NATO och två frågor som inte ställs

Posted on 8 mars, 2024 by Christer Owe

Så är vi då med i NATO. Det tog två år. Turkiet och Ungern gjorde vad de kunde för att dra nytta av att Sverige behövde ländernas uttalade stöd för att bli medlem. Vi lär se mindre av Ungern-kritik från Sverige de närmsta åren och när det gäller den kurdiska situationen lär Sveriges röst bli näst intill tystad. Men det finns åtminstone två saker som svenska journalister varit förvånansvärt tysta kring och inte ställt frågor till makthavarna om.

Synergierna motiverar Storbritannien och Frankrike
Den ena frågan är den uppenbara kopplingen mellan atomkraft och atomvapen. Den energi som utvecklas vid vapenanvändning och vid energiproduktion bygger på samma teknologi och förutsätter snarlik kompetens för kvalitetssäkring och upphandling. Ett motiv för kärnvapenländer som Storbritannien och Frankrike att hålla liv i den dyra fredliga användningen (kärnkraft) är att ta till vara synergierna mellan de båda användningsområdena. Det behövs kompetens och forskning för att ”vara på tårna” på vapensidan.

Inga frågor ställs om kopplingen
Det är därför ingen tillfällighet att det svenska NATO-avtalet inte innehåller något som förbjuder atomvapen på svensk mark (så som Norge och Danmark har). Anledningen är naturligtvis att anhängarna till både NATO och till atomkraft vill låta tidigare Asea Atom numera Westinghouse och andra företag möjlighet att verka på denna marknad. I Rosenbad kan det också finnas personer som ser möjligheten att med hänvisning till NATO-samarbetet ”gömma undan” statligt stöd till den typ av forskning som syftar till både mer atomvapen och mer atomkraft. Men ingen journalist lyfter denna uppenbara koppling mellan Tidögängets entusiasm för atomkraft och NATO-avtalets icke-skrivningar om atomvapen. Inga frågor ställs.

Om U137 hade hänt idag ─ vad hade hänt då?
Det andra som ingen talat under två års tid är hur NATO-medlemskapet förändrar beslutsgången. Vem tar vilka beslut i orostider, vid incidenter, vid kriser och vid gränsprovokationer, sabotage etc? Är det regeringen, ÖB eller någon på NATO:s högkvarter som har sista ordet i olika scenarier? Vem tar beslut om vad? Hur påverkas befälsordningen? Vilka beslut kan Sverige vägra att ställa sig bakom och vilka är vi tvingade att följa? Och hur tas beslutet om att värna svenskt territorium? Är det NATO som skickar upp flygstridskrafter? Hur hade incidenten med U137 i Karlskrona år 1981 hanterats ídag? Vilka skillnader i befälsordning är det Sverige nu har accepterat? Varför frågar inte journalisterna detta? Varför sitter inte ÖB och hans stab varje vecka i Agenda och förklarar skillnaderna?

Hur ser den nya beslutsgången ut?
Under två års tid har journalisterna fokuserat på godkännandet och att Turkiet och Ungern haft invändningar mot den svenska ansökan. Som om det var frågan om en idrottstävling, där det gällde att komma i mål. Hur kommer det sig att så lite intresse funnits kring att beskriva skillnaderna mellan alliansfrihetens beslutsgång och hur besluten tas inom ramen för NATO? Är det för att medierna tror att det är ointressant? Är det för att journalisterna aldrig gjorde lumpen? Eller har man fått direkta eller indirekta ”anvisningar” om att vissa frågor ska inte tas upp?

Vem har sista ordet?
Om det är så, har vi numera gått från ett folkligt förankrat försvar till ett försvar som bygger på att vi lämnar över de yttersta besluten om att försvara vårt land till externa beslutsfattare i något högkvarter i Bryssel eller i Pentagon. Utan debatt har vi flyttat beslutet om att värna vårt land från oss själva till någon annan. Är det så?

Varför ljuger Pourmokhtari?

Posted on 2 mars, 2024 by Christer Owe

Love Christensen är fil.dr. i statsvetenskap och får utrymme i Göteborgs-Posten den 2 mars att på kultursidorna reda ut varför Romina Pourmokhtari beter sig som hon gör i intervjuer. Christensen förklarar det med att politikerna har andra bevekelsegrunder än medborgarna när de deltar i det politiska samtalet. Där medborgarna söker information och begriplighet om samhället och vår tid ser politikerna samtalet som ett medel för opinionsbildning och för att få politiskt inflytande. ”När det offentliga samtalet blir ett medel för politisk påverkan upphör det att fungera som ett gemensamt sanningssökande”, påpekar Christensen.

Vad tror de att de vinner på att ljuga?
”Vi bör inte resignera inför ett förljuget politiskt samtal”, skriver han och fortsätter ”utan rikta vår uppmärksamhet mot de incitament som driver politikernas beteende.” Med andra ord ─ varför tror politiker att de vinner på att ge löften de inte kan hålla, att de vinner på att undvika att svara på frågor, att de vinner på att vara osakliga och till och med ljuga? Christensen rundar av sin text med att hoppas att politikerna tänker fel när de sätter makten före sakligheten.

