Några år var det rätt OK

Det var nog 2008 som jag skaffade mig en smart phone och i samma veva började använda Facebook och Twitter lite grand. Jag satt sex timmar på tåget varje vecka mellan Göteborg och Malmö under ett par års tid och använde en del av restiden till att kolla vad som hände i världen ur ett annat perspektiv än via traditionell press och TV. Det kändes nytt. Händelser, stort och smått, lades upp på webben och jag kunde läsa i min telefon vad andra tyckte och själv kommentera och även kommentera kommentarerna. Det var nytt. Det gav en närhet till det som hände som kändes fräsch. Det gick att ha koll på mer. Nu är fräschheten borta.

Upprepningar, upprepningar
Nu känns det istället som en upprepning av en ond dröm att vara på ”sociala” medier. Samma typ av inlägg, samma reklam och sponsrade texter, om och om igen. Bara för att jag någon gång tittat på J-O Wallner och hans bollkonster måste jag inte dränkas i flödet av andra bolldueller mellan okända pingisspelare. Algoritmerna tog bort det unika med Facebook.

Twitter (X) gav jag upp
Twitter gick jag alltmer sällan ut på, eftersom tilltalet var så ovänligt. Och när Elon Musk tog över stängde jag ner. Elon Musk stöder Donald Trump och det räcker som argument för att avstå hans produkter. Tesla var en bra ögonöppnare för bilbranschen, som sov alltför länge i skiftet från olja till el, men Elon Musk beter sig hela tiden på ett felaktigt sätt, troligen för att hans värderingar styr honom. Så det blir ingen Tesla för min del.

Att försöka få mig att vara kvar på plattformen var feltänkt
Facebook var rätt OK ett bra tag, men nuförtiden ser nästan ingenting i mitt flöde som jag kan ha användning för i det jag ägnar tid, att bidra till en hållbar utveckling. Förr var det annorlunda och lite kul också att följa vad bekanta och vänner ägnade sig åt. Själv beskrev jag mitt Kina-besök 2009 med några korta rader. Och satt som sagt på tåget och kollade vad som kunde vara intressant att borra mer i. Men det var länge sedan Facebook var en bra källa för att hitta användbara uppslag, goda idéer osv. Nu känns hela konstruktionen som ett kaninhål. Problemet tycks vara att Facebook ska kunna sälja ”närvarotid” till sina kunder, dvs kunna berätta hur länge jag är en möjlig mottagare av ett budskap. Kvantitet istället för kvalitet.

Svårt att vara kommunikationsansvarig
Det kan inte vara lätt att vara kommunikationsansvarig idag på ett företag eller en verksamhet. Hur når man folk? Vilka sätt är bra för att ”nå ut” som det heter? Om fler än jag tröttnat på sociala medier och deras kaninhål är det säkert svårt att hitta rätt väg. Vanlig TV lockar ju färre och färre, man strömmar det man vill se, när man vill se det. Tablå-TV blir allt mer irrelevant. Och de unga är på TikTok och Instagram. Det kan vara svårt att nå sin marknad idag, helt klart.

Mötet och samtalet är oöverträffat
Den bästa vägen framåt är rimligen att vi fortsätter att mötas, att samtala IRL och att lyssna på varandras berättelser, ta del av bekymmer och komma med goda råd. Bygga tillit i samhället, där andra krafter vill splittra och söndra. Visitationszoner behöver mötas med besökszoner. Anonyma vittnen behöver kompletteras med ”bli bekant med en ny person idag”, typ. Eller prata med grannen en stund. Ensamheten och tomheten är för många tunga att bära.

Jag stänger inte ner Facebook, men jag kommer att ransonera närvaron rejält. Kaninhålet lockar inte.

Nej det är inte business as usual som löser problemen

Göteborgs-Posten kallar sig liberal. I urval av ledartexter, kolumnister och debattartiklar har tidningen sedan länge en hållning som blir allt svårare att begripa. I en debattartikel som publicerades på juldagen anser tidningen det fullt rimligt att låta några debattörer argumentera för business-as-usual. (Se länktips nedan).

Orättvisorna är uppenbara, men det är inte budskapet
Tidningen skulle kunna försöka beskriva en rimlig avvägning och justering av orättvisorna i livsvillkor som finns i världen.Det är ju inte rimligt att klyftorna fortsätter att växa. Å ena sidan har vi den ohållbara livsstil som många rika personer i länder som Sverige ägnar sig åt och å andra sidan ser vi den livssituation flertalet människor i världen upplever. Extra bekymmersamt är att fåtalets relativa välstånd får som konsekvens att flertalet drabbas av exploateringen av resurser.

