Category Archives: Strukturer och politik

Strukturella perspektiv, politik.

Reinfeldt och Obama har världens chans

Posted on by
Reply

I september kommer Barrack Obama till Sverige. Det spekuleras hur mycket av tvådagarsbesöket som är förberett och vilka frågor som kommer att tas upp. När USA:s president kommer hit är det förmodligen primärt för att bekräfta och utveckla de svensk-amerikanska handelsrelationerna. Men tänk om herrarna skulle ta ett annat grepp.

Problemen hopar sig
Vad världen behöver nu är ledarskap. Ekonomin hackar, skulderna ökar, snedfördelningen av vinster och förmögenheter ökar. Miljö- och klimatförändringar sker i oönskad riktning. Ekosystemen hotas, haven riskerar att fiskas ut. Demokratiförhoppningarna i Egypten är på väg att grusas. Flera av Europas ekonomier har körts i botten. Inbördeskriget i Syrien tycks inte ta slut. Våld och förtryck präglar utvecklingen i många regioner. Många av problemen hänger samman..

Föregångare
Om utvecklingen ska vändas krävs att några går före. Ska verklig förändring åstadkommas måste stater, näringsliv, konsumenter, lagstiftning, militären, forskning, opinionsbildare och makthavare av alla slag med- och samverka för att snabbt vända utvecklingen i en hållbar riktning. Om ett antal länders regeringar går före och tydligt visar att man menar allvar, finns en möjlighet att företag och organisationer, kommuner och civilsamhälle knyter an till de processer som är nödvändiga.

50 länder på en lista
Reinfeldt och Obama skulle kunna skapa en lista på 25-30 regeringschefer utöver G20-ländernas regeringschefer som de kan börja med att kontakta för att skapa en tillräckligt stor krets av länder som ser fördelen med att få igång en verklig omställning.

Så vad väntar Reinfeldt och Obama på?

Regionala Almedalsveckor behövs!

Posted on by
Reply

Nu börjar Almedalsveckan, en märklig tummelplats för politiska partier, media, näringsliv, myndigheter, frivilligorganisationer, opinionsbildare, samhällsintresserade och andra aktörer. Riksmedia fokuserar av tradition på partiledartalen. De år åtta till antalet. Men Almedalsveckan handlar om 2300 events: debatter, seminarier, föredrag, möten, mingel… där olika organisationer kommer till tals. Detta tycks media inte vilja kännas vid.

Korsbefruktning
Almedalsveckan är en unik möjlighet till korsbefruktning och nya insikter, om uppdatering av forskningsläget på olika områden, om att lyssna till näringsliv, organisationer, myndigheter och andra initierade, att samtala och överbrygga mellan sektorer i samhället. Detta är långt viktigare för demokratin än att åtta partiledare talar och blir intervjuade i några soffor.

Den orättvisa bilden
Folkbildningsdelen av Almedalen är något som media medvetet eller omedvetet tonar ner. Istället brukar man lyfta hur mycket skattepengar som går åt för att myndigheterna ska kunna medverka på plats. Eventuellt för att förstärka bilden av veckan i Visby som ett enda stort mingelparty, där journalister, opinionsbildare och makthavare roar sig på allmänhetens bekostnad. Den bilden är orättvis och kan bara förstärka intrycket av att maktens män (och kvinnor) distanserar sig från ”vanligt folk”.

Mötesplatser behövs
Mycket ofta är det ”mötesplatser” som nämns som viktiga förutsättningar för lokal och regional utveckling. Man inser på kommunnivå att det behövs neutrala mötesplatser där de långsiktiga frågorna får utrymme att diskuteras, där forskare, allmänhet, beslutsfattare, näringslivschefer och andra får lyssna till varandras slutsatser, kan diskutera lösningar och jämföra varandras verklighetsbilder.

Inrätta en ”Almedalsvecka” regionalt
Almedalen skulle eventuellt behövas i varje hörn av landet, i lokal/regional form, för att på ett koncentrerat, prestigelöst sätt och i samtalsform diskutera frågor som bara delvis berör varandra, men som kan visa sig värdefulla att ta upp i samma sammanhang. De oväntade mötena, de nya tankarna och idéerna behöver en plats att ta form. Almedalen är till sin karaktär en nationell mötesplats för samhällsfrågor, inte primärt en arena för de åtta partiledarna.

