För några år sedan hade något av humorprogrammen på TV, kanske Parlamentet, kunnat ha en komiker som skojade om det vettiga med att införa minusränta. Så att pengar blir billigare att låna ju mer du behöver göra av med. Vi hade säkert skrattat om någon av våra folkkära artister brett ut sig om detta på bästa sändningstid. Nu är det 2015 och Riksbankens chef Stefan Yngves drar inte på munnen när han seriöst försvarar sitt beslut att införa minusränta. Verkligheten överträffar dikten. Nu får bankerna betalt om de lånar av Riksbanken. Sveriges samlade kapitalreserv reas ut.

Business as usual i 20 år om BP får som de tänkt sig
BP, ett av världens största oljebolag, lanserade i dagarna en prognos för tiden fram till 2035. Utan att blinka eller tveka hävdar bolaget att verksamheten fortsätter, att det sker vissa justeringar av efterfrågan och utbud och att andelen fossila bränslen om 20 år kommer att minskat med fem procentenheter, från dagens 86% till 81%. Det känns säkert tryggt för den som primärt vill ha avkastning på sina BP-aktier. Men borde inte andelen fossilbränslen ha halverats till 2035? Varför håller man fast vid en utvinning av råvaror som vi vet kommer att få katastrofala följdverkningar i och med klimatpåverkan, luftkvalitet och stor miljöpåverkan på havsmiljön m.m?

Grekland slåss för sin framtid och sin stolthet
Grekland har valt en regering som vill lyfta det tunga oket från folkets axlar. Aningen överoptimistiskt låter man folket tro att  det går att snabbt åstadkomma resultat. Bara fru Merkel och resten av EU-länderna backar lite grand och efterskänker räntor och skulder. Kanske är det logiskt, när förtroendet för de gamla partierna är i botten, att grekerna röstar fram en politiker, Alexis Tsipras, som vill återupprätta en stukad självkänsla hos en stor del av befolkningen. Men vad händer om vänsterregeringen misslyckas – och – om de lyckas?

Hur nära är vi?
Exemplen med minusräntan, det fortsatta oljeberoendet och Euro-projektet är alla tre indikatorer på hur strukturer låser in beslutsfattare i förutbestämda ramar. Det känns logiskt att de tre exemplen får illustrera hur strukturer och historik styr handlingsförmågan. Samtidigt behövs inte mycket fantasi för att inse att den valda vägen mycket väl kan leda till en vändpunkt, en irreversibel process, där helt andra drivkrafter och mekanismer tar över. Hur nära är vi en tipping point?

Vad händer med banker, pengar och riskatagande?
Målet är en inflation på 2 procent, säger Yngves. Och om inflationen inte tar fart, kommer då minusräntan att bli ännu lägre? Vad händer med banksystemet och med all utlåning om varje låntagare så småningom får betalt för att låna? Vart leder det? Rimligen leder det till ett högre risktagande, eftersom kommande förluster omedelbart blir lägre än vid utlåningstillfället.

Om klimatet tippar över ända
Om vi fortsätter i 20 år till att utvinna olja, kol och naturgas i ungefär samma omfattning som idag – hur bidrar det till att vi passerar den punkt i utvecklingen, då klimatförändringen inte går att förhindra? Dvs när utsläppen låser in så mycket av värme i atmosfären och i haven att t.ex. frusen metan i permafrosten läcker ut i stor skala, metan som är 20 ggr mer potent än koldioxid? Ska vi vänta på denna tipping point utan att bry oss?

Vart går EU om… ?
Eller Euron, detta valutasamarbete som på pappret såg ut som en bra idé, men som inte inkluderade mekanismer för att hantera dynamiken och skillnaderna i de lokala marknaderna. Hur ska EU klara en Euro-kris, som ju lätt kan uppstå när förtroendet för en valuta inte längre upprätthålls? Och vem vet vad den grekiska situationen kan leda till? Militärkupp? En ny samarbetspakt mellan Grekland och Ryssland och andra länder som letar bundsförvanter? Vart tar EU-samarbetet vägen om Storbritannien lämnar, om Ungern och andra forna öststater inte klarar att leva upp till majoritetens förväntningar? Vad händer vid en sådan tipping point?

Håll avstånd!
Och samtidigt som fundamenten för vårt välstånd, vår energi, vår ekonomi hotas av sin egen konstruktion utmanas demokratin av andra krafter, som genom terror, hot, hat och masskommunikation vill få våra samhällen att sluta sig, att bli mindre människovärdiga och att tappa tilltron till det som tagit generationer att bygga upp. De yttre tipping points jag har nämnt har sin motsvarighet även i de inre frågeställningarna. Hur ska vi förhålla oss till andra människor, deras behov och värderingar? Tiggarna syns dagligen, attentaten sker i våra samhällen. Vi behöver hålla ett mentalt tydligt avstånd till de värderingsmässiga tipping points som i grunden skulle förändra våra samhällen.