Den nya regeringen gör allt den kan för att skapa motsättningar, där alternativet hade kunnat vara att skapa förståelse och sammanhållning. När vi tänker tillbaka på pandemin 2020 – 2022 kan vi bland annat se den som en övning i hur ett samhälle organiserar sig inför ett gemensamt hot. I Ukraina har befolkningen nu under ett år levt i krigets verklighet, ett annat yttre hot. Och runt hörnet väntar den långsammare och värre kris som klimatförändringarna leder till. Ska samhället rusta sig för den här typen av utmaningar måste det finnas utrymme för individer och grupper att agera för det gemensammas bästa.
Den som har något att dölja gör det Det är sorgligt att se hur den nya regeringen på område efter område blockerar den tillit och den samsyn som behöver finnas som grund för ett samhälle där människor spontant och självklart hjälps åt i besvärliga tider. Det är slutenhet som gäller för Tidögänget. De beslutade att dölja hur elstödet betalas ut. Den som har något att dölja har uppenbarligen något att dölja – det är ju precis det man säger sig ha. Något som inte tål granskning. När statsmakten ägnar sig åt mörkläggning, av frågor som uppenbarligen inte har med rikets säkerhet att göra, demonterar de en del av det samhällsbygge som fungerat någorlunda framgångsrikt i decennier. Hemlighetsmakeriet gynnar vi-och-dom-tänket och i kulisserna står naturligtvis extremhögern och applåderar. Motsättningar är deras livsluft.
Öppenhet och transparens borde vara självklara delar av demokratin Ett annat exempel på hemlighetsmakeri är att den nya skolministern, Lotta Edholm, med fram till tillträdet ett egenintresse i koncernskolor via aktieägande, bestämt sig för att koncernskolor inte ska kunna granskas. Ingen ska kunna veta hur väl skolorna uppfyller sin uppgift, om man skyfflar kostnader och vinster mellan olika bolag eller hur vinsterna uppstår. Det ska inte kunna granskas enligt offentlighetsprincipen om en skattefinansierad verksamhet verkligen gör det som barn och ungdomar har rätt att kräva – ger dem en bra start i livet. (Se även länktips nedan).
Dimridåer och en budget som slaktade naturvården Den som inte har något att dölja gömmer sig inte bakom dimridåer och konstruerade sekretessbestämmelser. När Ebba Busch nu hävdar att hon svängt i energifrågan och gärna ser att vindkraften byggs ut är det mot bakgrund av att hon vet att kommuner även i fortsättningen kommer att hävda ”Not in my backyard”-principen och hon kan även vara säker på att Försvarsmakten fortsätter att blockera många av de projekt hon låtsas vilja se byggda. Så länge dessa dimridåer inte ifrågasätts och så länge den nya regeringen i sina budgetar och delbeslut försvårar för en hållbar utveckling går det inte att lita på den.
Ingår nästa generation i den framtid vi formar? På ett plan är det en dragkamp om framtiden som pågår. Ska framtiden skapa mer ojämlikhet under en täckmantel av att marknaden löser alla problem, eller ska vi framtiden klara av att skapa en dräglig tillvaro för så många som möjligt? Och vilka är ”vi” i detta sammanhang? Är det vi som råkar bo i Sverige just nu? Ska inte ens våra egna barn och barnbarn få en chans till samma liv som vi fick? Så tycks högern resonera. Egoismens tid är nu.
Jag fick tips om att läsa Francis Fukuyamas bok ”Missnöjets tid – den liberala erans slut”, en relativt ny bok på 170 sidor skriven av den amerikanske statsvetare som gjorde sig ett namn för 30 år sedan, då han hävdade att liberalismen hade segrat i och med Sovjetunionens fall. Han hävdade då t.o.m. att vi levde vid ”historiens slut”. Nu har han återkommit med en bok som, inte minst för honom själv, pekar på hur liberalismen är på tillbakagång för att – eventuellt – komma att ersättas av ett illiberalt samhälle. (Länktips längst ner till fortsättningen, min kommentar nummer två till boken).
Tydligt USA-perspektiv Jag har inte läst klart boken. Jag har ett par kapitel kvar. Men känner ändå att det är dags att plocka fram några reflexioner som läsningen väckt. Om jag senare ska ge mig på en mer sammanfattande beskrivning vet jag inte. Därtill blundar den kanske aningen för mycket för de stora utmaningar vår civilisation står inför, eftersom boken uppehåller sig väldigt mycket kring synen på människans frihet, statens roll och spänningsfälten mellan politik, religion och mänskliga rättigheter. Den är dessutom tydligt förankrad i en amerikansk verklighet, där Trump-åren satt sin prägel på hur verkligheten beskrivs och hur lagstiftningen delvis formas av lokala domstolar. Senator Bernie Sanders beskrivs t.ex. som en socialdemokrat, en etikett som läsarna dessutom behöver få förklarad för sig.
Iakttagelse: Falsarier istället för sanning Det stora genombrott som vi räknade med, när internet blev en del av vår vardag, var att alla skulle få lättare åtkomst till kunskap. När kunskapen kunde bli var mans egendom, lättillgänglig och snabbt sökbar, skulle vi snabbt få fler välutbildade personer, som skulle kunna fungera ännu bättre i samhällets olika yrken och roller. Förväntan var starkt positiv. Enkelheten skulle göra att fler förstod mer och mer komplexa saker. Men tvärtom har utvecklingen de senaste decennierna visat på motsatsen. Internet, sökmotorer och plattformar fylls med falsarier, felaktigheter, osanningar, propaganda och ännu värre saker. Istället för ett språng för människans kunskapsbildning har internet och innehållet skapat mer oklarhet, mer konflikter och mer av desinformation, som det är svårt att navigera genom.
Iakttagelse 2: De öppna dörrarna stängs Det de globala kontakterna och enkelheten att ”vara” på samma plats även om man inte reser, har märkligt nog nog lett till mer nationalism och främlingsfientlighet. Ju lättare det har blivit att få kontakt, desto mer har vi tydligtvis som människor fjärmat oss från varandra. Det är en paradox att alla öppna dörrar mot omvärlden gjort att vi – bokstavligen – stänger så många dörrar vi kan.
Högern utmanar Jag har som sagt inte läst klart boken ännu, men mycket kretsar kring konservativismen och nationalismen som utmanare till liberalismen. I en USA-kontext är detta fullt begripligt och förvisso finns det många länder där liknande maktanspråk gjort sig synliga. Bolsonaro, den nya israeliska regimen, Modi i Indien… det finns tyvärr många exempel på länder, nationer, där de religiösa och nationalistiska rösterna vuxit i styrka och kommit till makten. Till och med i vårt land, där det märkliga inträffat att det liberala partiet valt att ingå i en konservativ regering som regerar på extremhögerns villkor.
