Det gäller att ha koll på Oracle

Utvecklingen på mediaområdet är verkligen oroande, särskilt i USA, där koncentrationen ökar. Det kommer troligen också att påverka oss här i Sverige, men förhoppningsvis inte så drastiskt som det nu tycks bli i USA.

Oracle tänker köpa TikTok och CNN
Olika aktörer köper upp varandra och maktkoncentrationen ökar. Det företag som seglat upp som en av de mäktigaste på senare tid är Oracle. Det som oroar är att politiker och makthavare strävar efter exklusiv kontroll för att påverka inte bara köpmönster och annat beteende utan även värderingar och frågor, där samhället mår bra av att olika åsikter kan ventileras. Mönstret börjar klarna. Storkapitalet samlas runt den stora Ledaren och om vi inte ser upp kommer mycket av den pluralitet som marknaden varit en garant för ersättas med något annat.

De ekonomiska hoten är astronomiska 
I en podcast som jag länkar till här nedanför finns ett resonemang som känns väldigt oroande. När mediaröster samlas under ett ägarparaply finns en stor risk att ägarna sätter press på mediabolagen. Koncentrationen blir på så sätt monopolliknande, särskilt när olika formella tillstånd och/eller hot om stämningsansökningar hela tiden surrar i luften. Trump lämnade in en femton miljarder dollar stämning mot New York Times i Florida för inte så länge sedan. Bara för att han kände sig orättvist behandlad. Beloppen är svindlande och det gör att även de andelar som kan hamna i advokaternas fickor blir till avsevärda belopp.

”Förra gången fick jag 16 miljoner dollar”
En av de mediaprofiler som fått känna av hur de nya vindarna blåser är Stephen Colbert, som länge har haft en kommenterande show på CBS, där han gärna häcklat Trump för de misstag denne gjort. När Trump tröttnade på detta hotade han med att, via en lojal medarbetare, dra in sändningstillståndet för CBS, vilket gjorde att Colberts show kommer att upphöra. Politiker som Trump sätter på så sätt ramarna för kritiken och bestämmer vem som får yttra sig och inte. Strax efteråt fick en annan känd kommentator, Jimmy Kimmel, sluta med sin show. Och att det är Trump som rycker i trådarna är det ingen tvekan om. Så här formulerade sig Trump när Kimmel efter några dagar var tillbaka i rutan: ”Jag tror att vi ska utmana ABC om det här. Låt oss se hur det går. Förra gången jag gav mig på dem gav de mig 16 miljoner dollar”.  Det är uppenbart att yttrandefriheten i USA är villkorad av den ekonomiska och politiska makten på ett sätt som för tankarna till helt andra auktoritära system.

Länktips: En kort podcast som avslutas (från cirka 8 min) med en förklaring hur Oracle numera blir en av mediavärldens mäktigaste: https://www.youtube.com/watch?v=57i5rj7mrqc

Att orientera sig i medielandskapet

Genomslaget för vissa röster i det politiska samtalet är större. Man kan undra vad det beror på. Tydlighet? Förmåga att ”gå igenom rutan”? En förmåga att formulera sig så att folk begriper? Personlighet? Vad är det som gör att vissa röster får ett större genomslag än andra? Vad är det som pågår? ”Varför är det på dette viset?”

Bildmedierna korrumperar
En av de böcker jag haft i bokhyllan i decennier är ”Underhållning till döds” av Neil Postman (utgiven 1985). Postman beskriver hur ”teve-åldern” (ja, man skrev så…) förändrar samhället och vårt sätt att tänka. Angående information och kunskapsförmedling, hävdade Postman redan för fyrtio år sedan, långt för internet, att bildbaserad kommunikation korrumperar vårt sätt att förhålla oss till argumentation, fakta och vetenskap.

Känslor blir tydligare än fakta
Det verkar tyvärr som Postman fick rätt. Det som förändrats är att nu kan alla producera innehåll och sprida det. Avsändare och mottagare har på ett plan demokratiserats, men också tappat en kvalitetsparameter. Vem som helst kan säga vad som helst. (Även jag i denna blogg, naturligtvis). Uppe på denna förskjutning av ansvar för innehållet finns också en väldigt tydlig förskjutning från fakta till känslor. Bildmediet är mycket bra på att förmedla känslor. Genomslaget för en känsla är starkare än för en siffra.

Vi snärjs av sluga plattformsägare
Postmans tes är att allt till slut blir underhållning. För att det är detta som publiken vill ha. Paketerat med gedigna doser av reklam, naturligtvis. Vi som varit med länge minns hur TV:n brukade kallas ”dumburken”, eftersom den gjorde oss fördummade. Och tyvärr stämde detta och har naturligtvis accelererat nu när TV:n inte längre behövs utan varje mobiltelefon är sin egen programskapare och TV-kanalerna ersatts av sluga nätoperatörer och plattformar som kontrolleras av Elon Musk och andra makthavare med långtgående visioner om en total kontroll.