Gräsrotsperspektiv
Jag ska sammanfatta veckan när jag får möjlighet, och försöka förmedla några av de viktigaste intrycken och nyheterna från mitt perspektiv. Det är inte de åtta eventen som är mitt huvudfokus. Det är det urval av intrycken från de 2300 övriga som jag gör som blir det jag tar med mig.

 

Efter kapitalismen?

Posted on by
Reply

Har kapitalismen och marknadsekonomin kommit till vägs ände? Effektivisering och specialisering kännetecknar, brukar vissa hävda, det ökade värde som ägarna av produktionsmedlen inkasserar när den industriella produktionen utvecklas. Vinst till ägarna uppstår genom mekanisering och specialisering. Marknadskrafterna driver samtidigt en utveckling i konkurrensens tecken. The winner takes it all. Lägst pris vinner. Monopol som vision.

Parhästar
Kan dessa två system fortsätta som parhästar hur länge som helst? Kan vi fortsätta att mekanisera, automatisera och göra mänskligt arbete överflödigt och samtidigt hävda ”full sysselsättning” och ”kampen mot ungdomsarbetslösheten” som viktiga mål? Blir inte detta helt motstridigt? Vad ska människor göra, vilka arbeten ska utföras i det optimala kapitalistiska och marknadsdrivna samhället?

Någon annan betalar
Vi ser globalt och lokalt nackdelarna med ett ensidigt ekonomifokus. Vinsten hos den ene sker på bekostnad av förlusten hos miljön, ekosystemen, eller hos den andre. Underbetald arbetskraft, hänsynslöst användande av naturresurser, linjära tänkesätt i stället för kretsloppsanpassade – systemfelen borde vara uppenbara vid det här laget. Att någon är villig att utföra arbete till en ersättning lägre än min egen är bakgrunden till att produktionen flyttas till ”låglöneländer” där miljö, arbetsvillkor, sociala hänsyn, mänskliga rättigheter etc sätts på undantag. Är detta rimligt? Är det hållbart? När och hur ska detta ändras?

Sociala företag tar ansvar
I den spirande sociala ekonomin och hos en del företagsledare och entreprenörer finns tendenser till att vilja se verksamheter och företag ur ett mer sammansatt perspektiv. Det som tas fram ska gynna, inte skada, samhället. Anställda ska ha rimliga löner och villkor. Man kan lyssna till Björn Söderberg och hans företagsetableringar i Nepal för att få en glimt av vad de nya företagarna har för ideal. De vill tjäna pengar, men inte på bekostnad av att samhället, naturen och människorna lider skada.

Olika blandekonomi
Kapitalismen segrade måhända 1989 över planekonomin. Men i Kina experimenterar man nu med en blandekonomi av motsatt slag än den vi talar om i Sverige. Hos oss är staten en aktör som på politiskt-demokratiskt uppdrag ska balansera marknadskrafterna. (Även om statligt ägande, utförsäljningar och annat på senare år skadat bilden av staten). I Kina saknas det demokratiska uppdraget. Staten ( =partiet) har en självpåtagen roll av att balansera den fria marknaden och gör detta på ett annat sätt än i Sverige. Märkligt nog med en snabbare utveckling än hos oss. Elcyklar, vindkraftverksutbyggnad och stadsutveckling med hållbarhetsförtecken är några profilområden där kineserna tycks ligga före oss.

Vi behöver något annat
Därmed kan vi inte hävda att diktatur och begränsad yttrandefrihet är överlägsna demokrati och en fri press. Men det är intressant att reflektera över vad som ska ersätta vår mix av blandekonomi och tilltro till marknaden, som ju uppenbarligen inte löser våra problem, liksom hur man i Kina kommer att hantera underskottet av frihet på idéområdet och individens rimliga ställning i relation till kollektivet.

Skatter, subventioner och nya beteenden

Posted on by
Reply

Under 1900-talet förändrades kvinnors arbete från att ha varit informellt och oavlönat, till att bli formellt och avlönat. Detta – och mycket annat – tog Svante Axelsson, generalsekreterare i Svenska Naturskyddsföreningen, upp i ett debattseminarium på Handelshögskolan i Göteborg den 21 maj. (Länk till inspelning, se nedan). Seminariet arrangerades av Handels Students for Sustainability (HASS) i samarbete med tankesmedjan Global Utmaning.

