En lite märklig sak med varumärken som dominerar

Jag läser i språktidningen från i våras en ganska lång artikel om problematiken kring ord som vi gärna använder i dagligt tal, men som har sitt ursprung i ett varumärke. Eftersom jag använder ord på olika sätt, här på bloggen och i de korsord jag sedan snart 10 år övertog att tillverka från min far och också publicerar i Hemmets Journal så behöver jag hålla mig ganska uppdaterad kring det svenska språkets utveckling.

Dominerande varumärken blir ett bekymmer
Det är nog som Fredrik Lindström brukar säga att det är det dagliga talet som styr språkets utveckling. Skriftspråket och ordböckerna ger oss bara ett slags systematik och gemensam struktur, ett facit, så att vi kan enas om hur stavning ska se ut och vilken innebörd ett ord brukar ha. Men detta med varumärken som blir så dominerande att de blir synonyma med ett begrepp är, för ordboksansvariga, ett bekymmer.

Substantiv har liten bokstav
Att vi googlar tycker vi är självklart, precis som vi tidigare inkluderat ett antal varumärken som del av språket. Lego, vespa, permobil, masonit och plywood är exempel på sådana varumärken som blivit substantiv. När förändringen äger rum kan vi böja orden: vi kan tala om att plocka upp legot, att se hur många vespor som parkeras vid trottoaren etc. När varumärket blir ett substantiv går det att böja och sätta ihop till nya sammansatta ord, som legobitar t.ex.

Amerikaner sänder fortfarande en tweet, trots att det heter X
På ett plan borde ju företagen vara helnöjda. De har blivit synonyma med sin produktkategori. Om jag skulle twittra, vilket jag inte gör längre eftersom jag ogillar Elon Musks företagsfilosofi, är det ju att skicka ett meddelande på det som han numera vill kalla X. (Jag skulle aldrig säga att jag exar något, mest för att det inte är lika tydligt). Det märkliga är att när företagen lyckats få sitt varumärke så dominerande att de anses vara synonyma med produktkategorin vill de stämma Svenska Akademin och andra som ger ut ordböcker.

En del advokater skyddar kundens varumärke
Man tycker ju att målet borde vara att få den dominans de fått. Men icke. Resultatet har blivit att de som arbetar med ordböcker för invandrare, ordlistor och annat tvingas ta bort ord som ingår i vårt dagliga språk. Lego finns inte kvar och heller legobitar, medan däremot legoknekt finns kvar. Det är lite trist, kan jag tycka, att företagen tar strid för sitt varumärke när de fått precis den marknadsdominans och det mentala försprång de faktiskt fått genom att bli synonyma med en kategori produkter.

Märkligt att inte vilja nyttja sin dominerande ställning
Söker man i den senaste digital versionen av den svenska ordlistan står verbet googla med, inklusive en förklaring att ”söka på nätet med hjälp av Google eller annan sökmotor”. Och det kanske är det rimligaste sättet att förhålla sig. Men att driva juridiska processer när man till synes har ”vunnit” dragkampen om vad som ska kallas vad, känns väldigt märkligt.

Språktidningen beskriver hur komplicerat det kan vara
I ett par artiklar utvecklar Språktidningen skrivregler kring varumärken och substantiv. Substantiv skrivs med liten bokstav, medan varumärken har stor bokstav. De exemplifierar med keso och Keso och dessutom att Arla vill att produkter skrivs KESO® . Vilket ju stör väldigt i en löpande text.

Länktips:
Läs mer här om det är intressant: https://spraktidningen.se/tips/lat-inte-varumarken-utmarka-sig/

https://spraktidningen.se/artiklar/spelet-bakom-orden/

Jag skrev om ordet ogooglebar för ett antal år sedan. (Avdelning kuriosa). https://christerowe.se/2013/03/nr207-en-ogooglebar-fraga-om-pasken/

En hoppfull insikt om överkonsumtionen?

Detta med mikroinfluencers hade jag inte koll på. Jag är inte på Snapchat eller TikTok, så jag är ju inte inne i loopen, knappast heller målgrupp. Det är viktigt att vi förstår vad som händer när marknadens logik ohejdad får bre ut sig i samhället. Det går dessutom fort.

Att synas och att tjäna pengar är det som betyder något
För den som, liksom jag, inte har koll på mikroinfluencer-rollen på nätet tycks det handla om unga personer som gör vad de kan för att skapa intresse för sig själva och de produkter de promotar. Helt utan att bry sig om vad är för produkter de marknadsför. Överkonsumtionens logiska fortsättning är ju att till varje pris sälja vad som helst, bara det blir försäljning. Om produkterna behövs eller är bra spelar ingen roll.

Bra ledartext i Bohuslänningen
Det är varumärken som Temu, Shein, Wish och Ali Express som tjänar stort på att unga personer vill se sig som influencers och samtidigt tjäna en slant. Bohuslänningen, en borgerlig tidning, tog upp den här problematiken i en ledare häromdagen. (Länktips, se nedan). Det hedrar ledarredaktionen att man ser baksidan av den ohejdade konsumtionen. Att man vill göra upp med skräpshoppingsamhället. Nästa steg är att de inser att det de ser är toppen på ett isberg, som består av framtidsskadlig ”tillväxt”, som definitivt inte kommer att skapa en hållbar framtid.

