Category Archives: Strukturer och politik

Strukturella perspektiv, politik.

När samtalet upphör har vi verkliga problem

Posted on by
Reply

Partiledardebatt. Direkt från Riksdagen i TV. En liberal partiledare hävdar att regeringen vill bygga ut kärnkraften. Är det sant, funderar jag? Har Folkpartiet hand om energifrågorna i regeringen och har Centern vikit ner sig? Oklarheten består. Ansvarig minister tar inte upp frågan. Vad ska väljarna tänka, hinner jag tänka. Men det bestående intrycket handlar om något annat och värre. Det handlar om nonchalansen från talarstolen.

Förståelse
Det talas ofta om politikerförakt. Med det begreppet vill man sammanfatta det låga förtroende politiker åtnjuter hos allmänheten. Möjligen är förakt ett alltför starkt ord, med det fungerar ju utmärkt på löpsedlar: kort och starkt. Jag anar ändå en viss omsvängning i opinionen, där det finns en ökande förståelse hos allmänheten  för politikers utsatthet och svåra sits. Det är ingen lätt uppgift att kompromissa med vallöften, värderingar och verklighetens förändring, som ingen med exakthet kan förutspå. Det finns också en ökande förståelse för människan bakom politiken i svallvågorna efter Mona Sahlin och Håkan Juholt, hotbilden mot vissa ministrar etc. Begär vi det orimliga av våra företrädare?

Tårtan
I partiledardebatten överraskar Gustav Fridolin med en färgglad tårta. 1% klimat, 2% skola, 62% skattesänkning. Pedagogiskt. Statsministern kontrar med att peka på den stackars tårtbagaren som oppositionen vill försämra villkoren för, och får skrattarna med sig. Att de flesta tårtor inte köps hela på restaurang utan köps över disk och att MP en gång i tiden föreslog momssänkningen är små faktabitar som glöms bort. Fakta är inte så viktigt, det är slagfärdighet som belönas.

Respektlöst
Återkommande i denna debatt, liksom många tidigare debatter, är något annat. Otyget att inte svara på varandras frågor. Vill eller kan någon partiföreträdare inte svara så struntar man i att svara på en konkret fråga. Detta mönster upprepas gång på gång. Man låter helt sonika frågan hänga i luften, obesvarad. Man talar om något annat, ställer en motfråga om något annat osv. Detta är förödande för tilltron till politiken. Om man inte respekterar samtalet och dialogen som form respekterar man ju heller inte institutionen Riksdagen och hela det demokratiska och parlamentariska systemet. Resultatet av att konsekvent undvika ett riktigt samtal blir till slut ett antal monologer, där ingen lyssnar på någon. Det är ett otyg att förhålla sig så respektlöst inför vårt styrelseskick, där samtalet, dialogen och debatten gör verkligheten begriplig och framtiden hanterbar.

Till och med journalistfrågor hanteras så
Till och med i intervjusituationer, där en journalist ställer en enkel fråga till en politiker händer samma sak. Politikern svarar inte på den egentliga frågan, utan svarar något annat. Detta är om möjligt ännu värre eftersom journalisterna ska företräda allmänheten med sina frågor och ställa politiker till svars för sina ställningstaganden och beslut. När samtalet upphör har vi verkliga problem.

Är staten god?

Posted on by
Reply

Världen upplever en politisk kris i flera länder. Vi kan konstatera att USA är timmar från att ställa in sina betalningar. Italien har en tradition av regeringskriser som avlöser varandra, men läget är nu betydligt allvarligare än tidigare. Grekland upplever en extrem åtstramningspolitik som hänger samman med att tidigare regeringar skjutit alla problem framför sig och inte talat klarspråk om problemens art och omfattning. David Cameron på 10 Downing Str försöker balansera EU-skepsis med sammanhållning. Die starke Frau Merkel vann valet i Tyskland, men har svårt att bilda regering så som författningen är skriven. Demokratin går knackigt.

