Drivkrafter för elbilar och vätgas

Posted on 10 april, 2014 by Christer Owe

År 2015 ska det finnas 50 st tankstationer för vätgas längs de tyska vägarna läser jag i ett initierat nyhetsbrev om framtidens fordon och drivmedel. Idag finns det 15, så det innebär att nästan hela Tyskland kommer att knytas ihop av ett nätverk av tankställen med vätgas. Med bränslecellsbilars räckvidd på 50 mil kommer de flesta resor att kunna företas på vätgas eller hydrogen som det också kallas. Trycket i systemet kommer att vara 700 Bar, vilket komprimerar gasen bra, men samtidigt gör hela systemet känsligt. Hög kvalitet på alla komponenter blir viktigt. Väteatomer slinker lätt ut.

En förändring per år
Det intressanta är kanske ändå inte teknikskiftet som stegvis infinner sig. Vi är ganska vana att assimilera ny teknik i samhället. En större innovation per år, sägs takten vara. Ni vet, att plocka ut pengar ur väggen, att skicka texter via faksimil, det som sen kom att heta fax, eller att bära på en telefon som inte var ihopkopplad med koffertstora batterier…. Det tycks vara så att vi fångar upp och tillgodo gör oss en större förändring per år.

Vem?
Nej, det intressanta är drivkrafterna. Varför kommer det rulla vätgasbilar på tyska Autobahn? Vem vill ha det? Hur uppstår förändringen? Vem agerar, vem reagerar? Det är knappast för att det är billigt att producera korta serier av eldrivna bilar, där energilagret utgörs av vätgas och bränslecellen är den enhet som översätter naturliga kemiska processer till elström. Det är annat som gör att de stora tyska bilmärkena håller sig framme.

Prius-chocken
En viktig drivkraft är positionering. För 15 år sedan överraskades alla bilmärken i väst av Toyotas framsynta hybridutveckling av Prius-konceptet. Den tabben vill man inte upprepa. När Prius vällde ut över marknaden som den första serieproducerade hybridbilen stod konkurrenterna och gapade. Man hade inte sett detta komma. Det misstaget vill man inte göra om. Ingen ny Prius-överraskning.

ZEV
En annan drivkraft är Kalifornien. Som ofta är det på den amerikanska västkusten som de delstatliga lagarna tidigast driver fram förändring. Begreppet Zero Emission Vehicle (ZEV) har sedan flera år varit i fokus för både myndigheter i Kalifornien och de leverantörer som vill fortsätta att sälja bilar på en viktig marknad framför allt för premiumsegmentet. BMW och Daimler och de andra har helt enkelt inte råd att bortse från Kalifornien. Man måste ha elmotordrivna fordon. Batteri och/eller vätgas som energilager. Kanske i kombination, som Daimler siktar på enligt uppgift. BMW har haft vätgasbilar rullande i många år vid Münchens flygplats för att lära sig tekniken.

Fåfängan
Naturligtvis finns det också en medvetenhet hos slutkunderna som spelar in. Bilintresserade har sett Teslas framgångar. En ”häftig” eldriven bil, som vinner vid varje rödljus om det nu är det livet går ut på – som vissa motorjournalister fortfarande tycks tro. Ska man imponera på tjejer är det filmhjältebilar som går hem, säger schablonen. Minns ni P-1800 ? Tesla räknar f.ö. med att sälja en halv miljon bilar om 6 år, sägs det. De rationella transportbehoven får kanske stå tillbaka ett tag – det är inte resorna till landet med barnvagn och vovve som Tesla gjort sig kända för att fixa. Men vänta bara. Snart kommer de andra efter.

De gamla byter fot eller de nya tar över?
Det riktigt intressanta är hur en marknad förändras. Är det de dominerande aktörerna som byter fot eller är det uppstickarna som tar över? De gamla biltillverkarna tjänar mer pengar på sitt sortiment av bensin- och dieseldrivna fordon. Varje elbil ger därmed på kort sikt en sämre utdelning till aktieägarna. De nya aktörerna, som Tesla, behöver inte ta hänsyn till gamla sortiment och gamla förväntningar hos ägarna. Man har sin grej. Ägarna vet vad de kan förvänta sig. Mot den bakgrunden blir Kalifornien viktigt. Utan lagstiftare i Kalifornien hade de gamla aktörerna kunnat strunta i den ännu så länge obetydliga, men växande Tesla-nischen. Drivkrafterna samverkar.

Långsiktiga spelregler
Det som nu skulle behövas är en tydlig och långsiktig svensk/europeisk strategi för utfasning av förbränningsmotorer i våra fordon. Så att alla vet vad som gäller. I Norge förberedde man redan 2007 ett sådant förslag. Och i Sverige?

Länktips:
Statistik Sverige och Norge: http://www.svd.se/naringsliv/branscher/industri-och-fordon/sverige-bor-studera-norges-elbilspolitik_8574124.svd
Lagförslag i Norge: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/norge-vill-forbjuda-nya-bensinbilar_230411.svd

Landgrabbing i Etiopien

Posted on 3 april, 2014 by Christer Owe

Afrika är intressant. Det är förmodligen den världsdel där befolkningen kommer att öka mest de kommande decennierna. Det är också i Afrika det finns mineraler, brukbar mark och billig arbetskraft, som gör att investerare undersöker möjligheter att tjäna pengar. Den 2 april hamnade jag på en föreläsning på Handelshögskolan i Göteborg med PhD Kassa Alemu från Etiopien som kunde ge en mer detaljerad bild av ”landgrabbing” i sitt hemland. Vem investerar? Varför? Vad händer med lokalbefolkningen? Frågorna var många.

Ansvarstagande jordbruksinvesteringar
Internationellt arbetas det med riktlinjer för ”food security” inom det som benämnes RAI, Responsible Agricultural Investerments. Sverige är med i detta arbete och ny rapport har precis publicerats av den svenska FAO-kommittén *). Där ifrågasätts bl.a. Andra AP-fondens icke-transparenta hållning: Varför vill man inte offentliggöra sina investeringar i Brasilien? Det är ju ändå de svenska pensionspengarna som används för investering utomlands.