Något annat behövs
Vi som vill se en annan samhällsutveckling än den som utgår från marknadens logik bör ta fasta på den insikt som Bohuslänningen tycks visa och föra en sansad diskussion om vilken konsumtion och produktion som egentligen är hållbar. Och hur vi ska erbjuda unga mikroinfluencers andra och mer mänskliga sätt att bygga relationer och självkänsla på än att ha många följare på nätet och att tjäna pengar på skräpförsäljning.

Länktips: https://www.bohuslaningen.se/asikt/ledare/tusen-kinesiska-plastburkar-gor-ingen-manniska-lycklig.a8bfb1d6-0340-407b-a149-cfa5ad447255

Kan man koppla ihop OS och FN?

Ett par veckors sommar-OS från Paris kan nu summeras. I dessa tider får man vara tacksam att tävlingarna tycks ha kunnat genomföras utan att någon illasinnad person skapat kaos eller orsakat förstörelse. Jag minns ju känslan från München 1972, då terroristernas hänsynslöshet tog plats. (Att Sveriges tronföljd skulle säkras i samband med dessa spel var en annan konsekvens, 🙂 🙂 )

Unika kvaliteter
I vardagen behöver vi avkoppling och distraktion, vi behöver glädjas tillsammans med vänner och likasinnade. När det går bra för svenska atleter kan vi hitta sådana stunder och fira framgång. De svenskar som lyckades i Paris hade alla unika kvaliteter, som gjorde dem överlägsna. Att vinna med 30 centimeter och sätta världsrekord, som ”Mondo” Duplantis gjorde, är unikt. Att slå sina konkurrenter med en halv kroppslängd på 50 meter i bassängen är lika överlägset. För att inte tala om Åhman och Hellvig som utklassade motståndet i beachvolleyboll som om det var en lekstund på stranden, de höll på med.

Det räcker inte med talang
Eftersom vi inte har miljontals utövare av olika sporter i vårt land blir det unika kvaliteter som kommer fram i olika skeden. Björn Borg, Ingemar Stenmark och några till har glatt oss genom åren. Men inte utan att vara motiverade. Talang räcker inte. Att i timmar nöta detaljer är nödvändigt, att gå helt in i sin sport för att försöka bli bäst kräver en enorm satsning. Inte minst de ”nyaste” stjärnskotten, volleybollkillarna, har gjort en helhjärtad satsning för att komma dit de ville. Talang och förmågor var en bra grund, men sedan krävdes tränare, träningsmöjligheter och en envishet utöver det vanliga. Annars vinner man inte på den nivån.

Kan vi koppla ihop OS och FN?
Samtidigt pågår krig och konflikter runt om i världen. Det normala och det onormala finns sida vid sida och kontrasten blir märklig. Hur kan vi acceptera att människor dör samtidigt som världen möts och umgås, har kul och skålar för varandras framgång? Borde kanske FN-chefen vara chef även för OS? Eller tvärtom? Är det enklare för OS-generalen att få folk att enas? Klimatförändringarna rullar vidare och vi slipper bli påminda om problemen när våra hjältar tar medaljer. Kanske skulle matcherna i pingis bli mer intressanta om det inte bara var äran det gällde utan också andelen utsläppsrätter? Att en vinst i OS skulle ge fördelar i ansträngningarna för en bättre värld? Att varje medaljör från alla länder också skulle bli en ombudsman för en fredlig värld? Går det att koppla ihop OS-gemenskapen med en seriös världsgemenskap, där vi alla enas för att nå överordnade mål?

Man kan ju i alla fall önska något sådant.


Demokratiseringen av nyhetsflödet har gett negativa effekter

Det är upplopp i Storbritannien. Det hela tycks hänga samman med att upprorsmakarna använde ett tragiskt mord på några flickor som tändande gnista för att få gehör och respons på protesterna. Troligen var allt förplanerat och det enda man väntade på var rätt opinionsläge, där en allmän upprördhet i samhället skulle kunna användas som mer eller mindre logiskt svepskäl till att dra igång protester i flera städer.

Timing är allt
Vi får räkna med att liknande händelser kommer att inträffa i Sverige. Någon uppmärksammad händelse kan användas av upprorsmakarna för att dra igång välplanerade upplopp och bråk. Man har ju försökt och i viss mån lyckats när koranbränningar använts som tändvätska. Allt underblåses dessutom av Ryssland, fake news och desinformation på sociala medier.