”Alla vill ha äkta demokrati och äkta balanspolitik”…. ?
Klimatförändringens effekter slår naturligtvis extra hårt mot de befolkningar som inte har några alternativ. Torka, översvämningar, stormar och förändrade livsförutsättningar drabbar de svagaste först och hårdast. I det läget anser GP att business-as-usual, att fortsätta som vanligt, är en rimlig hållning som förtjänar uppmärksamhet. Debattartikeln landar i en slags skruvad optimism, där det påstås att yngre generationer har förletts att anamma en framtidstro präglad av ångest. ”Negativismen har blivit så groteskt överdriven”, hävdar artikelförfattarna och skyller på politiker som göder det man kallar polariseringsmyten. I svepande formuleringar lyckas artikelförfattarna hävda att alla i landet strävar efter äkta demokrati och en äkta balanspolitik, vad nu det är för något…

Simsalabim
Som ett status-quo-inlägg fungerar artikeln naturligtvis utmärkt. Enligt texten vill ingen vettig människa få det sämre och samhällskriserna går att lösa med mer av optimism, bara vi slipper politiker som slutar tala i egen sak. Simsalabim, så kan vi rulla vidare i välkända hjulspår. Innovationer och optimism löser det mesta.

Krisinsikten fördunklas av GP
Det är svårt att avgöra vad som är värst. Om det är artikelförfattarnas totala avsaknad av insikt om sakernas tillstånd eller om det är GP:s val att publicera texten som är värst. Som ett sätt att ytterligare försvåra krisinsikten hos gemene man är artikeln ett utmärkt inlägg: Allt är överdrivet, politiker bara strävar efter makt och mer optimism löser allt. När världen står inför multipla kriser, en massiv artutrotning pågår, ekosystemen riskerar att braka samman och vi tvingar in planeten i ett ny era av högre temperatur, ändrade lokala livsbetingelser för flora och fauna och en gigantisk förgiftning, där PFAS och andra evighetskemikalier kommer att finnas kvar under hundratals år osv osv.

Otroligt viktiga år, de närmaste
Krisinsikt är grunden för att vilja åstadkomma förändring. Det artikeln och GP gör vad de kan för att dölja är just hur bråttom det är och hur viktigt det är att skyndsamt rätta till så många som möjligt av de systemförändrande misstag som människan på kort tid har bidragit med. Och vi måste göra kloka korrigeringar så att vi inte hamnar ur askan i elden, samtidigt som som hanterar effekterna av de förändringar som redan nu leder till konflikter och problem.

Den som vill uppdatera sig på hur läget är kan t.ex. studera de planetära gränser som Johan Rockström i snart 20 år har beskrivit. Vill man hitta fakta så går det. Vill man låtsas att business-as-usual är möjligt, kan man läsa Göteborgs-Posten.

Länktips: https://www.gp.se/debatt/vi-dodar-de-ungas-framtidstro-med-allt-domedagsprat.243a2c0e-eb4f-4c81-a6c4-7b441450422d

Planetära gränser: https://www.su.se/nyheter/alla-planet%C3%A4ra-gr%C3%A4nser-kartlagda-f%C3%B6r-f%C3%B6rsta-g%C3%A5ngen-sex-av-nio-passerade-1.674721

SVT och tipping points

COP28 pågår som bäst i oljelandet Dubai. På ett sätt kanske bra, detta att diskutera fossilanvändningen på plats, just där den utgör grunden för länders välstånd. Målkonflikten blir på sätt tydlig. Ska vi fortsätta sabotera jämvikten på planeten på det sätt vi gjort, eller finns det en väg framåt där länder och företag slutar ta upp och sälja fossila bränslen?

Tipping points
En larmrapport presenterades idag i DN. Vi har mindre tid på oss än vad som tidigare var känt tills planeten drabbas av oåterkalleliga skiften, det som brukar kallas tipping points. När väl regnskogen försvunnit kommer den inte av egen kraft att kunna återskapas. När isen på Grönland har smält kommer den inte att återskapas. Osv. (Länktips se nedan).

Prioriteringar
Rimligen borde debattprogrammen i media handla om sakfrågorna. Hur gör vi för att åstadkomma en global förändring i livsstil och energianvändning? Vem ska göra vad för att åstadkomma ett skifte? Istället erbjuder SVT ett halvtimmesprogram med rubriken ”Gretas kris”. Den svensk som utan jämförelse fått störst genomslag för budskapet att klimatfrågan måste åtgärdas, Greta Thunberg, ägnas ett debattprogram i SVT när COP 28 pågår. Men inte om klimatet, utan om huruvida hennes ”Fridays for Future”-rörelse står inför en splittring som rörelse. Istället för att diskutera sakfrågan, hur olika intressen kan jämkas ihop för att försöka se till att hotande tipping points inträffar, väljer SVT att diskutera ifrågasättandet av den rörelse som hon är frontfigur för.