Subventioner för rätt saker?
Frågan om hur vi ska fördela vår tid mellan avlönat arbete, frivilligt arbete och fritid tycks bli mer och mer relevant. För en del flyter tiden ihop – man är nåbar på mejl och telefon näst intill dygnet runt. För andra är arbetslöshet och passivisering i utanförskap förödande för självbilden och tilliten till den egna förmågan. Svante Axelsson nämnde ROT och RUT som ett exempel på hur statens resurser används på ett suboptimerande sätt. 16 miljarder årligen åtgår för att vi ska få subventioner på reparationer och städning medan investeringar i förnybar energi genom KLIMP-satsningen fick bråkdelen av detta belopp. Är det rimligt?

Nya skatteregler för sociala företag
ROT och RUT-avdragen illustrerar behovet av ett mer nyanserat beskattningssystem. Man skulle t.ex. kunna införa olika beskattningsregler för traditionella företag och sociala företag. Företag som utgår från en eller flera samhällsnyttiga förutsättningar och i sin affärsidé bygger in en samhällsnyttig funktion skulle kunna få betydligt lägre skatt på arbete. Företag som inte har som huvudprincip att gynna sina ägare (som aktiebolag har) utan som strävar efter en ny slags optimering, där den egna verksamheten och samhället tjänar på det som görs, skulle kunna få kvalificera sig för en skatterabatt. Osv.

Grekland – nöden blir uppfinningarnas moder
Situationen i Grekland och några andra länder är bekymmersam. I ett samhälle som tvingas friställa arbetskraft, sänka löner och förändra människors livsvillkor så drastiskt som sker kommer nya företagsformer per automatik att se dagens ljus. Omständigheterna kommer förmodligen tvinga människor in i en socialt förankrad bytesekonomi. Helt nya sätt att ta betalt kommer att se dagens ljus. I detta kaos kan också helt nya företagsformer utvecklas, som inte utgår från vinstmaximering på andras bekostnad utan som utgår från det gemensammas och framtidens bästa.

All-Win, Vägen Ut! m.fl
I Göteborg kan spirande och livskraftiga initiativ utgöra fundament för något liknande. Vi har All-Win som skapat en rörelse kring matsvinnet och behovet av mat för utsatta grupper. Vi har Vägen Ut!-kooperativen som med skicklighet och målmedvetenhet blivit en social koncern som inspirerar andra. Banker som JAK och Ekobanken visar att det går att förhålla sig både etiskt och ekonomiskt till pengar.

GP och Giveboxen
I en GP-krönika den 21 maj tog Gert Gelotte upp initiativet Giveboxen, som går ut på att på ett tydligt och enkelt sätt skapa möjlighet att byta grejer i stället för att öka sopberget. Än så länge har Giveboxen bara ställts upp i Stockholm. Men låt oss hoppas att den kommer till Göteborg och konkret får visa att det går att förändra beteende och hela samhället. Ska hållbarheten kunna nås är det konkreta förändringar i beteende och värderingar som måste till. Kan det vara så att journalisterna på GP faktiskt insett detta?

Länktips: Debattseminarium 21 maj på Handelshögskolan i Göteborg
Varför Tillväxt? Event på Facebook

Vi behöver en hjärtkammare!

Posted on by
1

Vi lärde oss hur världen såg ut när vi gick i skolan. För många av oss var det kalla kriget, järnridån, de ofantliga mängderna kärnvapen på väst- och östsidan och befolkningsfrågan de stora frågorna. Hur ska vi minska antalet människor på jorden så att alla får mat? Hur ska terrorbalansen ersättas med en fredlig balans? Nedrustningsförhandlingarna var det tyngsta ämnet i nyhetsrapporteringen.

Andra bekymmer
Hans Rosling och hans skapelse Gapminder har vänt på en hel del uppfattningar. Världen har inte stannat i 70- eller 80-talets utvecklingsskede. Visst finns det fattiga, någon miljard människor utan trygg vattenförsörjning, det dubbla utan sanitet, miljoner människor på flykt, lokala krigshandlingar. Men – peppar, peppar – det har inte blivit ett tredje förödande kärnvapenkrig, det är inte stormakterna som öser bomber över varandra. Istället landade världsutvecklingen i helt andra bekymmer, som kräver helt andra lösningar.

