Category Archives: Strukturer och politik

Strukturella perspektiv, politik.

Är monarki bra för Sverige?

Posted on by
1

Kungen har just firat 50 år på tronen. Det är inte så många som klarat att ha samma jobb eller uppdrag i ett halvsekel. Det är imponerande. Firandet har naturligtvis också lett till en diskussion om monarkins roll i ett modernt samhälle. Varför har vi monarki i en demokrati? Är det inte väldigt motsägelsefullt, om vi nu tror på människors lika värde, att någon av oss ska ha en upphöjd position baserad på arv? I söndagens Göteborgs-Posten återfinns en i raden av dessa artiklar som ifrågasätter monarkin.

En statschef behövs
Men det är väl troligen som kung Harald av Norge säger i SVT:s ”Kungen och jag”, att när folket inte längre vill ha monarkin så avskaffas den. Så enkelt är det ju, men eftersom en majoritet av svenska folket vill behålla kungahuset, så blir det kvar. En statschef behöver vi ju under alla omständigheter och de representativa uppgifterna dominerar ju för statschefen i de flesta demokratiska länderna. Så hur skulle det se ut om vi tog bort glittret och kulisserna från Nobel-festen och från andra ceremonier? En grå och ”neutral” före detta politiker skulle naturligtvis kunna fungera som president, men vem vet vad Tysklands president heter? Och vem bryr sig?

En stark president?
Några av demokratierna i väst har en stark presidentmakt. USA (som ju fortfarande kämpar med konsekvenserna av försöket till statskupp när Capitoleum stormades) och Frankrike är de kanske tydligaste exemplen på stark presidentmakt. När statschefen också är chef för regeringen och den exekutiva makten blir maktdelningen en extra viktig fråga. Att ge en person alltför mycket beslutanderätt kan leda fel. Vi var väl många som hoppades att Ryssland skulle utvecklas åt rätt håll när Sovjet föll samman. Men den presidentmakt som nu finns i Moskva har ju mer gemensamt med Nordkoreas än med Frankrikes.

Makt ärvs 
De som ropar på republik i Sverige kan naturligtvis sägas ha rätt på pappret. Ingen ska ärva makt. Samtidigt är det precis så makt förflyttas. Wallenbergarna och diverse finansfamiljer utgör väl de tydligaste exemplen på hur makt och inflytande ärvs. Så länge vi har ett samhälle som konsekvent delar upp medborgarna i vinnare och förlorare, och till och med förstärker skillnaderna – det räcker att studera hur begreppen avdrag och bidrag används för att beskriva hur individen gynnas av staten – så är orättvisorna större än den symboliska frågan om vem som ska axla rollen som statschef.

Vem enar folket?
I en tänkt presidentvalssituation, vem skulle skulle vi vilja ha som vald statschef? Ulf Kristersson? Göran Persson? Maud Olofsson? Lars Werner? Skulle vi verkligen vilja ha en före detta rikspolitiker som statschef? Skulle någon av rikspolitikerna kunna samla folket och kännas som en symbol för alla medborgare? För det är väl en av funktionerna för en statschef, detta att vara en enande symbol för landet? Både utåt och inåt? Vem skulle vi tycka passa för detta ämbete? Vem har utbildning, personliga kvaliteter och en personlighet som skulle passa in?

Viktigt att skilja på roller
När presidenter har för mycket makt tenderar vederbörande att använda den. Trump ringde upp Stefan Löfvén och uppmanade Löfvén att släppa en känd artist ur det svenska häktet. För så tycks juridiken och politiken gå hand i hand i USA. Väldigt många politiker i USA har ju också börjat sin bana inom rättsväsendet, genom att bli valda lokalt. Det är nog väldigt bra för en demokrati att vi skiljer så tydligt på lagstiftning och rättsskipning.

Vem skulle vi välja till president?
En blek ceremoniell kopia av kungen skulle vi få om vi hade president. Det hade inte blivit en färgstark GW eller en gullig Astrid Lindgren som blivit vald till president i en svensk republik. Vi hade fått nöja oss med Andreas Norlén, vår nuvarande talman, eller någon liknande. Och banden till Gustaf Wasa, Gustaf III, Karl XII och alla historiska figurer hade plötsligt blivit svagare. Och ingen vet hur länge en president skulle vilja sitta. Knappast i 50 år. Så vi hade kastats in valrörelser lite då och då för att välja statschef, och tvingats ta ställning till någon f.d. politiker som vi skulle tycka var lämplig. Och som knappast skulle ena folket, när vi så länge haft blockpolitik och ideologiska klyftor som så påtagligt markerat skillnader.

Det är viktigt att skillnader finns och syns
I naturen finns alltid avvikelser. 11 procent är vänsterhänta, ungefär lika många är homosexuella. Evolutionen har valt att gardera sig för olika utfall. Även det mänskligt konstruerade, som demokratin, kan må bra av att inkludera på pappret ojämlika och orättvisa strukturer, kanske också för att just påminna oss om värdet av att värna demokratin. Någon behöver stå över de dagliga politiska frågeställningarna och fungera i kristider, som när tsunamin eller Estonia-katastrofen inträffade. Och stå för en kontinuitet, som de folkvalda politikerna sällan klarar att stå för.

