Category Archives: Strukturer och politik

Strukturella perspektiv, politik.

Hur motståndskraftigt är samhället?

Posted on by
Reply

Resiliens är en term som fått stor aktualitet genom Johan Rockströms framstående arbete vid Stockholm Recilience Center, (länktips se nedan) där han och hans team på ett banbrytande sätt begripliggjort vad som menas med ”Planetens gränser”, och inom vilka områden vi är på god väg att omkullkasta förutsättningarna för livet på jorden. Nu kommer fler rapporter som borde uppmärksammas.

Fem samverkande faktorer
NASA har gett ut en rapport som återges i The Guardian (länk se nedan). De viktigaste samverkande faktorerna för att bedöma risken för en civilisations kollaps säger de vara befolkning, klimat, vatten, jordbruk och energi. Stora och/eller plötsliga förändringar på ett eller flera av dessa fem områden kan således bli ödesdigra. När forskarna undersöker bakgrunden till olika kulturers utveckling de senaste 5000 åren, ser man ett mönster. Tillgången på bete för de mongoliska hästarna gjorde det möjligt för Djingis Khan att låta sitt rike expandera. Bakgrunden var en period av mycket regnande, som gjorde stäppen bördig. Bristen på mat och vatten har å andra sidan lett till andra kulturers undergång.

Effektivare teknik leder till mer konsumtion
NASA hävdar också, kanske något överraskande, att mer och högre teknologi inte löser problemen. Teknikskiften kan förvisso öka effektiviteten kring hur resurser används, men de tenderar även att öka per capita-konsumtionen och ökar dessutom ofta resursuttaget, vilket leder till att den ökade konsumtionen motverkar fördelen med den effektivare resursanvändningen. Ett klassiskt svensk exempel på detta är hur alla energisnåla vitvaror i det närmaste halverat  energianvändningen kring köksutrustning i bostäder samtidigt som antalet apparater ökat i hemmen, vilket ätit upp energibesparingen.

”Nya strukturer omedelbart”
The Guardian skriver att NASAs studie ”offers a highly credible wake-up call to governments, corporations and business – and consumers – to recognise that ’business as usual’ cannot be sustained, and that policy and structural changes are required immediately.” Vi kan inte fortsätta på den inslagna vägen. Det behövs nya regelverk och strukturer omedelbart, säger NASA. Och inte nog med det. Artikeln pekar på flera studier från exempelvis  KPMG och the UK Government Office of Science varnar för de sammanlagda kriser som kan uppstå kring livsmedels-, vatten- och energiförsörjningen kan leda till ”den perfekta stormen” inom en femtonårsperiod eller snabbare.

Bank of England och nytänket
Bank of England har gett ut en kort populärvetenskaplig skrift som beskriver vad pengar är och en introduktionstext (Länkar se nedan). Stillsamt konstaterar man att beskrivningen avviker från vad som går att läsa i några böcker ur den ekonomiska litteraturen. Centralbankerna trycker inga pengar. De ägnar sig åt att sätta spelreglerna för de banker som lånar ut pengar. Det är i utlåningen som nya pengar skapas. Detta har även SvD:s Andreas Cervenka beskrivit i en serie artiklar. Den fråga som infinner sig är vem som egentligen styr ekonomin? De banker som genererar nya pengar till systemet genom att låna ut mot säkerhet drivs ju som aktiebolag, där ägandet och vinstmaximeringen står i centrum. Det ska gå bra för banken. Men vem säkrar upp att systemet totalt sett blir samhällsnyttigt?

Detroit, och?
Stater går in och stödköper obligationer, övertar lån och räddar andra stater från konkurs. Det har vi sett hända i fallet Grekland. Ingen inblandad har motiv att beskriva hur instabilt systemet är och med vilka marginaler det makroekonomiska spelet bedrivs. Staden Detroit i USA gick ju som bekant i konkurs under 2013. (Artikeltips se nedan). Det är naturligtvis fullt möjligt att flera städer och stater gör detsamma. Hur ska en sådan situation hanteras? Och hur nära en sådan situation befinner vi oss?

Länktips om Stockholm Recilience Center http://www.stockholmresilience.org/

Om antropocen tidsålder: här.

Artikel i the Guardian: här.

Bank of England: Nyhetsartikel Läs här.

Bank of England: Vad är pengar? Läs   här.

SvD om Detroits konkurs http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/darfor-gick-detroit-i-konkurs_8360026.svd  här.

Klimatdebatten: förnuft eller känsla, eller?

Posted on by
Reply

Det politiska systemets oförmåga att leva upp till förväntningarna på FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i december 2009 gjorde att både media och engagerade människor tappade sugen. Det blev helt enkelt svårt att mobilisera ett fortsatt engagemang i klimatfrågan. I takt med att olika rapporter om extremväder på lokal nivå, temperaturrekord och luftföroreningar i Kina kryper frågan fram igen och pockar på uppmärksamhet. Kanske att den nu kopplas mer till en generell kritik av den konsumtion och de produktionsmetoder som utgör basen i det vi kallar BNP-tillväxt. Och kanske är det så vi bäst hanterar klimatförnekarnas motstånd.

Politiken i en demokrati är inte teknokratisk
Klimatfrågan har en vetenskaplig, en politisk och en opinionsmässig vinkling. Vetenskapen samlas till stor del bakom FN:s IPCC-panel, som regelbundet ger ut rapporter, som är tänkta att vägleda politiker i rationella beslut grundade på vetenskap. Tankefelet är att politiken inte enbart handlar om att genomföra tekniskt motiverade, logiska beslut. Politiken i de demokratiska länderna utgår från ett uttalat förtroende hos väljarna. Detta förtroende vilar på en mix av saklig trovärdighet och en upplevd känsla av att politiken överensstämmer med väljarens värderingar. Värderingarna uppstår i sin tur ur individens välgrundade åsikter och upplevda känslomässiga förankring. Till detta kommer politikens behov av tillfälliga opinionsutrymmen, där en diffus allmän uppfattning skapar manöverutrymme för politiska åtgärder.

