Sedan 2015 har jag intresserat mig för cirkulär ekonomi. Och på senare år allt mer insett att det inte räcker att fokusera på optimerade materialflöden. Det räcker inte att se till att alla producerade varor och alla material används om och om igen. En del av aktörer i återvinningsbranschen strävar efter att öka returflödena för att få upp volymer och lönsamhet, skapa underlag för storskalig återanvändning på materialnivå. Det kan finnas behov av detta, men det är absolut inte de ansträngningarna som kommer att få ner efterfrågan på råvaror och hejda överanvändningen av resurser. Vi måste fokusera mer på ekonomidelen av cirkulär ekonomi.
Kort om vad det handlar om Det för alldeles för långt att i det här formatet, i en kortfattad bloggtext beskriva de ganska komplicerade samband som behöver belysas och förändras. Låt mig kort peka på ett par saker. Så kan den som blir nyfiken hör av sig för att få mer information.
Vi behöver en ny moms En viktig dellösning är att etablera en ny moms på EU-nivå. Momsen är till sin karaktär linjär och växer med överproduktion och överkonsumtion. Vi behöver moms i någon form för att finansiera en del av samhällets insatser, men momsen låser fast regeringar och finansministrar i ett system som blir konserverande. Vi behöver en ny moms på EU-nivå, en moms som inte bygger på den linjära logiken och kortsiktighet. Men det räcker inte.
Redovisning, ägande och att motverka dagens suboptimering Vi behöver parallella sätt att redovisa företag och verksamheter. Dagens fokus på kortsiktighet och vinstredovisning illustrerar inte vilken nytta en verksamhet gör för ett framtid hållbart samhälle. Företag måste på möjlighet att redovisa sin verksamhet på flera olika sätt, gärna samtidigt, och beskattas och värderas utifrån fler värdeskalor. Dagens system gynnar ytterst externa aktieägare och inte verksamheter som tar ansvar för framtiden. Vi behöver balansera kortsiktiga vinstintressen med långsiktigt ansvarstagande.
Vilken nytta gör ett företag, nu och för framtiden? Den nytta en verksamhet gör behöver också illustreras och belönas på ett nytt sätt. I den analys jag gör har jag har hittat åtminstone fyra sätt att synliggöra verksamheters nytta. I relation till individen, givetvis i relation till företaget som sådant, men också i relation till samhällsnytta och det jag kallar framtidsnytta. Är företaget bra eller dåligt för nutiden respektive för framtiden?
Om någon vill veta mer om de här idéerna för ni höra av er. Jag sitter inne med alla svar, men det finns komponenter i detta som behöver stötas och blötas för att framtiden ska kunna bli hållbar.
Det brukar heta att ökad tillväxt och skattesänkningar bidrar till att det skapas jobb. Förutom att just kontinuerlig tillväxt kan ifrågasättas om den ens är teoretisk möjlig över tid, så finns det en outtalad motsägelse i de budskap som brukar föras fram av de politiker som säger sig lyssna på näringslivet och tala om ”arbetslinjen”. Deras argumentation hänger inte ihop.
Vinst i företaget är inte alltid positivt Jobb skapas i vissa branscher. Men lönekostnader är alltid en mycket stor del av företagens totala kostnader. Rationaliseringar, automatiseringar och sådana åtgärder ligger alltid högt upp på att-göra-listan för den VD som vill öka lönsamheten. Inte minst i de företag som har ett betydande ägande, via aktier och fonder, utanför företaget är det avkastningskraven och aktiekurser som är vägledande. De anonyma ägarna bryr sig inte om sysselsättningsgraden. De vill ha kunna sälja sina aktier med vinst och fram till dess också kunna få några aktieutdelningar på vägen. När det går bra för företagen, sett ur aktieägarnas perspektiv, går det ofta sämre för sysselsättningen.
Effektiviseringar = personalminskningar Den här motsättningen mellan vad som är bra för ägarna respektive vad som är bra för samhället och skatteintäkterna kommer sällan till uttryck. Företag som ”går bra” är kanske bra för ägarna, men sänker kanske samtidigt sysselsättningsgraden. När ”företagsdoktorer” och andra ska göra företag attraktiva för aktieemissioner är det sällan ökad personaltäthet de laborerar med, snarare är det uppköp av andra företag, sammanslagningar och effektiviseringar (läs personalminskningar) som ligger i potten. Även väl etablerade företag använder personalstyrkan som ett slags ”gummiband” för att hantera konjunkturer. I dåliga tider avskedas folk, i goda tider kör man nattskift och ökar tillfälligt bemanningen.
Hög sysselsättning är olönsamt Så när politiker talar om företagsvänlig politik och hur bra det går för företagen så nämner de sällan just denna motsättning, där företagens värde och attraktivitet ökar när de minskar personaltätheten. Sysselsättningen står i omvänd proportion till lönsamheten. Detta blir sällan uppmärksammat.
Mer pengar till höginkomsttagare är inte bra för samhället Den andra missuppfattningen jag vill peka på här är att det skulle gynna sysselsättningen och ekonomin i stort om högavlönade får skattesänkningar (så att de kan konsumera mera). Det stämmer inte. Tvärtom ökar ju risken för att ett större tillgängligt belopp för höginkomsttagaren används på ett för samhällsekonomin ogynnsamt sätt. En oplanerad weekendresa till London som nu kan bli verklighet gynnar inte svensk ekonomi. (Särskilt inte när flygskatten slopats). Och när nu RUT- och ROT-avdragen höjs ökar istället sannolikheten för att de branscher som utnyttjar personal växer och stand-by-anställda med dåliga anställningsvillkor fastnar i cyniska företags upplägg, där det handlar om att erbjuda hemleveranser, husdjurspassning eller städning till en privilegierad målgrupp.