Har reglerna någon betydelse?
Han har naturligtvis rätt i att medborgarna förväntar sig något annat av de politiska samtalen än vad många politiker gör. Liknelsen med en fotbollsmatch är intressant. Publiken och spelarna har olika motiv till att vara på arenan. Några spelar spelet, andra tittar på och ser ”sitt” lag göra mer eller mindre bra ifrån sig. De flesta spelarna spelar enligt reglerna, men i undantagsfall bryter man mot reglerna för att undvika att motståndaren gör mål. Frågan är hur intressant en match blir om alla spelare hela tiden kringgår reglerna och försöker skaffa sig fördelar på ett sätt som bryter mot spelreglerna. Blir inte matchen då till slut ganska ointressant? Om ingen längre bryr sig regelverket?

Lögnen gör samtalet meningslöst
Eller för att fortsätta liknelsen ─ vad händer när publiken ser motståndarlagets supporters som fiender och börjar kasta bengaler på dem? Är det en gemensam och underhållande tillställning då? Eller har den förvandlats till en ställföreträdande kamp mot verkliga eller inbillade motståndare? För att stärka känslan av ett ”vi mot dom” ligger det snubblande nära att tänka sig att även det politiska spelet förgrovas, ungefär som fotbollen. Med lögnare som Trump och hans megafoner i form av starka mediala aktörer blir ju till slut det politiska samtalet meningslöst.

Kan vad som helst kallas för en plan?
Eller som Christensen lite försiktigt formulerar sig: ”I en offentlighet där sanningen aldrig tillåts stå i vägen för en politisk poäng eller undanmanöver går någonting naturligtvis förlorat.” När Pourmokhtari kallar en klimatplan utan planerade åtgärder för en plan tappar politiken sin viktiga konkretiseringsdimension. Allt blir till slut bara ordflöden. När Trump hävdar att han hade tidernas största folkmassor vid sin installation i januari 2017 började den resa som vi nu ser. En utförsbacke där sanningen hela tiden tillåts bli paketerad på ett lämpligt sätt.

Demokratin urholkas
Christensen skriver ”Om medborgarna upplever att politikerna endast talar till dem för att förvilla dem och att gamla politiska principer enkelt byts mot nya lär medborgarnas förtroende snart förverkas.” Vad ska vi då ha våra folkvalda till? Om de inte står för sina värderingar och om de endast talar till oss för att sälja in ett budskap har ju grunden för ett förtroendefullt samarbete raserats. Om det kvittar att medborgarna och deras folkvalda tycker samma sak blir ju hela idén med representativitet meningslös. Christensen ger ingen vägledning i hur vi ska komma till rätta med den pågående eroderingen av det demokratiska fundament som vår representation via folkvalda utgör.

Kunskap + värderingar för att hitta rättvisa
För min egen del vill jag fortsätta hävda att kunskap, verklighetsförankring och helhetsperspektiv behöver utgöra grunden för våra ställningstaganden. På detta lägger vi våra värderingar, där vi kan tycka olika. Rättvisa har med utgångspunkt och visioner att göra. Inkludering och hur stort vårt ”vi” är spelar roll. Är ”vi” detsamma som vi rika män med bil eller är ”vi” detsamma som något större? Den frågan har med urgamla avvägningar att göra. Balansen mellan egoism och altruism skiljer sig exempelvis åt och förstärks i sina skillnader ju större klyftorna blir.

Vi är värda bättre
Tyvärr blir intrycket efter läsningen av Love Christensens artikel att han själv resignerat. Att det offentliga samtalet inte kommer att utvecklas på medborgarnas villkor, utan att makthavarnas drivkrafter och motiv kommer fortsätta att prägla debatten. Vilket är förödande och trist. Vi är värda bättre.

Länktips: GP-artikel 2 mars 2024 här

Är demokrati viktig för Åkesson?

Posted on 1 mars, 2024 by Christer Owe

Åkesson grillas i 30 minuter av SVT:s Camilla Kvartoft den 29 februari. Huvudsakligen om EU. Åkesson vill lämna EU, men kanske inte just nu, blir intrycket. Han tycker att EU bestämmer för mycket och att vi ska besluta mer här hemma. Gärna samtala och samverka, säger han, och nämner till och med klimatet (!) som en sådan fråga där vi behöver prata ihop oss. Men Camilla Kvartoft missar tyvärr flera av de följdfrågor som hade gett ett tydligare besked om vad SD vill.

Blir Åkesson glad eller ledsen om EU försvagas?
Putin-Ryssland vill se ett svagare EU. Det är ingen hemlighet att t.ex. LePens parti i Frankrike har fått stöd av Putin. EU har enats om att gemensamt stödja Ukraina i deras försvar av sitt oberoende land. Den intressanta frågan till Åkesson hade kunnat vara om han blir glad eller ledsen om kriget i Ukraina leder till att Putin kan diktera villkoren för en vapenvila och en senare fred. Även svenska kommuner har drabbats av ryska hackergrupper, så hotet från Ryssland är konkret. Tillåts Putin diktera villkoren för Ukraina försvagar det naturligtvis EU:s position. Hur ser Åkesson på detta mot bakgrund av att SD också vill se ett svagare EU?

Vill inte Åkesson stoppa PFAS?
Att EU inte ska bestämma så mycket, över huvudet på oss i Sverige, var ett av Åkessons budskap. Följdfrågan hade då kunnat handla om evighetskemikalien PFAS, som drabbat Ronneby nära Åkessons hemtrakter. Vill Åkesson inte att EU enas i kraven på Indien och Kina och andra länder i vilka produkter med vilket innehåll som ska få säljas på EU:s inre marknad? Om inte EU sätter ner foten kring exempelvis tusentals kemikalier kommer vi under överskådlig tid inte att slippa den importen. Varför ska inte EU bestämma och synka viktiga handelsregler som gynnar alla medlemsländer?

