Tidöavtalet har kommenterats och analyserats sedan det blev offentligt. I tidningen Syre vecka 44 skriver Malin Bergendal en i raden av texter som tar fasta på avsnittet kring bristande vandel som skulle kunna leda till utvisning av utlänningar. Och avtalets förklaring att det handlar om ”förhållanden såsom bristande regelefterlevnad, association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värden eller om det i övrigt föreligger otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet.” Man vill, som Malin Bergendal formulerar det, kunna utvisa folk för lite vad som helst. Och i avtalet paketerat som en utredning, eftersom även högern har insett att lagar ännu så länge utreds innan de stiftas.
Räcker det att delta? Malin Bergendals läsvärda text fastnar inte i de semantiska delarna av begreppen utan försöker borra vidare i innebörden där orden blir politik eller snarare omvänt: där politiken blir ord. Vad är det för värden man talar om? Är det värderingar? Och vad handlar det om när någon ”deltar i miljöer” som hotar svenska värden? Malin Bergendal landar i tolkningen att luddigheten i formuleringen kan ha varit avsiktlig. För om det det är något som kännetecknat det svenska samhället så är det frihet, öppenhet, tolerans och solidaritet med de svaga och utsatta i samhället. Och är det något som Tidöavtalet kännetecknas av så är det väl toleransens och empatins motsats.
Människosyn i fokus Min slutsats blir att Tidöavtalets skrivningar i det här avsnittet handlar om att förstärka tanken om ett luddigt och otydligt ”vi och dom”, som godtyckligt ska kunna användas både av myndigheter och av sympatisörer som ogillar något de ser i samhället. Avtalet ska legitimera en hårdare och mer avvisande attityd gentemot vissa personer, som ska känna sig ovälkomna och mindre värda. Den gemensamma bilden av vad vi i Sverige anser om andra människor, människosynen, ska förändras så att samhället på olika nivåer blir mindre tolerant.
Från järnrör och hit… Det som en gång började med några nyvalda riksdagsmäns munhuggning i juni 2010 med en känd ståupp-komiker, Soran Ismail, filmades och så småningom utvecklades till ”järnrörsskandalen” har således nu blivit en del av det avtal som ska vägleda regeringens politik i fyra år. Traditionella konservativa och liberala partier vikit ner sig för högernationalisternas tolkningsföreträde på vad det innebär att vara svensk. Och fort går det att ändra den allmänna meningen om vad som är rätt attityd. Vi som inte håller med måste inse vad som står på spel. De så kallade svärjevännerna är verkligen inte Sveriges vänner.
Viable Cities (se länk nedan) är ett strategiskt innovationsprogram som samlat 23 svenska kommuner i syfte att ta nya grepp kring hur nödvändiga klimatåtgärder kan integreras i de löpande beslutsprocesserna och kommunala budgetarna. Ingenjörer för Miljön (IfM) hade bjudit in Lena Holmberg och Charlotta Möller den 2 november till ett hybridföredrag i Göteborg och på webben för att berätta om Viable Cities. Ansatsen är rimlig. Ska vi få till en verklig omställning av samhället, där klimateffekterna hamnar under de tröskelvärden forskarna pekat ut måste vi självfallet integrera planerna i det löpande arbetet.
Inte första gången jag skriver om Viable Cities Jag skrev om Viable Cities och Cirkulär Ekonomi i juni i år och min slutsats då var att det behövs tydliga roller, ett tydligt ifrågasättande och ett brett engagemang från medborgare och civilsamhälle för att den här typen av förändringsprocesser ska lyckas. Min slutsats kvarstår. Balansen mellan maktens administratörer och gräsrötterna behöver förskjutas, dels för att fånga upp fler goda idéer, men också för att dialog och kvalitet, skyndsamhet och prioriteringar ska landa på rätt nivå. (Länk till min text i juni se nedan).
Ett helhetsgrepp Städer står för 3 procent av jordens yta och där bor 70 procent av befolkningen. Löser vi städernas dilemman är chansen stor att vi klarar klimatutmaningen. Det Viable Cities gör är att försöka samordna det som kan göras av näringslivet, forskningen, myndigheter och civilsamhälle, så att investeringar och planer synkroniseras och får bättre förankring. Man vill också tydligt täcka in hela kedjan från mål, färdplan, budget, beslut, genomförande till uppföljning och ser även digitaliseringen som en hävstång i sammanhanget. Även klimatanpassningsåtgärder finns med, särskilt på EU-nivå där liknande projekt pågår och just nu samlar 100+ städer. Bilden nedan illustrerar några av de hinder (barriers) som man har identifierat i Viable Cities.
Hinder enligt Viable Cities
Några konkreta exempel För att exemplifiera nämndes ett par projekt som genomförs. Höghus i trä i Skellefteå, Malmös initiativ att samla hela byggbranschen, Umeås satsning på mobilitet och Göteborgs digitala tvilling. Den som vill följa arbetet kan titta på de webbsända frukostmöten som Viable Cities anordnar. (Se länk nedan).
Mandatperioder ett bekymmer En svårighet är att politiken sällan tar långsiktiga grepp över mandatperioderna, men bilden av att man i alla fall försöker strukturera arbetet på ett rimligt sätt framträder. De frågeställningar och de nyckelbegrepp som användes under presentationen tyder på att man har förstått frågorna komplexitet och hur de måste fångas.
Hållbarhetsprinciper eller ramverk Inom IfM finns flera medlemmar som förespråkar att hållbarhetsarbetet bygger på de tankar som Karl Henrik Robèrt och Det Naturliga Steget (DNS) tidigt lanserade och sedan har vidareutvecklat, ofta benämnt FSSD. Det är ett ramverk för strategisk hållbar utveckling, som bland annat inkluderar back-casting för att identifiera hur man når ett visst mål och samtidigt eliminerar delbeslut som kan motverka det optimala målet ur hållbarhetsperspektiv. På en direkt fråga svarade föredragshållarna att man inte uttalat att man följer just DNS-verktyget, men att back-casting och kvalitetssäkring av målen självfallet finns med.
