Om att räknas och bli ett tidsdokument

Aftonbladet har en ledartext som jag läste idag. Och som handlar om den ”folkräkning” Tidöavtalet stipulerar ska äga rum, ett ord som troligen står med för att SD ska känna sig nöjda. Skatteverket kollar varje år upp var 5000 personer bor, sägs det i ledaren. Med den takten tar det två tusen år att räkna 10 miljoner svenskar. Läs gärna ledaren, se länktips längst ner.

Det är många som inte räknas
Man skulle kunna förlänga resonemanget i ledaren genom att hävda att det finns många som inte räknas i Sverige. Som de hemlösa, de utslagna, de som kämpar mot tuffa odds av olika slag. Eller vardagshjältar som aldrig får en tanke eller omtanke. Ensamstående föräldrar som kämpar för att få tillvaron att fungera. Arbetslösa, sjukskrivna, bortglömda, utanför-systemet-personer som tas om hand av anhöriga osv. Det är många som inte räknas.

Du har bidragit till ….
En annan tanke är att ”samhället” någon gång hör av sig till medborgarna och tackar för insatsen. Kanske vid pensioneringen. ”Tack för att du bidragit med X kronor till att vi byggt Y km väg, ordnat Z skolundervisningstimmar eller kunnat behandla Q patienters sjukvård under alla dessa år.” (Där X ersätts med ett verkligt belopp från deklarationer och fördelas mot snittkostnaderna för olika insatser enligt Y, Z eller Q). Eller mer stillsamt bara ett ”Tack för en värdefull insats för att göra vårt samhälle bättre”, eller vad som nu är lämpligt att skriva. Men ett erkännande, ett tack, en lite symbolisk hälsning från ”det offentliga” som faktiskt visar att den enskilda personen betyder något, att han eller hon räknas.

Hej och tack
Skulle man skicka en hälsning till alla svenskar när de börjar ta ut pension skulle det i genomsnitt handla om kanske 300-400 brev om dagen. Och eftersom vi har koll på personnummer, adresser och pensionsutbetalningar skulle väldigt mycket kunna automatiseras. Till och med brevets text skulle ganska lätt kunna justeras så att varje person tilltalas med sitt förnamn. Ungefär som mer riktad reklam redan gör. Man skulle t.o.m. kunna kanalisera dessa utskick via en grupp motiverade frivilliga, som skulle kunna handskriva en hälsning på varje kuvert. Fler är det inte.

Ett tidsdokument
Några skulle till och med kunna be om ett kort svar från målgruppen. ”Vad vad bäst i ditt liv så här långt?” eller ”Berätta gärna om något du är stolt över.” Så skulle vi kunna samla in folkets historier innan de försvinner. Om sådant som aldrig blir nyhetsrubriker, skandaler eller löpsedlar. Men som sammantaget skulle kunna bli ett tidsdokument över vårt samhälle. Och alla skulle få en känsla av att betyda något. Att räknas med.

Länktips: https://www.aftonbladet.se/ledare/a/5Bmj7X/jimmie-akessons-folkrakning-blev-en-delningsbild-pa-x?utm_source=iosapp&utm_medium=share

Vad är det som är viktigt att synliggöra?

Det är sorgligt att notera hur analys och debatt om politik hela tiden förskjuts från ett sakligt innehåll till att handla mer och mer om hur politiker uppfattas, hur olika kontroverser fångas upp och hur bilden av politiker förstärks eller försvagas. Experter som får uttala sig är inte experter på ekonomi, energi, miljöfrågor eller arbetsmarknad. De är framför allt experter på att tolka hur det politiska spelet bedrivs och vilka positioner som förskjuts i den inbördes relationen mellan företrädare.

Är politiken bara en teaterkuliss för ett spel?
SVT:s Politikbyrån är kanske det bästa exemplet. Under 30 minuter vrids och vänds det på argument, perspektiv och synpunkter på skeenden, som om politik enbart skulle handla om ett slags artisteri, om att uppträda på rätt sätt i rätt sammanhang. Sakfrågorna är i bästa fall en kuliss, oftast inte ens det. Vi har ett antal ödesfrågor för vårt samhälle, faktiskt för hela civilisationen om vi inte hanterar dem rätt. ( Ett exempel är 426,36 miljondelar (ppm) som uppmättes den 16 mars och som är den hittills högsta CO2-halten och ökningen fortsätter…) . Debattiden läggs inte på att diskutera partiernas olika lösningar på frågorna eller hur man ska värdera dessa förslag ur ett företagsperspektiv, ett medborgar- eller rättviseperspektiv osv. Istället handlar experternas uttalanden om en slags ständigt pågående popularitetstävling. Som om politiken var ett ultralångt Mello eller en ständigt uppdaterad rankinglista över mest kända person.

