Category Archives: Strukturer och politik

Strukturella perspektiv, politik.

Bättre kan ni, SVT !

Posted on by
Reply

Morgonstudion på vardagar i SVT är inget program jag regelbundet följer. Jag vill själv välja vad jag fångar upp av nyheter på annat sätt, hellre än att matas med vad någon annan tycker att jag ska ta del av. Idag 25 maj råkade jag höra en del av programmet eftersom TV:n stod på i ett intilliggande rum. En nyhet handlade om vallokalundersökningen som presenterades och kommenterades. I samma inslag kommenterades även SD:s förnyade förslag som syftar till att ifrågasätta det svenska EU-medlemskapet. En annan nyhet var att Ron DeSantis, guvernör i Florida, nu tänker försöka bli republikanernas presidentkandidat i nästa års val i USA. Av allt som händer i Sverige och i världen valde SVT att ägna mycket tid åt ovanstående.

Massvis med frågor hanteras av EU, men det är ointressant?
Sverige är ordförandeland i EU just nu. Över 2000 möten på toppnivå äger rum i Sverige under ett halvår. 11 procent av svenska folket är negativa till EU och vill att vi lämnar EU och sätter oss i samma besvärliga förhandlingssits som britterna efter Brexit. Jag kommer inte undan känslan av att SVT i sin nyhetsvärdering letar efter tydliga konfliktytor. De tycks tro att det blir bättre TV om det finns en tydlig motsättning att exponera. Att bara sammanfatta hur 2000 möten har gått relativt målsättningar, ambitioner, förväntningar eller relativt andra länders ordförandeskap är tydligen inte så intressant. Hellre blåsa liv i en icke-fråga, som Swexit, tycks man resonera. Och då kan ju inte Åkesson och hans kumpaner klaga på hur ”vänstervridet” SVT är, kantänka, när SVT väljer att lyfta SD:s hjärtefrågor.

Vilken världsordning gäller om republikanerna vinner 2024?
Även DeSantis-beskedet att han tänker utmana Trump om att bli republikanernas presidentkandidat 2024 innehåller en tydlig konfliktkomponent. Trump mot en yngre Trump-kopia. Tävling i vem som ligger bäst till i opinionen. Som om politiken bara handlade om att gillas. Inte vad vederbörande vill åstadkomma som beslutsfattare. SVT ägnar enligt min mening alldeles för mycket tid år pseudohändelser, där personfrågor och ”gillanden” lyfts fram på bekostnad av vilken samhällsutveckling politikerna vill verka för. Trump säger att han avslutar Ukrainakriget på 24 timmar om han blir president. Tänker han ta en fika med Putin och montera ner NATO?

Nyhetsvärderingen tycks bygga på sökande efter konfliktytor
Bara för att det ger många klick och drar annonsörer åt klickmedia betyder det inte att Public Service måste haka på och förstärka nyhetsvärderingen som bygger på konflikter och motsättningar på individ- eller gruppnivå. Det borde finnas en tydligare ambition hos SVT att fördjupa förståelsen hos tittarna för hur saker hänger ihop och vad som är viktigt. Bara för att Åkesson vill få fokus på Swexit måste inte SVT haka på. Bara för att Fox News och CNN blåser upp DeSantis kandidatur måste inte ett långt inslag handla om att det republikanska partiet tycks välja mellan en äldre och en yngre trump-liknande figur. Det finns så mycket annat att rapportera och förklara.

Man borde kunna förvänta sig bättre av Public Service.

Länktips: https://www.svtplay.se/video/ePnGbbk/morgonstudion/idag-06-00?id=ePnGbbk

Far och flyg, ministern!

Posted on by
1

Infrastrukturministern i högerregeringen heter Andreas Carlsson och representerar KD. Han citerades nyligen i Expressen, där han uttalade sig positivt och optimistiskt kring flyget. Han hävdar att vi snart har elflyg i luften och att flygandet kommer kunna öka. (Länktips till artikeln, se nederst).

Flyg är inte bara flyg, ministern!
Uttalandet är felaktigt på ett antal olika sätt. Det finns förvisso små, lätta eldrivna flygplan med plats för ett fåtal passagerare redan idag. Men ska flyget klara längre sträckor och framför allt fler passagerare behöver flygplanstillverkarna hitta en rimlig ekonomi, en tekniskt tillförlitlig och lättviktig lagringsteknik och en – just det – infrastruktur och ett stödjande system som inte blint litar på marknadens förmåga att lösa alla problem.

Livslängd, avskrivning, ekonomisk förlust…
Före pandemin räknade man med att det ständigt befann sig en miljon människor i luften, samtidigt. Dvs i storleksordningen minst 6 – 8000 flygplan var samtidigt luftburna varje timme på dygnet. Alla dessa flygplan och deras minst lika många ”avbytare” på marken ägs av någon och har ett bokfört värde i en verksamhet, förväntas dra in intäkter för att täcka investeringen och ge vinst åt någon aktör. Tänker sig Andreas Carlsson att skattebetalarna ska gå in och ta kostnaden av snabbavveckling av fossildrivna flygplan? Eller hur ska den förtida utfasningen av den befintliga flygplansflottan gå till? Anm. Ett exempel på livslängd för ett flygplan är överljudsplanet Concorde som tillverkades år 1969 i 20 exemplar och gjorde sin sista flygning år 2003.

Kringparametrar och avlägsen samsyn
En infrastrukturminister borde inse att ska elflyget fungera måste det finnas laddstrukturer för batteriflyg, distribution för vätgas om planen ska drivas av bränsleceller, för att alstra elektrisk ström under flygningen osv. Till detta kommer nya internationella regelverk, utbildning av personal på flygplatser och diverse säkerhetsbestämmelser. Det går heller inte att bortse ifrån att det just nu pågår ett krig i Europa, där stridande parter knappast är intresserade av att ingå avtal. En annan osäkerhet är hur Kinas ledare kommer att agera, när de kinesiska teknologiföretagen inte får delta i de internationella stora upphandlingarna. Samsyn och överenskommelser känns avlägsna.

Vad han kunde ha sagt
Men om vi för ett ögonblick bortser från tekniska och ekonomiska invändningar mot påståendet att vi ”snart har elflyg” och ”kommer kunna flyga mer än förut”, så kan vi på ett annat plan (!) notera hur Andreas Carlsson missar chansen att använda teknikskiftet till att samtidigt sätta fingret på hur viktigt det blir att ändra beteendet. Han kunde ha sagt att vi måste ”räkna med att behöver göra helt andra resval i en nära framtid” eller något liknande. För att passa på att få folk att förstå att det ideliga och slösaktiga användandet av fossila kolväten just nu driver på för en flera hundra år lång klimatförändring, som vi inte vet vad den innebär av uppoffringar för oss, våra barn och barnbarn. Han kunde ingjutit lite hopp i elflygets möjligheter, möjligen, men borde tydligt ha markerat att det tar tid att byta ut tusentals flygplan och att människan måste anpassa sig till vad planeten tål av utsläpp. Men det gjorde han inte.

