckling med mer kärnvapen. Uranet till svenska kärnkraftverk kommer från Ryssland. Allt hänger ihop

Länktips:
Artikel från finska Yle om kärnkraftsprojektet: https://svenska.yle.fi/a/7-10013310

Är klimatet en måste-fråga?

Posted on 13 maj, 2022 by Christer Owe

Måste vi agera snabbt för klimatets skull?
Frågan kan tyckas märklig. Naturligtvis måste vi göra vad vi kan för att förhindra en irreversibel temperaturhöjning på jorden, en höjning som riskerar att få ett antal jämviktssystem att tippa, ekosystem att krascha och livsvillkoren för en stor del av växter och djur att fundamentalt ändras. För att inte tala om människans livsvillkor, som ju riskerar att bli radikalt annorlunda när planeten ska hitta en ny balanspunkt mellan årstider, nederbörd, vädersystem, vindar, bördighet, temperaturförhållanden, fukt och torka m.m. Så visst måste vi. Men det tycker inte alla.

Bara sanktioner har någon tyngd
Det finns politiskt aktiva i olika partier som inte alls håller med om att vi ”måste” göra något åt klimatfrågan. Argumentet som förs fram är att det inte finns sanktioner kopplade till passiviteten. Att inte göra något kostar inget. Vi slipper betala om vi väntar med olika insatser för att minska klimatpåverkan. Därför, hävdar dessa fördröjare, måste vi inte alls göra något. Måste-begreppet är i deras värld helt och hållet kopplat till ekonomi, straffavgifter och kostnader. Om det inte kostar något i ekonomiska termer att vänta, så tycker dessa aktörer att vi inte ”måste” agera. Att bry sig viftas bort som ”vänster”.

Bara pengar räknas
Resonemanget är hisnande. Bara om det finns en direkt kostnad, straffavgift, böter eller sanktioner för ett icke-agerande skulle det således vara motiverat att göra något. När böterna uteblir är det fritt fram att fortsätta föröda planeten, hävdar man på fullt allvar.

Vinsten med stort V
Man hittar denna typ av låt-gå-politik på högerkanten, bl.a. hos de personer som tydligtvis håller på att reducera det gamla ansvarstagande, socialliberala Folkpartiet, numera Liberalerna, till ett ultraliberalt parti som enbart ser världen – och värden – ur ett kortsiktigt marknadsmässigt och ekonomiskt perspektiv. Vinst för den enskilde, för företagen och möjligen för nästa budgetår är i fokus, långsiktigt värdeskapande är ointressant för dessa personer. Människosyn, samhällsutveckling och moraliska eller etiska hänsyn får stå tillbaka för Vinsten med stort V. Då blir omfamnandet av SD inte heller något problem. Ultraliberalerna väljer 99 gånger av 100 en maximalt individuell ekonomisk frihet före en mer ansvarstagande socialt förankrad politik. I valet mellan polarisering (egoism) och jämlikhet (empati) väljer dessa personer det som gynnar dem själva.

Man undrar vad företrädarnas barn och barnbarn tycker när de får höra att ”… men farfar tjänade mycket pengar på att låta klimatet gå åt pipan…”.

Journalister behöver ställa rätt frågor

Posted on 23 april, 2022 by Christer Owe

Jag lyssnar på Ekots lördagsintervju med Ebba Busch den 23 april och förfäras naturligtvis av hennes budskap att polisen borde skjuta skarpt in i folkmassor. Hon saknar hundratals skadade islamister och kriminella och vill att polisen skjuter skarpt i syfte att skada, och potentiellt döda, människor som attackerar polisen.

Hemläxa
Ådalen 1931 tycks vara något Ebba Busch gärna återupplever, det var det gången myndighetspersoner senast sköt skarpt mot civila i vårt land. Hon kanske borde läsa tio Guds bud igen, det finns något där om att du icke ska dräpa. Men människokärlek är väl inget som hon tror att hon vinner val på, snarare är det som en kompromisslös Thatcher hon vill framtona.

