”Det är inte så bråttom” säger Jimmie Åkesson i en Aftonbladet-intervju, där hans tjugo år som partiledare uppmärksammas. Det som inte är bråttom är att göra något åt klimatet. Medvetet, genomtänkt och konsekvent ignorerar och relativiserar ytterhögern de hot mot samhället som forskningen nu i decennier har lyft fram. Det är för övrigt inte bara samhället som är i fara utan stora delar av de planetära samband som vi uppfattar som förutsättningar för livet på jorden. Eller är det monokulturen han applåderar? Verkligen?
Vet vi allt vi behöver veta? Verkligen? Vad man skulle önska att journalisterna som ställer frågor var mer insatta. Om det nu inte är så bråttom med klimatfrågan, som Åkesson tycker, så kunde ju en följdfråga ha varit vilka andra forskare Åkesson tycker att man kan ignorera. Är det i praktiken alla forskare som bör ignoreras? Är det lämpligt att sluta forska på mediciner, på cancerformer, på ämnen som grafen eller tycker Åkesson att det räcker nu: vi behöver inte forska på något alls? Vi vet det vi behöver veta och kan luta oss tillbaka?
Hur är det med de tretton områden forskarna identifierat? Ännu bättre vore naturligtvis om journalisterna plockade upp alla de delområden som forskarna vid Stockholm Recilience Centre har uppmärksammat. Är det precis lika lite bråttom med allt som forskarna pekar på? Och så kunde han få gå igenom område för område och förklara varför han vet bättre om hotens karaktär, styrka och konsekvenser än de tusentals forskare som ägnar all sin vakna tid åt detta.
Från Stockholm Recilience Centre
Är biologisk monokultur alltid att föredra? Jag har ofta med den här bilden just för att den är så tydlig. Om nu Åkesson blundar för klimathotet är det CO2-halten han menar eller är det strålningsbalansen? Och om han får frågan om främmande ämnen, är det inte oroande med PFAS i dricksvattnet? Eller den biologiska mångfalden, är det helt enkelt så att det är mångfald som är hotet i den sverigedemokratiska världsbilden och att monokultur alltid är att föredra? Åkesson borde få förklara sitt motstånd mot forskningen. Vilken forskning är OK och i så fall varför?
Bakomliggande taktik Åkesson kommer alldeles för lätt undan, tycker jag. Någon borde få honom att erkänna att han bara är en tyckare som av grumliga skäl bagatelliserar de utmaningar världen står inför. Auktoritära ledare vill naturligtvis skapa en situation där vanliga demokratiska processer sätts åt sidan. Militärt undantagstillstånd, paramilitära styrkor på gatorna osv är naturligtvis sådant som underlättar ett maktövertagande. Att lösa problem blir därför ointressant, att hålla konflikterna levande blir desto mer intressant för de auktoritära.
En av de svenska nobelpristagarna i litteratur är Harry Martinson. Sällskapet som bär hans namn gav år 2003 ut en bok om författarens sex DN-artiklar från 1962 där han reste jorden runt på DN:s uppdrag. (Jordenruntresan, på Vekerum förlag). Det var Olof Lagercrantz som ville att Harry Martinson skulle upptäcka och beskriva världen med sina ögon. Tyvärr känns boken lite krampaktig och lite ojämn.
Glimtvis anar man storheten Kanske var det så att Harry Martinson var bättre på att beskriva den inre resan, än den yttre. Förmodligen har DN och senare sällskapet haft så stor beundran och respekt för författaren att det fick vägas in i publiceringen. Det tycks som om Harry Martinson hade svårt att leva upp till egna förväntningarna på litterär och innehållsmässig kvalitet på essäerna. En författare som Harry Martinsson förväntades naturligtvis bringa helt nytt ljus på dåtidens okända värld, där medierna ännu var sparsamt närvarande och direktsändningar egentligen bara kunde ske undantagsvis via radio och knappt det. Världen var till stor del okänd för de svenska läsarna.
Det skulle ha blivit fler texter Det står också i bokens kommentarsdel att Harry Martinson egentligen förväntades skriva ytterligare texter om Australien, Tasmanien, Nya Zeeland, Singapore och andra platser som han besökt under sin långa resa. Men det blev ”bara” sex artiklar i DN. Troligen för att Harry Martinson hade väldigt höga krav på sig själv. Han såg sig själv som, och var ju också i första hand, författare och inte journalist.
Ett tidsdokument Artiklarna är ett tidsdokument som visar hur lite vi visste om världen innan vi fick moderna medier och direktrapportering från världens alla hörn. Men också hur en iakttagare som Harry Martinson kunde se saker som inte handlade om sensationer eller att fånga läsare, sälja annonser osv. Dvs där andra, personliga, kanske udda iakttagelser fick ta plats, och där associationer fick fullt spelrum. I dagens journalistik finns ofta ett slags sensations- eller nyhetsfilter involverat, något som ännu inte tagit form på 60-talet. Läsarna hade en låg inte så mycket kunskap om världen där ute och kunde därför vara intresserade av det mesta.
Den första essän är nog bäst Det är ett tidsdokument att läsa framför allt den första texten. Harry Martinson skriver för läsare som kanske aldrig har flugit och aldrig har sett molnen bre ut sig under flygplanet, aldrig har fått spana genom det lilla flygplansfönstret, aldrig åkt jetflyg och inte befunnit sig i det plåtrör som ett flygplan utgör. Han ger på så sätt en indirekt flygupplevelse för läsarna och beskriver Australiens vidsträckta öknar och de raka järnvägsspår som korsar USA eller den mångfald av öar som kan iakttas även i Sydostasiens floder. Men också en slags monotonins tröttsamhet när molnen aldrig tycks ta slut. På så sätt lockas vi som medpassagerare in i Harry Martinsons äventyr. Men man anar också hur svårt författaren känner det att variera sig och kunna förmedla något nytt, särskilt som hans hemmaplan inte är journalistens iakttagande blick utan mer författarens lössläppta fantasi.