Vad har statschefen för ansvar?
Viktigt är att den operativa makten, beslut om Sveriges ekonomi och olika prioriteringar, kvarstår under riksdag och regering. Och att vi som medborgarna får hjälp av tredje statsmakten att granska hur makten sköter sig. En annan fråga är också ansvaret. Vad har statschefen ansvar för och hur ska det ansvaret följas upp? Jag ska återkomma till den frågan inom kort.

Länktips: Exemplet PFAS-katastrofen och statens ansvar: http://christerowe.se/2023/09/nr991-vilket-ansvar-har-staten/

Att hantera ondskan – läst: 10 år efter Utǿya

Posted on by
2

Jag fick tipset att läsa Ali Esbatis bok ”10 år efter Utǿya” och skaffade den. Det är nu drygt 12 år sedan attentatet i Oslo och det avskyvärda som hände på sommarlägret, där unga engagerade socialdemokrater ville forma en bättre framtid. Om 10 år är attentatsmannen fri, eftersom han dömdes till 21 år i fängelse. 10 år går fort. Hur ska den civiliserade delen av samhället hantera det martyrskap som säkerligen kommer att omgärda återkomsten av den norske massmördaren? Jag låter frågan hänga lite och börjar i rätt ände.

Ord blir till handling
Ali Esbatis bok är nödvändig för att förstå de olika dimensionerna av den högerextrema terror som finns mitt ibland oss. Hur ord blir till handling och hur en helt annan världsbild än den rimliga återfinns hos en icke obetydlig del av av våra samhällen. Han skriver hudnära och mänskligt om händelserna på ön. Om hur kroppen och sinnena reagerar under krigsliknande omständigheter. Om hur människor hjälper varandra. Om detaljer som blir ett närmast filmiskt manus.

Helheten blir tydlig
Esbati skriver också kunnigt och med många referenser om hur de högerextrema miljöerna formas, utvecklas och tar plats. Om hur attentatsmannen inte agerade i ett tomrum, utan snarare blev en tragisk och logisk kedja av händelser som började med Lasermannens härjningar, så småningom fortsatte med de förödande skotten i Trollhättan och – kan jag lägga till – hänger ihop med det vidriga mordet på 90-talet på den unge John Hron i Kode, där de fyra våldsmännen hörde hemma bland skinnskallar och nynazister. Esbati får det hela att hänga ihop och belägger med forskningsrön, rapporter och massvis med källor till litteratur.

En personlig bok
Esbatis bok är både personlig och politisk och utgör ett tidsdokument för tiden för Utöya-attentatet och reflexioner tio år senare. Med en god inblick i både norska och svenska förhållanden och politik gör han stor nytta för att öka förståelsen för hur mekanismerna ser ut, de som driver fram rasism, utanförskap och konflikter. En styrka är att han kan utgå från sina egna upplevelser. Att inte passa in, att vara ”någon annan”. Han släpper in oss i det privata rummet, där han ser sin dotters framtid hotas av utvecklingen.

Jobba hårdare – de fattiga ska bli fattigare, de rika ska bli rikare
Självfallet formulerar han också några egna politiska tankar. Något som fastnar hos mig är Esbatis beskrivning av hur den rådande ekonomiska dogmen ser ut, den som ska få alla att anstränga sig lite till, jobba hårdare: De fattiga ska bli fattigare och de rika ska bli rikare. Dvs lägre och åtstramade bidragssystem för de utsatta som lever på marginalen, större och generösare skatteavdrag för höginkomsttagare. Kakan ska fördelas så att grädden hamnar hos gräddan och det som blir kvar, smulorna, får de övriga slåss om. Skyll dig själv om du blir sjuk och arbetslös, typ.

Esbati kunde inte veta att det skulle bli värre
Det Esbati skildrar på ett tydligt sätt är hur storpolitik, medias roll och en diffus tidsanda vävs samman i en berättelse som det är svårt att värja sig emot. Men som vi måste anstränga oss att bemöta. Det Esbati inte kunde veta när boken skrevs, var att det skulle bli värre. Att de högerextrema skulle sätta agendan för svensk politik efter valet 2022. Att visitationszoner, angiverilagar och godtycklighet skulle skapa splittring och rädsla i en tid då vi behöver enighet och solidaritet. Vi måste se till att samhället inte kantrar in i halv-demokrati så som skett i några av Europas länder.

Vågar vi se terroristen fri?
Så frågan är om vi klarar av att se attentatsmannen fri på gatorna om några år? Har han sonat sitt brott mot mänskligheten? Vill han ens erkänna att det var ett brott eller ser han sig fortfarande som en krigare i det absurda och oerhörda kulturkrig han förde? På ett plan handlar det om att hatet måste vändas i sin motsats. Det är inte genom upptrappad konflikt och hätska angrepp som vi kan vinna mot ondskan, eftersom det är i konflikten de högerextremas världsbild bekräftas och deras maktmedel blir logiska. En våldsspiral gynnar bara extremismen och de får vatten på sin kvarn.

Det är som att trösta ett barn, som är argt och skriker. Det är ingen idé att skälla på barnet.

Vad tror Svenskt Näringsliv att de vinner på sin taktik?