Medborgare välkomnas En fråga var om civilsamhället involveras och på det var svaret att olika organisationer gärna får bli medlemmar. Det nämndes också att det kontrakt som de 23 städerna (kommunerna) har skrivit under inkluderar en paragraf om att aktivt ta till vara medborgarengagemang. För intresserade finns här uppenbart en öppning.
Var är SEKOM och Klimatkommunerna? Jag hade själv inte möjlighet att ställa min fråga, men gör det här istället. Hur tar Viable Cities tillvara de kommunala nätverk som i decennier har verkat för en bättre miljö och för att hantera klimatfrågan offensivt? Jag tänker på SEKOM, Sveriges Ekokommuner som har funnits i cirka 30 år och har över 100 kommuner som medlemmar. Varför dubbelarbeta om det redan finns framtagna planer och gemensamma slutsatser att utgå från? Och ännu tydligare kanske nätverket Klimatkommunerna som specifikt arbetar med att stärka kommunernas samordnade klimatarbete. Hur tas dessa organisationers kunskaper och processer tillvara?
Tillägg i efterhand 3 november I efterhand har jag fått veta att Viable Cities samverkar med Klimatkommunerna, så det är ju positivt. Att städer och kommuner samverkar underlättar eftersom varje process i det offentliga är tidsödande och alla beslut tas i en mycket mer utdragen process än hur det ser ut jämfört med näringslivet, där beslutsvägarna ofta är korta. Varje aktivitet som stärker de kommunala processerna bör därför tas till vara, särskilt som Viable Cities vill forma utvecklingen just i samråd mellan väsensskilda aktörer och där civilsamhälle och organisationer har ytterligare andra sätt att komma fram till beslut. Bara detta med gemensamma referenslistor är ju en sådan sak som underlättar förståelsen över aktörsgränserna.
Hur ser engagemanget ut och vem bromsar? Det som naturligtvis inte heller blev kristallklart under en kort presentation är hur starkt engagemanget i verkligheten är, vem som driver på och hur viktigt arbetet anses vara? Politik är att vilja, men i det här fallet inkluderar upplägget även det proaktiva näringslivet. Så vem driver på arbetet? Var ligger bollen mellan möten och avstämningar? Hur ser rollfördelningen ut? Och kanske ännu viktigare: vilka är motkrafterna och hur ser de ut? Det finns av självklara skäl alltid aktörer och enskilda som inte vill minska sitt inflytande eller riskera att det man arbetat för reduceras i betydelse. Omställning innebär ju faktiskt att något tillkommer och något annat försvinner. Och där ligger alltid en utmaning – ingen vill ju självmant kliva åt sidan.
Men, OK, låt oss se vad det kan bli. 40 procent av Sveriges befolkning berörs av de 23 städer som försöker något. Skulle Viable Cities lyckas kanske det kan motverka den pausknapp den nya svenska regeringen har tryckt på när det gäller klimat- och miljöambitioner.
I dagarna kom en faktura på ett installationsjobb. En hantverkare hade installerat lite VVS-utrustning som behövde bytas ut i vår sommarstuga. Arbetskostnaden uppgick i detta fall till drygt 5000 kr och skattereglerna gjorde att staten, vi alla, betalade 30 procent av detta. Tack, staten.
Ingen ska uppmuntras att laga saker Äger man ett hus är det tydligen rimligt att arbetskostnaden sänks genom en liten subvention. Annat är det om jag vill låta en hantverkare reparera min gamla cykel. Då fanns förut en tydlig kompensation i form av 6 procents moms på arbetet, samma moms som används för kreativt arbete för övrigt. Den nya regeringen säger att de inte höjer skatter. Men det är precis vad de gör. För icke-fastighetsägare. För personer som vill laga sin gamla cykel, sina gamla skor eller sin nästan fungerande apparat av något slag. Ingen ska inte uppmuntras att laga gamla saker, menar regeringen. (Länktips se nedan).
Slöseriet ska fortsätta Symboliken och konsekvensen är tydlig. Fastighetsägare ska gynnas. Folk som inte har råd att köpa sig nya skor eller en ny cykel ska bestraffas med högre priser. En stegvis växande servicesektor som skulle kunna livnära sig på att hålla liv i befintliga, reparerbara, produkter ska inte gynnas. Köp nytt! säger regeringen. Inget har de förstått av hur vi måste bromsa resursslöseriet och all den energi som går åt att tillverka och transportera alla de produkter vi tror att vi behöver.
”Vi sänker bensinpriset”…. Allt ska fortsätta i de upptrampade spåren och ekorrhjulen ska fortsätta att snurra, även om klimatet tar stryk, menar regeringen och lovar sänkta bensinpriser för att säkerställa maktskiftet. (Att man sedan inte sänker priset som man lovat räknar man med att folk ska glömma bort).
De stora aktörerna har råd att betala för reklam Det är ju inte bara produktionen utan även hela reklamcirkusen som är beroende av att de stora aktörerna har råd att köpa reklamtid. Hur skulle det gå med reklambranschen om de inte fick göra reklam för produkter som ingen egentligen behöver köpa…? Och då skulle plattformarna få problem, de plattformar som är beroende av annonsintäkter.
Större skillnad kring ägandet som sådant Fastighetsägare har gynnats på ett annat och mer avgörande sätt de senaste decennierna genom prisutvecklingen på villor och bostadsrätter. Och den har i sin tur gynnats av de låga räntorna, som gjort det möjligt att köpa sig ett boende på lånade pengar. Och boende i hyresrätter har halkat efter när skillnaderna ökat. Den som inte äger sin bostad kan inte göra boendekarriär på samma sätt. Som grädde på moset har den som haft aktier kunnat se sina tillgångar växa långt snabbare än vad en yrkes- eller lönekarriär kunnat åstadkomma.