Ökade klyftor är målet Upptrissade hus- och lägenhetspriser ökar egentligen inte sysselsättningen utan skapar enbart ytterligare klyftor och ökad belåning. När höginkomsttagare nu gynnas av Tidöregeringens politik finns ingen koppling till en allmän positiv samhällsutveckling, snarare precis tvärtom. Klyftorna riskerar att öka och låginkomsttagare får ännu svårare att skaffa sig en bostad i attraktiva områden. Men det är väl en medveten politik, som Tidöregeringen driver, där målet är större skillnader och att höginkomsttagare kan köpa tjänster av låginkomsttagare. Klyftorna ska öka, det är väl det som är meningen, så att det ”ska löna sig att arbeta”, som det heter i dimridåerna, men egentligen bara handlar om att riva decennier av framgångsrikt arbete för ökad ekonomisk jämställdhet.
Pengar i omlopp ger sysselsättning Inlåsta privata och värdesäkrade diamanter i ett kassaskåp ökar inte sysselsättningen, men om pengarna hade stannat hos staten hade de blivit omsatta. En stödlärare i en klass hade kunnat få jobb, en förskola hade kunnat byggas. Fler hade fått jobb. Sysselsättningen hade kunnat öka.
Hotell-exemplet är tydligt Att högern samtidigt missar att även företagen vinner på att fler kan efterfråga produkter och tjänster är en ironi i sammanhanget. I sin yttersta konsekvens leder ju denna modell till att bara en kund till slut kommer att ha råd att bo på hotellet, den kund som kan betala 50 000 kronor för sin frukost. Istället för att 500 gäster betalar en hundralapp. Även kapitalisterna vinner på en jämlik ekonomisk politik, men detta enkla faktum blundar de för.
Reklamen visar vad som är visionen Politiken illustreras tydligast av de återkommande bilreklamfilmer som flimrar förbi på TV. Det är alltid ett ensamt fordon i en öde stad eller på en ödslig väg. En kund. Ensam. Så totalt fel och så himla tråkigt.
En person jag känner genom föreningslivet, Magnus, la nyligen ut en egen historia på Facebook, där det han beskriver blir en påminnelse om hur ekonomin fungerar, eller snarare inte fungerar. Han hade anlitat en elfirma för ett uppdrag och fick därefter en faktura med orimliga höga belopp. När han bestred fakturan gick det hela till inkasso. Och där fortsatte problemen. Inkassobolaget gick på elfirmans linje och drev på för att få in pengarna. Där kunde det tagit slut.
Många blir rädda Många som får inkassokrav på sig är naturligtvis rädda att få betalningsanmärkningar och dessutom vet man ju hur kraven växer när en obetald faktura drivs in. Att hantera ett ärende kostar ju och många gånger växer ursprungskravet till det mångdubbla. I det fall som jag nämnde här inledningsvis ledde samtalen så småningom till att inkassobolaget, i detta fall Svea Inkasso, gick med på att ”pausa” kravet. Vilket i sig kanske låter bra, men som Magnus skrev på Facebook, det finns inget ”paussystem” i systemet av faktura- och betalningskrav. Antingen har företaget ett berättigat krav eller inte. Det finns inget ”pausat” krav.
Dolda problem och olika motiv för att inte gå vidare Sista ordet är kanske inte sagt i Magnus historia och det är kanske inte det viktigaste ur principiellt perspektiv. Det mest intressanta är hur två olika aktörer beter sig och vilka konsekvenser det kan ha om man tänker på helheten. Hur många ”saltade” fakturor slinker igenom varje dag? Dels för att kunden inte vet vad som är ett rimligt pris, dels för att kunden inte vet hur man klagar eller kanske heller inte vågar klaga. Och hur många fakturor till industrin, till kommuner och regioner slinker igenom för att ”det är ju någon annan som betalar, så varför ska jag krångla…?”. Och hur ser uppföljningen ut när budgetar överskrids? Accepteras pris- och kostnadshöjningar eller ifrågasätts fakturor?
Inkassobranschen – lätt förtjänta pengar? Och så inkassobranschen, som ju väldigt långt kan automatisera sin handläggning. Faktura in, addera avgift, kräv kunden. Goda marginaler och små risker. Hur sker egentligen kontrollen av inkassoföretagen? Ägs de av den organiserade brottsligheten? Har de ”torpeder” att skicka ut om fakturor blir obetalda? Hur långt från ett maffialiknande system befinner vi oss? Hur ser samhällets skyddsmekanismer egentligen ut? Hur ser ägarstrukturerna ut, hur agerar bankerna och andra intressenter? Här anar man att det finns en gråzon, ungefär som visades i den uppmärksammade dokumentären ”Den svarta svanen” som SVT visade nyligen. Advokater och jurister som inte tvekar att genomföra enstaka eller systematiska tjänster åt personer som inte alltid följer lagen.
Viktigt med kontroller Nu kanske inte just Svea Inkasso hör till ”skurkarna”, det vet jag inte. Man har drygt 2000 anställda och omsätter 4 miljarder i moderbolaget. Hur ägarstrukturen ser ut framgår inte av hemsidan. Men principiellt är risken uppenbar att lätt förtjänta pengar lockar fel typ av intressen. Vi behöver ha en tät och rimlig kontroll av hur inkassoverksamhet bedrivs i Sverige och helst med samarbeten inom EU för att försvåra för skurkarna. I Sverige är det sedan 1 januari 2024 Finansinspektionen som har hand om tillsynen. Man får hoppas att de har resurser att ställa även obekväma frågor.