De bollar säkert med alternativen
Delar av ytterhögern vill naturligtvis agera snarast möjligt, medan det är rimligt att tänka sig att strategerna i SD vill avvakta med uppror i stor skala eftersom man inser att regeringsmakten är inom räckhåll efter nästa val. Och att det gäller att uppvisa en städad fasad så att ”vanliga” borgerliga väljare och opinionsbildare inom Timbro och liknande inte skräms bort av våldsamheter och okontrollerade pöbelfasoner. Det är fullt tänkbart att båda alternativen förbereds av strategerna på högerkanten: politiskt maktövertagande enligt gällande spelregler och politiskt tryck via odemokratiska våldsmetoder, sabotage, upplopp etc.

Fakta, vetenskap och sanningar har devalverats
Det som har hänt de senaste två decennierna är att ”alla” kan producera nyheter och ”sanningar”. Genom att sociala medier får sådant effektivt genomslag är det relativt enkelt att driva opinion och att hävda i princip vad som helst. Demokratiseringen av nyhetsflödet har på så sätt bidragit till att skapa ett virrvarr av korrekta och inkorrekta påståenden, rykten, osanningar och drev. Det som inledningsvis kändes som en demokratisk tillgång har blivit en belastning. Genom allt kan hävdas av alla är plötsligt fakta, vetenskap och sanning nedvärderad och lögner, påhittade stories och kampanjer vinner mark. Folk tycks tro att sanningen ligger någonstans mitt emellan det som faktiskt är sant och det osanna som sprids med frenesi av illasinnade krafter. Fakta, vetenskaplighet och sanning har på så sätt devalverats de senaste decennierna, en process påhejad av skrupellösa politiker som Trump och en hel rad av europeiska högerpolitiker.

Vi måste göra vad vi kan
Botemedel? Det borde hjälpa om fler engagerar sig i samhällsutvecklingen. Om fler försöker hitta sin lilla pusselbit i utvecklingen, där man kan bidra. Och att inte sprida vad som helst på sociala medier. Samt naturligtvis välja politiker som har en ärlig och demokratisk agenda.

Några frågor att ställa till Åkesson

Varför ställer ingen journalist tydliga frågor till Åkesson? Sedan TV4:s Kalla Fakta-avslöjande om SD:s dolda konton på sociala medier, deras trollfabrik, och att den ”oberoende” nyhetskanalen ”Riks” i själva verket agerar som en integrerad del av SD:s kommunikationsavdelning står det klart att Åkesson inte ser på den tredje statsmakten som andra partier. Det tycks som att SD ser på media som en del av ”fienden” och att de föraktar systemet med fristående, oberoende och granskande medier.

Här är några frågor som borde ställas
”Vad är SD:s officiella syn på medias granskande roll i relation till regering, myndigheter och riksdag? (Och hur skiljer den sig från den inofficiella, som kommit till uttryck i svallvågorna efter Kalla Fakta-programmet).”
”Med de svepande beskrivningar som ni i SD använder får man intrycket att du och ditt parti inte ser oberoende granskning av den politiska makten som något positivt. Stämmer detta?”
”Är det SD:s åsikt att media är fienden?”
”Vilka är det som ingår i klägget som du talar om?”
”Om du skulle bli minister skulle du därmed inte acceptera att bli granskad? Hur ska granskningen i så fall gå till enligt dig?”
”Hur ser SD på det flerpartisystem vår demokrati bygger på?”
”Är det negativt för samhället att olika åsikter får komma till tals och att debatten förs på saklig grund och utifrån olika värderingar?”
”Hur kommer det sig att ni använder förtalskampanjer, hot och hat för att tysta meningsmotståndare? Har ni inga sakpolitiska argument att använda?”
”Vilka slutsatser har ni dragit och vilka åtgärder har ni vidtagit internt på ”Riks”-kanalen när den mycket omfattande kampanjen mot Annie Lööf, som Riks drev, bidrog till mordet 2022 i Almedalen på Ing-Marie Wieselgren?”
”För några år sedan uttryckte din partikollega Jomshof ungefär att ni anpassar er taktik till rådande situation på mediaområdet eftersom Sverige ännu inte är som Ungern? Stämmer det att ni egentligen vill begränsa mediers möjlighet att verka i Sverige? Vad innebär det för er syn på demokrati? Anser SD att vi har för mycket demokrati idag i Sverige?”

SD saboterar det öppna samhället
Det finns många frågor som aldrig ställs till SD eftersom journalister antingen blir så paffa över de påståenden som Åkesson och SD för fram, eller alternativt inte vågar ställa för att inte riskera kritik gällande särbehandling eller liknande…
Kalla Fakta-avslöjandet visade tydligt att SD utan att tveka använder sig av dolda metoder och ”fuskmetoder” som skadar tilliten till och förståelsen för det offentliga samtalet. När man inte vet vem som är avsändare för vilka budskap, när åsikter och fakta blandas ihop och när olika krafter agerar i det fördolda för att manipulera debatten och för att skrämma motståndare till tystnad osv saboteras det öppna demokratiska samhället. Vi vet att Ryssland har intresse av att destabilisera Sverige och att skapa oklarhet kring de vägval som vårt land står inför. Varför får SD hålla på och undergräva förtroendet för det demokratiska systemet?