Tolkning och vägning
När vetenskapen lägger fram sina beslutsunderlag uppstår därför en tolkningssituation. Sannolikheter för risker och framtida kostnader som vetenskapen på bästa sätt försöker åskådliggöra ska vägas mot det politiska priset, eller nyttan med, att ta ställning. Detta är inte specifikt för klimatfrågan. Det gäller många eller alla politikområden, men blir väldigt tydligt när det gäller klimatet, eftersom vägvalet gäller ett tydligt antingen/eller. Antingen hanterar vi klimathotet för att undvika framtida katastrofer eller så avstår vi.

Höj tonläget?
I den debatt om debatten som förs höjs nu röster för att föra klimatdebatten på ett annat sätt än det gängse. ”Vi vinner på att använda klimatförnekarnas taktik”, hävdar några och motiverar detta med att mer fakta inte hjälper. Rod Lamberts vid Australian National University hävdar att ”at best, presenting people with facts to counter their beliefs makes them ignore you; at worst, it drives them further away”. (Länk till artikel, se nedan). Därför menar han att högljudd och ofta återkommande opinionsbildning är det som kan fungera. ”Ignore them, step around them, or walk over them”, säger han om klimatförnekarna.

Ideologisk grund
Michael Parker, som skriver om miljö och energi på The Conversation, redogör för en rapport som satts samman av 12 vetenskapsmän i syfte att göra forskningsresultaten från IPCC mer tillgängliga. (Länktips se nedan). Parker pekar på hur människor formar sina åsikter snarare ur en ideologisk övertygelse än baserat på fakta. Särskilt i USA, säger han, är det nu i praktiken omöjligt för en republikan att tro på klimatförändringar orsakade av mänsklig aktivitet. Politiskt är frågan polariserad.

Anti-miljörörelsen skadar planeten
En av författarna som Michael Parker citerar i sin artikel är John Shephard, som lyfter fram hur tunga opinionsbildare i USA hävdar att ”arguing that the anti-environmentalist stance of the right was enormously damaging to business, political parties, and the planet”. Dvs den rådande hållningen hos anti-miljörörelsen skadar affärerna, partierna och planeten. Som bekant finns det i USA också många politiker som förnekar darwinismen och står för en närmast anti-intellektuell hållning. Medias nyhetsvärdering och medias logik när det gäller att polarisera frågor för att skapa dramatik bidrar också till en förenkling av frågeställningar, som inte gynnar folkbildningen, med en lätt underdrift.

Bredda istället för att höja tonläget
Mer av förenklingar, högt tonläge och skrämselpropaganda kan te sig lockande, men jag tvivlar på att det verkligen är rätt väg att gå. Konflikter löses inte genom att trappa upp dem. Åsiktsskillnader blir inte mindre av att betona skillnaderna. Jag tror snarare på att vidga problematiken. När vi breddar frågan till att handla om mer än klimatet och bidrar till att skapa begripliga helhetsbilder lägger vi grunden till de förändringssteg som mänskligheten måste börja ta.

Länktips:
Facts won´t beat the climate deniers… http://bit.ly/1fDp0WJ
Michael Parkers artikel i The Conversation: http://bit.ly/1eyUQ2H

Det optimala samhället

Posted on by
Reply

SVT har sänt en serie intervjuer med partiledarna de senaste veckorna. ”Nyfiken på…” har de hetat, där en psykolog, Paul Perris, intervjuat partiledarna om deras bakgrund, värderingar och händelser i livet, som påverkat dem och gjort att de tagit uppdraget som partiledare. Ett omdebatterat grepp, som ändå haft ett stort värde i att två statsvetare mot slutet av varje program kommenterat och synliggjort detaljer, som vi andra kanske inte tänker på.

Det optimala samhället
Det som slog mig i efterhand var att det hade varit värdefullt för att förstå varje partis ideologi och vision, om partiföreträdarna hade fått beskriva en situation, där deras parti fått möjlighet att optimalt påverka samhällsutvecklingen – hur hade deras framtidssamhälle sett ut? Det kunde ha varit intressant att se hur värderingarna skulle ha kunnat få genomslag i en konsekvent genomförd politik. Nu missade man den chansen.

Personligt välstånd eller globalt 
Andra följdfrågor missade psykologen, eftersom han mest var intresserad av människan bakom politiken. Jag minns exempelvis hur Göran Hägglund ansåg att man kunde visa upp de människor på cirkus, som inte drivs av en strävan att berika sig materiellt. Där hade ju en intressant följdfråga kunnat vara hur han tycker att avvägningen ska ske mellan att optimera det personliga välståndet och det globala, särskilt med hänsyn till de utmaningar vi står inför i form av minskande resurser, ökande utsläpp etc.

Avvägningarna
Överhuvudtaget saknade jag avvägningsfrågor, de som alla politiker ägnar sig åt och som blir de tydliga tecken på hur värderingarna tar sig uttryck i verkligheten. Vilka avvägningar mellan individens frihet och de gemensamma lösningarna är optimala, t.ex.? Men intervjuaren var som sagt mest intresserad av människan, inte av politiken, vilket kanske var synd.

Känslorna
En annan sak som hade kunnat belysa värderingarna var om intervjuaren hade frågat vad som gör partiledaren mest arg. Vad upprör hen mest? Då hade TV-mediet fungerat bra, när känslorna blir synliggjorda. Det hade också blivit en illustration till vilka orättvisor eller missförhållanden som partierna ser som mest angelägna att åtgärda.