Posted on by
Reply

Högertidningarna Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten ger ofta redaktionellt utrymme åt personer som relativiserar klimatfrågan. SvD tog in Lena Anderssons märkliga text, där hon jämställer en hotellportier med 11000 klimatforskare och får det att låta som att forskarna överdriver. Och häromdagen lät GP Kajsa Dovstad, som arbetar på Timbro, bre ut sig på ett liknande sätt. Hennes slutsats var att mänskligheten inte står inför en apokalyps och att frågan som behöver ställas är ”hur jobbigt det blir med klimatförändringarna”, underförstått miljörörelsen överdriver.

Varför vill Svenskt Näringsliv inte rädda gjorda investeringar?
Det finns två frågor här som är intressanta. Vad tror Timbro och därmed Svenskt Näringsliv (som finansierar Timbro) att de vinner på att sitta still i båten? Vilken analys gör de? Är det att eftersom allt kommer att krascha är det ingen idé att försöka mjuklanda i någon slags ordnad omställning? Hellre köra på så länge det går och hoppas på det bästa när världens ekonomier krackelerar? Eller har man verkligen inte förstått vad som står på spel? Varför motarbetar Svenskt Näringsliv en ordnad transformering av samhället, så att så mycket som möjligt kan tas till vara av kompetenser, investeringar och pågående arbete?

Varför är det smart att avvakta?
Är Svenskt Näringsliv osmarta eller tror de att de är smarta? Vari ligger smartnessen att riskera livsmedelsförsörjningen för miljarder människor? Är det för att man räknar med att militärmakt kommer att kuva de protester som växer fram ur folkdjupen när desperationen tar över? Hur cyniska är man i sin syn på samhällsutvecklingen? Torka, översvämningar, skyfall, jordskred, orkaner och andra klimatrelaterade händelser ökar både i frekvens och i amplitud. Det är – tyvärr- helt enligt de scenarier forskarna under decennier arbetat fram. Mer värme gör att mer vatten dunstar och att detta i sin tur leder till kraftigare och tätare väderfenomen, som vi helst undviker. Vad är det för smart att vänta på att förändra det som blev fel?

Frågan är hur jobbigt det blir – för vem?
Svartån är just nu översvämmad. Vi ser bilder på roddbåtar som tar sig över fotbollsplaner i Heby. Samhällsresurser måste läggas på att skydda infrastruktur, hus och vägar. Pengar som hade kunnat användas på ett bättre sätt. Och längst ner i samhällspyramiden finns de som drabbas hårdast. För att inte tala om att försäkringsbolagen knappast kommer att kunna ersätta alla skadade, dvs var och en måste själv täcka reparationskostnader och förluster i värden. Bankerna och marknaden kommer att sänka värdet på översvämmade fastigheter och det blir en huggsexa om vem som ska sitta med Svarte Petter. ”Frågan är hur jobbigt det blir”, skriver Timbro. För vem kan man fråga sig. För de rikaste? Eller för de mest utsatta?

Varför vill tidningarna hålla oss kvar i det fossila?
Den andra frågan är vad SvD och GP räknar med att vinna på att ”lugna” läsarna med att klimathotet är överdrivet. Vem vinner på att folk invaggas i en falsk säkerhet att det som händer är OK, och det blir nog någon annan som ”får det jobbigt”…. För mig är det i alla fall obegripligt att tidigare seriösa tidningar inte fångar upp vårt tids ödesfrågor på ett vetenskapligt sätt, utan väljer att göra sig till informationskanaler för en agenda, som syftar till att bromsa förståelsen och benägenheten att faktiskt snabbt och rättvist förändra det som blivit fel med det moderna fossilberoende samhället.

Länktips:
Min senaste text om högern och klimatet:
http://christerowe.se/2023/08/nr982-hogerns-klimatopinionsarbete-har-det-snart-natt-vags-ande/

SvD hade en krönika av Lena Andersson: https://www.svd.se/a/9zV1J5/lena-andersson-till-slut-kom-antligen-extremvadret

GP hade en krönika av Timbros Kajsa Dovstad: https://www.gp.se/ledare/jorden-g%C3%A5r-inte-under-av-klimatkrisen-1.108775402

Olika måttstockar för olika aktioner

Posted on by
Reply

Debatten om att bränna böcker, särskilt religiösa urkunder, har pågått en tid. De som ställer sig och bränner Koranen gör det för att skända islam och för att skapa motreaktioner. Under åberopande av yttrandefriheten tar man sig friheten att ge uttryck för hat och hot, konkret påhejade av våra kända nationalister i Riksdagen. Lite besynnerligt blir det att samma parti som gärna gallrar i kommunbibliotekens hyllor, för att man hävdar att vissa tankar inte passar in i deras definition av svensk kultur, samtidigt hyllar det fria ordet och använder yttrandefriheten som argument för sitt stöd för det synnerligen tveksamma beteende, som bokbränning utgör.

Humor är inte hat och hot
Just de partier som i varierande grad vill skapa ”ordning och reda”, där visitationszoner, oprovocerade kontroller och angiverilagar nu ska införas tycker att friheten ska vara maximal när det handlar om att uttrycka sig förnedrande om andra människors religiösa föreställningar. I ett försök att blanda bort korten försökte t.o.m. KD:s Ebba Busch jämföra ett humorprogram med 15 år på nacken med dagens provokativa koranbränningar. Som om Grotesco-gängets sketcher också skulle ha lett till stormning av någon ambassad.