Brist på manöverutrymme
Det ropas på ledarskap. Tydlighet, långsiktighet, framtidstro och visioner. Tyvärr är det parlamentariska systemet delvis kontraproduktivt. Ansvarstagande politiker belönas sällan i nästa val. Istället blir det mittenväljarnas plånboksfrågor som styr politiken. Det uppstod uppenbarligen aldrig ett politiskt läge för de grekiska regeringarna att berätta för folket hur illa det var ställt med statsfinanserna. Istället ställdes befolkningen inför ett faktum, när de första stödinsatserna beviljades från EU, kopplade till tuffa sparkrav. Hur kan politiker skaffa sig ett manöverutrymme?

Är staten god? – Nej
Jag upplever att det är väsentligt att förstå en grundläggande fråga: Är staten god? Är staten till största delen bra för individen, för lokalsamhället, för näringslivet och för samhället i stort? Här finns, upplever jag, en fundamental skillnad mellan olika länder. Tydligast är bilden i USA. Staten betraktas som en plundrare, som lägger beslag på delar av den egna förmögenheten. Att skära ner i statliga utgifter är något som många ser positivt på. Lägre skatter ger större personlig frihet att använda sina inkomster. Motståndet mot en generell sjukvårdsreform har varit starkt. Staten är nödvändig, men inte god.

Är staten god? – Ja
Ett annat synsätt har vi i Norden, där staten generellt sett har uppfattats som en garant för sociala skyddsnät, investeringar och omfördelningspolitik. Staten är kanske inte ”vi” så som folk tidigare må ha uppfattat saken. Men det staten finansierar har vi alla nytta av. Så ser bilden ut. Det var också när ”nya” Moderaterna erkände den generella välfärdspolitiken inför valet 2006, som de fick förtroendet att leda landet. Kontraktet revs inte upp. Det man fick väljarnas OK på var att justera i skattesatser och prioriteringar.

Grekland
Greklands problem hänger samman med att folk i gemen har haft en svag motivation att betala in moms och skatt. Turistöarnas hotell och restauranger har under lång tid varit ”momsbefriade” och staten har känts långt bort. Nu kan man tänka sig att kloka greker ångrar sig, att de inser att beteendet långsiktigt urholkat den gemensamma ekonomin och ställt landet på ruinens brant. Det hjälpte inte att Andreas Papandreou, med erfarenhet från Sverige, försökte propagera för ett ”svenskt system”. Grunden fattades – känslan av att staten är god.

Vem har trovärdighet att berätta?
Frågan är om de svenska och nordiska exemplen på något sätt kan hjälpa länder, där synen på staten är negativ. Vad skulle kunna bidra till en annan förståelse? Vilken aktör i Europa har intresse av att berätta om nordbornas, måhända blåögda men förankrade, tilltro till staten? Finns det någon gränsöverskridande folkrörelse ute i Europa som kan plocka upp den tråden? Och vilken organisation har ett sådant förtroende hos allmänheten att budskapet kan tas emot? Kanske omställningsrörelsen (Transition Towns) ? Eller någon annan?

Länktips: Transition Towns

Omställningsrörelsen i Sverige

Hållbarhet genom att lita på kunden

Posted on by
Reply

Efter en långhelg på hotell i utlandet dimper det ner ett halvettrigt flåsmejl från hotellkedjan. De vill veta hur vi upplevde vistelsen, vad som var bra, mindre bra osv. Många av frågorna handlade om personalens bemötande, några om rummens beskaffenhet. Ingen fråga handlade om vad vi som besökare saknade. (Naturligtvis – det bestående intrycket ska ju vara att jag intalar mig själv att besöket var väldigt bra och att jag vill återkomma). Jag kunde ändå inte låta bli att peka på några saker de lätt kan göra. Kvalitet är inte mätbar yta. Kvalitet handlar om mycket mer.

Badrummet
Enklast var att börja i badrummet. Varför alla dessa småförpackningar? Det fungerar ju utmärkt med väggmonterade tvål- och schampoobehållare av refill-typ. Och varför nya handdukar varje dag? De jag hade första natten duger gott ett par nätter till. Det har väl svenska hotell fattat sedan decennier hur mycket tvätt det sparar att inte byta handdukar varje dag.