EU måste väl ändå vara tydliga med vad som gäller?
Åkesson lutade sig mot samtal och samverkan som lämpliga begrepp istället för lagstiftning. Att samverka och enas om en politik är ju precis vad EU gör och för tydlighetens skull landar alla detaljer i lagar, som blir entydiga och gemensamma. Här hade Kvartoft haft chansen att peka på svagheten i Åkessons resonemang. Om det inte är meningen att man antar gemensamma lagar – varför ska man då samtala och samverka? Det blir ju bara ett spel för galleriet om man ständigt säger till väljarna att ”vi håller på och pratar om hur vi ska göra med svavelutsläppen från kolkraftverken” eller ”vi vet inte om vi kommer komma överens om fiskeripolitiken i år….”

Näringslivets överstatlighet
Överstatlighet är uppenbarligen något som Åkesson inte vill ha. En fråga till Åkesson hade kunnat handla om hur han ser på näringslivet i EU? Är det mer av överstatliga storföretag han vill se, eller ser han hellre många små företag som hittar sin marknad? Det hade varit intressant att höra något om hur långt de stora aktörernas lobbyister har lyckats snärja SD för en traditionell ekonomisk politik som gynnar de stora gränsöverskridande företagen. Dvs är överstatlighet OK om det är kapitalets villkor som gäller?

Diktatur eller demokrati?
SVT hade också kunnat veva ett tidigare intervjuprogram, där Åkesson vägrade att välja mellan Putin och Biden. Det var 2022, strax innan Putin angrep Ukraina för att inta Kiev. Han hade kunnat få samma fråga igen. Nu fick han ”Trump eller Biden” och duckade ännu en gång. En följdfråga hade kunnat vara stormningen av Capitoleum 2021, där Trump-anhängare försökte hindra den demokratiska processen att utse Biden till president. ”Är demokrati viktig för Trump, tror du?” hade frågan till Åkesson kunnat vara. Med en snabb följdfråga ”Är den viktig för dig?”

Länktips: https://www.svtplay.se/video/84d45E3/30-minuter/jimmie-akesson-sd

Är motståndare fiender?

Posted on 26 februari, 2024 by Christer Owe

Jag brukar inte rösta på Socialdemokraterna i de allmänna valen. Samtidigt ser jag (S) som en naturlig politisk kraft, som har haft förmågan att både samla olika delintressen och hitta rimliga avvägningar mellan vad som är bra för de egna väljarna och för befolkningen som helhet. Det är ju denna kloka avvägning som kännetecknar demokratin. Inte vad vi är beredda att göra för ”de egna”, utan hur du förhåller dig till ”de andra”.

Är motståndare även fiender?
Trump och andra ledare i samma kategori, populister, demagoger, och halv-auktoritära ledare bryr sig inte om någon slags avvägning mellan intressen. Tvärtom. Trump har t.ex. i snart ett decennium beskrivit både politiska motståndare och journalister som fiender. Trots att de behövs för att samtalet ska bli något annat än en krigföring, än så länge utan skarpa vapen. Trumps supportrar som stormade Capitoleum för tre år sedan gick naturligtvis över gränsen och tog till våld. Nästa steg är inbördeskrig i USA.

Lotteriförbud (!)
Riktigt där är vi inte i Sverige. Men via lagtiftning och kontroll över Riksdagens majoritet vill nu Tidölaget bekämpa sina motståndare på ett sätt som hämtat från SD:s förebildsland Ungern. Man tänker sig strypa en del av partifinansieringen till (S) genom att förbjuda den typ av lotteri som (S) sedan länge framgångsrikt drivit. ”Jag hoppas på krympande Första-Maj-tåg”, säger en av SD-topparna. De hymlar inte med att det ligger politiska motiv bakom åtgärden att komma åt lotterierna.

Högern har andra sätt att stödja de sina
Att lotterier inte lockar traditionellt välbärgade borgerliga väljare är kanske inte så konstigt. Man swishar hellre till sina favorit-influensers, som nu den riksbekante Henrik Jönsson. Pengar har man ju, så något lotteri är man på den kanten inte så intresserad av. Och så låter man Svensk Näringsliv finansiera Timbro, som i sin tur finansierar olika nätaktiva grupper som effektivt påverkar opinionen i sociala medier. Man använder de kanaler man förfogar över för att styra opinionen dit man vill.

Vem vinner på mindre och sämre debatt?
Så den fråga som hänger i luften är vad de demokratiska partierna egentligen vill. Vill man ha en levande demokrati, där olika partier får möjlighet att verka? Eller är det viktigare att strypa den demokratiska debatten för att på så sätt räkna med att vinna valen? Vem har fördel av att de politiska alternativen får svårare att göra sig hörda? Vem vinner på att väljarna hålls okunniga och oinformerade i de svåra frågor samhället har att hantera på politisk nivå? Vems agenda är det som styr Tidögänget? Putins?

Varför montera ner det man så framgångsrikt byggde upp?
Man undrar hur ett parti som det gamla Folkpartiet känner inför att begrava de demokratiska hörnstenar som man så framgångsrikt fick på plats för hundra år sedan. Hur känns det för rösträttskämpande och kunskapsvärnande liberaler att nu steg för steg montera ner det man trodde på?