Förenkling och lögn
Så frågan uppstår: ska vi paketera fakta på ett anpassat sätt? Trump har lärt oss hur upprepning och förenkling underlättar för folk att förstå budskap. Han upprepar nästan allt två gånger när han talar. Oavsett om det är lögn eller sanning. Han har ju ett fritt förhållningssätt till sanningen. Hans problem är att han saknar långsiktig strategi och förmåga att ljuga på ett sammanhållet sätt. Först skulle Epsteinfilerna och särskilt listan över hans ”kunder” avslöjas, sedan fanns det ingen Epstein-lista, det fanns heller ingen födelsedagshälsning, och när den dök upp var det inte hans namnteckning osv osv. Lögnerna faller ihop av sin egen inkonsekvens. Ska man ljuga måste man konstruera ett mer sammanhållet koncept. Och självfallet är lögnen fel väg att gå.

”Hjälten” Charlie Kirk
I svallvågorna efter mordet på Charlie Kirk har det också blivit tydligt hur stort inflytande högerns influencers har fått. Det vita majoritetssamhället i USA fick plötsligt någon som formulerade tankar som fick dem att känna revansch. Minoriteterna skulle veta sin plats. Historien om slaveriet och andra ”felaktigheter” skulle döljas. Kirk hävdade att det var omöjligt för honom att resa som passagerare i ett flygplan om piloten var färgad. Han hävdade också att rätten att bära vapen var viktigare än att skydda oskyldiga från att bli offer för det omfattande vapenvåldet. Våldtäktsoffer skulle inte ges abortmöjlighet och liknande. Denne Kirk fick i Göteborgs-Posten en hyllningssida på ledarplats häromdagen såsom varande en sann nationalist och framgångsrik opinionsbildare. Människors olika värde är tydligen en utgångspunkt för konservativa ledarskribenter nuförtiden.

Vi måste ställa frågor
Så i detta nya kommunikations- och opinionsklimat måste vi som vill något annat än att kapitulera inför de auktoritära strömningarna fundera på hur vi bäst agerar. Vad innebär rättvisa? Och för vem vill vi ha rättvisa? Det borde vara journalisternas tydligaste fråga för att komma åt den egoism som hela tiden bubblar under ytan hos högern. Vem gynnas av förslagen? Vem drabbas? Varför? Frågorna måste ställas. Hela tiden. Tills svaren ger sig själva.

Jag länkar inte till Göteborgs-Postens vedervärdiga ledartext om Kirk.

Däremot en länk till en text från 2016 om Neil Postmans bok då vi fortfarande hoppades på Hillary Clinton: https://christerowe.se/2016/06/nr508-om-risk-och-chans-samt-sanning-och-logn/

Varför ifrågasätter ingen 400 procents prissänkning?

Det som händer i USA påverkar resten av världen, både positivt och negativt. Och just nu vacklar demokratin betänkligt i USA under en president som anser att han fått ett mandat att styra och ställa lite efter eget behag. Han avskedar och till och med åtalar personer som deltog i att skapa ordning och juridiska konsekvenser efter stormningen den 6 januari 2021, då Trump ville stoppa utnämnandet av Joe Biden som president. Han avskedar personer som har till uppgift att upptäcka och lagföra korruption inom statsapparaten. Hans ”DOGE”-avdelning under Elon Musk sparade enligt uppgift inga pengar utan kostade staten en mängd osv osv.

Intervju med Kamala Harris
Många undrar varför inte demokraterna är tydligare i sin kritik och tydligare erbjuder alternativ till den auktoritära utveckling Trump eftersträvar. Just på den punkten kom ett intressant inspel från Kamala Harris nyligen, då hon i ”The Late Show”, som leds av Stephen Colbert, förklarade att hela systemet är så dysfunktionellt att hon just nu håller sig avvaktande till vad hon ska göra, trots att hon hade kunnat söka posten som guvernör i Kalifornien. Många tror att Harris siktar på presidentvalet 2028, men där finns många hinder, inte minst detta att hon faktiskt förlorade valet 2024 mot Trump. Det är svårt att komma igen när man väl fått en förlorarstämpel på sig.

När allt handlar om pengar blir det inte rättvist
Bekymret med USA:s valsystem är att det bygger på donationer till de kampanjer som ska genomföras. Donatorerna är mer eller mindre tydliga med vad deras stöd förväntas leda till vid en vinst. Och detta gäller båda partierna. Hela samhället präglas av att det alltid finns en prislapp på allt. Och för att få sin vilja igenom stämmer man ofta sin motpart i domstol. Trump stämde t.ex. CBS (som har Stephen Colberts The Late Show på programmet) och CBS valde att göra upp i godo med Trump till en prislapp av 16 miljoner dollar. Det Trump hävdade var att CBS hade gett Kamala Harris fördelar inför valet 2024. De rika tvingar därmed fram lösningar som gynnar dem själva, på bekostnad av det vanliga dödliga skulle ha kallat rättvisa. När marknaden, pengarna, styr hela samhällsutvecklingen blir alla förlorare.