Antropocen tidsålder
Det storskaliga sker i stället under ytan, nästan osynligt men mitt framför ögonen på oss. Vi saboterar den biologiska mångfalden, slår sönder fungerande ekosystem och ignorerar vårt egna behov av ekosystemtjänster i en takt som ingen trodde möjlig. Vi har en pågående höjning av koldioxidhalten i luften som enligt en enig forskarvärld rekordsnabbt tvingar in oss i ett helt nytt klimatscenario, med sannolikt förödande konsekvenser för miljarder människor. Människan påverkar nu livsbetingelserna på jorden så mycket att man talar om en antropocen tidsålder.

Hjärtkammaren
Man skulle önska att det fanns utsedda folkvalda personer som hade som primär och egentligen enda uppgift att granska de dagsaktuella besluten ur ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv. En andra kammare som valdes på 10-15 år och som hade som uppgift att filtrera dagspolitiken mot det långsiktiga perspektivet. Och med ett rimligt regelverk ha möjlighet att lägga in ett veto mot sådana beslut som riskerar att dra utvecklingen i fel riktning. En barnens och jordens kammare, hjärtkammaren, som för framtidens talan idag.

Länktips:

www.gapminder.org
http://christerowe.se/2012/12/nr169-i-en-antropocen-tidsepok/

Att utveckla en stad: Några slutsatser

Posted on by
Reply

I en stadsdeltidning, Tidningen Nordost, utgiven av Direktpress, är huvudnyheten i nr 16 att Göteborgs stora utvecklingsprojekt ”Utveckling Nordost” får kritik av föreningar och personer verksamma i Angered och Bergsjön. ”Man borde bjudit in alla föreningar och gett tydlig information så att vi alla tillsammans hade kunnat arbeta mot det gemensamma målet.” Och ” … viljan är god… men… när det väl gällt har befogenheterna saknats”. Hur ska egentligen en stad utvecklas?

Vad och var
Utveckling Nordost pågår 2011 – 2013 och är hälftenfinansierat av EU och har en total budget på över 120 millioner kronor. Projektet drivs i bolagsform och har fokuserat på fyra områden: nya jobb, kultur, nya mötesplatser och ett gott liv i Angered och Östra Göteborg, som är förvaltningarnas namn för de geografiska områden som inkluderar Hammarkullen, Hjällbo, Kviberg, Kortedala, Bergsjön, Lövgärdet osv.

Projekt är inte lämpliga för processer
Under 2012 hade jag förmånen att få göra några månaders punktinsats i projektet. På så sätt fick jag även en inblick i projektets arbetssätt, metoder och drivkrafter. Mitt intryck är att projektformen är svår att utgå ifrån för att genomföra bestående förändringar. Det handlar om processer, om relationer, om att bygga förtroenden och medagerande. Sådant passar dåligt in i projektformens strikta ramar. Projekt är hierarkiska. Processer är relativa.

Framtiden som ett planerat projekt
Projekt måste fördefinieras (”Vad vill ni göra?”), förfinansieras (”Vad kommer det att kosta”) och kvalitetssäkras för att inte landa snett som det nerlagda ungdomsprojektet ”Upp!” (”Har ska det organiseras?”). Kvar efter dessa åtgärder blir ett litet manöverutrymme för improvisation, där idéer kan fångas upp i takt med att de utvecklas i samråd med boende, företag och andra intressenter. Eller som projektledaren Susan Runsten säger i tidningsintervjun: ”Eftersom det här är ett EU-projekt var vi tvungna att komma på formuleringarna i förhand för ansökans skull.” Verklig utveckling, och särskilt mänsklig sådan, kan inte planeras fram i alla detaljer. Man kan ge ramar och förutsättningar, men sedan måste det finnas ett utrymme för själva växandet. Och tur är väl det.