Bensinpriset i relation till klimatet?
En annan svaghet med lördagsintervjun ligger faktiskt på journalisten som intervjuar. I avsnittet om bensinprissänkningen försöker frågeställaren koppla ihop det av högern önskade svenska undantaget från EU:s regelverk på energisidan med hur Polen och Ungern åsidosatt EU:s regler. Men den logiska följdfrågan hade ju varit om Sverige nu ska pausa klimatarbetet. Om högerns ledare inte menar allvar med Parisavtalet vore det väl bra att få veta det. Priset på fossila drivmedel kommer att vara beroende av hur världsmarknaden tolkar Putin-kriget och riskerna för störningar i försörjningen till följd av detta krig. Priset kommer troligen åka upp och ner. Men journalisten frågade inget om klimatpolitiken. Trots att det är en uppenbar konsekvens av den politik högern driver, att klimatfrågan skjuts på framtiden och det blir nästa generation som får ännu svårare att klara en omställning. Det är som att diskutera en Valborgsmässoeld när skogen i närheten brinner. Först ska vi njuta av brasan – släcka i skogen är inte så viktigt.

Politiker får ofta favoritfrågor
Det är påfallande ofta som journalister väljer att inte ställa frågor till partiledarna inom områden de inte prioriterar och där svaren skulle bli mer svävande. Varför är det så? Gång på gång får partiledarna i STV:s intervjuer frågor inom sina favoritområden och mycket mer sällan inom områden de har en mer otydlig eller obefintlig politik. KD får vårdfrågor, MP får miljöfrågor, C får landsbygdsfrågor, M får frågor om resurser till polisen, SD får frågor om invandring osv. När det är avvägningen mellan alla politikens delfrågor som faktiskt är avgörande. Journalisterna måste bli bättre på att tvinga fram tydligare prioriteringssvar, så att väljarna får en tydlig bild av vad partierna prioriterar upp respektive ner.

Särintresse eller allmänintresse?
Ett sådant prioriteringsexempel är det fria företagandet inom vård, skola och omsorg i relation till det allmänna behovet av tillgång till vård, skola och omsorg. Vinsterna för skolkoncerner är viktigare för de borgerliga plus SD än att alla skolelever får rimliga resurser. Man gömmer sig bakom begrepp som ”hotad valfrihet” när vinstjakten ska försvaras. Men nu finns mycket information om hur skolpengssystemet systematiskt dränerar de kommunala skolorna. Varje gång en kommun tar hand om en elev som behöver extra resurser ökar bidragen till den skolkoncern som valde att INTE ta emot den resurskrävande eleven. Dubbel vinst för koncernen: man slipper kostnaden men får intäkt som om man hade haft kostnaden. Duktiga(re) journalister hade kunnat borra i denna fråga och fråga skolkoncernsförsvararna varför vinster är viktigare än att alla barn får en bra skolgång.

Jag tror att en väg framåt inför valet i september är att vi tipsar journalister om frågor de bör ställa. När tillräckligt många föreslår samma sak….

Hur känns det nu för högerextremisterna?

Posted on 18 mars, 2022 by Christer Owe

När Putin bestämde sig för att angripa Ukraina kastades Europa tillbaka till en tid vi trodde vi hade lämnat bakom oss. Ett angreppskrig på europeisk mark – vem kunde tro att det skulle bli verklighet? Och varför nu? Trodde Putin att EU och ”väst” var så försvagat att man inte skulle reagera? Var han övertygad om att det skulle gå nästa lika lätt som när hans ”anonyma” trupper 2014 intog de östra provinserna av Ukraina och Krim? Föll Putin i själva verket på systemets egna underminering av sanningen?