Det har blivit farligare för svenska företag
Det som säkert stör högerregeringen är att NATO-processen fördröjts ytterligare av att medierna gärna rapporterar och återger de provokationer som koranbrännarna åstadkommer. Dessa aktioner blir plötsligt exempel på hur ”väst” betraktar den muslimska världen, och där totalitära regimer relativt lätt kan få till stånd flaggbränningar och andra ”spontana” yttringar. Att detta är negativt för näringslivet är enkelt att räkna ut. Svenska företag har nu svårare att göra affärer i de länder där koranbränningarna och motreaktionerna blivit synliggjorda. Svensk personal måste vara försiktig, det är farligare att vistas på vissa platser utomlands osv. Det pågår rimligen en tät telefonkontakt mellan Svenskt Näringsliv och regeringen att få ett stopp på den nuvarande situationen. ”Sverige-vännerna” i Riksdagen har i alla fall bekänt färg och visat att det är inte svenska intressen de vill främja, det är konfliktnivån som till varje pris ska hållas levande.

Kan justitiekanslern ta ett initiativ?
Som tur är är det inte politiker som åtalar eller dömer i Sverige. Vi har – ännu så länge är bäst att säga – ett fristående rättsväsende, som bedömer om ett agerande kan vara brottsligt eller ej. Koranbränningar har ännu så länge inte lett till åtal utifrån lagstiftningen om hets mot folkgrupp. Men det är sannolikt så att även rättsväsendet funderar på vad hot mot folkgrupp egentligen är. Kan systematiska provokationer och skymfningar av den muslimska världens viktigaste källa, koranen, ses som hets mot folkgrupp eller inte? Ännu så länge har ingen testat detta i en rättssal i Sverige. Frågan är om inte justitiekanslern skulle kunna ta ett eget initiativ i frågan.

Rättsväsendet tvekar inte när det gäller klimataktioner
Yttrandefriheten är central i en demokrati. Man får säga dumma saker och elakheter. Man får också bete sig olämpligt utan att det leder till åtal. Att bränna symboliskt viktiga böcker är tydligen OK enligt rättsväsendet. Samtidigt har vi den märkliga situationen att sittdemonstrationer för att uppmärksamma bl a klimatfrågan, aktioner som av demonstranterna själva beskrivs som civil olydnad, leder till åtal. Plötsligt väger hot mot mänskligheten lätt i jämförelse med att demonstrationerna på allmän väg anses utgöra sabotage. Hösten 2022 dömdes tolv personer för just sabotage och ohörsamhet mot ordningsmakten för att de demonstrerat på E4:an i syfte att väcka opinion för bekymret med våtmarkerna, som hänger samman med både klimatkrisen och artutrotningen. Och när det gäller hot mot mänskligheten är det tyst från regeringen och deras samarbetsparti. Och här tvekar inte rättsväsendet att åtala. Tala om olika måttstockar.

Länktips: Aktivister döms för stopp av trafiken https://www.dagensmedicin.se/vardens-styrning/juridik/tolv-doms-for-klimatprotest-pa-e4-som-blockerade-ambulans/

Man får ro den iland som man tagit i båten

Posted on by
Reply

Högerregeringen har kört fast i sina egna hjulspår. När man valde att göra maktinnehavet beroende av ett parti som har en auktoritär syn på hur samhället ska styras, öppnade man samtidigt för den typ av låsningar som nu blir allt mer uppenbara.

Ungern och Turkiet släpper inte sina förhandlingskort
Både Ungern och Turkiet kopplar NATO-processen till de inrikespolitiska poäng de kan plocka i sina respektive länder, samtidigt som de håller alla kanaler öppna på den internationella arenan. Erdogan ger ett lagom avvägt löfte om ett JA till Sverige när han deltar i Vilnius-mötet. Men efteråt låter det som vanligt igen. Han har ingen brådska. Och Orban i Ungern hakar på och släpper inte ett förhandlingskort i onödan. Han har ju en pågående diskussion med EU om hur Ungern uppfyller de regler EU ställer på medlemmar. Och i bakgrunden ler Putin åt det hela.

Hur skapas social oro som rättfärdigar undantagstillstånd?
Det glädjer naturligtvis alla antidemokrater att det är så lätt att sätta käppar i hjulet för demokratiskt sinnade regeringar. Den analys Kristersson och hans kompisar borde ha gjort är att det är riskabelt att göra sig beroende av ett parti, SD, som inte har samma mål med sin politik som de tre övriga. SD är primärt intresserade av att stärka motsättningarna i samhället, eftersom det är konflikterna som ger argumentationen den sorts inramning som passar dem. Ska man få gehör för undantagstillstånd och militär på gatorna måste det finnas en allmän uppfattning om att det är denna typ av åtgärder som krävs. Det är därför som ledande SD-företrädare hela tiden till exempel gör vad de kan för att påminna om att de anser islam vara en förkastlig religion. Och använder yttrandefriheten som argument för att nå ett läge där just yttrandefriheten kan åsidosättas.

Regeringen blundar och tittar på
Så Jomshof får hållas. Tidöavtalet begränsar regeringens utrymme att kritisera SD, vilket i sig är en synnerligen märklig konstruktion. Det är som om SD redan i förväg visste att de skulle säga och göra saker som regeringen skulle ogilla. Och som regeringen i förhandlingssituationen på Tidö slott valde att blunda för. Så nu sitter de där och kan bara se på när SD tar initiativ i och vrider samhällsdebatten i den riktning de önskar. Och eldar på för att få fler att omfamna intolerans och ordna bokbål.