Anekdotiskt Harry Martinson läste astronomi samtidigt som min käre far. Mer än en gång hörde jag far berätta om vilka frågor Harry Martinson ställde till universitetsläraren, frågor som skulle spela stor roll när storverket Aniara skulle skapas. Världen är liten.
Den tekniska utvecklingen är intressant, stundtals fascinerande. Sådant vi inte trodde var möjligt är plötsligt rutin och vardag. I kölvattnet på utvecklingen följer ekonomiska konsekvenser. Facit i Åtvidaberg gjorde skrivmaskiner, om ni minns. Nokia var världsledande på mobiltelefoni om någon minns. Post delas fortfarande ut, men det är nätt och jämnt och inte med någon brådska eller precision. På Strindbergs tid kunde post delas ut två gånger om dagen. Nu läser jag om Samsung och deras nya Galaxy-modell. Ett nytt språng är på gång.
Nu kan tekniken överbrygga språkbarriärer Det man lyckats med är att integrera AI i sin nya telefon. Ännu så länge vet man inte exakt vart detta bär, men man testar nu att låta appar ”prata med varandra” så att samtidigt som en app letar rätt på en restaurang kan en annan app kommunicera med de kompisar som ska träffas på en restaurang alla gillar. Det låter kanske inte så avancerat, men detta är ju bara början. Ett annat exempel som Samsung tar upp är realtidsöversättning. Där tror jag att de hittat en mycket intressant utveckling. Språkliga barriärer gör det ju svårt att ha ”live” kontakt med andra människor. Det finns 3000 språk i världen och de utgör ju enorma barriärer för kommunikation. Tänk att kunna prata direkt med varandra utan att kunna något gemensamt språk!
Intressant möjlighet att ta kontakt med fler människor Rimligen kommer detta att kunna underlätta samtal, dels över telefon, men även IRL. Om man står i en stad och inte vet vart man ska gå för att komma till stationen så kan telefonen realtidsöversätta vad lokalbefolkningen säger. Eller om man ska göra en ”deal” (som Trumpen säger) med ett företag på andra sidan jorden, så blir det ju enklare om alla kan tala på sitt modersmål. Och inte behöva gå omvägen via en mer eller mindre knagglig engelska, där risken för missförstånd kan vara stor.
Ordens betydelse kan gå förlorad Samtidigt finns här naturligtvis flera fallgropar och möjliga problem. Ett problem är att kvalitetssäkra översättningarna. Hur vet vi att det AI-systemet föreslår stämmer? Det finns ju ord som kan betyda flera olika saker. Ta det svenska ordet ”banan”, till exempel. ”Det är viktigt att banan är rak” skulle kunna innebära att AI inte översätter banan med ”the track” utan med ”the banana”. För att ta ett exempel. För att inte tala om ironi. Det blir ju helt omöjligt att säga något med en ironisk underton om AI tolkar allt bokstavligt. Konsekvenserna kan bli att USA:s president beskyller en demokratiskt vald president för att vara diktator, eller något lika absurt…..
Det kan gå lite hur som helst En annan möjlig konsekvens av realtidsöversättning av språk är att ämnena blir irrelevanta i skolan. ”Varför ska jag plugga glosor när min telefon ger mig alla svar?” Vilket ju i sin konsekvens leder till ännu mindre av mänskliga kontakter och att vi litar mer på maskiner än på människor, vilket i mitt tycke blir en farlig väg att gå. Särskilt som mjukvarorna kontrolleras av stora företag med maktambitioner, så som vi nu ser utvecklas i realtid i USA. Plötsligt är ju vissa ord inte längre tillåtna att använda inom USA:s federala administration. Klimatförändring finns inte längre, eftersom ordet är förbjudet. Det ligger mycket nära till hands att Twitter/X går samma väg och blockerar eller inte godkänner vissa uttryck. God morgon 1984.
Det gäller att vara observant på hur den nya tekniken blir ett verktyg för eller emot en sund utveckling. Allt ligger inom möjligheternas gräns.
I dagarna är det tre år sedan min far gick bort. I decennier ägnade han en stor del av sin lediga tid åt knep och knåp. Under pseudonymen Lasse Knepson publicerade han kluriga kryss i Nötknäpparen, skapade svårlösta problem och höll hjärncellerna sysselsatta hos läsare och lösare. För tio år sedan gav han mig chansen att ta över några av de regelbundet publicerade alstren i Hemmets Journal, något som jag fortsatt med sedan dess. Orden håller igång hjärnan och det roliga för mig är att skapa, inte att lösa. Att det går att få betalt för alstren är kanske förvånande när nu AI klarar att formulera så mycket. Korsordsmakarnas förening håller emot för att få förlagen att fortsätta vilja ha människoskapade alster. Vi får se hur det går. Så länge köparna gillar utmaningar som håller hjärnan i trim finns det nog en marknad.