Fuck…
För att säkert se till att ingen anser att SVT tar ställning i en ödesfråga låter man en av tre experter i panelen återge den kritik mot klimatvetenskapen som enklast sammanfattas i uttrycket ”Fuck Greta”. Och som förekommer som dekal på motorfordon runt om i landet. Som om förnekandet av en realitet är en rimlig väg framåt. ( Snart får vi väl höra argumentet ”Fuck facket” i debatt om det är rimligt att personalen ska ha fem veckors semester. Eller ”Fuck Alfred Nobel” för att inget pris till hans ära delas ut till bäste rappare).

Neil Postman verkar få rätt
Neil Postman skrev redan år 1985 boken ”Underhållning till döds” där hans budskap var att TV-mediet enligt någon slags naturlag hellre kommer att bidra med underhållning än med kunskap. Och mycket talar för att det är precis detta som vi nu ser. Istället för att sakligt diskutera sakfrågan, klimatet, ägnar Public Service sig åt att hitta vinklar på hur Greta Thunberg kan kritiseras. Personen Greta och den rörelse hon frontar blir i mediavärlden mer intressant än miljarder människors framtid under de tusentals år som den nya högre CO2-halten består.

Frågetecken
Om det var reklamfinansierad TV som gjorde så här kunde man möjligen begripa prioriteringen. Det gäller ju att ha tittare om reklamen ska kunna säljas. Men SVT? De lurar både sig själva och sina tittare om de tror att de gör rätt prioriteringar när COP28 pågår.

Länktips: En artikel om tipping points i DN: https://www.dn.se/varlden/forskare-tippningspunkter-det-storsta-hot-manskligheten-har-mott/

SVT Utrikesbyrån med rubriken Gretas kris: https://www.svtplay.se/video/e6dmxwZ/utrikesbyran/greta-kris

Två grader ─ än sen då?

Nog är typiskt. FN rapporterar inför COP28 att man för första gången uppmätt en genomsnittlig temperatur på 2,06 grader högre än den normala temperatur man brukar jämföra med, som är ett genomsnittsvärde för åren 1850 – 1900, dvs före den period som innebar storskalig förbränning av fossila bränslen. Parisavtalet från 2015 tycks därmed kortsiktigt ha överskridits, även om statistik alltid måste utgå från mer än en mätning. G20-länderna har under det senaste året ökat sina utsläpp med 1,2 procent. Resan mot en händelsekedja kantad av tipping points tycks ligga fast. Mänskligheten, primärt också de största och rikaste länderna, väljer att inte bry sig. I Sverige står en miljö- och klimatminister och ljuger att ”utsläppen minskar”. Allra mest lurar hon väl sig själv.

Prioriteringar
Men när detta om 2,06 graders temperaturökning når Göteborgs-Postens redaktion rycker man på axlarna. Det är mer intressant att toppa förstasidan med en nyhet om att det kan vara riskabelt att skicka nakenbilder. Jag skojar inte. På fullt allvar är det den nyheten som toppar förstasidan i Göteborgs-Posten. Så här:

Vem tar ansvar för decennier av desinformation?
Någon borde bläddra tillbaka 25 år i högerpressens utgivning och summera hur många gånger de på allvar lyft klimatfrågans betydelse utan att samtidigt förlöjliga aktivister och politiker som velat uppmärksamma allmänheten på vad som håller på att ske. Hur många gånger kunde man inte läsa Lomborgs raljerande inlägg, Radetzkis bakvända och felaktiga analys av klimatrapporterna och andra inlägg i Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten och många andra högertidningar? Hur tänker redaktionerna och tidningsägarna nu? Vann de på att förminska och förlöjliga klimathotet? Vann de prenumeranter som de kunde hålla lugna? Hur länge då? Hur länge gäller den taktiken? Fortfarande?

Säkerheterna faller ihop
Det går naturligtvis att blunda för alla hot. Man kan låtsas att de inte finns. Man kan intala sig själv att man inte drabbas. Men just klimatet är ju faktiskt något som ingen på jorden kommer kunna köpa sig fri från. Det hjälper inte att ha tjänat pengar på oljeutvinning eller annan skadlig verksamhet. När havsytan stiger, när skördarna förstörs av regn eller torka eller både och, när våra ekosystem brakar samman hjälper pengarna möjligen kortsiktigt. Men reserverna tar slut. Då blir det inte bara fattiga länder i Syd som drabbas. Och kanske ännu värre för de rikaste: när systemen kollapsar försvinner alla pengar som bygger på förväntade framtida fastighetsvärden. När ingen kan bo där fastigheterna värderats högst faller säkerheterna för lånen bort. Och det blir ett chicken-race om vem som ska ta vilka förluster. Korthuset faller samman.