Undantagstillstånd
Motivet för SD tycks vara att skapa oro, att minska tilliten generellt i samhället, att skrämma väljarna och att bygga upp motsättningar som i sin tur kan utgöra grund för insättandet av andra maktmedel. Åkesson återkommer ofta till till talet om undantagstillstånd. Han vill skapa en situation som möjliggör andra maktmedel än de gängse. Han har ju sett hur andra länder går till väga för att ta steg bort från demokratin i en auktoritär riktning.

Det rimliga är att ”det vänsterliberala klägget”, dvs de sju övriga partierna, vägrar debattera med SD så länge SD vägrar acceptera de demokratiska spelreglerna för hur opinionsbildning och debatt ska gå till. Det är inte OK att ett av åtta partier fuskar och spelar efter egna regler.

”Varför gjorde ni ingenting åt klimatet” och kopplingen till oljelobbyn

”Varför gjorde ni ingenting? Ni visste ju hur allvarligt läget var, och ändå gjorde ni inte det som behövdes för att bromsa utvecklingen?” Så kommer det att låta när frågor ställs i framtiden om varför vi lät klimatförändringen pågå under hela början av 2000-talet. Vi hade den information som behövdes, men valde ändå att ignorera alla varningssignaler. Framtiden kommer inte att förstå hur det kunde ske.

Det handlar om makt för många ledare
En ”förklaring” som kanske kommer att användas är att bara en tredjedel av världens länder kunde kallas demokratiska, medan resten fick sina ledare på andra sätt, utan att folket fick säga sitt. Ledare som tillträtt utan folkets stöd har sett liten anledning att agera för flertalets bästa, istället har man på olika sätt befäst sin ställning och använt sin makt till att berika sig eller till att förstärka sitt inflytande, alternativt både och.

Exxon + Atlas + Timbro + Ulf Kristersson = motverkar klimatarbetet
Men även de länder som kallar sig demokratiska har påfallande svårt att göra det som är rätt ur ett mänskligt perspektiv. Lobbyister och starka, kortsiktiga ekonomiska intressen har ett avgörande inflytande på hur besluten tas. Det senaste exemplet är hur företaget Atlas agerat på Exxons uppdrag och slussat bidrag och stöd till Timbro, som i sin tur agerat för att misstänkliggöra klimatforskningen och andra som velat få till en förändring av fossilberoendet i samhället. Länktips nedan till en del av det som Dagens ETC skrivit om saken. När Ulf Kristersson var chef på Timbro pågick mycket av det som pågått i decennier. Man säger en sak och gör något annat. Pengarna styr. Och man låtsas att agendan är seriös, samtidigt som man agerar i kulisserna.

Mot bättre vetande
Så även de länder som kallar sig demokratiska agerar mot bättre vetande. Vi har en ”klimatminister” i Sverige som på fullt allvar kallar ett uttalande från den egna gruppen av vetenskapsmän, det vetenskapliga råd som är tillsatt att vägleda regeringen i klimatarbetet, för en ”åsikt”. Och skapar därmed utrymme för någon annan ”vetenskap” som skulle kunna påstå att sakförhållandena är annorlunda. Till exempel att jorden är platt. Att ett kunskaps- och vetenskapsorienterat politiskt parti så uppenbart ignorerar vad vetenskapen säger och öppnar upp för alternativa sanningar är skrämmande. Åsikter jämställs med fakta.

Det mörka 2000-talet
Så det blir svårt för framtiden att förstå vad vi höll på med under de första tre decennierna av 2000-talet. Vi hade diktaturer och halvdiktaturer som tog beslut på sina sätt. Och vi hade ”demokratier” som tillät att vetenskapen sattes på undantag, när den inte passade den rådande politiska dagordningen. Mörkret föll snabbt över 2000-talet på ett sätt som framtiden kanske kommer att jämföra med hur det var enstaka munkar i enstaka kloster som förde kunskapen vidare under den mörka medeltiden. Som jag läste i Dagens ETC idag: Vi har fler och större rubriker om M´bappés näsa i fotbolls-EM än vi har om klimatet. Mängden av och tillgången till dubbelriktad ”information” skadar oss idag på ett sätt som vi inte förstår hur vi ska värja oss emot. Vi klarar inte att sortera information från fake news och att hålla oss informerade om rätt saker. Och då har vi ännu inte sett vad AI kan åstadkomma.

Kortsiktighetens förbannelse
Min slutsats blir att det som hela tiden sätter käppar i hjulet är den kortsiktighet som präglar mycket av samhället. Är det inte Dow Jones index så är det hur många klick en nyhet fått eller hur många likes eller följare en kändis har. Egoismen och de snabba ”vinsterna” överskuggar hela tiden långsiktighet och rättvisa. Som om allt skulle gå ut på att bli mer känd imorgon än igår, att hela tiden bli bekräftad. Så att det kan stå på gravstenen hur många följare man hade på sociala medier.