Det är ett kallt samhälle som tar plats Ordens betydelse ska inte underskattas. Även om vi inte har krig, sa Kristersson, har vi inte heller fred. Vi behöver ha is i magen och hålla huvudet kallt, brukar samma regering hävda. Det är lätt för dem att säga, som kan plocka fram rätt tempererat vin ur sin vinkyl och ha lagom med is i drinken före maten. Flertalet lever under helt andra villkor. Det är inte bara magen som fryser numera. Hela kroppen, biståndet och många bidrag fryser inne och numera är det själva samhällsklimatet som är isande kallt. Skälet är att de gemensamma resurserna skärs ner samtidigt som skatteavdragen för de rikaste växer. Det drag som vanligt folk förknippar med ROT är när tanden måste dras ut och behöver följas av fyllning eller fylla.
Kristersson hukar sig istället för att stå upp bakom Danmark Det är inte ett avvaktande ledarskap vi behöver nu, Kristersson. Det är tydlighet. Ställ upp bakom Danmark och förklara att i Norden viker vi inte ner oss för att någon främmande makt gör anspråk naturresurser som de tycker sig ha rätt till. Koloniala fasoner hör dåtiden till. Nordisk samverkan borde vara självklar nu när kartorna ─ bokstavligen ─ ritas om. New York får väl snart kallas West Moscow.
Ytterhögern vill konfrontation Hur orden spelar roll påminde mig Jan Guillou om i en krönika, där han pekade på hur noga det har varit att inte kalla det tragiska som hände i Örebro för en terrorhandling. Skolskjutning var det, sades det. Och så pekar Guillou på att skaffar man sig jaktlicens och skjutvapen för att skada andra människor är det ett planerat våldsdåd i syfte att skrämma, skada och döda. Samtidigt ska vi inte föra diskussionen på det sätt som antidemokraterna vill. Efter riksdagsvalet 2018 höll SD:s dåvarande gruppledare, (gruppeldare höll jag på att skriva), ett tal till de mest trogna av väljarna som kunde summeras i uppmaningen ”Segra eller dö”. (Länktips se nedan). Ytterhögern söker hela tiden konfrontation och använder orden för att bygga upp motsättningar och rädslor. Så vi ska undvika deras favoritbegrepp när vi talar om samhällets utveckling. Det är inte mer polarisering som behövs, det är inte mer antagonism eller oresonlighet som löser problem. Det är samverkan och en gemensam världsbild.
Falsk information bidrar inte till att utveckla demokratin
Överdrifter säljer Tyvärr spelar media med i detta upphetsade tonläge, eftersom de vet att katastrof säljer bättre än svårighet, kontraster och svart-vita exempel är lättare att få klick på än resonerande förklaringar. Känslostyrda aktiviteter skapar snabbare reaktioner än logiska utläggningar. Överdrifter går hem, medan nyanserade sanningar inte skapar samma reaktion. Det är därför det är så skadligt när den politiska reklamen går över gränsen som i fallet med moderata affischer, där vindkraftverk står några få meter från badstranden. Sådana annonser skadar tilltron till de politiska budskapen. (Och illustrerar också hur svaga argument man har på anti-vindkraftssidan, när det bara är dylika överdrifter som återstår för att försöka vinna debatten…)
Varsamhet men också användbarhet Vi måste vara varsamma med orden, precis som vi behöver vara varsamma med hur vi behandlar våra vänner och personer som vi inte betraktar som vänner. Risken är annars att vi i onödan bygger in oförsonlighet och fiendskap i relationer, som hade kunnat fungera som bryggor för ökad förståelse. Meningsmotståndare kan vara bra att ha, eftersom deras argument, om de är rimliga, kan vässa den egna argumentationen och på så sätt göra frågeställningen ännu tydligare.
Utbudet av TV-serier är stort och ibland hittar man något som fascinerar och verkligen griper tag. På SVT Play finns just nu två säsonger, totalt tolv entimmas avsnitt, av BBC:s historiska serie om Henrik VIII i England. Serien heter Wolf Hall och kretsar väldigt mycket kring Thomas Cromwell, som var kungens förtrogne. Förutom att regissören och producenten av serien har skapat en mycket sevärd serie av hög kvalitet, dessutom insett hur musiken kan användas på ett innovativt sätt är det påtagligt hur hela historien och hur den berättas har viktiga budskap till oss idag.
Landets väl och ve kopplas till en individ För drygt tio år sedan kom tre hyllade romaner om Thomas Cromwell av Hilary Mantel. Och den första delen TV-serien spelades in strax efteråt och visades även då i SVT (något som jag missade då). Säsong 2 har nyligen spelats in. Thomas Cromwell spelas övertygande av Mark Rylance. Kungen, Henrik VIII, gestaltas av Damian Lewis och i flera andra roller ser vi skickliga skådespelare. Men det riktigt intressanta med TV-serien är hur lojaliteter, dagspolitik och beslut formas i ett sammanhang där landets väl och ve är direkt sammankopplat med en diktator.
Ingen säger nej Det TV-serien så övertygande väver samman är hur rådgivaren Cromwell växer in i sin roll som kungens förtrogne samtidigt som han skickligt manövrerar, till synes med mycket små medel, för att i varje situation undvika en konflikt. Storyn är naturligtvis uppdiktad, men den skulle kunna vara sann. Det är så här det skulle ha kunnat gå till, den känslan är tydlig. Och budskapet till vår tid är kristallklart. I ett auktoritärt system, där en härskare i praktiken inte kan möta någon opposition, finns inte utrymme för något ifrågasättande. Ingen säger nej. Ingen vågar opponera. I alla fall inte direkt. Men under ytan bubblar konflikterna.