Staten ska avgöra vem som är svensk
Och Björn Söder ogillar hbtq-politiken. Minoriteter av olika slag hör tydligen inte hemma i SD:s Sverige. Människor ska inte ha ursprung från andra länder, från den samiska kulturen eller ha en annan sexuell läggning än den SD anser rätt. Staten ska bestämma vem som är svensk och som får ta del av samhällets förmåner. Uppenbarligen är tanken att det gäller att förstärka konfliktytorna och att betona definitionen av ”vi” och ”dem”. En uppdelning som högerregeringen tydligtvis inte har några som helst problem med. Hur ett tidigare Folkparti lyckas kombinera ihop en liberal och demokratisk människosyn med SD:s främlingsfientlighet är ett mysterium. Opinionsläget indikerar i och för sig att L:s vägval inte var en vinnande strategi. Partielitens tanke att S-styre är värre än att ge SD inflytande verkar inte väljarna hålla med om.

Klimatfrågan tappar fart
Förutom att SD:s inflytande blir orimligt stort när högerregeringen lämnar walkover i debatten finns det långsiktiga effekter av det nuvarande parlamentariska läget som kan bli förödande. Klimatpolitiken tvärnitades i höstas och regeringen gjorde allt vad de kunde för att backa tillbaka de framsteg som S+MP gjort under ett antal år. Man tycks inte vilja förstå hur viktigt det är att energisystemet stöttas upp med ett väl utbyggt ledningsnät, som tillåter överföring av el på ett säkert sätt. Man bromsar projekt med havsbaserad vindkraft genom att välja att inte finansiera anslutningskablar och infrastruktur. Man låtsas att det finns ekonomi och investerare som står på kö för att få investera i kärnkraft, trots att allt tyder på att den modulära lösning som många talar om inte kan bli lönsam på många år. Och i det sammanhanget finns heller inga tydliga regelverk kring hur avfallsfrågan ska lösas, praktiskt och ekonomiskt. Passiviteten är påtaglig. Klimatfrågan är också en fråga som SD har valt att bygga motsättning kring, troligen för att de inser att det finns en opinion att fånga upp, där livsstilsförändringar och ansvarstagande är otänkbara för en del väljare.

Rättvisa kan hanteras på två sätt
Det finns två sätt att hantera orättvisa. Det ena sättet är att propagera för mer orättvisa, men fördelad på något annat sätt. Mer orättvisa, men som slår på ett annat sätt. Det andra sättet är att minska utrymmet för orättvisa generellt sett. Dvs att minska polarisering och klyftor i syftet att öka jämlikheten och jämställdheten i samhället. SD:s recept mot orättvisa handlar aldrig om att dämpa skillnader. Deras position i samhället förutsätter att det finns tydliga och kommunicerbara skillnader att använda på ett politiskt plan. Det är också därför som SD egentligen inte är intresserade av att lösa problem. När konflikterna klingar av och motsättningarna är otydliga har de mycket svårare att få gehör för sina budskap. I ett lagom rättvist Sverige kan SD packa ihop och sjunga sina kampsånger för varandra.

Ökade klyftor är det Tidöpartierna har gemensamt
Intressant nog är det i de ökande klyftorna som regeringspartierna och SD kan finna varandra. Högerpolitik gynnar primärt de välbärgade. Sänker man skatterna och kallar subventioner för avdrag snarare än bidrag är det en viss kategori som gynnas på andras bekostnad. Och på sikt ger det utrymme för den indignation SD behöver för att kanalisera förlorarnas frustration.


Hur blir demokratin på riktigt igen?

Posted on by
Reply

Rhodos brinner. Lufttemperaturen på global nivå stiger och når nya rekordnivåer flera dagar i sträck. Samtidigt flyger svenska charterturister till Rhodos för att få uppleva sol och värme. Det är väl problemet i ett nötskal. Vi lyckas inte koppla planetens katastrofläge till det egna beteendet, inte ens när signalerna blir väldigt tydliga och naturen gör vad den kan för att berätta hur tillståndet är.

Varför ska någon bry sig?
Det vår nuvarande regering ägnar sig åt är att slakta finansieringen av Naturvårdsverket, den långsiktiga forskningen och att tvärnita de åtgärder som S och MP lyckades sjösätta under sina år i regering. Den nya regeringen säger helt oberört att ”når vi inte klimatmålen, så når vi inte klimatmålen” och ger därmed alla jordens länder möjlighet att resonera på exakt samma sätt: ”Går det inte, så går det inte”. Dvs inte ens de rika länderna som har många tänkbara åtgärder att vidta bryr sig om att prioritera klimatet. Varför ska då fattiga länder bry sig?

Klimatet reduceras till en Dow-Jones-liknande rapportering
När nyhets- och ledarredaktioner på tidningar och etermedia väljer vad som är viktigt att lyfta upp borde klimatet vara en ständigt återkommande fråga, som på olika sätt diskuteras. Inte enbart som en mätresultat-fråga, där det redovisas temperaturer, antal döda och skadade i olika händelser. Eller som om ppm-talet i atmosfären handlade om Dow Jones index. Klimatfrågan är också som den fråga som tydligast indikerar att människan i rask takt förändrar livet för människan och för allt levande på jorden och där förändringarna riskerar att bli bestående. (Vid sidan av artutrotning och de hot mot olika ekosystem som vi samtidigt lyckas åstadkomma).