Indier och saudier
Dr Alemu berättar om Etiopien, om att 1/5-del av alla investeringar i jordbruksmark sker i östra Afrika. I Etiopien lever 83% av 90-miljoners-befolkningen på landsbygden. Att analfabetismen är hög nämner han inte. Etiopien består av höglänt terräng och lågland. I de låglänta delarna som utgör 60% av landets yta bor 15% av befolkningen. Det är också de låglänta delarna regeringen nu öppnar upp för utländska investerare. Det är främst bolag från Indien och Saudiarabien som än så länge skrivit avtal med regeringen i Addis Abeba, men även företag från andra delar samt till cirka 25% inhemska aktörer som skaffar sig brukbar mark.

Den dolda tragedin
Ett ha kostar cirka 38 kronor per år i leasingavgift. 4 miljoner ha har ännu så länge leasats ut på detta sätt. Om det är det verkliga priset får vi inte veta. Någon i publiken ställer frågan om korruption. Svaret blir mångtydigt. På ett försiktigt sätt framför Dr Alemu sin kritik av hur systemet har fungerat. Hur de lokala myndigheterna, civilsamhället, befolkningsgrupper som ägnat sig åt jakt och de lokala jordbrukarna med sin självförsörjning inte haft minsta inflytande på processen. Det är centralregeringen i Addis som sluter avtal med de utländska företagen. Allt tal om win-win och lokal utveckling genom investeringar verkar vara luftslott så här långt. Ett bekymmer, påpekar Dr Alemu, är att exporten går före. Ett annat problem är att mindre än 8% av den yta som har släppts till utländska bolag har blivit ibruktagen. Rätten till den jord som övergått till utländska ägare blockerar därmed lokalbefolkningens försörjningsmöjligheter. Bakom siffrorna anar jag stora tragedier, men Dr Alemu resonerar som den forskare han är och belägger med statistik sådant som i verkligheten mycket väl kan vara mänskliga tragedier.

Enorma brister
Torrt konstaterar Dr Alemu att Etiopiens jordbruksdepartement inte gör sitt jobb. Mot bakgrund av vad vi vet om Etiopien efter Schibbye/Persson är detta kanske rent av ett modigt uttalande, jag vet inte. Kritiken skjuts emellertid mest in på att det som utlovats från både regeringen och investerarna inte har inträffat. Den lokala nivån har inte involverats, företagen saknar kunskap om de lokala förutsättningarna för att bedriva jordbruk, lagar om arbetsvillkor och miljö efterföljs inte, ingen uppföljning sker, antalet arbetstillfällen som skapats genom de utländska företagens närvaro är mindre än 1% av vad som utlovats, osv.

Vad gör Andra AP-fonden?
På ett principiellt plan finns det invändningar, som behöver diskuteras kanske framför allt i Sverige. Vilken linje driver Sverige i detta? Vad ska Andra AP-fonden göra, hur kan Sverige bidra till en långsiktigt hållbar livsmedelsförsörjning? Är det ett storskaligt monokulturellt jordbruk som bäst gynnar Afrika och världen? Dr Alemu tror på de stora investeringarnas möjligheter. Själv tvivlar på starkt på detta. En storskalig mekanisering av ett känsligt landområde kan knappast vara rätt väg att gå. I monokulturens kölvatten kommer beroendet av fossilbaserad gödning, överanvändning av bekämpningsmedel, utnyttjande av arbetskraft och en förmögenhetsöverföring från de fattiga till de redan rika.

Sveriges roll
Sverige borde gå i bräschen för ett modernt jordbruk i Afrika, som framför allt bygger upp de lokala resurserna och tryggar lokal försörjning både av livsmedel och på den ekonomiska sidan, samtidigt som störst möjliga hänsyn tas till vattentillgång, minimal klimatpåverkan och bevarande av den goda jorden. Det går att odla ekologiskt med god avkastning, det har bl.a. det prisbelönta projektet i norra Etiopien, i Tigray **), visat. Mer sånt!

*) ”Responsible agricultural investments in development countries”, Svenska FAO-kommittén (2014) ISBN: 1652-9316

**) http://www.gothenburgaward.com/pristagare/pristagare-2011/

VG-strategin för 2020 duckar för hur-frågorna

Posted on 30 mars, 2014 by Christer Owe

Jag läser ”Västra Götaland 2020”, (länk se nedan), en strategi för tillväxt och utveckling i Västra Götaland 2014 – 2020 utgiven av Västra Götalandsregionen. Skriften på knappa 40 sidor beskriver de 32 frågor regionen prioriterar och vad man vill åstadkomma. Gemensamt skapar vi utveckling i hela Västra Götaland, säger man. Beredningen för Hållbar Utveckling har ansvaret för genomförandet av strategin och att genomförandet följs upp och utvärderas.

Hållbara företag
Under huvudrubriken En ledande kunskapsregion hittar jag tankar om starka förutsättningar för att förverkliga idéer och att starta företag (1.1.2). Nya finansieringsformer och modeller för värdering ska utvecklas som tar större hänsyn till jämställda och socialt och miljömässigt hållbara idéer, skriver man bland annat. Det är den enda formuleringen jag hittar som beskriver skillnaden mellan de ohållbara och de hållbara företagen. Om målet är att förverkliga ett långsiktigt hållbart samhälle är ambitionen modest, minst sagt. Det ska tas mer ”hänsyn till” hållbara idéer vid finansiering och värdering. Svagare kan väl inte ambitionen formuleras?

Skala bort ohållbarheten
Radikalt hade varit att sätta en rimlig tidsgräns – 2020 eller 2025 – då förslagsvis 80% av alla befintliga och 90% av alla nya företag förväntas att transparent visa på vilka sätt man förändrar och inriktar sitt arbete i syfte att bidra till en hållbar utveckling. Det är ohållbarheten som är den diffusa konstanten i dagens pussel. Det ohållbara i mängder av verksamheter, som inte platsar i det goda livets Västra Götaland. Skalar vi bort det som inte håller måttet finns den hållbara kärnan kvar. Så enkelt (och så svårt) är det naturligtvis att bli hållbart som samhälle.