Det senaste året har jag skrivit flera gånger om kärnkraften. ( Uppdatering med en bild den 12 dec 2024, se längs ner i filen). Det finns ingen anledning att upprepa alla argument. (Länkar till de senaste inläggen längst ner i denna fil). Det som nu hänt är att Tidöregeringen har landat i att det enda sättet att förverkliga löftet om ny kärnkraft är att skattevägen säkra finansieringen och att dessutom binda elpriset i decennier till en garantinivå, ungefär som man gjort i Storbritannien. Det är många miljarder som Tidöregeringen på detta sätt låser upp i ett specifikt energislag. Och ingen vet hur utfallet blir, vem som egentligen ska betala.
Sämsta tänkbara mix av marknadsintresse och statligt ansvar Energiexport sker på en öppen marknad och det blir ju märkligt om de nya verken ska exportera till underpris för att därefter få kompensation från oss skattebetalare för den låga prisnivå som exporten inneburit. På ett sätt påminner hela upplägget om hur skolkoncerner numera plundrar staten på bidrag per elev, pengar som hamnar utomlands hos skolkoncernägare utan intresse för att eleverna får bästa möjliga skolgång. Vinst viktigare än allt annat… Det går inte att sätta vinstjakten före samhällsnyttan. Vare sig det gäller skolan eller energisektorn.
Säkerhet kostar Hur man än vrider och vänder på förslaget kommer det att bli dyrt, det blir försenat (som alla projekt blir utanför Kina) och det blir inte teknikneutralt, så som det hette före valet 2022. Att det blir dyrt att bygga nya kärnkraftverk hänger bl a ihop med erfarenheterna från Fukushima och från Forsmark, där anläggningarna visade sig vara beroende av en säker extern strömförsörjning. I fallet Fukushima gick olyckan inte att förhindra. I Forsmark var det ren tur att den externa strömförsörjningen, dieselaggregaten, startade. Två av fyra gjorde det inte när kontrollrummet var helt svart. Det hade kunnat gå helt åt pipan. (Jag har skrivit om Forsmark-incidenten tidigare).
Vem ska tjäna pengar? Producent eller konsument? Det som få eller ingen journalist frågar vid presskonferenserna är hur kalkylen är tänkt att fördelas. Är det ägarna som ska tjäna mycket på driften av kärnkraften så att investeringarna lönar sig? Eller är det industrin som ska få billig el till varje pris? Och ska konsumenterna bli de som egentligen står för notan? Hur går detta ihop med en fri marknad? Både producenterna, industrin och konsumenterna kan inte tjäna på att elen blir dyr från kärnkraftverken. Varför borrar ingen journalist i den omöjliga ekvationen att det kommer bli omöjligt att sälja det dyraste energislaget? Är det ett förstatligande av energisektorn Tidöregeringen räknar med? Så att alla skattebetalare ska stå för förlusterna? I 20 år har Sverige haft en nettoexport av el över tid. På senare på har det handlat om ungefär 10 procent av den årliga produktionen. Detta har byggt på att vi haft ett konkurrensmässigt pris och ett överskott att sälja. Tidvis har också våra befintliga kärnkraftverk tagits ur drift, helt enkelt för att inte driva dem med förlust. Det brukar kallas planerade driftstopp, men påtagligt ofta har återstarten varit oplanerad. Med Tidöregeringens förslag blir antingen elen osåld eller så säljs den med förlust, en förlust som skattekollektivet, vi alla, kommer att få täcka i decennier. Det är precis så dumt som det låter.
Det går inte att räkna hem ny kärnkraft Faktum är naturligtvis att Tidöregeringen har kommit till vägs ände. Ingen industri, ingen bank, ingen investerare ser en uppsida i de kalkyler som finns. Det kommer inte gå att räkna hem nya kärnkraftverk. Inte ens de små ”modulära” enheterna kommer att kunna ge en vettig kalkyl för både producent och konsument. Särskilt som både USA och Frankrike lagt ner sina mest lovande försök i serieproduktion av ”små” kärnkraftverk (stora som fotbollsplaner). Och Blykalla, med sin blykylning, vet ingen om kyltekniken kommer att fungera i den skala som erfordras och med den säkerhet som kommer att krävas. Blykalla-verken är dessutom engångs-enheter utan en tanke på kretsloppsanpassning. Och Putin har också visat i realtid i Ukraina hur kärnkraftverk lätt blir strategiska mål i en kris- och krigssituation. Ett vindkraftverk kan han slå ut med en drönare, men det ger en begränsad skada. Okända drönare har setts vid Forsmark…
Storbritannien och Frankrike sitter fast Att Storbritannien håller liv i sin kärnkraftsindustri hänger samman med att de är en kärnvapenmakt. Även kärnvapen kräver specialister som kan ställa krav på och kontrollera kvaliteten på det bränsle som ska användas. Om för få företag och individer ägnar sig åt upparbetning och hantering av radioaktivt bränsle riskerar även vapenindustrin att hamna i svårigheter. För att säkerställa nivån på kärnvapenhanteringen, utbyte av delar, kontroller osv, krävs kunnig personal. Synergierna mellan den ”fredliga” och den militära användningen av klyvbart material är tydliga. Och har även haft inverkan på hur Frankrike agerat.
