Nej, Aftonbladet, nu får ni tänka till!

Lena Mellin är en av Aftonbladets mest kända journalister, som under decennier har bevakat det politiska fältet, kommenterat och värderat hur framför allt rikspolitikerna lägger fram sina förslag, vilka konsekvenser förslagen kan få och gjort en del för att begripliggöra politikens piruetter för en bredare läsekrets. I sin kolumn i dagens Aftonbladet trampar hon dock rejält snett. (Se länktips nederst).

Sammanvägningen och kompromisserna är viktiga
Demokratin bygger på att väljarna ger sina företrädare möjlighet att ta beslut och att företräda väljarnas intressen i den fortlöpande debatten. Det finns hela tiden komplexa frågor som behöver lösas, där väljarna i en demokrati förväntar sig att deras företrädare på ett klokt sätt väger samman argument och samlar sig bakom väl avvägda beslut. När majoriteten står bakom ett visst beslut kan de ha förutsättningar att bli genomförda och bestående.

Alla behöver känna att de blir lyssnade på
Men detta betyder inte att demokrati innebär majoritetens diktatur, att 51 procent alltid kan köra över de 49 procenten. Det är viktigt för acceptansen hos ”förlorarna” att majoriteten visar att man förstått innebörden av sina beslut och vilka konsekvenser besluten kan få för minoriteten. Finns ingen lyhördhet för minoritetens åsikter kan heller inte delaktigheten i det gemensamma samhällsbygget tas för given. Den som inte blir sedd eller lyssnad på marginaliseras och hamnar på så sätt utanför den demokratiska processen, som bygger på respekten för olika åsikter.

Även majoriteten inkluderar frågor med stor sprängkraft
När nu Lena Mellin förenklar det politiska skeendet till en gradering av heta, ljumma och iskalla politiker gör hon därmed demokratin en otjänst. Det är inte så att Tidögänget per automatik nu har rätt i allt de gör och att hela befolkningen numera sluter upp bakom Tidögängets detaljbeslut. Tvärtom har den knappa och i realiteten motsägelsefulla koalitionen av anti-liberaler och liberaler, ledda av två styrkemässigt ojämna konservativa partier inom sig en betydande sprängkraft, där synen på mänskliga rättigheter, på U-hjälp, på skattesystem, på vetenskap, på klimatfrågan och mycket annat skiljer Tidöpartierna och deras väljare åt på ett sätt som inte gör att det är säkert att samarbetet håller hela mandatperioden.

Väljarna tänker inte vart fjärde år på framtiden
För en levande debatt, för delaktighet i pågående diskussioner och för att värdera argument är det viktigt att alla politiska partier deltar på ett konstruktivt sätt i hur vi formar framtiden. Väljarna tänker inte på framtiden en gång vart fjärde år, man tar kontinuerligt ställning till hur man vill att framtiden ska se ut, och då krävs att det finns tydliga alternativ som olika partier kan bli företrädare för. Ska vi ha mer av toppstyrning eller mer av bottom-up-utveckling av samhället är en sådan fråga. Ska näringslivets vinstkrav styra utbudet av samhällsnyttiga tjänster? Ska vi ha en landsbygd som utvecklas på ett sätt som attraherar och skapar välstånd över tid? Hur blir den hållbara framtiden förverkligad på ett rättvist sätt? Det är en mängd komplicerade och inriktningsartade vägval, som kräver en mångfald av exempel, aspekter och debatt, där särintressen också behöver komma till tals. Majoriteten har inte alla svar.

Så byggs det auktoritära samhället
När Lena Mellin i praktiken säger till sina läsare att ”du kan sluta lyssna på ett antal småpartier, de är irrelevanta”, sågar hon av ett av demokratins ben, som handlar om hur viktigt det är att majoriteten tar hänsyn till minoriteten. Fråga rohingyerna i Myanmar eller Tigray-befolkningen i Etiopien om hur det känns att inte bli lyssnad på. Lena Mellins sågning av demokratins fundament spelar demokratins dödgrävare i händerna. ”Lyssna inte på dom andra, för de har fel” är en första lektion i hur de auktoritära krafterna resonerar. Aftonbladet borde ta sig en ordentlig funderare på vilken demokratisyn man egentligen står för.

Länktips: Artikel av Lena Mellin i Aftonbladet: här

Nej, ETC, detta duger inte!

Med stigande undran och bestörtning läser jag intervjun med Alice Teodorescu i gårdagens ETC. Hon är en av arkitekterna bakom det faktum att vi idag har en konservativ, nationalistisk regering, där ett aktivt stöd från SD skrivits in i Tidöavtalet. Teodorescu intervjuas och presenteras på ett sätt som hennes PR-konsult torde vara mycket nöjd med. Intervjun landar i att Teodorescu gjorde en kalkyl och insåg att SD:s aktiva stöd behövdes för att få en borgerlig regering, att SD – för närvarande – inte utgör ett hot mot demokratin och att hon känner stolthet över vad hon åstadkommit.

Varför detta fokus på hennes yttre?
Mycket av intervjun med Alice Teodorescu kretsar kring hennes yttre, hur hon klär sig och vad hon signalerar. ETC väljer dessutom att, i bästa veckotidningsstil, låta intervjun med henne fylla två hela uppslag, varav en helsida i bild, kompletterad med ytterligare en stor bild, där hon sitter på en bänk. Uppenbarligen tycker någon att det hon säger i intervjun behöver förstärkas med positiv bildgestaltning. Man kan undra varför.