Det gamla tänket
Men ingenstans i strategin hittar jag formuleringar kring dagens ohållbara verksamheter. ”Målet är att vara världsledande på innovation inom våra styrkeområden”, skriver man (1.2.) Nytt tänk är naturligtvis bra. Men vad ska vi göra med det gamla tänket?

Att fortsätta eller inte
Den stackars handläggare som ska förverkliga sin del av strategin måste bli förbryllad. Ska jag göra som jag alltid har gjort, eller ska jag tänka i nya banor? Vad av det jag tidigare utfört är fortsatt OK att arbeta vidare med och vilka av mina tidigare arbetsområden behöver omdefinieras utifrån strategin? Menar strategin att allt det som idag bedrivs är riktigt och en del av den hållbara utveckling man säger sig vilja främja?

Målkonflikter
Målkonflikterna beskrivs väldigt sparsamt i strategin. Exempelvis under det relativt omfattande avsnittet om investeringsbehovet i transportinfrastruktur (2.3.1) hade det varit intressant om strategin hade reflekterat över det faktum att ökade transporter med dagens energisystem motverkar hållbarhetssyftet och vad denna målkonflikt innebär. Man nämner under p 2.3.2 målet att 90% av persontransportarbetet år 2020 ska utföras med fossilfri energi, men detta mål nämns under kollektivtrafikavsnittet och syftar inte på gods- eller flygtransporter.

Planetära gränser?
Några metodområden belyser man under p 3.1.2. och 3.1.3, där överenskommelser kring bl.a. energihushållning, giftfri miljö och betoningen av samspelet stad-land lyfts fram. Affärsdriven miljöutveckling nämns också som ett arbetssätt att påverka internationellt samtidigt som sysselsättning och tillväxt påverkas positivt. Det som saknas är en bakgrundsanalys av var gränserna går mellan den utveckling som kan beskrivas positiv respektive negativ för hållbarheten. Man nämner inte Johan Rockströms Planetära gränser eller något av de verktyg som nu utarbetas i kölvattnet på Rockströms forskning.

Konsumtionen enligt strategin
Kopplingen mellan konsumtion, normer och värderingar berörs i avsnitt 3.2. Man talar om att invånarna ska ta ökad hänsyn till hur konsumtionen påverkar människor och miljö lokalt och globalt. Man talar om att föra en dialog kring det engagerade arbetet för hållbar utveckling som bedrivs av många aktörer. I samma andetag talar man om en process där representanter för alla delar i samhället medverkar, man talar om vetenskaplig grund för arbetet och ett politiskt engagemang.

Varför inte betona vikten av civilsamhällets frihetssfär?
Här hade man kunnat skriva helt andra saker om de utvecklingsprocesser som behövs och som till viss del testas lokalt och i vår omvärld. Här hade man kunnat i sin strategi ge utrymme för gräsrötternas organisationer och ge dem ett egenvärde. Istället betonar man vikten av att alla ska vara med och att vetenskapen ska belägga att de förslag som kommer upp är relevanta. Den våta filten läggs medvetet över den spirande konsument- och medborgarrörelse, som sociala medier tycks främja framväxten av.

Kulturen
Under kapitel 4 nämns det nordiska samarbetet och kulturens roll. Att kulturen primärt beskrivs som en sektor är kanske inte förvånande. Attraktionskraften hos en region hänger naturligtvis samman med evenemang, arenor och en mångfald i det kulturella utbudet. Men nog är det ganska typiskt att strategin nämner Göteborgsoperan, Göteborgs Symfoniker och Västarvet bland aktörerna i sektorn, men inte Hammarkullekarnevalen som under 40 år glatt göteborgarna och räknas som Sveriges största karneval.

Den fjärde dimensionen
I min analys av hållbar utveckling utgör kulturen en fjärde dimension vid sidan av ekonomi, ekologi och det sociala perspektivet. Kulturen står för de perspektiv som rymmer kvalitet, personlig utveckling och värdeskapande bortom boksluten. Det gäller både på individuell och institutionell/samhällelig nivå och kulturen utgör på så sätt den dimension som ger de övriga tre dimensionerna sitt värde.

Inför valet i höst
Det intressanta nu inför valet blir att ta del av de politiska partiernas olika beskrivningar av hur man vill förverkliga strategin, vilka avvägningar och prioriteringar man gör. Och finns det en insikt om att det inte räcker att beskriva allt nytt som ska göras? Hur ska vi förhålla oss till allt det vi gör idag?

Länktips: http://www.vgregion.se/vg2020
http://christerowe.se/2014/01/nr296-nu-lagger-vi-ner-landsbygden-utan-att-forsta-det/
http://christerowe.se/2013/11/nr271-stadslandet-det-mest-hoppfulla-pa-lange/
http://christerowe.se/2013/11/nr270-om-stad-och-land-ett-perspektiv/

Ekonomi, megaförändringar och generationsargumentet

Posted on 28 mars, 2014 by Christer Owe

Analyser kräver ofta ett litet steg tillbaka. Det är svårt att analysera det man befinner sig mitt uppe i. Det klassiska exemplet är guldfiskens världsbild. När vi ser tillbaka på 1900-talet kan vi börja urskilja mönster som det inte gick att se när vi befann oss mitt i det.

Perioder
I en grupp som jag följer, där man diskuterar cirkulär ekonomi var det någon som hade hittat beskrivningen av de senaste decennierna som bestående av två ekonomiska perioder: Den gyllene perioden 1950 – 1979 och kreditperioden 1979 – 2008. Kanske föregicks dessa två perioder av en etableringsperiod, där börskraschen 1929 och USA:s tidiga insättningsgaranti 1934 blev två milstolpar i hur aktörerna genom trial-and-error lärde sig att hantera ekonomi i ett utvecklingsperspektiv.

Mellankrigstiden
Sedlar, skuldebrev, reverser, räntepapper, aktier, obligationer… ekonomerna och finansansvariga politiker formade det som växte fram ur den reala ekonomins handfasta värdebedömning. Tysklands inflation, Krügerkraschen, depressionen på 30-talet… handlaget var inte så professionellt, informationsflödet var slumpartat och världen var ännu inte uppkopplad. Atlantkabeln förändrade mycket, liksom radio och TV. Vid andra världskrigets slut kunde ekonomin ta fart.