Länktips: Artikel om hur Exxon påverkat opionen i Sverige: https://www.etc.se/story/saa-koepte-oljejaetten-exxon-inflytande-oever-moderaternas-miljoepolitik

Danska TV2: Den Svarta Svanen ─ om hur svarta pengar blir vita

(Spoilervarning) Danska TV2 har producerat en TV-serie som kallas Den svarta svanen och som SVT visar. Under flera år har ett team på TV2 haft en mullvad inne i det gränsland som utgörs av den ekonomiska brottsligheten så som vi känner den med MC-gäng och andra grupperingar å ena sidan och den etablerade företagsvärlden å den andra. Serien visar med oönskad tydlighet hur det går till när pengar från narkotika och annan brottslighet ska föras över till det traditionella digitala systemet. Serien visar också vilken hänsynslöshet och cynism som präglar individernas handlingar.

Bakgrunden till programserien
Vi får följa Amira som säger sig ha en bakgrund från Bosnien, som har vuxit upp i Danmark och som utbildat sig, men nu vill lämna det liv som hon för. Genom att vända sig till TV2 och erbjuda sig att avslöja hur det går till när pengar tvättas och kontakter tas mellan legitima företag och den undre världen är hon den som får TV-serien att hitta ett sätt att avslöja sådant som i normala fall försiggår helt i det fördolda. Hon ger ett sådant intryck på TV:s redaktion att man drar igång ett projekt.

En vanlig dag på jobbet…
Med dolda mikrofoner och kameror får vi följa hur det går till när MC-gäng och andra vill ha hjälp av Amira att göra om sedelbuntar till siffror på ett konto. Mycket handlar om att ha rätt kontakter, kunna lita på varandra och att introducera ”rätt” person för rätt medspelare. Rent tekniskt får vi som tittare en inblick i hur det kan fungera med komplicerade fakturafabriker, oriktiga protokoll för förgiftad jord och andra sektorer av den undre världens vardag. Och givetvis finns det etablerade företag i den ”övre” världen som inte tvekar att hjälpa till.

Hon missbedömde journalistiken, antar jag
Programserien tar en oväntad vändning mot slutet, då det visar sig att Amira hela tiden har kört ett dubbelspel och lurat TV2. Troligen i avsikt att ha TV2:s reportage och inspelningar som utpressningsmöjlighet mot sina ”affärsbekanta”. Det är svårt att se någon annan anledning för henne att spela med i upplägget än att hon räknade med att TV2 skulle blåsa av allt när det blev klart att de blivit lurade. Hon räknade inte med det journalistiska perspektivet, att TV2 ändå valde att publicera sitt material, trots att de därmed också erkände att de gått på en blåsning.

Några syns med namn och bild, andra inte
Ett antal av seriens personer framträder med namn och bild, medan andra är blurrade. Riktigt varför får vi som tittare inte veta. Det kan ha att göra med hur jurister bedömt att olika personer på ett tydligt sätt själva avslöjat så mycket om sina kriminella handlingar att det de säger kan hålla i en domstol, medan andras uttalanden inte räcker för åtal och därmed inte synliggörs med identitet osv. Jag vet inte, men så skulle det kunna vara.

Är det pengar det handlar om?
Serien väcker en mängd frågor. Hur stort är problemet med den undre världens ekonomiska brottslighet? Hur mycket av detta pågår i Sverige? Vilka företag borde polisen och säkerhetspolisen titta närmare på? Hur kommer det sig att ”vanligt folk” med etablerade positioner i näringslivet är villiga att utsätta sig för risken att dras in i farlig verksamhet, där det uppenbarligen finns aktörer som är beredda att gå hur långt som helst, inklusive mord, för att få som man vill? Vad driver människor? Är det verkligen pengar som är målet med allt?

Programserien visar troligen bara några få exempel 
I en passus i programserien nämns 900 miljoner kronor som slussats ut till Somalia via Dubai. Det nämns också att en bonde är beredd att mot betalning förgifta mark. Ett tredje exempel är hur ett vittne ska tystas för evigt i Pakistan. Det är inga enkla brottshandlingar som dyker upp i programmet, det är storskaligt och farligt. Och tydligen finns det ”vanliga” människor som är beredda att hjälpa till, mot en mindre betalning. Man anar att problemet är större än vi egentligen vill erkänna.

Den smarta tekniken
TV4:s Kalla Fakta avslöjade omoraliskt beteende hos SD:s kommunikationsavdelning genom an mullvad och dolda inspelningar. Och nu visar TV2 i Danmark hur det går till när svarta pengar görs vita, också genom dolda kameror och inspelningar. Det är uppenbarligen så, att tekniken har blivit så pass liten och bra att det är enklare än förut att åstadkomma bevismaterial. Det Amira missbedömde var att mjukvara finns för att återställa raderade inspelningar, något som rullade upp hennes dubbelspel och kom att bli en vändpunkt för det danska teamet. Man hade litat på Amira, men insåg nu att man blivit förda bakom ljuset.