Sidospår
Jag kommer att tänka på Peter Dalle, som diskuteras just nu i olika medier, eftersom han tråkigt nog i någon eländig Lamotte-podd tydligen sagt något i stil med att man måste vara ung, lesbisk invandrarkvinna för att räknas idag, något som stämmer in på Teodorescu, med undantag av det lesbiska, kanske. Men åter till intervjun i ETC.

Innehåll
Intervjun handlar mycket om invandrares situation, där hennes egna förutsättningar och upplevelser tydligt spelar in. ”Jag tror på integrationspolitik”, säger hon, och att ”man måste berätta att det är svårt att komma in i samhället om man inte har ett starkt eget driv.” Intervjun handlar inte om inflation, klimat, orättvisor, artutrotning (hon kunde väl ha fått en fråga om P M Nilssons ålafiske åtminstone???) eller något liknande. Enbart om hennes favoritteman, inget ifrågasättande.

”Det är vad som krävs…” – som leder till onödiga kostnader
”Jag gjorde en krass kalkyl av det politiska landskapet och såg att enda möjligheten för de borgerliga att återta makten byggde på SD. Det är inte för att jag gillar SD utan för att det är vad som krävs”. Det jämlika och rättvisa Sverige, som ger alla möjlighet att ta tillvara sin potential vill hon uppenbarligen ersätta med ett konkurrenssamhälle, där det ”egna drivet”, egoismen, avgör om du lyckas eller inte. Vad som ska hända med förlorarna i denna kapplöpning utvecklar hon inte. Hon, och alla andra opinionsbildare på högerkanten, blundar ständigt för att effekten av ett konkurrenssamhälle blir en sortering i vinnare och förlorare, där samhället som helhet förlorar genom att tid och resurser då måste läggas på att kompensera för konkurrenssamhällets negativa effekter. I värsta fall genom att bygga fler fängelser. Den som saknar framtid lockas naturligtvis lätt in i kriminalitet, ett samband högern inte vill kännas vid.

Där intervjun slutar borde den ha börjat
Intervjuaren Gunnar Wesslén frågar: ”Ser du SD som en risk för demokratin?” och hon svarar: ” – Nej inte idag. Jag ser ingen fara i att det nuvarande SD-garnityret skulle utgöra ett hot mot demokratin. Men det är klart att man vet inte vad som kommer efter.” Här borde tyngdpunkten i hela intervjun ha legat. Om en vänstertidning intervjuar en framgångsrik opinionsbildare på högerkanten borde skiljelinjerna och de avgörande frågorna utgöra kärnan i texten. Inte vad Teodorescu anser och varför – som hon mångordigt fick utrymme att förklara – utan det som hennes ställningstagande leder till och vilka skillnader i syn på samhället som behöver synliggöras och som motiverar många på den gröna vänstersidan.

Är det OK att kompromissa mellan vetenskap och dess motsats?
Intervjuaren borde t.ex. ha följt upp frågan om demokrati med hur samhällsdebatten förskjuts när vetenskap och icke-vetenskap ställs fram på likartat sätt, när SD:s klimatförnekande ska vävas samman med majoritetens oro för klimatförändringarna. Hon kunde fått frågor om nedmonteringen av folkbildningen, av motståndet mot civilsamhällets stöttepelare, om hur anslagen för naturvård och miljöskydd kapas i den budget SD släpper igenom osv osv. Eller hon kunde ha fått frågan om hur hon ser på att Åkesson någon vecka före Ukraina-kriget inte kunde välja mellan Biden och Putin i en intervju i SVT. Att legitimera EU.motståndet, flirtandet med diktaturer och en människosyn, där vissa människor ska anses mindre värda – är det helt OK för en moderat som Teodorescu? Inser hon inte hur samhällsklimatet påverkas av att SD ges ett större faktiskt genomslag för sina visioner? Att demokrati också handlar om attityder i vardagen, det som sägs och som inte sägs i mötet mellan människor?

Frågor om Ungern hade varit intressant
Hur ser Teodorescu på Ungern? Är det även för henne ett föregångsland? Orbans Ungern har ju som bekant framställts som SD:s mönsterland. Ungern som inte har fria och oberoende medier, som inte har ett oberoende domstolsväsende och där även forskning och utbildning står under politisk kontroll. Är det ett samhälle som tilltalar Teodorescu? Genom att släppa in SD i de innersta beslutsrummen i styrningen av Sverige är det ju den typen av förslag som kommer att landa på bordet. Är hon som publicist och opinionsbildare bekväm med att hon och hennes kollegor landar i en situation som påminner den i Ungern? Var det inte just den typen av kontrollsamhälle hennes föräldrar flydde ifrån?

Det var märkligt att läsa intervjun med Teodorescu just i ETC. Den kunde ha stått i Svenska Dagbladet eller i Göteborgs-Posten, där hon ju tyvärr gjort ett stort avtryck i ledarredaktionens arbetssätt.

Länktips: Dagens ETC 20 april ”SD är inget hot mot demokratin”

Kommentarer till Greiders ledare 12 april

Göran Greider skriver ledare regelbundet i Dagens ETC. Inte så att jag alltid håller med honom, men han har i alla fall betydligt mer rätt i sin analys av läget och vad som är vägen framåt än de som skriver i GP, SvD och så vidare. Idag läste jag hans text med rubriken ”Är vänstern död?”. Här kommenterar jag några citat ur hans text.