Epstein-affären lär inte leda någonstans
Trump har ju dessutom benådningen som ett verktyg. Inte nog med att hans mobb, som försökte stoppa utnämnandet av Joe Biden till president den 6 januari 2021, benådades av Trump. Nu funderar Trump även på att benåda Ghislane Maxwell, som hjälpte Jeffrey Epstein att organisera ett omfattande trafficking-nätverk med unga tjejer. Maxwell sitter i fängelse och har minst 15 år kvar på sin fängelsedom, men Trump var ju kompis med Epstein och tycker naturligtvis synd om förövaren Maxwell, medan deras tusentals offer inte får upprättelse. Vi får se hur det går. Om det visar sig att det finns ledande demokrater på Epsteins omtalade ”lista” kommer naturligtvis MAGA-rörelsen applådera, men om det visar sig att Trump varit involverad i Epsteins hemliga cirklar, kommer MAGA-rörelsen naturligtvis anklaga media för att vara partiska. Hur det än slutar blir det negativt för ett land som skulle behöva en moralisk kompass och en annan ledning än de undfallande republikaner i kongressen som idag böjer sig för Trumps alla påhitt.

Kan ingen procenträkning?
Det är ju dessutom märkligt hur journalisterna fegar ur och inte ställer logiska frågor när Trump vräker ur sig sina grodor. I ett ganska spritt klipp hävdar t.ex. Trump att priserna på ägg gått ner 300-400 procent. Att ingen journalist reagerar är märkligt. Journalisterna borde ju ändå förstå att 100 procent prissänkning innebär att äggen blir gratis för kunden. Och att 400 procent innebär att kunden får betalt för att han köper ägg, till och med mer än dubbelt så mycket som äggen tidigare hade haft som pris.

Det är något fel på hela systemet när ingen vågar ifrågasätta dumheterna.

Länktips: Referat av Stephen Colberts samtal med Kamala Harris: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/LMVVk4/kamala-harris-bryter-tystnaden-i-the-late-show?utm_source=iosapp&utm_medium=share

Ett klipp om att Trump hävdat att äggpriserna fallit 400 procent. här

Historien är vårt kollektiva minne

Ibland får man lite tid över att lyssna på någon sommarpratare, Sveriges Radios mångåriga tradition att släppa fram lite olika röster under 90 minuter, personer som ofta har något lite ovanligt att förmedla. Jag blev nyfiken på Robin Olovsson och lyssnade på hans program (se länktips nedan).

Historien är vårt kollektiva minne
Robins program innehåller flera tänkvärdheter, som jag gärna återkommer till här. Först kanske detta att ämnet historia är väldigt betydelsefullt. Han säger något i stil med att vara historielös är som att vara utan minne. Har man inte sin historia riskerar man att upprepa samma misstag om och om igen. Det som gör historien extra intressant är ju också att den är gemensam, dvs vi kan kollektivt förhålla oss till de skeenden vi lärt oss något om. Till skillnad från minnet, som ju är subjektivt och selektivt på ett annat sätt.

”Stockholms” syn på ”Norrland”
Det andra jag vill återge är hur ”Stockholm” under århundraden betraktade och fortfarande betraktar ”Norrland” med något slags nedlåtande kolonialt perspektiv. Norrland är inte så viktigt, men det finns naturresurser, energi, skog och malm att utvinna som resten av landet gärna profiterar på. Den historia Robin berättar om hur samerna tvingades släpa tonvis med malm i väglös terräng för att Axel Oxenstierna förstått att det fanns silver i en lätt åtkomlig bergsfyndighet blir en tydlig illustration till hur synen på ”Norrland” har varit. Och kanske fortfarande är.

Samerna är extra särbehandlade
Det märks att Robin Olovsson trivs med sitt historieämne och att han har lätt för att berätta och återberätta historierna, särskilt de som lätt försvinner in i dimmorna, som han säger. Icke-historier, som inte har fått komma fram för att någon i ”Stockholm” ägt frågan. Han snuddar vid behandlingen av samerna ett par gånger, men den är ju självklart extra besvärande för makthavarna. Hur man långt in i vår tid avsiktligt hållit samerna utanför på olika sätt och sett på dem med en nedlåtande attityd.

Minns en annan bok som jag läste
Det är bara att gratulera de elever som får ha Robin som lärare. Han gör förmodligen tydliga avtryck i elevernas minnesbilder och kunskapstrådar på ett sätt som man skulle önska att fler fick ta del av. Det blir kanske läge att kolla in hans historiepodd vid tillfälle. Jag drar mig till minnes en bok jag köpte på Bokmässan för kanske 30 år sedan, som handlade om hur det fanns folk som levde vid Lofoten under istiden, och hur denna folkspillra senare tog andra delar av norra Skandinavien i anspråk. Detta hävdades ske samtidigt som Skandinavien befolkades söderifrån i takt med att isen drog sig tillbaka. Den bok jag tänker på heter ”Folket bortom Nordanvinden” och är skriven i början 1990-talet av Gunnel och Göran LIljeroth (AMA-förlag). Jag minns att jag delvis inte höll med om deras beskrivning och slutsatser, men att jag fascinerades av att det finns historia och historier som tappats bort.

Vikten av att ifrågasätta
Det finns alltid mer att läsa och att lära sig. Och det finns anledning att ifrågasätta den sanning som anses gälla. Det är ifrågasättandet som har lett till att vi numera anser att jorden snurrar runt solen och inte tvärtom. Och ibland räcker det att komplettera sanningarna med alternativa bilder för att helheten ska bli mer sanningsenlig. Särskilt nu när AI kan generera bilder och filmer som tycks riktiga, men som är falska.

