Ulf Kristersson får inte rätt frågor

Ulf Kristersson fick ett antal frågor av SVT:s journalister under en timslång intervju den 21 augusti, tre veckor före valet. Jag hörde honom bland annat tala om att ”rädda kärnkraften”, och att det finns 700.000 utlandsfödda personer i Sverige som borde arbeta istället för att leva på bidrag. Här följer några kommentarer på det jag uppfattade – och inte.

Gäller marknadens logik fortfarande?
Hur staten ska rädda kärnkraften fick han inga uppföljande frågor på. Rent ekonomiskt är det svårt att tjäna pengar på den dyra, farliga och tekniskt avancerade kärnkraften, eftersom den är det energislag som blivit dyrare med åren, när sol- och vindenergi blivit billigare per kWh. Hur det dyraste energislaget ska kunna pressa priserna på elmarknaden (där efterfrågan styr) fick M-ledaren inga frågor om. Tänker han klippa av kablarna till Baltikum och Finland? Så länge elbolagen kan sälja dyrt gör de naturligtvis det. Sverige är Europas största exportör av el för närvarande. Varför skulle elbolagen sälja sin el billigare till svenska konsumenter när de får bättre betalt utomlands? Är det inte det som är marknadens logik?

Runt hörnet finns en lösning som inte kräver dyra nät
På något magiskt vis tänker sig de fyra partierna på ”Ulfs sida i politiken” tydligen att de obyggda, ofinansierade och ännu inte existerande nya kärnkraftverken ska kunna konkurrera med avsevärt billigare alternativ som bygger på sol, vind och lagringsteknik. Det är också märkligt tyst från ”Ulfs gäng” om den tekniklösning som skulle kunna förändra spelplanen rejält, nämligen när elbilsanvändare erbjuds att under optimala förhållanden köpa och sälja sin lagrade batteri-el till nätet. När det inte blåser eller är mörkt skulle tusentals bilägare kunna tjäna en slant på att sälja tillbaka delar av sin lagrade batteri-el till nätet. Men detta slags systemskifte passar nog inte lobbyisterna från de stora elbolagen som ser framför sig stora statliga subventioner för att kk-elen ska kunna ge konsumenterna konkurrenskraftiga priser.

Verkligheten är mer komplex
Det var också märkligt att lyssna till Ulf Kristerssons krumbukter kring siffran 700.000 personer som inte tjänar sitt uppehälle. Journalisterna pekade på att i dessa 700.000 ryms 65.000 studenter, drygt 40.000 sjukskrivna och drygt 210.000 personer som arbetar, men inte redovisar den lön som Kristersson tycker är rätt. Det finns många olika skäl till att människor inte redovisar stora löneinkomster. Jag kan avslöja för Kristersson att den som lever som egenföretagare kan hamna i ett läge, där inkomsterna varierar och det blir självvalt att plocka ut lön eller att investera intäkter i en spirande verksamhet. Dessutom finns det säkerligen bland de 210.000 personerna en hel del som klarar sin försörjning genom att äkta hälften eller sambon tjänar tillräckligt för hushållet. Livssituationen kan se sådan ut, att ett år präglas av sjukdom, att man lever på tidigare besparingar, arv eller dylikt. Kanske tar man ett sabbatsår, friår, för att förverkliga en annan dröm än att ingå i de koncernstyrda ekorrhjul och vinstmaskiner Ulf Kristersson ser som målet för varje individ att gynna.

Vad lovar Kristersson sina barn?
Jag hörde heller varken journalister eller Kristersson nämna klimatfrågan. Det brinner bokstavligen i Grekland och i andra delar av världen. Franska floder torkar ut, skördarna i Italien slår fel och effekterna av den pågående klimatförändringen borde få alla diskussioner att handla om hur vi ska hantera klimatförändringarna på ett rättvist och snabbt sätt. Kristersson har i något uttalande sagt att ingen ska behöva ändra livsstil. Han har tydligen fyra jordklot att trolla fram eftersom avtrycket den svenska livsstilen gör idag gör slut på resurserna i en takt som motsvarar fyra jordklot. Eller hur ser resonemanget ut när han lovar sina väljare att de inte ska behöva ändra livsstil? Har han gett samma löfte till sina barn?

Dessutom – när det gäller drogmarknaden är det märkligt tyst från Kristersson om köparnas ansvar för gängkriminaliteten. Att några håller igång drogförsäljningen med sin efterfrågan behöver också påpekas.


Får media fara med osanning?

Jörgen Svensson är ansvarig utgivare på Kristianstadsbladet. Han har låtit publicera två debattartiklar som ifrågasätter att klimatförändringarna beror på mänsklig aktivitet. Artiklarna hävdar att FN:s klimatpanel IPCC styrs av odemokratiska diktaturer som vill fördela rikedomar från väst till sig själva. Dessutom är mer koldioxid i atmosfären bara bra, sägs det i artiklarna. Allt detta läser jag i ETC den 18 augusti, där Martin Hedberg också får kommentera de oriktiga påståendena. (Länk till Dagens ETC, artikel av Karin Annebäck, se nedan).

Gränsen suddas ut mellan det sanna och det osanna
”Vi har ingen policy att man inte får lov att ha fel”, säger Jörgen Svensson. Det är ett märkligt resonemang. Är det tillräckligt väl skrivet får det tydligen tryckas i Kristianstadsbladet även om det är osant. Steget från denna tidning till att i god Fox News-anda hylla Trump och hans nästan genomförda statskupp i samband med stormningen av Capitoleum 6 januari 2021 är tydligen kort. Bara för att det är falskt att hävda att trump blev bestulen på valsegern ska media inte låta bli att torgföra lögner som sanningar, tycks delar av media anse. Att så tvivel och sprida desinformation är uppenbarligen den nya mediahögerns uppgift. Uppenbarligen tror man att det är en bra taktik.