En skenande ojämlikhet
”Världen har hemsökts inte bara av doktrinär marknadsliberalism under lång tid. Den har också hemsökts av våg efter våg av imperialism och högerreaktionerna de har utlöst.” Det Greider lite traditionellt beskriver som högern är egentligen två rörelser. Den ena handlar om hur marknaden fått ta plats på samhällets bekostnad. Privatiseringar och avregleringar skulle ge företagen ett lyft och bidra till välfärdsökning för alla, var budskapet. Margaret Thatcher gick i täten och privatiserade järnvägen, avreglerade energimarknaden och tog täten i omdaningen. I Sverige fick vi den märkliga konstruktionen med koncerndrivna vinstskolor, där kommunens resurser för skola skickligt omvandlas till kapitalvinster hos skolägare. Vi fick fler apotek, fler företag som delar ut post och vinstdrivna äldreboenden. Företagens vinstkrav genomfördes via ”effektivare” schemaläggning och färre personal. Sverige har fått över 500 miljardärer och en skenande ekonomisk ojämlikhet.

Maktkoncentrationen och ägandet har stor del i problemet
Det andra, imperialismen och nationalismen, är som jag ser det en konsekvens av att ägandet och makten över systemets olika delar koncentrerats till några få företag och personer. Först agerade det brittiska imperiet och därefter USA för att tillskansa sig globala rikedomar. Motreaktionerna har visat sig kanske tydligast genom att auktoritära ledare i Mellanöstern utmanat ordningen. Till skillnad från Kinas Xi har Rysslands ledare inte haft så stort tålamod. Vi får se hur länge och om Trump kommer tillbaka vad som händer då.

Kriget har lagt ett lock på debatten
” … har vi också fått en situation där det knappt går att uttala ord som ”fred” eller ”förhandlingar” utan att omedelbart stämplas som Putinanhängare.” Och ” Ty även om också jag är för att Ukraina understöds med vapenleveranser, kan jag inte se det annat än som ett enormt underbetyg åt våra samhällen att fredstanken inte ens går att nämna. Ett tabu har införts, från konservativt högerhåll.” Det Greider lyfter fram är något jag också har noterat. I rådande läge är det militära analyser som utgör huvudfåran i nyhetsflödet. Försvarshögskolans representanter står titt som tätt i Aktuellt-studion och får frågor om hur kriget går och hur vi ska tolka det som sker. Världen beskrivs ur ett militärstrategiskt perspektiv. Polariseringen är självklar, det är vi mot dom. Krigets logik har företräde framför allt annat. Att ens tala om fred blir snabbt ifrågasatt, trots att alla vet att det enbart är fred som kan bygga en framtid. Men krigets logik blockerar varje tanke på ett ”efteråt”, hur vi ska hitta ett sätt att återuppbygga det som förötts, hur vi ska hitta sätt att samexistera med de länder som vi idag enbart ser som angripare. Och märkligt nog diskuteras inte hur regeringens stödparti SD fram till helt nyligen hade goda relationer med Putins Ryssland. Så goda att Säpo hade synpunkter på vem som skulle ha vilken tillgång till statlig information.

Ingen vill vara förlorare
” Det finns djupa mekanismer i den materiella världen själv som har försvårat för vänstern och för fackföreningsrörelsen. Det klassiska industrisamhället förde samman stora kollektiv. Tjänstesamhället skapar en svåröverblickbar arkipelag av löntagare och är svårare att organisera.”
Greider funderar över varför vänstern har haft svårt att få gehör för sina argument. Det som spelat stor roll, tror jag, är att individuella lösningar och i praktiken egoism har blivit mer mainstream än att söka kollektiva och gemensamma svar på utmaningarna. Var och en har fått möjlighet att placera sina pensionspengar, var och en förväntas optimera sin privata förmögenhet och tjäna pengar i en inofficiell kapplöpning där ingen vill kallas förlorare. Att några har förlorat i detta race har bidragit till SD:s framgångar. I den kontinuerliga jämförelsen mellan vinnare och förlorare vill de senare åtminstone inte ha ett sämre liv än de som aldrig betalat skatt. Främlingsfientligheten har till viss del bottnat i känslan av att åtminstone tycka sig ha ett bättre liv än nyanlända, de andra.

Olika måttstockar
” Kanske spelar det också roll att det alltmer blivit så att den som räknar sig till vänstern, eller skulle vilja göra det, mer och mer tvingas bli en perfekt människa. Minsta fördom, minsta lilla feltramp, och du åker ut. I högerpopulistiska kretsar behöver folk inte vakta tungan lika mycket och det  ger en paradoxal frihet, mitt i träsklivet. ” Det här är en intressant iakttagelse. Det räcker att se på vilka olika måttstockar som gäller för felaktigt beteende hos vänster- och högerpolitiker. Någon miljöpartist hamnade i rejält blåsväder för att vederbörande använt ”fel” båtbottenfärg, en socialdemokratisk toppolitiker använde ett kreditkort för att köpa Toblerone osv. Det var kors i taket att PM Nilssons ålafiske faktiskt fick konsekvenser, tanken var säkert att det skulle blåsa över. Och vad SD:s politiker ägnar sig åt ryms ju i inom helt andra ramar än för övriga partiers företrädare. Måttstockarna är helt olika. Den som beter sig fel skapar sig på så sätt ett större manöverutrymme än den som försöker göra rätt. Det är den paradoxala friheten Greider talar om.