Frukosten
Varför så anonym frukost? Ingen skylt någonstans som berättade vad det vad man åt – stackars allergiker. Och därmed heller ingen skylt om ”organic”, ekologiskt. Och därmed heller ingen chans att välja och ge hotellet en signal om vad man föredrar. Apelsinjuicen smakade vedervärdigt. Men folk drack liter efter liter. Det var ju juice. En morgon var det den stekta svampen som smakade beskt och oätligt. Men ingen klagade. Är det meningen att vi ska avtrubbas som konsumenter och utan frågor acceptera det som bjuds? Till saken hör att frukosten inte ingick i rumspriset utan debiterades med 150 kronor extra.

Samverkan
Hotellen borde förstå att det är genom att hjälpa gästen att göra smarta val som hotellen knyter sina gäster starkare till sig. Om det hotell jag bodde på hade gett mig ansvaret och förtroendet att göra tydliga val och sett mig som en medagerande istället för en passiv konsument hade de vunnit min respekt. Att reduceras till en gäst som snabbt ska äta det som bjuds och inte ställa några frågor känns väldigt gammaldags. Nytänkandet ligger naturligtvis i att involvera gästen i den kvalitets- och medvetenhetsresa som hotellet själva är inne i. Lojalitet på riktigt, inte på ett konstlat epostbaserat sätt.

Lita på kunden
Här finns också den generella slutsatsen från hotellexemplet. Det företag som tar sina kunder på allvar, som ger kunden möjlighet att uttrycka sina värderingar i relation till de tjänster och varor företaget erbjuder, det företaget kommer att kunna bygga mycket starka relationer till sina kunder och därmed ett starkt varumärke. Lita på kunden. Ge kunden förtroendet att vara klok och medskapande av det flöde vi kallar verkligheten.

Där ligger framtiden för de företag som vill tillhöra hållbarheten.

Shwopping en dellösning?

Posted on by
Reply

Det kommer regelbundet nyhetsbrev i inkorgen från olika håll. Ibland är de rutinartade, ibland tänkvärda och ibland innehåller nyhetsbreven något som kan betecknas som ett trendbrott. Idag kändes det som ett trendbrott, i alla fall vid första läsningen. Se länk nedan till originalnyheten. (Och tack till CSR i Praktiken för tipset!)

Konsumtionens roll
Konsumtionen är ett stort bekymmer ur ett hållbarhetsperspektiv. Hur ska vi kunna minska vår konsumtion och samtidigt hålla igång hjulen, betala skatt, säkra upp våra löner, pensioner, statliga utgifter och välfärdsutveckling? Minns 11 september och Bush-regimens snabba budskap om att inte sluta shoppa.

Systemperspektiv
Kanske är det inte på individnivå vi ska se konsumtionsminskningen utan mer ur systemperspektiv? Om summan av våra inköp minskar belastningen på naturens resurser, energi och trycket på kretsloppet är vi kanske på rätt väg. Marks & Spencer har i alla fall insett att de kan bidra till att förlänga livslängden på produkter, något som gör att bra produkter får en fortsatt användning och som även möjliggör för personer med sämre ekonomi att skaffa sig något nytt.

Lagstiftning ?
Om vi tänker oss att det vore lag på detta – man måste säkerställa att allt man köper säljs via second-hand-butiker eller motsvarande – hur skulle det se ut då? Visst skulle samhället i stort få en minskad införsel av nya produkter? Visst skulle vi förlänga brukartiden per produkt med kanske 100 %? Visst vore det en väg att gå?

Bättre utnyttjande av resurserna
Det är självklart inte hela lösningen, men det skulle i alla fall bidra till en fortsatt ekonomisk omsättning, låt vara på lägre nivå och andra affärsidéer, men produkterna skulle få en längre nyttjandegrad och vi skulle per energiinsats, per råvaruinsats etc få en mer hållbar ekonomi. Eller hur?

Tankeexperiment
Det är de små stegen i rätt riktning som är avgörande. Även om det inte känns bekvämt med en lag om second-hand-försäljning så är det ett bra tankeexperiment.

Länktips: till Marks & Spencers hemsida här

Nya affärsmodeller ser dagens ljus

Posted on by
4

Resursknappheten och energifrågan kommer att tvinga fram andra slags företag med nya affärsmodeller. Det talas mycket om cirkulär ekonomi, socialt entreprenörskap, gemensamägda nyttigheter och företag. Uppfinningsrikedomen är stor.