Rättvisa? Nej, inte med Tidölaget… Men själva grejen…. att den som äger sin bostad ska gynnas och de med små ekonomiska marginaler ska bestraffas… är det verkligen rimligt i ett rättvist samhälle? Eller annorlunda formulerat – varför vill en majoritet av svenska folket ha ett mer orättvist samhälle? Är det inte dags att genomskåda högerns agenda?
Textilbranschens omställning stod i fokus när RUS, Regional Utveckling i Samverkan, hade bjudit in Naturvårdsverket till ett webbinarium den 24 oktober. (Länk till RUS, se nedan). Väl pålästa presentatörer och handläggare redogjorde för mycket av det som pågår inom textilområdet, inte minst från EU. Här mina noteringar och intryck från ett faktaspäckat webbinarium. Mycket pågår, och mycket återstår, är mitt intryck. Att mer av textilbranschens produkter behöver ingå i cirkulära materialflöden är uppenbart.
Kvalitet, livslängd och klimatpåverkan hänger ihop Pga inloggningsproblem missade jag de allra första bilderna i dragningen, men när jag ser ppt-bilderna i efterhand ser jag att sambandet mellan textiliers kvalitet, förväntad livslängd och klimatpåverkan lyftes fram. Och ska vi lyckas vända utvecklingen är det nödvändigt att sluta med den typ av överkonsumtion och köp-och-släng-mentalitet som idag är så vanlig. Med ett tydligt diagram visade presentatörerna hur klimatpåverkan, energi- och vattenåtgång halveras om vi dubblerar användningstiden av varje plagg.
Det mesta eldas upp Vi fick lite siffror om textilåtervinning och volymer. När 155 000 ton textilier hamnar på marknaden per år i Sverige lämnas samtidigt 86 000 ton till återvinningscentraler eller till restavfall, dvs eldas upp. Bara 7 800 ton går till officiella Secondhandkedjor och mindre än 1 000 ton byter ägare via webb och appar. Cirka 28 000 ton exporteras, därav cirka 10 procent i form av bistånd. Kommuner som deltog på mötet nämnde också spontant bekymret med att hitta avsättning för insamlade textilier.
Mycket bra från EU och 1 januari 2025 gäller nya regler EU:s vision för den hållbara textilsektorn presenterades också. Där står faktiskt att EU vill att tillverkarna ska ta ansvar för sina produkter längs hela värdekedjan, inklusive när de blir avfall. Man håller på att revidera industriutsläppsdirektivet för bästa tillgängliga utsläppsteknik, det aviseras en omarbetad konsumentpolitik för grön omställning, man uppmärksammar problemet med mikroplaster från textilier och när det gäller miljöprestanda kommer en skärpning i kravet på att kunna styrka påståenden. Från den 1 januari 2025 ska textilier samlas in separat från annat avfall. Men Sverige har ännu inte satt ner foten i den frågan.
Lite av det som är på gång på EU-nivå
Ecodesign och miljöavtryck leder rätt När är en produkt avfall? Nya regler planeras för hur export av avfall ska få gå till. Självfallet vill EU harmonisera regelverk och definitioner. Och otyget (!) att bränna osålda batchar av nyproducerade kläder ska få ett stopp. Man nämnde också betydelsen av ecodesign och miljöavtryck som viktiga projekt som kommer att kunna landa i ett 20-tal rättsakter och innebära juridiska regelverk som branscher och tillsynsmyndigheter behöver förhålla sig till.
Hur ska konsumenterna göras delaktiga i utvecklingen? Jag hörde inte ordet viskos under dragningen, dvs möjligheten att ersätta de fossilbaserade textilierna med cellulosa, som ju rimligen bör vara en viktig åtgärd för att bromsa klimatförändringarna. Konsumentpolitik nämndes på ett övergripande plan, men ska marknaden kunna skifta karaktär är det ju helt avgörande att tillräckligt många konsumenter vill förändring. Den karaktär textilbranschen har, där låglöneyrken är vanliga och där de stora ekologiska avtrycken i produktionsledet görs i utvecklingsländer är också viktigt att den rika världen åtgärdar.
Fortfarande inget helhetsgrepp Vi måste lära oss att priset för våra billiga plagg betalas av miljön, av andra människor och av framtiden i form av klimat- och miljöproblem. Även om mycket görs och mycket av det som beskrivs är bra och låter bra, är ändå känslan påtaglig att ingen ännu har tagit ett helhetsgrepp kring denna bransch och hur branschen bidrar till vattenbrist, till kemikaliespridning, till ekonomisk orättvisa och till en mängd problem som behöver lösas. Livslängdsförlängning känns som en väldigt viktig åtgärd, dvs att höja kvaliteten och komma bort från kortsiktig volymförsäljning, som på flera sätt skadar miljön och klimatet måste prioriteras. Nya samarbetsformer kommer behövas och nya sätt att ta tillvara sådant som kan få ett fortsatt liv är viktigt.
Och så läggs miljödepartementet ner….! Hur viktig EU är som samordnare av omställningen framgick tydligt av presentationen. Och nu minskas statens resurser på området när vårt miljödepartement går i graven. Regeringen tror kanske att marknaden är bäst på att forma konkurrensneutrala lagar för att begränsa sig själv…? När miljöfrågorna äntligen fått lite fart väljer Sverige att bromsa sina ambitioner. Inte för att gynna svenska företag, som ju behöver EU:s gemensamma regelverk för att utvecklas. Och inte för att gynna svenska konsumenter, som även i fortsättningen kommer att lockas att köpa textilier med kort livslängd och minimal kvalitet. Och framför allt inte för att gynna den rimliga utvecklingen bort från kemikaliesamhället, okontrollerad klimatpåverkan och mikroplaster i havet, i fisken och i vårt blod. Det känns som att det dröjer länge innan textilbranschen är cirkulär på riktigt. Även om vissa steg tas i rätt riktning.