Vatten och batterier räcker långt I den öppna debatten på sociala medier heter det ofta att ”eftersom solen inte skiner hela tiden och det inte blåser hela tiden måste vi ha kärnkraft”. Det stämmer inte. Vi har vattenkraft som kan sparas i magasinen när sol och vind står för försörjningen. Och vid överskottsproduktion kan t.o.m. vatten pumpas upp i reservoarer. Vi har alla förutsättningar att få ett väl balanserat och billigt elsystem för framtiden, särskilt som tusentals batterier, stationära och mobila, kommer att kunna ge lokal stöttning. Hela vårt elsystem blir också då mindre sårbart och vi drabbas av mindre överföringsförluster när ström alstras och används lokalt. Även prismekanismen kan användas mer offensivt för att styra tvättmaskiner till nattdrift osv.
Global lösning? Det är också sol och vind som kommer att kunna hjälpa till globalt i klimatarbetet. Storskalig, farlig och dyr kärnkraft kommer aldrig kunna bli ett seriöst energislag i stora delar av det vi slentrianmässigt kallar ”syd”. Särskilt mot bakgrund av att vi inte vill att kärnteknologin sprids så att fler länder får tillgång till kärnvapen. Det är illa nog att antalet demokratier krymper i världen. Vi behöver inte krigsherrar runt om i världen med tillgång till världens farligaste teknologi. Det räcker att Putin svettas just nu. Det är tillräckligt oroligt. Eller att den iranska regimen får för sig att testa det man säkert försöker få fram. Världen behöver inte destruktiv teknik, vi behöver småskalig, billig, människovänlig och hanterbar energiproduktion för att åstadkomma allt det som behöver göras.
Vi kan inte vänta 20 år Tidsfaktorn är kanske den helt avgörande. Vi kan inte vänta 20 år till på att få ett energisystem på plats. Det är illa nog att Tidöregeringen slaktat miljö- och klimatarbetet med de åtgärder man har vidtagit.
I Göteborgs-Posten den 12 december 2024 beskriver Gunnar Bergdahl mycket av sambandet mellan kärnvapen och kärnkraft.
Ur Göteborgs-Posten 12 dec 2024 – hittar ingen digital länk…
Vi vet att Ryssland inte vill skriva på ett nytt icke-spridningsavtal för kärnvapen, vi ser att Putin gör avtal med Kim Jong-Un i Nordkorea, och vi vet att ryska hackare och nätattacker stör och påverkar utvecklingen i Europa. Och vi hör dagligen om kriget i Ukraina, där ryska trupper agerar. Men vi hör inte lika mycket om vad som händer i Kina.
Kina och fastighetsbranschen I SVT Rapport sändes inslag den 23 juni som handlade om hur fastighetsmarknaden kraschat i stora delar av Kina. Det talades om köpare som betalat för en lägenhet och två år senare fick möjlighet att flytta in i den lägenhet han själv ställt i ordning. En del hus tycks vara så färdigställda att det som återstår är inredning, som här på bilden nedan.
Ur SVT Rapports reportage 23 juni
Många osålda lägenheter I reportaget nämns att Goldman Sachs bedömt att det finns osålda lägenheter i Kina motsvarande ett värde av 40 biljoner. (Notera att den lägenhet som visas upp i reportaget är såld, men aldrig överlämnad, så den ingår inte i de 40 biljonerna.) I en artikel från Reuters i Hongkong, se länktips nedan, nämns att fastighetssektorn står för cirka en femtedel av Kinas hela ekonomi. Och att problemen började redan 2021, samt att vissa lokala myndigheter (oklart vilka) gjort insatser och köpt osålda lägenheter och gjort dem till lägenheter för ”social housing”, men i så liten skala att det inte gör någon skillnad.
Stöd behövs I en artikel från South China Morning Post läser jag att Goldman Sachs bedömer att Chinas regering behöver skjuta till 2,1 trillioner US dollar till fastighetssektorn för att den ska klara sig. Det blir snabbt stora belopp i Kina. Det måste vara svårstyrt när alla strategiska beslut dessutom måste gå via Beijing. Det är säkert komplicerat att rapportera misslyckanden i det hierarkiska systemet, där varje partikongress förväntas bekräfta framgångar.
Svår bransch Fastighetsbranschen är en av de branscher som har längst tid för både produktion och avkastning. Det tar tid att bygga och det dröjer innan intäkterna täcker de utlägg man haft under byggfasen. Lån som bygger på marknadsvärde blir dessutom svåra att hålla fast vid om marknaden bygger på politiska ambitioner och styrmedel. Monokulturer är liksom inte lika säkra som diversifierad odling eller naturen själv för att ta en liknelse.
Snurrigt med nollorna Det är bäst att påminna om hur snurrigt det har blivit med riktigt stora tal och belopp i västvärlden. I Sverige kallar vi tusen miljoner för miljard, medan man i USA och Storbritannien har skippat det begreppet och kallar det för billion. Så när vi säger biljon i betydelsen en miljon miljoner tycker jänkare och andra att det ska heta trillion. Så här beskrivs också dessa skillnader.
Det gäller att se upp så att inte nollorna hamnar fel. När SVT-reportage talar om 40 biljoner i värde på osålda lägenheter låter det som ”svenska” biljoner. Särskilt om nu Goldman Sachs tycker att 5 procent av det beloppet räcker för att rädda sektorn.
Hongkong 25 år efter övertagandet Det vore intressant om vi fick ett 25-årsperspektiv på Kinas övertagande av Hongkong. Hur har det gått? Fungerar Hongkong som ett lyft eller ett sänke för kinesisk ekonomi? Använder Beijing Hongkong på ett smart sätt? Hur har man hamnat i denna stora fastighetskris? Och vem drar i vilka trådar för att hjälpa eller stjälpa den kinesiska ekonomin? Vilka andra sektorer ligger i riskzonen när det gäller Kina? Det finns mycket att intressera sig för och kanske ställa frågor kring. Att vi har en globalt sammankopplad ekonomi gör det hela mer osäkert. Fastighetskrisen i Kina tycks vara ”hemmagjord”, men vad händer om olika teknikbranscher börjar krisa?