Inga annonspengar finns 
Men logiken i media handlar om nyhetsvärde. Att upprepa samma fråga flera gånger anses fel. Det måste hela tiden finnas något ”nytt” att förmedla. Det räcker inte att beskriva hur vi i full fart är på gång att sabotera vår egen planet. Det är för otydligt och för abstrakt och det finns inga annonsörer som vill backa upp de inslagen. Så istället handlar ”nyheterna” om allt annat än det som de borde handla om.

Hur ska vi få politiker att svara på rätt frågor?
Så hur ska vi få journalisterna att ställa de frågor till politikerna som borde ställas? Det hjälper ju tydligen inte att aktionsgrupper spärrar trafiken eller stör offentliga arrangemang. Det beteendet gör inte att media ställer de relevanta frågorna till politiker och beslutsfattare. Så hur ska vi få politiker att svara på de ödesfrågor som moder natur just nu ställer oss? Att ge upp idén om ett demokratiskt politiskt styrelseskick känns fel väg att gå. De som står beredda att ” ta över” är antidemokrater med påtagligt ointresse för planeten och allt levande. Så hur ska demokratin bli på riktigt igen?


Välfärden och det demokratiska samtalet

Posted on by
Reply

Mari Huupponen beskriver idag på ledarplats i Dagens ETC hur hoten mot den generella välfärden ser ut. Genom att beskriva den offentliga äldreomsorgen som underfinansierad, så att egenavgifter blir en nödvändig förändring, samtidigt som man lockar en kapitalstark kategori medborgare med valfrihet och att köpa sig förtur på en differentierad äldremarknad lägger välfärdens sabotörer grunden för nedmontering av den välfärd man låtsas vilja ”rädda”.

Splittringen är målet för en del
Det är viktigt och bra att de försåtliga argumenten kommer fram i ljuset. De marknads- och vinstorienterade högerpolitiker som gärna ser en uppdelning i ett A- och B-lag är naturligtvis skickliga på att paketera sina åsikter. Ungefär som när antidemokrater spelar på ”orättvisor”, när de vill splittra befolkningen och förstärka ett ”vi och dom” i syfte att höja konfliktnivån i samhället.

En följdtanke
Ska man vara ärlig – och det skadar ju inte – finns det ett växande problem med en åldrande befolkning. Var femte svensk är pensionär och gruppen äldre blir både fler och lever längre. Samtidigt som ett stort antal kommuner har vikande befolkningsunderlag, minskade skatteintäkter och en åldrande befolkning. Det skiljer mycket i resurser mellan städer, landsbygd och glesbygd, vilket innebär att den generella välfärden i praktiken kan bli väldigt olika i kvalitet och omfattning. Dessutom handlar mycket av omsorg, t.ex. i hemtjänsten om personligt bemötande och att personalen trivs, har bra arbetsledning och rimliga villkor. Det är många parametrar som spelar in i bedömningen av vad som är bra äldreomsorg. Och det behöver föras en seriös och detaljerad diskussion om hur de bästa kompromisserna ser ut när allt inte kan uppnås.

En annan följdtanke
Det andra som Mari Huupponen sätter fingret på med sin artikel är hur vi stegvis luras in i hårt vinklade beskrivningar av verkligheten. När politiker använder ”säljargument” och hårt vinklade verklighetsbilder för att marknadsföra sina förslag riskerar det demokratiska samtalet att helt stanna av. Det mest påtagliga exemplet i dagens debatt är att högersidan envist håller fast vid beskrivningen att det fortfarande pågår en massinvandring till Sverige.

Strävan efter kunskap
Allmänheten och väljarna kan inte gärna förväntas själva skaffa sig all bakgrundsinformation. De behöver kunna lita på att de förslag som presenteras bygger på en rimlig beskrivning av verkligheten. Det demokratiska samtalet och därmed vårt samhällssystem är beroende av att partierna inte pratar förbi varandra. Risken blir då uppenbar att likgiltigheten tar över – ”det går ju inte att ta ställning i den här frågan” – och engagemanget i hur samhället ska formas och byggas avtar. Vilket i sin tur lämnar en öppning för auktoritära krafter med enkla lösningar på komplexa frågor. Grunden för en levande demokrati är en strävan efter kunskap, förståelse och respekt för olika slutsatser, baserat på olika värderingar. Meningsmotståndare ska inte ses som fiender.

Klimatet och de auktoritära partiernas agenda

Posted on by
Reply

I den här takten når vi aldrig målet. Om målet är fossilfrihet för att hejda den globala uppvärmningen ligger vi långt efter en rimlig tidsplan. Som helt riktigt påpekas i en Aftonbladet-artikel (länk se nedan) ökar världens energianvändning mer än vad förnybara energislag tillför av ny energi. Sol- och vindkraft ökar på global nivå, men ökningen är långsammare än den totala ökningen av energianvändning i världen. Utvecklingen går således åt fel håll.

Vad är en nyhet? Hur värderas det som händer och inte händer?
Naturligtvis borde detta bli toppnyheter i nyhetsförmedlingen. Men medias logik är inte objektiv. Det som får klickmedia att ta fram de feta rubrikerna är helt andra saker. Folk vill läsa om kändisar, om hur de som nyhetskonsumenter snabbt kan känna sig smartare än andra, om hur andra gjort bort sig eller gjort något spektakulärt. Till och med kriget i Ukraina har nått en slags upprepningsnivå, där det saknas ”nyhetsvärde” för att rapportera om senaste attacken. Nu når vi 1,5 grader. När blir det en nyhet?