Missbedömningar – ett inbyggt systemfel i de auktoritära styrena
I 10 år eller mer har Putin stöttat högernationalister i Europa: Le Pen, Orban, Brexit, Åkesson och på ett påtagligt sätt bidragit till en snedvridning av debatten i väst. Trollfabriker har de kallats, de som med nätet som bas har arbetat för att destabilisera demokratierna och skapa misstro. Han hade också säkert mer än ett finger med i spelet när trump vann över Hillary Clinton 2016. I ett auktoritärt system rapporteras framgångar på ett överdrivet sätt. Trollfabrikernas arbete beskrevs antagligen i succétermer för att göra ledaren nöjd. Och därmed blev Putin övertygad om att hans underminering av demokratierna i väst var tillräckligt långt gången för att göra det svårt för EU och NATO-länderna att enas om motåtgärder när Ukraina invaderades.

Vem är Putins fiende?
Det måste kännas märkligt nu att under mer än ett decennium ha gynnats av Putins trollarméer och haft Putin som ”kompis” och plötsligt tvingas höra att de krafter Putin säger sig vilja bekämpa i Ukraina är ”fascister och nazister”. Vem är vän och vem är fiende i Putins värld? Eller saknar orden betydelse? Är det bara ord som man kan slänga sig med? Sprungna ur en högernationalistisk stöveltrampande skinnskallekultur måste det ändå kännas märkligt för den hårda kärnan av SD-folket att Putin säger sig gå till krig mot just de högerkrafter man själv utgör en polerad gren av.

Kaoset behövs för att motivera odemokratiska aktioner
Eller så är ideologierna meningslösa. Och att allt bara handlar om sätt att komma till makten, att åsidosätta demokratin och att skapa ett momentum för ett maktövertagande. Som när Åkesson i höstas stod på Göteborgs gator och hävdade att det måste införas undantagstillstånd och sättas in svensk militär på gatorna, något som t.ex. Aftonbladet den 2 oktober 2021 sammanfattade så här: ”Jimmie Åkesson hann kräva både undantagstillstånd, något som inte är möjligt i Sverige, och en militär insats innan polisen sa att den huvudmisstänkte var en enskild rättshaverist. SD:s ryggmärgsreflex är oerhört talande. Vad hade hänt om de faktiskt haft inflytande på regeringen? Och om polisens besked inte hade kommit så fort?”

Den goda tolkningen är att vi nu sätter punkt för despoternas tid
Den goda tolkningen av hur världen utvecklas är att det vi ser är de destruktiva krafternas sista försök att förhindra en rättvis och hållbar utveckling. Att Putins agerande egentligen är hans enda sätt att bibehålla makten, eftersom förtryck av och ofrihet för flertalet medborgare aldrig kommer att kunna bestå. Den sämre tolkningen är att vi som civilisation ännu inte har nått den mognad som krävs för att på allvar forma ett samhälle i balans med vad naturen och ett socialt ansvarstagande kräver. Det känns bättre att hoppas på den första tolkningen – att det vi nu bevittnar är ondskan som faller i sin egen propagandafälla och sätter punkt för despoternas tid.

Talet som ingen höll den 13 mars till stöd för Ukraina

Posted on 14 mars, 2022 by Christer Owe

Det här talet var det ingen som höll vid manifestationen på Gustaf Adolfs Torg i Göteborg den 13 mars till stöd för Ukraina. Det hölls flera andra bra tal, men inte just detta. Det saknades, tycker jag.

Kära vänner.

Idag upplever vi i Europa något som vi trodde hörde till historien, ett krig som, precis som alla krig, skapar ett oerhört lidande, meningslös död och fruktansvärd förstörelse. Det som händer nu visar det sämsta hos människan.

Makten, våldet och hänsynslösheten visar sitt grymma ansikte och utsätter oskyldiga för obeskrivligt lidande. Det är kallt, det är ont om mat, vatten, värme och basala behov kan inte täckas. Miljoner människor flyr och vi kan inte bara titta på. Vi måste reagera som medmänniskor, visa vårt stöd för alla dem som drabbas i denna hemska tid.

Det är demokratin, medmänskligheten, friheten och freden som utmanas just nu. Vi har tagit allt detta för självklart, vi som i vårt land har sluppit krig i mer än 200 år. Nu utmanas framtiden av dunkla krafter. I denna stund blir det viktigt att ta ställning emot det onda, att försvara vår demokrati och vår livsstil men också att ta ställning för det goda. Lika mycket som vi tänker försvarsförmåga måste vi tänka livsglädje, medmänsklighet och människokärlek.