Högern kämpar redan mot högern
Den höger Greider talar om består av två delar. En ”winner-takes-it-all”-höger som känner sig mest hemma hos Moderaterna. Och en ”revansch”-höger som troligen helst röstar på SD. Båda är egoister. Båda vill hävda sin individuella rätt framför allas rätt. Båda har inget emot att samhället skiktas i vinnare och förlorare, så länge de själva inte hamnar på förlorarsidan. Det intressanta blir när ”revansch”-högern inser vem som skapat de ekonomiska klyftor och den orättvisa som de upplever. Spänningen finns i kanslihuset redan nu. Och SD är större än M.

Länktips: ETC ledare 11 april: Är vänstern död?

Klyftorna i Sverige ökar och public service misslyckas att summera sitt program

SVT sänder regelbundet program med tre inbjudna gäster som de kallar Utrikesbyrån, Politikbyrån, Ekonomibyrån osv. Under en knapp halvtimme diskuteras någon aktuell fråga. Den 27 januari sändes Ekonomibyrån. (Länktips se nedan). Till detta program hade man bjudit in professor Daniel Waldenström, Oxfams Sverige-chef Suzanne Standfast och DN-journalisten Björn af Kleen. Rubriken på programmet var av någon märklig anledning ”Drabbar ingen fattig”, vilket rimligen bara kan uppfattas som ett hån mot den del av befolkningen som står utanför välfärdsutvecklingen.

Klyftorna är större än någonsin
Andelen hushåll i Sverige med låg ekonomisk standard är den högsta någonsin, betonade Suzanne Standfast inledningsvis. Och i ett förinspelat reportage framträdde bilden av ett Sverige som glider isär: Idag är klyftorna i Sverige på den högsta nivån sedan SCB började mäta dem och andelen med låg ekonomisk standard ökar. Samtidigt ligger Sverige i topp när det gäller antalet ultratrika dollarmiljardärer och välbeställda dollarmiljonärer. Hälften av rikedomsökningen tillfaller de rikaste 100 000 svenskarna.

Marknaden är inte rättvis
Protesterna kommer att öka när detta blir mer känt, trodde af Kleen. Waldenström påpekade att det i grunden är positivt att vi fått fler miljardärer och skyllde bostadssegregationen på hög invandring och långtidsarbetslöshet. Klyftorna i sig är ett problem för samhället betonade Standfast eftersom det skapar ett polariserat samhälle. Waldenström höll med om att särskilt välfärdssektorn är beroende av jämlik finansiering och jämlik tillgång, särskilt när marknaden belönar vissa mer. Några har dessutom berikat sig just på företagande inom välfärdssektorn. Och Waldenström fyllde på med att anse att det är bra att kombinera entreprenörskap med generell finansiering. Och där någonstans tappade jag tråden. När en professor hävdar att välfärdssektorn är lämplig för konkurrensutsättning och marknadsmekanismer har han inte förstått de olika rollerna. Marknaden är alltid orättvis och politikens roll är att säkerställa rättvisan i samhället.

Alla vinner på ett mer jämlikt samhälle
Inte blev blev jag klokare heller på om de tre personerna i studion var ense om att det är ett problem att klyftorna i Sverige ökar och att vi skyndsamt behöver åtgärda detta. Vi borde kunna enas om att även de rikaste vinner på att alla blir anställningsbara, att så många som möjligt kan delta i samhällslivet och känna sig behövda.

En enkel liknelse som parentes
Den enklaste bilden av hur destruktiv utvecklingen är att fundera på om hotellnäringen vinner på att 1 miljardär bokar ett rum på ett hotell eller och 1 000 miljonärer gör det samma. Om alla har har råd att bo på hotell och unna sig en frukost kan fler få arbete. En aldrig så dyr lyxfrukost kan aldrig ersätta tusen standardfrukostar för att säkra intäkterna för ett hotell. Dvs även de rikaste vinner på att alla kan leva ett rimligt gott liv.

Oxfam hoppas på politisk vilja och mod
I slutet av programmet summerar de tre personerna sin syn. Standfast tror att det kommer krävas politiskt mod och politisk vilja att komma till rätta med ojämlikheten. af Kleen ser att den generation som ska ta över välfärdsföretagen har en annan syn på frågan. Waldenström tror att det går att bibehålla ingångarna i utbildningssystemet, att det går att göra arbetsmarknaden mer tillgänglig för fler, att ett antal utjämnande krafter (oklart vilka) kan minska ojämlikheten. Samtidigt säger han att alla skatter stör risktagandet och det ska löna sig att jobba hårt. Den som lyssnar på inläggen får ingen klar och tydlig bild av hur Sverige ska gå till väga för att minska klyftorna.

Staten ska hålla emot när marknaden tar plats
Särskilt mot bakgrund av hur privata sjukförsäkringar slår sönder det jämlika i finansiering och nyttjande av välfärdens resurser och hur koncernskolor kan välja att säga nej till elever med särskilda behov blir det synnerligen otydligt vad forskaren Waldenström och journalisten af Kleen egentligen tycker i frågan om hur bråttom det är att åtgärda de klyftor som växer i samhället.

Missnöjets representanter kontrollerar utvecklingen
Görs ingenting lär protesterna växa och vi vet vilka destruktiva krafter som finns i regeringskorridorerna, redo att utnyttja varje kris för att ytterligare spä på motsättningar och förstärka vi-och-dom-bilden. Och de sitter inte bara i båten, de till och med styr, inbjudna av Kristersson.

SVT är säkert nöjda med programmet. Man lät ju en solbränd Jan Emanuel komma till tals, liksom både Timbro och LO. Allt kan fortsätta som vanligt.