Det illustrativa citatet
Förr i tiden hade Göteborgs-Posten en stående vinjett med ett citat av Voltaire på en av de första sidorna. (Det är osäkert om det det var Voltaire som uttryckte detta, men han brukar anges som källan, även av GP). Det är tidens tecken att detta citat är borttaget sedan tidningen valde att aktivt propagera för att de borgerliga partierna skulle samarbeta med SD. Citatet:

”Jag delar inte er åsikt, men jag är beredd att gå i döden för er rätt att uttrycka den”.

Välj kloka EU-politiker den 9 juni

Posted on 10 februari, 2024 by Christer Owe

Vissa saker måste hanteras och beslutas på överstatlig nivå. Vi har ett EU-val i juni och chansen att få in kloka politiker i parlamentet. Viktigast är naturligtvis att snarast bromsa den utveckling vi ser på klimatsidan, när det gäller ekosystemen och flera av de andra hoten som Stockholm Recilience Centre har varnat för i decennier.

Risken är stor att jordens nuvarande klimatzoner kollapsar
Hoten är betydande och nyliga forskarrapporter visar att Golfströmmen inom 20 år kommer ha försvagats så mycket att hela jordens klimat påverkas. Intrycket är att det är synnerligen brådskande. Om Golfströmmen försvagas, så som forskarna ser i sina sannolika prognoser, kommer det att bli svårt att bedriva jordbruk i Sverige, årstiderna i Amazonas kommer att kastas om och ingenting blir som vi är vana. Därför måste EU få så många politiker som möjligt till den gröna partigruppen, där Miljöpartiet ingår. Och vi har chansen den 9 juni att utse kloka politiker, där de kan göra bäst nytta. Det är den gröna partigruppen som är mest konsekvent kring klimatpolitiken, alla de andra kompromissar i varierande grad och vill väga in andra aspekter. Eller vill inte alls se hoten.

Viktigt: Ny redovisning och ny moms
En annan viktig fråga som EU måste ta beslut om är ekonomin. Det är ekonomin som styr hur vi mäter, fördelar och tilldelar resurser som skapar det samhälle vi vill ha. Ekonomin är nyckeln. Och vi behöver snarast få på plats minst två nya verktyg för en hållbar ekonomi. Dessa två verktyg är dels en på europanivå godkänd och verifierad redovisningsprincip, som företag och verksamhet kan använda. Dagens redovisning landar i vinst per räkenskapsår. Detta vinstfokus innebär att andra viktiga värden (och förluster) blir osynliggjorda. Det andra EU behöver få på plats är en ny moms, en alternativ beskattning som inte räknas fram som en procentandel av omsättningen, utan som bygger på vilka värden verksamheten genererar.

Vi måste bryta resursslöseriet
Denna ständiga jakt på vinst, och statens del av denna kaka, påverkar effektivt långsiktigt ansvarstagande och ekonomiska beslut som skulle kunna gynna omställningen till en hållbar samhällsutveckling. Idag får staten istället mer moms-intäkter när vi snabbt slänger fungerande produkter och köper nya eller när vi överkonsumerar i antal enheter. Denna låsning är mycket olycklig och hänger naturligtvis samman med hur vi väljer att värdera verksamhet. Det är därför vi måste både erbjuda nya redovisningsprinciper och en ny moms, som bättre speglar hur vi vill att samhället utvecklas. Att inte göra detta är att låsa fast oss i det sena 1900-talstänk som tydligt leder till resursslöseri och till hur vi idag, genomsnittligt per svensk, använder fyra gånger så mycket resurser som planeten förmår generera.

Freden
EU-valet är viktigt för att det är på EU vi kan ta gemensamma beslut om sådant som EU bäst hanterar. I samförstånd och som det fredsprojekt EU är tänkt att vara. Vi får inte ge separatisterna utrymme att sabotera framtiden.

Länktips: Artikel i Science om Golfströmmen: här

Tidögänget möts i polariseringen

Posted on 3 februari, 2024 by Christer Owe

Det är illavarslande det som händer. Vi har en regering, Tidögänget, som hävdar att svaret på flera av våra utmaningar är att knyta oss närmare NATO, att ha mer kärnkraft och kärnvapen, att köpa in mer vapen från försvarsindustrin, att skapa visitationszoner i utsatta områden, att ge flyktingar från Ukraina 71 kr per dag att leva på och helst se att att alla flyktingar och icke-svenskar reser härifrån. Som om mer vapen, mer av polarisering och mer avhumanisering i samhället skulle ge oss en bättre utveckling. Så är det inte, naturligtvis.

Vinnarna får kortsiktiga vinster
Det intressanta är hur vinnare och förlorare på den rådande utvecklingen enas bakom Tidö-fasaden. Vinnarna, det är de som kortsiktigt får sänkt skatt, mer ROT- och RUT-avdrag, mer av egenfinansierad kultur och välfärd, slipper förmögenhetsskatt osv. Vinnarna uppskattar att skillnaderna ökar, eftersom de får mer chans att öka sin personliga vinst. De ekonomiska klyftorna i Sverige ökar rekordsnabbt. Men på sikt förlorar Sverige konkurrenskraft, när färre utbildas och blir anställningsbara.

Förlorarna
det är de som inte får tillgång till någon yrkesutbildning efter grundskolan eftersom systemet blockerar för de 10-15 procent som inte når kunskapsmålen. Förlorarna, det är de som störs av att orättvisorna ökar och som vill se att någon gör något åt situationen. Förlorarna fångas av populistiska utspel om att allt är någon annans fel, att klimatfrågan är ett påhitt eller att allt blir lugnt och bra om alla bara ”åker hem”.