Bedrövligt med politiker som försvårar för kommande beslut
Det är bedrövligt med politiker som försvårar sitt eget arbete. Politiker som inte tar ansvar, utan som bara säger det de tror att deras väljare vill höra. Och som inte tar sin roll på allvar. Är man infrastrukturminister har man faktiskt ansvar för den typ av infrastruktur som finansieras av skattemedel och som är tänkt att hjälpa industrin, kommuner och andra att göra sina delar. Varje gång en politiker mörkar hur verkligheten ser ut försvårar han eller hon för kommande politiker att ta rätt beslut.

Det finns bara en passande slutkläm på denna text: Far och flyg, Carlsson!

Länktips:
https://www.expressen.se/nyheter/ministern-vi-kommer-att-flyga-mer-an-i-dag/

Marknad eller demokrati?

Posted on by
Reply

425 ppm har vi kommit upp i nu. Det blir inga rubriker. CO2-halten i luften har inte varit så här hög på 3,6 miljoner år. Ökningstakten stiger dessutom. Per tioårsperiod har CO2-halten ökat 2,5 ppm per år det senaste decenniet, dessförinnan var det 2,0 respektive 1,5 ppm per år under två decennier. Vi fortsätter att släppa ut koldioxid och dessutom i en ökande takt. Men det blir inga rubriker. Åkesson måste ju förfäras över att vuxna klär ut sig och läser sagor för barn. Det blir en så viktig fråga att SVT i den senaste debatten väljer att låta partiledarna diskutera sagoläsning för barn hellre än att vi fortfarande ökar takten i våra koldioxidutsläpp. Den som vill läsa mer om CO2 hittar ett länktips längst ner.

Viktigast: Marknad eller demokrati?
Cecilia Malmström var tidigare en framträdande politiker för Liberalerna. Hon var bl.a. EU-kommissionär och höll på mycket med handelsfrågor. Hon har nu meddelat att hon lämnat Liberalerna och att motivet är Tidöavtalet. De partiaktiva och väljare som själva sett sig som socialliberala har nu för tiden mycket svårt att känna igen sig i sitt gamla parti. Samarbetet med SD har satt fingret på vad som är viktigast för en liberalt sinnad individ: Är det att till varje pris förhindra en socialdemokratisk regering eller är det att till varje pris försvara den demokrati Sverige haft under cirka 100 år, där den allmänna rösträtten får utgöra startpunkt för den benämningen? Det tycks som om Johan Pehrsson och hans kamrater landat i åsikten att det är viktigare att hålla socialdemokraterna borta från makten än att försvara de demokratiska grundpelare, som bl.a. tidigare Folkpartiet stolt arbetat för att införa. Hellre en marknadsliberal skattesänkarprofil än en socialliberal demokratiprofil, tycks Pehrsson och hans falang anse. Gensvaret från väljaropinionen är genuint svagt.

Tidöavtalet en stor framgång för SD
Det sorgliga är att L fått så svag utdelning av sin förhandling före Tidöavtalet. I kraft av sin position har SD fått mycket stort genomslag för sin samhällssyn och L har hamnat som en slags grindvakt för att se till att utvecklingen inte blir ännu värre. Vi vet ju att media i allmänhet och Public Service i synnerhet av SD ses som motståndare. Etableringen av egna kanaler för informationsspridning har visat hur viktigt det är för den yttersta högern att försöka ta initiativ i opinionsbildning och vad som är en allmän ”sanning”. Och M och KD har hakat på, eftersom de är så beroende av SD för att ha en chans att få bli ministrar och få styra landet. Hela upplägget i valrörelsen, där klimat blev energi, energi blev kärnkraft och kärnkraft blev svaret på alla miljörelaterade frågor visar hur man sökte samsyn med SD för att kunna exemplifiera sin samsyn.

SD:s program i korthet
Det varken M, KD eller L låtsas om är att i september 2021 presenterade SD sitt partiprogram i korthet. En sprängning hade ägt rum i Göteborg. (Det visade sig vara en svensk rättshaverist, som kort därefter hittades död). SD och andra hakade på och basunerade ut vad de ansåg som rätt väg att gå. Se bild här intill. De fyra punkterna illustrerar i korthet hela SD:s program. Det handlar om kontroll och om att staten, under ledning av Åkesson och hans allierade inom och utom landet, ska kontrollera medborgarna. Särskilt de som tycker något annat.


SD:s vision i sammanfattning

Steg för steg…
De lojala högerpartierna har redan accepterat Åkessons två första punkter. Inte så att man tänker visitera krogbesökare runt Stureplan i Stockholm, där köparna av narkotika till stor del kan återfinnas. Utan det handlar naturligtvis om områden där det bor människor som SD inte vill ska synas i vårt samhälle. Införandet av de två sista punkterna i programmet handlar självklart om tajming. I rätt läge….

Temperaturmätare idag
Idag, den 14 maj, går Turkiet till val. Antingen får Erdogan fortsatt förtroende eller så lyckas oppositionens kandidat vinna. Det blir en temperaturmätare på hur ett halvdemokratiskt land egentligen vill ha det. Är det skönt att statsledningen begränsar demokratin eller har människor insett värdet av att faktiskt vara med och forma sitt eget samhälle?

Det är sorgligt att behöva ägna tid åt att argumentera för självklarheter. Världen är i obalans och obalansen ökar.

Länktips: https://supermiljobloggen.se/nyheter/dagens-co2-kurva-90/

De dubbla hoten från AI

Posted on by
2

Nobels Fredspris 2021 gick till ett par journalister som försöker göra skillnad. En av dessa är Maria Ressa som är verksam i Filippinerna. Hon driver nyhetssajten The Rappler i Manilla, men har mött ett organiserat motstånd från den tidigare presidenten Duterte och hans anhängare. Sedan 2022 är Ferdinand Marcos, son till den gamle diktatorn, president. Varje gång Maria Ressa ska resa utomlands måste hon få ett klartecken från myndigheterna. Ändå söker hon inte asyl i länder hon åker till, utan väljer att kämpa för demokratin. Jag läser Martin Gelins intervju med henne i Dagens Nyheter och plockar upp och citerar några tanketrådar ur den texten här.

På barrikaderna för demokratin
”Jag är inte redo att överge Filippinernas demokrati”, säger Ressa i intervjun. ”Det skulle symbolisera en oåterkallelig vändpunkt för journalistiken och demokratin. Det skulle bekräfta de värsta lögnerna om mig. Så jag kommer inte att röra på mig. Att flytta vore att ge upp.” Under Dutertes regim dödades 25 journalister. Och Ressa trakasserades av hans digitala trollarméer. Hon har också insett hur sambandet ser ut mellan de nya sociala plattformarna och de auktoritära krafter som tar allt större plats.