Optimismen: Elvis, Beatles och ABBA
Så skedde en utveckling av ekonomin med både en real och en finansiell tillväxt. 50- , 60- och 70-talet präglades av en stor tilltro till framtiden, ny teknik och nya lösningar skulle göra livet bättre. Vad vi inte förstod var att datoriseringen som på allvar slog igenom på 80-talet skulle förändra ekonomin från ett verktyg till ett mål i sig.

Mot slutet av 1970-talet kom nästa stora skifte
När datoriseringen på allvar slog igenom och bokföringen plötsligt blev tillgänglig samtidigt på ett antal bildskärmar förändrades tillgängligheten och möjligheten att göra affärer mångfaldigades. Informationstillgängligheten ökade hastigheten i arbetet. Börsgolvet förlorade sin tidigare funktion av informationsnav. Femton eller tjugo år efter datoriseringens inträde kom nästa steg: internet. Vi kunde plötsligt kommunicera i realtid, skicka information och dela information sekundsnabbt oavsett var vi befann oss. Ytterligare femton år senare flyttade datorn in i telefonen. Börsrobotarna tog kommandot över våra pensioner.

Generationsproppen
Visst är det intressant att de banbrytande förändringarna tycks komma med cirka tjugo-trettio års mellanrum, i stort sett en megaförändring per generation. Kanske är det just generationsskiftet som är förklaringen. Trettio år är så lång tid det tar för en generation chefer att bytas ut. Trettio år är också historiskt den period det tar för en ny uppfinning att fullt ut ersätta en gammal lösning. Det har med avskrivningstakt, yrkeskunnande, praxis och utbildning att göra.

Den virtuella ekonomin är idag totalt dominerande över den reala. Hur ekonomin ska kopplas till de reala värdena igen är en öppen fråga. Särskilt som alla system är sammanlänkade i ett intrikat nät av skulder och tillgångar.

Hur motståndskraftigt är samhället?

Posted on 17 mars, 2014 by Christer Owe

Resiliens är en term som fått stor aktualitet genom Johan Rockströms framstående arbete vid Stockholm Recilience Center, (länktips se nedan) där han och hans team på ett banbrytande sätt begripliggjort vad som menas med ”Planetens gränser”, och inom vilka områden vi är på god väg att omkullkasta förutsättningarna för livet på jorden. Nu kommer fler rapporter som borde uppmärksammas.

Fem samverkande faktorer
NASA har gett ut en rapport som återges i The Guardian (länk se nedan). De viktigaste samverkande faktorerna för att bedöma risken för en civilisations kollaps säger de vara befolkning, klimat, vatten, jordbruk och energi. Stora och/eller plötsliga förändringar på ett eller flera av dessa fem områden kan således bli ödesdigra. När forskarna undersöker bakgrunden till olika kulturers utveckling de senaste 5000 åren, ser man ett mönster. Tillgången på bete för de mongoliska hästarna gjorde det möjligt för Djingis Khan att låta sitt rike expandera. Bakgrunden var en period av mycket regnande, som gjorde stäppen bördig. Bristen på mat och vatten har å andra sidan lett till andra kulturers undergång.

Effektivare teknik leder till mer konsumtion
NASA hävdar också, kanske något överraskande, att mer och högre teknologi inte löser problemen. Teknikskiften kan förvisso öka effektiviteten kring hur resurser används, men de tenderar även att öka per capita-konsumtionen och ökar dessutom ofta resursuttaget, vilket leder till att den ökade konsumtionen motverkar fördelen med den effektivare resursanvändningen. Ett klassiskt svensk exempel på detta är hur alla energisnåla vitvaror i det närmaste halverat energianvändningen kring köksutrustning i bostäder samtidigt som antalet apparater ökat i hemmen, vilket ätit upp energibesparingen.

”Nya strukturer omedelbart”
The Guardian skriver att NASAs studie ”offers a highly credible wake-up call to governments, corporations and business – and consumers – to recognise that ’business as usual’ cannot be sustained, and that policy and structural changes are required immediately.” Vi kan inte fortsätta på den inslagna vägen. Det behövs nya regelverk och strukturer omedelbart, säger NASA. Och inte nog med det. Artikeln pekar på flera studier från exempelvis KPMG och the UK Government Office of Science varnar för de sammanlagda kriser som kan uppstå kring livsmedels-, vatten- och energiförsörjningen kan leda till ”den perfekta stormen” inom en femtonårsperiod eller snabbare.

Bank of England och nytänket
Bank of England har gett ut en kort populärvetenskaplig skrift som beskriver vad pengar är och en introduktionstext (Länkar se nedan). Stillsamt konstaterar man att beskrivningen avviker från vad som går att läsa i några böcker ur den ekonomiska litteraturen. Centralbankerna trycker inga pengar. De ägnar sig åt att sätta spelreglerna för de banker som lånar ut pengar. Det är i utlåningen som nya pengar skapas. Detta har även SvD:s Andreas Cervenka beskrivit i en serie artiklar. Den fråga som infinner sig är vem som egentligen styr ekonomin? De banker som genererar nya pengar till systemet genom att låna ut mot säkerhet drivs ju som aktiebolag, där ägandet och vinstmaximeringen står i centrum. Det ska gå bra för banken. Men vem säkrar upp att systemet totalt sett blir samhällsnyttigt?

Detroit, och?
Stater går in och stödköper obligationer, övertar lån och räddar andra stater från konkurs. Det har vi sett hända i fallet Grekland. Ingen inblandad har motiv att beskriva hur instabilt systemet är och med vilka marginaler det makroekonomiska spelet bedrivs. Staden Detroit i USA gick ju som bekant i konkurs under 2013. (Artikeltips se nedan). Det är naturligtvis fullt möjligt att flera städer och stater gör detsamma. Hur ska en sådan situation hanteras? Och hur nära en sådan situation befinner vi oss?

Länktips om Stockholm Recilience Center http://www.stockholmresilience.org/

Om antropocen tidsålder: här.