Saknas: Hur ska rimligheten uppnås? Det som saknas, ännu så länge måste jag påpeka, är något resonemang om hur marknadsliberalismen lett oss in i en återvändsgränd när det gäller konsumtion, resursanvändning och ojämlikhet inför livsvillkor på en global nivå. Jag saknar också att Fukuyama ibland kliver ur sin akademiska bekvämlighetskostym och ser på människans vägval med andra glasögon. Då hade han kanske sett hur det vi bevittnar kan beskrivas som en dragkamp mellan egoism och altruism, eller mellan rika länder och fattiga dito. Hur når vi en rimlig balans?
Saknas 2: Det fattas viktiga bitar Kanske han hade också kunnat se hur ojämlik världen är sedd med kvinnliga eller manliga ögon. Eller så hade han förfasats över det faktum att 69 procent av djur, fåglar och fiskar i världen på kort tid har försvunnit och att vi är på god väg att omöjliggöra för kommande generationer att leva ett liv som motsvarar det vi tagit för självklart. Men mest näraliggande vore ändå att översätta allt tal om ”konservativism” med egoism för det är ju så den profileras: jag eller min grupp ska gynnas på andra gruppers bekostnad, typ. Och hur den materiellt och ekonomiskt bottnade liberalismen bara handlar om profit. Och att ”vinsten” alltid leder till att någon annan, eller naturen, förlorar.
Betyg: nja Det är som sagt en bok som till stor del utgår från hur världen ser ut ur ett USA-perspektiv. Och delar av det som beskrivs har naturligtvis bäring även på Europa och Sverige. Intrycket så här långt är dock att Fukuyama mest har skrivit boken som en uppgörelse med sina egna tillkortakommanden.
En jord för alla är namnet på en bok som bland andra Johan Rockström skrivit. Den kom nyligen ut under namnet Earth for All: A Survival Guide for Humanity och finns nu på svenska. Bakom utgivningen står Romklubben, där bland andra Anders Wijkman ingår. Boken är resultatet av en två-årigt forskningsprojekt där Romklubben, Potsdam Institute for Climate Impact Research, Stockholm Resilience Centre och Handelshöyskolen BI i Oslo samverkat. (Länktips till projektet, se nedan). Boken summerar på ett genomgripande och klargörande sätt vad det är mänskligheten måste korrigera för att det ska bli möjligt för kommande generationer att leva ett rimligt och drägligt liv på planeten. Bokens allvarliga budskap gör det svårt att ens presentera den på ett rättvisande sätt.
En att-göra-lista bortom det dagliga Naturligtvis finns de rockströmska planetära gränserna med. Men boken stannar inte där, den går vidare och tar ett helhetsgrepp. På så sätt blir boken en slags att-göra-lista för mänskligheten. En bok som måste skrivas, ett budskap som måste fram. Oavsett hur de dagliga detaljfrågorna ständigt skymmer den långsiktiga strävan. Oavsett hur börskurser, små och stora krig, Melodifestivaler och annat ständigt tar vår uppmärksamhet. Boken blir ett slags referensskrift, där vi får svart på vitt vilka de stora uppgifterna är när vi lyckas bortse från de ovidkommande skeenden och detaljer, som ständigt gör sig påminda.
Fem viktiga områden som måste förändras, och lite till Projektet har jobbat med flera olika scenarier, som man i boken förenklat till två, i praktiken ett. Vi behöver ta ”Jättekliv” på fem preciserade områden. Väl underbyggda resonemang, med tabeller och forskningsreferenser leder fram till att det är fem områden vi åtminstone måste åtgärda. Ju förr desto bättre. Det handlar om fattigdom, om jämlikhet mellan och inom länder, om kvinnors situation, om livsmedelsförsörjningen och om hur vi ska organisera energianvändningen. Och naturligtvis hur det finansiella systemet måste upphöra att förstärka problemen.
Det saknas konsensus Under läsningen funderar jag på vem som egentligen ska läsa boken; hur man tänkt att detta budskap ska fångas upp. För de rådande makthavarna på politikens, ekonomins och ägandets områden är budskapet svårsmält. De måste backa och göra världen mer rättvis. Det kommer sitta långt inne. Och hur ska vi i den rika delen av världen egentligen möjliggöra det som boken talar om? Utan att skapa andra problem? Hur ska gå det gå till, tänker jag? Det är bråttom och det är troligen svårt att åstadkomma en ny världsordning utan att varje initiativ i ”rätt” riktning riskerar att kopplas till nya kortsiktiga egenintressen. Vi har ju ingen konsensus i världen, inget FN som kan samla världens folk bakom en gemensam syn på hur vi ska gå till väga för att balansera alla orättvisor.
Befriande fri från invändningar Samtidigt är detta boken styrka, att den totalt blundar för de uppenbara motkrafter som finns och som inte utan strid kommer att ge upp sina positioner. Budskapet är bortom dagspolitiken, bortom religioner och särintressen, bortom etniska konflikter och ägarmakt. Här står på cirka 200 sidor vad vi behöver göra för att rätta till det som blivit fel. Gör vi inte detta kommer problemen att förvärras och kommer konflikterna växa. Det kanske blir vattenbristen som kommer först, eller livsmedelsförsörjningen, eller de uppenbara klimatrelaterade förändringarna. Allt hänger ihop.
Illustrativt exempel på hur världen ser på jämlikhet Hur olika vi ser i världen på rättvisa kom till nyligen till uttryck från aningen oväntat håll. Svensken Otto Drakenberg stod på internationella fäktförbundets kongress i talarstolen och ville lyfta frågan om kvinnors och HBTQ-personers rättigheter mot bakgrund av att Saudiarabien ska vara värd för något mästerskap. Drakenberg tystades av delegater och ombads av mötesordföranden att sluta tala om detta. Klippet cirkulerar på sociala medier och illustrerar hur vår syn på mänskliga rättigheter skiljer sig från många andra länders. (Länktips, se nedan). Det är långt kvar till en likartad syn på mänskliga rättigheter och rätten för kvinnor och olika minoriteter att ta del av samhället på lika villkor.
Vi vet – och då har vi ett ansvar Jag kan bara uppmana alla att läsa boken. Den är tydlig och rak i sitt budskap och väl underbyggd med fakta och referenser. Detta är vad vi (åtminstone) behöver fixa. Ju snabbare desto bättre. Om vi vill att våra barn ska kunna leva ett åtminstone lika bra liv som vi. Och kommande generationer efter dem.
SVT sänder regelbundet program med tre inbjudna gäster som de kallar Utrikesbyrån, Politikbyrån, Ekonomibyrån osv. Under en knapp halvtimme diskuteras någon aktuell fråga. Den 27 januari sändes Ekonomibyrån. (Länktips se nedan). Till detta program hade man bjudit in professor Daniel Waldenström, Oxfams Sverige-chef Suzanne Standfast och DN-journalisten Björn af Kleen. Rubriken på programmet var av någon märklig anledning ”Drabbar ingen fattig”, vilket rimligen bara kan uppfattas som ett hån mot den del av befolkningen som står utanför välfärdsutvecklingen.