Nya former av förtryck
Ressa nämner Steven Feldstein, en forskare på Carnegie Endowment, som menar att tre asiatiska länder går i bräschen för en ny tidsera av digital tyranni: Kina, Thailand och Filippinerna. En ny frontlinje av förtryck håller på att formas där censur, övervakning och allt mer avancerad AI samverkar. Länderna är mottagliga för denna utveckling eftersom pressfriheten är svag, samhällsstrukturerna är rigida och för att det finns en utbredd vidskeplighet och delvis starka religiösa fundament som grogrund.

Ilskans algoritmer
I sin bok ”Konsten att bekämpa en diktator”, visar Ressa hur teknikplattformarna, som Facebook och Yotube, har bidragit till demokratins sönderfall. Hon nämner Myanmar och Indonesien, där stämningar har piskats upp mot olika folkgrupper och där Facebook även har erkänt sin roll i hur fördrivningen av rohingyer gick till i Myanmar. Även i Indien har motsättningarna mellan folkgrupper tagit väldiga proportioner. Och nästa utvecklingssteg oroar Maria Ressa, när ilskans algoritmer får nya, oanade krafter i kombination med en allt mer avancerad artificiell intelligens. Det som gör situationen så extra akut är att allt sker samtidigt som vi måste hantera en gigantisk och global klimatkris. ”Vi kan inte bekämpa klimatkrisen om vi inte känner till sanningen”, säger Maria Ressa.

Två system – inget av dem är något att ha
Andreas Cervenka, som bl.a. gett ut boken Girig-Sverige, skrev nyligen i Aftonbladet om AI: ”Idag kontrolleras den mest kraftfulla AI:n av en handfull privata techjättar som Google, Microsoft och Facebook. Den andra supermakten på området är det icke-demokratiska Kina. Där används redan AI för fullt i (…) automatiserade övervakningssystem och för insamling av data.” Två system står emot varandra, de vinstjagande techbolagen och den auktoritära supermakten. Ingen av dessa värnar demokratin, det öppna samtalet eller ens sanningen. AI i händerna på cyniska maktintressen, delvis kopplat till militära resurser, låter precis så farligt som det är.

Kaos när sanning och lögn inte går inte att skilja åt
En värld befolkad med tusentals AI-system, som var och en bygger sin ”kunskap” på de data den samlar in, kommer kunna blockera all traditionell källkritik enbart med hjälp av volymen information och baserat på möjligheten att fabricera filmmaterial som till slut blir omöjligt att avgöra om det är äkta eller ej. I det kaos som då kan uppträda ska AI-systemen orientera sig för att i sin tur kartlägga, strukturera och organisera fakta. Det säger sig självt att ingenting längre kommer kunna verifieras. Och detta kan gå fort.

När ska vi inse att frihet = ofrihet?
Det man verkligen kan fundera på är om Facebooks cyniska inblandning i folkmord och jakt på marknadsandelar ska uppmuntras, i synnerhet som deras motiv för att utveckla AI inte ligger i linje med vad som är värdefullt för samhället i stort, utan snarare ytterligare kommer att begränsa eller skada demokratin, tilliten mellan människor och det som vi värdesätter i vår kultur. Ska enstaka företagsintressen, precis som med oljan och klimatfrågan, sägas vara viktigare än civilisationens fortlevnad? Var går gränsen för den så kallade frihet som till slut bara leder till ofrihet?

Länktips:

DN-intervju med Maria Ressa: https://www.dn.se/kultur/maria-ressa-ai-kan-bli-mycket-maktigare-an-sociala-medier/

Aftonbladet-artikel av Andreas Cervenka: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wA0v0n/vi-har-redan-tappat-kontrollen-over-ai

Nej, Aftonbladet, nu får ni tänka till!

Posted on by
1

Lena Mellin är en av Aftonbladets mest kända journalister, som under decennier har bevakat det politiska fältet, kommenterat och värderat hur framför allt rikspolitikerna lägger fram sina förslag, vilka konsekvenser förslagen kan få och gjort en del för att begripliggöra politikens piruetter för en bredare läsekrets. I sin kolumn i dagens Aftonbladet trampar hon dock rejält snett. (Se länktips nederst).

Sammanvägningen och kompromisserna är viktiga
Demokratin bygger på att väljarna ger sina företrädare möjlighet att ta beslut och att företräda väljarnas intressen i den fortlöpande debatten. Det finns hela tiden komplexa frågor som behöver lösas, där väljarna i en demokrati förväntar sig att deras företrädare på ett klokt sätt väger samman argument och samlar sig bakom väl avvägda beslut. När majoriteten står bakom ett visst beslut kan de ha förutsättningar att bli genomförda och bestående.

Alla behöver känna att de blir lyssnade på
Men detta betyder inte att demokrati innebär majoritetens diktatur, att 51 procent alltid kan köra över de 49 procenten. Det är viktigt för acceptansen hos ”förlorarna” att majoriteten visar att man förstått innebörden av sina beslut och vilka konsekvenser besluten kan få för minoriteten. Finns ingen lyhördhet för minoritetens åsikter kan heller inte delaktigheten i det gemensamma samhällsbygget tas för given. Den som inte blir sedd eller lyssnad på marginaliseras och hamnar på så sätt utanför den demokratiska processen, som bygger på respekten för olika åsikter.

Även majoriteten inkluderar frågor med stor sprängkraft
När nu Lena Mellin förenklar det politiska skeendet till en gradering av heta, ljumma och iskalla politiker gör hon därmed demokratin en otjänst. Det är inte så att Tidögänget per automatik nu har rätt i allt de gör och att hela befolkningen numera sluter upp bakom Tidögängets detaljbeslut. Tvärtom har den knappa och i realiteten motsägelsefulla koalitionen av anti-liberaler och liberaler, ledda av två styrkemässigt ojämna konservativa partier inom sig en betydande sprängkraft, där synen på mänskliga rättigheter, på U-hjälp, på skattesystem, på vetenskap, på klimatfrågan och mycket annat skiljer Tidöpartierna och deras väljare åt på ett sätt som inte gör att det är säkert att samarbetet håller hela mandatperioden.

Väljarna tänker inte vart fjärde år på framtiden
För en levande debatt, för delaktighet i pågående diskussioner och för att värdera argument är det viktigt att alla politiska partier deltar på ett konstruktivt sätt i hur vi formar framtiden. Väljarna tänker inte på framtiden en gång vart fjärde år, man tar kontinuerligt ställning till hur man vill att framtiden ska se ut, och då krävs att det finns tydliga alternativ som olika partier kan bli företrädare för. Ska vi ha mer av toppstyrning eller mer av bottom-up-utveckling av samhället är en sådan fråga. Ska näringslivets vinstkrav styra utbudet av samhällsnyttiga tjänster? Ska vi ha en landsbygd som utvecklas på ett sätt som attraherar och skapar välstånd över tid? Hur blir den hållbara framtiden förverkligad på ett rättvist sätt? Det är en mängd komplicerade och inriktningsartade vägval, som kräver en mångfald av exempel, aspekter och debatt, där särintressen också behöver komma till tals. Majoriteten har inte alla svar.