Artikel i the Guardian: här.

Bank of England: Nyhetsartikel Läs här.

Bank of England: Vad är pengar? Läs här.

SvD om Detroits konkurs http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/darfor-gick-detroit-i-konkurs_8360026.svd här.

Klimatdebatten: förnuft eller känsla, eller?

Posted on 14 mars, 2014 by Christer Owe

Det politiska systemets oförmåga att leva upp till förväntningarna på FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i december 2009 gjorde att både media och engagerade människor tappade sugen. Det blev helt enkelt svårt att mobilisera ett fortsatt engagemang i klimatfrågan. I takt med att olika rapporter om extremväder på lokal nivå, temperaturrekord och luftföroreningar i Kina kryper frågan fram igen och pockar på uppmärksamhet. Kanske att den nu kopplas mer till en generell kritik av den konsumtion och de produktionsmetoder som utgör basen i det vi kallar BNP-tillväxt. Och kanske är det så vi bäst hanterar klimatförnekarnas motstånd.

Politiken i en demokrati är inte teknokratisk
Klimatfrågan har en vetenskaplig, en politisk och en opinionsmässig vinkling. Vetenskapen samlas till stor del bakom FN:s IPCC-panel, som regelbundet ger ut rapporter, som är tänkta att vägleda politiker i rationella beslut grundade på vetenskap. Tankefelet är att politiken inte enbart handlar om att genomföra tekniskt motiverade, logiska beslut. Politiken i de demokratiska länderna utgår från ett uttalat förtroende hos väljarna. Detta förtroende vilar på en mix av saklig trovärdighet och en upplevd känsla av att politiken överensstämmer med väljarens värderingar. Värderingarna uppstår i sin tur ur individens välgrundade åsikter och upplevda känslomässiga förankring. Till detta kommer politikens behov av tillfälliga opinionsutrymmen, där en diffus allmän uppfattning skapar manöverutrymme för politiska åtgärder.

Tolkning och vägning
När vetenskapen lägger fram sina beslutsunderlag uppstår därför en tolkningssituation. Sannolikheter för risker och framtida kostnader som vetenskapen på bästa sätt försöker åskådliggöra ska vägas mot det politiska priset, eller nyttan med, att ta ställning. Detta är inte specifikt för klimatfrågan. Det gäller många eller alla politikområden, men blir väldigt tydligt när det gäller klimatet, eftersom vägvalet gäller ett tydligt antingen/eller. Antingen hanterar vi klimathotet för att undvika framtida katastrofer eller så avstår vi.

Höj tonläget?
I den debatt om debatten som förs höjs nu röster för att föra klimatdebatten på ett annat sätt än det gängse. ”Vi vinner på att använda klimatförnekarnas taktik”, hävdar några och motiverar detta med att mer fakta inte hjälper. Rod Lamberts vid Australian National University hävdar att ”at best, presenting people with facts to counter their beliefs makes them ignore you; at worst, it drives them further away”. (Länk till artikel, se nedan). Därför menar han att högljudd och ofta återkommande opinionsbildning är det som kan fungera. ”Ignore them, step around them, or walk over them”, säger han om klimatförnekarna.

Ideologisk grund
Michael Parker, som skriver om miljö och energi på The Conversation, redogör för en rapport som satts samman av 12 vetenskapsmän i syfte att göra forskningsresultaten från IPCC mer tillgängliga. (Länktips se nedan). Parker pekar på hur människor formar sina åsikter snarare ur en ideologisk övertygelse än baserat på fakta. Särskilt i USA, säger han, är det nu i praktiken omöjligt för en republikan att tro på klimatförändringar orsakade av mänsklig aktivitet. Politiskt är frågan polariserad.

Anti-miljörörelsen skadar planeten
En av författarna som Michael Parker citerar i sin artikel är John Shephard, som lyfter fram hur tunga opinionsbildare i USA hävdar att ”arguing that the anti-environmentalist stance of the right was enormously damaging to business, political parties, and the planet”. Dvs den rådande hållningen hos anti-miljörörelsen skadar affärerna, partierna och planeten. Som bekant finns det i USA också många politiker som förnekar darwinismen och står för en närmast anti-intellektuell hållning. Medias nyhetsvärdering och medias logik när det gäller att polarisera frågor för att skapa dramatik bidrar också till en förenkling av frågeställningar, som inte gynnar folkbildningen, med en lätt underdrift.

Bredda istället för att höja tonläget
Mer av förenklingar, högt tonläge och skrämselpropaganda kan te sig lockande, men jag tvivlar på att det verkligen är rätt väg att gå. Konflikter löses inte genom att trappa upp dem. Åsiktsskillnader blir inte mindre av att betona skillnaderna. Jag tror snarare på att vidga problematiken. När vi breddar frågan till att handla om mer än klimatet och bidrar till att skapa begripliga helhetsbilder lägger vi grunden till de förändringssteg som mänskligheten måste börja ta.

Länktips:
Facts won´t beat the climate deniers… http://bit.ly/1fDp0WJ
Michael Parkers artikel i The Conversation: http://bit.ly/1eyUQ2H

Det optimala samhället

Posted on 11 mars, 2014 by Christer Owe

SVT har sänt en serie intervjuer med partiledarna de senaste veckorna. ”Nyfiken på…” har de hetat, där en psykolog, Paul Perris, intervjuat partiledarna om deras bakgrund, värderingar och händelser i livet, som påverkat dem och gjort att de tagit uppdraget som partiledare. Ett omdebatterat grepp, som ändå haft ett stort värde i att två statsvetare mot slutet av varje program kommenterat och synliggjort detaljer, som vi andra kanske inte tänker på.

Det optimala samhället
Det som slog mig i efterhand var att det hade varit värdefullt för att förstå varje partis ideologi och vision, om partiföreträdarna hade fått beskriva en situation, där deras parti fått möjlighet att optimalt påverka samhällsutvecklingen – hur hade deras framtidssamhälle sett ut? Det kunde ha varit intressant att se hur värderingarna skulle ha kunnat få genomslag i en konsekvent genomförd politik. Nu missade man den chansen.