Att jämföra verkligheten mot idéerna, är det för tråkigt?
Och just Public Service borde väl egentligen ha en folkbildningsambition. Istället tror man att tittarna bara vill ha skandaler och tolkningar av skandaler. Istället för att ta spjärn mot en av alla verklighetens utmaningar och gå igenom de åtta partiernas olika lösningar på denna väljer man att låtsas att politik mest handlar om att synas och att synas på rätt sätt i ett sammanhang där bilden av partiföreträdaren blir optimalt positiv.

Sex olika förslag på innehåll…
Skolbarnens situation skulle kunna vara en konkret fråga. Eller varför det ser ut som det gör på våra äldreboenden. Eller vad partierna vill göra åt det faktum att kollektivtrafiken inte fungerar som den borde, eller att vi slänger mat, slänger kläder, inte bryr oss om hur vi förgiftar naturen osv osv. Det finns sakfrågor som skulle kunna beröra medborgare och företag (anställda och ägare) på mer än ett sätt. Om det är så att TV är ett känslomedium och allt måste kopplas till starka känsloyttringar för att beröra…

Vad vill partierna när det gäller barnen?
Barnens situation borde kunna beröra många. Många har barn, många är själva barn eller har varit. Några av oss har barnbarn. Det har varit viktigt under hela mänsklighetens framväxt att skydda och gynna avkomman. Så hur ska vi göra för att ge barnen bästa möjliga livschanser? Det borde ju vara ett tema som kan vinklas ur ett politiskt perspektiv. Vad vill partierna? Varför? Och vilka värderingar ligger bakom deras agenda?

Vem kollar?
Istället ägnar sig public service åt skvallerjournalistik, som är så intetsägande att man undrar vem som egentligen är målgrupp. Är det publikens egna fördomar man vill bekräfta? Vågar man inte belysa sakfrågorna för att riskera att få kritik? Jag som trodde journalistiken gick ut på att ifrågasätta makten och de skeenden som vanligt folk inte på ett enkelt sätt kan påverka….

Länktips, bara som ett exempel på hur 30 minuter används på ett märkligt sätt: https://www.svtplay.se/video/jb3bZpX/politikbyran/persona-non-greta?id=j7dPwNa

Länktips: CO-2-halt. här

Hur ska vi navigera i en hållbar riktning?

” I Sverige finns det ungefär 50 kvadratmeter parkeringsyta per invånare – den genomsnittliga boarean per person är 42 kvadratmeter…” läser jag på den svenska hemsidan från företaget The Future, som håller till i Helsingborg i den fysiska verkligheten. (Länktips, se nedan). Vi låter våra bilar ta mer plats än vi själva. En illustration till hur vi lurat oss själva att tro att bilen är det viktigaste vi har.

Hur ska vi navigera om vi inte kan tolka kartan?
Men egentligen handlar artikeln, där citatet finns med, om hur svårt vi har både som företag, individer och verksamhet att navigera mellan hållbara och ohållbara lösningar. Om en hållbarhetsredovisning säger att utsläppen av koldioxid har minskat med X procent, hur vet vi då att detta är tillräckligt bra? I relation till vadå? Alla kurvor pekar fortfarande åt fel håll och det finns otroligt många verksamheter som fortfarande bidrar på ett negativt sätt till de mål FN satt upp inom ramen för Agenda 2030.

Otroligt viktigt val till EU den 9 juni
Så hur ska vi göra? Som privatpersoner, vad har vi för verktyg att använda? Vi kan välja politiker som tar tag i hållbarheten, men 2022 valde vi i Sverige att hellre sänka priset på bensin och diesel än att på allvar minska vårt beroende av fossila bränslen. Vi valde en regering som slaktade Naturvårdsverket, som skar kraftigt i folkbildningen och i presstödet, som lade ner Miljödepartementet och som har som huvudsakliga idé att klimatfrågan kan hanteras om ett par decennier med framtida, dyr, farlig och skattefinansierad kärnkraft. Så när vi väljer politiker är det inte säkert att de väljer hållbarhet före att fortsätta i den ohållbara utvecklingens spår. Det är också därför som samarbetet inom EU är så viktigt. När EU sätter ner foten betyder det något för 500 miljoner medborgare och för resten av världen som vill handla om EU. Därför blir EU-valet extra viktigt den 9 juni.

Att blunda löser inget problem
The future, alias Sören Andersson, erbjuder navigering i den komplexa djungeln av hållbarhetsinformation, hjälpmedel och märkningar. Det är det fler som gör, naturligtvis. Inte minst min tidigare arbetsplats Ekocentrum, som nyligen uppdaterat sin upplevelseutställning och som hjälper olika besökare och kunder att närma sig hållbarhetsfrågorna med hjälp av inspiration, upplevelse och genom att beröra. I dessa fake-news-tider är trots allt verkligheten en bra stöttepelare. Det blir allt svårare för klimatförnekarna att förneka hur Ringsjön i Skåne översvämmas, eller hur vintertemperaturerna numera varierar på ett ovanligt sätt. Det går att blunda för klimatfrågan, men den försvinner ju inte bara för att några väljer att blunda.