Klyftorna är större än någonsin Andelen hushåll i Sverige med låg ekonomisk standard är den högsta någonsin, betonade Suzanne Standfast inledningsvis. Och i ett förinspelat reportage framträdde bilden av ett Sverige som glider isär: Idag är klyftorna i Sverige på den högsta nivån sedan SCB började mäta dem och andelen med låg ekonomisk standard ökar. Samtidigt ligger Sverige i topp när det gäller antalet ultratrika dollarmiljardärer och välbeställda dollarmiljonärer. Hälften av rikedomsökningen tillfaller de rikaste 100 000 svenskarna.
Marknaden är inte rättvis Protesterna kommer att öka när detta blir mer känt, trodde af Kleen. Waldenström påpekade att det i grunden är positivt att vi fått fler miljardärer och skyllde bostadssegregationen på hög invandring och långtidsarbetslöshet. Klyftorna i sig är ett problem för samhället betonade Standfast eftersom det skapar ett polariserat samhälle. Waldenström höll med om att särskilt välfärdssektorn är beroende av jämlik finansiering och jämlik tillgång, särskilt när marknaden belönar vissa mer. Några har dessutom berikat sig just på företagande inom välfärdssektorn. Och Waldenström fyllde på med att anse att det är bra att kombinera entreprenörskap med generell finansiering. Och där någonstans tappade jag tråden. När en professor hävdar att välfärdssektorn är lämplig för konkurrensutsättning och marknadsmekanismer har han inte förstått de olika rollerna. Marknaden är alltid orättvis och politikens roll är att säkerställa rättvisan i samhället.
Alla vinner på ett mer jämlikt samhälle Inte blev blev jag klokare heller på om de tre personerna i studion var ense om att det är ett problem att klyftorna i Sverige ökar och att vi skyndsamt behöver åtgärda detta. Vi borde kunna enas om att även de rikaste vinner på att alla blir anställningsbara, att så många som möjligt kan delta i samhällslivet och känna sig behövda.
En enkel liknelse som parentes Den enklaste bilden av hur destruktiv utvecklingen är att fundera på om hotellnäringen vinner på att 1 miljardär bokar ett rum på ett hotell eller och 1 000 miljonärer gör det samma. Om alla har har råd att bo på hotell och unna sig en frukost kan fler få arbete. En aldrig så dyr lyxfrukost kan aldrig ersätta tusen standardfrukostar för att säkra intäkterna för ett hotell. Dvs även de rikaste vinner på att alla kan leva ett rimligt gott liv.
Oxfam hoppas på politisk vilja och mod I slutet av programmet summerar de tre personerna sin syn. Standfast tror att det kommer krävas politiskt mod och politisk vilja att komma till rätta med ojämlikheten. af Kleen ser att den generation som ska ta över välfärdsföretagen har en annan syn på frågan. Waldenström tror att det går att bibehålla ingångarna i utbildningssystemet, att det går att göra arbetsmarknaden mer tillgänglig för fler, att ett antal utjämnande krafter (oklart vilka) kan minska ojämlikheten. Samtidigt säger han att alla skatter stör risktagandet och det ska löna sig att jobba hårt. Den som lyssnar på inläggen får ingen klar och tydlig bild av hur Sverige ska gå till väga för att minska klyftorna.
Staten ska hålla emot när marknaden tar plats Särskilt mot bakgrund av hur privata sjukförsäkringar slår sönder det jämlika i finansiering och nyttjande av välfärdens resurser och hur koncernskolor kan välja att säga nej till elever med särskilda behov blir det synnerligen otydligt vad forskaren Waldenström och journalisten af Kleen egentligen tycker i frågan om hur bråttom det är att åtgärda de klyftor som växer i samhället.
Missnöjets representanter kontrollerar utvecklingen Görs ingenting lär protesterna växa och vi vet vilka destruktiva krafter som finns i regeringskorridorerna, redo att utnyttja varje kris för att ytterligare spä på motsättningar och förstärka vi-och-dom-bilden. Och de sitter inte bara i båten, de till och med styr, inbjudna av Kristersson.
SVT är säkert nöjda med programmet. Man lät ju en solbränd Jan Emanuel komma till tals, liksom både Timbro och LO. Allt kan fortsätta som vanligt.
Göteborgs-Posten har den 8 januari en debattartikel skriven av Stina Larsson, centerpartistisk miljötalesperson, där rubriken är ”Vart tog cirkulär ekonomi vägen, Pourmokhtari?” Artikeln pekar på att delar av näringslivet redan har påbörjat omställningen och att det nu är viktigt att regeringen stödjer arbetet genom att ge rätt marknadsförutsättningar för svenska företag. Hon noterar att den nationella strategi som antogs under förra mandatperioden nu inte finns kvar på regeringens hemsida.
Strategin försvunnen Den nationella strategin innehöll mer än hundra konkreta förslag på åtgärder när det gäller materialförsörjning, industriomställning och teknikutveckling. Men finns inte kvar. Stina Larsson skriver: ”Det är olyckligt att helt utradera vad tidigare regeringar och regeringsunderlag har gjort av dunkla ideologiska skäl.” Och fortsätter: ”… men det är värre att göra så utan en tillstymmelse till till någon egen konkret plan eller vision.”
Företagen har fattat Stina Larsson betonar i sin artikel hur viktigt det är att lyfta in den cirkulära omställningen i resan mot ett fossilfritt och hållbart samhälle och att ett effektivt resursutnyttjande måste ha en central roll i de underlag som tas fram. Stina Larssons inlägg bekräftar den bild som finns hos en växande andel företagare i olika branscher. Inte minst har bygg- och fastighetsbranschen tagit viktiga steg framåt för att organisera ett mer resurssparande och effektivt byggande genom initiativ som Handslaget i Göteborg och ett liknande initiativ i Malmö.
Svik inte företagen! Det har blivit uppenbart för flera branscher att volymförsäljning med kortsiktiga vinster inte längre kan ingå i affärsmodellerna. Volvo Personvagnar beskrev detta nyligen i Delegationens för Cirkulär Ekonomi årskonferens, som jag skrivit om tidigare. (Se länk nedan). Andra företag som seriöst ser över sina affärsmodeller är IKEA och Essity i Mölndal. Att lämna dem i sticket nu är att svika de svenska företag som vill gå i bräschen.
Vårda värdet innebär nya tjänster och ny arbetsmarknad Samtidigt behöver inte bara Centerpartiet utan alla partier inse att omställningen från den linjära resursslösande logiken till en cirkulär ekonomi inte enbart handlar om att vårda resurser och säkra materialflöden. Det handlar även om att inse hur viktig tjänstesektorn är. Reparationer och underhåll av maskiner, produkter och varor blir centralt när det ekonomiska utfallet inte längre kopplas till ägande utan relateras till nyttjandet. Uppenbarligen har Tidögänget inte förstått hur viktigt det är att branschen för reparationstjänster utvecklas, annars hade man inte höjt momsen för sko- och cykelreparationer som en av de första åtgärderna när man tillträdde. De ideologiska skygglapparna skymmer uppenbarligen sikten för det nya gänget vid rodret.