Det finns ingen allmän förståelse för allvaret
Eftersom tidningarna fortfarande inte lyfter upp klimatfrågan, utan fortfarande tror att deras uppgift är att ge läsarna ovidkommande information finns heller inte den allmänna förståelsen för drastiska åtgärder. Grunden har inte lagts för en kursomläggning i ekonomin. Och ingen tycks vill gå före och påtala hur saker ligger till. Istället väljer vi politiker som obehindrat ljuger om hur läget är.

Med berått mod låter de flesta aktörer bli att göra det som måste göras. Trots att de egentligen har alla anledningar i världen att säkra en fortsatt verksamhet.

Taggad till tusen

År 2012 började jag med den här bloggen. Det var efter att jag arbetat sedan 1998 på Stiftelsen Ekocentrum i Göteborg och bestämt mig för att arbeta mer på egen hand och med projekt som intresserade mig. Under snart tolv år har jag publicerat bloggtexter om sådant som intresserar mig. Ordmolnet av taggar illustrerar vad texterna handlat om.

Ordmoln efter snart 12 år

Lite förvånande att jag inte skrivit så ofta om rättvisa
Nästan tusen texter har det blivit. Den här texten är numrerad nummer 1000. (Några blev aldrig utlagda, så i verkligheten är det aningen färre). Och alla har fått ett par taggar, etiketter, som beskrivit vad de handlat om. De som läser här ibland, vet att jag då och då återkommer till Cirkulär Ekonomi, till Demokrati, till Hållbar Utveckling och andra ord som syns i lite större stil i ordmolnet. Själv trodde jag kanske att oftare återkommit till Rättvisa. För det är ju så ─ ska vi förändra samhället i en hållbar riktning måste vi samtidigt inkludera en större rättvis fördelning av resurser och möjligheter.

Övning ger färdighet
Det jag lärt mig av bloggskrivandet är att det gäller att hålla sig kort. Och att vara relevant, tydlig och gärna erbjuda länkar för den som vill gräva vidare. Jag har också insett att övning ger färdighet. Gör man något tillräckligt ofta blir man helt enkelt mer bekväm med det man gör. Oavsett om det är att klippa gräsmattan, dammsuga köksgolvet eller stryka skjortor. Och troligen blir kvaliteten jämnare. När Arne Weise hade suttit julvärd ett antal säsonger var han självklar i sin roll. Och publiken visste vad som väntades. Samspelet skapade en ömsesidig trygghet. Och att Mondo Duplantis, Ingemar Stenmark eller Sarah Sjöström lyckats så bra hänger ihop med talang och övning. Övning. Övning. Och mer övning.

Varför duckar den tredje statsmakten?
Min föregående bloggtext handlade om kärnkraften och fyra principiella skäl till varför det är fel att satsa på ny kärnkraft. Att den typen av preciseringar behövs blev tydligt när jag öppnade Göteborgs-Posten den 14 november och läste ett helt uppslag med en intervju med Jakob Wallenberg. Han är ordförande i Svenskt Näringsliv och har ett stort inflytande inom näringslivet och i relationen mellan näringslivet och politiken. Han hävdar att det är absolut nödvändigt att Sverige satsar på ny kärnkraft. Tänk om han fått uppföljningsfrågan om vem som ska betala för denna dyra energiform. Hans egen SEB-bank, kanske? Eller vill hans företag betala merpriset? Det är sorgligt att media generellt har slutat att ställa obekväma frågor. Man tycks inte förstå hur viktigt det är att ”den tredje statsmakten” verkligen utnyttjar sin makt.

Så här får du info om nya bloggtexter
Jag har fått frågan hur man prenumererar på blogginläggen. Skicka mig ett mejl så kommer jag att mejla er på intresserad-listan ett par gånger i månaden vad som har lagts ut. Svårare än så behöver det inte vara.




Läst: Maja Lunde ”Drömmen om ett träd”

Den här sommaren fick jag i present två böcker att läsa, båda skrivna av Maja Lunde: Binas historia och Drömmen om ett träd. Böckerna handlar delvis om samma person så det finns en poäng att läsa dem i rätt ordning. (Lunde har skrivit ytterligare två böcker, som känns lockande att ta sig an). Det finns en påtaglig kvalitet i hennes berättande, som det är lätt att omfamna. Ett visst vemod och en känsla av ödestid infinner sig efter läsningen. Men också konkreta frågor om vad det innebär att leva nu.