Länktips: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/robin-olovsson-sommarpratare-2025

Länktips: Daniel Hermansson (känd från SVT:s Muren) och kollega med Robin tipsar om norrländska historiepodd-avsnitt: https://www.historiepodden.com/post/historien-om-norrland

De oberoende rösterna är avgörande

Det blir allt tydligare hur viktigt det är att det finns granskande röster i samhället, röster som ifrågasätter mainstream-politiken och den dominerande tankemodellen. Två exempel i närtid får illustrera behovet. Det ena har med bankernas dominerande roll att göra, det andra hur viktigt men samtidigt svårt det kan vara att publicera känsla saker och göra pressetiska avväganden när unga människor är inblandade.

Fair Finance Guide läggs kanske ner
I Aktuell Hållbarhet (länk se nedan) läser jag om Jakob König, som sett som sin uppgift att hålla ett öga på bankernas beslut när det gäller hur de låter investeringar gå till projekt som inkluderar fossil energianvändning. Hans verksamhet har haft inverkan, läser man. När det uppmärksammas hur bankernas utlåning aktivt bidrar till att försvåra omställningen till en fossilfri ekonomi blir det allt svårare för bankerna att låtsas som att de inte motverkar den utveckling de hävdar att de arbetar för. Det går helt enkelt inte att både vara för och emot samma sak, särskilt när det blir uppenbarat i det offentliga samtalet.

Det är viktigt att mångfalden röster inte tystnar
Nu riskerar Jakob Königs verksamhet att upphöra baserat på bristande finansiering. Det handlar inte om några stora pengar. 1,5 miljoner kronor nämns i artikeln. Han säger i artikeln: ”Vi är någon sorts katalysator eller blåslampa som gör det enkelt för folk att uttrycka sin åsikt och ställa krav på en mer hållbar hantering av deras pengar. ” Det han säger är att det är inte granskningen i sig som är viktig, utan att den bidrar till att det kan skapas en opinion kring det fenomen som granskas. Samspelet mellan granskaren och granskarens publik och den resonans granskningen på så sätt kan ge upphov till är det som avgör genomslaget. När bidraget till verksamheten nu rycks bort tappar Sverige en viktig röst i hållbarhetsarbetet. Ur ett samhällsperspektiv borde det vara viktigt att säkerställa att motkrafter och granskning kan fungera. Statens budget bör säkerställa att oberoende granskning kan fungera på en rimlig nivå.

Det minskade presstödet minskar öppenheten
Det andra exemplet handlar om hur Tidöregeringen dragit ner på presstödet. Det är på ett sätt värre, eftersom detta bidrar till att mångfalden pressröster minskar och det öppna samtalet, som är så viktigt i en demokrati, i värsta fall tystnar. Hur komplicerat det är har fallet med migrationsminister Johan Forsell visat, ministern vars son varit aktiv i högerextrema kretsar och aktivt lockat in andra unga människor i en antidemokratisk rörelse. Medierna tvekade inför publicering av hänsyn till den unga personens ålder och att det inte handlade om en offentlig person. Samtidigt är det ju viktigt att säkerställa att den svenska regeringen inte exponeras för krafter som har som mål att störta det demokratiska styrelseskicket. Vad visste SÄPO, vad visste regeringen, hur kunde detta hända och vad drar man för slutsatser… det finns många relevanta frågor.

Hur ser Moderaterna på det öppna samhället?
Det avgörande är dock att granskningen (av Expo) kunde äga rum och att fakta uppenbarades. Moderata företrädare har de senaste veckorna gjort vad de kunnat för att misstänkliggöra Expo och för att få olika medier att avstå publicering. På ett antal plan innebär detta problem. Är Moderaterna motståndare till ett öppet, granskande, demokratiskt samhälle? Eller så ser man sig som den kraft som ska bana vägen för ett ännu mer auktoritärt samhälle inspirerade av hur Trump nu steg för steg förändrar USA eller hur Orban har skapat ett slutet Ungern.

Kan föräldrar straffas för vad deras barn gör?
I kölvattnet på Forsell-historien finns ett antal relevanta frågor. Bl.a. om nu Forsell ser en anledning att ompröva eller nyansera sin tidigare ståndpunkt att föräldrar ska kunna straffas för vad deras ungdomar gör. Även om Forsells barn inte begått något brottslig gärning i lagens mening måste även Forsell inse att vem som helst kan begå fel och att det blir orimligt att straffa föräldrar för vad barnen gör. Inser han inte detta kan han ju knappast fortsätta att driva samma ansvarighetslinje som tidigare.

Hur ser SÄPOs rutiner ut?
Det finns troligen mer att kommentera kring Forsell-skandalen, inte minst vilka rutiner SÄPO har för att säkerställa att regeringen inte hamnar i en situation som kan utnyttjas på ett sätt som kan skada landets styre.

Länktips: En artikel i Aktuell Hållbarhet om hur bankerna behöver någon som ser till att de agerar etiskt: Här

Nu är Almedalen klar

Det gick att följa Almedalsveckan på lite håll och ta del av några intressanta seminarier och det som SVT Forum sände. Samtidigt vet jag hur värdefullt det är att möta olika personer i verkligheten, kunna ställa frågor och också spontant råka träffa människor som har något intressant att berätta. Men jag fick nöja mig med att ta del av några enstaka event via webben.