Skrämmande likheter
George Orwell kunde inte ha beskrivit det bättre hur vägen från korrekthet och sanning till dess motsats skulle kunna se ut. ”Egentligen vann väl trump valet – även om det inte finns något som bevisar det – och egentligen finns det inget klimathot, och skulle klimatet bli varmare så är det förresten bara bra…”. ”Det finns inte och skulle det finnas är det förresten bara bra…”. Likheten med extremhögerns syn på vissa hjärtefrågor är slående.

Gränsen för det rimliga tänjs ut
Det är en intressant gränsdragning vad traditionella medier ska få sprida inom ramen för sin publicistiska gärning. För varje gång medierna tänjer gränsen för vad som är rimligt att ge spridning tunnas förtroendet ut, förtroendet för vad som egentligen är sant och inte. I en värld där rykten, tyckanden och diverse åsikter ges samma – eller större – värde än fakta, forskning och kunskap blir det ju allt viktigare att skilja på åsikter och vetenskap. När Jörgen Svensson hukar bakom ”rätten att ha fel” skadar han tilltron till det tryckta ordet. Nästa gång är det kanske någon ekonomisk brottslighet som Kristianstadsbladet väljer att kalla ”olyckligt misstag” eller ett sabotage som kommer att kallas ”olycka”. Hur information kan slutta ner i propaganda visade sig tydligt under förra seklet.

Vem lurar vem?
Klimatfrågan är alltför avgörande för att tillåtas att bli relativiserad av hemmasnickrade hypoteser och bekvämlighetspolitiker, som inte vill ta ansvar för det de medverkat till. Att eldning av kol och fossila bränslen leder till koldioxid i luften och att ökningen av CO2-halten leder till global uppvärmning har varit känt i mer än hundra år och ett akut problem i decennier. De långsamma klimatförändringarna börjar nu bli allt mer synliga och konsekvenserna av mänsklighetens passivitet uppenbara. Då är det upprörande att det fortfarande finns seriösa (?) medier som låtsas som om vetenskapen och det gällande kunskapsläget inte finns. Vem är det man försöker lura? Sig själv och sina läsare?

Länktips:
Klimatkrisen påstås vara fejkad i Kristianstadsbladet: Chefredaktören: ”Folk får lov att ha fel”

Går det att samarbeta med antidemokrater?

Almedalsveckan har kommit igång igen efter pandemiuppehållet. Under sju år var jag där och gick från seminarium till seminarium, lyssnade på kloka personer och nätverkade. Det sista året jag var där var 2013. Då liknade arrangemanget alltför mycket en mässa, kände jag. Samtalen och mötena arrangerades i växande andel av organisationer med stark ekonomi. De redan starka satte dagordningen. Antidemokrater fick tältplats på gatorna, som om de vore en del av det demokratiska samtalet. Där någonstans gick Sverige vilse.

Humanismen inte längre lika viktig
I valet 2010 lyckades de kostymklädda antidemokraterna ta sig in i Riksdagen och steg för steg synliggjordes åsikter, som tidigare bara synts i perifera, privata samtal. Sociala medier skapade en ny sfär för vem som helst att sprida sina fördomar och ogrundade påståenden. En förskjutning från humanism till dess motsats ägde rum i den allmänna opinionen. Sverige skulle inte längre gå före och hjälpa flyktingar. Åkesson åkte till Turkiet och hävdade att ”Sverige är fullt”.

Är det OK att samarbeta med länder som förtrycker minoriteter?
Hur demokrater ska hantera antidemokrater är en aktuell fråga. En tydlig majoritet av NATO:s medlemsländer är fortfarande demokratier. Några av medlemsländerna har valt att inskränka medborgerliga rättigheter, medias frihet eller annat. Turkiets definition av terrorism riskerar att påverka hur Sverige kan agera för att stödja förtryckt opposition och minoriteter i olika länder. Kommer vi att tvingas enas med Erdogan i synen på oppositionella krafter i Turkiet? Att stå upp för minoriteters rättigheter är viktigt, men med NATO-processen som en nationell säkerhetsfråga, och om den då ska ses som överordnad demokratisynen, riskerar vi hamna i en helt ny situation. Går det att ha ett fullständigt transparent samarbete med en regim som inte respekterar mänskliga rättigheter?

En sorgens dag i Visby
Häromdagen mördades en kvinna i Visby under Almedagsveckan. Uppgifter gör gällande att mördaren var aktiv nazist, även om detta ännu inte har bekräftats av polisen. Både i Visby och i Ankara finns krafter som utmanar det öppna, demokratiska samhället. Vi borde ha en diskussion om var gränsen ska gå för demokratins acceptans av de antidemokratiska krafterna. Kan man överhuvudtaget lita på antidemokrater?

En regering beroende av stödet från antidemokrater
Tre borgerliga partier tänker chansa i höstens val och låta sitt regeringsalternativ vila på stödet från Åkesson. Han har skickligt agerat för att framstå som lagom mycket demokrat. Skulle han få ett verkligt inflytande på Sveriges utveckling efter valet i september kommer Sverige att förändras. Tyvärr i antidemokratisk riktning.