Hierarkierna bromsar
Allra värst är ändå den passivitet som lätt följer på att inte ta ställning. ”Man vet inte vad man ska tro”, är det många som säger och låter bli att agera. Någon på Titanic har hört att båten sprungit läck, men orkestern spelar ju fortfarande, så det är väl lugnt… Icke-agerandet som ett bekvämt sätt att slippa ta ställning, slippa ändra sin livsföring, slippa erkänna för sig själv och andra att man haft fel. Det svider naturligtvis att behöva förstå hur fel man tänkt. Det är också ett av skälen till varför större systemskiften ofta tar en generation att genomföra. De som byggt sin position i samhället på en kunskap som inte längre efterfrågas håller naturligtvis fast vid sin ursprungliga idé så länge det går. Och eftersom mycket av personalpolitik är hierarkiskt organiserad blir det ”fel” makthavare som rekryterar. Vem vill ge utrymme åt någon som har helt andra lösningar att erbjuda? Inte minst i den akademiska världen finns en tröghet. Vilket är väldigt synd eftersom det är de nya lösningarna som behöver ta plats nu när de gamla ledde oss så fel.

Vem håller koll på dagens ppm-siffra?
För att återknyta till The Future och deras upplägg är det synd att exempelvis deras översiktliga och användbara referenssida med 45 olika internationella länkar och rapporter ligger undanstoppad på deras hemsida. Viktiga rapporter skulle behöva finnas lätt tillgängliga för en bred publik. Vi behöver tillgängliga fakta, sorterade och begripliggjorda, för en mängd olika målgrupper. Inte minst media behöver hålla sig uppdaterade, men även våra politiker, som tyvärr ganska ofta missar att läsa in sig på den uppdaterade forskningen. Kanske är problemet att det finns för mycket att ta del av. Informationsmängden och tillgängligheten dränker det värdefulla. Nu när alla kan kommunicera med alla, och även gör det, blir det lätt så att triviala företeelser döljer de allvarliga. Kändisars klädsel vid någon gala blir viktigare än att veta vilken ppm-nivå vi nått just nu. (426 ppm). (Se länktips nedan).

Länktips: The Future, en svensk sida med mycket information om hållbarhet. (Möjligen är idén att varumärkesskydda framtiden en tankemiss, men det är en annan diskussion). https://www.thefuture.se/    Och deras rapportsida, som är grafiskt snyggt uppställd. https://www.thefuture.se/resurser/

Dagens ppm-siffra: https://supermiljobloggen.se/nyheter/dagens-co2-kurva-194/

Och Ekocentrum. Alltid i mitt hjärta. https://www.ekocentrum.se/

Trettio minuter i veckan?

Tack till Stockholm Resilience Centre

En gång i månaden borde Public Service intervjua någon av de forskare som arbetar med ovanstående diagram. För att fler ska förstå vad vi håller på med. Sex av de nio huvudkategorierna av planetära gränser är överskridna. Och ingenting tyder på att vi minskar belastningen eller håller på att korrigera för vårt felaktiga beteende.

”Varför sa ni ingenting?”
Man kan förstå om kommersiella mediehus, som är beroende av annonsintäkter och en applåderande publik inte känner någon lockelse att tala om för publiken hur illa det är ställt. Men det finns rimligen ett samhällsinformationsuppdrag i botten för Public Service. Det borde man ta på allvar och regelbundet förklara för publiken hur verkligheten ser ut. Och bjuda in politiker att kommentera. Så att det blir tydligt vilka som säger ”Det är lugnt, vi fortsätter som vanligt.” och vilka som säger ”Det här är akut och allvarligt.”

Tipping points med oklar fortsättning
”Varför sa ni ingenting?” kommer det heta om några decennier när vi nått ett antal tipping points och helt okända konsekvenser för de system som tagit årmiljoner att formas. Och så kommer helt andra krafter att aktivera sig för att ”rädda vad räddas kan” av upparbetade förmögenheter, privilegier och ojämlika livsvillkor. Våldet lär eskalera i kölvattnet på alla kriser, vilket i sin tur skapar utrymme för auktoritära ledare…

Det är på riktigt
Ska vi göra något behöver vi veta hur läget är. En gång i månaden, trettio minuter, en söndag kväll kanske, när folk dammsuger, planerar veckan eller gör annat på hemmaplan borde det rimligen finnas utrymme för en genomgång av något av de nio sakområden som Johan Rockström var först med att lansera och som nu kontinuerligt uppdateras av Stockholm Resilience Centre. De planetära gränserna är inte på låtsas, de handlar inte om att vinna i Mellot eller att göra flest mål i fotboll. De är på riktigt och de är överskridna. Klimatet nämns då och då i det mediala flödet, men som framgår av bilden ovan är klimathotet bara ett av flera systemhot mot den tillvaro vi tagit för given. Inser vi vidden?