Putin och Trump som exempel Om det är viktigt för England med stabilitet och en manlig arvinge blir allt annat underordnat. Även om en drottning måste avrättas för att en ny drottning ska kunna träda till. Vi ser på nära håll hur Putin lyckas och misslyckas med sina anspråk på andra länder. Om Putin säger att Kiev ska intas på några veckor i februari 2022 säger ingen rysk militär emot honom. Och nu kommer Trump tillbaka i USA. Trump som naturligtvis lärt sig av sina första fyra år i Vita Huset och som anser sig ha fått ett starkt personligt mandat i presidentvalet i november. Om Trump säger att han vill ha Panamakanalen och Grönland lär det bli så.
Lärdom för Sverige Det var intressant att följa hela TV-seriens tolv avsnitt, även om man vet att Cromwell till slut kommer att avrättas han också. Men hur det ena leder till andra, och hur de olika detaljerna hänger samman i en intrikat väv av händelser, lojaliteter och maktanspråk beskrivs i TV-serien på ett sätt som kan vara viktigt för vår tid att komma ihåg. Sluter man avtal på Tidö slott med ett parti som är praktiken är antidemokrater kan man inte bli förvånad när demokratin steg för steg monteras ner i de lagförslag som läggs. Det kan handla om angiverilagen, om indragna medborgarskap och att det nu förbereds en lagstiftning som ger regeringen ytterligare möjligheter att utlysa undantagstillstånd utan att Riksdagen har något att säga. All makt utgår från folket, heter det. Men där förskjuts nu stadigt makten från Riksdagen till regeringen.
När man rör sig ute i julhandeln, på spårvagnen eller i någon av alla dessa köer som vi svenskar gärna bildar kan man slås av hur till synes olika liv människor kan leva. Alla bär på en tanke, alla har en idé om vart de är på väg. Med rätt stor sannolikhet handlar de flesta tankarna om sådant som ska hända den närmaste timmen eller det närmaste dygnet och troligen inte lika ofta på hur livet ska bli ut om fem eller tio år. Detta påverkar troligen att vi har så svårt att ta tag i de långsiktiga frågorna.
Bekräftelsen är viktig Människor som möts och samtalar söker varandras blickar och får på så sätt bekräftelse. Kanske handlar det om att bekräfta en känsla, en glädje eller en ilska. Mer sällan handlar bekräftelsen om svaret på en specifik fråga. Igenkännandet tycks vara en viktig komponent i våra sociala liv, som också kan ha betydelse för hur vi väljer att agera i samband med valrörelser.
Förenklade budskap går hem Eliten, vare sig det är den ekonomiska, akademiska eller politiska eliten, har ofta svårt att hitta det där igenkännandet, som gör att folk känner sig bekräftade. Det är lättare för Trump, Farage och LePen att få sympatisörer eftersom de medvetet kan förenkla budskapen och distansera sig från den position traditionella politiker väljer att inta. Både det kortsiktiga perspektivet och dimensionen av igenkännande är sådant dessa personer utnyttjar för att samla stöd.
”Den personen vill jag ta en fika med” Det finns artister och influencers som når stora grupper. Ibland för att de har något extra, ibland är det mer otydligt för mig vad publiken uppskattar. Men jag tror att det är en kombination av beundran och igenkännande (”det där skulle kunna vara jag eller min kompis….”) som spelar roll för personens genomslag i opinionen. Någon att ta en fika med.
Igenkännande och förtroende Så vilken typ av relation vill vi ha till våra representanter som ska besluta åt oss på olika nivåer? De politiker som ger ”politikersvar” eller ett slags icke-svar på journalisters frågor går nog inte alls hem. Viktigare är nog igenkännandet, att det som politikern formulerar är något som hade kunnat sägas av mig själv eller mina vänner. Samtidigt som våra förtroendevalda i varje situation måste signalera att de är värda det förtroende de önskar få. Det vill säga att de kan ta ansvar och hantera komplicerade frågor på ett klokt sätt. Man vill kunna lita på den man ger ett förtroende.
Mer klarspråk och ibland förklara hur svåra avvägningar det kan vara Att Trump och andra får stort förtroende från vissa väljare hänger samman med hur klyftorna ökar och hur den traditionella politiken inte har lyckats hantera de problem som dominerar i opinionen. Istället för att ge icke-svar på viktiga frågor tror jag det skulle vara mycket bättre om våra politiker talade klarspråk. Att ekonomisk utveckling inte handlar om att några få eller vissa grupper ska vinna och att andra grupper eller flertalet ska förlora. Att tillväxten så som den har definierats och drivits fram under de senaste decennierna inte kan fortsätta vara ledstjärnan för budgetar på olika nivåer. Att det är hög tid att vända utvecklingen och erkänna vad som blivit fel. Korrigera tidigare misstag och hålla sig till fakta, vetenskap och sanning. Och också ibland problematisera och förklara att en viss fråga kräver en delikat avvägning för att vara och uppfattas att vara rättvis över tid.
SVT har sänt en dokumentär under senhösten som handlar om det uppmärksammade mordet på 80-talet, där den styckade kroppen av en kvinna hittades i två plastsäckar. Steg för steg blev en obducent och en allmänläkare indragna i polisens utredning, samtidigt som pressen publicerade delar av det polisen hade hittat. Så som fallet framställs i TV-dokumentären är det inte klarlagt av vem, vid vilken tidpunkt och hur mordet gick till. Ändå fälldes de två läkarna i en första rättegång och friades senare när rättegången fick tas om. Men i domskälen skrev domaren att läkarna friades från åtalet för mord, medan de ansågs skyldiga till att ha utfört styckningen av kroppen. Frikända och samtidigt fällda. Det går inte att överklaga en friande dom, så de två läkarna har i snart 40 år levt i ett socialt ingenmansland, där de inte kunnat arbeta och i princip inte haft ett normalt liv.