Bok: Isabella Lövin – Oceankänslan

Isabella Lövins bok ”Oceankänslan – om behovet av en ny berättelse” är en välskriven, personlig sammanfattning av Isabellas tolv år i politikens centrum. Hennes ingång i politiken var havsfrågorna ( med boken Tyst Hav som viktigt bidrag) och möjligheten att på riktigt förändra EU:s fiskepolitik. Med de framgångarna i ryggen fick hon överta stafettpinnen efter Åsa Romson som Miljöpartiets språkrör och hamnade på så sätt i Stefan Löfvéns regering med ansvar för biståndsfrågorna och senare miljö- och klimatfrågorna. Boken är lättläst och tillgänglig för den som intresserar sig för det politiska arbetet.

Oceankänslan (Natur & Kultur)

Detaljrikedom, namn och och intryck
Det som sticker ut en aning är hur noga hon är med namn och detaljer. Vi får följa med in i förhandlingsrummen och möta de personer som kommer från andra länder och har andra motiv för vart förhandlingarna ska leda. Hur det är att delta som kvinna i en – fortfarande – mansdominerad värld skymtar fram i en del avsnitt. Men också hur starka intrycken blir från besök i Somalia och andra länder, där svenskt bistånd gör en liten, men dock skillnad. Detaljrikedomen och sammanhangen skapar en god förståelse för både problem och möjliga lösningar på världens utmaningar.

Kortsiktigheten är ett gissel
Politiken är det möjligas konst och i några avsnitt får vi exempel på hur kompromissandet och ge-och-ta-taktiken kan göra skillnad. Framgången för The Swedish Proposal, ett svenskt förslag om reformering av EU:s handelssystem gällande utsläpp av koldioxid, får vi t.ex. följa ganska detaljerat vid förhandlingsbordet. Men också hur Riksdagens opposition tar varje chans att sätta käppar i hjulet för en sittande regering genom att anmäla förhandlingarna till konstitutionsutskottet. Vi får på så sätt en konkret inblick i det växelspel som måste råda mellan Riksdag och EU för att ny lagstiftning ska börja gälla, samtidigt som det kan locka en riksdagsminoritet att plocka poäng i det mediala spelet och försöka att ”sätta dit” en minister. (Intrycket för min del blir att tjyv- och rackarspel bara bidrar till att folk i allmänhet tappar förtroendet för demokratin. De senaste turerna kring Morgan Johansson och misstroendet från Åkesson och hans kompisar är ett aktuellt exempel).

Reflexion över demokratins väsen
Just partitaktiska motiv för att ta ställning i sakfrågor exemplifieras några gånger i boken. Hur olika partier hellre ser kortsiktig medial nytta med en viss ståndpunkt än att se till sakfrågans betydelse ur ett längre perspektiv. De exempel Isabella Lövin lyfter illustrerar hur lockande det tycks vara för en del partier att plocka poäng, egentligen suboptimera nyttan, hellre än att se till Sveriges bästa och till de lösningar som faktiskt behöver sjösättas av våra folkvalda. Denna kortsiktighet underminerar som jag ser det trovärdigheten för det demokratiska systemet. Demokrati måste innebära kompromissande och samarbete, annars landar vi i växlande majoritetsdiktaturer, som riskerar att ständigt missgynna marginaliserade medborgare, minoriteter osv. Demokrati innebär inte att majoriteten alltid ska bestämma allt. Eller att röststarka särintressen alltid ska få rätt.

Havet som symbol och konkret verklighet
Oceankänslan, som Isabella Lövin återkommer till några gånger i boken, förutsätter att människan har förmåga att lyssna och att inse hur världen hänger samman. Fascinationen över livet på planeten behöver landa i en känsla av storslagen litenhet. Det är lätt att springa vidare i ekorrhjulet och att fastna i alla webbens snabba klipp och lockelser. Vi tror att vi måste så mycket hela tiden. Vi måste inte alls. Vi har viktigare saker att göra under vår tid på jorden än att jaga bekräftelse eller pengar eller vad vi nu jagar. Vår litenhet i det stora blir tydlig på havet, oceanen. Välfunnet hittar Isabella också talespersoner från örikena i Stilla Havet, som på ett naturligt sätt beskriver hur de tvingas hantera överkonsumtionens baksidor och civilisationens misslyckanden. Länder planerar för emigration av hela befolkningar när havsnivåerna gör det omöjligt att bo kvar.

Motkrafterna
Berättelsen som behöver formuleras måste handla om vad som är möjligt, hur världen kan se ut när vi hittat ett samförstånd. Tyvärr har motkrafterna, konspirationsteoretiker, antidemokrater, trumpister och andra flyttat fram positionerna. Fakta jämställs idag alltmer med tyckande. Forskningen respekteras inte utan ses som en av flera ståndpunkter. Det samhälle som idag växer fram bygger på en överskattad identitetsjakt och gruppegoism, där bilden av individen som mer framgångsrik än grannen är viktigare än faktiska omständigheter. Att se bra ut har blivit viktigare än att må bra. Så gräver vi en grop åt oss själva och underminerar vår egen framtid.

Ska alla vara politiker?
Läs gärna Oceankänslan. Det är en välskriven och angelägen bok, som ger en insyn i det arbete som få av oss kommer i närheten av. Boken borde kunna inspirera andra att också ta ansvar och att också våga tänja på gränsen för det bekväma. Kanske alla borde praktisera som politiker en tid?