Det är köparna av narkotika som håller igång ”marknaden”
Vilka andra slutsatser kan dras av serien? Att människan ständigt har ett val, där det finns möjlighet att bidra till samhället eller motsatsen. Egoismen i världen tar sig många uttryck och pengar är viktig komponent. I den undre världen handlar det om makt, ytterst om våld, och om att ha sista ordet. Det råder tydligen oftast en slags balans mellan olika grupperingar. Var och en sköter sitt, men som vi märkt i Sverige är det så mycket pengar i omlopp att flera aktörer vill ha en större del av kakan. Skjutningarna illustrerar hur långt man är beredd att gå. Och de som nyttjar narkotika håller igång ”marknaden”.

Inte murar och fängelser som behövs
Att komma till rätta med detta handlar inte enbart om mer poliser, större fängelser och mer övervakning så som Tidöpartierna vill. Det handlar också om att säkerställa att så många som möjligt av barnen och ungdomarna får en grund att stå på, ett framtidshopp. Dels genom skolan, som behöver bli mycket mindre av en utslagningsmekanism och sorteringsmaskin. Dels genom att civilsamhället och det lokala arbetet stöds, framför allt i så kallade utsatta områden. Och dels att samhället som helhet anstränger sig att minska orättvisor och skillnader. Ett mer rättvist och jämlikt samhälle, där var och en respekteras och ges en framtid blir starkare. Det är inte murar och fängelser vi behöver, det är värme och sammanhållning.

Länktips: https://www.svtplay.se/den-svarta-svanen

Så dyrt är det att inte åtgärda klimatet

Vad är egentligen kostnaden för de koldioxidutsläpp världen håller på med? En grupp forskare har räknat på detta och deras rapport återges i en artikel i The Guardian, som jag läst, se länktips nedan. Det visar sig att tidigare kalkyler på kostnadseffekterna inte alls stämmer. Det amerikanska miljödepartementet, EPA, har haft en tidigare uppskattning av kostnad i storleksordningen $190 per ton koldioxid. Den nya rapporten, som The Guardian hänvisar till, visar att kostnaden snarare är $1056 per ton. Dvs mellan 5 och 6 gånger högre. Och när man räknar på hur utsläppen påverkar BNP, GDP som det heter på utrikiska, är effekten dramatisk. Det handlar om så mycket som en minskning på 50 procent till år 2100.

Även ekonomer med skygglappar borde reagera
BNP är en problematisk enhet att räkna på. BNP är ju egentligen bara en total summering av ekonomiska transaktioner och säger ingenting om nyttan i sig. BNP säger heller ingenting om förmögenhetsfördelning eller inkomstskillnader. Men det används som ett mått på hela ekonomin. Rapporten sätter fingret på hur stor skada vi gör, även om vi bortser från värden som biologisk mångfald, plasteländet i haven, kemikalierna, vattenproblemen, livsmedelskriser osv osv. Även de ekonomer som lever med skygglappar och tycker att ”vi inte har råd att rädda planeten, inte förrän senare, kanske” borde ta till sig av rapportens budskap. Att inte hejda koldioxidutsläppen så fort som möjligt kommer att skada ekonomin enormt mycket.

Oöverblickbara kedjeeffekter
Med tanke på hur ekonomin är konstruerad är det en tämligen självklar slutsats att värst slår nedgången i ekonomin mot dem som redan har det svårt. Både här hemma, men kanske framför allt ute i världen. Den sociala oro och de följdeffekter bristen på mat, vatten och basal försörjning som klimateffekterna leder till är kedjeeffekter som forskarna delvis inkluderat, men vi egentligen inte kan veta hur de kommer att slå.

Dubbel och mångdubbel skada
I tidningsartikeln jämför man hur ett ständigt pågående krig påverkar BNP. Man hävdar att nedgången i ekonomin blir precis lika stor, som om vi hade ett ständigt pågående krig. Det man missar att nämna är att sannolikheten är ganska stor att en utlösande faktor för ett eller flera de-facto-krig i kölvattnet på resursbrister och orättvis fördelning inträffar. Därmed skulle världen drabbas dubbelt och de fattiga mångdubbelt.

Och den rådande attityden hos ”regeringen” i Sverige är att allt kommer att lösa sig till år 2045. Med berått mod (för att låna ett av Ebba Buschs favorituttryck) försätter ”regeringen” oss i en extra svår sits genom att just nu öka utsläppen. Och i kulisserna väntar antidemokraterna på sin chans att få rulla in stridsvagnar på gatorna.

Länktips: artikel i The Guardian

Tjafset och den knutna näven

Det mycket man inte vet. Men ibland skymtar något förbi, som kanske – men bara kanske – har betydelse för vår förståelse för hur Tidögänget egentligen ser på varandra. I medierna surrar det runt ett klipp från partiledardebatten häromdagen, där Johan Pehrsson, som kallar sig liberal, skulle ta en debatt med Jimmie Åkesson. När Pehrsson passerar Åkesson hörs han viska till sin opponent: ”Lite mer tjafs”. Och direkt därefter knyter Åkesson näven i en slags peppande gest, som om han tänkte ”Yes!” Hela detta korta förlopp fångades på bild och ljud och återfinns i länken nedan.