Några nyckelfakta om fallet SVT-dokumentären beskriver hur motsägelsefullt och felaktigt polisutredningen tycks ha blivit genomförd på 80-talet. Mycket tycks ha byggt på fördomsfulla åsikter om de åtalade personerna och på att en ex-fru till en av läkarna hade en egen misstanke om att parets ettåriga barn hade bevittnat delar av brottet. Vittnesmål tappades bort, glömdes och sorterades bort. Tidsandan var också speciell. Palme hade mördats och polisen hade krav på sig att lösa mordfall. En mängd samverkande detaljer ledde till att två sannolikt helt oskyldiga människor fick sina liv förstörda, samtidigt som den verklige gärningsmannen gick fri. Mordet preskriberades 2009.
Rättssystemet måste stå fritt och oberoende Det som, förutom orättvisan i detta fall, särskilt behöver påpekas är hur viktigt det är att rättsapparaten står fri från påverkan. Så som fallet beskrivs verkar det ha varit ett enormt medialt tryck som bidrog till att de två männen egentligen inte hade en chans att få en rättvis rättegång. Den allmänna opinionen hade redan dömt dem. Åklagaren insåg säkert att bevisningen var minst sagt mager, men han slapp ta kritik genom att flytta ansvaret till domstolen. Och i första rättegången fälldes läkarna. När rättegången togs om (för att några nämndemän gav pressen mer information än vad som är tillåtet) friades männen för mordet, men domaren markerade ändå i sina domskäl att de egentligen var skyldiga till styckningen. Det var typ bara brister i utredningen och i åtalet som gjorde att de inte kunde fällas för mordet. Utan det mediala trycket hade nog skrivningen om styckningen inte stått med.
När drevet går hakar andra på En annan sak att påpeka är hur andra intressen hakade på, när drevet gick. Dels ordnades trettio år före ”Metoo” demonstrationer om hur kvinnor i allmänhet drabbades av mäns våld. Det skrevs insändare, debattartiklar och böcker om mäns förtryck av kvinnor och mordrättegången fick på så sätt även en symbolisk funktion, där det för vissa grupper var viktigt att hävda hur kvinnor ständigt är utsatta för diskriminering och våld från männens sida. När drevet går vaknar andra krafter, som ser en chans att få genomslag för sina frågor som bara delvis tangerar ursprungsfrågan. Mordet på den stackars kvinnan och den uppmärksamhet mordet fick blev på så sätt en ingång för andra opinionsbildare att haka på och driva sina frågor.
Inte bättre nu än på 1600-talet När vi läser i skolan om 1600-talet och hur häxprocesserna gick till i Sverige brukar vi förfasas över hur lättlurade människor var och hur fördomar och annat tilläts styra över människors liv. Kvinnor brändes på bål och människor dog för att någon misstänkte att något djävulskap pågick, där bevisen ofta enbart handlade om rykten. Skuldfrågan kunde lösas genom att den utpekade kastades i ån. Flöt hon var hon skyldig och i förbund den onde, drunknade hon var hon oskyldig… Och när vi läst om detta har vi förfasats över hur det kunde gå till. Samtidigt gör vi på liknande sätt i vår tid. Grupptryck, rykten och medialt genomslag får avgörande betydelse. Folk döms mot bättre vetande.
Det känns lite vemodigt att vi inte har kommit längre.
SVT har ett program som heter 30 minuter, där Anders Holmberg brukar ställa politiker till svars. Han brukar hinna fokusera på 2 eller 3 frågor som är angelägna att få svar på. Anders Holmberg brukar inte ge sig, utan återkommer ofta till den fråga han vill ha svar på. En del makthavare har lärt sig att ge ”icke-svar” på skarpa frågor. ”Vi gör en helhetsbedömning” eller ”jag kan inte yttra mig i ett enskilt fall” liksom ”Jag förhandlar inte i SVT om hur vi ska lösa den här frågan” är exempel på undvikande svar.
Miljö- och klimatministern var i 30 Minuter den 5 december Mycket skicklig på att prata utan att ge svar är Romina Pourmokhtari, miljö- och klimatminister i Tidöregeringen. Hon är aldrig svarslös, men de svar hon ger skapar sällan klarhet utan är något slags mellanting mellan debatt och svar. Allra senast syntes detta den 5 december 2024, då hon blev intervjuad av Anders Holmberg i 30 minuter.
Planetära gränser har diskuterats i tjugo år nu Istället för att acceptera Tidöregeringens syn att miljö- och klimatpolitik är lika med kärnkraft kunde programtiden ha använts till några andra viktiga frågor som ministern borde ge tydliga svar på. Forskningen har t ex visat att det finns ett antal planetära gränser som inte får överskridas. Svenske Johan Rockström och hans kollegor har i tjugo års tid visat hur illa det är ställt och att problemen förvärras. Anders Holmberg kunde ha visat den här bilden för att pedagogiskt synliggöra vad forskningen säger.
Planetära Gränser enl Johan Rockström m fl
Behöver vi inte bättre underlag och åtgärder nu? En viktig fråga Anders Holmberg kunde ha ställt med referens till denna bild är hur det kommer sig att regeringen i sin första budget samtidigt lade ner det självständiga Miljödepartementet och minskade resurserna till Naturvårdsverket? Det var ingen liten minskning Naturvårdsverket hade att hantera. Det handlade om över tusen årsarbetskrafter. Detta när vi rimligen behöver ha bättre kunskap, bättre beslutsunderlag och fler och bättre åtgärder för att hantera alla samtidiga problem.