Men man kan inte få allt.

 

Är bekymret de starka presidenterna?

Posted on by
2

I dessa dagar håller världen andan när Ryssland låter sina egna styrkor baserade på flottbaserna på Krim markera närvaro och ta kontrollen över området. Ukrainas befolkning, som tröttnat på sina folkvalda ledares oförmåga att bygga ett välmående och rättvist land, kan möjligen konstatera att flera månaders demonstrationer inte hjälpt.

Maktens cirklar finns kvar
President Janukovytj tvingades fly,  men eventuellt har landet hamnat ur askan i elden. President Putin tänker inte låta Rysslands intressen vid Svarta-Havs-baserna och i Ukraina gå förlorade. Den tillfälliga regeringen i Kiev har stöd av alla partier, även Janukovytj parti. Tyvärr ingår ett ultranationalistiskt parti, Svoboda, i samlingsregeringen, något som verkligen oroar. Förmodligen stärks på kort sikt Putins ställning på hemmaplan. Han återställer en del av den självkänsla som gick förlorad när Sovjetstaten föll samman. Mycket tyder nu på att Ukraina tvingas acceptera Rysslands villkor för lån och tillgång till energi. De intressesfärer som formades efter andra världskriget har inte spelat ut sin roll. De gamla spelreglerna gäller. Rollerna har inte bytts ut. Stalins skugga faller fortfarande över Europa.

En annan fossil fråga
Samtidigt, i en annan del av världen, står en annan president inför ett avgörande beslut. President Obama ska godkänna – eller inte – byggandet av en ny pipeline från Alberta, Kanada till USA, som är tänkt att pumpa över 800.000 fat olja per dag till det törstiga USA. Keystone, som projektet heter, blir ett test på USA:s förmåga att tänka nytt eller att envist hålla fast vid fossilberoendet när det gäller energiförsörjningen.

Nationellt intresse ?
Att utvinna tjärsanden i Kanada är en smutsig industri. Inte nog med att stora områden förstörs för överskådlig tid, att utvinna den trögflytande tjärsanden slukar i sig mycket energi, vilket gör de ekonomiska kalkylerna vanskliga. Dessutom innebär utvinningen att 3-4 gånger så mycket koldioxid frigörs till atmosfären jämfört med ”traditionell” utvinning av olja. USA:s regering står inför ett vägval. Antingen håller man fast vid tidigare presidenters tal om att ”den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”, eller så inser man Kanadas tjärsand skadar landet mer än det gynnar det.

En procent
800.000 fat per dag låter mycket. Det blir över 500 fat per minut eller nästan 10 fat i sekunden. Det motsvarar ungefär 10 gånger så mycket som Sverige konsumerar per dygn. Samtidigt ska vi hålla i minne att den globala oljeförbrukningen ligger på dryga 80 miljoner fat per dygn. Så det Obama och Kerry har att besluta om handlar om storleksordningen en procent av världens oljetörst.

Vilket manöverutrymme har Obama skaffat sig?
Symboliskt blir vägvalet naturligtvis avgörande. Menar utrikesminister John Kerry allvar när han talar om klimathotet som det allvarligaste hotet mot nationen? Står Obama pall för en hemmaopinion som inte tror att klimatförändringarna har med livsstilen att göra? Finns det ett politiskt manöverutrymme att agera i en ny riktning?

Behovet av förutsägbarhet
Maktbasen för presidenterna i de två största kärnvapenländerna ser lite olika ut, men de har det gemensamt att opinionsläget driver dem i en riktning, som långsiktigt bara kan leda till försämringar för ländernas befolkningar. Det är intressant att konstatera hur viktig trygghet  och hur stor rädslan för förändring tycks vara i båda länderna. Trots alla olikheter i övrigt. Kanske har det att göra med det konstitutionella: en stark president, en slags fadersfigur, som förväntas ta hand om folket och likt medeltida feodalherrar säkra gränserna och garantera att framtiden förblir förutsägbar.

Dags för virtuella kommuner?

Posted on by
2

Var kommer du ifrån? I USA är det en vanlig fråga. Ursprunget och uppväxten säger mycket om varje människa, särskilt i ett så stort och mångfacetterat land som USA. Men även i vårt land har det betydelse vilka erfarenheter och värderingar vi har med oss. Vissa orter har en finare klang och signalerar något mer än andra. Stefan Löfvén är från Ådalen. För en socialdemokrat en närmast mytisk plats, där vapenmakt användes mot arbetare. En kulturarbetare som kommer från Värmland betonar gärna det landskapet, eftersom det kopplar till så många av våra riktigt stora författare och kulturpersonligheter.

Tillhörighet, bakgrund och framtid
Fotbollsikonen Zlatan är från Rosengård. Artisten Laleh är från Hammarkullen. Journalisten Alexandra Pascalidou är från Rinkeby. De är på skilda områden förebilder för många. Fördomar, mediabilder och förenklingar styr hur vi värderar olika platser. Den som söker jobb kan inte vara säker på att alla födelseorter uppfattas positivt. Framtidens möjligheter begränsas lätt för många unga människor med ”fel” uppgifter i sitt CV. Men vi skulle kunna komplettera bilden på ett relativt enkelt sätt.

De stora frågorna
För att bland annat balansera den ojämlikhet som råder mellan orter och stadsdelar i Sverige skulle ett system med virtuella kommuner kunna införas. Varje medborgare skulle få rätt att välja tillhörighet utöver den fysiska mantalsskrivningsorten. I den virtuella kommunen, som i utgångsläget bara finns som administrativ konstruktion, kan delar av välfärden organiseras, framför allt den del som handlar om de stora vägvalen och vilken typ av samhälle vi strävar efter.