Länktips: https://www.svtplay.se/video/eD9Eb24/ekonomibyran/drabbar-ingen-fattig?id=eD9Eb24

Är fotbollen en symbol för vårt globala misslyckande?

Erik Niva är en fotbollsjournalist på Aftonbladet, som tycks brinna för sin sport. Med glöd, inlevelse, passion och kunskap formulerar han analyser och träffsäkra bilder av hur hans sport mår, vem som för tillfället är bäst och hur lagen beter sig. Ordet nörd i sin positiva innebörd är passande. Engagemanget är påtagligt. Den 19 november befinner sig Erik Niva i Qatar och bevittnar ett spektakel som han inte riktigt vet hur han ska beskriva. (Länktips se nedan). Fotbollens högste chef, FIFA-presidenten, ställer sig upp och försvarar uppenbarligen sportens gullande med diktaturer och alla de konsekvenser den omänskliga politiken innebär i form av förtryck, slaveri och utnyttjande av människors situation. Erik Niva trodde att fotbollen var bättre än så.

Är texten egentligen generell för maktens arrogans?
Själv är jag ljummet intresserad, ställer mig aldrig på en ståplatsläktare, men kan då och då se en bra match på TV. Men jag kan inte låta bli att fundera över ett par saker. Är Erik Nivas upprördhet över hur maktens herrar beter sig en generell bild av hur olika segment i samhället de facto ser ut? Cynismen hos stora delar av makteliten i näringslivet, i politiken och i de nya influencer-leden, är den cynismen och arrogansen lika stor och lika riktig att kritisera? Skulle Erik Nivas text kunna handla om de globala oljebolagen, om multijättar som Amazon, om extremkapitalister som Elon Musk eller om alla dessa dollarmiljardärer och korrupta politiker som blockerar en sund världsordning? Skulle det räcka att byta ut några få ord i Erik Nivas text för att göra den allmängiltig?

Är det samma upprördhet?
Och innebär det att Greta Thunbergs ilska över världsledarnas felaktiga hantering av klimat- och miljöfrågor är snarlik Erik Nivas förtvivlan över hur fotbollen missar sin historiska chans att skapa ett rättvisare samhälle? Är det samma upprördhet vi ser exempel på?

Ombytta roller?
Och då infinner sig naturligtvis en intressant tanke: tänk om det var ombytta roller. Erik Niva skrev om klimatkrisen och Greta Thunberg skrev om fotbollens kräftgång. Hur skulle genomslaget se ut? Hur skulle opinionen påverkas? Och varför är det så att fotbollen knyter till sig ett så starkt engagemang medan de globala livsförutsättningarna och en planet som kan fortsätta fungera för det liv vi känner inte lockar samma engagemang? Bollen är rund, med det är planeten också.

Tält som tält
Ska världens öde beseglas för att vi hellre talar om 11 plus 11 man som jagar en boll i 90 minuter än att vi talar om hur vi ska förhindra en klimatkollaps? Eller att ett öltält i Qatar får större rubriker än ett flyktingtält i en krigszon. Varför är det så?

Länktips: https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/4o3K59/infantino-har-fullstandigt-forlorat-kontakten-med-verkligheten

Återigen något om vandel

Tidöavtalet har kommenterats och analyserats sedan det blev offentligt. I tidningen Syre vecka 44 skriver Malin Bergendal en i raden av texter som tar fasta på avsnittet kring bristande vandel som skulle kunna leda till utvisning av utlänningar. Och avtalets förklaring att det handlar om ”förhållanden såsom bristande regelefterlevnad, association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värden eller om det i övrigt föreligger otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet.” Man vill, som Malin Bergendal formulerar det, kunna utvisa folk för lite vad som helst. Och i avtalet paketerat som en utredning, eftersom även högern har insett att lagar ännu så länge utreds innan de stiftas.

Räcker det att delta?
Malin Bergendals läsvärda text fastnar inte i de semantiska delarna av begreppen utan försöker borra vidare i innebörden där orden blir politik eller snarare omvänt: där politiken blir ord. Vad är det för värden man talar om? Är det värderingar? Och vad handlar det om när någon ”deltar i miljöer” som hotar svenska värden? Malin Bergendal landar i tolkningen att luddigheten i formuleringen kan ha varit avsiktlig. För om det det är något som kännetecknat det svenska samhället så är det frihet, öppenhet, tolerans och solidaritet med de svaga och utsatta i samhället. Och är det något som Tidöavtalet kännetecknas av så är det väl toleransens och empatins motsats.

Människosyn i fokus
Min slutsats blir att Tidöavtalets skrivningar i det här avsnittet handlar om att förstärka tanken om ett luddigt och otydligt ”vi och dom”, som godtyckligt ska kunna användas både av myndigheter och av sympatisörer som ogillar något de ser i samhället. Avtalet ska legitimera en hårdare och mer avvisande attityd gentemot vissa personer, som ska känna sig ovälkomna och mindre värda. Den gemensamma bilden av vad vi i Sverige anser om andra människor, människosynen, ska förändras så att samhället på olika nivåer blir mindre tolerant.

Från järnrör och hit…
Det som en gång började med några nyvalda riksdagsmäns munhuggning i juni 2010 med en känd ståupp-komiker, Soran Ismail, filmades och så småningom utvecklades till ”järnrörsskandalen” har således nu blivit en del av det avtal som ska vägleda regeringens politik i fyra år. Traditionella konservativa och liberala partier vikit ner sig för högernationalisternas tolkningsföreträde på vad det innebär att vara svensk. Och fort går det att ändra den allmänna meningen om vad som är rätt attityd. Vi som inte håller med måste inse vad som står på spel. De så kallade svärjevännerna är verkligen inte Sveriges vänner.