Stilistiskt ett fängslande grepp
Drömmen om ett träd utspelas på ett par olika tidsplan och utifrån lite olika perspektiv beroende på vem av berättelsens personer som är i fokus. Att konsekvent bryta mot tidslinjens logik tvingar läsaren att vara på tårna. Vi läsare blir i praktiken medskapare till skeendena eftersom läsaren behöver fundera på om berättelsens personer i ett visst skede vet det som jag som läsare redan vet, eftersom tidsflödet ibland är omkastat. Detta bidrar till att hålla läsaren fångad eftersom man som läsare ibland vet mer än berättelsens personer. Samtidigt sätter det stilistiska greppet fingret på hela vår uppfattning om tid och om våra handlingars konsekvenser. Hur agerar vi, varför, med vilka motiv och mot vilken bakgrundsinformation?

All världens fröer
Historien cirklar delvis kring det faktum att det på Svalbard finns ett väl bevarat lager av all världens fröer. I ett kylrum inne i ett berg finns tusentals fröer bevarade, sorterade per land. När berättelsen utspelas ställs allt på sin spets: Är det nu alla dessa fröer ska komma till användning?

Det stora skildras genom det vardagliga
På ett mycket skickligt sätt väver Maja Lunde samman de stora existentiella frågorna, om livet på jorden och vårt ansvar för framtiden, med de vardagliga perspektiven på tillvaron. Hur gör man när omständigheterna blir extrema? Inför vem är var och en ansvarig och hur kopplas privata och personliga målsättningar samman med de stora frågorna? Vad är rimligt att förvänta sig av vuxna respektive av barn? Hur ser lojaliteten ut när den sätts på prov? Vad är rätt och vad är fel? Och vem avgör det?

Platsen en perfekt inramning
Jag ska inte gå in närmare på berättelsens innehåll här utan nöjer mig att konstatera att huvuddelen av det som skildras ligger i en relativt nära framtid. Valet av geografisk arena, Svalbard, är också extremt viktigt för hela historien. Livet på den 78:e breddgraden är mycket antingen/eller, ljus eller mörker, vinter eller icke-vinter osv. På så sätt förstärker platsen bokens underliggande tematik. Hur ska vi som människor förhålla oss till det som håller på att ske med vår planet? Vilket ansvar har vi och inser vi vilka konsekvenser våra nuvarande – bekväma – val får för våra efterkommande?

Marginella frågetecken
Det finns naturligtvis marginella frågetecken till delar av berättelsen men enklast är att acceptera Maja Lundes premisser för historien. Ett alltför detaljerat innehåll kring hur livet på Svalbard fungerar nu och under berättelsens tid skulle troligen tagit fokus från det väsentliga.

Läs den!
Min rekommendation blir att läs Drömmen om ett träd och ta gärna Binas Historia som en förhistoria för att lära känna en av personerna och för att känna igen Maja Lundes sätt att bryta mot den gängse tidskronologin. Du kommer inte att ångra dig. Det är 400 genomtänkta och tänkvärda sidor, som nuddar vid några av vår tids riktigt stora och svåra frågor.

Hur blir demokratin på riktigt igen?

Rhodos brinner. Lufttemperaturen på global nivå stiger och når nya rekordnivåer flera dagar i sträck. Samtidigt flyger svenska charterturister till Rhodos för att få uppleva sol och värme. Det är väl problemet i ett nötskal. Vi lyckas inte koppla planetens katastrofläge till det egna beteendet, inte ens när signalerna blir väldigt tydliga och naturen gör vad den kan för att berätta hur tillståndet är.

Varför ska någon bry sig?
Det vår nuvarande regering ägnar sig åt är att slakta finansieringen av Naturvårdsverket, den långsiktiga forskningen och att tvärnita de åtgärder som S och MP lyckades sjösätta under sina år i regering. Den nya regeringen säger helt oberört att ”når vi inte klimatmålen, så når vi inte klimatmålen” och ger därmed alla jordens länder möjlighet att resonera på exakt samma sätt: ”Går det inte, så går det inte”. Dvs inte ens de rika länderna som har många tänkbara åtgärder att vidta bryr sig om att prioritera klimatet. Varför ska då fattiga länder bry sig?

Klimatet reduceras till en Dow-Jones-liknande rapportering
När nyhets- och ledarredaktioner på tidningar och etermedia väljer vad som är viktigt att lyfta upp borde klimatet vara en ständigt återkommande fråga, som på olika sätt diskuteras. Inte enbart som en mätresultat-fråga, där det redovisas temperaturer, antal döda och skadade i olika händelser. Eller som om ppm-talet i atmosfären handlade om Dow Jones index. Klimatfrågan är också som den fråga som tydligast indikerar att människan i rask takt förändrar livet för människan och för allt levande på jorden och där förändringarna riskerar att bli bestående. (Vid sidan av artutrotning och de hot mot olika ekosystem som vi samtidigt lyckas åstadkomma).

