Folkmord i Tigray, Etiopien

Det går inte att ta in det hon berättar. Detaljerna från folkmordet i Tigray är bortom begriplighet. Förnedringen, våldet, barnen, kvinnorna… men också hur årets plöjning och sådd effektivt stoppas av maktens hantlangare och hur därmed troligen fem miljoner människor svälter ihjäl som en konsekvens av att livsmedel inte kan produceras på lokal nivå. En miljon på flykt, många till Sudan, men också internflyktingar. 30 års stegvis utveckling, 30 års återplantering av skog för att återskapa ett livskraftigt landskap, 30 års utbildning och framsteg för en ung generation i provinsen Tigray i Etiopien går nu snabbt om intet. På ett halvår har landsdelen skövlats och omvärldens reaktion har varit diplomatiskt tillrättalagd. Det talas i allmänna ordalag om problem på Afrikas horn, om vikten av stabilitet, om att få striderna att upphöra.

Förhoppningar
I grunden förstår jag att det finns flera lager av motsättningar. En nivå handlar om hur landet Etiopien ska styras: med en stark centralmakt eller som en federation med betydande självbestämmande för regionerna. I Tigray har ledarna sedan länge verkat för en federation. Detta har ogillats av andra politiker från andra folkgrupper. När Abiy Ahmed tillträdde i april 2018 som president knöts stora förhoppningar till honom från västliga demokratier. Han slöt fred med Eritrea och uttalade sig på ett sätt som gick hem i Väst. Inte minst att han frigav många politiska fångar sågs som en viktig signal. Han tilldelades t.o.m. Nobels fredspris 2019.

Smart av Abiy Ahmed
Genom att komma överens med Eritrea lade Abiy Ahmed grunden till en taktisk manöver, som han senare har kunnat utnyttja. Eritreanska styrkor angrep, tillsammans med regeringsstyrkor, Tigray i november 2020, plundrade och mördade och när Abiy Ahmed behövde rättfärdiga sina övergrepp på den egna befolkningen kunde han bekvämt skylla på eritreanerna och hävda att ”de nu upphört med sina övergrepp”. Nån-annan-ismen tillämpad på ett slugt sätt.

Utrikesdeklarationen i februari 2021
Jag lyssnar till berättelserna om övergreppen, om folkmordet och har svårt att ta in allt. Så kommer en fråga upp som förundrar mig. Hur ställer sig den svenska regeringen till detta? Fördömer man styret i Addis Abeba eller hur gör svenska UD? Följer man USA:s fördömande, EU:s skarpa ställningstagande eller väljer Sverige en annan nivå på kritiken? Vad innebär det – mot bakgrund av de avskyvärda brotten mot kvinnor i Tigray – att vi har en feministisk utrikespolitik? Sätter Sverige ner foten och markerar mot den mångåriga partner Etiopien varit för Sverige? Det finns ju fortfarande en förväntan från omvärlden på att svenska värderingar handlar om mänskliga rättigheter, om kvinnors rättigheter och om att värna svaga grupper i konflikter. Det låter inte så. Det jag hittar på webben är ett allmänt uttalande ( i februari 2021 i utrikesdeklarationen):
”In Ethiopia, the conflict in Tigray threatens to undermine the country’s democratic development, with far-reaching regional consequences.”
Konflikten i Tigray hotar att underminera landets demokratiska utveckling. Det är ett sätt att formulera en mycket försiktig kritik, paketerad som icke-kritik.

Sverige bör markera, gärna tillsammans med näringslivet
Jag vill inte återge alla hemskheter jag tagit del av. Hur Abiy Ahmeds krig mot den egna befolkningen ser ut på bynivå eller på individnivå. Men även om det tar emot att erkänna att fredspriset var feltänkt måste den stoltheten var lätt att svälja i jämförelse med vilka brott mot mänskligheten som genomförs i en av de regioner i Etiopien som fram till nyligen såg mest lovande ut. Det finns många stora svenska företag i landet. De är också beroende av att utvecklingen går åt rätt håll med välståndsutveckling, utbildning och försvar för mänskliga rättigheter. Tillsammans med näringslivet kan regeringen markera betydligt starkare.

Samexistens
Jag inser också att alla konflikter har flera bottnar och att det kan finnas motiv för att korrigera för orättvisor. Men omänsklighet och krigsbrott mot civilbefolkning, mot egendom och försörjning kan inte rättfärdigas. Etiopien har över 80 kulturer, språk och identiteter som behöver hitta sätt att samexistera. Den väg landets ledare nu valt leder bakåt. Att lösa problem med våld och som i detta fallet övervåld, skapar bara nya problem. Om vi inte lär oss att samexistera kommer världen aldrig att bli hel.

Jag tackar min vän från Tigray för samtalet. Det blev inte mycket gjort resten av dagen.

Länktips:
Inslag i Sveriges Radio: https://sverigesradio.se/artikel/kritiskt-lage-i-tigray-varnas-for-folkmord

Läkare utan gränser: https://lakareutangranser.se/nyheter/sjukvarden-under-attack-i-tigray

Så här skriver EU:s ministerråd i mars 2021: ”The Council is extremely concerned by the numerous testimonies as to possible war crimes and crimes against humanity, extra-judicial killings and other serious human rights violations and abuses. The EU calls for these actions to end immediately and for perpetrators to be brought to justice.”