Tjänstesektorn växer Mobility as a service är ett sådant exempel, där fordonsindustrin nu ställer om från att tjäna pengar på att fordonen byter ägare till att nyttjarna betalar för de tjänster fordonen tillhandahåller. Som Volvo Personvagnar säger: varje Volvo on Demand-bil ersätter nio traditionella bilar. Nio bilar som inte behöver parkering, som inte behöver trängas i köerna, som inte behöver tillverkas. Men där funktion, kvalitet, tillförlitlighet och just-in-time-leveranser blir viktiga konkurrensfördelar.
Ekonomidelen av Cirkulär ekonomi måste utvecklas mer Omställningen från vinst till värde är det kanske mest komplicerade. Hur ska den ekonomiska redovisningen i företagen se ut när det inte längre är volymförsäljning som egentligen speglar företagets potential? Hur ska banker och andra värdera tillgångar som inte kan mätas på gängse sätt och som inte omsätts? Ekonomidelen av cirkulär ekonomi är det riktigt intressanta. Det är inte enbart den marginaliserade Pourmokhtari, underordnad näringslivsdepartementet som hon är, som ska stå till svars. Här är många ministrar involverade eftersom omställningen resulterar i helt andra sätt att redovisa värde, ansvarstagande, kvalitet, beräknad livslängd och inte minst moms. Vi behöver en cirkulärt anpassad moms, som fångar flera loopar av de material som cirkulerar i den nya värdebaserade ekonomin och där vi också regelmässigt ser sopor som osorterad resurs.
Helhetsperspektiv, tack! Omställningen kommer, med eller utan regeringens aktiva stöd, men blir naturligtvis bättre och effektivare med en proaktiv regering som förstår sammanhangen och helheten. Att synka utvecklingen på EU-nivå borde vara Sveriges ansvar under ordförandeskapet. Men det är väl för mycket att hoppas på.
Julen är ju den högtid då vi samlas och summerar det lilla livet och det större. Och hoppas slippa oroa oss för omvärlden, oväntade kostnader, sjukdomar och ännu värre ting. Från den nya regeringen, innan de fått folkets röst, hette det att i god tid före jul skulle svenskarna få ett stöd av staten för att klara de ovanligt höga elpriserna.
En säker valvinnare visade sig vara en bluff Man kallade stödet för ett högkostnadsskydd. Det lät ju tryggt och bra före valet. Om priset på elenergi blir högre än en viss nivå skulle staten gå in och täcka resten. En säker valvinnare. I god tid före jul, dessutom. Så blev det inte eftersom ansvarig minister hittade något som var ”bättre”. Bättre för vem är fortfarande oklart.
Bara halva Sverige och inga besked till företagen Denna ”bättre” lösning skulle dessutom gälla halva Sverige, inte alla elabonnenter. Och skulle betalas ut av Försäkringskassan (!) till de konton de kunde hitta. Övriga skulle ställa sig i kö någonstans och kvittera ut kontanter. Och företagen som går på knäna har fortfarande inte fått veta hur detta ”bättre” stöd ser ut eller om det blir något alls och i så fall i vilka delar av landet.
Inte högkostnadsskydd utan återbäring på använd energi Denna ”bättre” lösning är dessutom inget högkostnadsskydd för framtida elräkningar utan en rabatt på ett år gamla betalningar. Den som spenderade mycket pengar på el under förra året kompenseras för sin konsumtion. Den som tanklöst värmde sin pool, eldade ofta i bastun eller hade 24 grader i inomhustemperatur får nu enligt uppgift mer i återbäring än den som sparade på elen, som hade isolerat sitt hus, eller agerat sparsamt. Till varje pris vill tydligen den nya regeringen signalera att det är OK att fortsätta med den ohållbara livsstil många har valt. Det ska till varje pris vara subventionerat att överkonsumera om man har råd. Den som är fattig och inte har några val får enligt regeringens logik skylla sig själv.
Anstånd via ett tillfälligt lån Det är jultid och regeringens tomtesäck hade kunnat innehålla något som påminde om rättvisa. På ett relativt enkelt sätt hade regeringen kunnat bevilja tillfälliga lån för personer och företag som behöver det. Lån som i ett senare skede kan få räntefrihet, amorteringsfrihet eller helt strykas. Beroende på hur den egna ekonomiska situationen ser ut, men det skulle skapa andrum och lite julefrid för många oroliga. Lånen skulle kunna betalas ut till elbolagen och ha en referens i form av elabonnentens namn och kunduppgifter så att exempelvis skatteverket skulle kunna kontrollera återbetalningsförmågan enligt senare beslutade villkor, lika för alla och med tydliga villkor för räntefrihet respektive amorteringsfrihet under en viss period.
Mer framtidsinriktat och mer rättvist En sådan lösning hade inte stört betalningsströmmarna hos energibolagen och hade skapat en nödutgång för behövande individer och företag, där staten beviljat anstånd med betalningen. För att bättre anpassa utbetalningarna till verkliga behov och till ännu okända kostnadsnivåer i framtiden. Det ”bättre” förslag som den nya regeringen valt skapar varken arbetsro, trygghet för utsatta grupper eller rättvisa mellan dem som har resurser att själva klara en ekonomisk puckel respektive den som lever utan marginaler. Men sådan rättvisa är väl inget den nya regeringen strävar efter.
Det finns ett EU-direktiv om införande av producentansvar för textilier. Senast den 1 januari 2025 ska alla länder ha ett system igång. Finland drar gång sitt system vid nyåret 1 januari 2023 efter att ha testat det i ett pilotstäder. I Sverige kom en utredning SOU2020:72 för ganska exakt två år sedan och därefter har det varit tyst. Jag har kikat på utredningen och remissinstansernas synpunkter för att förstå mer. (Länktips till utförligare genomgång se nedan).
Utredningen fokuserar på ett insamlingssystem Den svenska utredningen är ambitiöst upplagd och siktar på att producenterna, de kommersiella textilföretagen i Sverige, gemensamt ansvarar för ett insamlingssystem, som ska finnas i varje kommun. Kostnaden för systemet beräknas till motsvarande 23 öre per T-shirt. Samverkan med befintliga idéburna organisationer förväntas ske. Så att flödet av de 38 000 ton returnerade textilier som går vägen varje år inte störs. Drygt trettio remissvar inkom under remisstiden, dels från idéburna organisationer, dels från Avfall Sverige och Återvinningsindustrierna, från kommuner, Svensk Handel, Naturskyddsföreningen och många fler.