Är Tidögänget överens om hur skenet ska upprätthållas?
Det är kanske ingenting. Kanske är det bara Johan Pehrsson bisarra sätt att till varje pris skämta om allting, som några reportrar har påpekat. Eller så är det ett uttryck för den samsyn som råder inom Tidögänget. Samsynen om att allt är lagom mycket teater för galleriet, men att man egentligen är överens om mycket mer än man vill ge sken av.

Tjafsandet och Åkessons reaktion
Det märkligaste är kanske inte Pehrsson påpekande att han nu ska ”tjafsa” lite med Åkesson. Det märkligaste är nog ändå hur Åkesson knyter näven och mycket tydligt bekräftar för sig själv att han är på den vinnande sidan. Han har fått debatten precis dit han vill. Han kan både agera kapten för regeringsskutan, samtidigt som han låtsas vara en outsider, som kritiserar sjuklövern, eliten, media och ”klägget” (vilka det nu är?) och ger sina supportrar bränsle till den antagonism han hoppas ska bära hela vägen.

SD slutar inte trolla
Kalla-Fakta-reportaget i TV4, som gav svart på vitt att SD ägnar sig åt anonyma konton och har en trollfabrik lyckas Åkesson utan att bli ifrågasatt kommentera både som något viktigt som man inte tänker sluta med och något som bara är på skoj, lite humor och satir, lite korridorsnack. Som ska fortsätta. Och, påminde Åkesson om i debatten, 2018 höll socialdemokraterna också på med anonyma konton. Det han glömde nämna var att S omedelbart avbröt det som ett par privatpersoner hittat på utan ledningens vetskap. Och skillnaden är ju att SD avlönar sig trollarmé med skattepengar i form av partistöd, och medvetet bygger ett helt ”ekosystem” med fake news, hat och hot, där ”nyhetsbyrån” Riks är en viktig del. Och egentligen är ju SD offret i detta, påpekar Åkesson, skickligt och farligt eftersom det skapar alternativa sanningar.

Humor kan inte förklaras, enligt Åkesson
Det är ju också så roligt att se det där klippet med stridsvagnen i Rinkeby. Jag skrattar fortfarande, säger Åkesson, men kan inte på en konkret fråga förklara vad som som är roligt med klippet. ”Humor går inte att förklara”, berättar Åkesson och fortsätter hävda att det är ett roligt klipp. Om det skrattas åt skämtet i Rinkeby har han inte ägnat en tanke, får vi veta.

Åkesson gillar de dubbla rollerna
Ännu roligare har han säkert åt idén att ”omplacera” ett par av de anställda på kommunikationsavdelningen. De har ju bytt skrivbord med varandra. Så där står Åkesson i sina dubbla roller och intalar sig själv ”Yes, jag har vunnit” när han nu fått Pehrsson att spela samma spel som de övriga i Tidögänget. Steg för steg inser Åkesson att han kan i praktiken har fritt fram att göra vad han vill. Tidöpartierna kommer inte att sätta hårt mot hårt. Oppositionen har inte Riksdagen med sig. Åkesson kan fortsätta vara både kapten på regeringsskutan och samtidigt bedriva subversiv och konfrontativ populistpolitik, när det passar honom och hans trogna väljare.

Om forskningen bara är åsikt – var hamnar vi då?
Pehrssons företrädare, Björklund, satte sina barn i pant på löftet att aldrig samarbeta med SD. Han höll hårt på principen att inte släppa in rasister och ytterhögern i maktens finrum. Och värderade kunskap, forskning och fakta högre än åsikter och populism. Hur ett parti som tidigare förstod värdet av gedigen utbildning, forskning och evidens har kunnat underordna sig de faktaförnekande högerpopulisterna är en gåta. Följdriktigt avfärdade L:s ”klimatminister” sitt vetenskapliga råds sågning av den förda politiken med att vetenskapen bara framförde ”sin åsikt”. Så långt har det gått. Vetenskapen är en åsikt bland andra. Vad har vi i så fall forskningen till om den inte ska användas?

PS. Ordförklaring
På SD-språk betyder f.ö. ”sjuklövern” och ”de vänsterliberala” de demokratiska partierna, dvs de partier som motsätter sig ett auktoritärt styre enligt modell från Ungern och liknande länder, där viktiga demokratiska institutioner och funktioner åsidosatts.

Länktips: här är länken där Pehrsson viskar till Åkesson

Lyssnat: B-M Mattsson i en podd om USAs demokrati

Britt-Marie Mattsson är en senior journalist på Göteborgs-Posten som länge har bevakat USA. Hon medverkar i ett poddavsnitt från Medier och Demokrati (se länktips nedan) som jag lyssnat på. Hon beskriver flera av de problem USA:s demokrati har att hantera sedan Trump på allvar tog plats på den politiska scenen och fortfarande gör anspråk på att få dominera.