Vad ska Naturvårdsverket INTE göra nu när kriserna blir fler? Vilka av de akuta frågor, exempelvis de planetära gränserna, är det som regeringen vill att Naturvårdsverket struntar i? Varför? Borde inte Naturvårdsverket istället få MER resurser för att säkerställa att vi har bästa möjliga förslag på åtgärder på kort och lång sikt för att stävja problemen? Om brandrisken ökar, är det då rimligt att minska resurserna till brandkåren?
En pedagogisk genomgång och korta delsvar hade varit möjliga Anders Holmberg hade kunnat gå igenom de olika planetära gränserna och ställt detaljfrågor kring var en av de sektorer/problem som bilden visar. Och frågat hur ministern ser på hoten och vad man planerar att göra åt dem. Så hade standardsvaret ”Mer kärnkraft” inte varit så relevant när det handlar om främmande ämnen i biosfären, eller problemet med övergödning. Osv.
Ska vi flyga mer? En annan aktuell fråga Anders Holmberg hade kunnat ställa till ministern är om hon tycker att svenska folket ska flyga mer eller mindre mot bakgrund av klimathotet. Beroende på svar kunde han sedan följa upp med att konstatera att hennes ministerkollega, infrastrukturminister Andreas Carlsson , nyligen uppmanade kommunerna att skriva in flygresor i sina resepolicys. Samme minister som ju också sett till att flygplatserna ute i landet får dela på en extra miljard. Samtidigt som flygbolagen slutar att flyga till och från Bromma flygplats. Den segdragna dragkampen om Brommas flygplats tycks lösa sig oberoende av vad politiker i Stockholm anser. Menar verkligen klimatministern att det är bra att öka flygandet? Det blir minst sagt motsägelsefullt om vi ska klara de utfästelser Sverige gjort. Inte minst som de nya flygplan regeringen beställt inte är eldrivna.
”Varför får mina kollegor inte intervjua dig?” En tredje delfråga som Anders Holmberg kunde ha ställt hade kunna formuleras ungefär så här: ”Flera av mina journalistkollegor, särskilt inom fackpressen på miljösidan, har sedan du och regeringen tillträdde försökt få intervjua dig, men du har inte ställt upp. Själv är jag inte miljöjournalist som du vet, men det finns kompetenta journalister som ägnat decennier åt de här frågorna. Varför ger du inte dem chansen att få svar på alla de frågor de vill ställa?”
Vi ska inte ha majoritetens diktatur Det är ett demokratiskt problem att makthavare inte ställer upp och ger besked på de områden där de har stort inflytande. När regeringen lägger ett förslag är det ju praxis att Riksdagen beslutar enligt de väl genomarbetade och remitterade förslag som regeringen arbetat fram. Men i processen fram till förslag är det viktigt att olika synpunkter får komma till tals. Inte minst för att tillgodose minoriteters synpunkter. Demokrati innebär inte majoritetens diktatur.
Redan 2022 kom avslöjandet från tidningen Dagens ETC att Sverigedemokraterna i det fördolda driver det som brukar kallas trollfabriker i syfte att påverka och driva opinion. Eigil Söderin, som skrev om detta i tidningen har nu tagit ett rejält grepp kring SD:s hela framväxt, deras strategier, agerande (öppet och fördolt) och vad det har lett till. Hans bok heter Rädda Landet och kan på ett plan sägas utgöra den ”vitbok” SD har lovat att komma med. Eigil Söderin går steg för steg igenom hur SD:s ledarskikt har agerat för att flytta fram positionerna och få debatten och de politiska åtgärderna dit man vill. Boken är mastig och full av detaljer och det känns som att ha läst ett par hundra jobbiga tidningsartiklar på rad. Samtidigt är det ju precis detta som har hänt, som boken beskriver. Några av de tankespår som läsningen skapat för min del ska jag försöka skriva ner här. Jag kan inte sammanfatta hela boken, bara rekommendera att läsa den för att förstå bredden och djupet av det hot SD utgör mot vårt öppna samhälle.
Här är det HUR-fokus Som den minnesgode kan erinra sig skrev jag nyligen om en annan bok, Angreppet, som också tar sig an fenomenet SD. Skillnaden ligger i att Angreppet beskriver VAD partiet gör, medan Rädda Landet snarare beskriver HUR partiet har gått till väga på en nivå som närmast kan beskrivas som en slags manual för hur en auktoritär rörelse ska växa och tränga undan demokratin.
Nästa bok borde handla om alla runt omkring som backar upp SD Det som bland annat blir tydligt i Eigil Söderins bok är hur olika aktörer bidrar till helheten. Många plattformar leds av SD, men i vegetationen runt dem finns även Bulletin, Fokus och andra högerorienterade medier, påfallande ofta med kopplingar till fossilbranschen och Timbro. Nathan Hamelberg skriver i en recension av boken i GP (se länktips nedan) att han saknar motkrafterna. Varför verkar motståndarna så tagna på sängen?
Vad innebär ”demokrati” för partierna? Ett svar på den frågan handlar om spelreglerna. Är man ett politiskt parti i ett demokratiskt land räknar andra partier med att alla respekterar de demokratiska spelreglerna och värdesätter att medborgarna har faktisk möjlighet att bilda sig en egen uppfattning av alternativen baserat på korrekt information. Allt det har SD kullkastat med sitt förakt för fakta, vetenskap och oliktänkande. På det sätt påminner de om Trump. Det vore faktiskt ett intressant grepp att i någon partipolitisk djupintervju eller debatt få partierna att beskriva vad de egentligen menar med demokrati och hur demokratin präglar deras egna interna partiarbete. Man borde låta Svenska Akademiens ledamöter (Åsa Wikforss..?) möta partiföreträdarna och få dessa att precisera sin demokratisyn. Får man ens ha ordet demokrat i sitt partinamn om man har som idé att försvaga och ersätta demokratin med något annat?