Åkesson tror att det räcker med en ursäkt…
Jimmie Åkesson anser att han har bett om ursäkt för sitt partis bakgrund. Så nu räknar han med att manegen är krattad för regeringsmedverkan efter nästa val. Ulf Kristersson säger ingenting, han räknar väl med att saker och ting ska falla på plats av sig självt. Man undrar vad SÄPO säger i det slutna rummet, vilken säkerhetsrisk de anser att SD utgör med tanke på hur partiet har agerat. Bara en sådan sak som att trycka ett hundra exemplar av sin s.k. vitbok. Det är ju för att ingen ska ha kunnat läsa den och att partiledningen ”generöst” ska kunna hänvisa till vitbokens existens, väl medvetna om att ingen, eller bara några få, har läst den. Taktiskt smart naturligtvis. För skulle debatten handla om SD:s bruna historia skulle det bli mycket svårare för Åkesson att använda sina sedvanliga svar ”Jag vet inte” och ”Jag minns inte”.

Märkligt att vår tids stora frågor inte tas upp i talen
Partiledarna talade ganska lite om klimat- och miljöproblemen som den här sommaren tycks göra sig rejält påminda igen. Amanda Lind tog självfallet upp frågan, men i övrigt var det magert. Man gör troligen bedömningen att frågan inte gynnar det egna partiet. Men väljarna lär genomskåda den taktiken. Väljarna vill ha politiker som sätter Sveriges bästa i främsta rummet, inte sitt eget partis genomslag. Den sortens suboptimering tror jag att väljarna har tröttnat på och genomskådar.

Vilket genomslag får liberaler när antiliberaler bestämmer?
Simona Mohamsson gjorde debut på ett svårslaget sätt vid årets Almedalstal. Hon talade ett par timmar efter att hon utsetts till partiledare för L. Det är ingen lätt uppgift hon har framför sig. Hon ska få väljarna att tycka att det smartaste ett liberalt parti kan göra är att liera sig med ett antiliberalt nationalistiskt parti för att få igenom liberal politik, särskilt som det antiliberala partiet är 4-5 gånger större än det egna partiet och därigenom kommer att få betydligt större genomslag, totalt sett, för sin antiliberala hållning än vad liberalerna kan få för sin hållning i olika frågor. Det går ju att fundera på vilket starkt genomslag SD fick i Tidöavtalet och hur mycket liberal politik SD tänker släppa igenom i eventuellt kommande förhandlingar.

L ser fortfarande koncernskolan som en vinstmaskin
Det finns naturligtvis några libertarianer kvar som röstar på L, men ju närmre valet kommer, desto större är risken att en röst blir bortkastad. Och att Mohamsson nu tar tag i skolfrågan är väl ett halmstrå som de hoppas på, men grundproblemet kvarstår och är att skolkoncerner dränerar skattesystemet på pengar som blir till vinster för anonyma ägare, ägare som struntar i vad eleverna lär sig och ser skolan som en vinstmaskin. Ett system, som ett antal liberala politiker sedan länge försvarat under valfrihetsflagg. Ohederligt och cyniskt kan man sammanfatta den hållningen. Eftersom vanliga kommunala skolor hela tiden måste ha kapacitet att ta hand om alla elever, oavsett assistentbehov etc. Det enda rimliga är att elevernas framtid alltid är viktigare än en möjlig ekonomisk vinst för ägare. Att det ska vara så svårt att korrigera för den principen.

Win-win
Alla samhällen behöver en dynamik för att utvecklas. Men dynamiken ska inte bygga på ekonomiska resurser i första hand, utan på att det finns utrymme för varje medborgare att förverkliga sina mål och ta vara på sina förutsättningar. Framgång kan inte enbart mätas i ekonomiska termer, det handlar också om att på olika sätt skapa förutsättningar för andra kvaliteter, nya lösningar, samarbeten och framsteg som inte bygger på konkurrens utan på win-win.

Man vill tydligen ha vinnare och förlorare
Om jag hade varit i Almedalen hade jag velat spana in hur civilsamhället positionerar sig i en Tidöbaserad verklighet. Detta civilsamhälle som Tidöregeringen skurit kraftigt i bidragen till samtidigt som man yrvaket inser att civilsamhället har en avgörande roll i totalförsvaret. Det hade varit intressant att på plats studera hur man får ihop en ekvation där man å ena sidan stryper stödet till civilförsvaret och civilsamhället och å andra sidan betonar vikten av att samma organisationer fungerar redan i fredstid för att kunna göra nytta i ofredstid. Lokalsamhällets organisationer är avgörande för att få samhället att fungera när det offentliga sviktar. Nätverk och kontakter behöver finnas, kompetenser och resurser tas tillvara. Top- down behöver kompletteras med bottom-up. Och alla behövs. Tidögängets politik signalerar inte långsiktighet och insikt på det här området. Istället för att stimulera samverkan och lokal kompetens utökar man RUT- och ROT-systemen som ännu tydligare drar isär samhället i vinnare och förlorare. För att det är det man vill, uppenbarligen.