Hur ska det gå? SVT-reportaget intervjuade Feng, som själv gjorde i ordning sin lägenhet. Men hur många av de drabbade lägenhetsköparna har möjlighet att göra detta? Reportaget lämnar många nya frågor obesvarade. Hur ska det gå för Kina och därmed för oss alla, som ju gjort oss beroende av kinesisk teknologi och kinesiska produkter på många områden. Och när blir Kina fossilfria?
(Spoilervarning) Danska TV2 har producerat en TV-serie som kallas Den svarta svanen och som SVT visar. Under flera år har ett team på TV2 haft en mullvad inne i det gränsland som utgörs av den ekonomiska brottsligheten så som vi känner den med MC-gäng och andra grupperingar å ena sidan och den etablerade företagsvärlden å den andra. Serien visar med oönskad tydlighet hur det går till när pengar från narkotika och annan brottslighet ska föras över till det traditionella digitala systemet. Serien visar också vilken hänsynslöshet och cynism som präglar individernas handlingar.
Bakgrunden till programserien Vi får följa Amira som säger sig ha en bakgrund från Bosnien, som har vuxit upp i Danmark och som utbildat sig, men nu vill lämna det liv som hon för. Genom att vända sig till TV2 och erbjuda sig att avslöja hur det går till när pengar tvättas och kontakter tas mellan legitima företag och den undre världen är hon den som får TV-serien att hitta ett sätt att avslöja sådant som i normala fall försiggår helt i det fördolda. Hon ger ett sådant intryck på TV:s redaktion att man drar igång ett projekt.
En vanlig dag på jobbet… Med dolda mikrofoner och kameror får vi följa hur det går till när MC-gäng och andra vill ha hjälp av Amira att göra om sedelbuntar till siffror på ett konto. Mycket handlar om att ha rätt kontakter, kunna lita på varandra och att introducera ”rätt” person för rätt medspelare. Rent tekniskt får vi som tittare en inblick i hur det kan fungera med komplicerade fakturafabriker, oriktiga protokoll för förgiftad jord och andra sektorer av den undre världens vardag. Och givetvis finns det etablerade företag i den ”övre” världen som inte tvekar att hjälpa till.
Hon missbedömde journalistiken, antar jag Programserien tar en oväntad vändning mot slutet, då det visar sig att Amira hela tiden har kört ett dubbelspel och lurat TV2. Troligen i avsikt att ha TV2:s reportage och inspelningar som utpressningsmöjlighet mot sina ”affärsbekanta”. Det är svårt att se någon annan anledning för henne att spela med i upplägget än att hon räknade med att TV2 skulle blåsa av allt när det blev klart att de blivit lurade. Hon räknade inte med det journalistiska perspektivet, att TV2 ändå valde att publicera sitt material, trots att de därmed också erkände att de gått på en blåsning.
Några syns med namn och bild, andra inte Ett antal av seriens personer framträder med namn och bild, medan andra är blurrade. Riktigt varför får vi som tittare inte veta. Det kan ha att göra med hur jurister bedömt att olika personer på ett tydligt sätt själva avslöjat så mycket om sina kriminella handlingar att det de säger kan hålla i en domstol, medan andras uttalanden inte räcker för åtal och därmed inte synliggörs med identitet osv. Jag vet inte, men så skulle det kunna vara.
Är det pengar det handlar om? Serien väcker en mängd frågor. Hur stort är problemet med den undre världens ekonomiska brottslighet? Hur mycket av detta pågår i Sverige? Vilka företag borde polisen och säkerhetspolisen titta närmare på? Hur kommer det sig att ”vanligt folk” med etablerade positioner i näringslivet är villiga att utsätta sig för risken att dras in i farlig verksamhet, där det uppenbarligen finns aktörer som är beredda att gå hur långt som helst, inklusive mord, för att få som man vill? Vad driver människor? Är det verkligen pengar som är målet med allt?
Programserien visar troligen bara några få exempel I en passus i programserien nämns 900 miljoner kronor som slussats ut till Somalia via Dubai. Det nämns också att en bonde är beredd att mot betalning förgifta mark. Ett tredje exempel är hur ett vittne ska tystas för evigt i Pakistan. Det är inga enkla brottshandlingar som dyker upp i programmet, det är storskaligt och farligt. Och tydligen finns det ”vanliga” människor som är beredda att hjälpa till, mot en mindre betalning. Man anar att problemet är större än vi egentligen vill erkänna.
Den smarta tekniken TV4:s Kalla Fakta avslöjade omoraliskt beteende hos SD:s kommunikationsavdelning genom an mullvad och dolda inspelningar. Och nu visar TV2 i Danmark hur det går till när svarta pengar görs vita, också genom dolda kameror och inspelningar. Det är uppenbarligen så, att tekniken har blivit så pass liten och bra att det är enklare än förut att åstadkomma bevismaterial. Det Amira missbedömde var att mjukvara finns för att återställa raderade inspelningar, något som rullade upp hennes dubbelspel och kom att bli en vändpunkt för det danska teamet. Man hade litat på Amira, men insåg nu att man blivit förda bakom ljuset.
Det är köparna av narkotika som håller igång ”marknaden” Vilka andra slutsatser kan dras av serien? Att människan ständigt har ett val, där det finns möjlighet att bidra till samhället eller motsatsen. Egoismen i världen tar sig många uttryck och pengar är viktig komponent. I den undre världen handlar det om makt, ytterst om våld, och om att ha sista ordet. Det råder tydligen oftast en slags balans mellan olika grupperingar. Var och en sköter sitt, men som vi märkt i Sverige är det så mycket pengar i omlopp att flera aktörer vill ha en större del av kakan. Skjutningarna illustrerar hur långt man är beredd att gå. Och de som nyttjar narkotika håller igång ”marknaden”.