Vill vi fortsätta resan?
Ju längre vi blundar, ju längre vi struntar i att åtgärda problemen och ju längre vi envisas med att fokusera på fel saker desto svårare blir det att återställa balansen. Planeten ”klarar sig” alltid. Den kommer att justera olika processer precis som den alltid har gjort. Frågan är om vår civilisation vill fortsätta som passagerare eller om vi passivt låter oss svepas med av vår självförvållade artutrotning.

Jag hoppas på ett uppvaknande.

Länktips: Jämförande diagram kring de planetära gränserna över tid: https://www.stockholmresilience.org/research/planetary-boundaries.html

Vi måste tacka journalisterna

Sveriges Radio sände nyligen en timmes frukostseminarium om utrikesjournalistiken och hur den förändrats på tio år. (Länktips se nedan). Det var just tio år sedan Nils Horner, korrespondent i Kabul, mördades. Och några av de journalister vi är vana att lyssna till berättade om hur deras arbete har förändrats det senaste decenniet. ”Trump, Putin och Netanyau” var det korta svaret från en av dem i panelen. Och att allt fler länder numera har regimer som inte ser värdet av oberoende journalistik, utan tvärtom vill kunna kontrollera informationsflödet är också tydligt.

Att möta en lögn med en annan lögn leder fel
Hur man arbetar i Ukraina när det pågår ett krig fick vi också en bild av. Hur svårt det kan vara att möta propaganda och lögner. Det heter ju också att det första offret i ett krig är sanningen. Att bemöta en lögn från den ena sidan med annan lögn från den motsatta sidan leder ju dessutom bara till alltmer förvärrade konflikter och motsättningar. Förståelse och nyanser går förlorat i en polariserad värld. Det var ju ingen tillfällighet att Trump sedan han klev fram på den internationella scenen för åtta år sedan beskrev media som fienden.

Hur når man Tik-Tok-generationen?
En annan intressant delfråga som kom upp och inte riktigt fick något svar det var hur Public Service ska nå Tik-Tok-generationen, de unga som får mycket av sin löpande information på Tik-Tok. ”Vi får inte använda Tik-Tok”, sa någon av medarbetarna på Sveriges Radio. Så hur ska de unga nås med en nyanserad och verklighetsnära beskrivning av hur världen ser ut och vilka olika vägar framåt som finns för beslutsfattare på alla nivåer? Hur ska man nå Tik-Tok-publiken när man inte får använda Tik-Tok?’

Inga konsekvenser
Tyvärr har ju också både regimer och terrorgrupper, miliser och andra makthavare lärt sig att det får inga konsekvenser på något sätt om journalister hotas, utsätts för våld eller till och med mördas. En incident i Filippinerna beskrevs i programmet, där ett femtiotal journalister mördades vid ett och samma tillfälle. Och det finns naturligtvis mörkertal. Martin Schibbye deltog i seminariet och hans fjorton månader i etiopiskt fängelse illustrerar ju hur farligt journalistyrket kan vara.

Det finns inget mål, bara en strävan
Utan tvivel är man inte riktigt klok. Minns inte vem som sa detta, men det är naturligtvis så att förutfattade meningar och tvärsäkra förhållningssätt är enklare att omfamna än en nyanserad och tvivlande attityd. Jakten på sanningen har inget slutmål. Det finns hela tiden mer fakta och mer kunskap att plocka upp. Samtidigt som vi måste agera på den nivå av kunskap vi har, kopplad till de värderingar vi valt att luta oss mot. Varje dag. Och tacka de journalister som anstränger sig att ge oss en sann bild.

Länktips: https://sverigesradio.se/avsnitt/frukostseminarium-till-minne-av-nils-horner

Varför ljuger Pourmokhtari?

Love Christensen är fil.dr. i statsvetenskap och får utrymme i Göteborgs-Posten den 2 mars att på kultursidorna reda ut varför Romina Pourmokhtari beter sig som hon gör i intervjuer. Christensen förklarar det med att politikerna har andra bevekelsegrunder än medborgarna när de deltar i det politiska samtalet. Där medborgarna söker information och begriplighet om samhället och vår tid ser politikerna samtalet som ett medel för opinionsbildning och för att få politiskt inflytande. ”När det offentliga samtalet blir ett medel för politisk påverkan upphör det att fungera som ett gemensamt sanningssökande”, påpekar Christensen.