Är bilden viktigare än verkligheten?

I söndagsintervjun i Sveriges Radio P1 den 8 juni 2026 intervjuade Martin Wicklin Ebba Kleberg von Sydow. Jag lyssnade på den under en knapp timme, när radion ändå stod på. Hon har hunnit vara känd i mediasammanhang i över tjugo år nu och tycks hålla på med det som intresserar henne. (Länk till programmet, se nedan).

Nytänkande
Hon har beskrivits som Sveriges första influencer, innan det begreppet hade satt sig och blivit känt. En del journalistkollegor runt millennieskiftet hade inget positivt att säga om hennes nya stil, där hennes text kunde kretsa kring den egna kaffekoppen och hur hon skulle välja passande kläder för dagen. Hon bröt ny mark och skapade journalistiskt ”innehåll”, där hon själv var en del av innehållet. På sin tid väldigt nytt.

Kungligheterna i fokus
Det som sticker ut är hur tidigt hon insåg att hon ville ägna sig åt journalistik, hennes borgerliga, adliga, bakgrund och att hon har kungligheter som ett särskilt bevakningsfokus. Det senare motiverar hon med att det saknades någon som skrev om de kungliga på ett annat sätt än skvallerpressen eller ur ett statschefsperspektiv. Möjligen har hon poäng där, att vi alltför sällan diskuterar vårt statsskick ur ett samtidsperspektiv.

Finns det en poäng med monarkin?
Många av oss minns hur klokt och insiktsfullt kungen formulerade sig i de olika nationella trauman vi ställts inför, hur kungen satte ord på folks känslor när många drabbades av tsunamin och av Estonia-katastrofen. Vi behöver en statschef som kan stå över det politiska hänsynstagandet och vara en samlande kraft när så behövs. De länder som har presidenter med en exekutiv roll, som Frankrike och Finland, saknar på så sätt någon i statsledningen som alla kan relatera till och känna förtroende för. Däri ligger kanske det motsägelsefulla i monarkins värde. Att den är bortom det dagspolitiska och bortom all sortering av ”lämpliga” företrädare.

Är ”hur” viktigare än ”vad” ?
Men det jag egentligen tänkte nämna här är hur Ebba Kleberg von Sydow bidragit till att förstärka konsumtionen och till att göra det meningslösa värt att kommentera. När bilden av verkligheten, bilden av en själv, ytan, blit viktigare än att världen faktiskt fungerar lägger vi grunden för det som passiviserar och förytligar. När en eller två generationer nu växer upp med en ständig känsla av att hur-frågorna är viktigare än vad-frågorna, att individen hela tiden går före kollektivet och att konsumtion och i värsta fall överkonsumtion är svaret, då har vi problem, Det hon banade vägen för hade säkert kommit ändå, men det är en illusion att det viktigaste vi kan ägna tid åt är hur andra människor uppfattar oss. Som om livet vore en tävling, som om det bara handlar om att synas, att vara känd, att ha tusentals följare på sociala medier.

Lurar vi den uppväxande generationen?
När samhället som helhet inte lyckas koppla ihop behov, resurser och rimliga förväntningar på ett intressant arbetsliv på ett balanserat sätt kommer vi ha personer med ”fel” utbildning i relation till de behov som föreligger. De influencers som påverkar den unga generationen till att utbilda sig i utseendebranschen, att hoppas på en karriär i nöjesindustrin osv bidrar på ett sätt till att vilseleda de unga på ett sätt som gör samhället mindre motståndskraftigt när olika kriser sätter in. Vi har Europas näst högsta arbetslöshet och samtidigt finns det bristyrken. På något sätt blir det oansvarigt att låtsas att alla kan försörja sig i de branscher som lutar sig mot individens jakt på bekräftelse.

Länktips: Söndagsintervju med Ebba Kleberg von Sydow: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/ebba-kleberg-von-sydow-stolt-duktig-flicka

Varför underminerar statliga företag det egna klimatarbetet?

Timbro är en aktör som ofta benämns tankesmedja, men som i praktiken fungerar som näringslivets opinionsbildare, både på ett öppet och ett mer dolt sätt. Timbro finansieras av organisationen Svenskt Näringsliv. Ett tag var Benjamin Dousa chef på Timbro. Numera är han biståndsminister. Timbro har sedan länge tagit emot pengar från oljejätten Exxon i syfte att så tvivel kring klimatfrågans dignitet och relevans. (Se länktips nedan ang Exxons finansiering av Timbro).

Varför vill statliga företag underminera det egna arbetet?
Det som känns märkligt i sammanhanget är kanske inte att giriga kapitalister hellre skapar oklarhet kring klimatkrisen för att tjäna mer pengar än att på bästa sätt bidra till att världen klarar den ständigt växande kris, som klimatförändringen innebär. Det är kanske viktigare att tjäna pengar nu än att barn och barnbarn får ett så bra liv som möjligt. I alla fall agerar Timbro och därmed Svenskt Näringsliv enligt den bedömningen. Det mest märkliga är kanske att våra statligt ägda bolag anser att de bäst gynnar staten Sverige genom att vara medlemmar i Svenskt Näringsliv och på så sätt underminera det klimatarbete som man bedriver och gärna lyfter fram i olika sammanhang.