Inte murar och fängelser som behövs Att komma till rätta med detta handlar inte enbart om mer poliser, större fängelser och mer övervakning så som Tidöpartierna vill. Det handlar också om att säkerställa att så många som möjligt av barnen och ungdomarna får en grund att stå på, ett framtidshopp. Dels genom skolan, som behöver bli mycket mindre av en utslagningsmekanism och sorteringsmaskin. Dels genom att civilsamhället och det lokala arbetet stöds, framför allt i så kallade utsatta områden. Och dels att samhället som helhet anstränger sig att minska orättvisor och skillnader. Ett mer rättvist och jämlikt samhälle, där var och en respekteras och ges en framtid blir starkare. Det är inte murar och fängelser vi behöver, det är värme och sammanhållning.
Ska det vara skillnad på företagandets villkor om man bygger upp egen kompetens inom ett företag eller om man väljer att handla upp extern arbetskraft för att därefter sälja vidare tjänsten med viss förtjänst? Frågan kan tyckas underlig. Men det är faktiskt en berättigad fråga mot bakgrund av hur några branscher utvecklas.
Olycksrisken ökar Då och då läser vi om olyckor på byggarbetsplatser. Brister i kommunikation och säkerhet, i vissa fall även grundläggande förståelse för hur ett arbete ska bedrivas, leder till ökade risker, särskilt som det kan förekomma språkförbistring, tidspress och kompetensluckor. Vi minns hissolyckan i Sundbyberg, branden på Oceana vid Liseberg och nedanstående exempel (klippt från arbetet.se):
Ur arbetet.se 28 maj 2024
Cynismen finns i flera branscher Bemanningsföretagen inom vård och omsorg, budföretag som Uber och Foodora, det vimlar av exempel från olika branscher där det finns aktörer som ser en möjlighet att tjäna pengar på andras arbete. Ska vi ha det på det viset? Är det rimligt? Vart leder det? Blir världen bättre och säkrare när vinstjakten krymper tidsmarginalerna för arbetstagarna? Är det så vill vi ha det?
Kunskapen ska stanna i landet En konkret idé är att skattevägen göra det mer lönsamt för företag att ta ett helhetsansvar. När företaget gör förtjänst på sin egen personals arbete bidrar det till samhällsnytta genom att erfarenheter och kunskaper förädlas och tas till vara. Bygger någon med personal från Polen, Litauen eller Nepal stannar inte kunskapen här i landet. Den samlade kompetensen tunnas ut och värdet på det vi alla potentiellt kan producera blir lägre. Det blir också svårare att få rätt i relation till garantiåtaganden om utföraren försvinner ur landet.
Belöna ansvarstagande På ett principiellt plan anser jag att det är bra om de företag som tar långsiktigt ansvar för sin personal, vidareutbildning och karriärmöjligheter ges fördelar över de företag som egentligen bara handlar med arbetskraft. Och särskilt illa är det med företag som handlar upp arbete från fattiga länder. Det snedvrider konkurrensen och det leder ju faktiskt till att delar av den svenska ekonomin rinner iväg utomlands.
Fusk ska inte löna sig Exakt hur man ska gå till väga vet jag inte, men det behöver löna sig att ta ansvar och stärka de företag som har ambitioner utöver att tjäna pengar. Bra arbetsplatser, där sammanhållning och kompetensutveckling står i centrum vinner alla på. Ofta är ju den billigaste entreprenören den som räknat fel eller som chansar på torktider eller att ingen ska upptäcka fusk. Sådant är varken slutkunder eller branscher hjälpta av.
Vad är egentligen kostnaden för de koldioxidutsläpp världen håller på med? En grupp forskare har räknat på detta och deras rapport återges i en artikel i The Guardian, som jag läst, se länktips nedan. Det visar sig att tidigare kalkyler på kostnadseffekterna inte alls stämmer. Det amerikanska miljödepartementet, EPA, har haft en tidigare uppskattning av kostnad i storleksordningen $190 per ton koldioxid. Den nya rapporten, som The Guardian hänvisar till, visar att kostnaden snarare är $1056 per ton. Dvs mellan 5 och 6 gånger högre. Och när man räknar på hur utsläppen påverkar BNP, GDP som det heter på utrikiska, är effekten dramatisk. Det handlar om så mycket som en minskning på 50 procent till år 2100.
Även ekonomer med skygglappar borde reagera BNP är en problematisk enhet att räkna på. BNP är ju egentligen bara en total summering av ekonomiska transaktioner och säger ingenting om nyttan i sig. BNP säger heller ingenting om förmögenhetsfördelning eller inkomstskillnader. Men det används som ett mått på hela ekonomin. Rapporten sätter fingret på hur stor skada vi gör, även om vi bortser från värden som biologisk mångfald, plasteländet i haven, kemikalierna, vattenproblemen, livsmedelskriser osv osv. Även de ekonomer som lever med skygglappar och tycker att ”vi inte har råd att rädda planeten, inte förrän senare, kanske” borde ta till sig av rapportens budskap. Att inte hejda koldioxidutsläppen så fort som möjligt kommer att skada ekonomin enormt mycket.
Oöverblickbara kedjeeffekter Med tanke på hur ekonomin är konstruerad är det en tämligen självklar slutsats att värst slår nedgången i ekonomin mot dem som redan har det svårt. Både här hemma, men kanske framför allt ute i världen. Den sociala oro och de följdeffekter bristen på mat, vatten och basal försörjning som klimateffekterna leder till är kedjeeffekter som forskarna delvis inkluderat, men vi egentligen inte kan veta hur de kommer att slå.