Säkra data kommer försent

Är vetenskapens självpålagda försiktighetsprincip kontraproduktiv när det gäller globala katastrofscenarier? I 30 år har vi fått regelbundna rapporter från forskarvärlden om klimatutvecklingen. IPCC:s rapport har byggt på scenarier och prognoser ur tusentals forskares studier. Sammanvägningar och sannolikhetskalkyler har skapats och gång på gång har forskarna haft en självpålagd konservativ eller försiktig tolkning av sina egna slutsatser. Man har inte velat framstå som alarmister eller för att ”i onödan” (??) ha skrämt upp befolkningar, företagsledare eller aktiemarknader.

När det kan bevisas är det försent
Gång på gång har IPCC valt att torgföra prognosmodeller som legat åt det försiktiga hållet. Forskningen, generellt sett, är ju inriktad på att vetenskapligt bevisa hur saker förhåller sig. Det betyder att när något har hänt kan forskningen berätta att det har hänt. Och visa hur man tagit reda på att det har hänt. Säkra mätdata och faktiska förlopp är i det sammanhanget betydligt mer uppskattade än prognoser. Bekymret är att när det gäller klimatet är förloppen så tröga att när väl klimatförändringarna äntligen kan bevisas att de existerar blir det i praktiken för sent att åtgärda orsakerna till förändringarna. Det är bra att FN:s generalsekreterare Guterres skramlar med alarmklockorna. Men det räcker inte. När isen har smält har den smält och när glaciärerna har runnit ut i havet finns det ingen quick-fix för att återställa nederbörd och frystemperaturer. Miljarder människor är idag beroende av ett lagom flöde från glaciärerna. Om denna färskvattentillförsel upphör – då kan vi ”snacka om folkvandringar” för att travestera Hasse Alfredsson i en berömd sketch.

Osäkerheten och det olönsamma som förändringsbromsar
Frågan är om forskarvärlden har svikit oss i sin strävan efter att alltid kunna redovisa säkra data? Har deras självpåtagna försiktighet bromsat in takten i den nödvändiga omställning världen står inför? I drygt en generation har vi fått höra att ”forskarna inte är överens” och att det finns osäkerheter i de prognoser som lämnats. Få om ens någon politiker har kunnat vinna val på att ”nu ska vi snabbt göra tidigare investeringar olönsamma”, något som ju faktiskt blir fallet när fossila investeringar skrotas i förtid. Istället har politiker som bagatelliserat klimatfrågan vunnit röster och företag med kortsiktiga vinster i fokus har gått bra, påhejade av våra AP-fonder.

Allt är inte som vanligt
Och när valet står mellan att sänka bensinskatten och att ta ansvar för klimatet väljer de flesta partier i Riksdagen att sänka bensinskatten. Det är ju val i höst. Det är som om klimathotet bara vore ett TV-spel eller en schlagertävling. Vi tycks gilla att lura oss själva, påhejade av våra folkvalda. I ett slags ömsesidigt beroende håller vi krampaktigt fast vid känslan av att allt kan fortsätta som vanligt.

Klimatfrågan ger oss inget 24 februari
Då invaderade Putin Ukraina. Och över en natt blev säkerhetspolitiken en helt avgörande fråga. ”NATO har vi sagt i decennier” sa några och dammade av sina gamla affischer. ”Vi har ju alltid övat ihop med NATO utan att ha varit medlemmar, så skillnaden är att vi nu får vara med och rösta”, sa några andra. Nästan hals över huvud kastade Sverige och Finland in sina ansökningar. Så när något händer plötsligt och nära oss kan beslut tas på några veckor. Bekymret är att klimatfrågan inte kommer att ge oss ett ”före” och ett ”efter”. Den kommer smygande. Med ändrat väder, med torka, regn, översvämningar och oväder. Med stegvisa förändringar. Som lär fortsätta under överskådlig tid även om vi lyckas bromsa CO2-utsläppen.

Någon annan någon annanstans
På fullt allvar hävdar dessutom många att det inte spelar någon roll vad vi gör. ”Någon annan” ska göra något ”någon annanstans”. De tänker säkert på den miljard människor som i dagsläget saknar rent dricksvatten. De borde veta hut. Eller den 2,5 miljard människor som saknar en toalett värd namnet. ”Skit i oss i västvärlden”, säger cynikerna, ”det är alla andra som gör fel. Det är för att de är så många i andra länder som klimatet spårar ur…” Kanske tänker de att den majoritet av världens befolkning som lever i icke-demokratiska länder på något mirakulöst och fredligt sätt ska ta makten från sina egennyttiga, korrupta makthavare och rätta till alla fel…. Förnekelsen av det egna ansvaret har många ansikten. Liksom egoismen.

Jag undrar vad dessa ”någon-annan-någon-annanstans”-människor säger till sina barn och barnbarn. ”Men jag tjänade bra med pengar i alla fall” ?


Hur ser det ut med ism-erna?

Hur ser det ut med de politiska ideologierna idag? Kartan från 1900-talet tycks inte längre stämma. Låt oss titta på några ideologier och vart de tagit vägen.

Kommunism – vad är det idag?
Det kommunistiska Kina är idag en stat som exploaterar människa och miljö genom att landet har tagit sig en allt starkare ställning som en ekonomisk stormakt. Den cyniska kapitalismen i kinesisk tappning berikar några individer, men framför allt stärks partiet/staten, samtidigt som mänskliga rättigheter systematiskt åsidosätts. Den definition vi haft av begreppet ”kommunism” hänger inte ihop med verklighetens Kina.