De möts i polariseringen
Polariseringen i vinnare och förlorare är därmed något som båda grupperna behöver för att hålla respektive väljargrupper nöjda. Både Kristerssons och Åkessons väljare behöver orättvisorna för att mobilisera sina respektive väljargrupper. Vinnarna kan casha hem och förlorarna får i alla fall känslan av att inte stå längst ner på samhällsstegen och deras ilska kan kanaliseras politiskt.

Men det löser inga problem
Bekymret är att deras upplägg för att leda landet inte löser några problem. Det blir tvärtom. Problemen fördjupas, när många myndigheter får minskade resurser och olika stödfunktioner faller bort. När sjukvården inte får behålla kompetens, när debatten bara handlar om hur många poliser som ska vara i yttre tjänst eller hur många fängelser vi ska ha. Och media jagar bildmaterial som kan väcka indignation och klick, snarare än att förklara hur sambanden ser ut. Det gäller ju att kunna visa på tittarvolymer, inte att begripliggöra hur verkligheten ser ut.

Mer tillit och mindre konflikter
Botemedlet är att civilsamhället stärks, att människor bygger tillit, hjälps åt och förstår hur olika pusselbitar i samhället bäst samverkar för att vända utvecklingen. Inte fler inlåsta ungdomar, som aldrig fick hjälp i skolan och hamnade utanför den kategori som fick chans att utbilda sig vidare. Vi behöver ta vara på varje resurs på ett sammanhållet och empatiskt sätt. Inte till varje pris väga och mäta, jämföra och förkasta det som inte ”når målen”. Vi behöver ett mänskligare samhälle. Inte mer desperata unga som tror att framtiden är körd och att man då lika gärna kan utföra bombdåd.

USA lever farligt
Tyvärr ser vi också hur USA:s demokrati krackelerar inför våra ögon. Sjuttio procent av de republikanska väljarna tror att förra presidentvalet var riggat till Bidens fördel. Trump kommer troligen bli deras kandidat och vinner han kommer han att snabbt benåda sig själv och inte tveka att agera på sätt som påminner om hur Putin valdes och blev auktoritär ledare. Jag följer David Pakman på nätet, en liberal kommentator, och det samlade intrycket av vad han rapporterar är att demokratin i USA inte kommer att kunna bestå. Desinformation och konspirationsteorier har fått rejält fäste hos breda lager av befolkningen. Och ironin i att Sverige kanske kommer med i NATO samtidigt som USA drar sig ur är fundamental.

Om Julia Roberts, makten och demokratin (!)

Posted on 22 januari, 2024 by Christer Owe

Kanal 9 sände häromkvällen den gamla filmen ”Pelikanfallet” med Julia Roberts och Denzel Washington, som spelades in 1993. Det är trettio år sedan. Telefoner kunde fortfarande vara trådbundna och finnas i särskilda kiosker. Det mest moderna sättet att spela in rörligt material var på VHS. Samtidigt som filmen är ett tidsdokument är grundproblematiken fortfarande till stor del densamma. Hänsynslösa företag åsidosätter lagstiftning och naturskydd för att tjäna pengar. För att inte rättsväsendet ska ifrågasätta företaget sponsrar man politiker via kampanjbidrag och köper sig därmed lojalitet. I Pelikanfallet är den korrupte en president i USA.

Den konservativa vågen
Julia Roberts spelar en ung juridikstudent och karaktären påminner en aning om den roll hon gjorde i Eren Brochovich sju år senare. En tjej med huvudet på skaft, som kämpar mot illvilliga företag. Men det jag ville peka på i den här texten är inte de filmiska fördelarna (som finns), utan mer på hur korruption tar sig uttryck. Tjänster och gentjänster. Hur utnämning av domare blir avgörande för rättssystemet. Trump lyckades tillsätta flera konservativa domare i USA:s högsta domstol, och mycket riktigt, nu trycks aborträtten tillbaka och många delstater skruvar tillbaka klockan. De mänskliga och demokratiska rättigheter som USA varit så stolta över, gäller bara vissa medborgare.

Filmen ligger nära verkligheten
Filmen kryllar av agenter som har synliga eller osynliga uppdragsgivare. Tillgången till vapen och hänsynslösheten i hur man eliminerar motståndare blir också delar av manuset i filmen. Att ifrågasätta makten och hur makten lierat sig med delar av näringslivet blir i filmen förenat med livsfara. Och nu trettio år senare kampanjar en presidentkandidat som inte respekterar demokratin, inte ser media som en viktig aktör för en levande debatt och som bygger sin kampanj på image snarare än kunskap.

OK att vara anti-demokrat?
På ett sätt kan man se Pelikanfallet (The Pelican Brief) som en föraning om vad som komma skulle. När makten korrumperas och lierar sig med pengarna åsidosätts demokratin och de rimliga mänskliga rättigheter som vi i västvärlden tagit för självklara. Språkligt finns det i USA en faktor som komplicerar förståelsen. Democracy och democrats är för lika som ord. Att vara anti-demokrat i USA är helt OK för Trump-anhängare och deras kompisar ännu längre ut på högerkanten. Det demokratiska partiet kan för den oinsatte bli ett begrepp för demokratin som sådan. Sammanblandningen är olycklig. Kanske borde Joe Bidens parti byta namn. De som stormade Capitoleum för tre år sedan var i alla fall inte demokrater.