Så byggs det auktoritära samhället
När Lena Mellin i praktiken säger till sina läsare att ”du kan sluta lyssna på ett antal småpartier, de är irrelevanta”, sågar hon av ett av demokratins ben, som handlar om hur viktigt det är att majoriteten tar hänsyn till minoriteten. Fråga rohingyerna i Myanmar eller Tigray-befolkningen i Etiopien om hur det känns att inte bli lyssnad på. Lena Mellins sågning av demokratins fundament spelar demokratins dödgrävare i händerna. ”Lyssna inte på dom andra, för de har fel” är en första lektion i hur de auktoritära krafterna resonerar. Aftonbladet borde ta sig en ordentlig funderare på vilken demokratisyn man egentligen står för.

Länktips: Artikel av Lena Mellin i Aftonbladet: här

Nej, ETC, detta duger inte!

Posted on by
1

Med stigande undran och bestörtning läser jag intervjun med Alice Teodorescu i gårdagens ETC. Hon är en av arkitekterna bakom det faktum att vi idag har en konservativ, nationalistisk regering, där ett aktivt stöd från SD skrivits in i Tidöavtalet. Teodorescu intervjuas och presenteras på ett sätt som hennes PR-konsult torde vara mycket nöjd med. Intervjun landar i att Teodorescu gjorde en kalkyl och insåg att SD:s aktiva stöd behövdes för att få en borgerlig regering, att SD – för närvarande – inte utgör ett hot mot demokratin och att hon känner stolthet över vad hon åstadkommit.

Varför detta fokus på hennes yttre?
Mycket av intervjun med Alice Teodorescu kretsar kring hennes yttre, hur hon klär sig och vad hon signalerar. ETC väljer dessutom att, i bästa veckotidningsstil, låta intervjun med henne fylla två hela uppslag, varav en helsida i bild, kompletterad med ytterligare en stor bild, där hon sitter på en bänk. Uppenbarligen tycker någon att det hon säger i intervjun behöver förstärkas med positiv bildgestaltning. Man kan undra varför.

Sidospår
Jag kommer att tänka på Peter Dalle, som diskuteras just nu i olika medier, eftersom han tråkigt nog i någon eländig Lamotte-podd tydligen sagt något i stil med att man måste vara ung, lesbisk invandrarkvinna för att räknas idag, något som stämmer in på Teodorescu, med undantag av det lesbiska, kanske. Men åter till intervjun i ETC.

Innehåll
Intervjun handlar mycket om invandrares situation, där hennes egna förutsättningar och upplevelser tydligt spelar in. ”Jag tror på integrationspolitik”, säger hon, och att ”man måste berätta att det är svårt att komma in i samhället om man inte har ett starkt eget driv.” Intervjun handlar inte om inflation, klimat, orättvisor, artutrotning (hon kunde väl ha fått en fråga om P M Nilssons ålafiske åtminstone???) eller något liknande. Enbart om hennes favoritteman, inget ifrågasättande.

”Det är vad som krävs…” – som leder till onödiga kostnader
”Jag gjorde en krass kalkyl av det politiska landskapet och såg att enda möjligheten för de borgerliga att återta makten byggde på SD. Det är inte för att jag gillar SD utan för att det är vad som krävs”. Det jämlika och rättvisa Sverige, som ger alla möjlighet att ta tillvara sin potential vill hon uppenbarligen ersätta med ett konkurrenssamhälle, där det ”egna drivet”, egoismen, avgör om du lyckas eller inte. Vad som ska hända med förlorarna i denna kapplöpning utvecklar hon inte. Hon, och alla andra opinionsbildare på högerkanten, blundar ständigt för att effekten av ett konkurrenssamhälle blir en sortering i vinnare och förlorare, där samhället som helhet förlorar genom att tid och resurser då måste läggas på att kompensera för konkurrenssamhällets negativa effekter. I värsta fall genom att bygga fler fängelser. Den som saknar framtid lockas naturligtvis lätt in i kriminalitet, ett samband högern inte vill kännas vid.

Där intervjun slutar borde den ha börjat
Intervjuaren Gunnar Wesslén frågar: ”Ser du SD som en risk för demokratin?” och hon svarar: ” – Nej inte idag. Jag ser ingen fara i att det nuvarande SD-garnityret skulle utgöra ett hot mot demokratin. Men det är klart att man vet inte vad som kommer efter.” Här borde tyngdpunkten i hela intervjun ha legat. Om en vänstertidning intervjuar en framgångsrik opinionsbildare på högerkanten borde skiljelinjerna och de avgörande frågorna utgöra kärnan i texten. Inte vad Teodorescu anser och varför – som hon mångordigt fick utrymme att förklara – utan det som hennes ställningstagande leder till och vilka skillnader i syn på samhället som behöver synliggöras och som motiverar många på den gröna vänstersidan.

Är det OK att kompromissa mellan vetenskap och dess motsats?
Intervjuaren borde t.ex. ha följt upp frågan om demokrati med hur samhällsdebatten förskjuts när vetenskap och icke-vetenskap ställs fram på likartat sätt, när SD:s klimatförnekande ska vävas samman med majoritetens oro för klimatförändringarna. Hon kunde fått frågor om nedmonteringen av folkbildningen, av motståndet mot civilsamhällets stöttepelare, om hur anslagen för naturvård och miljöskydd kapas i den budget SD släpper igenom osv osv. Eller hon kunde ha fått frågan om hur hon ser på att Åkesson någon vecka före Ukraina-kriget inte kunde välja mellan Biden och Putin i en intervju i SVT. Att legitimera EU.motståndet, flirtandet med diktaturer och en människosyn, där vissa människor ska anses mindre värda – är det helt OK för en moderat som Teodorescu? Inser hon inte hur samhällsklimatet påverkas av att SD ges ett större faktiskt genomslag för sina visioner? Att demokrati också handlar om attityder i vardagen, det som sägs och som inte sägs i mötet mellan människor?

Frågor om Ungern hade varit intressant
Hur ser Teodorescu på Ungern? Är det även för henne ett föregångsland? Orbans Ungern har ju som bekant framställts som SD:s mönsterland. Ungern som inte har fria och oberoende medier, som inte har ett oberoende domstolsväsende och där även forskning och utbildning står under politisk kontroll. Är det ett samhälle som tilltalar Teodorescu? Genom att släppa in SD i de innersta beslutsrummen i styrningen av Sverige är det ju den typen av förslag som kommer att landa på bordet. Är hon som publicist och opinionsbildare bekväm med att hon och hennes kollegor landar i en situation som påminner den i Ungern? Var det inte just den typen av kontrollsamhälle hennes föräldrar flydde ifrån?