Meccano-telefon
Nu kommer idén med en helt modulär mobiltelefon, där varje modul kan bytas ut och telefonen ska kunna skräddarsys funktionellt och fysiskt på ett enkelt sätt. Som ett lego- eller meccanosystem, där varje del blir utbytbar dels för att skräddarsy funktionalitet, men också för att förlänga livslängden på apparaten. Är detta tänkbart? (Länk se nedan).

Ryggmärgsreflex
Den första invändningen handlar om utvecklingskostnader, investeringar, vinst på ägarkapital, garantiåtaganden etc. Tillverkning av produkter bygger idag på paketering, där konsumenten betalar för både hård- och mjukvara genom att köpa fysiska prylar eller användarlicenser enligt särskilda villkor. Investeringar ska löna sig. Dagens investerare kommer att få svårt att befatta sig med ett slags hårdvarans open source.

Konsumenterna blir medagerande
När väl ryggmärgsreflexerna stillat sig går det att inse att crowdfunding och andra finansieringssätt kan lösa det problemet. När tillräckligt många tror på projektet och är beredda att se det förverkligat, skapas resurser för att förverkliga det. En sådan produktlansering öppnar också upp för en annan typ av tjänsteförsäljning, där vi delbetalar arbete och löpande stämmer av våra förväntningar med det resultat som kommer fram. Vi blir medagerande i produktutvecklingen.

Dagens omväg till lika plattform
I praktiken har även dagens produktutveckling hamnat i en gemensamhetsfålla. Alla bilar har en ratt, blinkers, tuta, pedaler och säkerhetsbälte, liksom displayer för hastighet och varningslampor. Systemen ser till förväxling lika ut. Hade man startat utvecklingen som ett gemensamt utvecklingsprojekt hade man troligen landat i något snarlikt.

Paradigmskifte
Det som skiljer är att den gamla vägen till marknaden gick via konkurrens. Nu är det samarbete som gäller. Intressant, eller hur?

Länktips: http://9gag.com/gag/axN0Nr2

Från förebild till uppgivenhet

Posted on by
1

På område efter område backar Sverige som förebild för andra länder. Vi är ett rikt land med en stabil ekonomi, en hög levnadsstandard, relativt sett bra jämställdhet och med en minimal korruption. De demokratiska fundamenten, parlamentarismen, pressens ställning och ombudsmannasystemet är sådant som folk i andra länder kan drömma om att få uppleva. Och då backar vi istället för att ta steg framåt. Här fyra exempel på detta.

Rovdjurspolitik
Ekosystemen är hotade. Tusentals arter hotas av utrotning. Synligast gäller detta landlevande rovdjur. Decennier av ansträngningar för att rädda vargen i Sverige har nu lyckats. Vargstammen ökar. Då beslutar sig regeringen för att halvera antalet djur. Man tycks inte inse vidden av beslutet. Från cirka 100.000 tigrar är nu antalet tigrar i världen nere i cirka 3200 st, enligt WWF. Med vilken auktoritet kan nu Sverige agera för att utvecklingsländer i Asien ska ta hänsyn till de hotade tigrarna? Vem lyssnar på Sverige när vi själva inte bryr oss om vargstammens utveckling?

Vattenföll
På kontinenten är statliga Vattenfall stora på fossilt baserad energi, inte bara tysk brunkol. Köpet av nederländska Nuon innebar ett ökat engagemang i fossil produktion. De blåögda inköparna på Vattenfall lyckades till och med köpa Nuon till ett överpris, vilket nu resulterat i miljardförluster i Vattenfalls bokföring. Sverige med mycket goda förutsättningar för förnybar energiproduktion trasslar in sig i fossilbranschens fällor och blir förknippade både med dålig teknik och dåliga affärer. Är det den förebild vi vill vara på den internationella scenen?