Konservativa har blivit nationalister
Konservativa partier i olika länder har också på senare år förändrats. Om konservativismen en gång i tiden betonade bevarandet och värnandet av resurser och uppnått välstånd tycks dagens konservativa mest vilja sprida nationalistiska budskap, gärna i konflikt med olika etniska grupper, som man inte vill inkludera i ett konservativt ”vi”. Den högljudda extremhögern som hyllar trump, Modi eller Bolsonari har tagit plats på bekostnad av den konservativism som personifierades av äldre tiders välbärgade och bildade överklass, som såg status quo som det optimala.

Marknadens politiska gren
Ännu märkligare är hur den idéburna liberalismen tycks ha försvunnit för att lämna plats åt en ohämmad marknadsliberalism. Det är inte längre idén om människans inre utveckling, yttrandefrihet och religionsfrihet som liberalismen handlar om. Det är påtagligt hur liberaler idag ensidigt ställer sig bakom marknadsaktörernas agendor. Oavsett om det är koncernskolornas miljardvinster från skattesystemet (där den offentliga skolan tvingas betala ägarnas ökande vinster) eller om det handlar om NATO och det militärindustriella komplexet, där vapenindustrins aktier och framtida vinster är det som lockar, eller om det handlar om den storskaliga energisektorns ideologiska låsningar vid miljardprojekt knutna till storskalig kärnkraft – alla dessa exempel illustrerar hur ensidigt liberaler idag ser sin roll som marknadens politiska gren.

Demokratisk socialism
Socialismen – tanken på att det gemensamt ägda och där staten är en aktiv ägare och garant för kvalitet, likabehandling och rättvisa villkor – är på tillbakagång. Det finns naturligtvis en demokratisk vänster, som gärna ser en kombination av demokratiska fri- och rättigheter och en sund ekonomisk utveckling, där ägandet och vinsterna fördelas på ett sätt som minskar de ekonomiska klyftorna i samhället. Bekymret för socialisterna är att den traditionella marknadsekonomin är så mycket mer effektiv i att generera vinst. Privat vinst lockar till mer entreprenörskap och risktagande än gemensam vinst. Egoismen är idag starkare än solidariteten som fenomen.

Den gröna ideologin
Den gröna ideologin har också svårt att få fotfäste. I korsdraget mellan nyhögerns nationalism och ultraliberalernas vinstjakt är det svårt att få gehör för ett annat sätt att se på människans roll i helheten. Ansvarstagande och framtidsfokus passar inte in i det dagliga flåset efter kortsiktiga kickar, vinst på andras bekostnad och egotrippar. Att bry sig om hur ekosystemen mår är uppenbarligen ointressant när medias lyhörda fokus ligger på påhittade nyheter om vem som vill gifta sig med vem i direktsändning. Och att det egna beteendet skadar vår livsmiljö och klimatet är det få som tycks vilja ta till sig ens på en elementär nivå. Inte ens Greta Thunberg tycks kunna ändra på detta. Tyckande har blivit lika viktigt som kunskap i det nya sociala landskapet.

Vi ser hur de auktoritära agerar
Putins krig mot Ukraina har i alla fall synliggjort att det finns demokratiska värden att försvara, att auktoritära regimer inte tvekar att ta till vapen för att hävda sina intressen. Vi har sett det i Assads Syrien, hur Etiopiens styre begår folkmord mot sin egen Tigray-provins, hur Modi i Indien och Bolsonaro i Brasilien beter sig mot den egna befolkningens minoriteter. Och vi ser hur uppemot var tredje svensk man sympatiserar med SD, som har tydliga auktoritära ambitioner med sin politik. SD säger själva att de vill ta kontroll över media och över utbildningssystemet. Argumenten från 1930-talet ekar ljudligt.

Regering för hela befolkningen
Demokrati är inte majoritetens diktatur. Efter ett val ska de vinnande 51 procenten sluta betrakta de resterande 49 procenten som motståndare som ska bekämpas. Polariseringen som uppstår i ett val måste upphöra efter valet och den folkvalda majoriteten måste se till hela befolkningens väl och ve. Naturligtvis med utgångspunkt i de reformer man gått till val på, men inte för att behandla halva befolkningen som fiender utan som en minoritet som ska respekteras. De kontraster media gärna lyfter fram är många gånger överdrivna och en del av dramaturgin för att locka tittare och klick.

Demokrati eller inte
Min slutsats är att den stora skillnaden idag å ena sidan går mellan länder som upprätthåller ett flerpartisystem med regelbundna demokratiska val, med begränsad korruption, med tydliga mänskliga fri- och rättigheter, samt å andra sidan auktoritärt styrda länder som i varierande grad begränsar just dessa kännetecken. Vilka ideologiska etiketter som ska sättas på olika makthavare är sekundärt. Därför blir valet mellan Biden och Putin självklart för alla demokrater.


Journalister behöver ställa rätt frågor

Jag lyssnar på Ekots lördagsintervju med Ebba Busch den 23 april och förfäras naturligtvis av hennes budskap att polisen borde skjuta skarpt in i folkmassor. Hon saknar hundratals skadade islamister och kriminella och vill att polisen skjuter skarpt i syfte att skada, och potentiellt döda, människor som attackerar polisen.

Hemläxa
Ådalen 1931 tycks vara något Ebba Busch gärna återupplever, det var det gången myndighetspersoner senast sköt skarpt mot civila i vårt land. Hon kanske borde läsa tio Guds bud igen, det finns något där om att du icke ska dräpa. Men människokärlek är väl inget som hon tror att hon vinner val på, snarare är det som en kompromisslös Thatcher hon vill framtona.