Några som har en roll i utvecklingen går delvis under radarn Ett namn som dyker upp flera gånger i boken är Chang Frick. Han nämns i olika roller på sidorna 27, 109 och 150 i boken och man inser att hans roll har skiftat genom åren. Han tycks röra sig bekvämt i och utanför SD:s partistruktur. Eigil Söderin nämner Jörgen Huitfeldt på ett sådant sätt i sin bok att det kan vara klokt att vara skeptisk till honom och på Fricks Wikipedia-sida ser jag att Huitfeldt uttalat sig positivt om Chang Frick. Summan alla pusselbitar i Rädda Landet som handlar om Frick får mig att nämna hans namn här.
PM Nilssons roll i framväxten av Tidö-samarbetet borde nämnas Och mot bakgrund av allt som står i boken om honom blir det ännu märkligare att SVT:s Politikbyrån nyligen ägnade ett helt program åt att låta nämnde Frick, tillsammans med Timbro-VD:n PM Nilsson och en tidigare Timbro-anställd spekulera i ett SD utan Åkesson. PM Nilsson var under sin tid på Dagens Industri en av de som tydligast drev på för att de borgerliga skulle omfamna SD i ett regeringsalternativ. Och Timbros agenda ska jag kanske ägna en särskild bloggtext åt. De är till stor del finansierade av de krafter som vill förvilla och fördröja kring klimatfrågans lösning. Och Timbro driver egna trollfabriker. Nästa steg för SVT blir väl att ta in Pavel Gamov som ”Rysslandskännare” i ett program. (Googla om ni inte vet vem han är).
Högersvängen Rädda Landet visar SD:s framgångar och mindre av bakslagen. Alla satsningar har naturligtvis inte lyckats. Men det är illa nog att så mycket av SD:s problemformulering har fått göra avtryck i debatten och även satt ramarna för Tidö-regeringen. Ett kortare avsnitt i boken beskriver också den kantring som SVT:s Agenda-redaktion har stått för. På sidan 153 återges hur tidigare medarbetaren Christian Catomeris lämnade Agenda i protest mot den högersväng programmet gjort. Mitt intryck är att även de debattämnen som SVT använder i sina partidebatter utgår från en världsbild, där Tidögängets rangordning har företräde.
Flyktingförläggningar och Almedals-mordet Skrämmande är i boken de tydliga samband som finns mellan SD:s politiska agenda och de terrordåd och mord som aktivister ägnar sig åt. Det är kanske framför allt flyktingförläggningar som sätts i brand och det är mordet 2022 i Almedalen på Ing-Marie Wieselgren som gör störst intryck. Våldet och uppmuntran till våld ligger hela tiden under ytan och kan när som helst vara användbart enligt den logik som de auktoritära krafterna använder. Boken har inte med den senaste lilla twisten, där skärpta straff mot personer som har samröre med gängkriminella enligt SD:s motion ska kunna dömas, samtidigt som Åkesson umgås just med en gängkriminell på sitt eget bröllop. Att Åkessons umgängeskretsar inkluderar just sådana personer som borde leda till han själv straffas hårt är ju en ironisk detalj, som ett rakryggat Public Service hade kunnat göra något av, även på nyhetsplats. Men man ingår väl i det rädda landet.
Jargongen finns kvar Det som sker under radarn och kontakter som tas vid sidan av rampljuset är kanske bokens största tillgång. Hur kontakter odlas mellan Trumps anhängare och SD liksom mellan olika höger- och ytterhögerpartier i Europa för att hitta framkomliga vägar. Plus att jargongen i korridorerna tycks vara densamma som när partiet bildades. Det skämtas friskt om judar och andra minoriteter. Och den s.k. ”nolltoleransen” används som ett slags skyltfönster för att utåt sett signalera att man tar tag i rasismen. Ränderna går inte ur. Eller som någon citeras i boken på sidan 146: ”Det finns något mycket obehagligt i partiet.” Ett uttalande som mycket väl sammanfattar intrycket av hela boken.
SD löser inga problem, de bygger motsättningar Det vi måste ta till oss är att SD aldrig vill lösa problem, deras uppgift tycks vara att förstärka motsättningar och skapa en ohållbar situation i samhället så att den enda lösningen som återstår är att med polis, militär och undantagslagar upprätthålla ordningen. Så etableras den auktoritära stat SD drömmer om. Vi andra måste hålla emot.
Amnesty skriver i sitt nummer 3 / 2024 om ”Demokratin på tillbakagång” och pekar på det sorgliga faktum att demokratin i världen backar. De har identifierat att demokratin just nu nedmonteras för fullt i 42 länder. Och i ytterligare 25 länder syns begynnande auktoritära tendenser. I artikeln nämns Ungern och Serbien i vår närhet, men även viktiga globala aktörer som Indien, Indonesien och Sydkorea.
Ekonomi, religion och militär styrka, liksom polarisering spelar roll Professor Staffan Lidberg från V-dem är osäker på varför de positiva tendenserna under 80-, 90- och början av 00-talet förbytts i sin motsats. Han pekar på tre viktiga aktörer: Kina, Saudiarabien och Ryssland, som på olika sätt dominerar på en global arena ekonomiskt, religiöst respektive militärt. Men han betonar också hur forskningen har visat att personer som drabbas av den ökande ojämlikheten har en mycket högre sannolikhet att rösta på högerextrema partier. Och att höga nivåer av polarisering och desinformation förstärker utvecklingen.