Lydstaten Sverige
Edgar Snowdens avslöjanden har bland annat visat att Sverige tillsammans med Storbritannien varit viktiga formella samarbetspartners i den USA-ledda telekomövervakningen. Föga hedrande visar det sig att Sverige mer systematiskt än andra länder hjälper amerikanska NSA att leka Storebror. Och de svenska politikerna tycker det är helt naturligt. I linje med undfallenheten när George W Bush skickade några cowboys att hämta två egyptier på Bromma flygplats. Och helt i linje med baltutlämningen på 40-talet. Undfallenheten som huvudprincip. Mänskliga rättigheter väger lätt i jämförelse med ett telefonsamtal från Ovala rummet (eller Kreml på 40-talet). Och, sorgligt nog, helt i linje med den svenska tystnaden kring Raoul Wallenbergs öde i sovjetiska Gulag.

Bristande ledarskap i ödesfråga
Tråkigast av allt är kanske ändå att Sverige inte längre har ambitioner på klimat- och miljösidan. Utvecklingen i Arktis, där stormaktsrelationerna är viktigare för vår utrikesminister än möjligheten att bidra till ett stopp för oljeutvinningen, är ett exempel. Stimulansåtgärder som LIP och KLIMP som tidigare framgångsrikt bidrog till lokal omställning har inte fått något fortsättning. Satsningar för att minska fossilbränsledelen i nybilsförsäljningen dribblas bort så att dieselbilar nu anses vara miljöbilar. Klimatfrågan tas aldrig upp på allvar numera, mer än när Barack Obama kommer till Sverige och hyllar våra tidigare åtgärder. Omställningen till ett lågenergisamhälle baserat på fossilfria råvaror är nedprioriterad. Illustrativ blev rapporten från regeringens egna Framtidskommission, som inte blev ett avstamp för en smart klimatpolitik utan mer landade i en uppgivenhet från statsministerns sida. Vad detta signalerar i form av bristande ledarskap kan framtida forskare analysera. Vi har fortfarande möjlighet att bromsa en irreversibel händelseutveckling på global nivå. Då krävs mer än en suck från de ledande politikerna.

 

Varför sviker vi eleverna?

Posted on by
Reply

Jag råkar ha insyn i hur det fungerar på en grundskola i en kommun strax utanför Göteborg. Den avveckling av den svenska skolan som pågår är förmodligen en konsekvens av effektiviseringskrav i syfte att hålla kostnadsökningen under kontroll. Effekten blir att skolan töms på mänskliga resurser. De som drabbas är eleverna och i slutändan hela samhället, när stora årskullar av ungdomar blir dåligt rustade för vuxenlivet.

Böcker utan bibliotekarie
Det finns numera en lag som säkerställer att det ska finnas ett bibliotek på en skola. Tanken hos lagstiftarna var naturligtvis att hjälpa eleverna att upptäcka litteratur och annan information, som kan berika och utveckla. Motdraget från arbetsgivarens sida, kommunen, var att först dra ner på öppettider och tjänstgöring för bibliotekarien. Nyligen var biblioteket i den skola jag nämnde inledningsvis bemannat en dag per vecka. Nu har man dragit in tjänsten helt och hållet. Det säger sig självt att ett bibliotek utan en bibliotekarie snabbt blir en icke-resurs, när ingen är ansvarig och ingen har som uppgift att informera lärare och elever om vad som finns.

Bakvänt tänk
På samma skola har sedan länge mellanstadielärarna haft som sidouppgift att servera lunchen i klassrummen. Man har i ur och skur agerat vaktmästare (vaktmästaren är naturligtvis bortrationaliserad sedan länge)  och hämtat matvagnar och kört till klassrummen, där eleverna fått äta vid sina platser. Nu har matvagnarna tjänat ut och lösningen har blivit att mellanstadieeleverna äter i ”bamba”, med konsekvens att högstadieungdomarna får vänta på sin tur. Rektorn får agera kövakt och allmänt kaos uppstår. Hungriga högstadieelever köper en macka i närheten. Hur långt ska effektiviseringsivern sträcka sig?

Nästa steg
Nästa steg blir troligen att ta bort bamba-personalen helt och hållet. De ska ju bara packa upp och göra färdigvärmd mat tillgänglig. Det blir säkert billigare och effektivare att distribuera wraps eller baguetter, färdiginplastade, som eleverna kan äta stående. Då kan kommunen spara in både matsal och personal….