Det är regeringskris i Storbritannien. Igen. Det konservativa partiet vann stort 2019 i det senaste parlamentsvalet, men de skulle enligt opinionsmätningarna förlora stort mot Labour om det vore val idag. Storbritannien är en viktig del av Europa, de ingår i G7-gruppen, i NATO och har – fortfarande – Europas kanske viktigaste finansiella centrum i London. Men problemen för britterna är att de lyssnade för mycket på populisterna på högerkanten med Nigel Farage i spetsen när de röstade för Brexit. Att lämna EU skulle, hävdade Boris Johnson och alla brexitörer, återge britterna självbestämmandet och de skulle slippa alla märkliga lagar som EU lade på dem. Ekonomin skulle blomstra och allt skulle bli bättre bara UK lämnade EU, hette det. Anti-brexit-kampanjen försökte få folk att förstå att Brexit skulle kunna leda till en kraftig ekonomisk nedgång, men det hjälpte inte. Britterna valde att lämna EU och en lång förhandlingsprocess påbörjades. Vid nyår är det två år sedan banden kapades. Nu börjar effekterna bli tydliga.
Brexit kostade fyra procent plus minskad rörlighet Financial Times har gjort en halvtimmes film om effekterna av Brexit för det brittiska näringslivet. (Se länk nedan). Både ekonomer och företagare ger i filmen en dyster bild av hur Brexit påverkade den brittiska ekonomin. Totalt sett har den brittiska ekonomin tappat cirka 4 procent beroende på Brexit. Nya handelsavtal med Australien och nya Zeeland skulle enligt anhängarna kompensera för förluster av affärerna med EU. Nu syns effekterna i statistiken och frigörandet som skulle ge ekonomin i Storbritannien en skjuts har gett ett knappt mätbart resultat i form av en em ökning med 0,08 procent tack vare de nya avtalen med Australien, att jämföra med de 4 procent hela ekonomin tappat. Även britter kan räkna, även om det inte låter så i tennis.
Krångel, mindre investeringar och ökad osäkerhet De företagare som yttrar sig i filmen beskriver hur allt har blivit krångligare. Regler, registrering, transporter, tullar, byråkrati… allt har blivit så mycket svårare när Storbritannien inte längre är en del av den gemensamma marknaden. En stor del av arbetskraften från östra Europa har också lämnat, vilket skapat problem för en del branscher. Det som framför allt har bromsat ekonomin är emellertid att investeringarna har minskat. Detta för att investerare vill ha säkra kalkyler för att ta risker med sitt kapital. Osäkerheten kring brexit-effekterna har bromsat in investeringarna och skapat en osäkerhet kring lönsamheten i den brittiska ekonomin. Och som också sägs i filmen – när ekonomin bromsar in och tappar fart är det de svagaste grupperna i samhället som får ta den största smällen. Utsatta grupper har inte marginaler att hantera ökade kostnader, arbetslöshet etc. Dessutom lurar hela tiden en uppblossad konflikt i Nordirland i vassen.
Var Truss politik det sista försöket att bedriva skattesänkarpolitik? Det som nu tillkommit uppepå Brexit-problemen är Putins krig, den snabba prisökningen på olja, gas och i praktiken all energi. Inflationen stiger och allt blir dyrare. När premiärminister Truss försökte lägga en Thatcher-inspirerad budget med skattesänkningar gjorde finansmarknaden en skarp sväng neråt och underkände receptet för att komma till rätta med problemen i den brittiska ekonomin. Det tog ett par dagar och så insåg fru Truss att hon inte hade någon framtid som premiärminister. När ett samhälles ekonomi skakar på den nivå som nu är fallet måste staten agera på ett helt annat sätt för att inte spä på problemen. Skyddsnät och stöd måste användas för att inte ruinera småföretag, drabba vanliga anställda på ett allvarligt sätt och därmed grundvalen för skatteintäkterna. Krishantering är inte identisk i varje given situation. Den s.k. trickle-down-teorin som under 40 år har varit högerns favoritmedicin, där skattesänkningar för de rika sägs frigöra kapital som ska ge skjuts åt hela ekonomin, vilket skulle gynna alla i samhället…. den teorin har nu visat sig inte fungera.
Hur går det när högern tar intryck av extremhögern? Lärdomen från Brexit och Storbritannien är att när de konservativa lyssnar för mycket på högerpopulisterna får de problem. Kristersson har gjort sig beroende av ett parti som länge förordat ”Swexit”, ett parti som har täta relationer med Putins Ryssland, med Orbans Ungern och med högerextrema rörelser. Det bådar inte gott att samarbetet nu är formaliserat i slottsavtalet som i praktiken ger Åkesson ett avgörande inflytande på budgeten och alla viktiga samhällsområden, samtidigt som det är Kristersson och hans kompisar som formellt kan avsättas. Åkesson har en guldsits och kan tvinga igenom sin politik utan att behöva ta ansvar. Det är ett olyckligt sätt att kringgå demokratin. Makt och ansvar ska alltid hänga ihop.
Lätt att bli bedrövad Det finns flera parallella händelser som också spelar in. I Italien tillträder i dagarna en uttalat post-fascistisk premiärminister. I USA spelar fortfarande Trump och hans demokratisabotörer en stor roll, inte minst för nomineringarna av republikanska senatorer till mellanårsvalet. Samtidigt som Biden med ålderns rätt inte kan sägas ha framtiden för sig. Och så uppepå det Putins Ryssland, mullornas Iran, Xi:s Kina och ett stort antal auktoritära och korrupta ledare i alla världsdelar, där de alla undergräver demokratin och inte har en rättvis klimathantering överst på sin agenda. Ser man utvecklingen i stort är det lätt att bli bedrövad. Människans oförmåga att organisera sig på ett medmänskligt, hållbart sätt är påtaglig. Och vem vet hur många chanser vi får?