Invändningar: Kostnader för låga och återbruk borde ingått m.m. Intrycket är att ingen är nöjd. Några befarar att kostnaderna för insamlingssystemet är rejält underskattat, andra pekar på risken för att det blir liggande ett berg av osålda textilier som ingen vill ha. De idéburna organisationerna är rädda för att allt de de byggt upp under åren ska raseras när det kommer en stor aktör på arenan och förändrar folks beteende och hur man agerar när det gäller användbara plagg. Just att förslaget inte fångar upp både återbruk av produkter och materialåtervinning på samma gång är det flera som ser som en nackdel.
Efterfrågan på insamlat material? Det saknas tydliga incitament för hela kedjan av aktörer. Det räcker inte att insamling ordnas om det inte finns en avsättning och en efterfrågan på de nya produkter som insamlingen kan resultera i. Och där ligger kanske den allvarligaste invändningen – att det inte finns någon tydlig pull-kraft, någon som vill ha eller förutsättningar för att någon vill ha de produkter som insamlandet kan leda till. Risken är uppenbar att systemet bara når halva vägen.
Åk till Finland snarast! Det klokaste vi kan göra nu är att snarast åka till Finland och se och lära. Hur gjorde man där med sina pilotprojekt, vilka aktörer tar vilket ansvar i vilka led? Hur ser kostnadsfördelningen ut och hur medverkar välgörenhetsorganisationerna i systemet? För det är faktiskt bråttom. Av miljöskäl, av klimatskäl, av prestigeskäl (ska vi vara sämst i EU på detta???) och vi som alltid tycker att vi ska exportera vårt system…. ”in Sweden we have a system….”
Läs gärna den mer utförliga genomgången, länk här nedan. Där de olika argumenten citeras lite mer i detalj och resonemangen är lite mer utförliga.
(Den som vill läsa en kortare version som kan läsas på 2 minuter hittar en länk till den längst ner)
Det finns ett EU-direktiv sedan flera år om att varje land ska införa ett producentansvar för textilier, där syftet är att bättre ta till vara alla de textilier och kläder som idag till allra största delen bränns, ofta efter en kort användningstid. Överkonsumtionens baksidor syns kanske allra tydligast i modebranschen. Reklamen påminner oss dagligen om hur vi uppmuntras till att köpa nya plagg, som statistiskt sett används ett fåtal gånger innan de slängs. Av alla bakvända konsumtionsmönster är det väl bara plastleksaker och den processade matindustrin som kan konkurrera om ”sämst i klassen”-betyget.
SOU 2020:72 och remissvar I december 2020 kom en statlig enmansutredning, SOU 2020:72, som på över 500 sidor föreslår hur ett producentansvar för textilier skulle kunna organiseras i Sverige. Mer än 30 remissinstanser svarade inom remisstiden. Jag har läst igenom texterna, delvis skummat, måste jag erkänna, men har åtminstone skaffat mig en bild av förslaget, synpunkter och invändningar. Jag är inte så insatt på det textila området, men kanske kan jag just därför se andra aspekter eller behov än de som har mångårig och detaljerad kunskap om textilindustrin. Att dagens köp-och-släng-system är förkastligt är nog de flesta beredda att instämma i, särskilt om man ser till hur stora resurser, miljömässigt och mänskligt, som nyttjas idag. Dessutom behöver vi hantera klimatkonsekvenserna på en icke obetydlig nivå. Så EU har rätt i att något behöver göras. Frågan till utredningen var hur.
På plats 1 januari 2025 Det har två år sedan utredningen presenterades och drygt halvtannat år sedan reaktionerna inkom från branschen, från kommuner, från idéburna organisationer och andra. Kanske pågår något arbete i det tysta, men när nu den nya Tidö-regeringen tillträtt och avskaffat Miljödepartementet är sannolikheten stor att frågan prioriterats ned. Samtidigt kräver EU-direktivet att vi har ett producentansvar på plats om två år. Den 1 januari 2025 ska det fungera. Istället för att ligga i framkant på utvecklingen tycks Sverige nu hamna på efterkälken, trots utredningens tydliga ambition att vara en förebild för andra länder i EU. Risken är uppenbar att vi hamnar i ett läge där den lösning som införs blir otillräcklig och kanske t.o.m. motverkar sitt syfte.
Utredningen i korthet Utredningen beskriver mångordigt och ambitiöst hur ett insamlingssystem skulle kunna skapas och drivas av producenter och inte behöva kosta mer än 23 öre per T-shirt, som man skriver. Man har uppenbarligen lyssnat noga på Svensk Handel och de producenter och klädföretag, som förslaget primärt berör. Man har också försökt att väga in de idéburna organisationernas roll, eftersom mycket begagnade kläder och textilier samlas in och får förnyat värde den vägen. När det gäller kommunernas roll har utredningen tänkt sig att ansvaret för insamlingen ska ligga utanför kommunernas ansvar. Samtidigt måste insamlingssystemet finnas i samtliga kommuner, slås det fast. Och självklart ingår många formella avsnitt i utredningen, där det räknas upp en mängd befintliga lagar och förordningar som kan beröras av ett nytt regelverk. Intrycket blir lätt att ”här har man tänkt på allt”.
Drygt trettio remissvar Så läser jag svaren från drygt trettio remissinstanser och inser hur komplicerad frågan är. De som står mitt uppe i en verklighet har naturligtvis alltid lättast att hitta svårigheter och svagheter i ett förändringsförslag. Inte minst om förslaget innebär ökade kostnader eller ändrade konkurrensvillkor. Samtidigt slås jag av att flertalet remissvar har en konstruktiv ton; det verkar som att man gärna vill bidra till att få ett system på plats. Men av olika skäl ändå inte kan ställa sig bakom det förslag som utredningen presenterar.
Kolla vad andra gör Den tanke som slår mig är att vi borde söka en gemensam väg framåt med Danmark och Finland, som ju sitter i samma sits och har liknande konsumtionsmönster, vissa strukturella och industriella likheter osv. Inte minst i Finland har man vana att hantera snö och nederbörd, som kan vara avgörande för utomhus insamling av textilier. Fukt är direkt olämpligt att få in i insamlingskärlen. Finland har dessutom en liknande situation som vi när det gäller stad-land-frågorna, transporter, tillgång till cellulosabaserade fibrer osv. Jag kollar lite vad Finland gör.