Så viktigt
Det vuxenvärlden under lång tid signalerat är att ”ni är inte viktiga”, ”vi satsar inte på er”, ”ni barn får acceptera det som bjuds”… För en hel del barn är skolmaten det enda ordentliga mål mat de får under en dag. Just de utsatta, marginaliserade barnen som kommer från hem med olika svårigheter behöver extra mycket en ordentlig och ordnad lunchrast, god och näringsriktig mat och ett rimligt stöd från vuxenvärlden.

Sveket
De flesta elever klarar naturligtvis skolan, köper något eller har med sig ett mellanmål. Det är de elever som har en besvärlig miljö hemma som vi sviker allra mest när vi inte låter skolan fungera. När biblioteket står tomt, lunchen blir ett kaos och lärarna stressas så att de inte hinner göra det vi bett dem göra: ge våra barn en bra start i livet. Ska det vara på detta viset?

Miljöhot över och under radarn

Posted on by
Reply

Sveriges Radio rapporterar om en miljökatastrof som man tror kan drabba miljontals människor i Ukraina, Moldavien och länder vid Svarta Havet. (Länk till inslaget – se nedan). Det är helt uppenbart att metoden att dumpa sopor fortfarande finns kvar i många länder. Restprodukter lägger man på hög eller häller ut i havet, i en gammal gruva, i ett dagbrott etc. Så har människan gjort i alla tider. Skillnaden är att dagens sopor är livsfarliga.

Billigt sätt
Under Sovjet-tiden såg man säkert landet som en näst intill oändlig förvaringsyta. Storleken gjorde det bekvämt att snabbt och billigt göra sig av med oönskade restprodukter, sopor och överskott precis som de oönskade människorna hamnade i Gulag. Oönskade produkter sänktes i havet eller lagrades på land. Man provsprängde atomvapen över land och lät en felkalkylerad bevattningspolitik tömma ett helt innanhav (Aralsjön).

Quick fix
Samhället styrdes uppifrån och rapporteringen måste stämma med femårsplanen. Där det fanns möjlighet att ta genvägar gjordes det. Paradoxalt nog innebar femårsplanerna en  kortsiktighet i delbeslut som knappast var systemfädernas tanke. Maktfullkomlighet och irrationella, motsägelsefulla beslut blev legio. Det blev sannolikt en praxis att hitta tidseffektiva lösningar på svåra problem. Tungmetaller och kemikalier kunde dumpas i gamla dagbrott. Problemet löst.

Teckomatorp
Storskaligheten och det lättsinniga hanterandet av komplexa frågor gjorde antagligen att effekterna nu syns tydligast och i mest förödande skala just i de gamla sovjetstaterna. Men det finns all anledning att tänka tillbaka på Teckomatorp och vårt eget lands skandaler på liknande områden. Privata företag gjorde sig på ett enkelt sätt av med restprodukter. I Teckomatorp skedde det helt enkelt genom att gräva ner tunnor på fabriksområdet. Inte förrän allmänheten, delvis tack vare ett uppvaknande medialt intresse, slog larm agerade myndigheterna.

Vår livsmiljö fylls med främmande ämnen
Idag är det sannolikt inte illegal dumpning av sopor som är det stora problemet. Snarare är det de kommersiella produkterna, vars långsiktiga inverkan på ekosystemet inte är kartlagda, som utgör det stora hotet. Hundratusentals ämnen är i omlopp i EU. Reach-systemet fångar upp och synliggör de stora flödena och tvingar producenter och leverantörer att redovisa vad man sätter på marknaden. Men effekterna, särskilt på lång sikt, är bara kartlagda till en liten del. Särskilt den s.k. cocktail-effekten, dvs när ämnen blandas och får delvis nya egenskaper, är outforskad.

Större hot
Just nu är det Ukraina – där Tjernobyl står som ett evigt monument över mänsklighetens övertro på teknik och på sig själv – som hamnat i blickfånget. En kortsiktigt använd ”soptipp” riskerar att förgifta dricksvattnet för miljontals människor. Men vi får inte glömma det kontinuerliga kommersiella tillflöde av potentiellt skadliga ämnen som äger rum och som dessutom ingår i det vi kallar BNP och tillväxt.