Professor Lina Bertling Tjernberg är föreståndare för KTH:s energiplattform och har en gedigen bakgrund inom forskning kring elproduktion och kraftöverföring. Den 21 oktober höll hon en presentation arrangerad av Sveriges Ingenjörer som hade titeln ”Ingenjörerna och energin – Vem löser framtidens energisystem?” Föreläsningen och hennes presentation ska finnas att hitta i efterhand på Sveriges Ingenjörers hemsida.
Bra genomgång av ett komplext ämne Lina Bertling gick i rask takt igenom hur det nuvarande elsystemet ser ut ur ett europeiskt perspektiv, hur elproduktion har fått en allt större betydelse och betonade flera gånger vikten av samverkan. I takt med att energi- och el-systemen blir allt mer komplexa krävs en ökad samverkan mellan olika aktörer så att produktion, kapacitet, synergier med värmebehov, energilagring och inte minst smarta elnät tas till vara. Hon betonade att just smarta elnät har potential att betyda väldigt mycket när Afrika ska elektrifieras.
Det är inte cirkulär ekonomi när det är optimerad återvinning Ett par gånger berörde hon begreppet Cirkulär ekonomi, men tyvärr på det sättet som många gör idag genom att likställa cirkulär ekonomi med en optimerad återvinning eller återproduktion av material, komponenter och produkter. Det är tråkigt att konstatera att optimerad återvinning likställs med Cirkulär ekonomi i så många sammanhang. Att optimera materialflöden är bara en mindre del av den cirkulära ekonomin, som ju innebär att affärsmodellerna ser helt annorlunda ut och att ägande, nyttjande och ansvarsfrågorna fördelas på helt nytt sätt. Men bortsett från detta så innehöll presentationen flera intressanta budskap.
Bra kommentarer till slottsavtalet Bland annat betonade föreläsaren att klimatfrågan berör så många fler områden än energi, vilket ju den nya regeringen tycks blunda för. Hon talade mycket om behovet av samverkan, att knyta ihop lösningar och att minska polariseringen, som lätt blir fallet när energislag ställs mot varandra. För att klara den framtida energiförsörjningen är kärnkraft inte absolut nödvändig, nämnde hon också. I sin analys av regeringens slottsavtal saknade hon den tydliga viljan att samarbeta och nämnde även att det finns en formulering om teknikneutralitet i avtalet, samtidigt som avtalet inte är just teknikneutralt när det innehåller en specifik satsning för att möjliggöra ny kärnkraft.
Det var ett otydligt ”vi” som hela tiden nämndes… Häromveckan bestod den svenska elmixen till 55 procent av vindkraftsel, nämnde hon, och betonade att vind är gratis. Något som vi bör ta fasta på. På en direkt fråga bekräftade hon att cirka 100 timmar per år behöver Sverige hantera en elbrist. Ofta täcks behovet då av Karlshamnsverket. Att priset är högt på el hänger samman med att marknaden vill tjäna pengar. Den som producerar el säljer den hellre än kör sin fabrik, som hon sa. Resonemanget haltar naturligtvis eftersom vi inte har ett statskontrollerat energisystem, där ”vi” producerar el till ”våra” fabriker.
Vem ska egentligen tjäna på elen? Flaskhalsarna i överföring av el är ett problem för de aktörer som vill ha en jämn och likvärdig prissättning på el. Samtidigt, och det nämndes inte i föreläsningen, finns det ju aktörer som gärna ser att det finns stora skillnader i tillgång och efterfrågan, eftersom det är så vinsterna kan uppstå. Hela frågeställningen illustrerar enligt min mening hur viktigt det är att vi generellt i samhället får en ny syn på avvägningen mellan företagsnytta, samhällsnytta och framtidsnytta. Vem är det egentligen som ska tjäna på produktion och resurser?
Men vi har ju inte ens en prototyp framme? När det gäller de s.k. modulära kärnkraftverken hade Lina Bertling en mycket optimistisk syn. Hon räknar med att de ska kunna leverera el till nätet redan år 2030. Och ungefär samtidigt ska vindkraften ha byggts ut så att vi klarar energiförsörjningen, menar hon. Vad som motiverar hennes optimism angående de modulära kärnkraftverken är lite oklart. Det finns ju i dagsläget inga prototyper i drift, prototyper som skulle kunna möjliggöra fastställande av lagstiftning, kriterier och villkor för byggnation, drift, underhåll, säkerhet m.m. kring denna nya typ av kärnkraft. Och tekniken behöver ju få en prislapp för att investerare ska bli intresserade. Framför allt om det ”modulära” tänket med serieproduktion av enheter ska komma till stånd för att sänka kostnaden före idriftsättning. Men också vem som ska ta vilken risk i vilket skede och hur intäktssidan ska garanteras för att kalkylerna ska hålla. Och så hela utbildningssidan – vem ska utbilda alla de drifts- och underhållstekniker som behövs när väl en prototyp är igång? Och hur ska återvinningen ske? Det finns massvis med frågor som förespråkarna aldrig redovisar. Det enda vi vet är att staten, skattebetalarna, ska stå för notan enligt slottsavtalet.
Bra om balans, överföring och pumpkraft För att runda av med något positivt – det var ett pedagogiskt och tydligt föredrag, inte minst kring de två viktiga problemen med balans i elnätet mellan produktion och användning samt de överföringsproblem som nuvarande system innehåller. Hon betonade också hur väl vattenkraften fyller sin funktion som baskraft för att hålla igång systemet. Tanken på att skapa pumpkraftverk i övergivna gruvor var också intressant. Om man pumpar upp vatten när elen är billig kan generatorer alstra el när vattnet faller tillbaka ner i gruvan. Inte minst när det blåser rejält på fjället och elen annars skulle gå förlorad är det en intressant lösning.