Det är freden, friheten och demokratin som möjliggör ett välfärdssamhälle, en fungerande skola, vård och omsorg, en god ekonomi för flertalet, där miljö och livsbetingelser utgör inramningen för ett socialt fungerande samhälle. Vi kallar det gärna grönt. Det kan också kallas rättvist och framtidssäkrat. Och det är den tanken vi alla behöver stå upp för, oavsett partitillhörighet.

Samhälle betyder att göra saker tillsammans med, inte mot, andra människor. Vi är medmänniskor och nu testas vår förmåga att visa medmänsklighet. Vi kan hjälpa de utsatta i Ukraina, räcka ut en hand, avstå lite av vår egen bekvämlighet för att hjälpa människor i nöd. För drygt en generation sedan la vi ungefär 30 procent av vår lön på livsmedel, idag är det 12 procent. Att ständigt mäta allt i pengar kan leda oss fel, eftersom det mest värdefulla i livet är sådant som inte kan mätas i pengar. Vänskap, glädje, kärlek och solidaritet med andra människor är exempel på det omätbara.

Idag är vi alla medmänniskor som vill välja vår framtid. Och den måste bygga på fred, frihet och demokrati. Ukrainas kamp är vår kamp.

Tack.

Jag vill inte, men måste skriva om kriget

Posted on 4 mars, 2022 by Christer Owe

Det känns overkligt att det pågår ett krig i Europa. Ryssland såg det som den bästa vägen framåt att angripa Ukraina med stora truppstyrkor från tre håll. Putin tror att han därmed ska gå till historien som den som återupprättade någon slags rysk dominans i östra Europa. Det tycks handla om att försöka återställa bilden av ett starkt Sovjet-liknande samhälle, där ryska intressen hade förtur. Det är overkligt alltihop. Napoleontidens kejsare är döda, slagfälten är namn i historieböckerna, inte adresser på Google. Det är så fel, alltihop.

Zelenskyj försvarar inte bara Ukraina
Ukrainas ledare, Zelenskyj, är en ledare av oväntad kaliber. Det kan inte vara lätt att ta på sig den roll han nu har. I praktiken är han det öppna och demokratiska samhällets motkraft mot de auktoritära krafter som länge försökt ta makten. Vi såg det med trump, med britternas isolering efter Brexit, med nationella frontfigurer som Le Pen i Frankrike, Orban i Ungern och nationalisterna i Polen. Den organiserade egoismen hittade sätt att koppla ihop ekonomiska klyftor (orsakade av nyliberala marknadsåtgärder på många områden, inte minst välfärden) med migration och folkförflyttningar. En särskild variant av auktoritärt styre tog först form i grupperingar som Talibaner och Al Qaida och utnyttjade ett maktvakuum i Irak för att forma det vi kallar IS. Ondskan har många ansikten.
Zelenskyjs kamp är allas vår kamp. Det är väl därför han får så stort moraliskt stöd.

Snabbt en ny karta
Flera av västländerna har fått sina varianter av partier med nationalistisk agenda och en mer eller mindre uttalad auktoritär profil. Flera av dem har fått stöd från Putin och tackat för hjälpen genom att framträda i regimtrogna medier i Ryssland. När det nu brände till och EU tvingades välja väg är det intressant att notera hur Orban ställt sig bakom EU:s sanktioner och att en sådan antidemokrat som Erdogan i Turkiet nu hojtar om att vilja bli insläppt i EU-kretsen. Som om hans förtryck av minoriteter i det egna landet plötsligt skulle vara bortglömda. Men Erdogan inser att hans vänskap med Putin kanske inte räcker för att hålla igång den turkiska ekonomin. Kartan ritas om och ingen vill sitta med Svarte Petter.