Bra eller bättre ?
Projektet gör trots allt en massa bra saker. Ett stort antal delprojekt genomförs, en del med riktigt stor potential att göra nytta under många år framöver. Det är bra och det kommer att göra skillnad. (Jag hoppas få tillfälle att återkomma till några av dem senare i år).
Men ändå dröjer känslan kvar – vad hade kunnat åstadkommas för 120 miljoner? Om pengarna hade kunnat användas på ett sätt som fullt ut involverade företag, boende, fastighetsägare, skolor, idrottsföreningar, kulturföreningar och andra intressenter i ett tidigt skede?

Olika förväntningar
Flera av de boende i Bergsjön pekar på den lokala kraften, föreningarna, eldsjälarna, som de anser staden/projektet missar att bjuda in på rätt sätt. Dialogen har varit bristfällig, det har funnits en otydlighet på vilket sätt projektet skulle knyta an till det som redan pågår i föreningslivet och bland de som bor och verkar i stadsdelarna. Förväntningarna har antagligen varit orealistiska. När Göteborgs Stad informerar om att man tänker satsa stora pengar i utveckling av eftersatta stadsdelar väcker det naturligtvis förhoppningar hos dem det berör. Att det finns strikta regelverk kring hur skattepengar får användas ska vi vara tacksamma för. Men baksidan av detta är att det uppstår helt olika bilder och förväntningar på vad som kommer att kunna hända när pengarna väl ska användas.

Jämbördigt erfarenhetsutbyte
En dellösning måste vara att skapa kontinuitet i relationerna mellan staden (SDF), lokalt näringsliv, bostadsbolag, föreningsliv och lokala aktörer i övrigt. Så att det finns en kontinuerlig ömsesidig förståelse för vilka frågor medborgarna tycker är viktiga, vad man arbetar med, vilka idéer som utvecklas, vilka nya företag som är på gång att etableras osv. Ett mer jämbördigt erfarenhetsutbyte än när staden ska ”hjälpa” de ”behövande”. (Vilket också behövs, men har en annan karaktär på relation och åtgärder).

Några slutsatser
– Hållbarheten byggs underifrån, men samordnas bäst på en högre nivå.
– Förnyelse och förvaltning kräver olika perspektiv och olika kompetenser.
– Kontinuitet, processer, med dialog på olika plan och i olika syften är avgörande.
– Delaktighet, ansvarsfördelning och tydlighet i rollerna är andra viktiga parametrar.
– Involvera lokala eldsjälar och föreningar och skapa handlingsutrymme för utveckling.
– Gör det tillåtet att misslyckas med enstaka delar, bara ambitionen var rätt.
– Helhetsperspektivet har svårt att rymmas i det kommunala delperspektivet.
– Specifikt Göteborg: Knyt an arbetet till 400-årsfirandet.

Länktips: www.utvecklingnordost.se

Är det politiken som kapitulerar?

Posted on by
Reply

Kulturdelen av GP den 20 april innehåller en läsvärd artikel av Elin Grelsson Almestad, som på en föredömligt sätt lyfter perspektivet kring det som borde vara de självklara huvudfrågorna i dagens debatt. Framtiden. Politikens möjliga prioriteringar. Avvägningar mellan olika särintressen.

Allt ordnar sig – hopplöshetens livlina
Elin Grelsson Almestad beskriver regeringens framtidsutredning: ”Lustfyllt och naivt beskriver rapporten en värld som liksom ordnar upp sig av sig självt i ett lyckligt slut, utan politiska ansträngningar eller prioriteringar”. Hela texten är en lång sågning av framtidsrapporten. Som att rapporten konstaterar att ”det är svårt att veta någonting om framtiden” och ”Vi kan inte veta idag det vi kommer att veta först i morgon”. Plattityder och truismer som inte vägleder utan snarast ger intryck av hopplöshet.

Underkänt
”Politikens själva väsen borde handla om att möjliggöra både verklighetsförankrade reformer och storslagna utopier, allt i en kollektiv anda av förändring”, skriver Elin Grelsson Almestad och konstaterar att regeringens framtidsrapport är präglad av ”upprepningar och med en skriande avsaknad av just politik”. Underkänt i huvudämnet politik, med andra ord.