Ett parti sticker ut när det gäller ogillande i mångas ögon. Det är påfallande många som spontant uttrycker negativa åsikter och känslor kring Miljöpartiet. Kanske t.o.m. hatiska formuleringar. Detta syns mest i sociala medier, där det är lätt att haka på olika trender och tyckanden. Att stora delar av högern och deras väljare gör allt vad de kan för att politiskt och på känslomässiga plan uttrycka sig negativt om Miljöpartiet är kanske inte så förvånande på ett ytligt plan. Det blir svårare att förstå aversionen om man väger in ett långsiktigt ansvarstagande för kommande generationers möjligheter att leva ett gott liv. Att vara konservativ innebar förr att man bevarade värdefulla resurser på ett klokt sätt. Den dimensionen har nu helt gått förlorad.
Konsumtionen är central Det som sticker ut och retar gallfeber på en del högermänniskor är naturligtvis budskapet att vi måste ställa om konsumtionen. Att dagens överkonsumtion är fel och att vi alla måste rätta oss efter vad planeten tål av resursuttagande, utsläpp och fossil energianvändning. Livsstilen är med andra ord hotad av några miljömänniskor som upplevs leva i en annan värld. Konsumtionen, eller kanske konsumismen, är en så central del av livsföringen för många att de inte kan tänka sig att ändra den.
Kortsiktighet och egoism Att vi överlevde på 90-talet, då vi konsumerade hälften så mycket kött som idag, vill ingen höra talas om. Köttkonsumtionen är mer eller mindre helig för många svenskar, som bara av det skälet tycker illa om miljöfolket. Bensinen är en annan nyckelfråga. En elbil kostar en miljon hävdar högerns mediala stjärna Busch och får inga motfrågor av journalister som känner hur opinionsvindarna blåser. Och nu ska priset vid pumpen sänkas. Så att ”vanligt folk har råd att köra bil”. Kortsiktigheten och egoismen satt i system och på köpet bromsas miljöfolkets ”negativa” inflytande på utvecklingen.
Om freon-problemet hade hänt idag – en illustration Om vi för ett ögonblick tänker oss att krisen kring det uttunnade ozonlagret (som upptäcktes på 80-talet) skulle inträffa idag blir argumentationen från högerhåll extra tydlig. Låt oss anta att det inte fanns något alternativ till freonet. Argumentationen från högerhåll skulle då handla om att ”Det är ju kineserna som får avstå kylskåp för de är så många. Jag vill fortsätta använda mitt kylskåp!” och ”Någon annan får lösa problemet, det är inte jag som ska ta ansvar för ett hål i atmosfären nånstans långt borta!” och ”De vill tydligen att alla svenskar ska skaffa sig en jordkällare – så otroligt verklighetsfrånvänt!” osv. Det är precis så högern argumenterar idag. Nån annan, kineserna är många och så otroligt världsfrånvänt att tro att alla kan avstå ….
Den heliga tillväxten Hotet mot dagens livsstil är det centrala i aversionen och hatet mot Miljöpartiet. Konsumtionen håller igång tillväxten och vi behöver tillväxt för att hjulen ska snurra och för att alla ekonomiska kalkyler ska fungera, att vinster ska kunna plockas ut och att aktieägarna ska bli nöjda, särskilt som våra pensioner också är kopplade till den ekonomiska spiralen. Hotet upplevs som närmast existentiellt, medan lite stormar, översvämningar och torka ju hela tiden drabbar någon annan, som det tydligen inte alls är synd om. (Det räcker att ta del av kommentarsflödena på sociala medier kring att en tredjedel av Pakistan nu är översvämmat för att inse hur synen på andra människor förändrats och präglats av ett onyanserat vi-och-dom-tänkande).
Möjlighet snarare än hot En slutsats måste bli att det upplevs som direkt hotfullt att tala i termer av ”minskad konsumtion” eller ”omställning”. Ska en majoritet av svenskarna bejaka en hållbar livsstil måste den innehålla mer av förbättringar och utveckling och mindre av uppoffringar och tillbakagång. I konsumismens tidevarv är det svårt att få gehör för sådant som hotar livsstilen. Förnuftet, forskning, vetenskap och bevis i olika former biter inte på människor som likställer tyckande med fakta och där deras företrädare – politiker på högerkanten – inte drar sig för att slira på sanningen.
Undantagstillstånd är nyckeln till den absoluta makten Exakt hur en omställning utan omställning ska marknadsföras och genomföras tål att fundera på. Ju längre vi väntar desto större är risken att det enda som återstår är att staten tar till alla maktmedel för att upprätthålla samhällsordningen och Åkesson får sitt efterlängtade militära undantagstillstånd. (Ref se nedan). Och när det väl är på plats kan han kontrollera alla informationsflöden i syfte att upprätthålla ordningen. Vi är redan på detta sluttande plan, något som den senaste regeringsbildningen illustrerar.
Ref till undantagstillstånd. Det var i september 2021 som det skedde ett bombdåd i Annedal, Göteborg och dagen efter stod Åkesson i SVT och krävde militär på gatorna och undantagstillstånd. Åkessons reflexmässiga argumentation beskrivs så här i efterhand på nätet: ”28:e september 2021 briserade en kraftfull bomb i Annedal, Göteborg. Många blev förfärade och tankarna gick till de som hade drabbats. Endast timmar efter dådet skriver Jimmie Åkesson på sin facebook-sida om det. Vad vi ska ha i minne är att just i det läget visste varken han eller någon annan, vem eller vilka som låg bakom. Men Jimmie krävde med en mycket indignerad ton bland annat undantagstillstånd och visitationszoner.”