Liknelse med skolgårdsbråk
På ett plan påminner hela situationen om ett bråk på skolgården. Skolans buse ger sig på ett lämpligt offer, en grabb som fått lära sig av föräldrarna att inte slåss. Att försvara sig utan att tillgripa våld är en typisk skolgårdsfråga. Zelenskyj är just nu den angripne, som inte kan räkna med att ”kompisarna” försvarar honom mot busen, annat än indirekt. Skolans buse tycks i alla fall ha blivit av med sin skolväska och sin dator, hans cykel har ingen luft i däcken och gymnastikskorna är borta. ”Kompisarna” agerar på andra sätt för att stötta Zelenskyj mot Putin. Idrott är ju viktigt för många som vill visa sig starkast i klassen. Och utan dator blir det svårt att fixa allt, som att tjäna pengar. Gänget runt ”busen” tycks också bli av med sina racercyklar och andra tillgångar.

”Rumsrena”, nja det var väl lite förhastat, kanske ?
Inrikespolitiskt i Sverige kommer Putins angrepp på Ukraina spela roll in i valrörelsen. Att Åkesson inte förmådde sig att tydligt ta avstånd från Putin när han fick valet ”Biden eller Putin” i intervjun i SVT kommer att förfölja honom. Nu när Putin har visat sitt rätta ansikte och vad han är beredd att göra för att åsidosätta demokratin och människors rätt att forma sin egen framtid. Även för högerpartierna i övrigt blir det ett problem att involvera ett parti som SD i ett regeringsalternativ. Kristersson har länge försökt framställa SD som rumsrent och möjligt att samtala med, ivrigt stöttad av näringslivsfolk som till varje pris vill få bort S-regeringen.

Hellre SD än S ?
Kanske ännu mer komplicerad är situationen nu för L och Sabuni eftersom hon så tydligt valt att hellre ge SD inflytande över Sveriges utveckling, än S. Partiets låga förtroendesiffror lär inte stiga när valet av att hellre acceptera SD-politik än S-dito ska bedömas på valdagen. Ett liberalt parti som hellre släpper fram auktoritära antidemokrater än socialdemokrater kommer att ha svårt att hitta väljare och sympatisörer som kan lita på vad partiet egentligen vill med sin liberala idé i ett antiliberalt sammanhang.

Sanning kontra lögn
På ett överordnat plan handlar Ukrainas kamp om sanning kontra lögn. Om Putin går segrande ur kampen har hans bluff om ”nazister i Ukrainas ledning” och ”folkmord på ryssar i Ukraina” lönat sig. Och Orwell fick rätt.

Friskolefrågan: Autonomitet som modell framåt

Posted on 23 februari, 2022 by Christer Owe

Självförvaltning har alltid varit en princip för waldorfskolorna. Idén om att de professionella, lärarna, bäst vet hur resurser och personal fördelas för att forma den skola man vill förverkliga är en bärande tanke bakom pedagogiken. Före 1992 års skolreform fanns i Sverige en handfull privata skolor, ett fåtal kristna skolor och en sakta växande krets pedagogiskt grundade skolor, som konsekvent ville genomföra sin pedagogiska modell utan att behöva acceptera externt beslutsfattande från politiker. När vi waldorfföräldrar samlades våren 1990 och våren 1991 utanför Riksdagshuset för att manifestera och argumentera för ett rättvist skolsystem kändes det naturligt att kalla våra skolor för friskolor, fria från myndigheters detaljbeslut och fria från ett beroende av mecenater och privat kapital. Föga anade vi att vår framgång skulle leda till en explosion av kommunalt finansierade, vinstdrivna koncernskolor.

Samtal med en liberal ledarskribent
Jag lyssnade på ett avsnitt av podden Kornhall och Netz, där de samtalar med ledarskribenten Mattias Karlsson på Hallandsposten (ober lib). Karlsson betonar i samtalet likvärdighetsprincipen och vikten av att alla elever ges likvärdiga förutsättningar att klara skolgången. Han lyfter även att dagens marknadsskola bryter mot den principen och tyvärr utvecklar skolan som helhet i fel riktning. Skolan har inget med höger-vänster att göra, menar han, utan en fråga för samhällets utveckling. Han tror tyvärr att det kommer ta lite tid innan dagens låsningar kring finansieringen kan släppa. ”Partierna måste samtala med varandra”, som han säger.