Två tillhörigheter
Genom att finnas registrerad dels i den traditionella mantalskrivningsorten och dels i den virtuella kommunen skulle folkviljan kunna ta sig ett ytterligare uttryck. Vi skulle kunna få en mer direkt demokrati, där värderingar och prioriteringar på ett mer konkret sätt skulle ta form i verkligheten.

Modell
Låt oss anta att var och en har rätt att välja tillhörighet till en (eller två) virtuella kommuner. En virtuell kommun är en administrativ enhet utan fysisk förankring. Likaväl som vi är medlemmar i föreningar, nätverk, supporterklubbar eller grupper i ett socialt forum på nätet kan vi registrera oss, årsvis eller för ett decennium, för tillhörighet till en virtuell kommun. De förtroendevalda i den virtuella kommunen får rätt att beskatta sina ”invånare” till en av Riksdagen bestämd nivå, eventuellt uttryckt som andel av den traditionella kommunalskatten.

Kanalisera allas visioner
En virtuell kommun samlar personer som delar en vision om hur man vill att samhället ska utvecklas, förändras, anpassas till olika parametrar, kvalitetssäkras, redovisas, påverkas eller på annat sätt motsvara medborgarnas önskemål. Detta är egentligen huvudargumentet för att införa virtuella kommuner – att varje administrativ enhet anpassas till nyttjarnas behov och önskemål.

Andra tidsperspektiv
Systemet måste naturligtvis åtföljas av en rad randvillkor och regelverk. Men de virtuella kommunerna kan bli medborgarnas ombud som ”beställare” av en önskad samhällsutveckling. Medborgarna skulle genom sina valda ombud kunna konkretisera hur man vill att samhället ska utvecklas på en principiell nivå, och där andra tidsperspektiv kan vara avgörande.

Svårt för de vanliga kommunerna att ha alla roller
Dagens system med de geografiska kommunerna har flera begränsningar. Bland annat är det samma beslutsorgan för både uppdrag, genomförande och uppföljning. Det leder till en situation där budgeten blir styrande och där fokus lätt hamnar på hur väl kommunledningen förvaltat sitt uppdrag. Det blir svårt för vanliga kommuner att sköta alla roller: beställa samhällsnyttiga tjänster, säkerställa att de utförs och hålla kontroll på kvalitet och ekonomi samtidigt som både ett kortsiktigt och ett långsiktigt perspektiv är nödvändigt. Med virtuella kommuner skulle alla medborgare kunna ha inflytande ur andra sammanvägda värderingar.

Vilket samhälle vill vi ha och hur går det?
Framför allt skulle ett långsiktigt perspektiv och ett hållbarhetsperspektiv kunna anläggas på samhällsutvecklingen. Folkviljan skulle få ytterligare sätt att komma till uttryck. Som en slags ständigt pågående folkomröstning skulle de virtuella kommunerna kunna utgöra ombud för de strategiska frågeställningarna kring regional planering, infrastruktur, samverkan, långsiktiga lösningar på svåra frågor som idag tenderar att fastna på fel nivå i vanliga kommuners handläggning. Framför allt skulle de virtuella kommunernas företrädare kunna agera tydliga beställare när det gäller samhällets utveckling på tio års sikt och samtidigt vara den instans som följer upp och utvärderar det som skett ur perspektivet samhällsnytta. Är det rätt att bygga ett nytt köpcentrum, en ny sportarena eller en väg? Eller vill vi hellre ha högre kvalitet i äldreomsorgen eller i skolan? I vilken riktning vill vi att samhället utvecklas och hur snabbt?

Nya sätt att utveckla samhället behöver testas för en levande demokrati
Tekniken finns. Behovet finns. Riksdagen har svårt att ge dagens kommuner tydliga uppdrag om hur de ska agera. Den kommunala självstyrelsen bromsar detta. Grundlagen skulle behöva ändras. Men det vore intressant att få testa nya vägar för att utveckla det hållbara samhället.

Feltänkt?
Naturligtvis vimlar det av invändningar. Enklast är att hävda att det inte går. Men makten utgår från folket, heter det. Och då är det väl allas våra värderingar och visioner som måste få plats någonstans?

Fel arbetskraft – fel frågor

Posted on by
Reply

– ”Vi befinner oss i en värld där vi 2020 kommer ha mellan 25 och 30 miljoner för få välutbildade människor i västvärlden samtidigt som vi kommer ha ett överskott på 75 miljoner människor som har för låg kompetens”, sa Geoff Glover, HR-chef vid Volvo Personvagnar, när han för mer än ett år sedan pekade på de stora gap vi i västvärlden närmar oss både när det gäller utbildning och försörjning. (Se länk längst ner).

20% med stängd dörr
Sedan dess har en alarmerande PISA-undersökning satt fingret på kunskapsluckorna och färdighetsbristerna hos dagens unga. Om det är 20 procent av de som lämnar nionde klass med brister i grundläggande läsförståelse är dörren stängd för dem för fortsatt utbildning. Hur ser försörjningen och arbetsmarknaden ut för dessa 20 procent?

Vems uppgift?
Det är flera samband som behöver synliggöras: mellan samhällsutveckling, personlig utveckling, privatekonomi och välfärd, men också att det är varje individ och varje organisation som har ansvar för sig själv och för helheten. Vem är det som ska synliggöra dessa samband? Och betald av vem?