Vad tror de att de vinner på att ljuga?
”Vi bör inte resignera inför ett förljuget politiskt samtal”, skriver han och fortsätter ”utan rikta vår uppmärksamhet mot de incitament som driver politikernas beteende.” Med andra ord ─ varför tror politiker att de vinner på att ge löften de inte kan hålla, att de vinner på att undvika att svara på frågor, att de vinner på att vara osakliga och till och med ljuga? Christensen rundar av sin text med att hoppas att politikerna tänker fel när de sätter makten före sakligheten.

Har reglerna någon betydelse?
Han har naturligtvis rätt i att medborgarna förväntar sig något annat av de politiska samtalen än vad många politiker gör. Liknelsen med en fotbollsmatch är intressant. Publiken och spelarna har olika motiv till att vara på arenan. Några spelar spelet, andra tittar på och ser ”sitt” lag göra mer eller mindre bra ifrån sig. De flesta spelarna spelar enligt reglerna, men i undantagsfall bryter man mot reglerna för att undvika att motståndaren gör mål. Frågan är hur intressant en match blir om alla spelare hela tiden kringgår reglerna och försöker skaffa sig fördelar på ett sätt som bryter mot spelreglerna. Blir inte matchen då till slut ganska ointressant? Om ingen längre bryr sig regelverket?

Lögnen gör samtalet meningslöst
Eller för att fortsätta liknelsen ─ vad händer när publiken ser motståndarlagets supporters som fiender och börjar kasta bengaler på dem? Är det en gemensam och underhållande tillställning då? Eller har den förvandlats till en ställföreträdande kamp mot verkliga eller inbillade motståndare? För att stärka känslan av ett ”vi mot dom” ligger det snubblande nära att tänka sig att även det politiska spelet förgrovas, ungefär som fotbollen. Med lögnare som Trump och hans megafoner i form av starka mediala aktörer blir ju till slut det politiska samtalet meningslöst.

Kan vad som helst kallas för en plan?
Eller som Christensen lite försiktigt formulerar sig: ”I en offentlighet där sanningen aldrig tillåts stå i vägen för en politisk poäng eller undanmanöver går någonting naturligtvis förlorat.” När Pourmokhtari kallar en klimatplan utan planerade åtgärder för en plan tappar politiken sin viktiga konkretiseringsdimension. Allt blir till slut bara ordflöden. När Trump hävdar att han hade tidernas största folkmassor vid sin installation i januari 2017 började den resa som vi nu ser. En utförsbacke där sanningen hela tiden tillåts bli paketerad på ett lämpligt sätt.

Demokratin urholkas
Christensen skriver ”Om medborgarna upplever att politikerna endast talar till dem för att förvilla dem och att gamla politiska principer enkelt byts mot nya lär medborgarnas förtroende snart förverkas.” Vad ska vi då ha våra folkvalda till? Om de inte står för sina värderingar och om de endast talar till oss för att sälja in ett budskap har ju grunden för ett förtroendefullt samarbete raserats. Om det kvittar att medborgarna och deras folkvalda tycker samma sak blir ju hela idén med representativitet meningslös. Christensen ger ingen vägledning i hur vi ska komma till rätta med den pågående eroderingen av det demokratiska fundament som vår representation via folkvalda utgör.

Kunskap + värderingar för att hitta rättvisa
För min egen del vill jag fortsätta hävda att kunskap, verklighetsförankring och helhetsperspektiv behöver utgöra grunden för våra ställningstaganden. På detta lägger vi våra värderingar, där vi kan tycka olika. Rättvisa har med utgångspunkt och visioner att göra. Inkludering och hur stort vårt ”vi” är spelar roll. Är ”vi” detsamma som vi rika män med bil eller är ”vi” detsamma som något större? Den frågan har med urgamla avvägningar att göra. Balansen mellan egoism och altruism skiljer sig exempelvis åt och förstärks i sina skillnader ju större klyftorna blir.

Vi är värda bättre
Tyvärr blir intrycket efter läsningen av Love Christensens artikel att han själv resignerat. Att det offentliga samtalet inte kommer att utvecklas på medborgarnas villkor, utan att makthavarnas drivkrafter och motiv kommer fortsätta att prägla debatten. Vilket är förödande och trist. Vi är värda bättre.

Länktips: GP-artikel 2 mars 2024 här

Några år var det rätt OK

Det var nog 2008 som jag skaffade mig en smart phone och i samma veva började använda Facebook och Twitter lite grand. Jag satt sex timmar på tåget varje vecka mellan Göteborg och Malmö under ett par års tid och använde en del av restiden till att kolla vad som hände i världen ur ett annat perspektiv än via traditionell press och TV. Det kändes nytt. Händelser, stort och smått, lades upp på webben och jag kunde läsa i min telefon vad andra tyckte och själv kommentera och även kommentera kommentarerna. Det var nytt. Det gav en närhet till det som hände som kändes fräsch. Det gick att ha koll på mer. Nu är fräschheten borta.