Det var märkligt att läsa intervjun med Teodorescu just i ETC. Den kunde ha stått i Svenska Dagbladet eller i Göteborgs-Posten, där hon ju tyvärr gjort ett stort avtryck i ledarredaktionens arbetssätt.

Länktips: Dagens ETC 20 april ”SD är inget hot mot demokratin”

Kommentarer till Greiders ledare 12 april

Posted on by
Reply

Göran Greider skriver ledare regelbundet i Dagens ETC. Inte så att jag alltid håller med honom, men han har i alla fall betydligt mer rätt i sin analys av läget och vad som är vägen framåt än de som skriver i GP, SvD och så vidare. Idag läste jag hans text med rubriken ”Är vänstern död?”. Här kommenterar jag några citat ur hans text.

En skenande ojämlikhet
”Världen har hemsökts inte bara av doktrinär marknadsliberalism under lång tid. Den har också hemsökts av våg efter våg av imperialism och högerreaktionerna de har utlöst.” Det Greider lite traditionellt beskriver som högern är egentligen två rörelser. Den ena handlar om hur marknaden fått ta plats på samhällets bekostnad. Privatiseringar och avregleringar skulle ge företagen ett lyft och bidra till välfärdsökning för alla, var budskapet. Margaret Thatcher gick i täten och privatiserade järnvägen, avreglerade energimarknaden och tog täten i omdaningen. I Sverige fick vi den märkliga konstruktionen med koncerndrivna vinstskolor, där kommunens resurser för skola skickligt omvandlas till kapitalvinster hos skolägare. Vi fick fler apotek, fler företag som delar ut post och vinstdrivna äldreboenden. Företagens vinstkrav genomfördes via ”effektivare” schemaläggning och färre personal. Sverige har fått över 500 miljardärer och en skenande ekonomisk ojämlikhet.

Maktkoncentrationen och ägandet har stor del i problemet
Det andra, imperialismen och nationalismen, är som jag ser det en konsekvens av att ägandet och makten över systemets olika delar koncentrerats till några få företag och personer. Först agerade det brittiska imperiet och därefter USA för att tillskansa sig globala rikedomar. Motreaktionerna har visat sig kanske tydligast genom att auktoritära ledare i Mellanöstern utmanat ordningen. Till skillnad från Kinas Xi har Rysslands ledare inte haft så stort tålamod. Vi får se hur länge och om Trump kommer tillbaka vad som händer då.

Kriget har lagt ett lock på debatten
” … har vi också fått en situation där det knappt går att uttala ord som ”fred” eller ”förhandlingar” utan att omedelbart stämplas som Putinanhängare.” Och ” Ty även om också jag är för att Ukraina understöds med vapenleveranser, kan jag inte se det annat än som ett enormt underbetyg åt våra samhällen att fredstanken inte ens går att nämna. Ett tabu har införts, från konservativt högerhåll.” Det Greider lyfter fram är något jag också har noterat. I rådande läge är det militära analyser som utgör huvudfåran i nyhetsflödet. Försvarshögskolans representanter står titt som tätt i Aktuellt-studion och får frågor om hur kriget går och hur vi ska tolka det som sker. Världen beskrivs ur ett militärstrategiskt perspektiv. Polariseringen är självklar, det är vi mot dom. Krigets logik har företräde framför allt annat. Att ens tala om fred blir snabbt ifrågasatt, trots att alla vet att det enbart är fred som kan bygga en framtid. Men krigets logik blockerar varje tanke på ett ”efteråt”, hur vi ska hitta ett sätt att återuppbygga det som förötts, hur vi ska hitta sätt att samexistera med de länder som vi idag enbart ser som angripare. Och märkligt nog diskuteras inte hur regeringens stödparti SD fram till helt nyligen hade goda relationer med Putins Ryssland. Så goda att Säpo hade synpunkter på vem som skulle ha vilken tillgång till statlig information.

Ingen vill vara förlorare
” Det finns djupa mekanismer i den materiella världen själv som har försvårat för vänstern och för fackföreningsrörelsen. Det klassiska industrisamhället förde samman stora kollektiv. Tjänstesamhället skapar en svåröverblickbar arkipelag av löntagare och är svårare att organisera.” Greider funderar över varför vänstern har haft svårt att få gehör för sina argument. Det som spelat stor roll, tror jag, är att individuella lösningar och i praktiken egoism har blivit mer mainstream än att söka kollektiva och gemensamma svar på utmaningarna. Var och en har fått möjlighet att placera sina pensionspengar, var och en förväntas optimera sin privata förmögenhet och tjäna pengar i en inofficiell kapplöpning där ingen vill kallas förlorare. Att några har förlorat i detta race har bidragit till SD:s framgångar. I den kontinuerliga jämförelsen mellan vinnare och förlorare vill de senare åtminstone inte ha ett sämre liv än de som aldrig betalat skatt. Främlingsfientligheten har till viss del bottnat i känslan av att åtminstone tycka sig ha ett bättre liv än nyanlända, de andra.

Olika måttstockar
” Kanske spelar det också roll att det alltmer blivit så att den som räknar sig till vänstern, eller skulle vilja göra det, mer och mer tvingas bli en perfekt människa. Minsta fördom, minsta lilla feltramp, och du åker ut. I högerpopulistiska kretsar behöver folk inte vakta tungan lika mycket och det  ger en paradoxal frihet, mitt i träsklivet. ” Det här är en intressant iakttagelse. Det räcker att se på vilka olika måttstockar som gäller för felaktigt beteende hos vänster- och högerpolitiker. Någon miljöpartist hamnade i rejält blåsväder för att vederbörande använt ”fel” båtbottenfärg, en socialdemokratisk toppolitiker använde ett kreditkort för att köpa Toblerone osv. Det var kors i taket att PM Nilssons ålafiske faktiskt fick konsekvenser, tanken var säkert att det skulle blåsa över. Och vad SD:s politiker ägnar sig åt ryms ju i inom helt andra ramar än för övriga partiers företrädare. Måttstockarna är helt olika. Den som beter sig fel skapar sig på så sätt ett större manöverutrymme än den som försöker göra rätt. Det är den paradoxala friheten Greider talar om.

Högern kämpar redan mot högern
Den höger Greider talar om består av två delar. En ”winner-takes-it-all”-höger som känner sig mest hemma hos Moderaterna. Och en ”revansch”-höger som troligen helst röstar på SD. Båda är egoister. Båda vill hävda sin individuella rätt framför allas rätt. Båda har inget emot att samhället skiktas i vinnare och förlorare, så länge de själva inte hamnar på förlorarsidan. Det intressanta blir när ”revansch”-högern inser vem som skapat de ekonomiska klyftor och den orättvisa som de upplever. Spänningen finns i kanslihuset redan nu. Och SD är större än M.