Nån annan…
Klimathotet är svårgreppbart i sin storskalighet. Förnekare och fördröjare viftar bort hotet med att ”kineserna” måste göra sin del, vi är ju så få i Sverige… Och på samma sätt kan självklart alla resonera. ”Européerna måste göra sitt innan vi i det fattiga landet X ska behöva ta tag i frågan…”. Alla kan alltid peka på någon annan. En ensamstående mamma i ett utsatt bostadsområde, som varken har bil eller kan föreställa sig en flygsemester kan naturligtvis alltid tycka att folk med ett överkonsumtionsbeteende har lättast att göra något. Med ”nån-annan-ismen” som vägledning lär inget hända.

Tillväxt – hur länge då?
Mantrat hos dem som inte vill ta omställningen på allvar är Tillväxt. Vi måste ha tillväxt, heter det. Ekonomin måste växa för att garantera välfärd, löneutveckling och välstånd. Samtidigt blundar tillväxt-tillbedjarna för det uppenbara: att världens resurser är ändliga och att vi redan idag med råge överskrider vad jorden och naturen tillhandahåller. Man försöker inte ens trolla med begreppen och låtsas att tillväxten skulle kunna frikopplas från resursanvändningen, energianvändningen, vattenanvändningen osv.

Tiden rinner ut
Sverigedemokraterna står får en världsbild och en människosyn som jag tar kraftfullt avstånd ifrån. Deras besked att klimatfrågan ska bli nästa konfliktlinje skulle kunna tolkas som något positivt, där frågan oftare kommer på dagordningen. Tyvärr tror jag att ifrågasättandet från SD bara ytterligare fördröjer nödvändiga åtgärder. Tid som klimatforskningen allt tydligare rapporterar inte finns. Vi borde diskutera nivån på klimatsmarta investeringar – inte om investeringarna över huvud taget behövs.

Fokus på problem – inte lösningar
I de högerextremas världsbild och framtidsvision finns framför allt konfliktlinjer och splittring. När tilliten och sammanhållningen knäcks skapas precis det utrymme för den auktoritära samhällsordning som är deras mål. Därför letar SD aldrig efter lösningar, som kan skapa lugn i samhället. De vill inte ha nöjda samhällsmedborgare. I deras vision är vägen till maktövertagande kantad av konflikter och besvikna väljare. Med mer social oro skapas förutsättningar för det undantagstillstånd och de militärer på gatorna som dessa antidemokrater eftersträvar.

Konfliktnivån ökar
När torka, översvämningar och bränder skapar oordning i det samhälle vi länge sett som normalt står de auktoritära beredda att skylla allt på andra partier. Den fördröjning av klimatsatsningar som SD bidrar till tjänar på så sätt ett högre syfte. Koranbränningarna i Sverige syftar också till att öka konfliktnivån. I en tid då vi borde enas och tillsammans lösa världens akuta kriser anser högerpolitiker som Ebba Busch att polisen borde skjuta skarpt mot upprorsmakare. Samtidigt som hon hemlighåller hur staten delar ut bidrag till dem som gjort av med mycket energi.

Världen är upp-och-ner och Sveriges nuvarande styre tycker det är bra.

Länktips:
Kolumn i Aftonbladet om att fossilanvändningen ökar i världen https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/veGj8w/jeppsson-fornybar-energi-okar-men-omstallningen-har-inte-ens-borjat

Vad menas med lojalitet?

Posted on by
Reply

Lojalitet är ett intressant begrepp. Vem eller vilka är vi lojala med? Och varför? Lojalitet förutsätter någon slags relation, där det finns ett värde eller en värdering inblandad. Vi är knappast slumpmässigt lojala med vem eller vad som helst, utan lojaliteten förutsätter ett ställningstagande. I några fall kan lojalitet naturligtvis tvingas fram. I krigets logik finns det tydligaste exemplet på detta.

Hur ser lojaliteten ut?
Går det vara lojal med mänskligheten, med ofödda människor i en avlägsen framtid? Kan man vara lojal med anonyma, nästan okända företeelser? Ja, det går nog att känna något som liknar lojalitet med andra folkgrupper, som utsätts för felaktig behandling eller med andra levande varelser som riskerar att utplånas. I vår tid finns en påtaglig identifikation och känslomässig koppling till idrottslag och till likasinnade supporters till dessa lag. Några supportrar drar sig inte för att kasta in brinnande föremål på en fotbollsplan som ett uttryck för ”klubbkänslan”, och inser inte att man för länge sedan passerat en gräns från att ha varit en positiv supporter till att bli en destruktiv dito.

Vår arbetsgivare förväntar sig lojalitet
Men jag tänkte inte blogga om idrottsvåldet, som måste fördömas. Utan om den lojalitet som följer av hur vi väljer att arbeta och försörja oss. På ett principiellt plan förväntas att vi lojalt försvarar vår arbetsgivares agerande. Vi får lön för vårt arbete och därmed förväntas vi lojalt ställa oss bakom det som företagen eller verksamheten arbetar med. Jobbar man med vapentillverkning har man gjort ett val och accepterat att ens arbete bidrar till tillgången på vapen. Säljer man sin arbetstid till en verksamhet som primärt gynnar sina ägare (som alla aktiebolag enligt lag förväntas göra) på bekostnad av andra värden har man gjort ett val. Man är lojal med den som betalar ens arbetstid.