Det motioneras om att statliga företag ska lämna Svenskt Näringsliv
Under Riksdagsåret 2023/24 motionerade några socialdemokrater om att de statliga företagen bör lämna Svenskt Näringsliv, eftersom denna organisation driver opinion bland annat i syfte att få staten att sälja sina företag. Motionen avslogs.

Roller och relationer är delvis dolda
Det blir allt viktigare att synliggöra ägar- och ansvarsförhållanden när världen blir allt mer komplex och opinionsbildning kontrolleras av starka ekonomiska intressen (som Twitter, numera X, som ju ägs av Elon Musk). Det blir allt mer avgörande att värna det som kan kallas den tredje statsmakten, dvs oberoende media, som kan göra wallraffande reportage och avslöja nättrollen (som TV4 och SD:s trollfabrik) och andra dolda samband, som makthavare gör allt för att hålla hemliga.

Fiskare
I fallet Timbro är det PM NIlsson som nu är chef, samme Nilsson som avslöjades som ålafiskare och därmed fick lämna en tjänst nära Ulf Kristersson. De fula fiskarna håller naturligtvis ihop.

Länktips: https://supermiljobloggen.se/nyheter/dokumenten-som-bevisar-timbros-band-till-oljejatten-exxon/

Länktips: Lista över statliga företag: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_statliga_f%C3%B6retag_i_Sverige

Återvändsgränden

Det är tankeväckande, oroande och egentligen skrämmande att läsa en FB-text, som är en ren hyllning till Donald Trump och det som just nu utspelas i realtid i USA. Jag läser texten om och om igen. Och förstår inte hur man är funtad för att se, beskriva och värdera världen så totalt bakvänt som sker. Jag tänker inte citera texten eller ens nämna vem som skrivit den. Han ska inte ha någon fördel av hur algoritmerna i Facebook gynnar honom av de sökningar som görs. Att han delvis försörjer sig som influencer är illa nog.

Ingen har längre kontroll över korruptionen
Hyllningen av Trump är oreserverad och inkluderar på ett märkligt och motsägelsefullt sätt hur Trump framgångsrikt, effektivt motverkar olika trender och maktcentra. I samma textavsnitt inkluderas globalister, militära chefer, klimatextremister, censur mot spridning av åsikter, kontroll över hur folk röstar, vilka åsikter de har och över människors ekonomi. Dvs precis det som DOGE-satsningen tycks ha lyckats med eftersom man städat bort de funktioner i statsapparaten som var tänkta att ha kontroll på de oegentligheter Trump och Musk nu har fritt fram att sätta i verket. Det är biljoner i statliga satsningar som Starlink nu enkelt får grönt ljus för.

Statskupp är OK
Den som hyllar Trump anser naturligtvis att stormningen av Kapitoleum i januari 2021 var fullt rimlig, liksom benådandet av de många aktivister som på Trumps inrådan försökte genomföra en statskupp och förhindra att 2020 års valresultat blev giltigt. Den som hyllar Trump applåderar dessutom den senares fantastiska förmåga att göra affärer. Ni fattar. Det är inte en ”folkets tjänare” som är idealbilden, utan en ”lysande” och ”genialisk” ledare som hyllas. Det får räcka.

Orden tappar sin innebörd och samhället blir omöjligt
Denna märkliga bak-och-fram-vända verklighetsbild blir på ett sätt en illustration till den återvändsgränd USA har hamnat i. Om en svensk influencer uttrycker sig på detta sätt, så totalt verklighetsfrånvänt, hur ser det då inte ut i USA? Hur långt ifrån varandra står inte människor? Hur svårt blir det inte att enas om vad som behöver göras om allt kan beskriva som sin motsats? Om sanning och lögn byter plats blir varje samtal meningslöst. Varje tanke blir omedelbart uppfattad som sin motsats. Orden tappar sin innebörd och samhället omöjliggör sig självt. Är det det vi ser utvecklas i realtid just nu? Hur ett samhälle inte längre kan hålla samman? Hur dialog och förståelse blir omöjliga när allt förlorar sin mening, när ont blir gott och svart blir vitt?

Vägen ut ur återvändsgränden?
Är vägen ut ur denna återvändsgränd en styrkemätning, ett krig? Är det den enda möjligheten, eller finns det alternativa vägar till försoning och förståelse? Tyvärr sitter Trump på de största maktmedlen, militärt osv. Det finns nog ingen civiliserad väg ut ur återvändsgränden som inkluderar användande av vapen eller maktmedel? Återstår kanske bara barnen. Det är barnen som kan säga sanningen och som kanske är hoppet för USA. Att barnens oskuldsfulla sanning framträder på ett sätt som avväpnar alla andra.

Någon behöver ropa ”Cut!”
Bilden av världen är viktigare än världen. Vi matas varje dag av bilder och våra ställningstaganden baseras på hur vi tolkar bilderna. Trump spelar president på sitt sätt och är naturligtvis nöjd. Publiken valde ju honom. Det är också teaterspelandet som dominerar när Trump träffar andra ledare i Ovala Rummet. Där kan han förnedra vem han vill och få gästerna att framstå som obetydliga statister i det skådespel som har Trump i huvudrollen. Nu väntar vi bara på en regissör som ropar: ”Cut!”