Ännu värre idag?
Ur ett konspiratoriskt perspektiv skulle ingen kunna komma på ett smartare sätt att förlama samhällsutvecklingen än att se till att skolundervisningen upphör att fungera. Med en icke fungerande skola, med demotiverade elever, med underbetalda och överbelastade lärare och en alltmer komplex verklighet att lotsa eleverna igenom har vi alla destruktiva komponenter på plats. PISA-undersökningen byggde dessutom på mätningar gjorda 2009. De senaste fem åren har mängder av produkter och tjänster dessutom tillkommit och blivit ännu mer dominerande i unga människors liv. Smarta telefoner och en mängd sociala fora har blivit vardag och rutin med en mängd olika distraherande aktiviteter i form av ständigt närvarande internetbaserade tjänster och underhållning. Risken är att en ny mätning idag skulle ge ett ännu mer alarmerande resultat.

Valet: Politik och näringsliv
Vi har alla ett val. Ingenting är förutbestämt. Vi kan välja att ge våra barn en bättre start i livet, vi kan arbeta för ett samhälle, där det finns utrymme för varje individ och där respekten för olikheter ständigt finns närvarande. Inte minst ett valår som 2014 kan vi välja att ge de partier och personer vårt förtroende, som vi upplever har de bästa lösningarna för framtidens utmaningar. Men vi måste samtidigt inse att politiken bara bestämmer över en del av samhällsutvecklingen. Näringslivet ger oss anställningar, löner och produktivitet som genererar de vinster vi har att fördela. De producerar även de produkter som vi som konsumenter godkänner. I vår roll som konsumenter styr vi därmed vad företagen producerar och på vilka villkor. Vi har alla ett val.

Vi kan välja att engagera oss
Vi har också ett val att engagera oss – eller inte. Civilsamhället, fristående organisationer, föreningslivet… det finns mängder av verksamheter att engagera sig i vid sidan politik och företagande. Även här har vi ett val. Vi kan se till att de föreningar och initiativ som bidrar till ett bättre samhälle och ett bättre liv för människor också får stöd. Och inte bara för oss själva. Ibland kan det räcka med att måla naglarna i olika färg, för att markera en ståndpunkt mot övergrepp från makthavare.

Gäller demokrati bara ibland?
Demokratin är satt under tryck. Egypten valde Brödraskapet och president Mursi och han tvingades bort. Den folkvalde, ryskvänlige, president Janukowski i Ukraina och den folkvalda premiärministern i Thailand, Yingluck Shinawatra, pressas hårt av demonstrationer. Gäller demokrati bara i vissa situationer? Det är en komplicerad balansgång för FN-systemet och för de västliga demokratierna att förhålla sig till folkliga uppror. Misstaget flera av ledarna i länder med uppror tycks göra är att de tror att demokrati innebär majoritetens diktatur. Att 51% av rösterna legitimerar åtgärder som de övriga 49%:en får finna sig i. ”Är man stark, måste man vara snäll”, sa Pippi.

Putin putsar på ytan
Det som stör bilden i flera länder är självfallet den korruption och den orättvisa rättsskipning som vissa regeringar ägnar sig åt. Men här gäller det att inte slå undan benen för verklig demokratisk utveckling. När tillfälliga opinioner sätter sig över de demokratiska valen får länder problem. Liksom i Egypten ligger det nära till hands att militären formellt tar över makten. Ett problem är när politiker styr de rättsliga processerna. President Putin putsade lite på ytan inför OS i Sotji och släppte Pussy Riot och de trettio Greenpeace-aktivisterna. Men OS går inte i Eritrea, så David Issac lär sitta kvar i sitt fängelse.

Behovet av sanningssägare
Edward Snowdens avslöjanden om NSA:s storskaliga avlyssning och dessförinnan de oegentligheter som både Wikileaks och Chelsea Manning avslöjat är viktiga signaler för att hålla våra västliga demokratier på rätt kurs. Västliga medier börjar nu tala om amnesti för Snowden. Och de som läst förundersökningen kring Julian Assange inser att han betett sig svinaktigt, men knappast brottsligt. Inlåsningen på Equadors ambassad passar säkert utmärkt för vissa makthavare som gärna ser att visselblåsare som Wikileaks tystas. Våra egna grävande journalister har också hamnat fel, men mer genom att de faller på eget grepp. Mer och mer tyder t.ex. på att program som Uppdrag Granskning motverkar sitt syfte.

Bra TV viktigare än ett bra samhälle?
Redaktionen visste mycket väl vad Kakoo var för något. Ändå reste man ner och låtsades leta efter ett café när man ”avslöjade” Bertil Rignäs felaktiga klädkvitto från Cannes-resan. Dramaturgin i programmet blev viktigare än sakfrågorna, proportionerna orimliga. Alla kan göra fel, men det passade inte in i programmets huvudbudskap om oegentligheter. Det är trist med dessa Jante-kopplade anspelningar på en överhet som skor sig på vanligt folks skattepengar.  Det blir kanske bra TV, men det blir definitivt inte ett bättre samhälle eller en bättre samhällsdebatt av att blåsa upp bagateller till systemnivå. Granskning är bra, men tydligen behöver även granskningen granskas.

Icke-beslut och fel beslut – viktiga att granska
Det Uppdrag Granskning borde fokusera på är de systemval ”någon” har gjort, och som har försatt oss och kommande generationer i en tvångssituation. Hur ska vi klara konkurrensen med andra länder, när vår egen arbetskraft har fel, eller otillräcklig, utbildning? Och hur ska vi klara de ekonomiska och sociala påfrestningar dessa problem leder till? Och hur ska vi som rik nation hitta rätt metod för att fasa ut alla farliga ämnen i miljön? Det vimlar av stora frågor att belysa, där ickebeslut och fel beslut har försatt oss alla i en farlig situation.

Länktips, artikel från 2012: http://www.idg.se/2.1085/1.457514

Lägger vi ner landsbygden utan att förstå det?