Varför säger han så?
Stefan Löfvén, som gjort en intressant livsresa via industrin, facket och det politiska fältet med statsministerrollen som främsta merit på sitt CV, har överraskat många med att erbjuda sin arbetstid åt ett konsultföretag, som i sin tur har industrikunder som uppdragsgivare. När Stefan Löfvén nu väljer att vara lojal med ett särintresse, snarare än ett allmänintresse blir vad han än säger i fortsättningen filtrerat genom ett antal frågetecken. Säger han detta för att det gynnar uppdragsgivarna inom näringslivet? Säger han detta för att det gynnar hans egen positionering i det sammanhang han numera ingår? Osv.

Inte mer av informella samtal, tack
Hur som helst är det tragiskt att han så snabbt avstår möjligheten att fortsatt spela en viktig roll för samhällsutvecklingen för att istället ingå i det sällskap som inte underställs demokratisk insyn eller kan ställas till svars i någon form. Han bidrar på så sätt, tyvärr, troligen högst medvetet till att försvaga demokratin. Det är inte mer av informella samtal och dolda överenskommelser som kommer att lösa världens akuta problem, framför allt inte om företagens och ägarnas vinstintressen hela tiden ska gå före samhällsnyttan och de långsiktiga fördelarna.

Vi behöver riktiga ledare
Vi behöver fler ledare som är lojala med Sverige och världen, med vårt samhälle och med vår gemensamma framtid, inte ytterligare lobbyister som dränerar våra gemensamma resurser och suboptimerar vinstgenereringen och gynnar de redan rika.

Vi behöver anställningsbara ungdomar!

Posted on by
Reply

Företagare borde vara väldigt intresserade av att få tag i kompetent personal och personal som passar för den breda flora av yrken och uppgifter som finns på arbetsmarknaden. Därför är det så märkligt att företagens organisationer så envist håller fast vid försämrade förutsättningar att få tag i just anställningsbar och kompetent personal. Det går inte en valrörelse utan att företagarnas organisationer och opinionsbildare hävdar att skatterna måste sänkas. Detta trots att det är skatterna som finansierar ungdomarnas utbildning och därmed gör dem anställningsbara i företagen för olika arbeten.

Dörren stängs till gymnasiet och ett bra arbete
Det är storleksordningen 15 procent av eleverna i grundskolan som inte har förutsättningar att få godkänt i de ämnen som gör att de kan söka till gymnasiet. Vi behöver sluta se betygssystemet som ett filter och sluta med att underkänna elever. I det gamla systemet med betyg 1 till 5 gick det att komma vidare även med betyget 1. Inga formella dörrar stängdes. Hade den skattefinansierade skolan haft större resurser, fler och bättre lärare, stödlärare och extra personal hade arbetsmarknaden sett annorlunda ut med fler välutbildade som kunnat bli anställda i näringslivet. Varför ser inte näringslivet detta självklara samband? Istället, när dörren till framtiden stängs genom att eleverna inte får chansen att hitta sin roll i samhället, är det många ungdomar som söker sig till andra, delvis svarta, kanske illegala, sammanhang, där det går att tjäna pengar och få status. Dräneringen av skatteresurser måste vändas och fler elever bli en del av vår gemensamma framtid.

Absurt att aktiebolagslagen går före skollagen
En annan märklig effekt av marknadstänket kring skolan är att skolkoncernerna med privata ägare tävlar om att erbjuda höga betyg, eftersom många sökande elever ger en stabil ekonomi. Och går elever ut med höga genomsnittliga betyg ”måste ju skolan vara bra”… Hela idén med att överordna aktiebolagslagen skollagen är absurd. Det blir viktigare för skolkoncerner att tjäna pengar än att ge eleverna en bra start i livet. Hur kan näringslivets organisationer och opinionsbildare anse att det systemet är bra för samhället? Vem vinner på glädjebetyg och på att skolresurser dräneras ut i vinster till anonyma ägare? Varför accepterar svenska företag att deras företrädare propagerar för ett system som gör företagandet svårare?

Skolan är inget sorteringssystem
Nu ropas det ofta på mer poliser, mer kameror, strängare straff och vissa politiker kopplar dessutom ordningsproblemen till en fråga om kulturell bakgrund, etnicitet och särbehandling beroende på var eleven är född. Vi ska självklart ha ett rättssystem i landet som skapar trygghet och rättvisa, men det räcker inte som åtgärd för att vända utvecklingen. För att samhället ska uppfattas som konstruktivt och positivt måste vi ge varje barn och ungdom en optimal start i livet och satsa på skolan, på utbildning och på olika stödjande resurser. Som måste få kosta pengar. Både för de individers skull, där samhället annars sviker dem och för samhällets och näringslivets skull, som bara kan utvecklas om vi ser till att ha kompetent och anställningsbar personal. Och anställningsbara blir eleverna när vi slutar att se skolan som ett sorteringssystem, som det går att krympa resursmässigt utan att det får konsekvenser.

Som man bäddar får man ligga. Som man betalar skatt får man ett fungerande (eller inte) samhälle.