Inga annonspengar finns 
Men logiken i media handlar om nyhetsvärde. Att upprepa samma fråga flera gånger anses fel. Det måste hela tiden finnas något ”nytt” att förmedla. Det räcker inte att beskriva hur vi i full fart är på gång att sabotera vår egen planet. Det är för otydligt och för abstrakt och det finns inga annonsörer som vill backa upp de inslagen. Så istället handlar ”nyheterna” om allt annat än det som de borde handla om.

Hur ska vi få politiker att svara på rätt frågor?
Så hur ska vi få journalisterna att ställa de frågor till politikerna som borde ställas? Det hjälper ju tydligen inte att aktionsgrupper spärrar trafiken eller stör offentliga arrangemang. Det beteendet gör inte att media ställer de relevanta frågorna till politiker och beslutsfattare. Så hur ska vi få politiker att svara på de ödesfrågor som moder natur just nu ställer oss? Att ge upp idén om ett demokratiskt politiskt styrelseskick känns fel väg att gå. De som står beredda att ” ta över” är antidemokrater med påtagligt ointresse för planeten och allt levande. Så hur ska demokratin bli på riktigt igen?


Klimatet och de auktoritära partiernas agenda

I den här takten når vi aldrig målet. Om målet är fossilfrihet för att hejda den globala uppvärmningen ligger vi långt efter en rimlig tidsplan. Som helt riktigt påpekas i en Aftonbladet-artikel (länk se nedan) ökar världens energianvändning mer än vad förnybara energislag tillför av ny energi. Sol- och vindkraft ökar på global nivå, men ökningen är långsammare än den totala ökningen av energianvändning i världen. Utvecklingen går således åt fel håll.

Vad är en nyhet? Hur värderas det som händer och inte händer?
Naturligtvis borde detta bli toppnyheter i nyhetsförmedlingen. Men medias logik är inte objektiv. Det som får klickmedia att ta fram de feta rubrikerna är helt andra saker. Folk vill läsa om kändisar, om hur de som nyhetskonsumenter snabbt kan känna sig smartare än andra, om hur andra gjort bort sig eller gjort något spektakulärt. Till och med kriget i Ukraina har nått en slags upprepningsnivå, där det saknas ”nyhetsvärde” för att rapportera om senaste attacken. Nu når vi 1,5 grader. När blir det en nyhet?

Nån annan…
Klimathotet är svårgreppbart i sin storskalighet. Förnekare och fördröjare viftar bort hotet med att ”kineserna” måste göra sin del, vi är ju så få i Sverige… Och på samma sätt kan självklart alla resonera. ”Européerna måste göra sitt innan vi i det fattiga landet X ska behöva ta tag i frågan…”. Alla kan alltid peka på någon annan. En ensamstående mamma i ett utsatt bostadsområde, som varken har bil eller kan föreställa sig en flygsemester kan naturligtvis alltid tycka att folk med ett överkonsumtionsbeteende har lättast att göra något. Med ”nån-annan-ismen” som vägledning lär inget hända.

Tillväxt – hur länge då?
Mantrat hos dem som inte vill ta omställningen på allvar är Tillväxt. Vi måste ha tillväxt, heter det. Ekonomin måste växa för att garantera välfärd, löneutveckling och välstånd. Samtidigt blundar tillväxt-tillbedjarna för det uppenbara: att världens resurser är ändliga och att vi redan idag med råge överskrider vad jorden och naturen tillhandahåller. Man försöker inte ens trolla med begreppen och låtsas att tillväxten skulle kunna frikopplas från resursanvändningen, energianvändningen, vattenanvändningen osv.

Tiden rinner ut
Sverigedemokraterna står får en världsbild och en människosyn som jag tar kraftfullt avstånd ifrån. Deras besked att klimatfrågan ska bli nästa konfliktlinje skulle kunna tolkas som något positivt, där frågan oftare kommer på dagordningen. Tyvärr tror jag att ifrågasättandet från SD bara ytterligare fördröjer nödvändiga åtgärder. Tid som klimatforskningen allt tydligare rapporterar inte finns. Vi borde diskutera nivån på klimatsmarta investeringar – inte om investeringarna över huvud taget behövs.

Fokus på problem – inte lösningar
I de högerextremas världsbild och framtidsvision finns framför allt konfliktlinjer och splittring. När tilliten och sammanhållningen knäcks skapas precis det utrymme för den auktoritära samhällsordning som är deras mål. Därför letar SD aldrig efter lösningar, som kan skapa lugn i samhället. De vill inte ha nöjda samhällsmedborgare. I deras vision är vägen till maktövertagande kantad av konflikter och besvikna väljare. Med mer social oro skapas förutsättningar för det undantagstillstånd och de militärer på gatorna som dessa antidemokrater eftersträvar.