Upprepningar, upprepningar
Nu känns det istället som en upprepning av en ond dröm att vara på ”sociala” medier. Samma typ av inlägg, samma reklam och sponsrade texter, om och om igen. Bara för att jag någon gång tittat på J-O Wallner och hans bollkonster måste jag inte dränkas i flödet av andra bolldueller mellan okända pingisspelare. Algoritmerna tog bort det unika med Facebook.

Twitter (X) gav jag upp
Twitter gick jag alltmer sällan ut på, eftersom tilltalet var så ovänligt. Och när Elon Musk tog över stängde jag ner. Elon Musk stöder Donald Trump och det räcker som argument för att avstå hans produkter. Tesla var en bra ögonöppnare för bilbranschen, som sov alltför länge i skiftet från olja till el, men Elon Musk beter sig hela tiden på ett felaktigt sätt, troligen för att hans värderingar styr honom. Så det blir ingen Tesla för min del.

Att försöka få mig att vara kvar på plattformen var feltänkt
Facebook var rätt OK ett bra tag, men nuförtiden ser nästan ingenting i mitt flöde som jag kan ha användning för i det jag ägnar tid, att bidra till en hållbar utveckling. Förr var det annorlunda och lite kul också att följa vad bekanta och vänner ägnade sig åt. Själv beskrev jag mitt Kina-besök 2009 med några korta rader. Och satt som sagt på tåget och kollade vad som kunde vara intressant att borra mer i. Men det var länge sedan Facebook var en bra källa för att hitta användbara uppslag, goda idéer osv. Nu känns hela konstruktionen som ett kaninhål. Problemet tycks vara att Facebook ska kunna sälja ”närvarotid” till sina kunder, dvs kunna berätta hur länge jag är en möjlig mottagare av ett budskap. Kvantitet istället för kvalitet.

Svårt att vara kommunikationsansvarig
Det kan inte vara lätt att vara kommunikationsansvarig idag på ett företag eller en verksamhet. Hur når man folk? Vilka sätt är bra för att ”nå ut” som det heter? Om fler än jag tröttnat på sociala medier och deras kaninhål är det säkert svårt att hitta rätt väg. Vanlig TV lockar ju färre och färre, man strömmar det man vill se, när man vill se det. Tablå-TV blir allt mer irrelevant. Och de unga är på TikTok och Instagram. Det kan vara svårt att nå sin marknad idag, helt klart.

Mötet och samtalet är oöverträffat
Den bästa vägen framåt är rimligen att vi fortsätter att mötas, att samtala IRL och att lyssna på varandras berättelser, ta del av bekymmer och komma med goda råd. Bygga tillit i samhället, där andra krafter vill splittra och söndra. Visitationszoner behöver mötas med besökszoner. Anonyma vittnen behöver kompletteras med ”bli bekant med en ny person idag”, typ. Eller prata med grannen en stund. Ensamheten och tomheten är för många tunga att bära.

Jag stänger inte ner Facebook, men jag kommer att ransonera närvaron rejält. Kaninhålet lockar inte.

Nej det är inte business as usual som löser problemen

Göteborgs-Posten kallar sig liberal. I urval av ledartexter, kolumnister och debattartiklar har tidningen sedan länge en hållning som blir allt svårare att begripa. I en debattartikel som publicerades på juldagen anser tidningen det fullt rimligt att låta några debattörer argumentera för business-as-usual. (Se länktips nedan).

Orättvisorna är uppenbara, men det är inte budskapet
Tidningen skulle kunna försöka beskriva en rimlig avvägning och justering av orättvisorna i livsvillkor som finns i världen.Det är ju inte rimligt att klyftorna fortsätter att växa. Å ena sidan har vi den ohållbara livsstil som många rika personer i länder som Sverige ägnar sig åt och å andra sidan ser vi den livssituation flertalet människor i världen upplever. Extra bekymmersamt är att fåtalets relativa välstånd får som konsekvens att flertalet drabbas av exploateringen av resurser.

”Alla vill ha äkta demokrati och äkta balanspolitik”…. ?
Klimatförändringens effekter slår naturligtvis extra hårt mot de befolkningar som inte har några alternativ. Torka, översvämningar, stormar och förändrade livsförutsättningar drabbar de svagaste först och hårdast. I det läget anser GP att business-as-usual, att fortsätta som vanligt, är en rimlig hållning som förtjänar uppmärksamhet. Debattartikeln landar i en slags skruvad optimism, där det påstås att yngre generationer har förletts att anamma en framtidstro präglad av ångest. ”Negativismen har blivit så groteskt överdriven”, hävdar artikelförfattarna och skyller på politiker som göder det man kallar polariseringsmyten. I svepande formuleringar lyckas artikelförfattarna hävda att alla i landet strävar efter äkta demokrati och en äkta balanspolitik, vad nu det är för något…

Simsalabim
Som ett status-quo-inlägg fungerar artikeln naturligtvis utmärkt. Enligt texten vill ingen vettig människa få det sämre och samhällskriserna går att lösa med mer av optimism, bara vi slipper politiker som slutar tala i egen sak. Simsalabim, så kan vi rulla vidare i välkända hjulspår. Innovationer och optimism löser det mesta.