Påtryckningar även i Sverige
I en svensk kontext måste vara observanta på hur lobbyister och företagsfolk påverkar lagstiftningen. Våren 2022 skrev Svenskt Näringsliv ihop en detaljerad ”att-göra-lista”, med punkter vecka för vecka hur en ny regering skulle bana väg för den kärnkraft några företag ser som en avgörande dellösning. Tidögänget gör vad de kan för att leverera, men det har dykt upp något som kallas verkligheten som stör bilden. Det har blivit dyrare än man trodde för ett par år sedan att ställa ny kärnkraft på banan. Och fortfarande har ingen finansiär klivit fram och sagt att man vill ta den ekonomiska risken. Det man hoppas på är antagligen en finansieringsmodell som påminner om hur skolan och välfärden dräneras på skattepengar och blir till aktieutdelningar, men energibranschen är inte skolbranschen eller välfärdsbranschen. Sakta börjar väl den insikten sjunka in hos de finansiärer som hade hoppats på att plocka ut några miljarder även på energisidan.

Kärnkraft igen: Det finns inget mänskligt i ett omänskligt system

Posted on 11 januari, 2024 by Christer Owe

P4 Göteborg har gjort ett drygt 20 minuters inslag om ett antal misstag vid reaktor 4 på Ringhals. Se länktips längst ner. Bilden som framträder förstärker och bekräftar det jag påpekat flera gånger på den här bloggen, att det inte går att gardera sig mot mänskliga misstag. Och historien har ju också visat i Tjernobyl och i de svenska verken, där vi varit snubblande nära en katastrof, hur tekniska störningar i kombination med mänskliga fel kan bli ödesdigra. (Se även länk nedan till mitt inlägg om fyra avgörande argument mot kärnkraft).

Felfrihet finns inte
P4 Göteborg intervjuar Ringhals VD, tidigare strålsäkerhetsexperter och några anställda vid Ringhals. Fram träder en bild, som väldigt väl illustrerar att det aldrig går att helt eliminera mänskliga fel. Och dessutom måste det ingå flera oberoende kontrollnivåer i varje organisation så att felen kan upptäckas och rapporteras som just fel. Ringhals VD uttrycker detta på ett väldigt tydligt sätt i inslaget när han säger att ”Vi har 100 procent transparens mot strålsäkerhetsmyndigheten”. Det är detsamma som att påpeka att Ringhals på inget sätt försöker dölja sina misstag, vilket ju hade varit ännu mycket värre. Men att det inträffar driftsstörningar, både tekniska och mänskliga fel, är en del av vardagen. Ingen teknik är felfri, ingen människa heller. Nivån ovanför driften, som kan ha i uppgift att hitta möjliga fel, blir på sätt helt avgörande.

Granskade sig själv
En driftsingenjör, som väljer att vara anonym, bekräftar också att ”Misstag kan ske överallt, men konsekvensen är nog svårt att föreställa sig”. Strålsäkerhetsmyndigheten kritiserar dessutom Ringhals för att ha varit jäviga vid en inspektion. Jävet sägs hänga ihop med att samma person både var ansvarig för säkerhetsarbetet och granskningen av detsamma. Man kan inte med trovärdighet granska sig själv. Detta kommenterar VD:n med att ”det är så vi har jobbat” och tillägger att en bra säkerhetskultur är att rätta till sina gap när man ser dem. Indirekt erkänner han därmed att det alltid kan uppstå fel. Och att felen kan ligga på systemnivå, likaväl som på individ-dito. Kanske behöver VD:n tänka igenom sitt uppdrag en gång till.

Två misstag och dessutom fel rapportering
De två incidenter inslaget beskriver handlar om en tryck-kokare som överhettas och som leder till ett oplanerat driftstopp av Ringhals 4 från den 29 augusti 2022 och sju månader framåt, vilket naturligtvis bidrog till att elpriserna blev extra höga hösten 2022. Kostnaden för Ringhals blev 100 miljoner kronor och saneringsarbetet blev väldigt komplicerat. Den andra incidenten inträffade vid ett underhållsstopp i midsommartid samma år, då någon hade glömt en verktygslåda vid en dörr som skulle ha varit stängd. Det ihop med ett felaktigt meddelande på en anslagstavla och ett missförstånd mellan anställda bidrog till incidenten. Strålsäkerhetsmyndigheten konstaterar att även rapporteringen om denna incident blir fel och i maj 2023 sänker myndigheten Ringhals betyg till ”acceptabelt”, vilket är steget före underkänt. Myndigheten borde nog göra fler oanmälda inspektioner får att få VD och personal att förstå allvaret.

Feltyper: teknik, missgrepp och missförstånd och system
Det går att dra ett par enkla slutsatser av dessa och andra rapporterade incidenter. 1. All teknik går sönder, frågan är bara när och om det får avgörande avgörande konsekvenser. 2. Alla människor kan göra fel eller missförstå varandras budskap, frågan är bara om misstagen får avgörande konsekvenser. 3. Vid fel och misstag är det helt avgörande att felen och misstagen identifieras, beskrivs och rapporteras utan ytterligare misstag eller missförstånd. Särskilt komplicerat är detta naturligtvis när verksamheten inte bedrivs enligt protokollet, dvs vid avstängning och när enstaka och unika åtgärder vidtas för att rätta till något. Det står ingenstans i instruktionen att en dörr inte får hållas öppen av en verktygslåda eller att en dammsugare inte får stå på fel plats. En instruktion som skulle beskriva alla tänkbara och otänkbara situationer skulle ingen till slut orka bry sig om.