Tystnaden
Det ingår i medias logik att fokusera på plötsliga hot. De långsamma hoten passar inte in i nyhetsflödet och kan inte illustreras på samma sätt. Låt oss inte tappa perspektivet på vad som egentligen sker och som är väsentligt. Kanske måste vi uppvärdera god journalistik innan papperstidningarna går i graven och grävande journalister inte längre har någon plats i nyhetsbruset.

Länktips:
Ljudfil från Sveriges Radio (2 min) om Ukraina-katastrofen här.

Ett torg för alla på lika villkor

Posted on by
Reply

Precis där jag bor i Linnéstaden i Göteborg har man gjort om en infartsgata till en bussgata och samtidigt passat på att fräscha upp ett litet torg som heter Sveaplan. Ny beläggning, lite planteringar, torgkänsla osv. Nordenskjöldsgatan byter, i alla fall delvis, karaktär från traditionell stadsgata med parkeringsfickor till torggata.

Synd om affärsidkare
Arbetet har tagit lång tid och kostat mycket pengar. I media och sociala fora ondgör sig många över försämringar för bilismen och störningar som inneburit stora förluster för affärsidkare i området. Helt perfekt har inte ombyggnaden skett, kan man säga. Men vad händer på ett torg som återerövrar marken?

Öppenhet – både möjlighet och hot
Känslan när man går på den stensatta torg/gatumarken, där bilar, cyklar, gående och serveringar förväntas samsas intuitivt, är att platsen har blivit mer jämlik. Vi rör oss alla på ett mer jämlikt sätt. Inga övergångsställen som tvingar gående att anpassa sina rörelser till fordonens hastighet och riktning. Inga parkeringsfickor, där bilarna tidigare automatiskt tog utrymme. Men heller inga skyddsräcken eller säkerhetszoner. Är man långsamtgående pensionär med dålig syn, småbarnsmamma med spralliga barn eller vinglig cyklist får man liksom skylla sig själv om det händer något. Man är utlämnad.

Reaktioner
Den segregering och den prioritering i trafikslag, som gäller i andra delar av staden och som gällt även här, som också strukturerat flödena i hastighet och tillhörighet är borta. Platsen är allas. Några serveringar har förstått möjligheten och sprider ut sina bord och stolar så långt de vågar. Bilister tvekar. ”Får man köra här”? Andra kör på som vanligt. ”Här har jag alltid kört och här ska jag fortsätta att köra”. (Typ).

Form och innehåll
Exemplet får mig att reflektera över form och innehåll. Hur väsentligt det är att ha rätt form för det innehåll som eftersträvas. Ska platser vara tillgängliga för alla, ska formen stödja den funktionen. Ska människor mötas är det mötet som är centralt. Är det logistik och förflyttning som är syftet måste rummet gestaltas för detta. Jag funderar över Järntorget.

Järntorget
Är det oklarheten i syftet med Järntorget som stör? Det är en väsentlig knutpunkt i kollektivtrafiken västerut från och till centrum, samtidigt som torget försöker locka oss att stanna upp vid fontänen, vid kiosker, butiker och serveringar. Bilarna har fösts undan till två sidor, men spårvagnsgnisslet skär fortfarande sneda cirkelsegment genom helheten. Är det detta som hindrar Järntorget att bli ett riktigt torg? Kompromissen, som inte blir bra?

Överför tänket till andra områden
Vilken tur att jag inte är arkitekt och behöver förhålla mig professionellt till frågan. Nu kan jag bara fånga upp mina egna och andras reaktioner på stadsrummets gestaltning och fundera fritt. Troligen har form-och-innehålls-gestaltningen stor betydelse för många fler sammanhang. I projekt, där man vill skapa delaktighet och dialog. I festivaler som ska kännas tillgängliga, osv. Sveaplans öppna torg- och gatuyta kanske kan inspirera på helt andra områden. Vad vet jag?

Är ägandet centralt i energifrågan?

Posted on by
Reply

I tidningen Ny Teknik presenteras just ny teknik, många gånger med välunderbyggda debattartiklar från kunniga forskare och specialister. Bland annat skriver forskarna om hur ny teknik kan lösa vår tids stora bekymmer med klimatförändringarna och fossilberoendet. Allra senast var det en professor i molekylär biologi som hävdade att vi måste se bortom teknikskiftet och fokusera betydligt mer på energisparåtgärder. (Länk se nedan).