Krisinsikten fördunklas av GP
Det är svårt att avgöra vad som är värst. Om det är artikelförfattarnas totala avsaknad av insikt om sakernas tillstånd eller om det är GP:s val att publicera texten som är värst. Som ett sätt att ytterligare försvåra krisinsikten hos gemene man är artikeln ett utmärkt inlägg: Allt är överdrivet, politiker bara strävar efter makt och mer optimism löser allt. När världen står inför multipla kriser, en massiv artutrotning pågår, ekosystemen riskerar att braka samman och vi tvingar in planeten i ett ny era av högre temperatur, ändrade lokala livsbetingelser för flora och fauna och en gigantisk förgiftning, där PFAS och andra evighetskemikalier kommer att finnas kvar under hundratals år osv osv.

Otroligt viktiga år, de närmaste
Krisinsikt är grunden för att vilja åstadkomma förändring. Det artikeln och GP gör vad de kan för att dölja är just hur bråttom det är och hur viktigt det är att skyndsamt rätta till så många som möjligt av de systemförändrande misstag som människan på kort tid har bidragit med. Och vi måste göra kloka korrigeringar så att vi inte hamnar ur askan i elden, samtidigt som som hanterar effekterna av de förändringar som redan nu leder till konflikter och problem.

Den som vill uppdatera sig på hur läget är kan t.ex. studera de planetära gränser som Johan Rockström i snart 20 år har beskrivit. Vill man hitta fakta så går det. Vill man låtsas att business-as-usual är möjligt, kan man läsa Göteborgs-Posten.

Länktips: https://www.gp.se/debatt/vi-dodar-de-ungas-framtidstro-med-allt-domedagsprat.243a2c0e-eb4f-4c81-a6c4-7b441450422d

Planetära gränser: https://www.su.se/nyheter/alla-planet%C3%A4ra-gr%C3%A4nser-kartlagda-f%C3%B6r-f%C3%B6rsta-g%C3%A5ngen-sex-av-nio-passerade-1.674721

SVT och tipping points

COP28 pågår som bäst i oljelandet Dubai. På ett sätt kanske bra, detta att diskutera fossilanvändningen på plats, just där den utgör grunden för länders välstånd. Målkonflikten blir på sätt tydlig. Ska vi fortsätta sabotera jämvikten på planeten på det sätt vi gjort, eller finns det en väg framåt där länder och företag slutar ta upp och sälja fossila bränslen?

Tipping points
En larmrapport presenterades idag i DN. Vi har mindre tid på oss än vad som tidigare var känt tills planeten drabbas av oåterkalleliga skiften, det som brukar kallas tipping points. När väl regnskogen försvunnit kommer den inte av egen kraft att kunna återskapas. När isen på Grönland har smält kommer den inte att återskapas. Osv. (Länktips se nedan).

Prioriteringar
Rimligen borde debattprogrammen i media handla om sakfrågorna. Hur gör vi för att åstadkomma en global förändring i livsstil och energianvändning? Vem ska göra vad för att åstadkomma ett skifte? Istället erbjuder SVT ett halvtimmesprogram med rubriken ”Gretas kris”. Den svensk som utan jämförelse fått störst genomslag för budskapet att klimatfrågan måste åtgärdas, Greta Thunberg, ägnas ett debattprogram i SVT när COP 28 pågår. Men inte om klimatet, utan om huruvida hennes ”Fridays for Future”-rörelse står inför en splittring som rörelse. Istället för att diskutera sakfrågan, hur olika intressen kan jämkas ihop för att försöka se till att hotande tipping points inträffar, väljer SVT att diskutera ifrågasättandet av den rörelse som hon är frontfigur för.

Fuck…
För att säkert se till att ingen anser att SVT tar ställning i en ödesfråga låter man en av tre experter i panelen återge den kritik mot klimatvetenskapen som enklast sammanfattas i uttrycket ”Fuck Greta”. Och som förekommer som dekal på motorfordon runt om i landet. Som om förnekandet av en realitet är en rimlig väg framåt. ( Snart får vi väl höra argumentet ”Fuck facket” i debatt om det är rimligt att personalen ska ha fem veckors semester. Eller ”Fuck Alfred Nobel” för att inget pris till hans ära delas ut till bäste rappare).