Dubbel och mångdubbel skada I tidningsartikeln jämför man hur ett ständigt pågående krig påverkar BNP. Man hävdar att nedgången i ekonomin blir precis lika stor, som om vi hade ett ständigt pågående krig. Det man missar att nämna är att sannolikheten är ganska stor att en utlösande faktor för ett eller flera de-facto-krig i kölvattnet på resursbrister och orättvis fördelning inträffar. Därmed skulle världen drabbas dubbelt och de fattiga mångdubbelt.
Och den rådande attityden hos ”regeringen” i Sverige är att allt kommer att lösa sig till år 2045. Med berått mod (för att låna ett av Ebba Buschs favorituttryck) försätter ”regeringen” oss i en extra svår sits genom att just nu öka utsläppen. Och i kulisserna väntar antidemokraterna på sin chans att få rulla in stridsvagnar på gatorna.
Göteborg Stad har inrättat en återbruksplats som är tänkt att fungera som ett slags buffertlager när material plockas bort och är i så gott skick att det kan återbrukas på annan plats, men där det av tidsskäl måste härbärgeras någonstans i väntan på att kunna monteras. Logistikflödena har sedan decennier fokuserat på den linjära sälj-processen. Nu måste vi hitta de lösningar som kan bistå den cirkulära logiken.
Icke-försäljning är bra Så här beskrivs projektet på webben: ”Till återbruksplatsen kommer material som används i utemiljön i Göteborgs förskolor och grundskolor att samlas, så att det kan återbrukas i nya projekt. Det kan till exempel röra sig om lekplatsutrustning, sand till sandlådor, kantsten, marksten, markrännor och betong.” Det är egentligen inget konstigt med detta. Att återanvända material och produkter har människan gjort i årtusenden. Det är hög tid att vi hjälps åt att hitta dellösningar som möjliggör förlängning av livslängden på allt material. Även om det kan bromsa vinstjakten och eventuellt sänka BNP genom att nya produkter inte kommer ut på marknaden är det helt nödvändigt att vi tänker på det här sättet. Att inte till varje pris sälja nytt måste bli en del av lösningen.
Kompetens måste löna sig Resurserna på planeten är inte oändliga och vi beter oss ju som bekant på ett totalt ohållbart sätt. Vi måste hitta sätt att ta till vara allt som är producerat och dessutom bygga en fungerande ekonomi kring detta. Omhändertagande, reparation och uppfräschning måste ses som viktiga kuggar i den nya ekonomin. Insatser som kommer att generera arbetstillfällen och som kommer att kräva kompetens av olika slag. Hur lagar man en trasig gräsklippare eller elvisp?
Ett par andra initiativ, bland flera Återbruksplatsen är inte ensamma om att bidra till att material återbrukas. I Frihamnen i Göteborg håller Återbruksbyrån till, där man bl.a. hjälper kunder att inventera och ha koll på inredning. Nätverket Återbruk Väst fokuserar på den stora mängden byggmaterial, fönster, dörrar och annat, som har ett fortsatt värde.
Byggmaterial kan tas om hand
Likriktning och effektivisering hindrar utvecklingen Det finns 121 444 byggföretag i Sverige. Ett par hundra av dem samverkar i det som heter Centrum för cirkulärt byggande. Det finns med andra ord en enorm potential inom byggsektorn, där den oligopolliknande situationen med ett fåtal dominerande byggföretag innebär att det är extra svårt att förändra branschen. Konkurrensen snedvrids när det är ett fåtal företag som kan komma ifråga för större projekt. Det som kallas likriktning och effektivisering har en baksida som kan kallas innovationsbroms. Det är svårt att etablera nya affärsupplägg och nya sätt att räkna på jobb, när allt är uppstyrt enligt hur de dominerande företagen vill ha marknaden.
Hur ska innovationerna komma fram? Det är därför det är så viktigt att det finns utrymme för initiativ som Egnahemsfabriken och Tiny-house-rörelsen. Inte för att alla ska bygga sitt eget hus eller för att alla ska bo på en minimal yta, men vi måste ha innovation för att hitta de lösningar som kan ersätta dagens system med överproduktion av varor. Lösningar som också kommer att generera arbetstillfällen och ekonomi, men på ett mer hållbart sätt.
(Uppdaterad info, se nedan). Det är nyttigt att se världen och möta folks vardagsliv, där det ser ut på ett annat sätt än hemma. Vi tror lätt att så som vi har det i Sverige kan alla ha det. Samhället består av formella och informella strukturer, som dessutom är i ständig utveckling. Varje människa tar lite plats och våra behov är både gemensamma och unika för var och en. Genom årtusendena har verkliga och kulturellt/religiöst skapade maktstrukturer upprätthållit en slags ordning. Vad är det som får ett samhälle som det ugandiska att hålla ihop? Detta är del 2 av lite intryck från en resa till Uganda våren 2024.
Kick-back är praxis I en föregående text (del 1) nämnde jag hur en bilverkstad helt sonika monterade av ett par backspeglar på en kunds bil och ersatte dem med några enklare (billigare). Den typen av i princip stöld förekommer naturligtvis, men ännu vanligare är det vi skulle kalla korruption, men som i en enklare ekonomi snarare är ett accepterat system av ekonomisk delning. Det är vanligt med en ”kick-back” till en beställare. Köper en trädgårdsmästare lite jord och några plantor av en odlare, för att plantera hos en välbeställd kund, levereras naturligtvis jorden och plantorna, men då kommer också en del av betalningen i retur till trädgårdsmästaren. Man delar på den ekonomi som uppstår. Det är praxis och det är sådant man måste räkna med. Man ser det som en del av myllret av tjänster och gentjänster, som alla deltar i, kanske olika ofta, men som finns där som ett system.