Trump banar väg för nästa Trump

Snart har det gått två år sedan Donald Trump förlorade presidentvalet USA. Men han fortsätter att ha ett starkt grepp om det republikanska partiet. Som få andra har han haft förmågan att samla en opinion bakom sina budskap om ”Make America Great Again” och liknande. Det är den opinionsmässiga styrkan som har gjort att han fortsatt att ha partiet som gisslan. Samtidigt maler rättvisans kvarnar även i USA. Trump riskerar åtal på diverse punkter. FBI gjorde en räd i Trumps bostad i Florida och hittade dokument som Trump inte hade rätt att ha där. I förlängningen riskerar Trump att dömas för olovlig hantering av hemligstämplade dokument.

Olika förklaringar
Trump har sedan FBI-räden haft olika sätt att (bort)förklara innehavet. Från att han har rätten och förmågan att tänka att ett dokument är hemligt så är det i samma ögonblick hemligt – till att allt var iscensatt av FBI och ”liberaler” som vill honom illa. Det intressant nu är att han i ett av sina framträdanden sagt att ”It´ s mine”. (Se länken med Youtube-klipp nedan).

Rättstillämpningen blir ett särintresse
Han erkänner att han haft ett antal lådor i källaren med dokument som FBI hävdar borde ha lämnats till regeringens arkiv, men som Trump nu hävdar att de är hans. Trump hävdar också att det inte handlar om något brott. Dokumenten är hans. Hans supportrar litar naturligtvis på honom. Säger Trump att det är hans dokument så är det så. FBI blir på så sätt reducerad till ett särintresse av Trump. ”It´ s mine”, säger Trump och hävdar därmed att FBI har fel när det gäller grundfrågan om vem som har rätt att inneha hemligstämplade dokument.

Han vill tillbaka
Låt oss inte glömma att Trump drev på och inspirerade sina mest våldsbenägna anhängare den 6 januari 2021 till att storma Capitoleum och försöka förhindra att Joe Biden utsågs till nästa president. Det är mot den bakgrunden man ska förstå Trumps agerande. Han vill nu få sina anhängare att stödja honom i kampen mot ”Washington” och vill utmåla sig själv som offer för en komplott. I förlängningen vill han mobilisera sina stödtrupper i ytterligare ett försök att omkullkasta de demokratiska institutionerna och de rättstillämpande instanserna i syfte att än en gång kliva in i Vita Huset.

Likheter med Sverige
Även om Trump kanske inte lyckas med detta – låt oss hoppas det – visar han vägen för ”näste Trump” som kan gå i hans fotspår och kanske lyckas. Och visst är det märkligt. En av USA:s rikaste personer stöds av människor med låg utbildning, med enkla jobb och där känslan av revansch ligger nära till hands. Mönstret går igen i flera länder, även hos oss. När Ny Demokrati stormade fram för 30 år sedan var det Bert Karlsson som tog plats tack vare samma dubbla koppling till smart businessman och att han som skivbolagsdirektör hade en ”känd-från-media”-plattform. Det som hänt sedan dess är utvecklingen av sociala medier som formar megafoner kring varje enskild tyckare och svallvågor av klickanden som dessutom fejkas fram. Och Ny Demokrati banade väg för SD, som tackade och bjöd in Ian Wachtmeister till sina möten.

Och nu sitter Ulf Kristersson och funderar på hur han ska hantera den högeropposition som han samtidigt är helt beroende av.

Länktips: 7 minuter Youtubefilm här

Medierna och extremhögern

Valet i år ritade om kartan för politiken i Sverige. Högersidan fick en majoritet och försöker i skrivande stund formera en regering, där två av fyra partier inte vill se att respektive motståndare finns med i regeringen. Hur det blir med detta får vi väl se. Men att det största partiet på högersidan, SD, troligen hamnar utanför regeringen är sannolikt. Vilket naturligtvis öppnar upp för en kontinuerlig dragkamp om inflytande. SD kommer att kunna hota med regeringskris när det passar dem. Om L ska få sitta med i regeringen bestämmer i praktiken SD. För att släppa fram L kan SD ställa långtgående krav. Och samma krav de för övrigt ställa även senare, även om L hamnar utanför regeringen. Det stora inflytande SD får på svensk politik de närmaste åren återspeglas även i media. Idag såg jag två exempel på hur olika medierna hanterar SD.

GP ger gärna utrymme åt SD
Göteborgs-Posten, som under många år kallade sig liberal men sedan länge förordat att de borgerliga partierna samarbetar med extremhögern, har idag en nyhetssida om ett förslag från den lokale SD-ledaren att straffa bidragsmottagare med indraget bidrag om bidragstagaren inte dyker upp på föräldramöten osv. Förslaget får rubrikstatus. För att ta del av motargumenten från exempelvis den moderata lokala talespersonen får man läsa artikeltexten. Intrycket blir att GP gärna ger utrymme åt SD:s förslag, och tonar ner invändningen att förslaget skulle vara olagligt. GP hade lika gärna kunnat sätta en rubrik som utgick från det faktum att SD lägger förslag som tolkas som lagliga. Rubriken hade kunnat vara ”Nu föreslår SD straffåtgärder som kan vara olagliga” och betonat de borgerliga partiernas försvar av rättsstatens principer. Men det gör man inte. Man ger utrymme för den typ av stegvis värdeförskjutning som på sikt underminerar demokratin. SD:s förslag blir i GP:s värld rimligt och den som bara skummar rubrikerna får en dos av underminering på köpet.