Länktips: ETC ledare 11 april: Är vänstern död?

Kärnkraften igen: Så sorgligt att vi nu lägger skattepengar på dyr och farlig energi…

Posted on by
1

De fyra Tidöpartierna hade en fråga som tydligt förenade dem inför riksdagsvalet 2022, kärnkraften. Skickligt lyckades de få en stor del av miljödebatten inför valet att handla om klimatfrågan och klimatfrågan att handla om energi och energifrågan att handla om kärnkraft. Det tog max en halv minut så hade varje miljöfråga i varje debatt plötsligt börjat handla om vikten av att bygga ny kärnkraft. Det var tydligen viktigt att kommunicera att de fyra partierna på Kristerssons sida såg ut att vara överens om det mesta.
(Tillägg: Den 10 april lade jag en länk i länklistan nedan om incidenten den 25 juli 2006 vid Forsmark 1, en 30 min film om en ganska okänd händelse, som enligt det internationella rapportsystemet inte var så allvarlig – eftersom inget hände – men det var mer tur än skicklighet visade det sig. Den mänskliga faktorn och tekniska fel kan aldrig uteslutas.)

Nu samarbetar man med Frankrike
400 miljarder i statliga garantier utlovade Kristersson för att få riskvilligt kapital att vilja bygga ny kärnkraft. Före valet skulle det ta 100 dagar för en ny högerregering att påbörja arbetet med ny kärnkraft. Troligen har man gjort detta eftersom energiminister Ebba Busch i något sammanhang också meddelat att hon ”håller på att shoppa kärnkraft”. Förhandlingar pågår. Ulf Kristersson har skakat hand med Frankrikes president Macron om att samarbeta kring ny kärnkraft. (Se länktips nedan om dessa händelser).

Den enklaste vägen
Staten äger AB Vattenfall till 100 procent. Vattenfall bygger, äger och förvaltar energiproduktionsanläggningar i hela Europa. I Sverige äger man bl.a. 70 procent av Ringhals 3 och Ringhals 4. I juni 2022 startade Vattenfall en förstudie i syfte att undersöka förutsättningarna och möjligheten att uppföra ett par s.k. SMR-verk på Ringhalsområdet. Det finns ur ett företagsekonomiskt och tekniskt perspektiv goda skäl till att använda Ringhals-området för uppförande av nya SMR-verk. Infrastrukturen med elkablar, vägar, lokaler liksom formella godkännanden för att använda platsen för elproduktion med reaktordrift finns ju på plats. Troligen finns även personal att anställa i närområdet. Om nya SMR-verk ska uppföras i Sverige ligger det nära till hands att använda Ringhals-området, där ju Ringhals 1 och 2 nu ska avvecklas efter att ha stängts ner.

Ny styrelse, där SD fått ett avgörande ord
Inför årsstämman i senare i april har regeringen utsett tre nya styrelseledamöter i Vattenfall med särskild kompetens på atomenergiområdet. Med dessa nya personer på plats kommer troligen takten öka och Vattenfall kommer att anstränga sig att få ny kärnkraft på plats så fort som möjligt, så att nästa valrörelse kan handla om hur projekten framskrider och att de kommer att lösa Sveriges energibehov. Det kan kommer att tiga om är kostnaderna. Någon måste ju betala, och det blir inte den elintensiva industrin.

Tjäna pengar eller sälja billig el?
Den intressanta balansgången för regeringen och för Vattenfall blir att hålla elpriset uppe, så att lönsamheten i den dyra, nya tekniken optimeras, samtidigt som man ger sken av att vilja underlätta för väljarna och för företagen att få el till så låg kostnad som möjligt. I praktiken är detta en omöjlig balansgång. Det går inte att samtidigt verka för höga priser (god lönsamhet) OCH låga priser som hjälper företagen och konsumenterna. Min gissning är att energiministern och finansministern kommer att ta lite olika roller i kommunikationen. Lite som det klassiska ”bad cop”, ”good cop”, där den ena föreställer en snäll och den andre en elak polis. Man kan hoppas att pålästa journalister kommer att kunna slå hål på argumentationen. Det är ju inte möjligt att samtidigt verka för god lönsamhet för Vattenfall samtidigt som man verkar för låga energipriser för svenska folket. Någon del kommer att döljas, mer eller mindre skickligt av regeringen. Eller så kommer vissa företag att få specialrabatt samtidigt som konsumenterna får betala fullt pris. Ett hemlighålla energibidrag är regeringen bra på, som bekant.

Frankrike är en kärnvapenmakt
Samarbetet med Frankrike är intressant. Frankrike är som kärnvapenmakt beroende av högsta möjliga kompetens på atomområdet: forskning, utveckling, säkerhetstänkande, utbildning osv. Kopplingen mellan vapen och den ”fredliga” kärnkraften är tydlig. Sambandet beskrivs i en bra artikel i HBL som jag länkar till längst ner i länktipslistan. Läs den! Ett annat stort problem för Macron är att hälften av kärnkraftverken i Frankrike stod still sommaren 2022. Till stor del hängde detta samman med kylningsproblemen. När vädret blir varmt och floder och vattendrag inte kan kyla reaktorhärdarna kan anläggningarna inte drivas. Resultatet blev stor elimport från Tyskland och ett ökat tryck på elpriset i hela Europa. Frankrike sitter fast i sina storskaliga, klimatkänsliga kärnkraftverk, som dessutom börjar bli till åren. Man är säkert intresserade av att testa SMR-tekniken för att hitta en fortsättning. När Ulf Kristersson nu flaggar upp ett samarbete mellan Sverige och Frankrike kring kärnkraft är det en intressant medfinansieringslösning för Macron. Med svenska skattepengar.

Ny nyckelperson ska knyta kontakter
Intressant nog är en av de tre nya styrelseledamöterna i Vattenfall anställd av Schneider Electric i Paris. Hon talar dessutom flytande franska. Det är relativt enkelt att se att regeringen vill ha direkta och täta kontakter på flera nivåer med Frankrike på kärnkraftsområdet. Ska utvecklingsprojekt sys ihop är det en fördel att ha personer på plats som kan språket, kan branschen och har rätt kontakter. När förstudien är klar senare i år kommer säkert ett pilotprojekt att lanseras, där Sverige och Frankrike gemensamt ska bygga SMR-verk på minst två ställen för att lära och för att senare kunna rulla ut större beställningar av samma reaktortyp.

Långt ifrån i mål
Troligen blir det inte svenska Blykalla (eller heter de Blåkulla?) som blir först på bollen. Deras engångs-reaktor har inte testats IRL ännu. Man har inte ens testat kylningsprincipen. Så varken en reaktor eller flytande bly har testats av företaget ännu. Och man ändå hållit på sedan 90-talet. Och har som ägare och tidigare VD en person som varit aktiv på klimatförnekande sajter som Klimatsans. Den vetenskapliga trovärdighet som eventuellt finns runt Blåkulla, förlåt Blykalla, är kraftigt naggad i kanten. Vad är det mer man döljer i sin forskning?