Autonomitet är just vad friskolan ska handla om
Mot slutet av samtalet pekar Karlsson på läkarprofessionen som en modell för lärarprofessionen. Här blir det intressant. Det han ser som en framkomlig väg är att lärarna får mer att säga till om. Autonomiteten hos läkarkåren ser han som en intressant förebild. Och det var ju dit vi ville, när vi som var föräldrar i waldorfskolan för 30 år sedan ville ha en rättvis finansiering. Att skolorna skulle stå mer fria från politisk detaljstyrning och slippa ingå som ett dragspel i den offentliga budgeten på någon nivå. Vi ville ha en pott pengar på rättvis grund och därefter låta de yrkesverksamma och utbildade pedagogerna styra över hur resurserna bäst användes, något som skulle gynna alla. I vår tolkning av friskolebegreppet låg just denna autonomitet som Karlsson efterlyser. Inte friheten att få tjäna pengar på andras arbete, som marknadsskolan leder till. Utan ett mer kulturellt och socialt ansvarstagande i en fri och rättvist finansierad roll.

Kanske är tiden mogen för ett tydligare mandat och en större tillit till att pedagogerna och att de legitimerade lärarna är de som bäst kan bedöma vad varje elev, varje klass och varje skolenhet behöver.
Det vore på tiden.

Länktips: Tidigare och nyligen publicerade bloggtexter om friskolefrågan:
http://christerowe.se/2022/02/nr862-demokrati-kunskap-och-friskolefragan/
http://christerowe.se/2022/02/nr861-en-frisprakig-moderat-tar-stallning-mot-marknadsskolan/

Podden med samtalet med Mattias Karlsson:
https://poddtoppen.se/podcast/1451400415/kornhall-netz/med-mattias-karlsson-om-journalistikens-roll-i-skoldebatten

Demokrati, kunskap och friskolefrågan

Posted on 21 februari, 2022 by Christer Owe

Den 20 februari hade SVT Agenda ett specialprogram om skolan inför valet i höst. Ett antal skolforskare fick belysa ett antal delfrågor och därefter fick partiernas skolexperter uttala sig om sin syn på problem och lösningar. För demokratin är det viktigt att hitta olika format för politiska samtal, där inte allt blir som i senaste TV4-versionen på debatt där programmakarna bara strävade efter ”bra TV” med mycket konfrontationer och tittarna lämnades att försöka avgöra om det fanns något klokt att ta fasta på bakom alla one-liners. I Agenda-programmet var formatet mer utfrågning än debatt. Hur det politiska samtalet förs har stor betydelse för demokratin och därmed för hållbar utveckling.

Mer ojämlikhet på marknadens villkor löser inte problemen
Putins vapenskrammel och möjliga angrepp på Ukraina (oklart i skrivande stund) sätter fingret på betydelsen av ett öppet, demokratiskt samhälle, där folkviljan faktiskt avgör vad våra representanter i riksdag och regering beslutar. Att dagens samhälle bygger på en förlegad idé om att välstånd byggs för alla genom att vissa blir ”vinnare” och andra ”förlorar”, så som de mest entusiastiska marknadsförespråkarna fortfarande önskar, börjar fler och fler att inse. Vi löser inte vår tids utmaningar med mer av konfrontation, med mer av konkurrens och ojämlika livsvillkor. Vi måste hitta ett system där alla har fördel av allt värdeskapande arbete och detta utan att ytterligare belasta klimatförändringen, miljöpåverkan och råvaruuttaget ur jordskorpan. Besinning och samverkan hellre än konkurrens och utslagning. Kvalitet snarare än kvantitet. Osv.