Personligt välstånd eller globalt
Andra följdfrågor missade psykologen, eftersom han mest var intresserad av människan bakom politiken. Jag minns exempelvis hur Göran Hägglund ansåg att man kunde visa upp de människor på cirkus, som inte drivs av en strävan att berika sig materiellt. Där hade ju en intressant följdfråga kunnat vara hur han tycker att avvägningen ska ske mellan att optimera det personliga välståndet och det globala, särskilt med hänsyn till de utmaningar vi står inför i form av minskande resurser, ökande utsläpp etc.

Avvägningarna
Överhuvudtaget saknade jag avvägningsfrågor, de som alla politiker ägnar sig åt och som blir de tydliga tecken på hur värderingarna tar sig uttryck i verkligheten. Vilka avvägningar mellan individens frihet och de gemensamma lösningarna är optimala, t.ex.? Men intervjuaren var som sagt mest intresserad av människan, inte av politiken, vilket kanske var synd.

Känslorna
En annan sak som hade kunnat belysa värderingarna var om intervjuaren hade frågat vad som gör partiledaren mest arg. Vad upprör hen mest? Då hade TV-mediet fungerat bra, när känslorna blir synliggjorda. Det hade också blivit en illustration till vilka orättvisor eller missförhållanden som partierna ser som mest angelägna att åtgärda.

Men man kan inte få allt.

Är bekymret de starka presidenterna?

Posted on 3 mars, 2014 by Christer Owe

I dessa dagar håller världen andan när Ryssland låter sina egna styrkor baserade på flottbaserna på Krim markera närvaro och ta kontrollen över området. Ukrainas befolkning, som tröttnat på sina folkvalda ledares oförmåga att bygga ett välmående och rättvist land, kan möjligen konstatera att flera månaders demonstrationer inte hjälpt.

Maktens cirklar finns kvar
President Janukovytj tvingades fly, men eventuellt har landet hamnat ur askan i elden. President Putin tänker inte låta Rysslands intressen vid Svarta-Havs-baserna och i Ukraina gå förlorade. Den tillfälliga regeringen i Kiev har stöd av alla partier, även Janukovytj parti. Tyvärr ingår ett ultranationalistiskt parti, Svoboda, i samlingsregeringen, något som verkligen oroar. Förmodligen stärks på kort sikt Putins ställning på hemmaplan. Han återställer en del av den självkänsla som gick förlorad när Sovjetstaten föll samman. Mycket tyder nu på att Ukraina tvingas acceptera Rysslands villkor för lån och tillgång till energi. De intressesfärer som formades efter andra världskriget har inte spelat ut sin roll. De gamla spelreglerna gäller. Rollerna har inte bytts ut. Stalins skugga faller fortfarande över Europa.

En annan fossil fråga
Samtidigt, i en annan del av världen, står en annan president inför ett avgörande beslut. President Obama ska godkänna – eller inte – byggandet av en ny pipeline från Alberta, Kanada till USA, som är tänkt att pumpa över 800.000 fat olja per dag till det törstiga USA. Keystone, som projektet heter, blir ett test på USA:s förmåga att tänka nytt eller att envist hålla fast vid fossilberoendet när det gäller energiförsörjningen.

Nationellt intresse ?
Att utvinna tjärsanden i Kanada är en smutsig industri. Inte nog med att stora områden förstörs för överskådlig tid, att utvinna den trögflytande tjärsanden slukar i sig mycket energi, vilket gör de ekonomiska kalkylerna vanskliga. Dessutom innebär utvinningen att 3-4 gånger så mycket koldioxid frigörs till atmosfären jämfört med ”traditionell” utvinning av olja. USA:s regering står inför ett vägval. Antingen håller man fast vid tidigare presidenters tal om att ”den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”, eller så inser man Kanadas tjärsand skadar landet mer än det gynnar det.

En procent
800.000 fat per dag låter mycket. Det blir över 500 fat per minut eller nästan 10 fat i sekunden. Det motsvarar ungefär 10 gånger så mycket som Sverige konsumerar per dygn. Samtidigt ska vi hålla i minne att den globala oljeförbrukningen ligger på dryga 80 miljoner fat per dygn. Så det Obama och Kerry har att besluta om handlar om storleksordningen en procent av världens oljetörst.

Vilket manöverutrymme har Obama skaffat sig?
Symboliskt blir vägvalet naturligtvis avgörande. Menar utrikesminister John Kerry allvar när han talar om klimathotet som det allvarligaste hotet mot nationen? Står Obama pall för en hemmaopinion som inte tror att klimatförändringarna har med livsstilen att göra? Finns det ett politiskt manöverutrymme att agera i en ny riktning?

Behovet av förutsägbarhet
Maktbasen för presidenterna i de två största kärnvapenländerna ser lite olika ut, men de har det gemensamt att opinionsläget driver dem i en riktning, som långsiktigt bara kan leda till försämringar för ländernas befolkningar. Det är intressant att konstatera hur viktig trygghet och hur stor rädslan för förändring tycks vara i båda länderna. Trots alla olikheter i övrigt. Kanske har det att göra med det konstitutionella: en stark president, en slags fadersfigur, som förväntas ta hand om folket och likt medeltida feodalherrar säkra gränserna och garantera att framtiden förblir förutsägbar.

Dags för virtuella kommuner?

Posted on 6 februari, 2014 by Christer Owe

Var kommer du ifrån? I USA är det en vanlig fråga. Ursprunget och uppväxten säger mycket om varje människa, särskilt i ett så stort och mångfacetterat land som USA. Men även i vårt land har det betydelse vilka erfarenheter och värderingar vi har med oss. Vissa orter har en finare klang och signalerar något mer än andra. Stefan Löfvén är från Ådalen. För en socialdemokrat en närmast mytisk plats, där vapenmakt användes mot arbetare. En kulturarbetare som kommer från Värmland betonar gärna det landskapet, eftersom det kopplar till så många av våra riktigt stora författare och kulturpersonligheter.