Heja Finland I Finland finns regelverket nu på plats. Den 1 januari 2023 drar deras system igång i full skala. Jag hittar en nyhetstext på svenska på finska Yle och saxar ur den:
” Nästa år ska textilier samlas in separat vid avfallsanläggningar i hela landet, men 20 bolag har redan inlett textilåtervinningen och Stormossen i Korsholm är ett av dem. I ungefär två månaders tid har det varit möjligt att lämna in textilier för återvinning vid tre av Stormossens avfallsanläggningar. … Timo Lehtola, som är servicechef vid Stormossen, säger att ungefär tio kubikmeter textilier förts vidare för återvinning. – 71 procent av det insamlade har varit i okej skick, cirka 20 procent var förstörda eller sådant som inte gick att återvinna och några procent har gått till försäljning, säger han. De textilier som återvinns behöver vara i någorlunda bra skick. Textilier såsom regnkläder, väskor, bälten, skor underkläder och sängkläder ska inte heller föras för återvinning. (…) Det som lämnats in för återvinning grovsorteras först och sorteras sedan in enligt textilsort. Sedan tillverkas ny tygtråd av materialet. Textilierna förs till en anläggning i Pemar utanför Åbo. ”
Lär av det finska pilotprojektet och uppstarten Intrycket är att man genomförde ett pilotprojekt i tre städer för att testa systemet och med dessa erfarenheter i ryggen går man nu vidare och rullar ut ett system för retur och återvinning av kläder i hela landet. Rimligen bör en delegation från Sverige snarast besöka Finland för att se och lära. Mycket riktigt var det också flera av remiss-svaren på SOU 2020:72 som betonade vikten av att samarbeta i Norden. Vi tjänar mycket tid och minskar risken för misstag om vi lär av det finska upplägget.
Det kan bli mycket dyrare Flera av remissvaren trycker på att kostnadsbedömningen i utredningen är felaktig. Man kommer fram till helt andra siffror i egna bedömningar och drar därmed även slutsatsen att det inte blir försumbart (23 öre per T-shirt) och heller inte konkurrensneutralt om importkläder skulle åka snålskjuts på ett inhemskt system.
Ekonomiska drivkrafter och nyckeltal behöver synliggöras Det är en brist anser jag att utredningen inte tydligare tog ett parallellt ekonomiskt perspektiv på sitt förslag. Ska något fungera måste det kunna kopplas till tydlig ekonomisk vinst eller tydlig nytta på annat sätt. Även ett kostnadsneutralt system behöver hålla koll på utgifter och fördyringar. Ingen vill sitta med Svarte Petter i slutändan. Det är för övrigt i remissvaret från Textilimportörerna jag läser just om risken för att någon blir Svarte Petter genom att förslaget kan få som konsekvens att branschen kan tvingas lagra textilier hur länge som helst.
Konkurrensen mellan producenterna är kanske ett hinder? Det behövs ekonomiska och/eller andra incitament för aktörerna i kedjan runt återvinning och återbruk av textilier. Dessa incitament behöver synliggöras så att alla inblandade förstår vilka trösklar systemet bygger på. Några av remissvaren är även skeptiska till att branschens företag själva ska organisera och fördela kostnaderna för insamlingssystemet. Kanske är man rädd att det kan finnas konflikter inom en konkurrensutsatt bransch som gör att det är svårt att enas om ett kostnads- och ansvarsfördelningssystem. Och hur gör man när en aktör går i konkurs, som Indiska nyligen?
Djupare analys efterfrågas I Återvinningsindustriernas remissvar läser jag att de hade önskat en djupare analys av hur efterfrågan ska se ut och att systemet premierar produkter som är designade för återvinning: ” ÅI föreslår att producentansvarssystemet ska premiera textilier som är designade för återvinning med marknadens befintliga återvinningstekniker ekonomiskt. Detta kan exempelvis göras genom designkrav eller differentierade avgifter inom ramen för systemet. ÅI föreslår att producentansvarssystemet ska premiera producenter som använder återvunnen textilråvara i sin tillverkning med ekonomiska incitament inom ramen för systemet. (…) ÅI föreslår att utredningen kompletteras med en djupare konsekvensanalys kring både cirkularitet, miljö- och klimatnytta. ”
De idéburna aktörerna är oroliga De idéburna organisationerna ser sig till viss del lyssnade till i utredningen, men befarar ändå att deras huvudsakliga fokus – återbruk – inte uppmärksammas tillräckligt och heller inte kvittblivningen från sådant i den idéburna sektorn som inte blir sålt utan måste kastas bort. I ett av remissvaren hittar jag en pedagogiskt utformad illustration till några av de svårigheter Erikshjälpen ser.
Ur Erikshjälpens remiss-svar
Det blir svårt för allmänheten att förstå vilka varor som ska lämnas i vilken behållare, menar Erikshjälpen. Jag kan bara addera att dialogen med allmänheten är avgörande för folks vilja att göra rätt. Folk vill i allmänhet att den egna ansträngningen verkligen leder till något positivt. Tillförlitlighet och tydlighet blir avgörande för den enskilde. Inte minst ur detta gräsrotsperspektiv är en studieresa till Finland minst sagt angelägen. Erikshjälpen skriver också i sitt utförliga remissvar att:
Kedjan för textilier är mer komplex eftersom många textilier går att återbruka i befintligt skick, fler aktörer är inblandade och viktigast, betänkandet har dragit en gräns mellan textilavfall för återvinning och textil för återbruk som i praktiken inte finns. Gränsen utesluter textil till återbruk, alltså Second Hand, från producentansvaret. I bilden (till vänster) kan samma säck, beroende på vilken container den stoppas i, hamna i eller utanför producentansvaret trots att kläderna går igenom samma process med samma resultat. Det blir fel och skapar diskriminering och kanske utslagning. För textil krävs en avfallsförebyggande hanteringskedja som säkerställer en kanal från konsumenten direkt till återbruk, alltså Second Hand. En sådan sparar resurser. ( …) För textil finns redan flera fungerande hanteringskedjor som faktiskt gör jobbet åt producentansvaret. Men förslaget SOU 2020:72 tillämpar inte principen om likartat betalningsansvar utan går en annan väg utan att riktigt reflektera över vad det innebär. De som redan gör jobbet kommer inte att få ersättning. Verksamhet som nu samlar in textil för återbruk ska inte omfattas av producentansvaret. En sådan gränsdragning blir konstig eftersom Second Hand och ideella aktörer redan i dagsläget utför det insamlingssystemet förväntas utföra. Till skillnad från andra producentansvar finns kedjan redan. Nu! Långt innan producentansvaret har formulerats och införts. ”
38 000 ton passerar de idéburna organisationerna De idéburna organisationerna har gemensamt också lämnat ett remissvar, där de skriver: ”(Våra organisationer) bygger upp en fungerande infrastruktur för insamlingen av 38 000 ton textiler, de fungerar som en viktig motor för återanvändning med sina secondhand-butiker runt om i landet och de bidrar till ovärderlig social nytta genom sina verksamheter. Förslaget vädjar enbart till producentsystemet att hitta samarbetsformer med de ideella. Det är i vår mening inte tillräckligt eller rimligt.” Invändningarna från Erikshjälpen, Röda Korset m.fl. organisationer är så pass allvarliga att de inte går att bortse ifrån. Befintliga returhanteringssystem och volymer ska naturligtvis inte elimineras av ett nytt, storskaligt och näringslivsanpassat system, där fokus dessutom inte ligger på återbruk utan på återvinning. Det där med barnet och badvattnet…