Fox News saknade moralisk kompass
På en knapp timme hinner Britt-Marie Mattsson berätta mycket om det amerikanska valsystemet och hur flera medier i USA hellre kryddade sin rapportering med Trumps falsarier än rakryggat tog avstånd från de lögner Trump spred. Men också hur medierna, framför allt Fox News, numera justerat sin rapportering en aning efter att domstolsutslag kostat dem ansenliga belopp. Money talks. Lite sorgligt, kan jag tycka är att det är pengarna, intäkterna från ”klicken” respektive böteskostnaderna som styr hur Fox och andra agerar, inte någon slags journalistisk princip om att ge publiken sanningsenlig information på ett korrekt sätt.

Man måste vara rik i USA för att bli politiker
Några saker saknar jag i det Britt-Marie Mattsson beskriver. Dels hur hela det politiska fältet på flera nivåer är beroende av ett starkt ekonomiskt stöd. Det är näst intill omöjligt att bedriva en valkampanj utan att vara rik eller att locka starka ekonomiska intressen att backa upp en viss politiker. Och ska rika personer, särskilt företagsledare, investera i en kampanj vill de naturligtvis ha något i retur. Systemet blir på så sätt halv- eller helkorrupt, eftersom företag på så sätt ”köper sig” politiker i kongressen eller till guvernörs- eller presidentposter. Det är en handfull unga kvinnor som lyckats ta sig till representanthuset, men de utgör undantag. Mest känd är väl Alexandra Ocacio-Cortez. (Se artikel i länklistan nedan).

Nikki Haley försvann  för gott?
Jag saknar också ett par ord om det republikanska partiet, hur det har kidnappats av Trump och hans likar och att partiet inte tycks förmå hitta något sätt att lösgöra sig från denna högerpopulistiska gren av partiet, som Trump personifierar. Det hade också kunnat vara intressant att höra hur Britt-Marie Mattsson ser på hur Nikki Haleys kampanj ändå delvis lyckades fånga den del av det republikanska partiet som inte står ut med Trumps lögner och överdrifter. Och hur medierna i USA förhåller sig till Nikki Haley. Är hon fortfarande intressant eller är hon ”förbrukad” sedan hon förlorat dragkampen med Trump om att bli nominerad till att vara republikanernas presidentkandidat? Och hur ser medierna i USA på de politiker som försöker gå i Trumps fotspår? Det hade också varit intressant att höra mer om.

NATO och ”Trump nr 2”
Hur ser det ut framåt? Kommer ”Trump nummer 2” att vara ännu mer extrem eller vilken riktning tar högerpopulismen och nationalismen? Särskilt mot bakgrund av den roll USA spelar i NATO, som Britt-Marie Matsson berör, hade detta varit intressant att höra mer om. Särskilt som många i Sverige har kopplat NATO-inträdet till en ökad trygghet, en trygghet som kanske inte finns kvar om Trump eller en Trump-kopia vinner ett presidentval. Kommer NATO att kunna fortsätta att spela en roll i försvaret av demokratin om USA slår in på en linje, där de demokratiska institutionerna tappar i betydelse och utrymmet för den fria pressen minskar?

Hur klarar sig medierna i det nya landskapet?
Det kunde också ha varit intressant att höra om CNN, CBS och de andra stora TV-bolagen och nyhetsförmedlarna. Klarar de att finnas kvar i det nya medielandskap som växer fram, där sociala medier spelar en allt större roll? Och när traditionell annonsfinansiering inte längre håller bolagen flytande? Finns det någon som talar om Public Service i USA? Man skulle ju kunna tänka sig att någon i USA hört hur BBC fungerar i Storbritannien och inser att det finns ett värde i att förmedla någorlunda korrekt information och riktigt nyhetsflöde i dessa orostider. Det spelar ju bara USA:s fiender i händerna om allmänheten vilseleds. Ska Putin vinna mot USA genom desinformation?

Meningsmotståndare och media får inte ses som fiender
Ska jag nämna något av det värdefulla Britt-Marie Mattsson förmedlade så var det väl bilden av den tunna is som demokratin utgör. Den är skör, demokratin, precis som nattgammal is och det gäller att gå försiktigt fram. Hon nämnde också flera gånger hur Trump beskrev journalister som sina och sina väljares fiender. Där satte hon fingret på en avgörande fråga. Om meningsmotståndare och journalister beskrivs som fiender, som ska bekämpas finns ju ingen tolerans kvar för andras åsikter. Respekten för olika åsikter och rätten att framföra dem är hörnstenar i demokratin. Möjligen hade Britt-Marie Mattsson kunnat utveckla de tankarna ytterligare, hellre än att fastna i detaljerna om hur lite folk det var när Trump svors in som president 2017. Om redaktionen bakom podden spelat in 2 timmar och klippt ihop det viktigaste av det som sades hade kanske innehållet sett lite annorlunda ut. Bara ett tips….

Länktips: Medier och demokrati poddavsnitt. https://medierochdemokrati.lindholmen.se/sites/default/files/2024-04/podd-britt-marie-mattsson.mp3

Länktips: Artikel om Alexandra Ocacio-Cortez: https://www.etc.se/utrikes/alexandria-ocasio-cortez-det-haer-handlar-om-att-ha-en-enad-front-mot-fascismen