Tillhörighet, bakgrund och framtid
Fotbollsikonen Zlatan är från Rosengård. Artisten Laleh är från Hammarkullen. Journalisten Alexandra Pascalidou är från Rinkeby. De är på skilda områden förebilder för många. Fördomar, mediabilder och förenklingar styr hur vi värderar olika platser. Den som söker jobb kan inte vara säker på att alla födelseorter uppfattas positivt. Framtidens möjligheter begränsas lätt för många unga människor med ”fel” uppgifter i sitt CV. Men vi skulle kunna komplettera bilden på ett relativt enkelt sätt.

De stora frågorna
För att bland annat balansera den ojämlikhet som råder mellan orter och stadsdelar i Sverige skulle ett system med virtuella kommuner kunna införas. Varje medborgare skulle få rätt att välja tillhörighet utöver den fysiska mantalsskrivningsorten. I den virtuella kommunen, som i utgångsläget bara finns som administrativ konstruktion, kan delar av välfärden organiseras, framför allt den del som handlar om de stora vägvalen och vilken typ av samhälle vi strävar efter.

Två tillhörigheter
Genom att finnas registrerad dels i den traditionella mantalskrivningsorten och dels i den virtuella kommunen skulle folkviljan kunna ta sig ett ytterligare uttryck. Vi skulle kunna få en mer direkt demokrati, där värderingar och prioriteringar på ett mer konkret sätt skulle ta form i verkligheten.

Modell
Låt oss anta att var och en har rätt att välja tillhörighet till en (eller två) virtuella kommuner. En virtuell kommun är en administrativ enhet utan fysisk förankring. Likaväl som vi är medlemmar i föreningar, nätverk, supporterklubbar eller grupper i ett socialt forum på nätet kan vi registrera oss, årsvis eller för ett decennium, för tillhörighet till en virtuell kommun. De förtroendevalda i den virtuella kommunen får rätt att beskatta sina ”invånare” till en av Riksdagen bestämd nivå, eventuellt uttryckt som andel av den traditionella kommunalskatten.

Kanalisera allas visioner
En virtuell kommun samlar personer som delar en vision om hur man vill att samhället ska utvecklas, förändras, anpassas till olika parametrar, kvalitetssäkras, redovisas, påverkas eller på annat sätt motsvara medborgarnas önskemål. Detta är egentligen huvudargumentet för att införa virtuella kommuner – att varje administrativ enhet anpassas till nyttjarnas behov och önskemål.

Andra tidsperspektiv
Systemet måste naturligtvis åtföljas av en rad randvillkor och regelverk. Men de virtuella kommunerna kan bli medborgarnas ombud som ”beställare” av en önskad samhällsutveckling. Medborgarna skulle genom sina valda ombud kunna konkretisera hur man vill att samhället ska utvecklas på en principiell nivå, och där andra tidsperspektiv kan vara avgörande.

Svårt för de vanliga kommunerna att ha alla roller
Dagens system med de geografiska kommunerna har flera begränsningar. Bland annat är det samma beslutsorgan för både uppdrag, genomförande och uppföljning. Det leder till en situation där budgeten blir styrande och där fokus lätt hamnar på hur väl kommunledningen förvaltat sitt uppdrag. Det blir svårt för vanliga kommuner att sköta alla roller: beställa samhällsnyttiga tjänster, säkerställa att de utförs och hålla kontroll på kvalitet och ekonomi samtidigt som både ett kortsiktigt och ett långsiktigt perspektiv är nödvändigt. Med virtuella kommuner skulle alla medborgare kunna ha inflytande ur andra sammanvägda värderingar.

Vilket samhälle vill vi ha och hur går det?
Framför allt skulle ett långsiktigt perspektiv och ett hållbarhetsperspektiv kunna anläggas på samhällsutvecklingen. Folkviljan skulle få ytterligare sätt att komma till uttryck. Som en slags ständigt pågående folkomröstning skulle de virtuella kommunerna kunna utgöra ombud för de strategiska frågeställningarna kring regional planering, infrastruktur, samverkan, långsiktiga lösningar på svåra frågor som idag tenderar att fastna på fel nivå i vanliga kommuners handläggning. Framför allt skulle de virtuella kommunernas företrädare kunna agera tydliga beställare när det gäller samhällets utveckling på tio års sikt och samtidigt vara den instans som följer upp och utvärderar det som skett ur perspektivet samhällsnytta. Är det rätt att bygga ett nytt köpcentrum, en ny sportarena eller en väg? Eller vill vi hellre ha högre kvalitet i äldreomsorgen eller i skolan? I vilken riktning vill vi att samhället utvecklas och hur snabbt?

Nya sätt att utveckla samhället behöver testas för en levande demokrati
Tekniken finns. Behovet finns. Riksdagen har svårt att ge dagens kommuner tydliga uppdrag om hur de ska agera. Den kommunala självstyrelsen bromsar detta. Grundlagen skulle behöva ändras. Men det vore intressant att få testa nya vägar för att utveckla det hållbara samhället.

Feltänkt?
Naturligtvis vimlar det av invändningar. Enklast är att hävda att det inte går. Men makten utgår från folket, heter det. Och då är det väl allas våra värderingar och visioner som måste få plats någonstans?

Fel arbetskraft – fel frågor

Posted on 2 februari, 2014 by Christer Owe

– ”Vi befinner oss i en värld där vi 2020 kommer ha mellan 25 och 30 miljoner för få välutbildade människor i västvärlden samtidigt som vi kommer ha ett överskott på 75 miljoner människor som har för låg kompetens”, sa Geoff Glover, HR-chef vid Volvo Personvagnar, när han för mer än ett år sedan pekade på de stora gap vi i västvärlden närmar oss både när det gäller utbildning och försörjning. (Se länk längst ner).

20% med stängd dörr
Sedan dess har en alarmerande PISA-undersökning satt fingret på kunskapsluckorna och färdighetsbristerna hos dagens unga. Om det är 20 procent av de som lämnar nionde klass med brister i grundläggande läsförståelse är dörren stängd för dem för fortsatt utbildning. Hur ser försörjningen och arbetsmarknaden ut för dessa 20 procent?