Odlingslandskap i Uganda
Svårigheter Jag kommer att tänka på detta när vi just nu i nyhetsflödet hör hur Max hamburgare kritiseras för att lova klimatkompensation för sina hamburgare medan det finns exempel på trädplanterande bönder i Uganda som har svårt att försörja sig. Grundidén må vara sund, men det är svårt att organisera betalningar i flera led i en ekonomi som den i Uganda. Särskilt om varje mellanled förväntar sig en del av kakan. Det blir inte lätt att upprätthålla en kontrollapparat för att se till att alla gör ”rätt” enligt svensk modell. Ekonomiska transaktioner bygger ju på en slags ömsesidighet, där båda parter är överens om vad pengar betyder.
Hårdvinkling… I skrivande stund nås jag också av beskedet att Zeromission, som ansvarar för trädplanteringsprojekten, arbetar för att reda ut eventuella frågetecken. Det är tydligen sju bönder (av närmare 30 000) som har klagat via Aftonbladet. Ibland är medias sensationsjakt och hårdvinklade perspektiv det verkliga problemet.
Uppdatering i oktober 2024: Projektet har granskats och fortsätter framgångsrikt att bidra till Ugandas utveckling. (Se länk till uppföljningsrapport oktober 2024, länk nedan).
Sju kungariken Uganda består av sju kungariken, som till stor del sammanfaller med kulturella och språkliga gränser. Det talas olika språk i de sju kungarikena, något som blev tydligt när vi gjorde ett besök i Mihingo lounge och våra chaufförer var från Kampala. De förstod ingenting av sångerna och talen som hölls vid ett bröllop som hölls intill den brygga, där vår båtutflykt skulle starta. I Uganda talar alla engelska, med en viss brytning. Precis som vi gör, naturligtvis. Men det bromsar utvecklingen att modersmålen inte kan användas i hela landet. Engelskan fungerar, men blir ju inte lika nyanserad som modersmålet. Hur rangordningen och statusen mellan de sju kungarikena ser ut har jag inte koll på, men det är rimligen viktigt för den lokala befolkningen att upprätthålla den lokala kulturen, även om den politiska makten ligger centralt i Kampala hos presidenten.
Presidenten har bott i Hjällbo På tal om presidenter. Alla minns vi Idi Amin och hans skräckvälde under 70-talet. Sedan 1986 heter presidenten Yoweri Museveni, som således har varit vid makten i närmare 40 år. Under några år i exil bodde Museveni med sin familj i göteborgsförorten Hjällbo. Det han är mest känd för i nutid är de hårda lagar som gäller kring homosexualitet. Den som drar på sig HIV och är homosexuell riskerar dödsstraff. Det är ingen högoddsare att det kommer att bli oroligt i Uganda när Museveni inte längre finns kvar.
45 procent är under 15 år Ett stort bekymmer för Uganda är födelsetalen. För att hålla befolkningstalet någorlunda konstant räknar man med att varje kvinna ska föda 2,1 barn. I Sverige ligger vi i dagsläget på cirka 1,5 barn per kvinna. I Uganda talar man om cirka 4,1 barn per kvinna. Det innebär att befolkningen växer i det närmaste okontrollerat. Ett faktum som ställer enorma krav på utbildningssystemet, på sjukvård, bostäder m.m. I fattiga länder som Uganda är det svårt att skapa rimliga livsvillkor för den befolkning som finns. När befolkningen dessutom snabbt ökar växer problemen. Det bor ungefär 48 miljoner i Uganda och 45 procent av dessa är under 15 år. ”Primary school” är gratis sedan ett par decennier, men man ser ganska många barn arbeta. Helt enkelt för att det behövs.
Källa: https://globalis.se/laender/uganda
Arbetskraft Hur stor del av befolkningen kan arbeta? Den statistik som finns visar att under 40 procent av befolkningen kan räknas till arbetskraften. Nedanstående diagram är från Nordiska Afrikainstitutet.
På 25 år har befolkningen mer än fördubblats
Utan utbildning växer inte landet Hur ska man se på Ugandas framtid? Det är ett bekymmer att befolkningen växer så snabbt, snabbare än utbildningssystem och arbetsmarknad kan fånga upp arbetskraften. Vad ska alla göra? Hur ska man ordna sina liv? Om de flesta bara får 5-6 år i skolan lär de sig kanske det nödvändigaste, men kan ju knappast anförtros viktigare uppgifter i byggen av vägar, hus, i industriproduktion eller vid järnvägen (som heller inte tycks spela så stor roll). De fastnar i den enklare jordbrukssektorn och kommer inte kunna ta vara på sin eventuella begåvning.
Det kanske går Som jag ser det måste Uganda snarast hitta en rimlig balans i befolkningsfrågan, hitta sätt att få in skatt och börja bygga de delar som utgör kittet i ett modernt samhälle, där utbildning, infrastruktur och sociala reformer är helt avgörande. Det är en gigantisk uppgift som är svår att genomföra i en hierarkisk struktur, där det när som helst kan uppstå en ny maktstrid mellan potentiella makthavare. Samtidigt är naturen fantastisk. Det är grönt och det finns förutsättningar för ett gott liv för många ugandier. Men då måste verkliga och påhittade motsättningar läggas åt sidan. Och de forna kolonialmakterna hålla fingrarna borta.