Putin sitter på uran
Hur man ska hantera Putin och Ryssland i SMR-sammanhang är oklart. Ryssland sitter på en stor del av det uran som behövs till alla kärnkraftverk. Detta har Finland insett och där har man stoppat det projekt som var på gång, där Ryssland var delägare.

Vem ska få tekniken? Iran? Afghanistan? Fiji?
Kärnkraft är dyr, farlig och långt ifrån så stabil och planerbar som förespråkarna hävdar. Kärnkraften löser heller inte det globala problemet med klimatförändringarna. Jordens fattiga länder kommer inte att ha råd, teknik eller kunnande att sätta upp kärnkraftverk som energikällor. Det är en mindre del av världens länder, några demokratier och några icke-demokratier som har kärnkraft och som också har tillgång till kärnvapen. Och hela avfallsfrågan kvarstår. Oavsett vad anhängarna säger finns det inte någon påbörjad långtidslagring av det radioaktiva avfallet. Och så ständigt denna mänskliga faktor, som 2011 orsakade att en bortglömd dammsugare kostade 1,8 miljarder kronor och som nu i närtid orsakade att Ringhals 4 inte kan köra för fullt.

Inte fossilfri!
Och så då detta med fossilfrihet – Birger Schlaug åskådliggjorde redan 2019 på sin blogg hur fossil energi krävs i varje led före och efter kärnkraftsproduktionen: ” Fossila bränslen krävs för alla moment i kärnbränslekedjan – uranbrytning, konvertering, energikrävande anrikning, transporter, bränsletillverkning, byggande under många år, den tidskrävande rivningen av reaktorer och därtill avfallshantering under minst 100000 år.”

Två generationer är en bedrift… (!)
När nu Ågestaverket som var i drift under 10 år fram till 1974 avvecklas beskriver teknikerna det som en bedrift att man lyckas lösa tekniska utmaningar under nedmonteringens gång. Det var 50 år sedan, två generationer tillbaka. Kärnkraftslagren ska fungera i 4000 generationer, 100 000 år. Pyramiderna byggdes för 100 generationer sedan. Vi vet fortfarande inte hur eller varför. Och våra atomsopor ska framtiden hantera om 4000 generationer. Perspektiven hisnar. Två generationers tidsgap beskrivs som en bedrift vid Ågesta, när man löser frågor som man ställs inför. Och utan att blinka tänker sig dagens kärnkraftsanhängare att 4000 generationer är en rimlig tidshorisont för att låta framtiden hantera våra sopor.

Det vi kan göra är att gynna och stärka framväxten av sol- och vindkraftverk, så att prisskillnaden blir ännu större än idag.

Länktips:

Kristersson vill köpa kärnkraft av Frankrike: https://omni.se/kristersson-oppnar-for-att-kopa-franska-karnreaktorer/a/rlzjLa

Ebba Busch shoppar kärnkraft: https://tv.aftonbladet.se/video/353534/ebba-busch-vi-shoppar-kaernkraftverk-nu

Värmeproblem för franska kärnkraftverk: https://www.nyteknik.se/energi/extremhetta-ger-franska-karnkraftverk-problem-drar-ned-produktionen/152516

Ny styrelse i Vattenfall: https://www.energinyheter.se/20230405/28934/regeringen-moblerar-om-i-vattenfalls-styrelse

SMR på Ringhals: https://group.vattenfall.com/se/nyheter-och-press/pressmeddelanden/2023/vattenfall-tar-viktiga-steg-for-ny-karnkraft-vid-ringhals

Ågestaverket: https://group.vattenfall.com/se/var-verksamhet/vara-energislag/karnkraft/avveckling-av-agestaverket

Sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen: https://www.hbl.fi/artikel/82c5aa8d-05fb-4328-b1ef-4cd0dac9e378

30 min reportagefilm om incidenten 25 juli 2006 vid Forsmark 1, en händelse som illustrerar det omöjliga att gardera sig för den mänskliga faktorn eller för mekaniska fel:
Med säkerheten som insats. Om incidenten 25 juli 2066 vid Forsmark 1. https://www.youtube.com/watch?v=h9ygRAOfWxA

Svenskans ställning i Finland – några frågor till Åkesson

Posted on by
Reply

Om Aktuelltredaktionen på SVT är oroliga att kritiska frågor kan få Tidögänget ska skära bort tjänster i Public Service skulle väl ändå TV4-Nyheterna kunna plocka upp några av de här frågorna. För nog är det ganska anmärkningsvärt?

Aktuella frågor till SD:s partiledare Jimmie Åkesson
Den första frågan till Jimmie Åkesson bör naturligtvis handla om att han är glad att valet i Finland gick så bra för Sannfinnländarna, vilket han rimligen bekräftar, eftersom han var där och kampanjade för dem.
Därefter finns det ett antal intressanta frågor att ställa.

  1. Sannfinnländarna ser bara nackdelar med den svenska kulturen i Finland och vill marginalisera den. Det låter konstigt att ni inom SD ställer upp på detta. Man trodde ju annars att ni vill värna det svenska språket och den svenska kulturen?
  2. Det finns många nationalister, inte minst i era egna led, som gärna firar 30 november, minnet av den svenska stormaktstiden, en tid då Finland var en del av det svenska riket, då svenskar grundade universitet i Åbo och i lettiska Riga för att ta två exempel. Är denna vurm för stormaktstiden bara en påhittad kuliss som inte betyder något idag? Minnet av ett stort och inflytelserikt Sverige har egentligen noll betydelse?
  3. Betyder ert stöd till Sannfinnländarna att alla minoriteter, även svenska minoriteter, ska anpassa sig till majoriteten? Det finns inget värde i en minoritetskultur som ni vill värna? Inte ens om minoriteten är en svensk befolkning med tusenårig historia på platsen?
  4. Så när vi svenskar gläds åt att det firas svensk midsommar i Minnesota i USA, eller när svenska Hollywoodfruar gör succé i olika sammanhang är det totalt ointressant och inget som ska uppmärksammas? Att det finns utlandssvenskar i många länder som mot alla odds håller kvar vid svenska traditioner – det är helt meningslöst menar ni inom SD? Det svenska arvet får gärna gå förlorat om det råkar befinna sig på fel plats. Är det så man ska tolka er?
  5. Är det så att även de svenskar som trotsade ödet och sökte sig en bättre framtid i ett framtidsland som USA gjorde fel i era ögon? Det var fel av alla svenskar att lämna landet och söka sig en försörjning utomlands? Det var fel av den miljon svenskar som lämnade landet? På samma sätt som ni nu anser det fel att andra människor söker sig hit? Är det så man ska förstå era värderingar?
  6. Det ni hoppas i Finland är således att det svenska språket, den svenska kulturen och allt som kan kallas svenskt får mindre betydelse än idag och att de som kan helst lär sig tala finska eller reser från Finland till Sverige?
  7. Gäller det även alla ålänningar? Ska Sverige ta emot alla från Åland, där ju det svenska språket är totalt dominerande? Varför kan de inte få bo kvar där de bott i generationer? Med vilken rätt tvingar ni i så fall en svenskbygd att upphöra att vara svensk?
  8. Är det detta ni menar när ni talar om ”folkutbyte”? Att staten ska bestämma vem som ska bo var och att kultur och identitet inte ska spela någon som helst roll? Det är svårt att förstå hur er politik hänger samman. Kan du förklara för tittarna på vilket sätt det skulle vara bra för ålänningarna att tvingas lämna sin hembygd? Eller de svensktalande i Åbo och Helsingfors? Varför gläds ni åt att människor med en svensk identitet får sina liv begränsade och sin kultur ifrågasatt? Ska staten bestämma vars och ens identitet?