Posted on by
1

Vetandets värld i P1 idag, intervjuade kulturgeografen Hans Wästfelt, (länk till programmet – se nedan)  som intresserar sig för strukturrationaliseringen i det svenska lantbruket de senaste 30 åren och vad den innebär. Om det för 30 år sedan fanns tio jordbruk, har dessa idag slagits samman till ett, genom att en gård arrenderar de övrigas mark. I stället för 10 personer eller familjer som kunde försörja sig på sitt jordbruk är det idag en. Utvecklingen har gått rasande fort.

Optimal storlek: 500 – 700 hektar ?
I programmet berättar Hans Wästfelt om sina egna hypoteser, som forskningen är tänkt att bekräfta. Att det är EU-stödets inriktning på areal som gjort det intressant att förvalta stora ytor och inte primärt att försöka utvinna stora volymer per ytenhet. (Vilket ur hållbarhetssynpunkt ändå låter rimligt – att maximera volymer brukar ske med någon slags osynlig kostnad). Många bönder har slutat med djurhållning och antalet kor och grisar minskar stadigt i Sverige. Hans Wästfelt ser en förvaltande enhet i storleken 500 – 700 hektar som optimal för den maskinpark som idag används. Blir gårdarna större måste maskinparken – och personalen – dubbleras. Det är framför allt skördetröskornas storlek som styr, hävdas det.

Stort eller smått ?
Blir det tråkigare på landet, frågar programledaren, nu när höskörden inte längre gör att folk går man ur huse för att delta, utan mekaniseringen har lett till att ensilage-balar eller s.k. vita traktorägg spottas ut automatiskt. Det är inte säkert, sägs det i programmet, eftersom samarbetet finns kvar gårdar emellan, och man lånar kunnande och maskiner av varandra, mot bakgrund av att varje investering blir så stor. Även en ekobonde intervjuas och även han har ökat sina arealer. Småskaligheten är inte ett absolut måste ens för en ekobonde.

Följdverkningar
Vad gör denna snabba strukturomvandling med landsbygden? Vad händer när tio gårdar blir en? Hur ska skola, kommunikationer och arbetstillfällen upprätthållas på landsbygden när den avfolkas och många av de som är kvar är gamla och inte kan bidra till skatteunderlaget och till en sund ekonomisk utveckling? Hur ska det gå för de olika verksamheter som är beroende av ett sammanhang för att överleva? Om det bara finns en mjölkbonde i Dalsland, vart ska han leverera sin mjölk när mejeriet lägger ner? Hur ska han få avlastning av en granne när han blir sjuk och ingen kan hans mjölkmaskin eller förstår hur arbetet går till?

Lägger vi ner landsbygden utan att förstå det?
Frågan är om det blir ännu mer kommunsammanslagningar och stora geografiska ytor för varje kommun när befolkningsunderlaget sviktar. Och hur ska en ännu glesare glesbygd klara av kommunikationer, bredband, service och kundunderlag för sina olika verksamheter? Frågan borde bli ordentligt belyst i kommande riksdagsval. Hur vill vi att Sverige ska fungera? Är landsbygden bara en kuliss som är kul att besöka på sportlovet, runt midsommar och ett par veckor till? Hur turistigt blir det när ödehusens fasader flagnar och det blir långt mellan människorna?

Nya affärsmodeller
Det rimliga är att vi hittar sätt att ge lantbruket rimliga förutsättningar för att överleva på en produktion och en förädlingsindustri, som på allvar tar tag i kvalitetsfrågorna, som värnar om naturen, djuren och framtiden. Ett sätt är att konsumenter och producenter gemensamt enas om vad som ska produceras t.ex. i form av andelsjordbruk. Intressanta förebilder finns på Bornholm, där en grisbonde inte längre äger sina grisar, utan bara ser till att de mår bra. Kunderna är nöjda, grisarna mår bra och bonden slipper stressa för att leva på sitt arbete.

Vi måste våga tänka i nya banor. Ett stalltips.

Länktips: Vetandets värld 31 jan om Framtidens jordbruk:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/317094?programid=412&playepisode=317094

(M), (V) och hållbarheten

Posted on by
Reply

SVT sänder en intervjuserie med partiledarna, där fokus är personen och idéerna som fick partiledaren att engagera sig i sitt partis verksamhet. I skrivande stund har Jonas Sjöstedt (V) och Fredrik Reinfeldt (M) fått komma till tals. (Länk till SVT-play, se nedan). Intrycket jag får så här långt är att diskussionen kanske kryper lite närmare kärnan i varje partis ideologi än vad dagspolitiken ger utrymme för.

Fredrik Reinfeldt
ser frihetsbegreppet som mycket centralt. Det är för att varje människas möjligheter ska tas till vara som utgångspunkten är att samhället ska ge spelrum för varje individ och varje grupp av individer att förverkliga sina idéer. Samhällets styrande styrande funktion ska minimeras, istället är det respekt för historien och vad tidigare generationer har uppnått som är värdefullt. Reinfeldts uppväxt i närheten av Tensta gav honom en konkret lektion i tolerans och förståelse för människors olika bakgrund och villkor. Idrotten, en tidig träning i elevrådsdemokrati och att representera värnpliktiga formade egenskaper, som han senare haft stor nytta av.

Jonas Sjöstedt
växte upp i ett tryggt hem, som bidrog till att han redan i tidiga tonår gav sig ut i världen för att skaffa sig erfarenheter. Likheten med Reinfeldts beskrivning av det viktiga med politiken är slående. Även Sjöstedt talar om möjligheten för individen att förverkliga sitt livsprojekt. Men där Reinfeldt stannar vid en tilltro till individens egen förmåga, vill Sjöstedt att samhället ska ha en roll i att ge lika förutsättningar för alla. Men det är påfallande hur båda talar om individens perspektiv som avgörande.