Vems uppgift?
Det är flera samband som behöver synliggöras: mellan samhällsutveckling, personlig utveckling, privatekonomi och välfärd, men också att det är varje individ och varje organisation som har ansvar för sig själv och för helheten. Vem är det som ska synliggöra dessa samband? Och betald av vem?

Ännu värre idag?
Ur ett konspiratoriskt perspektiv skulle ingen kunna komma på ett smartare sätt att förlama samhällsutvecklingen än att se till att skolundervisningen upphör att fungera. Med en icke fungerande skola, med demotiverade elever, med underbetalda och överbelastade lärare och en alltmer komplex verklighet att lotsa eleverna igenom har vi alla destruktiva komponenter på plats. PISA-undersökningen byggde dessutom på mätningar gjorda 2009. De senaste fem åren har mängder av produkter och tjänster dessutom tillkommit och blivit ännu mer dominerande i unga människors liv. Smarta telefoner och en mängd sociala fora har blivit vardag och rutin med en mängd olika distraherande aktiviteter i form av ständigt närvarande internetbaserade tjänster och underhållning. Risken är att en ny mätning idag skulle ge ett ännu mer alarmerande resultat.

Valet: Politik och näringsliv
Vi har alla ett val. Ingenting är förutbestämt. Vi kan välja att ge våra barn en bättre start i livet, vi kan arbeta för ett samhälle, där det finns utrymme för varje individ och där respekten för olikheter ständigt finns närvarande. Inte minst ett valår som 2014 kan vi välja att ge de partier och personer vårt förtroende, som vi upplever har de bästa lösningarna för framtidens utmaningar. Men vi måste samtidigt inse att politiken bara bestämmer över en del av samhällsutvecklingen. Näringslivet ger oss anställningar, löner och produktivitet som genererar de vinster vi har att fördela. De producerar även de produkter som vi som konsumenter godkänner. I vår roll som konsumenter styr vi därmed vad företagen producerar och på vilka villkor. Vi har alla ett val.

Vi kan välja att engagera oss
Vi har också ett val att engagera oss – eller inte. Civilsamhället, fristående organisationer, föreningslivet… det finns mängder av verksamheter att engagera sig i vid sidan politik och företagande. Även här har vi ett val. Vi kan se till att de föreningar och initiativ som bidrar till ett bättre samhälle och ett bättre liv för människor också får stöd. Och inte bara för oss själva. Ibland kan det räcka med att måla naglarna i olika färg, för att markera en ståndpunkt mot övergrepp från makthavare.

Gäller demokrati bara ibland?
Demokratin är satt under tryck. Egypten valde Brödraskapet och president Mursi och han tvingades bort. Den folkvalde, ryskvänlige, president Janukowski i Ukraina och den folkvalda premiärministern i Thailand, Yingluck Shinawatra, pressas hårt av demonstrationer. Gäller demokrati bara i vissa situationer? Det är en komplicerad balansgång för FN-systemet och för de västliga demokratierna att förhålla sig till folkliga uppror. Misstaget flera av ledarna i länder med uppror tycks göra är att de tror att demokrati innebär majoritetens diktatur. Att 51% av rösterna legitimerar åtgärder som de övriga 49%:en får finna sig i. ”Är man stark, måste man vara snäll”, sa Pippi.

Putin putsar på ytan
Det som stör bilden i flera länder är självfallet den korruption och den orättvisa rättsskipning som vissa regeringar ägnar sig åt. Men här gäller det att inte slå undan benen för verklig demokratisk utveckling. När tillfälliga opinioner sätter sig över de demokratiska valen får länder problem. Liksom i Egypten ligger det nära till hands att militären formellt tar över makten. Ett problem är när politiker styr de rättsliga processerna. President Putin putsade lite på ytan inför OS i Sotji och släppte Pussy Riot och de trettio Greenpeace-aktivisterna. Men OS går inte i Eritrea, så David Issac lär sitta kvar i sitt fängelse.

Behovet av sanningssägare
Edward Snowdens avslöjanden om NSA:s storskaliga avlyssning och dessförinnan de oegentligheter som både Wikileaks och Chelsea Manning avslöjat är viktiga signaler för att hålla våra västliga demokratier på rätt kurs. Västliga medier börjar nu tala om amnesti för Snowden. Och de som läst förundersökningen kring Julian Assange inser att han betett sig svinaktigt, men knappast brottsligt. Inlåsningen på Equadors ambassad passar säkert utmärkt för vissa makthavare som gärna ser att visselblåsare som Wikileaks tystas. Våra egna grävande journalister har också hamnat fel, men mer genom att de faller på eget grepp. Mer och mer tyder t.ex. på att program som Uppdrag Granskning motverkar sitt syfte.

Bra TV viktigare än ett bra samhälle?
Redaktionen visste mycket väl vad Kakoo var för något. Ändå reste man ner och låtsades leta efter ett café när man ”avslöjade” Bertil Rignäs felaktiga klädkvitto från Cannes-resan. Dramaturgin i programmet blev viktigare än sakfrågorna, proportionerna orimliga. Alla kan göra fel, men det passade inte in i programmets huvudbudskap om oegentligheter. Det är trist med dessa Jante-kopplade anspelningar på en överhet som skor sig på vanligt folks skattepengar. Det blir kanske bra TV, men det blir definitivt inte ett bättre samhälle eller en bättre samhällsdebatt av att blåsa upp bagateller till systemnivå. Granskning är bra, men tydligen behöver även granskningen granskas.

Icke-beslut och fel beslut – viktiga att granska
Det Uppdrag Granskning borde fokusera på är de systemval ”någon” har gjort, och som har försatt oss och kommande generationer i en tvångssituation. Hur ska vi klara konkurrensen med andra länder, när vår egen arbetskraft har fel, eller otillräcklig, utbildning? Och hur ska vi klara de ekonomiska och sociala påfrestningar dessa problem leder till? Och hur ska vi som rik nation hitta rätt metod för att fasa ut alla farliga ämnen i miljön? Det vimlar av stora frågor att belysa, där ickebeslut och fel beslut har försatt oss alla i en farlig situation.

Länktips, artikel från 2012: http://www.idg.se/2.1085/1.457514

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Category Archives: Strukturer och politik