Det går naturligtvis att formulera frågorna lite elegantare, tydligare och mer försåtligt. Men det är väl därför det finns en journalistutbildning, som jag inte gått. Men SD:s dolda agendor, dubbla måttstockar och cyniska förhållningssätt behöver exponeras när de bjuder på det.

Länktips: Läs gärna Gellert Tamas utmärkta artikel i DN publicerad 2 april 2023, där han tydliggör varför Åkesson hellre väljer finsk nationalism än svensk kulturtradition och att det är det öppna, toleranta samhället som SD vill avskaffa genom att hela tiden söka konfrontation. Artikeln här


Läsning2: Missnöjets tid av Fukuyama

Posted on by
1

Jag har tidigare kommenterat Francis Fukuyamas bok ”Missnöjets tid, den liberala erans slut”, efter att jag hade läst två tredjedelar av boken. (Länktips nedan). Nu har jag läst klart boken. Här följer några ytterligare kommentarer.

Demokrater de enda demokraterna?
Boken utgår från den polarisering USA upplever, där de konservativa numera inkluderar nationalister och populister och där det – kanske på ett olyckligt sätt – har blivit demokraterna som har fått på sin lott att försvara demokratin som sådan. Den språkliga oklarheten i ”democrats” och ”democracy” kanske bidrar till denna sammanblandning. Att folk i gemen inte klarar av att se skillnad på de demokratiska värden som alla har fördel av att försvara respektive de demokratiska förslag som republikanerna bekämpar. Helt otroligt verkar det inte, att sammanblandningen sker.

Måttfullhet
I de avslutande kapitlen i sin bok, som jag nu läst klart, pekar Fukuyama på de ideologiska skillnader som de nya, till stor del nationalistiska och populistiska, republikanerna och de i huvudsak liberala demokraterna bär på. På de sista sidorna i boken berör Fukuyama begreppet måttfullhet. Att välmåendet för individen och för samhället inte betyder obegränsad frihet, att den ekonomiska friheten att köpa, sälja och investera leder till något bättre om alla gränser för ekonomisk aktivitet avlägsnas. ”Ibland kommer tillfredsställelse från ett accepterande av gränser”, skriver han och fortsätter ”Att återerövra en känsla för måttfullhet, såväl individuellt som kollektivt, är därför nyckeln till ett återupplivande av liberalismen själv – ja till och med till dess överlevnad.”

Francis Fukuyama

Tänk om han börjat med slutet
Tänk om Fukuyama hade börjat sin bok i den änden. Om han hade startat sitt resonemang med utgångspunkt i måttfullhetens innebörd och potential. Då hade kanske hans bok blivit något riktigt intressant. Nu känns det hela halvhjärtat och som att Fukuyama blundar för alla de orättvisor och konsekvenser som den ohejdade liberalismen, i sin kommersiella form, lett till under några generationer. Friheten att äga och att tjäna pengar på andras arbete, på förstörande av gemensamma resurser, den enorma kortsiktighet som präglar det icke ansvarstagande marknadsliberala systemet har banat vägen för motreaktioner som nu tar snarlik form i många länder. En organiserad egoism, paketerad som nationalism och saluförd med populistiska slagord går hem i många länder. Och orättvisorna grinar alla i ansiktet, tydligt och hånfullt. ”Skyll dig själv som tillhör förlorarna”, tycks marknadsprofeterna argumentera.

Stickspår
Fukuyamas bok vänder sig primärt till en amerikansk publik, som har stormningen av Capitoleum i Washington i januari 2021 i färskt minne. Men han plockar inte upp någon tydlig tråd kring hur samhället nu behöver organiseras för att klara alla de påfrestningar hundra år av överkonsumtion ska hanteras på ett rimligt och rättvist sätt. Istället ägnar han några rader åt sidospår som hur den fortsatta IT-utvecklingen lockar en del att föreställa sig mänskliga medvetanden fri- och uppkopplade till någon världsomspännande dator…

Religionsfrihet med ny innebörd
Men han har en poäng i religionsfrihetsavsnittet, det ska medges. Religionsfriheten, så som fäderna till den amerikanska konstitutionen tänkte sig den, handlade om att fritt kunna välja religiös tillhörighet. ”Många människor”, skriver han, ”föredrar att begränsa sin valfrihet genom att acceptera religiösa och moraliska ramverk som ökar deras gemenskap med andra människor, eller genom att leva sina liv inom nedärvda kulturella traditioner. Det första tillägget till USA:s författning avsågs skydda religionsfriheten, inte skydda folk från religion.” Där har han en poäng. Vi ser i världen som helhet hur religionen används för att bygga maktbaser och för att förstärka vi-och-dom-perspektiv. Det är fortfarande många krig och konflikter som bygger på konstruerade värdesystem med utgångspunkt i en gudomlig vishet. Hur nu någon gud egentligen skulle vilja mänskligheten så illa tycks ingen reflektera över.

Ordet lagom
Jag skulle vilja skicka med Fukuyama en hälsning. Skriv gärna en bok, där du tar de värdefulla tankarna inom liberalismen in i en modern verklighet, där friheten för individen och kollektivet tydligt kopplas till ett individuellt och gemensamt ansvarstagande. Vi har ett ansvar för konsekvenserna av våra liv och våra dagliga vägval. Tar vi inte ansvar är vi inte mänskliga, då är friheten bara ett uttryck för den sida av oss som aldrig blir nöjda, aldrig får nog och aldrig inser vad måttfullhet innebär. Läs gärna vad ordet lagom innebär. Det är ett svenskt ord, som förtjänar större spridning, inte minst hos banker, miljardärer och förblindade ”liberaler”.

Länktips: Min tidigare intryck av boken Missnöjets Tid, Den Liberala Erans Slut, av Francis Fukuyama http://christerowe.se/2023/02/nr942-lasning-missnojets-tid-av-fukuyama/