The Circularity Gap Report för Sverige har just presenterats. (Länk se nedan). Den visar att vi har stora flöden av material, 25 ton per person och år för att vara mer precis, som bara till 3,4 procent räknas som cirkulerade. Närmare 97 procent av de material som passerar Sverige varje år blir således med detta sätt att räkna inte en del av en cirkulär modell. Mycket av det som flödar in i landet blir energi via fjärrvärme och mobilitet för fordon. Mycket blir bara spill som hamnar på fel ställe och annat blir bestående konstruktioner, hus och infrastruktur. 3,4 procent är inget att skryta med. Som jämförelse ligger Österrike på cirka 9 procent och Nederländerna på 24 procent.
En liten men nödvändig invändning från min sida Rapporten utgår ifrån de miljoner ton material som flödar genom Sverige varje år och som till liten del, 3,4 procent, utgörs av material som redan har varit i omlopp. För förståelsen av vad cirkulär ekonomi kan vara är det en begränsning, eftersom vi behöver se över hela samhällsekonomin, inte bara den del som handlar om mätbara ton material och fysiska produkter. Den nya ekonomin kommer att behöva utgå från utveckling av stora delar av tjänstesektorn, reparationer, serviceyrken, all utbildning, kultur osv. Allt detta kan utvecklas inom ramen för cirkulär ekonomi, men den delen kommer av naturliga skäl inte med när fokuset är fysiska flöden. Återvinningsindustrin i sina olika grenar tycks ha ett tolkningsföreträde idag när det gäller Cirkulär Ekonomi, som återkommande kommer till uttryck i olika sammanhang. Men åter till rapporten, som är värd att ta del av, naturligtvis.
Vi har särskilda förutsättningar och komplexa systemfel Man har genom åren lärt sig att ta all statistik med en nypa salt. Det går att bevisa mycket när man väljer ut vad som ska räknas och hur det ska presenteras. Att Sverige har så låg andel återbrukat material i produktionen beror till en stor del på hur industrin ser ut. Gruvor och skogsindustri genererar t.ex. mycket avfall. Vi har stora avstånd och mycket transporter av allt som produceras. Vi bor inte lika tätt som i andra länder. Det blir många kvadratmeter boyta per invånare, särskilt när vi inkluderar fritidshusen. En bil körs 23 minuter per dygn i snitt, resten av tiden tar den bara plats och förlorar i värde. Det finns många systemfel i den komplexa välfärdsekonomi vi har byggt.
Sex områden som behöver korrigeras Carl Jensen från RISE presenterade rapporten vid ett webbevent den 13 oktober och sammanfattade i sex områden vad vi bör ta tag i för att öka återanvändningsgraden av de 267 miljoner ton som flyter genom landet varje år. Det handlar om byggande och boende, där det finns mycket att göra. Det handlar om livsmedelssektorn där vi generellt sett konsumerar för mycket. Tillverkningssektorn kan bli bättre på att använda återbrukat material. Skogs- och gruvindustrierna pekades ut som ett fjärde område som har potential att minska, liksom mobilitetssektorn, där vi måste bli bättre på att samutnyttja resurser, för att inte tala om konsumtionen som sådan, där det finns mycket att göra.
Orsakerna I rapporten beskrevs fyra grundläggande orsaker till de bekymmer vi har. Det handlar i korthet om lagstiftningen, det handlar om affärsmodeller som fortfarande är linjära, det handlar om att säkerställa egenskaper och kvalitet på återbrukat material och om beteendefrågor, där våra konsumtionsmönster leder till den överkonsumtion vi har idag.
Grundläggande orsaker enl The Gap rapporten
Ett steg i rätt riktning men mer behövs Vi behöver minska konsumtionen, men i dagens politiska landskap är det ett svårt budskap att sälja in. Reklamen i olika kanaler har i decennier trummat in konsumtionen som den livsstil som vi alla förväntas sträva efter. Ekonomin i landet har inte byggts upp av ett långsiktigt och medvetet hushållande med resurser och bevarande av befintliga produkter, hus eller ägodelar. Tvärtom. Hela tillvaron, inklusive banksystemet, värderingar, säkerheter och skatter bygger på att hjulen snurrar fort och helst fortare. Tricket ligger i att vi hittar andra sätt att frikoppla material- och energianvändning från välfärdens grundbultar. Vi måste betala varandra för annat än resursanvändning.
Som underlag för förståelsen av vad vi håller på med är rapporten ”The circularity Gap Sweden” användbar. Som beslutsunderlag för politiska beslut är den mer svåranvänd, eftersom sambanden mellan ekonomi, volymer och livsstil behöver klarläggas och utvecklas.
Snart har det gått två år sedan Donald Trump förlorade presidentvalet USA. Men han fortsätter att ha ett starkt grepp om det republikanska partiet. Som få andra har han haft förmågan att samla en opinion bakom sina budskap om ”Make America Great Again” och liknande. Det är den opinionsmässiga styrkan som har gjort att han fortsatt att ha partiet som gisslan. Samtidigt maler rättvisans kvarnar även i USA. Trump riskerar åtal på diverse punkter. FBI gjorde en räd i Trumps bostad i Florida och hittade dokument som Trump inte hade rätt att ha där. I förlängningen riskerar Trump att dömas för olovlig hantering av hemligstämplade dokument.
Olika förklaringar Trump har sedan FBI-räden haft olika sätt att (bort)förklara innehavet. Från att han har rätten och förmågan att tänka att ett dokument är hemligt så är det i samma ögonblick hemligt – till att allt var iscensatt av FBI och ”liberaler” som vill honom illa. Det intressant nu är att han i ett av sina framträdanden sagt att ”It´ s mine”. (Se länken med Youtube-klipp nedan).