Konfliktnivån ökar
När torka, översvämningar och bränder skapar oordning i det samhälle vi länge sett som normalt står de auktoritära beredda att skylla allt på andra partier. Den fördröjning av klimatsatsningar som SD bidrar till tjänar på så sätt ett högre syfte. Koranbränningarna i Sverige syftar också till att öka konfliktnivån. I en tid då vi borde enas och tillsammans lösa världens akuta kriser anser högerpolitiker som Ebba Busch att polisen borde skjuta skarpt mot upprorsmakare. Samtidigt som hon hemlighåller hur staten delar ut bidrag till dem som gjort av med mycket energi.

Världen är upp-och-ner och Sveriges nuvarande styre tycker det är bra.

Länktips:
Kolumn i Aftonbladet om att fossilanvändningen ökar i världen https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/veGj8w/jeppsson-fornybar-energi-okar-men-omstallningen-har-inte-ens-borjat

Bättre kan ni, SVT !

Morgonstudion på vardagar i SVT är inget program jag regelbundet följer. Jag vill själv välja vad jag fångar upp av nyheter på annat sätt, hellre än att matas med vad någon annan tycker att jag ska ta del av. Idag 25 maj råkade jag höra en del av programmet eftersom TV:n stod på i ett intilliggande rum. En nyhet handlade om vallokalundersökningen som presenterades och kommenterades. I samma inslag kommenterades även SD:s förnyade förslag som syftar till att ifrågasätta det svenska EU-medlemskapet. En annan nyhet var att Ron DeSantis, guvernör i Florida, nu tänker försöka bli republikanernas presidentkandidat i nästa års val i USA. Av allt som händer i Sverige och i världen valde SVT att ägna mycket tid åt ovanstående.

Massvis med frågor hanteras av EU, men det är ointressant?
Sverige är ordförandeland i EU just nu. Över 2000 möten på toppnivå äger rum i Sverige under ett halvår. 11 procent av svenska folket är negativa till EU och vill att vi lämnar EU och sätter oss i samma besvärliga förhandlingssits som britterna efter Brexit. Jag kommer inte undan känslan av att SVT i sin nyhetsvärdering letar efter tydliga konfliktytor. De tycks tro att det blir bättre TV om det finns en tydlig motsättning att exponera. Att bara sammanfatta hur 2000 möten har gått relativt målsättningar, ambitioner, förväntningar eller relativt andra länders ordförandeskap är tydligen inte så intressant. Hellre blåsa liv i en icke-fråga, som Swexit, tycks man resonera. Och då kan ju inte Åkesson och hans kumpaner klaga på hur ”vänstervridet” SVT är, kantänka, när SVT väljer att lyfta SD:s hjärtefrågor.

Vilken världsordning gäller om republikanerna vinner 2024?
Även DeSantis-beskedet att han tänker utmana Trump om att bli republikanernas presidentkandidat 2024 innehåller en tydlig konfliktkomponent. Trump mot en yngre Trump-kopia. Tävling i vem som ligger bäst till i opinionen. Som om politiken bara handlade om att gillas. Inte vad vederbörande vill åstadkomma som beslutsfattare. SVT ägnar enligt min mening alldeles för mycket tid år pseudohändelser, där personfrågor och ”gillanden” lyfts fram på bekostnad av vilken samhällsutveckling politikerna vill verka för. Trump säger att han avslutar Ukrainakriget på 24 timmar om han blir president. Tänker han ta en fika med Putin och montera ner NATO?

Nyhetsvärderingen tycks bygga på sökande efter konfliktytor
Bara för att det ger många klick och drar annonsörer åt klickmedia betyder det inte att Public Service måste haka på och förstärka nyhetsvärderingen som bygger på konflikter och motsättningar på individ- eller gruppnivå. Det borde finnas en tydligare ambition hos SVT att fördjupa förståelsen hos tittarna för hur saker hänger ihop och vad som är viktigt. Bara för att Åkesson vill få fokus på Swexit måste inte SVT haka på. Bara för att Fox News och CNN blåser upp DeSantis kandidatur måste inte ett långt inslag handla om att det republikanska partiet tycks välja mellan en äldre och en yngre trump-liknande figur. Det finns så mycket annat att rapportera och förklara.

Man borde kunna förvänta sig bättre av Public Service.