Dagens ETC avslöjar SD:s agerande
I dagens ETC läser jag ett annat reportage om ytterhögern. ETC är en uttalad vänstertidning. På ett uppslag läser jag om Tobias Andersson, en av SD-topparna i Riksdagen, som under flera år ägnat sig åt att knyta kontakter med organisationer och inflytelserika personer runt Trump. Han har även haft täta möten med företrädare för det polska regeringspartiet Pis. Det som framgår av ETC-artikeln är hur regelbundet och systematiskt nätverkandet på den extrema högerkanten är och hur man agerar för att stärka varandras positioner, hitta finansiering och bygga nätverk. Det var just en sådan konstellation av ”likasinnade” som nominerade Donald Trump till Nobels Fredspris 2020, troligen som ett slags ”tack för hjälpen” eftersom de också visste hur fåfäng och narcissistisk Trump är. Nu hjälpte inte nomineringen Trump att behålla makten i USA. Men i våras, i SVT:s utfrågning, klarade inte Åkesson att välja mellan USA:s demokratiskt valde president Biden och Rysslands numera på livstid utsedda ledare Putin. Det säger mycket om SD:s demokratisyn.

Även Public Service påverkas
Valrörelsen 2022 i Sverige kom att handla mycket om högerns favoritämnen. Brottslighet, kärnkraft och hårdare tag mot diverse grupper i samhället. Hur medierna värderar nyheter och presenterar förslag lägger ribban för debatten. Journalisten Christian Catomeris, som arbetat länge på SVT har nyligen kritiserat SVT:s Agenda-redaktion för att på ett onyanserat sätt ha anammat högerns formuleringar av typen ”hur mycket invandring tål Sverige”. Just Public Service borde kunna avstå de mest klickvänliga och adrealinstimulerande formuleringarna, tycker man. Nästa valrörelse – under förutsättning att inte antidemokraterna lyckas utlysa undantagstillstånd och få ut militär på gatorna (se kommentar nedan) – måste balansera bättre mellan olika syn på världen, samhället. problemen och lösningarna. Det är inte rimligt att debatten huvudsakligen utgår från de antidemokratiska krafternas agenda. När SD-folket ser journalister som fiender som ska kämpas ner i det de kallar journalist-rugby borde alla varningsklockor ringa. Men det är tyst. Oroväckande tyst.

Kommentar till undantagstillståndskravet. Hösten 2021 skedde en sprängning i Göteborg. Någon dag efteråt stod Åkesson i SVT och krävde militär på gatorna, utlysande av undantagstillstånd m.m. Så tankarna finns där. Det är ju så extrema partier brukar ta makten. (Länk som refererar till Åkessons uttalande:  här ).



Bottennapp av GP – Hoppfullt i Irland

Klimatfrågan borde vara central i valrörelsen. Hur ska vi i vårt land agera för att skyndsamt göra vår del av den omställning som behövs för att ha en chans att komma från 9 ton koldioxid per person och år till 1 ton, som FN anser är den nivå planeten tål? Ska vi göra så lite som möjligt och skyffla problem och lösningar på kommande generationer? Ska vi låtsas att det varje svensk bidrar med är så lite att det kan kvitta? Ska vi kalla varje seriös diskussion för symbolpolitik? Svaret på de tre sista frågorna är ja, om man får tro Göteborgs-Postens ledarredaktion. Man tycks inte ha förstått per capita-begreppet. Per person släpper vi svenskar i dagsläget ut mångdubbelt mer koldioxid än vad planeten klarar att balansera. Men vi svenskar räknas inte enligt den bakvända logik högersidan lutar sig mot.

Frisedel att bete oss fel
Vi ska tydligen ha någon slags frisedel att fortsätta bete oss fel. Och vi ska absolut inte ta ansvar för att vi under decennier betett oss fel. Det spelar ingen roll för de utsläpp som sker nu, hävdar GP, och bortser från att en majoritet av jordens befolkning nu drabbas av klimateffekter som en minoritet orsakat. ”Skyll er själva att ni föddes i fel land”, tycks resonemanget vara till de miljoner klimatflyktingar som nu lider under effekterna av hundra år av klimatskadliga utsläpp. (Se ledarkolumnen från den 6 september nedan).

Med GP:s logik kan vi på liknande sätt helt bortse ifrån att varje göteborgare i snitt orsakar 500 kg sopor per år. Det är ingen enskild villaägare i Hovås som behöver minska sin avfallsmängd eftersom Hammarkullen totalt sett orsakar mer sopor med sina 10 000 invånare. Nån-annan-ismen är djupt rotad hos högerfolket. Vi ska inte behöva ändra något är budskapet. Och det ska kvitta vilket bensin-priset är – det ändrar inget för marknaden och lönsamheten för de alternativ som behöver tas fram tycks GP mena. Och legitimerar på så sätt – så gott man kan – ett status quo där det är helt OK för varje svensk att fortsätta bete sig som om klimatfrågan inte är akut. Och där konkreta förslag viftas bort som slagord. ”Att köpa en ekologisk tomat räddar inte klimatet”, skriver man och försöker därmed förlöjliga miljörörelsens ambition att sluta sprida gifter i vår miljö. Att det är uppenbart att olje- och plastanvändningen hänger ihop bekymrar inte GP.