Det tycks pågå en dragkamp Detta leder också till att kvinnans ställning i många länder försämras. Det handlar om aborträtt, och den märkliga synen att kvinnans huvuduppgift är att sköta hem och barn. Det finns dock undantag, där utvecklingen inte fortsätter bort från den typ av demokrati flertalet vill se. I Brasilien röstades Bolsonaro bort och i Polen lyckades oppositionen vinna mot det styrande högerpartiet Lag och Rättvisa (PiS). Å andra sidan har AfD i Tyskland och de högerextrema i Österrike (av alla länder!) nyligen skördat framgångar i olika val. Världen tycks stå och väga mellan två riktningar, där de reaktionära krafterna i dagsläget har medvind.
Valsystemen döljer ibland vad som händer Glöm inte att Nigel Farage vann många röster i Storbritannien, vilket gjorde att Labour kunde ta makten från Tories. Det var inte Labour som vann, det var Tories som förlorade till Nigel Farages ytterhögerparti och valsystemet resulterade i en på-papperet-vinst för Labour.
De auktoritära wannabe ledarnas att-göra-lista På sidan 23 i senaste Amnesty-bladet hittar jag en ”att-göra-lista” för den som vill montera ner demokratin. (Text Rasmus Malm och bakgrundstext Staffan Lindberg). I sammanfattning beskrivs de steg som tas som fyra delar. 1. Det fria ordet begränsas. 2. Organisationer begränsas, civilsamhället attackeras. 3. Kontroll över domstolar och särskilt författningsdomstolen. 4. De fria valen undergrävs med minskat förtroende och ökat valfusk.
Media, civilsamhälle, domstolar och fria val Om vi analyserar dessa fyra punkter ur ett svenskt perspektiv kan vi se hur stödet för fria medier minskats och hur Public Service är satt under press. Nyligen gick också 74 journalister ut i en gemensam debattartikel i DN och synliggjorde hur de känner sig utsatta för olika angrepp. (Länktips, se nedan). När det gäller civilsamhället har Tidöregeringen skurit rejält i anslagen till Folkbildningen. Studieförbunden och folkhögskolorna är viktiga för att hålla igång ett lokalt utvecklingsarbete, att få folk att förkovra sig, ställa rätt frågor osv. Domstolarna är än så länge inte under tydlig systematisk press i Sverige, men det finns en växande kader av SD-nominerade nämndemän som naturligtvis påverkar domstolarnas verksamhet och utslag på nämndemannanivå. När det gäller de fria valen skulle jag hävda att den största påverkan för närvarande ligger i all den vilseledande information och fake news som kontinuerligt sprids i ”sociala” medier. När man inte vet vad som är sant eller inte blir passiviteten det logiska svaret. Andelen som går och röstar blir lägre, vilket undergräver legitimiteten i valen och skapar en grogrund för åsikten att politiker är några andra, inte några man spontant har förtroende för. Vad som också spelar stor roll är på vilka sätt och med vilka rubriker olika fenomen plockas upp av ledande medier.
Exemplet ur 2022 års valrörelse och en liknelse När Public Service i valrörelsen 2022 svalde högersidans paketering av klimatfrågan som enbart en fråga om elektrifiering och elektrifiering enbart kunde bli fråga om kärnkraft fick det blivande Tidögänget ett gratis tolkningsföreträde, som gjorde stort avtryck i valet. Man kan ju tankemässigt tänka sig att frågan om pensioner skulle reduceras till köpkraft och denna köpkraft reduceras till hur ofta en pensionär kan köpa sig en flaska vin till helgen. Om pensionsfrågan då enbart kom att handla om antalet köpta vinflaskor skulle debatten anses skruvad och väldigt förenklad. Men det var på ett liknande sätt som högern ständigt fick klimatrubriken i debatterna att inom 30 sekunder handla om fler och nya kärnkraftverk.
Det gemensamma intresset Forskarnas slutsats att de växande ekonomiska klyftorna gynnar de auktoritära krafterna stämmer väl överens med tankegångar jag har delat här på bloggen tidigare. Nämligen att det är ett gemensamt intresse hos moderata politiker och SD-politiker att klyftorna växer. För moderaterna handlar det om att de egna kärnväljarna ska känna sig hemma i den förda skattesänkarpolitiken genom avdrag (inte bidrag) och för SD handlar det om att de har allt att vinna på att klyftorna ökar. Med ökade motsättningar i samhället bygger de upp förväntningar på att ”någon” tar tag i problemen, helt i linje med de auktoritära principerna.
Kortsiktigt respektive långsiktigt Skillnaden ligger väl i att moderata strateger tänker kortsiktigt, medan SD-strategerna ser på ojämlikheten ur ett mer långsiktigt perspektiv. Med enstaka punktinsatser (tandvård och bensinpriser) tänker sig strategerna runt Åkesson att man kan få folk att tro att den förda politiken har varit framgångsrik, samtidigt som man påskyndar nedmonteringen av den välfärd som hade mått bra av de miljarder som nu försvinner i skattesänkningar till primärt höginkomsttagare. Att strunta i järnvägen och satsa miljarder på flyget är också sådant som mer långsiktigt kommer att göra folk besvikna. När vardagen inte fungerar och direktörerna flyger som de behagar lägger man grunden för en folklig vrede. Genomtänkt och strategiskt.
Skillnaden är att M inte bryr sig och SD gnuggar händerna.