Vad händer i en gråzon?
I P4 Göteborgs inslag sägs också att driften har prio ett. En anonym medarbetare på Ringhals säger det som alla inser. Det är dyrt att inte ha driften igång. I valet mellan att dubbelkolla och trippelkolla att alla reglage står rätt respektive att tjäna driftstid och nöja sig med att någon säger sig ha kollat att alla reglage står rätt blir det enligt denna logik viktigast att spara tid och idriftsätta anläggningen. Förr eller senare leder det till större fel. För det finns ingen felfri människa eller felfri kommunikation. Alla kan omedvetet (eller medvetet) göra fel. Skulle Sverige hamna i en gråzon av sabotage mot samhällskritiska installationer, där en illasinnad fiende vill skada oss är det inte långsökt att hitta olika sätt att stoppa driften vid något av de sex kärnkraftverken.

En farlig utveckling
Och nu vill Tidögänget bygga fler potentiellt farliga verk, påhejade av en grupp industriägare, som av outgrundlig anledning helst önskar att alla skattebetalare subventionerar företagens möjliga vinster i dessa storskaliga och farliga installationer. Ser de inte riskerna på alla plan? Tror de på allvar att de själva och världen vinner på att utvecklas i en riktning, där kontroll och kontroll av kontrollerna blir både mer nödvändiga och farliga? Att försöka eliminera den mänskliga faktorn leder bara till ett omänskligt samhälle.

Länktips: P4 Göteborg: https://sverigesradio.se/avsnitt/hela-granskningen-misstagen-som-sankte-ringhals

De fyra viktigaste motargumenten: https://christerowe.se/2023/11/nr999-karnkraft-de-avgorande-motargumenten/

Tidögänget borde satsa på civilsamhället om de menade allvar

Posted on 10 januari, 2024 by Christer Owe

På ”Folk och försvar” har budskapen från militär och politiker detta år varit osedvanligt skarpa. Man säger sig vilja tala klarspråk, men som en klok kommentar var på redaktionell plats i Göteborgs-Posten, budskapen framstod precis som det motsatta. Om vi nu alla förbereda oss på den hemska tanken att det kan bli krig i vårt land – vad är det vi ska göra då? Ska vi bunkra konserver, köpa spritkök eller bygga skyddsrum? Vad är det makthavarna och krigsplanerarna vill ska ske?

Trängda ryssar kan agera irrationellt
I Moskva skrattar man åt svenskarna, som de menar tydligen fortfarande inte har glömt förnedringen vid Poltava. Samtidigt som det kretsar drönare av okänt ursprung kring många av våra skyddsobjekt. Kartläggning pågår naturligtvis. Och i bakgrunden finns frågetecknen kring vem som sprängde gasledningarna i Östersjön och omöjliggjorde fortsatt gasexport från Ryssland till väst. Det var knappast Putin själv som tog bort en möjlig intäkt. Men om ryssarna känner sig tillräckligt trängda i Östersjön kan de naturligtvis reagera eller agera på ett orimligt sätt. De kommer inte att acceptera ett förnedrande nederlag i Ukraina, men de får naturligtvis inte heller vinna.

Var är satsningen på civilsamhället?
Det märkliga med Tidögängets betoning av hur allvarligt läget är att de själva inte inser hur samhället behöver anpassas till en ny situation. Ska vi temporärt lösa akuta störningar i samhället, där elen fallit bort eller där kommunikationer blockeras, transporterna inte sker som de brukar osv behöver framför allt civilsamhället kliva fram. Samma civilsamhälle som Tidögänget idogt och frenetiskt stryper resurser till i varje budget de lägger. Om Tidögänget verkligen menade allvar med en höjd beredskap på samhällets olika nivåer skulle man tvärtom säkerställa att alla lokala resurser verkligen kan användas och utvecklas. Inte minst folkbildningen, som ju snabbt kan ordna olika kurser. Och de borde också säkerställa att det finns en Plan B för att upprätthålla kommunikation även när mobilnätet eller bankerna har slagits ut, för att ta ett par exempel.

Fler potentiella måltavlor är tydligen målet
Vi har sex måltavlor i Sverige i form av kärnkraftverk. Drönarna som kretsar runt skyddsobjekten skulle lätt kunna sabotera elförsörjningen till eller från Ringhals, Forsmark och Oskarshamn. Och det enda Tidögänget tycks fundera på är hur man så snabbt som möjligt ska få fler potentiella måltavlor på plats, fler kärnkraftverk. Ur skyddssynpunkt och samhällssäkerhetssynpunkt så vore det lämpligaste att ha ett så decentraliserat system som möjligt. Men så tänker inte Tidögänget. De vill ju fortsätta att låtsas som att el från kärnkraftverk kan hålla konkurrenskraftiga priser. Att det inte går utan subventioner som i Storbritannien verkar tydligt. Och nu när alla uppmanas att vara beredda på det värsta av allt – krig, ska staten tydligen förse potentiella fiender med extremt användbara måltavlor. Det går inte att få ihop budskapen. Helt bortsett från att krig aldrig kan kombineras med positiv utveckling.