Irlands politiker har fattat
Desto mer hoppfullt är det att läsa om Irlands nya lagstiftning. Jag klipper ur SVT:s rapportering om utvecklingen på Irland den 5 september 2022.
” I juni antog irländska parlamentet med stor majoritet nya klimatlagar. Till år 2030 ska utsläppen minska med 51 procent. Bakgrunden är att man hittills lyckats dåligt med att få ner utsläppen. Den röd-gröna regeringen bestämde sig för att sätta hårt mot hårt. Energisektorn måste få ner sina utsläpp med 75 procent och transportsektorn med 50 procent till 2030. Jordbruket, som står för 37 procent av Irlands utsläpp, fick också en tuff tidsplan – ner 25 procent till 2030. ” 
Det intressanta är dessa delar om texten: MED STOR MAJORITET, 2030 och 51 PROCENT. Är det någon som tror att majoriteten i det irländska parlamentet låter sig påverkas av talet om kineser och indier och nån-annan-ismen? Naturligtvis har parlamentarikerna i Irland fattat det alla tänkande människor fattar. Alla måste göra sin bit.

Minskat handlingsutrymme och fika på kansliet
Att sitta still i båten och fortsätta att skada planeten, resursmässigt som om vi hade drygt fyra jordklot att disponera, minskar bara handlingsutrymmet. Naturen kompromissar inte. Gör vi inget nu blir det dyrare, svårare och orättvisare att göra något i framtiden. Men det är väl en polisstat med drastiskt minskade mänskliga rättigheter som lockar högersidan. Särskilt eftersom deras tänkta partner och – tyvärr – kanske största parti på den sidan tycker det är naturligt att fira starten av Andra Världskriget med en fika på kansliet. Det man vill fira kan bara vara de gyllene åren med totalitärt styre i Europa, vad annars?



Kärnkraften och klimatfrågan

Det är några dagar kvar till valet den 11 september och klimatfrågan är fortfarande inte den fråga som dominerar debatten. Fyra partier gör vad de kan för att dölja att de inte har någon lösning för att klara Parisavtalet. Forskningen säger att vi behöver minska CO2-utsläppen med sju procent årligen det närmsta decenniet för att ha en chans att klara Parisavtalet. Men istället för årliga utsläppsminskningar har fyra av partierna valt att betona hur viktigt det är med ny kärnkraft.

Dimridå
Att hela upplägget är en dimridå för att dölja att man står naken utan en vettig och samlad politik på klimatområdet skriver Lennart Fernström på ledarplats i senaste numret av tidningen Syre. Det är lätt att hålla med.

Stora utsläpp från kärnkraften
På det konkret tekniska området finns det naturligtvis också invändningar mot kärnkraften. Göran Bryntse och Thomas B Johansson skriver i Aktuell Hållbarhet just om alla tekniska invändningar mot kärnkraften. Den är varken fossilfri eller planerbar, den är dyr och inte alls så driftsäker som anhängarna gör gällande, menar de, och lutar sig mot en stor studie från Stanforduniversitetet. I denna studie har man funnit att kärnkraft ger mellan 9 och 37 gånger så stora utsläpp som sol och vind, räknat per kWh och räknat för helheten, där gruvdrift och anrikning ingår. Uranet är ju inte gratis, utan en förutsättning för driften. (Länk till artikeln, se nedan.)

Ingår kopparkapslarna?
Det är lite oklart om Stanforduniversitetet räknat in kostnaden i material och energi för att åstadkomma kopparkapslar för slutförvar av bränslet. Är de inte inräknade måste kostnader och energiåtgång ytterligare ökas.

Osäkerheter och sårbarheter
Sårbarheten vid sabotage och liknande är också en faktor att räkna med. När Putin inte drar sig för att använda Ukrainas kärnkraftverk i krigföringen är det inte otänkbart att han – för att destabilisera energiförsörjningen i väst – organiserar sabotage mot några få platser i vårt elsystem. Kostnaden för ökad övervakning och säkerhet kommer troligen att stiga ifall Sverige får fler kärnkraftverk. Att Ryssland står för hälften av världens anrikade uran är också ett problem. Återstoden lär ett antal länder vara intresserade av och det skapar ytterligare osäkerhet i pris och tillgång.

Ett antal delfrågor
Ägande, priser, återbetalning på gjorda investeringar m m är också viktiga parametrar för energisektorn, oavsett vilka energislag vi diskuterar. Det är rimligt att energiproduktion på något sätt gynnar det lokala samhället. Det som också ligger med som en outtalad fråga är hur det ser ut med det kommunala vetot. Vid vindkraftsetableringar har det kommunala vetot använts ett otal gånger. Det är rimligt att anta att även nya kärnkraftsetableringar utanför de befintliga platserna väcker frågor om acceptans hos befolkningen. Det räcker att påminna om danskarnas protester mot Barsebäck för att inse detta. Och den mänskliga faktorn. År 2011 glömde någon en dammsugare i Ringhals till en kostnad av 1800 miljoner kronor. Det var dessutom snubblande nära något mycket värre, den gången. Den mänskliga faktorn kan aldrig räknas bort.

Åtgärder som är enkla att vidta
Ska vi spara på el under Putinkriget måste vi bli bättre på att inte använda el. Stand-by-läge på många apparater drar i genomsnitt tio procent av all el. Det är en enkel åtgärd för var och en. Som var och en kan göra. Och byta till snåla LED-lampor, tvätta mer sällan, låta tvätten självtorka osv.

Länktips: Artikel i Aktuell Hållbarhet här