Kunskapsgrunden och det egna omdömet är viktigt
Och då blir skolan en viktig pusselbit, eftersom kunskap och förmåga att skilja på korrekt information och propaganda är avgörande för hur demokratin utvecklas. Vi ser bl.a. i USA hur desinformation och konspirationsteorier fått fäste hos stora delar av befolkningen. Skolan måste ge alla elever en bra kunskapsgrund att stå på och verktyg att sålla och bedöma all information i samhället. De trollfabriker som sägs fylla internet med vilseledande information, hat och hot undergräver demokratin. Påtagligt ofta visar det sig att det är SD:s, Skendemokraternas, sympatisörer som sprider och gillar desinformationen liksom hoten mot journalister och makthavare.

Populismen är tveeggad och farlig på sikt
Populismen är en variant av desinformation, lockande, förrädiskt paketerad och på ytan tilltalande som den är, när den vädjar till den egna plånboken eller den egna livssituationen. Populismen kan kanske kortsiktigt tyckas motiverad, för att fånga en opinion kring elpriser, bränslepriser eller vad det nu kan vara. Men populismen undergräver tilltron till andra budskap. ”Om det nu är så lätt att korrigera för höjda priser – varför höjer ni skatterna då?” kan någon tänka. Sambandet mellan samhällets åtaganden och den enskildes roll i helheten tappas lätt bort när samhället, staten, blir en anonym myndighet som ”kidnappar våra barn”, för att ta ett exempel ur nyhetsflödet nyligen.

Sammanhållning och samsyn behövs inför omställningen
Mot bakgrund av att det finns politiska krafter som vill utnyttja en framskapad ”kris” för att vinna sympatier och för att få mandat att ta till auktoritära grepp är det viktigt att mainstream-media inte faller för frestelsen att söka konfrontation för att det ger många klick. Det behövs besinning, tålamod, kunskap, omdömesbildning och sammanhållning i samhället om vi ska klara de utmaningar samhället står inför. Det handlar t.ex. om klimatet, ekonomiska klyftor, kriminalitet och rättvisa villkor för alla i samhället i den nödvändiga omställning som kommer att ske, där vi bromsar in materialslöseri och energianvändning.

Vinst för några viktigare än kunskap för flertalet ?!?
När det står fem partier i TV-studion och förespråkar vinst före kunskap (friskolekoncerners vinstuttag i miljardklassen anses av dessa partier viktigare än att pengarna stannar i skolan) inser man att vi har långt kvar till en situation där det allmännas, allas, bästa på riktigt anses viktigare än särintresset. Några få skolmiljardärers väl och ve är viktigare för fem av riksdagens partier än att alla barn får en så bra och rättvis skolgång som möjligt. Som illustration till hur långt vi har kvar innan alla drar åt samma håll är det ett belysande exempel. Vinst för fåtalet är tydligen viktigare än framtidshopp för flertalet och att ta till vara potentialen hos så många som möjligt av våra ungdomar.

Anm. Idébruna friskolor har mycket att tillföra skolsystemet – det är de vinstdrivna koncernerna som är problemet.

Klimatalliansen tänker fel

Posted on 14 februari, 2022 by Christer Owe

Det kan tyckas som en bra idé att starta ett nytt politiskt parti när en viktig fråga behöver en uppmärksamhet den kanske inte får i debatten. Klimatalliansens talesperson, tillika tidigare ledaren för Vänsterpartiet och grundaren av Feministiskt Initiativ, Gudrun Schyman, motiverar starten av Klimatalliansen som politiskt parti just med detta. Hennes nya partibildning är tänkt att göra klimatfrågan till en så viktig fråga att det offentliga samtalet inför valet ska handla om klimatet. Jag tror att det är fel tänkt.