Så här fungerar det befintliga systemet Human Bridge beskriver sin del av det befintliga insamlingssystemet så här: ”Human Bridge använder ett storskaligt system med utrustning, påkostad för vädertätning, för textilinsamling. Detta innefattar hundratals 20”- containers med lastväxlarflak för uppsamling i hubbar samt 38 kubikmeters specialcontainers för insamling på återvinningscentraler (ÅVC). Därutöver finns uppåt tretusen insamlingsboxar i det offentliga rummet och i fastighetsnära insamling, placerade i ett 140-tal kommuner i södra och mellersta Sverige1. Human Bridge placerar alltid ut utrustning enligt överenskommelse med kommuner, fastighetsbolag och FTI.” De bekräftar till stor del i sitt remiss-svar de farhågor de idéburna organisationerna för fram. Man skriver: ”De drivs av en idé och tillskapar resurser för att kunna genomföra bistånd och sociala insatser, i Sverige och utomlands. Textilinsamlingen är inte enbart ett mål utan framförallt ett medel. I det sannolika scenario vi tecknat ovan riskerar de ideella aktörernas textilinsamling i det offentliga rummet, utöver secondhand, att minska eller upphöra.” De räknar även upp följande behov: ”* Ekonomiska incitament med ersättning för både insamling och sortering * Ersättningsmodell som premierar kvalitet och säkerställer torr användbar textil * Insamlingsmetoder som säkerställer att textiliernas kvalitet inte försämras * Sorteringskapacitet att leverera efterfrågad textil. * Marknader för både textil till a) återbruk och b) återvinning ”
Var finns efterfrågan? Ett annat kanske angörande argument handlar om efterfrågan. Vem är det egentligen som ska efterfråga de insamlade materialen? Risken finns att utan en tydlig efterfrågan på det återvunna materialet blir mycket liggande på hög och riskerar att förstöras av fukt eller mögel, kostar pengar att lagra och saboterar intresset för att bidra till insamlingen. Om folk får klart för sig att allt bara ”läggs på hög” för att senare ändå eldas upp inser de inte varför de ska anstränga sig och lämna in textilier separat. Det finska exemplet där insamlat material blir tråd är också ur detta perspektiv intressant att ta del av. Hur ser efterfrågan ut i Finland? Lagerhållning? Berg av insamlat som inte kommer till användning?
Arbetskläder och hotellakan bör hållas utanför Verksamheter som säljer respektive tvättar yrkesrelaterade textilier, såsom arbetskläder och hotelltvättar, har andra invändningar till utredningen. Man pekar på kemikalieinnehåll och nedsmutsning av arbetskläder och att arbetskläder slits till de inte längre kan användas, vilket skiljer dem från andra kläder. Tvätterierna pekar på värden av rena fraktioner som hanteras av professionella tvätterier, och där det finns ett värde att hålla isär dessa flöden just på grund av att de är homogena till sitt innehåll.
Kemikalierna Kemikalieinspektionen, KemI, har också synpunkter på utredningen. Jag hade nog förväntat mig mer resonemang kring textiliernas innehåll av farliga kemikalier. Men man pekar på en komplikation som är svår att kringgå: ”Kontaminering av textil under användningsfasen ger upphov till särskilda svårigheter inför eventuell återanvändning då innehavaren behöver känna till vad som skett med textilen för att kunna sortera den rätt. Det här behöver omhändertas vid införandet av ett producentansvar för textil.” Även om systemet med elektroniskt märkning, det som kallas RFID i officiella sammanhang, eller ”taggar” i vanligt språkbruk, kvarstår ju användningen som en osäkerhet. Inte minst om textilierna har använts i sjukhusmiljö eller som skyddsplagg i olika processer.
Avfall Sverige ser två vita fläckar i förslaget Avfall Sverige är en tung aktör i sammanhanget. Bakom sig har man 400 aktörer, många av dessa kommuner och deras avfallsbolag. De lyfter fram ett par ganska centrala invändningar: Dels pekar man på oklarheten vad som gäller det material som inte samlas in: ”Avfall Sverige ser inte att föreliggande förslag till reglering tar höjd för ett fullt operativt och finansiellt ansvar genom att det inte finns någon reglering som säkerställer ett ansvar för producenterna för det textilavfall som inte lämnas till ett tillstånds- eller anmälningspliktigt insamlingssystem.”Man pekar också på att det kan uppstå en situation där ingen aktör söker tillstånd att bedriva insamlingsverksamhet: ”Risken är annars en situation där ingen aktör ansöker om tillstånd och där det inte etableras något insamlingssystem, (..) eftersom det inte regleras något primärt krav på producenter att tillhandahålla insamlingssystem vid sidan av det sekundära kravet för tillståndspliktiga insamlingssystem att tillhandahålla sådana.” Detta är två vita fläckar i utredningen som lätt kan bli väldigt stora problem.
Kopplingen till ökad livslängd saknas Naturskyddsföreningen saknar i sitt remissvar en tydlig koppling till incitamenten för att generellt producera textilier med längre livslängd och att driva mot ökad återanvändning. De efterlyser bl.a. styrmedel som produktpass, eco-designkrav, incitament för nya affärsmodeller, skatt på jungfrulig råvara m.m. Delvis ligger dessa förslag utanför EU-direktivet, men givetvis hade det varit bra att inkludera fler förslag som kan komplettera förslagen så att det ”blir lätt att göra rätt”. Ändrade beteenden är inte så lätt att åstadkomma och ska konsumenter lära sig nya rutiner kan man inte återkomma flera gånger inom samma produktområde.
Synliggör råvaran Ska jag försöka summera mina intryck av utredningen och synpunkterna får det bli att det grundläggande felet tycks ha varit att man utgick från att förslaget handlar om avfall. Det hade varit mer konstruktivt att utgå från ett råvaruperspektiv. Hur tar vi till vara den här råvaran så smart som möjligt? Hur synliggör vi att råvaran finns, beskriver dess kvalitet och användbarhet och skapar utrymme för en långsiktig efterfrågan på just denna råvara? Vem ska ha ansvaret för olika delar av denna up-cycling, där ett redan använt material ska efterfrågas in i produktion? När det finns en avsättning för materialet och en efterfrågan faller övriga bitar lättare på plats.
Bygg på det som fungerar och skala upp Det är nödvändigt att skapa ett system som inkluderar och premierar återbruk, re-make, upcycling och återvinning, samtidigt som vi fasar ut miljöskadliga produkter, där fossilt baserade material av självklara skäl är i fokus. Kanske ska ansvaret för EU-direktivets förverkligande i Sverige läggas på de aktörer som redan är igång. Och att vi bygger en lösning som skalar upp det arbete som redan bedrivs av idéburna och som kan kompletteras av progressiva företag, som inser värdet av att åstadkomma något bättre. Helhetstänkande bortom EU-direktivet känns som rätt väg att gå. Gärna med förankring i verkligheten, den verklighet som Tidö-gänget uppenbarligen har svårt att förhålla sig till.