Är Reinfeldt nöjd?
Reinfeldt förtydligar att hans parti inte står för någon måldriven utopi, utan för (M) är det snarast vägen som är det intressanta, inte målet, inte något klasslöst samhälle som ofta beskrivs som vänsterpartiernas mål. Det sägs inte, men det framstår som en konflikt för (M) att begränsa statens roll i samhället, samtidigt som staten ska garantera rimliga levnadsvillkor för alla. När ”nya” Moderaterna lanserades var det just respekten för vissa av statens grundläggande åtaganden som (M) lovade att inte rucka på. Välfärdsstaten skulle bestå. Man undrar om Reinfeldt är nöjd med den kompromiss mellan individens frihet och statens övergripande ansvar som han uppnått efter två mandatperioder.

Vänstern och vinsterna
Och hur mycket av omprövning av tidigare politik har egentligen Sjöstedt ägnat sig åt? Det är nu snart 25 år sedan muren föll och kommunismen med den (i sin gamla form). Vilken slags kapitalism – om någon – vill (V) ha? Det är inte bara ett demokratiskt underskott som ska fyllas efter diktaturernas fall (och stegvisa återkomst i östeuropa !), det finns ett stort tomrum som ska fyllas när det gäller motståndet mot kapitalism och marknadsekonomi. Hur vill (V) att välståndet ska byggas? Att vinster i välfärden ska bekämpas har framgått. Men var ska samhällets vinster uppstå? Det gav programmet inga svar på.

Att gynna individen direkt eller indirekt
Det intressanta är ändå att både Reinfeldt och Sjöstedt har individen som utgångspunkt för sin idé om samhället och politiken. Där Reinfeldt ser vägen framåt som det viktiga och relevanta, ser Sjöstedt ojämlikhet och olikheter i förutsättningar som avgörande för vad staten ska prioritera.Tydligast framstår skillnaden i skattepolitik. Där (M) sänker skatter för att skapa manöverutrymme för individen, höjer (V) skatten för att skapa resurser för gemensamma satsningar, som i förlängningen gynnar individen.

Individen eller staten?
Den hållbara utveckling som vi alla måste eftersträva hade inget stort utrymme i de båda programmen. (Tror faktiskt inte att begreppet nämndes). Så frågan är om det är Reinfeldts ideologi eller Sjöstedts som har störst möjlighet att förverkliga ett långsiktigt hållbart samhälle, där mänsklig aktivitet inordnas i vad naturen tål, vad resurserna räcker till för och som gör att människor mår bra. Ska hållbarheten uppstå ur summan av allas individuella agerande eller ska hållbarheten organiseras genom statens agerande?

Länkar till SVT Play:
Reinfeldt: http://www.svtplay.se/video/1756781/del-2-av-8-fredrik-reinfeldt
Sjöstedt: http://www.svtplay.se/video/1740375/del-1-av-8-jonas-sjostedt

Ensamkommande barn – kostnad eller investering?

Posted on by
2

Det går inte att undvika att bli känslomässigt berörd av dagens artikel i GP om lilla Mai, som nyligen råkade fylla 18 år och därför anses kunna behandlas som en vuxen. I hennes fall handlar det om utvisning till födelselandet Vietnam. Att hon inte känner någon där och att hon rotat sig i en fosterfamilj i Sverige sedan flera år väger lätt i Migrationsverkets beslut att utvisa Mai. (Länk till artikeln i GP, se nedan).

Knapphändighet
Mai Luu Huong har inget hem i Vietnam, ingen familj, inga handlingar som kan visa vem hon är. Efter fem år och en trygg tillvaro i en fosterfamilj med ”syskon” i Sverige rycks hon upp från pågående gymnasiestudier och utvisas, eskorterad av svensk polis. Nu är hon ju inte längre per definition ett barn och kan därför utvisas när hon fyllt 18 år. Andra ensamkommande barn från Vietnam har fått stanna, påpekas i artikeln. Men Mais berättelse är ”vag” och ”knapphändig”, anser man och utvisning beslutas. Vad kan ett barn veta om sin egen bakgrund?

Investering eller kostnad?
På ett samhällsekonomiskt plan har Sverige investerat i Mai. Hon har gått i skola under fem år, hon har fått en fosterhemsplacering, där hon dessutom tycks ha trivs och fungerat socialt. Hon skulle ha kunnat fortsätta sin utbildning i Sverige, få anställning och göra nytta i vårt samhälle. Samhället hade tjänat miljoner kronor på det. Istället för att se varje människa som en möjlig resurs för helheten, för samhället, är grundattityden att Mai är ett ”ärende” i Migrationsverkets handläggning. Hon ses primärt som en belastning, en kostnad, som det vore lämpligast att hitta skäl för att undvika.

Fel utgångspunkt
Om vi i stället förmådde se just barn, som vi bekostat skola för och som vi sett till att de fått ingå i ett bra familjeboende, om vi primärt kunde se dem som resurser för oss alla skulle både den enskilda individen och samhället tjäna på detta. När Mai utvisas utsätts hon och hennes familj och vänner i Sverige för en stor mental och emotionell påfrestning. Inte alla klarar detta. Och Sverige går miste om det arbete och den kunskap Mai skulle ha kunnat tillföra vårt samhälle under sitt yrkesverksamma liv. Nu vet vi inte vad hon hade kunnat bli och vad hon hade kunnat göra. Men att utgå ifrån tanken att hon hade blivit en belastning är inte rimlig.