Vitvaror som glödlampor?
Professor van der Spoel argumenterar för att energikrävande vitvaror måste bytas ut och pekar i samma andetag på bristen på incitament när det tar 10 år att tjäna tillbaka inköpet i form av lägre energipris. Energikrävande vitvaror borde fasas ut på liknande sätt som nu sker med glödlampor, hävdar professorn, och lägger därtill behovet av en skatteväxling som beskattar fossilenergi och som gynnar de företag och privatpersoner som planerar för låg energianvändning. Därutöver vill han se en lag som skyddar överuttag av resurser ur bl.a. skogen, för att säkra biologisk mångfald.

Vem säljer negawatt?
Van der Spoel har rätt i att vi alltför lite talar om energibesparing. Ett problem är att det inte finns ett särintresse som driver besparingsfrågan på allvar. Det finns inte tydliga aktörer på marknaden som enbart tjänar pengar på att vi minskar vår energianvändning. Förvisso finns det framsynta energibolag som inser att de måste göra om sin affärsstrategi och som argumenterar för lägre energianvändning, men de gör det i den takt de samtidigt kan fasa in nya affärsmodeller, som exempelvis genom att knyta upp sina kunder i funktionsavtal, där man säljer inomhusklimat i stället för kilowatt-timmar (kWh). Nog bra, men inte bra nog.

Hur gör vi?
Frågan är hur vi skapar ett energisystem som prioriterar utfasning av fossilberoendet, som ger incitament till energibesparing och som tryggar en snabb omställning till förnybara energislag? Kanske måste vi ta radikala grepp för att säkra omställningen?

Prioriteringar
Det tål att fundera på om omställningen till ett klimatneutralt energisystem måste överordnas principen om en avreglerad energimarknad. Man kan också fundera över om det är rimligt att aktieägares (kortsiktiga) intressen är viktigare än planetens långsiktiga välmående, dvs är det rimligt att energiförsörjningen baseras på privatägda aktiebolag? Energibolagens vinster borde gå till nyinvesteringar i förnybar energi, inte till aktieutdelningar till placerare. Energifrågan är så fundamental att detta måste diskuteras.

Kooperativ, kommuner, staten
Andelsägande är intressant, eftersom investering, resultat, vinst och samhällsnytta kopplas till lokalsamhällets behov och boende. Gemensamt samhällsnyttigt ägande genom staten, landsting, kommuner, kooperativa föreningar etc borde vara den bästa vägen att gå för att trygga försörjningen och framför allt säkra långsiktigheten i investeringar som kan ersätta de energisystem som inte hör hemma i ett hållbart samhälle.

Marknaden löser problemen på fel sätt
Marknaden löser inte alla problem, eller löser problemen på ett ibland smärtsamt sätt. Det ingår i marknadsekonomin att det finns vinnare och förlorare, att några tjänar på att det går sämre för andra. Ofta är det en bra princip för att sålla bort de företag som inte klarar konkurrensen, men för en global ödesfråga som hur vi ställer om energisystemen behövs andra och långsiktiga spelregler.

Invändning
Invändningen kan vara att vi idag lever på en integrerad elmarknad, att priset på vår el sätts på en nordisk och europeisk nivå, vi kan inte själva isolera oss från omvärlden osv. Men det handlar om produkten, elen, som distribueras. Det långsiktiga handlar om hur vi använder vinsten. Ska vinsten betalas till privata ägare eller ska vinsten användas för att trygga en snabb och hållbar omställning av energisystemet?

Kunniga styrelser
Styrelsen i varje energibolag över en viss storlek borde utses och bestå av kunniga personer, som förstår energifrågan, klimatfrågan och hur man bygger en långsiktig affärsmässighet. Inte genom brunkol i Tyskland, inte genom att bygga in oss i ett fortsatt beroende av uran, inte genom att tillåta fracking. Utan genom att konsekvent fasa ut fossilberoendet, uppmuntra energibesparingar och byte till snålare apparater samt genom att satsa på förnybart. Ett helhetsgrepp för framtiden.

Länktips till artikel i Ny Teknik:
klicka här.