Rättstillämpningen blir ett särintresse Han erkänner att han haft ett antal lådor i källaren med dokument som FBI hävdar borde ha lämnats till regeringens arkiv, men som Trump nu hävdar att de är hans. Trump hävdar också att det inte handlar om något brott. Dokumenten är hans. Hans supportrar litar naturligtvis på honom. Säger Trump att det är hans dokument så är det så. FBI blir på så sätt reducerad till ett särintresse av Trump. ”It´ s mine”, säger Trump och hävdar därmed att FBI har fel när det gäller grundfrågan om vem som har rätt att inneha hemligstämplade dokument.
Han vill tillbaka Låt oss inte glömma att Trump drev på och inspirerade sina mest våldsbenägna anhängare den 6 januari 2021 till att storma Capitoleum och försöka förhindra att Joe Biden utsågs till nästa president. Det är mot den bakgrunden man ska förstå Trumps agerande. Han vill nu få sina anhängare att stödja honom i kampen mot ”Washington” och vill utmåla sig själv som offer för en komplott. I förlängningen vill han mobilisera sina stödtrupper i ytterligare ett försök att omkullkasta de demokratiska institutionerna och de rättstillämpande instanserna i syfte att än en gång kliva in i Vita Huset.
Likheter med Sverige Även om Trump kanske inte lyckas med detta – låt oss hoppas det – visar han vägen för ”näste Trump” som kan gå i hans fotspår och kanske lyckas. Och visst är det märkligt. En av USA:s rikaste personer stöds av människor med låg utbildning, med enkla jobb och där känslan av revansch ligger nära till hands. Mönstret går igen i flera länder, även hos oss. När Ny Demokrati stormade fram för 30 år sedan var det Bert Karlsson som tog plats tack vare samma dubbla koppling till smart businessman och att han som skivbolagsdirektör hade en ”känd-från-media”-plattform. Det som hänt sedan dess är utvecklingen av sociala medier som formar megafoner kring varje enskild tyckare och svallvågor av klickanden som dessutom fejkas fram. Och Ny Demokrati banade väg för SD, som tackade och bjöd in Ian Wachtmeister till sina möten.
Och nu sitter Ulf Kristersson och funderar på hur han ska hantera den högeropposition som han samtidigt är helt beroende av.
I söndagsintervjun i P1 den 9 oktober fick Roland Poirier Martinsson svara på frågor från Martin Wicklin om konservativism, religion och sin egen bakgrund. Martinsson presenterades som doktor i teoretisk filosofi, katolik och abortmotståndare men också en person som vuxit upp med en alkoholiserad pappa i ett relativt fattigt hem. På ett sakligt och genomtänkt sätt distanserar sig Martinsson från de högervindar som för närvarande sveper över västvärlden. Bland annat genom att beskriva sin egen, mer ansvarstagande, variant av konservativism som de små stegens förändring, där varje förändring går att återställa. Detta till skillnad från de radikala högerkrafter som tar allt större plats i politiken och i samhällsdebatten. På något sätt kändes det för en gångs skull befriande att lyssna till en klok konservativ person.
Motreaktionen var väntad Martinsson, sa intervjuaren, var tidigt ute och förutspådde för cirka 12 år sedan de konservativa motreaktioner som skulle komma på de liberala guldåren med skattesänkningar och med olika initiativ att sätta individens frihet (i praktiken egoismen) i centrum. Den stora skillnaden är naturligtvis framväxten av sociala medier, som ger en helt annan resonans åt populister och auktoritära ledare. Nixon hade inte avgått i samband med Watergate-skandalen, hävdas det i programmet, om det på 70-talet hade funnits sätt att fånga opinioner som idag.
Ism:ernas fram- och baksidor Riktigt intressant blir Martinssons resonemang när han talar om de olika ism:ernas fram- och baksidor. Om hur konservativismen har gemenskap och trygghet på framsidan och sin baksida i risk för intolerans och ytterst fascism, om hur socialismen eller vänsterrörelser har jämlikhet och rättvisa som framsida och tvång och ofrihet som baksida, om hur liberalismen har frihet och särskild individens frihet som framsida medan baksidan utgörs av risken för en upplösning av gemenskapen, upplösning av normer och rotlöshet som en följd. För att ett samhälle ska må bra måste en stor del av befolkningen dela uppfattningar, menar Martinsson.
Tolerans ett nyckelord En stor del av intervjun ägnas åt Martinssons privata religionsuppfattning, hans uppväxt och hur han anser sig kunna vara emot abort samtidigt som han är för rätten till abort av principiella skäl. Det är sunt att höra en klok person skilja på sitt egen ställningstagande och vad som är rimligt att hålla fast vid för att ge utrymme åt andra uppfattningar än den egna. Fler än Martinsson borde lära sig skilja på den egna åsikten och rimligheten att ge utrymme åt en mängd olika åsikter. Ett sådant förhållningssätt bygger på respekt för oliktänkande som ju blir ett tidigt offer när de auktoritära strömningarna får styra.
Synd att frågan om miljö och klimat aldrig kom upp Det som känns synd är att intervjuaren aldrig kommer in på miljö- och klimatfrågan. Hur ser en konservativ tänkare på ansvaret för vår livsmiljö, ansvaret för allt levande på jorden och ansvaret inför kommande generationer? Det hade varit mycket intressant att höra en klok konservativ röst förklara hur han ser på människans självpåtagna ”rätt” att överutnyttja resurserna och vårt nuvarande system som omöjliggör ett rimligt liv för kommande generationer.
Jag skulle aldrig själv kalla mig konservativ. Men jag gillar den del av hans resonemang som handlar om tolerans och respekt för andras ställningstaganden och vikten av att värdera ansvarstagandet för det gemensamma som vi kallar samhälle.