Två konkreta exempel på hur makten utövas under Trump
En tydlig för symbol för det destruktiva beteende som Trump driver och bedriver är historien om Elon Musks övertagande av en NGO som heter USIP, ett oberoende fredsforskningsinstitut. I länken nedan sammanfattas hela historien mycket bra. Långt ifrån alla får domstolshjälp att återta kontrollen. Men detta beteende applåderas av Trumps supportrar. Ett annat exempel på hur sanning och lögn blandas ihop för att få allmänheten att resignera och inte längre bry sig om hur makten utövas är hur konspirationsteorier sprids. Som den om om att Biden var en robot från 2020 och framåt. Se länken nedan för detaljer.

Bristen på empati ser Trump som en styrka
Den som ser hela inslaget till slut får också ett tydligt exempel på den enorma cynism som präglar Trump/Musk-administrationen, i synnerhet att man utan betänkligheter avbröt all u-hjälp via USAID eftersom man ser empati som västvärldens största svaghet… Värre kan det väl inte inte bli…? När medmänsklighet ses som en svaghet. Och det är världens rikaste man som säger detta. Världen är upp-och-ner. Polisstaten börjar ta form. (Se länktips nedan).

Länktips: https://www.youtube.com/watch?v=uW7t6KFN39Y

Länktips om konspirationsteorier: https://www.youtube.com/watch?v=krMuhoXC-Lg

Länktips om hur Trump använder den federala maktapparaten för att steg för steg införa en polisstat, där motståndare fängslas: https://www.youtube.com/watch?v=2mGKTPm9nlM

CPAC-konferensen i Budapest 29 – 30 maj

Högernationalisterna har haft en tvådagars konferens som de kallar CPAC i Orbans Ungern i slutet av maj. Lika intressant som att läsa vilka som talade, enligt den rapport jag sett, är att notera vilka som inte nämndes i talarlistan. Orban själv talade naturligtvis och på talarlistan fanns Robert Fico från Slovakien, Alice Weidel från AfD i Tyskland, Geert Wilders från Nederländerna, Herbert Kickl från Österrike och någon Matt Schlapp från CPAC i USA. Men ingen Giorgia Meloni från Italien, ingen Nigel Farage från Storbritannien, ingen LePen eller Jordan Bardella från Front National i Frankrike. Kanske var de där, men då hade väl deras namn nämnts?

”Trump visade att vi hade rätt”
Val för val, land för land ska vi ta tillbaka drömmen om ett fritt Europa, sa Orban, och hyllade Trumps återkomst i USA. ”Trump visade att vi hade rätt”, sa Orban, och talade om den djupa staten, media och pengarnas makt. Fienden är det liberala världordningen, globalismen och en centralstyrning från Bryssel som, enligt Orban, använder kriget i Ukraina för att stärka den centrala makten. ”Vår plan är fred, suveränitet och frihet” hävdade Orban. (Frihet är slaveri, tänker jag. Världen är upp-och-ner…)

Motståndare blir per automatik fiender
Med tanke på vilken relation många av de högernationalistiska partierna i Europa har med Putin, inklusive Orban, som ju reste till Moskva när Ungern var ordförandeland i EU, är det en intressant fråga vilken fred dessa makthavare tänker sig. Medias granskning av makten är ju något som dessa auktoritära ledare motsätter sig. Sanningen och framför allt att det kan finnas flera olika sanningar är ju något som högerkrafterna inte accepterar. ”Om du inte håller med mig är du min motståndare och min fiende”, typ. Det är där någonstans som nationalisterna och de auktoritära förespråkarna går vilse. De inser inte värdet i att tillåta olika åsikter och att det är bra för samhället och för debatten att olika synsätt får komma till tals. Motståndare ska helst elimineras, fängslas osv. Det är där de förlorar synen på mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och vars och ens rätt att få ha en egen åsikt.

Hur skulle Public Service kommentera CPAC?
Media har rapporterat ganska sparsamt från CPAC i Budapest. (Knappt tre minter i Sveriges Radio, se länktips nedan) Men kommentarerna är sparsamma. Eventet lyfts fram som ett sätt för Orban att profilera sig som en samlande kraft för de högernationalistiska och konservativa partierna. Ett par gånger nämns ”sanningen” i reportaget i Sveriges Radio, men begreppet problematiseras inte. Den sanning som Trump, Orban och deras vänner omhuldar skiljer ju sig radikalt från andra politikers sanning. Allt tal om fred och frihet på konferensen kommenteras inte eller får inte någon kommentar om vems fred och om vems frihet det egentligen handlar. Kopplingen till Putin är ju problematisk, minst sagt, med tanke på hur Putin stöttat LePen m fl. Men då blir det genast svårare att hålla en neutral ton. Det är svårt att förhålla sig neutral till extremism och till hyllningar av ledare som Trump och Putin. Indirekt riskerar ju då dessa kommentarer spilla över på Tidöavtalet, som i alla fall Public Service i Sverige hela tiden undviker att kritisera.

Länktips: https://www.sverigesradio.se/artikel/cpac-i-budapest-hogern-samlas-i-orbans-europa