Bensinpriset i relation till klimatet?
En annan svaghet med lördagsintervjun ligger faktiskt på journalisten som intervjuar. I avsnittet om bensinprissänkningen försöker frågeställaren koppla ihop det av högern önskade svenska undantaget från EU:s regelverk på energisidan med hur Polen och Ungern åsidosatt EU:s regler. Men den logiska följdfrågan hade ju varit om Sverige nu ska pausa klimatarbetet. Om högerns ledare inte menar allvar med Parisavtalet vore det väl bra att få veta det. Priset på fossila drivmedel kommer att vara beroende av hur världsmarknaden tolkar Putin-kriget och riskerna för störningar i försörjningen till följd av detta krig. Priset kommer troligen åka upp och ner. Men journalisten frågade inget om klimatpolitiken. Trots att det är en uppenbar konsekvens av den politik högern driver, att klimatfrågan skjuts på framtiden och det blir nästa generation som får ännu svårare att klara en omställning. Det är som att diskutera en Valborgsmässoeld när skogen i närheten brinner. Först ska vi njuta av brasan – släcka i skogen är inte så viktigt.

Politiker får ofta favoritfrågor
Det är påfallande ofta som journalister väljer att inte ställa frågor till partiledarna inom områden de inte prioriterar och där svaren skulle bli mer svävande. Varför är det så? Gång på gång får partiledarna i STV:s intervjuer frågor inom sina favoritområden och mycket mer sällan inom områden de har en mer otydlig eller obefintlig politik. KD får vårdfrågor, MP får miljöfrågor, C får landsbygdsfrågor, M får frågor om resurser till polisen, SD får frågor om invandring osv. När det är avvägningen mellan alla politikens delfrågor som faktiskt är avgörande. Journalisterna måste bli bättre på att tvinga fram tydligare prioriteringssvar, så att väljarna får en tydlig bild av vad partierna prioriterar upp respektive ner.

Särintresse eller allmänintresse?
Ett sådant prioriteringsexempel är det fria företagandet inom vård, skola och omsorg i relation till det allmänna behovet av tillgång till vård, skola och omsorg. Vinsterna för skolkoncerner är viktigare för de borgerliga plus SD än att alla skolelever får rimliga resurser. Man gömmer sig bakom begrepp som ”hotad valfrihet” när vinstjakten ska försvaras. Men nu finns mycket information om hur skolpengssystemet systematiskt dränerar de kommunala skolorna. Varje gång en kommun tar hand om en elev som behöver extra resurser ökar bidragen till den skolkoncern som valde att INTE ta emot den resurskrävande eleven. Dubbel vinst för koncernen: man slipper kostnaden men får intäkt som om man hade haft kostnaden. Duktiga(re) journalister hade kunnat borra i denna fråga och fråga skolkoncernsförsvararna varför vinster är viktigare än att alla barn får en bra skolgång.

Jag tror att en väg framåt inför valet i september är att vi tipsar journalister om frågor de bör ställa. När tillräckligt många föreslår samma sak….

När blir förändringen en nyhet?

Samhället står inför stora förändringar, det sker en ständig utveckling som vi måste förhålla oss till. Vi kan välja en reaktiv anpassning eller att proaktivt vara medskapande i dynamiska processer. Det är vårt val. Ett tredje alternativ är naturligtvis att förstöra för andra, att destruktivt och på ett omänskligt sätt försvåra för verkliga eller påhittade fiender att finna en väg framåt. Putin-vägen är en återvändsgränd, så den släpper vi just nu.

Det mänskliga samhället
Det är människor som bygger det mänskliga och rättvisa samhället med rimliga levnadsvillkor. Politiken fördelar resurser, näringslivet optimerar resursanvändningen – tyvärr på ett sätt som sällan gynnar alla, och parallellt med allt som händer får vi chansen att utvecklas som människor i ett sökande efter kunskap, gemenskap, kulturell och social utveckling osv. Utan en slags mening med livet blir tillvaron avhumaniserad. Idéer, tankar, drömmar och målsättningar måste få ta plats, något som de auktoritära krafterna i världen gör allt för att bekämpa där de kan.

Allt kan inte fortsätta som vanligt
Förändringarna i vår omvärld ställer krav på oss att tänka nytt, tänka om och att sträva efter delvis andra mål. Om vi gör av med för mycket energi så måste vi faktiskt tänka nytt. Om vi förbrukar resurser i en ohållbar takt så duger inte ”business as usual”. Om en affärsmodell står i strid med de långsiktiga förutsättningarna för en värld i balans kan vi inte låtsas att allt kan fortsätta som vanligt. Utbildning, fortbildning och andra former för kunskapsförändring måste till. Industrin börjar förstå detta.

Även utan hållbarhetsparametrar kommer många behöva utbildning
I en artikel på nätet läser jag (se länk nedan) att hälften av Sveriges industriarbetare behöver utbildning inom 3 år. För att vara anställningsbara och konkurrenskraftiga på en föränderlig marknad. Och då nämns inte energiomställningen. råvarufrågorna eller vår orimliga spridning av kemikalier och föroreningar i texten. Man kan nästan utgå ifrån att siffran 50 % handlar om behovet vid en fortsatt marknadsekonomisk utveckling som den nuvarande, där företagsnytta (ägarnytta) hela tiden går före samhällsnytta och framtidsnytta.