Samarbete eller konfrontation?
I ett uttalande till DN säger Schyman: ” Vi tror att vi kan vara effektiva som en blåslampa i baken på politiken om vi också deltar i valrörelsen”. Där kan man också läsa: ” Klimatalliansen startades i höstas av en grupp blocköverskridande debattörer som kommit samman för att satsa på klimatet i politiken. Att söka allianser bortom den konventionella höger- och vänsterskalan är ett av partiets angreppssätt.” Redan här uppstår ett stort frågetecken. Konkurrerar verksamheten med de övriga partierna eller är det en samarbetsplattform över partigränserna man strävar efter? Erfarna politiker som Schyman inser att det gäller att få medialt genomslag för sina budskap. Och ur det perspektivet är kanske en partibildning lockande. Men ser man till medias logik och hur en valrörelse är upplagd är partibildning ologisk och kanske t.o.m. kontraproduktiv till det man vill åstadkomma. Och då menar jag inte primärt att initiativet kan splittra rösterna på fler partier.

Klimatfrågan står över politiken
Att klimatfrågan är synnerligen angelägen och att det brådskar att hitta framkomliga vägar råder det ingen tvekan om. Det logiska vore enligt min mening att avpolitisera klimatfrågan om den ska få en dignitet bortom det dagliga politiska ställningskriget. Vi måste inse att klimatet förändras i en takt som är totalt oacceptabel och där omställningen och anpassningen av samhället kräver ett så brett samförstånd som möjligt, inte ytterligare konfrontation. Den tidigare ärkebiskopen KG Hammar formulerar sig så här på Klimatalliansens hemsida: ”Vi behöver leva i fred med skapelsen, allt som finns tillsammans med människan på denna planet. Det betyder att vi behöver en omvändelse och ett nytänkande på djupet avseende vår plats i tillvaron. Inte som tillvarons herrar utan som medlevande i en livets väv som omfattar allt.”

Bortom skattesatser och miljardrullning i budgeten
Det han formulerar är inte en valplattform för ytterligare politisk dragkamp mellan olika samhällsutopier, utan snarare en grundläggande idé om hur människan, vår nuvarande civilisation, behöver tänka om och göra rätt på en fundamental nivå, inte agera på en nivå som handlar om skattesatser och plus och minus i hur många miljarder i investeringar till smarta lösningar som är optimalt. Om dagspolitiken handlar om vilken smak såsen ska ha när vi lagar middagsmat, är KG Hammars och allas vår fråga snarare hur köket ska se ut och vem som ska arbeta i köket.

En möjlighet att driva en initierad och ifrågasättande agenda
Alliansen som de borgerliga partierna bildade ledde till en ny regering 2006. Fyra partier gick samman och strävade efter ett gemensamt mål. Den schymanska alliansen blandar ihop begreppen när man å ena sidan vill se klimatfrågan som den övergripande fråga den är, samtidigt som man å andra sidan vill delta i kapplöpningen om väljarnas röster på den traditionella politiska arenan. Att vara en initierad och identifierbar påtryckargrupp hade varit mer intressant ur ett övergripande perspektiv.

Alla partiers interna debatt behöver utvecklas
Då hade man kunnat driva en ifrågasättande agenda gentemot alla partier och kunnat motivera sin position utifrån ett allmänt samhällsperspektiv. Det hade varit väldigt intressant med partipolitiska interna diskussioner inom varje parti hur den som bryr sig om klimatfrågan ska rösta. För att på allvar förskjuta diskussionen bland partiaktiva, sympatisörer och väljare i varje parti i rätt riktning. Nu blir klimatfrågan, när Klimatalliansen ställer upp som motståndare istället för medspelare, en extern fråga som inte kommer att leda till någon ny slags interndebatt inom varje parti.

Vad säger du till till dina barn?
Synd, tycker jag. Det hade varit väldigt intressant att se alla Riksdagens partier formulera sig inför de existentiella och ansvarsmässiga frågor som hade kunnat väckas av en Klimatallians överordnad dagspolitiken. ”Vad säger du till dina barn och barnbarn när du lät bli att korrigera för de effekter du visste att utsläppen orsakar?” Eller ” Vilka krav är rimliga att ställa på våra politiker under kommande mandatperiod?”

Länktips: Klimatalliansens hemsida och några av personerna bakom: https://klimatalliansen.nu/#vilkaviar

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Category Archives: Strukturer och politik