Verkligheten är komplex
Frågan är om inte regeringen ursprungligen hade en mer ambitiös avsikt med framtidsutredningen. Men att verkligheten visade sig så komplex och så svår att bemästra i form av global klimatförändring, global finanskris och resurskris, svårhanterlig skuldkris, hotande vattenkris, kemikaliekris, livsmedelskris, fördelningskris, demokratiunderskott och ett stort antal andra problem, att man resignerar under resans gång. Kan det vara så?

Ingen Plan B
Men om politiken inte orkar formulera vägen framåt? Vad gör vi då? Om alla särintressen tillåts ta plats på det allmännas (planetens/samhällets) bekostnad, då blir det ännu mer av vinnare som vinner och förlorare som förlorar. Det besvärliga är att det inte finns någon plan B när det politiska fältet lämnar W/O.

 

Länktips: http://elingrelsson.se/2013/04/20/framtid-fylld-av-floskler/

Tappa inte helheten, Mistra Urban Futures!

Posted on by
Reply

Mistra Urban Futures är en tioårig satsning i Göteborg som direkt involverar Göteborgs Stad, Chalmers, Göteborgs Universitet, Västra Götalandsregionen, Göteborgsregionens Kommunalförbund GR, Länsstyrelsen Västra Götaland och IVL Svenska Miljöinstiutet. Med samarbeten i tre världsdelar på fem lokala plattformar, ska kunskapsöverföring och  forskning bedrivas som ska inta en världsledande position och göra verklig skillnad för miljön och för människors liv i världens städer. (Länk se nedan).

Urban Research
Den 16 april deltog jag i ett samtal om hållbar utveckling ingående i Urban Research, ett delprojekt som fokuserar på de politiska beslutsprocesserna. Hur fungerar det när politiker ska besluta om hållbar utveckling? Tre problem tar större plats än andra: segregationen, infrastrukturfrågorna och åtgärder relaterade till klimatförändringarna. En av forskarna, Stig Montin,  sammanfattade de tankemodeller som dominerar: ekonomisk tillväxt, decoupling, regionförstoring och compact city. Han ställde också den intressanta, men obesvarade, frågan: Varför tas vissa frågor på större allvar i det politiska beslutsfattandet?

Svårigheter med social hållbar utveckling
Nazem Tahvilzadeh, en forskare från KTH, ställde i sin presentation några mycket relevanta och vassa frågor. ”Hur ska hållbarheten förverkligas, vilken roll har olika grupper i detta, vilka deltar formellt respektive informellt, vilka mekanismer styr, hur ser hindren ut?” Den socialt hållbara utvecklingen blir lätt en fråga om byggande, menade Nazem, eftersom det bl.a. saknas kunskap och förebilder. En annan av samtalsdeltagarna pekade på behovet av sociala mål för att kunna besluta om åtgärder. Någon tipsade även om Malmökommissionen. (Länk se nedan).

Själv vill jag lyfta fram tre saker:
1. Behovet av tydlighet. När vi talar hållbarhet måste vi också kunna beskriva det ohållbara, för att kunna välja och kunna fasa ut det som inte kan anses hållbart. På ett sätt handlar det om att sätta färg på hållbarheten. Det som ska förändras har en annan kulör, eller gråskala, än det som just nu inte behöver förändras.
2. Jag saknar också insikten av att staden är en del av ett kretslopp, för energi, för näring, för människor och råvaror. Staden kan inte fungera utan sin landsbygd och vice versa.
3. Och hur bra fungerar en förvaltande myndighet när uppdraget till stor del handlar om att förändra? Myndigheter ska säkerställa allas lika rätt. Men förändringar av rådande system kräver andra kompetenser, andra processer och en annan uppföljning än det förvaltande perspektivet. Ligger lösningen i att göra mer av det vi gjort, eller ska vi göra något annat?

Hållbarheten låter sig inte definieras så lätt och måste på ett konkret sätt genomföras på flera områden samtidigt. Det ska bli intressant att se hur långt Mistra Urban Futures når i ambitionen att ta ett helhetsgrepp när det gäller hållbar stadsutveckling.