Och om allt skulle räknas…?
Man undrar hur många industriarbetare (och ekonomer, och administratörer, och, och…) som skulle behöva utbildning om fundamenten för vår ekonomi skulle justeras? Och hur många av utbildarna på högskolor och annorstädes som också skulle behöva lära nytt? Det talas ingenting i den offentliga debatten om detta större behov. Som om alla skulle kunna fortsätta på den utstakade vägen utan att drastiskt behöva förändra CO2-utsläppsnivåerna osv.

När blir omställningen en nyhet?
Är det för att ingen ser någon uppsida eller positiv effekt av förändringen? Är det för att vi gillar att lura oss själva? Är det för att politiker hellre sänker skatten på bensin än att förklara för folk att ”snart blir det värre” ? Varför ställer ingen journalist de obekväma frågorna? När blir den nödvändiga samhällsförändringen en nyhet i flödet?

Länktips:
artikel på underhall punkt se om behovet av utbildning

Vilhelm Mobergs ord talar till oss idag

”Det ofria ordets tid” är en bok som samlar ett antal av Vilhelm Mobergs texter från 40-talet och framåt. Det var ofred i världen. På nära håll krigade grannländer, stormakter och diktatorer om herravälde över mer än vad de hade. Boken gavs ut på 90-talet av Vilhelm Moberg-sällskapet och har en initierad inledning, ett förord, av Anna-Karin Carlstoft, som sätter in texterna i ett politiskt och kulturellt sammanhang. Sanningen och modet att säga sanningen kan sägas vara en röd tråd i hela boken. Rättspatos är ett ord som dyker upp. Vilhelm Moberg såg det han ogillade och beskrev det på ett sätt som inte kunde missförstås. Det sorgliga är att boken är viktig idag.

Finland en förebild för Putins anfall på Ukraina?
Sverige såg på när Stalin anföll Finland 1939. Finland hade blivit ett fritt land bara ett 20-tal år tidigare och varit en självstyrande del i tsardömet sedan Sverige förlorade Finland 1809. Stalin såg på Finland på ett sätt som drygt 80 år senare Putin skulle se på Ukraina. En buffert, där det fanns ryska intressen, ryskspråkig befolkning och land att erövra. I det finska vinterkriget 1939-1940 förlorade Finland 10 procent av sin landyta och drygt 20 000 soldater. I Leningrad svalt 10 000 personer ihjäl eftersom den sovjetiska militären tog hand om all transportkapacitet. Från Sverige ställde knappt 10 000 frivilliga upp på den finska sidan. Övriga Norden hade ännu inte drabbats av kriget. Det skulle dröja till april 1940, då Hitler såg det strategiskt viktiga i att besätta Danmark och Norge. Den norska frihetskampen blev något som Wilhelm Moberg aktivt engagerade sig i.

Bakgrunden till transiteringstrafiken 1940 – 1943
Den svenska samlingsregeringen under Per Albin Hanssons ledning tassade synnerligen försiktigt för att inte stöta sig med den tyske ledaren, som i Sverige hade många supportrar. Per-Albin Hansson ville inte dra in Sverige i kriget och formulerade tydligt att vi stod neutrala. Inget av de krigande länderna skulle se Sverige som fiende, var tanken. Ännu var Hitler och Stalin på samma sida. Motståndet i väst bestod av en i praktiken besegrad fransk militär och en beslutsam brittisk motståndsanda, där Winston Churchill envetet höll fast vid motstånd och kamp mot de aggressiva tyskarna. USA förhöll sig passiva. Den svenska regeringen tillät i juni 1940 transiteringstransporter av tyska trupper genom Sverige. Det hette att det var soldater på permission, men i praktiken handlade det om att Tyskland behövde flytta trupp och att göra detta till sjöss var farligt – desto säkrare var det att använda svenska järnvägar.

Det kan gå fort från demokrati till ett slutet samhälle
I den svenska debatten var det känsligt att ifrågasätta regeringens handläggning, och trots att kritik riktades mot den svenska hjälpsamheten gentemot Tyskland kunde ändå transiteringarna fortsätta under drygt 3 år till augusti 1943. Riksdagen fick aldrig möjlighet att ta ställning till permittenttågen, avtalet gjordes upp mellan regeringarna i Tyskland och Sverige. I kris- och krigstider handlar det om snabba beslut, som heller inte alltid kan ställas under demokratisk kontroll. Det är viktigt att inse vilken avgörande betydelse det har att det finns en öppen debatt och en fri tillgång till korrekt information. I glidningen från ett öppet till ett mer slutet samhälle, där kontrollen över verklighetsbeskrivningen kan bli avgörande, är det viktigt att vara observant på vem som vinner på att vinkla sanningen.

Det är viktigt att sanningen får sägas
Wilhelm Mobergs enträgna ifrågasättande av den svenska regeringens undfallande attityd gentemot Tyskland sticker ut. Det var till stor del genom att publicera sina texter i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där Torgny Segerstedt var chefredaktör, som Moberg kunde nå ut till allmänheten. En handfull andra tidningar ställde sig på det fria ordets sida. Hur lätt det är att glida in i en icke-demokratisk, auktoritär, samhällsstruktur visar exemplen från andra världskriget. Det blir tydliga varningar till oss i nutid att det är lätt att frångå stolta principer om öppenhet och demokrati när verkliga hot tar form. Vi ser nu hur ryska statligt kontrollerade medier beskriver kriget i Ukraina som att ryska trupper gjort en god insats och bekämpat fascister i Ukraina. När det i själva verket är ryssarna själva som stått för människofientliga och vidriga handlingar mot civilbefolkningen i Ukraina.