Läsning: Vår tids stora omdaning

Posted on 4 januari, 2024 by Christer Owe

Hans Abrahamsson är forskare vid Göteborgs Universitet som bidrar med viktiga analyser kring social hållbarhet. Nyligen lyssnade jag till ett av hans föredrag (se länktips nedan) och där skaffade jag en av hans senare böcker, Vår tids stora omdaning, som han gav ut 2019 på bokförlaget Korpen. Nu har jag läst den boken och tänkte plocka upp några trådar som fastnade.

Att ha på fötterna
Bland det första som slår mig vid läsningen är hur Hans Abrahamsson konsekvent hänvisar till de källor han använt sig av. Referenslistan i slutet av boken handlar om drygt 225 böcker och rapporter av nästan 200 författare. Närmare en definition av uttrycket ”att ha på fötterna” är svårt att komma. Synnerligen detaljerat hänvisar han till vem som påstått vad och när. Intrycket blir att opponenter får anstränga sig att hitta fel eller luckor i resonemangen. Konsekvent lutar sig Hans Abrahamsson på annan forskning, ibland sin egen naturligtvis, men också med ett imponerande tidsspann.

Kunskapsväven tar form
Det kanske måste bli så, när textens centrala tema gäller något så abstrakt som social hållbarhet. Hur kan vi som samhälle agera för att stärka demokrati, delaktighet och meningsfullhet i en tid, då fake news, populism och auktoritära ledare tar allt större plats? I mina egna randnoteringar vid läsningen ser jag hur Hans Abrahamssons forskning knyter an till både Nils Björlings forskning runt platsutveckling och självklart Åsa Wikforss tankar om demokrati. Som om det fanns en tanke kring hur väven vävs. (Se länkar nedan).

Lärandet som process
Det är svårt att sammanfatta Hans Abrahamssons bok om social hållbarhet. Mycket eftersom hans beskrivningar i sin tur leder till följdresonemang som bottnar i min egen erfarenhet. Men här några stolpar:

Folkbildningens unika roll
Studiecirklar med dialog
Bildning och ömsesidig förståelse
Integration som en känsla av icke-utanförskap
Medborgarskap i en segregerande tid

Sex stycken nya frågor, i all enkelhet…
I mina randnoteringar ser jag också ett antal tankespår och frågor som skulle kunna vara värdefulla att utveckla.
1) Var finns dynamiken i utvecklingen, dvs vem går före och vem ska följa efter och hur blir den rollfördelningen rättvis? Alla kan inte gå i takt.
2) Är det obildningens tid vi är inne i nu, när fake news och algoritmerna styr informationsflöden och vägval? Hur möter vi obildningen bäst?
3) Hur kan vi se på motståndare så att de inte blir fiender utan medspelare i en utvecklingsprocess?
4) Kan man utveckla ett gräsrotsförankrat medborgarskap som inte utgår från nationalstaten? Hur skulle det se ut, och skulle det kunna inkludera ett åtagande för helheten? En frivillig ”skatt”? Ett löfte för framtiden?
5) Finns det något sätt att ta till vara den praktiska klokhet som beskrivs på sidan 193ff och som varje människa bär på, men som i princip aldrig dokumenteras?
6) Vad innebär det att vara människa i vår tid och framåt?

Efter nationalstaten – vadå?
I ett av kapitlen i boken resonerar Hans Abrahamsson kring nationalstaten. Har den blivit för liten i en global kontext och har den blivit för stor i den lokala? Är det så att nationalstaten som den lämpligaste formen för politisk styrning, för ansvarsutkrävande, för representativitet, rättvisa, rättsskipning, utbildning, välfärd osv behöver ersättas av något mer relevant? Hur ska det gå till i så fall? Vem ska ersätta dagens (delvis bristfälliga) struktur med något annat? Brexit har blivit en tydlig och konkret symbol för dragkampen kring EU. Överstatligheten löser vissa men inte alla problem. De multinationella bolagens agenda ger oss ökad BNP, men har definitivt inget med utökad demokrati att göra, snarare tvärtom. Kapitalet kommer inte att kapitulera. Så vilka alternativ återstår? Frihetskamp? Det går sådär, kan man väl säga, om man iakttar hur beväpnade frihetslängtande grupperingar ”tagit makten” i olika länder. Det är tydligen svårt för människor att kämpa för andra människors rättvisa.

Formaliserad empati för att klara planetens gränser
Ändå tror jag att det är i en formaliserad empati vägen framåt behöver upptäckas. Genom att balansera egenintresset mot andra legitima intressen måste vi lära oss att utveckla en hållbarare värld. En värld som inte dukar under för att vi inte klarar att begränsa vår civilisations utveckling inom ramarna för vad planeten tål. Forskarna har länge visat vilka planetära gränser det handlar om. Nu måste vi organisera utvecklingen på ett klokare sätt. Vi får börja med en studiecirkel.

Länktips:
Föredrag med Hans Abrahamsson: http://christerowe.se/2023/12/nr1012-intryck-fran-en-kvall-med-hans-abrahamsson/

Platsutveckling: http://christerowe.se/2023/12/nr1014-platsutveckling-utan-omstallning/

Åsa Wikforss Vinter i P1: http://christerowe.se/2024/01/nr1019-asa-wikforss-ar-en-viktig-rost-for-demokratin/

Planetära gränser: https://www.su.se/nyheter/alla-planet%C3%A4ra-gr%C3%A4nser-kartlagda-f%C3%B6r-f%C3%B6rsta-g%C3%A5ngen-sex-av-nio-passerade-1.674721

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Category Archives: Strukturer och politik