Länk till konsortiet:
http://www.mistraurbanfutures.se/omcentrumet/konsortiet.4.15c2317a1266994794c8000611.html

http://www.malmokommissionen.se/

Vinsten på det som aldrig hände

Posted on by
Reply

I dagens GP redovisas ett projekt i Kungälv, som borde få efterföljare. (Länk se nedan). Toleransprojektet, som initierades 1995 efter att John Hron mördats vid en av kommunens badplatser, har pågått i två decennier och gett tydliga och mätbara resultat. Det riktigt intressanta är att man har lyckats sätta ett belopp på vad samhället tjänat på att saker inte hänt, men som hade hänt om projektet inte arbetat förebyggande så som man gjort. Detta är sensationellt.

Icke-kostnadernas nyckel
I en kommunal driftsbudget syns många av utgifterna som kostnader, inte som investeringar. Att investera i ungdomsgårdar, speciallärare, anti-mobbningsåtgärder, hög lärartäthet syns i budgeten som en kostnad. Det finns i budgetögonblicket inget konto för långsiktiga samhällsvinster. Att en kriminell kan kosta miljontals kronor i skadegörelse, sjukskrivna våldsoffer, bortfall i skatteintäkter, ökade krav på larm och bevakning är känt. Det nya med Toleransprojektet slutsatser är att det öppnar upp för ett resonemang om hur varje investerad krona tjänas in mångdubbelt i kostnader samhället aldrig fick.

22 gånger pengarna
I fallet med Toleransprojektet hävdar rapporten att Kungälv, lågt räknat, tjänat in 22 kronor på varje investerad krona. Det behövs ingen masterexamen från Handels för att förstå att 22 gånger pengarna är en bra utdelning. Hoppet står nu till att forskningen följer upp detta och bekräftar rapportens giltighet och att modeller kan utvecklas för att i andra kommunala budgetar skapa utrymme för liknande investeringar. Utan att ha läst rapporten i sin helhet kan jag ana att en del av vinsten uppstår i en flerårscykel. Detta i sin tur kan tvinga fram flerårsbudgetar, där varje kommunal budget blir mer än en redovisning av det förväntade ettåriga kassaflödet.

Investera i de unga genom skolan
Genom att investera i högre lärartäthet skulle vi få en bättre generell utbildningsnivå och högre anställningsbarhet på de elever som lämnar utbildningssystemet. Vi skulle öka möjligheten för svenska företag och svensk industri att hävda sig internationellt. Vi skulle få en lägre arbetslöshet och framför allt skulle vi få ett mindre utanförskap på individnivå, där unga idag riskerar dras in i allt från passivitet och drogberoende till gängkulturer och kriminalitet.

Samhällsekonomiskt lönsamt
Genom att investera i mjuk infrastruktur, social utveckling och gränsöverskridande projekt skulle vi kunna lägga grunden till ett mer sammanhållet samhälle, där inte bara en majoritet känner sig delaktiga utan alla. Nu finns en utgångspunkt för att utveckla synen på samhällsekonomiskt lönsamma investeringar. Vem tar bollen?

Länk till GP-artikel:
https://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1522246-arbete-for-okad-tolerans-ar-extremt-lonsamt

S missade det uppenbara

Posted on by
Reply

S-kongressen i Göteborg avslutad. Media bevakar varje rörelse. Som vore det en nyskriven pjäs regisserad av någon av tungviktarna inom scenkonsten. Pjäsen måste bli en succé. Debatterna beskrivs som tillrättalagda, kompromisserna har manusförfattarna snickrat ihop i kulisserna. Journalisterna hoppas på någon dramatik, något som gör att de kan begära mycket trycksvärta. Pjäsen fick sitt lyckliga slut. Men vad kom inte fram?
( Brasklapp: Jag har bara tillgång till medias rapportering från kongressen, och jag har inte ens detaljstuderat alla medier. Så med reservation för missade rapportsnuttar, några iakttagelser. *)

Rörelser vid sidan av
När socialdemokratin växte fram som en politisk kraft för cirka 100 år sedan utvecklades samtidigt en flora av sidorörelser. Fackföreningar, bildningsförbund, folkets-hus-rörelsen, kooperativa verksamheter… många av dem finns kvar idag. Men frågan är vilken roll gräsrötterna spelar idag? COOP som ägs av Kooperativ Förbundet, men drivs som en affärskoncern – hur mycket gräsrotsaktivism ryms där?