Låt oss lära av historien och inte släppa fram de auktoritära krafterna
Vilhelm Moberg visar oss hur viktigt det är att försvara det fria ordet för att stå upp för det fria, öppna, demokratiska samhället. Alla de svenska partier som inför valet i höst tänker låta ett eventuellt maktinnehav baseras på stöd från autoritära krafter, som SD, behöver ta sig en ordentlig funderare. Vad är det för mekanismer och processer man då öppnar upp för? Vilka inskränkningar i det fria ordet och det demokratiska samhället är det man därmed öppnar dörren för?

Bättre frågor till politikerna, tack!

Anders Holmberg på SVT har ett intervjuformat som kallas 30 minuter, där han intervjuar makthavare och följer upp ett fåtal frågor med följdfrågor. Senast i raden hade han Ebba Busch i intervjustolen. Jag tycker att Anders Holmberg missade några viktiga frågor, som hade varit intressant att få svar på.

KD, sjukvården och frågorna som inte ställdes
När det gäller frågan om att staten ska ta kontroll över sjukvården, så som KD vill, hade det varit intressant med följdfrågor kring vad denna statliga kontroll skulle handla om. Ansvar för fastigheter, för personal, för utbildning, för lokalisering av verksamheter, för kompetens- och resursfördelning mer likvärdigt över landet – eller vad är det KD ser som statens uppgift i ett mer centraliserat sjukvårdssystem? Finns det inte risk för att beslut blir långsammare, att lokala behov åsidosätts etc när besluten ska tas centralt? Ökar därmed inte risken att skillnaderna mellan städer och glesbygd ökar ytterligare? Och hur ser KD på privatiseringsfrågorna mot bakgrund av en statlig kontroll? Vill KD öka insynen i de privata verksamheterna och/eller förändra regelverken så att det blir mer eller mindre lönsamt för privata företag och koncerner att etablera sig och tjäna pengar på vården? Motståndarsidan, socialdemokraterna, har ju flaggat för att återta samhällets kontroll av privata aktörer mot bakgrund av de skenande kostnader som privatiseringarna sägs ha lett till – hur ser KD på detta? Är det ett mer tudelat sjukvårdssystem med ett privat och ett samhällskontrollerat system KD strävar efter? Eller är likvärdigheten i tillgången vårdresurser viktigare än etableringsrätten? Hur ser KD långsiktigt på samhällets ansvar för helheten om en stor del av ansvaret för sjukvården läggs på privata verksamheter, där lönsamheten alltid har förtur? Är inte detta ett problem?

Om jag gömmer en flykting – vem ska jag då rösta på?
En annan fråga som hade varit intressant att få Busch:s svar på är hur KD ser på den kristna traditionen av att ”hjälpa sin nästa” mot bakgrund av den mycket restriktiva invandrings- och flyktingpolitik KD numera står bakom. Det finns många i Sverige som ägnar ledig tid åt frivilligorganisationer som Röda Korset och Rädda Barnen. Medmänsklighet och humanism har i det nya debattklimatet tappat mark till förmån för strängare regelverk och synen att Sverige inte ska välkomna flyktingar på samma sätt som tidigare. Hur ska en väljare, som kanske ägnar mycket ledig tid åt att hjälpa människor på flykt, tänka? Vilket parti hör en väljare hemma i, där vederbörande ser det som en livsuppgift att ta hand om och hjälpa utsatta människor? Det hade varit intressant att höra KD:s ledare tala om balansen mellan tuffa regelverk och medmänskliga villkor i en orättvis värld.

Synliggör hur viktiga frågor är relativt varandra!
Generellt borde Anders Holmberg försöka att hitta sakfrågor att ta upp med partiledarna som på ett tydligt sätt hjälper tittarna att väga in hur väl partiets ståndpunkter och värderingar stämmer med tittarnas egna ståndpunkter och värderingar. Ibland har de frågor han tagit upp varit av detaljkaraktär, som tittarna knappast har som vägledande frågor för att kunna ta ställning till partiet. Till kommande serier av utfrågningar kunde det t.ex. vara intressant att ge partiledaren tio – femton stycken bollar eller kulor att lägga i olika korgar. För att illustrera hur viktiga olika frågor är. Ett antal korgar med tunga frågor kan då fyllas med valfritt antal kulor för att ge partiledaren chans att markera angelägenhetsgraden kring olika frågor.

Detaljförslag
Korgarna skulle t.ex. kunna heta ”Klimat och miljö”, ”Försvar och säkerhetspolitik”, ”Brottsbekämpning”, ”Sysselsättning” , ”Sjukvård”, ”Skola” och ”Annat”. Någon partiledare skulle kunna lägga alla kulor i ”Annat”-korgen och hävda att ”Invandring” är den viktigaste frågan. Något annat partis företrädare skulle kunna lägga kulor i ”Annat” och hävda att ”Ekonomisk rättvisa” är en viktig fråga. Osv. framför allt får tittarna en synlig illustration till vad partierna själva anser vara viktigast att arbeta med.

Förståelsen är viktigast – inte bilden av partiledarens förmåga
Den fysiska representationen av vad politik innebär tog redan Ny Demokrati till Riksdagen för 30 år sedan, när Bert Karlsson och hans greve staplade ölbackar på scenen. Att synliggöra frågor och avvägningarna mellan angelägna delfrågor är, tror jag, väldigt viktigt för att öka förståelsen för den politiska debatten. Det är tittarna SVT ska hjälpa att förstå de folkvaldas prioriteringar och dagordning; programmen ska inte gå ut på att vinna en diskussion med en partiledare eller att få partiledaren att framstå som motsägelsefull och osäker.