Sedan ska vi heller inte förvillas att tro att optimerade materialflöden är det enda som ingår i Cirkulär Ekonomi, men det påpekar jag ju i återkommande bloggtexter.
Jonas Gardell intervjuades i SVT:s 30 Minuter den 7 december. Programmet beskrivs av SVT själva som ett ”intervjuprogram där Anders Holmberg söker svar och går på djupet med en aktuell makthavare”. Jonas Gardell kan kanske ses som en betydande opinionsbildare, men formell makt har han ju inte. Programmet ägnades till största delen Jonas Gardells kritiska syn på SD. Föga kunde SVT ana att tysk säkerhetstjänst dagen innan skulle göra ett stort, koordinerat tillslag mot högerextrema i Tyskland, en grupp radikala som påstås ha planerat en statskupp. Minnesbilderna av kuppförsöket i Washington den 6 januari 2021 blir också plötsligt tydliga. De högerextrema menar vad de säger. Och det är också en av Jonas Gardells poänger.
Nationen Sverige, inte staten eller landet Bland det mest intressanta i Gardells ordflöde var iakttagelsen att SD egentligen struntar i Sverige som stat eller land, det är Sverige som nation de är intresserade av. Idén om ett svenskt folk. Och där multikultur, gränslöshet, ”avvikande” av olika slag inte hör hemma. Där demokratin reduceras till en omröstningskuliss som i Turkiet eller i Ryssland. Och där domstolar, media, utbildning, kultur och samhällsutveckling styrs politiskt av ett maktparti.
Beröm och dialog, men troligen helt ointressant för SD Gardell säger samtidigt att han tycker att Åkesson och Mattias Karlsson är skickliga strateger – de har ju lyckats bygga upp en väljarbas på invandringsfrågan och gör nu vad de kan för att koppla ihop den med andra frågor, som den om lag och ordning. Och Gardell skulle gärna träffa Åkesson, säger han, eftersom han tror på dialog. Hittills har Åkesson inte svarat på inbjudan. Kanske skulle det inte tas emot positivt i SD internt, eftersom Gardell är skicklig på att spela på medias planhalva och SD inte har något att vinna på att vara överens med Gardell om något.
Skapa förutsättningar för maktövertagande Att SD struntar i staten Sverige ger en förklaring till varför man inte är intresserad av att skydda eller bevara Sverige inför de annalkande naturkatastrofer som kommer allt tätare som en konsekvens av klimatförändringarna. Klimatfrågan blir i SD:s värld bara ett lämpligt verktyg för att åstadkomma de kriser och det kaos som gör det ”naturligt” med undantagstillstånd, utegångsförbud, polis och militär på gatorna och ett konkret maktövertagande. Det är ju så det går till i handboken för auktoritära ledares övertagande. Man skapar en situation som kräver exceptionella åtgärder och ser till att bli den som kan kliva fram när så krävs.
Gärna klimatflyktingar… Allra helst vill SD naturligtvis ha ytterligare flyktingvågor, gärna klimatflyktingar, som gör det rimligt för makthavarna att reagera, kräva stängda gränser och att använda våldsmonopolet för att ”säkra lugnet”. Det är därför, tror jag, SD är så totalt ointresserade av att göra något åt klimatfrågan. Den är en potentiell nyckelfråga som kan skapa det kaos som krävs för att maktmedlen måste sättas in. Och nu har SD nycklarna till Rosenbad. Och dessutom vetorätt kring alla propositioner som regeringen vill lägga fram för Riksdagen. Man ska ju vara överens i den särskilda koordineringsgrupp som SD har krävt. Bara sådant som SD godkänner kommer att presenteras för Riksdagen.
Demokrati är så mycket mer än att gå till val vart fjärde år Slutsatsen blir att det är viktigt att på olika sätt och på olika nivåer stå upp för det öppna, demokratiska samhället, där extremhögern inte får utrymme för sina idéer. En bra text att läsa är Jesper Strömbäcks artikel i Borås tidning, där han reder ut demokratibegreppet.
För en del borgerliga politiker och väljare var det viktigare att bromsa vänstersidans inflytande på utvecklingen än att hindra extremhögern från att påverka i vilken riktning Sverige skulle gå. Sabuni valde så snabbt hon kunde att bryta med Löfvén-regeringen, Johan Pehrson fortsatte på den vägen och i riksdagsvalet i år hankade sig L kvar i Riksdagen med hjälp av stödröster, troligen mest från M, där väljare insåg att L-rösterna behövdes för en valvinst.
Prioriteringarna avslöjar mycket Omsvängningen ledde också till att bara en tredjedel av Liberalernas väljare 2018 valde att rösta på samma parti 2022. Två tredjedelar underkände högergiren, troligen eftersom man som liberal knappast kan omfamna SD:s uttalat antiliberala politik. Så kan man göra när man vill byta väljare. Och när nationalister känns som bättre kompisar än socialdemokrater och miljöpartister. När egoismen är naturligare än solidariteten. När bistånd och rättvisa blir mindre viktiga begrepp än rätten att få tjäna pengar, gärna genom att plundra staten, oss alla, på skolresurser via koncernskolor under någon slags täckmantel av ”valfrihet”. Ett system som underminerar Sverige som kunskapsland och föregångare.
KD är tomtarna med tomma paket, SD är naturligtvis trollen Så vad berättar Kristersson, Busch och Pehrson för sagor för sina barn? När barnen ställer berättigade frågor om klimatet och sin framtid. Min gissning är att Pehrson improviserar något om ”Bland tomtar och troll”. Tomtarna är de som lovar väljarna julklappar i form av högkostnadsskydd för höga elräkningar. Paket som visar sig innehålla något helt annat och bara för vissa konsumenter i södra Sverige som struntat i att spara på energi och gjort av med mycket el under förra året, inte för behövande. Och trollen är naturligtvis de SD-styrda horder av nätaktiva som gör vad de kan för att sabotera det demokratiska, öppna samtalet.
Trollformel som inte fungerar Det som på sikt blir allvarligast av Tidögängets avtal är kanske ändå hur allt som har med miljö och klimat att göra pausas, Miljödepartementet läggs ner, Naturvårdsverket halveras och dimridån ”kärnkraft fixar allt” ger väljarna intrycket av att det finns en trollformel som kan garantera en ohållbar livsstil till rimliga priser.
Men sagor lär inte hjälpa Tidö-gänget. Det paradigmskifte Kristersson gärna talar om kommer han få äta upp när luften gått ur alla uppblåsta ballonger och alla tomma löften avslöjats. Eller som SD-folket uttrycker det: Det är verkligheten som spökar.