Energiexemplet
Tydligast blir perspektivskillnaderna i synen på energi. Tunga starka förbund och makthavare ser de stora lösningarna, en fortsatt trygghet i att kunna påverka ägande och politiska styrmedel, kunna planera ingenjörsmässigt samhället ”uppifrån”. Andra ser hoten med de storskaliga lösningarna och ser de demokratiska och säkerhetsmässiga fördelarna i ett mindre sårbart, mer utspritt och, möjligen, kooperativt ägda anläggningar som på lokal nivå tryggar lokal ekonomi, lokalt inflytande och säkrar ett visst oberoende från de stora systemen. Off grid när det krävs.

En stor stark eller det gemensamma
Det starka samhället står mot det folkligt förankrade. Ägandet sker i det ena fallet genom staten (vi alla) eller genom kooperativet (vi som samverkar lokalt). Tydligare kan det inte bli. Socialdemokraterna står på två ben och har länge lutat åt det ena: det starka, det goda, nästan förmyndaraktiga samhället som ger individerna trygghet. Det andra benet finns, men är inte lika synligt: det gemensamägda, det samhälle som bygger på lokal kunskap, engagemang och gemenskap på individnivå. Tillspetsat: Vill man ha passiva eller aktiva medborgare?

Varför inte kooperativ?
För en betraktare från utsidan är det märkligt att (S) inte för länge sedan identifierat vår tids individuella perspektiv och lyft fram den variant av det individuellt byggda, solidariskt formade samhälle som är (S) både historiska bedrift och starkaste argument. Varför bejakar man inte i högre utsträckning det engagemang och den kollektiva nytta som de kooperativt drivna verksamheterna möjliggör?

Maktfråga?
Kan förklaringen ligga i maktstrukturerna? Alltför många makthavare sitter fortfarande på beslutspositioner som man inte vill ge upp. Är det så att man har kämpat länge för att nå en position i sitt parti, kommun eller annat sammanhang och inte vill tappa det inflytandet till förmån för något okontrollerat som har rötterna i civilsamhället?

Privat eller offentlig – man missar det uppenbara
För oberoende av parti talar fler och fler nu om civilsamhällets betydelse. Om vi ska klara åtagandena i samhället längre fram kommer vi att behöva ha komplement till det offentliga och det privata. Varken vinstdrivna privatskolekoncerner eller kommunalannorektiska, budgetslimmade skolor tycks ha rätt form och innehåll för den viktiga uppgiften att ge nästa generation förutsättningar att hitta sitt yrke och att bidra till samhället.Tänk så lätt man hade kunnat trolla sig ur ”vinster-i-välfärden”-fällan genom att lyfta de organisatoriskt fristående, samhällsnyttiga, alternativen!

Social ekonomi
Kopplingen till den sociala ekonomin är näraliggande. Företag som bygger in en samhällsnyttig funktion i sin affärsidé, kanske helt och hållet. Företag som utgår från en palett av förutsättningar och låter olika problem och lösningar samverka så att mer än ett problem löses samtidigt. Företag som ser bortom egenintresset, som tagit intryck av diskussionen kring CSR och Shared Value. Företag som utgår från en annan världsbild.

Kvalitetsfunktion: närheten, delaktigheten
Danska samägda vindkraftsanläggningar, tyska solcellssystem, smarta samordnade nätverk av underleverantörer i olika branscher ( som t.ex. Kaprifolkött)… exemplen är många på organisatoriska lösningar som fyller en kvalitetsfunktion och där framgången hänger samman med att man utgår från de lokala förutsättningarna, de lokala resurserna, kunskaperna och engagemanget. I medias rapportering från S-kongressen hörs väldigt lite om detta. Kanske för att annat informationsbrus är starkare. Kanske finns dessa idéer företrädda i S.

Även C
På den borgerliga sidan gör (C) i princip samma misstag. Tappar bort framgångsexemplen från förr, som i ny tappning skulle kunna kanalisera lokalsamhällets och bygdernas initiativkraft och utvecklingsförmåga. Så det ligger väl i tiden.
Men nog är det märkligt. Man sitter på en lösning man inte vill använda.

*) Och även om debatten i plenisalen eller i korridorerna handlade om kooperativ var det inte det som media lyckades fånga upp – så sett ur allmänhetens perspektiv är bilden sann.