Länktips: https://www.svtplay.se/video/ePnGbbk/morgonstudion/idag-06-00?id=ePnGbbk

De dubbla hoten från AI

Nobels Fredspris 2021 gick till ett par journalister som försöker göra skillnad. En av dessa är Maria Ressa som är verksam i Filippinerna. Hon driver nyhetssajten The Rappler i Manilla, men har mött ett organiserat motstånd från den tidigare presidenten Duterte och hans anhängare. Sedan 2022 är Ferdinand Marcos, son till den gamle diktatorn, president. Varje gång Maria Ressa ska resa utomlands måste hon få ett klartecken från myndigheterna. Ändå söker hon inte asyl i länder hon åker till, utan väljer att kämpa för demokratin. Jag läser Martin Gelins intervju med henne i Dagens Nyheter och plockar upp och citerar några tanketrådar ur den texten här.

På barrikaderna för demokratin
”Jag är inte redo att överge Filippinernas demokrati”, säger Ressa i intervjun. ”Det skulle symbolisera en oåterkallelig vändpunkt för journalistiken och demokratin. Det skulle bekräfta de värsta lögnerna om mig. Så jag kommer inte att röra på mig. Att flytta vore att ge upp.” Under Dutertes regim dödades 25 journalister. Och Ressa trakasserades av hans digitala trollarméer. Hon har också insett hur sambandet ser ut mellan de nya sociala plattformarna och de auktoritära krafter som tar allt större plats.

Nya former av förtryck
Ressa nämner Steven Feldstein, en forskare på Carnegie Endowment, som menar att tre asiatiska länder går i bräschen för en ny tidsera av digital tyranni: Kina, Thailand och Filippinerna. En ny frontlinje av förtryck håller på att formas där censur, övervakning och allt mer avancerad AI samverkar. Länderna är mottagliga för denna utveckling eftersom pressfriheten är svag, samhällsstrukturerna är rigida och för att det finns en utbredd vidskeplighet och delvis starka religiösa fundament som grogrund.

Ilskans algoritmer
I sin bok ”Konsten att bekämpa en diktator”, visar Ressa hur teknikplattformarna, som Facebook och Yotube, har bidragit till demokratins sönderfall. Hon nämner Myanmar och Indonesien, där stämningar har piskats upp mot olika folkgrupper och där Facebook även har erkänt sin roll i hur fördrivningen av rohingyer gick till i Myanmar. Även i Indien har motsättningarna mellan folkgrupper tagit väldiga proportioner. Och nästa utvecklingssteg oroar Maria Ressa, när ilskans algoritmer får nya, oanade krafter i kombination med en allt mer avancerad artificiell intelligens. Det som gör situationen så extra akut är att allt sker samtidigt som vi måste hantera en gigantisk och global klimatkris. ”Vi kan inte bekämpa klimatkrisen om vi inte känner till sanningen”, säger Maria Ressa.

Två system – inget av dem är något att ha
Andreas Cervenka, som bl.a. gett ut boken Girig-Sverige, skrev nyligen i Aftonbladet om AI: ”Idag kontrolleras den mest kraftfulla AI:n av en handfull privata techjättar som Google, Microsoft och Facebook. Den andra supermakten på området är det icke-demokratiska Kina. Där används redan AI för fullt i (…) automatiserade övervakningssystem och för insamling av data.” Två system står emot varandra, de vinstjagande techbolagen och den auktoritära supermakten. Ingen av dessa värnar demokratin, det öppna samtalet eller ens sanningen. AI i händerna på cyniska maktintressen, delvis kopplat till militära resurser, låter precis så farligt som det är.

Kaos när sanning och lögn inte går inte att skilja åt
En värld befolkad med tusentals AI-system, som var och en bygger sin ”kunskap” på de data den samlar in, kommer kunna blockera all traditionell källkritik enbart med hjälp av volymen information och baserat på möjligheten att fabricera filmmaterial som till slut blir omöjligt att avgöra om det är äkta eller ej. I det kaos som då kan uppträda ska AI-systemen orientera sig för att i sin tur kartlägga, strukturera och organisera fakta. Det säger sig självt att ingenting längre kommer kunna verifieras. Och detta kan gå fort.

När ska vi inse att frihet = ofrihet?
Det man verkligen kan fundera på är om Facebooks cyniska inblandning i folkmord och jakt på marknadsandelar ska uppmuntras, i synnerhet som deras motiv för att utveckla AI inte ligger i linje med vad som är värdefullt för samhället i stort, utan snarare ytterligare kommer att begränsa eller skada demokratin, tilliten mellan människor och det som vi värdesätter i vår kultur. Ska enstaka företagsintressen, precis som med oljan och klimatfrågan, sägas vara viktigare än civilisationens fortlevnad? Var går gränsen för den så kallade frihet som till slut bara leder till ofrihet?

Länktips:

DN-intervju med Maria Ressa: https://www.dn.se/kultur/maria-ressa-ai-kan-bli-mycket-maktigare-an-sociala-medier/

Aftonbladet-artikel av Andreas Cervenka: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wA0v0n/vi-har-redan-tappat-kontrollen-over-ai