Är klimatet en måste-fråga?

Måste vi agera snabbt för klimatets skull?
Frågan kan tyckas märklig. Naturligtvis måste vi göra vad vi kan för att förhindra en irreversibel temperaturhöjning på jorden, en höjning som riskerar att få ett antal jämviktssystem att tippa, ekosystem att krascha och livsvillkoren för en stor del av växter och djur att fundamentalt ändras. För att inte tala om människans livsvillkor, som ju riskerar att bli radikalt annorlunda när planeten ska hitta en ny balanspunkt mellan årstider, nederbörd, vädersystem, vindar, bördighet, temperaturförhållanden, fukt och torka m.m. Så visst måste vi. Men det tycker inte alla.

Bara sanktioner har någon tyngd
Det finns politiskt aktiva i olika partier som inte alls håller med om att vi ”måste” göra något åt klimatfrågan. Argumentet som förs fram är att det inte finns sanktioner kopplade till passiviteten. Att inte göra något kostar inget. Vi slipper betala om vi väntar med olika insatser för att minska klimatpåverkan. Därför, hävdar dessa fördröjare, måste vi inte alls göra något. Måste-begreppet är i deras värld helt och hållet kopplat till ekonomi, straffavgifter och kostnader. Om det inte kostar något i ekonomiska termer att vänta, så tycker dessa aktörer att vi inte ”måste” agera. Att bry sig viftas bort som ”vänster”.

Bara pengar räknas
Resonemanget är hisnande. Bara om det finns en direkt kostnad, straffavgift, böter eller sanktioner för ett icke-agerande skulle det således vara motiverat att göra något. När böterna uteblir är det fritt fram att fortsätta föröda planeten, hävdar man på fullt allvar.

Vinsten med stort V
Man hittar denna typ av låt-gå-politik på högerkanten, bl.a. hos de personer som tydligtvis håller på att reducera det gamla ansvarstagande, socialliberala Folkpartiet, numera Liberalerna, till ett ultraliberalt parti som enbart ser världen – och värden – ur ett kortsiktigt marknadsmässigt och ekonomiskt perspektiv. Vinst för den enskilde, för företagen och möjligen för nästa budgetår är i fokus, långsiktigt värdeskapande är ointressant för dessa personer. Människosyn, samhällsutveckling och moraliska eller etiska hänsyn får stå tillbaka för Vinsten med stort V. Då blir omfamnandet av SD inte heller något problem. Ultraliberalerna väljer 99 gånger av 100 en maximalt individuell ekonomisk frihet före en mer ansvarstagande socialt förankrad politik. I valet mellan polarisering (egoism) och jämlikhet (empati) väljer dessa personer det som gynnar dem själva.

Man undrar vad företrädarnas barn och barnbarn tycker när de får höra att ”… men farfar tjänade mycket pengar på att låta klimatet gå åt pipan…”.