Myndighetens möjligheter
Migrationsverket har en vision som de på sin egen hemsida säger sammanfattar visionen med det arbete som bedrivs: ”Ett Sverige som med öppenhet tar tillvara den globala migrationens möjligheter”. Möjligheten i fallet Mai hade ju varit att faktiskt ta till vara den utbildningsinvestering vi gjort under hennes fem år i Sverige. Möjligheten hade ju varit att hon blivit en viktig resurs för andra ensamkommande flyktingbarn. Möjligheten skulle kunna vara att hon hittat en uppgift i livet, där hennes bakgrund i Vietnamn och hennes sammanhang i Sverige kunnat utgöra en dubbel resurs, som kunnat bli mycket värdefull i rätt sammanhang.

Balans mellan formellt och informellt
Jag vet ingenting om Mai, inte mer än vad som står i tidningen, men på ett mänskligt och på ett samhälleligt plan tänker vi fel när vi betraktar ensamkommande barn enbart som barn ur ett formellt åldersperspektiv. När vi inte ser till helheten missar vi de möjligheter som ligger i varje människas livsväg. När ska samhället hitta en rimlig balans mellan formalia och det informella?

Reducera inte människor till kostnader
När ska våra institutioner förstå att människan är viktigare än regelverken? När ska vi komplettera myndighetsutövningen med helt andra instrument, som gynnar både enskilda och oss alla? När ska vi sluta upp att betrakta människor som kostnader och något vi vill bli av med? När ska vi se värdet av att investera i Mai och i alla andra barn som går i skolan?

Länktips : Artikel i GP 26 januari 2014: http://www.gp.se/nyheter/vastergotland/1.2255571-mai-utvisad-men-till-vad-

Bubblan spricker nog inte, eller?

Posted on by
Reply

I helgen läste jag Mattias Hagbergs tankeväckande artikel i GP om debatten i Tyskland om den ekonomiska och politiska krisen. (Länk till artikeltexten, se nedan). Analysen hos ett antal tyska debattörer tycks landa i risken att den politiska nivån i våra demokratier håller på att underordnas de stora finansiella aktörerna. I tur och ordning har inflation, statlig upplåning, privat skuldsättning och statliga övertaganden av bankskulder täckt upp för en ständigt tilltagande ekonomisk kris, menar t.ex. Wolfgang Streeck. Tillväxten har skett med hjälp av konstgjord andning. Streeck hävdar t.o.m. att bubblan har spruckit.

Demokratins ställning i relation till ekonomin
I Sverige finns inte utrymme för den typen av diskussion. Vi tycks bara ha plats för en sanning i taget. De politiska partierna tror sig inte kunna vinna röster på att tala om krisen mer än som ett avlägset hot som den kloka (egna) politiken lyckats hålla på avstånd. Att politiken underordnas kapitalet är det ingen som har intresse av att diskutera. Att detta i sin tur blir ett demokratiproblem är ännu mer avlägset att föra fram. Inte ens main-stream-media tar upp detta eftersom en sådan debatt skulle rasera tilltron till det pågående politiska samtalet, där journalistiken har en roll och politiker en annan. Ingen har intresse av att reducera betydelsen av det man gör och gjort.

Vilket perspektiv ska råda?
Mattias Hagberg landar i en fråga om vilket perspektiv som till slut blir rådande: finanskapitalets eller medborgarnas? På så sätt påminner frågan om Edward Snowden-affären. Där handlar det om statens behov av att skydda sig mot terrorism genom storskaligt informationsinhämtande kontra individens frihet och rättigheter. De strukturer som var tänkta att bygga upp ett stabilt samhälle raserar på skilda sätt, ekonomiskt respektive på frihetens område, fundamenten för det samhälle de föddes ur. Marknaden och maktens mekanismer slukar demokratin.

Kedjebrevsekonomi
Hur kunde det bli så här? Vad har gjort att det politiska manöverutrymmet idag begränsas av anonyma finansinstitut? Hur hamnade välfärdsbygget i händerna på kortsiktiga ekonomiska intressen? Enligt Mattias Hagbergs artikel och Wolfgang Streeck går det tillbaka till Reagan och Thatcher, som ju införde nyliberal lagstiftning, där marknaden gavs fria tyglar. Min tolkning är att begreppet vinst blev viktigare än välfärd. När många blir rika skulle det gynna alla. Drivkraften skulle vara att individer vill bli rika. Den rike kan köpa tjänster, som den ännu inte rike kan leverera. Som ett samhällets kedjebrev, där alla skulle tjäna på att någon annan också ville bli rik.

Vinsten framför allt
Miljöhänsyn, mänskliga hänsyn och ansvarstagande var underordnade vinstintresset. Genom att tjäna pengar på pengar istället för på varor och tjänster förstärkte de finansiella aktörerna sitt försprång. Förmögenheter behövde inte längre uppstå genom fysiskt arbete. Det räckte att ha rätt i en prognos om värdeutveckling på en aktie. Hjulen snurrade fortare och fortare.

Sanningen lär komma fram
Eller också är allt detta vanföreställningar och skeva beskrivningar. Verkligheten är kanske fortfarande begriplig. Politiker har eventuellt fortfarande makten. Kapitalismen har ännu inte grävt sin egen grav. Greklands kris är inte ett symptom på något större. Skuldsättningen i de västliga demokratiernas offentliga och privata ekonomier är inget problem. Framtiden är ju per definition oändlig. Business as usual är fortfarande det som majoriteten av alla ekonomer sätter sin tilltro till. Bubblan spricker inte. Oändlig tillväxt är möjlig. BNP är det bästa måttet på vår utveckling.
Eller inte.

Länktips:  http://www.bokforlagetatlas.se/blogg/mattiashagberg/2014/01/vagen-till-krisen