Landgrabbing i Etiopien

Afrika är intressant. Det är förmodligen den världsdel där befolkningen kommer att öka mest  de kommande decennierna. Det är också i Afrika det finns mineraler, brukbar mark och billig arbetskraft, som gör att investerare undersöker möjligheter att tjäna pengar. Den 2 april hamnade jag på en föreläsning på Handelshögskolan i Göteborg med PhD Kassa Alemu från Etiopien som kunde ge en mer detaljerad bild av ”landgrabbing” i sitt hemland. Vem investerar? Varför? Vad händer med lokalbefolkningen? Frågorna var många.

Ansvarstagande jordbruksinvesteringar
Internationellt arbetas det med riktlinjer för ”food security” inom det som benämnes RAI, Responsible Agricultural Investerments. Sverige är med i detta arbete och ny rapport har precis publicerats av den svenska FAO-kommittén *). Där ifrågasätts bl.a. Andra AP-fondens icke-transparenta hållning: Varför vill man inte offentliggöra sina investeringar i Brasilien? Det är ju ändå de svenska pensionspengarna som används för investering utomlands.

Indier och saudier
Dr Alemu berättar om Etiopien, om att 1/5-del av alla investeringar i jordbruksmark sker i östra Afrika. I Etiopien lever 83% av 90-miljoners-befolkningen på landsbygden. Att analfabetismen är hög nämner han inte. Etiopien består av höglänt terräng och lågland. I de låglänta delarna som utgör 60% av landets yta bor 15% av befolkningen. Det är också de låglänta delarna regeringen nu öppnar upp för utländska investerare. Det är främst bolag från Indien och Saudiarabien som än så länge skrivit avtal med regeringen i Addis Abeba, men även företag från andra delar samt till cirka 25% inhemska aktörer som skaffar sig brukbar mark.

Den dolda tragedin
Ett ha kostar cirka 38 kronor per år i leasingavgift. 4 miljoner ha har ännu så länge leasats ut på detta sätt. Om det är det verkliga priset får vi inte veta. Någon i publiken ställer frågan om korruption. Svaret blir mångtydigt. På ett försiktigt sätt framför Dr Alemu sin kritik av hur systemet har fungerat. Hur de lokala myndigheterna, civilsamhället, befolkningsgrupper som ägnat sig åt jakt och de lokala jordbrukarna med sin självförsörjning inte haft minsta inflytande på processen. Det är centralregeringen i Addis som sluter avtal med de utländska företagen. Allt tal om win-win och lokal utveckling genom investeringar verkar vara luftslott så här långt. Ett bekymmer, påpekar Dr Alemu, är att exporten går före. Ett annat problem är att mindre än 8% av den yta som har släppts till utländska bolag har blivit ibruktagen. Rätten till den jord som övergått till utländska ägare blockerar därmed lokalbefolkningens försörjningsmöjligheter. Bakom siffrorna anar jag stora tragedier, men Dr Alemu resonerar som den forskare han är och belägger med statistik sådant som i verkligheten mycket väl kan vara mänskliga tragedier.

Enorma brister
Torrt konstaterar Dr Alemu att Etiopiens jordbruksdepartement inte gör sitt jobb. Mot bakgrund av vad vi vet om Etiopien efter Schibbye/Persson är detta kanske rent av ett modigt uttalande, jag vet inte. Kritiken skjuts emellertid mest in på att det som utlovats från både regeringen och investerarna inte har inträffat. Den lokala nivån har inte involverats, företagen saknar kunskap om de lokala förutsättningarna för att bedriva jordbruk, lagar om arbetsvillkor och miljö efterföljs inte, ingen uppföljning sker, antalet arbetstillfällen som skapats genom de utländska företagens närvaro är mindre än 1% av vad som utlovats, osv.

Vad gör Andra AP-fonden?
På ett principiellt plan finns det invändningar, som behöver diskuteras kanske framför allt i Sverige. Vilken linje driver Sverige i detta? Vad ska Andra AP-fonden göra, hur kan Sverige bidra till en långsiktigt hållbar livsmedelsförsörjning? Är det ett storskaligt monokulturellt jordbruk som bäst gynnar Afrika och världen? Dr Alemu tror på de stora investeringarnas möjligheter. Själv tvivlar på starkt på detta. En storskalig mekanisering av ett känsligt landområde kan knappast vara rätt väg att gå. I monokulturens kölvatten kommer beroendet av fossilbaserad gödning, överanvändning av bekämpningsmedel, utnyttjande av arbetskraft och en förmögenhetsöverföring från de fattiga till de redan rika.

Sveriges roll
Sverige borde gå i bräschen för ett modernt jordbruk i Afrika, som framför allt bygger upp de lokala resurserna och tryggar lokal försörjning både av livsmedel och på den ekonomiska sidan, samtidigt som störst möjliga hänsyn tas till  vattentillgång, minimal klimatpåverkan och bevarande av den goda jorden. Det går att odla ekologiskt med god avkastning, det har bl.a. det prisbelönta projektet i norra Etiopien, i Tigray **), visat. Mer sånt!

*) ”Responsible agricultural investments in development countries”, Svenska FAO-kommittén (2014) ISBN: 1652-9316

**) http://www.gothenburgaward.com/pristagare/pristagare-2011/