Neil Postman verkar få rätt
Neil Postman skrev redan år 1985 boken ”Underhållning till döds” där hans budskap var att TV-mediet enligt någon slags naturlag hellre kommer att bidra med underhållning än med kunskap. Och mycket talar för att det är precis detta som vi nu ser. Istället för att sakligt diskutera sakfrågan, klimatet, ägnar Public Service sig åt att hitta vinklar på hur Greta Thunberg kan kritiseras. Personen Greta och den rörelse hon frontar blir i mediavärlden mer intressant än miljarder människors framtid under de tusentals år som den nya högre CO2-halten består.

Frågetecken
Om det var reklamfinansierad TV som gjorde så här kunde man möjligen begripa prioriteringen. Det gäller ju att ha tittare om reklamen ska kunna säljas. Men SVT? De lurar både sig själva och sina tittare om de tror att de gör rätt prioriteringar när COP28 pågår.

Länktips: En artikel om tipping points i DN: https://www.dn.se/varlden/forskare-tippningspunkter-det-storsta-hot-manskligheten-har-mott/

SVT Utrikesbyrån med rubriken Gretas kris: https://www.svtplay.se/video/e6dmxwZ/utrikesbyran/greta-kris

Två grader ─ än sen då?

Nog är typiskt. FN rapporterar inför COP28 att man för första gången uppmätt en genomsnittlig temperatur på 2,06 grader högre än den normala temperatur man brukar jämföra med, som är ett genomsnittsvärde för åren 1850 – 1900, dvs före den period som innebar storskalig förbränning av fossila bränslen. Parisavtalet från 2015 tycks därmed kortsiktigt ha överskridits, även om statistik alltid måste utgå från mer än en mätning. G20-länderna har under det senaste året ökat sina utsläpp med 1,2 procent. Resan mot en händelsekedja kantad av tipping points tycks ligga fast. Mänskligheten, primärt också de största och rikaste länderna, väljer att inte bry sig. I Sverige står en miljö- och klimatminister och ljuger att ”utsläppen minskar”. Allra mest lurar hon väl sig själv.

Prioriteringar
Men när detta om 2,06 graders temperaturökning når Göteborgs-Postens redaktion rycker man på axlarna. Det är mer intressant att toppa förstasidan med en nyhet om att det kan vara riskabelt att skicka nakenbilder. Jag skojar inte. På fullt allvar är det den nyheten som toppar förstasidan i Göteborgs-Posten. Så här:

Vem tar ansvar för decennier av desinformation?
Någon borde bläddra tillbaka 25 år i högerpressens utgivning och summera hur många gånger de på allvar lyft klimatfrågans betydelse utan att samtidigt förlöjliga aktivister och politiker som velat uppmärksamma allmänheten på vad som håller på att ske. Hur många gånger kunde man inte läsa Lomborgs raljerande inlägg, Radetzkis bakvända och felaktiga analys av klimatrapporterna och andra inlägg i Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten och många andra högertidningar? Hur tänker redaktionerna och tidningsägarna nu? Vann de på att förminska och förlöjliga klimathotet? Vann de prenumeranter som de kunde hålla lugna? Hur länge då? Hur länge gäller den taktiken? Fortfarande?

Säkerheterna faller ihop
Det går naturligtvis att blunda för alla hot. Man kan låtsas att de inte finns. Man kan intala sig själv att man inte drabbas. Men just klimatet är ju faktiskt något som ingen på jorden kommer kunna köpa sig fri från. Det hjälper inte att ha tjänat pengar på oljeutvinning eller annan skadlig verksamhet. När havsytan stiger, när skördarna förstörs av regn eller torka eller både och, när våra ekosystem brakar samman hjälper pengarna möjligen kortsiktigt. Men reserverna tar slut. Då blir det inte bara fattiga länder i Syd som drabbas. Och kanske ännu värre för de rikaste: när systemen kollapsar försvinner alla pengar som bygger på förväntade framtida fastighetsvärden. När ingen kan bo där fastigheterna värderats högst faller säkerheterna för lånen bort. Och det blir ett chicken-race om vem som ska ta vilka förluster. Korthuset faller samman.

Det finns ingen allmän förståelse för allvaret
Eftersom tidningarna fortfarande inte lyfter upp klimatfrågan, utan fortfarande tror att deras uppgift är att ge läsarna ovidkommande information finns heller inte den allmänna förståelsen för drastiska åtgärder. Grunden har inte lagts för en kursomläggning i ekonomin. Och ingen tycks vill gå före och påtala hur saker ligger till. Istället väljer vi politiker som obehindrat ljuger om hur läget är.

Med berått mod låter de flesta aktörer bli att göra det som måste göras. Trots att de egentligen har alla anledningar i världen att säkra en fortsatt verksamhet.