Category Archives: Strukturer och politik

Strukturella perspektiv, politik.

Staten måste ta ansvar för en hållbar ekonomi

Posted on by
Reply

I våras kom ”Betalutredningen”, den utredning som leddes av Anna Kinberg Batra och som handlade om statens ansvar, regler och tillsyn när det gäller våra pengar. Både de fysiska och de digitala pengarna, som vi dagligen använder. Utredningen är på över 1000 sidor. Den tog lite tid att läsa. Och måste ha tagit ännu längre tid att skriva. Vid månadsskiftet går remisstiden ut för att lämna synpunkter på utredningen. Här några kommentarer. I en kommande text kanske jag kommenterar utredningens text om en digital statlig e-krona. Jag skrev för en månad sedan om samma utredning, se länktips nedan.

Vad är pengar?
I vårt moderna samhälle har pengar blivit både en självklarhet och en nästan osynlig komponent i våra liv. Vi använder allt mer sällan de tryckta sedlarna och präglade mynten. Istället använder vi plastkort eller skickar pengar via våra mobiltelefoner till rätt mottagare. Knappt något barn har väl en spargris hemma. Bankerna vill ju inte hantera kontanter och i utredningen finns förslaget att ingen myndighet ska behöva ta emot mer än maximalt 50 fysiska mynt- eller sedelenheter. Vad händer på individnivå och i samhället när pengarna blir anonyma?

Minoriteter är inte intressanta
Det finns all anledning att uppmärksamma att ungefär en miljon svenskar är icke-digitala, dvs har inte tillgång till eller förmår använda dator eller mobiltelefon. Här finns en stor grupp äldre som på så sätt står utanför de betalströmmar vi andra ser som självklara. Och ska man ha BankID, måste man vara en betrodd kund i en bank. Snart går det inte att boka en biljett någonstans utan att bekräfta sin identitet elektroniskt. Livet blir svårare för den som inte hänger med.

Inget personnummer? Otur…
Även om man har mobiltelefon är täckningen långt ifrån perfekt. Att driva småföretag eller sköta sina affärer via mobilen kräver uppkoppling. En stor del av Sverige är utanför den sfären. Detta drabbar även säsongsarbetare, som kommer hit för att plocka bär. De har svårt att betala sin telefonräkning. Varje år tvingas en grupp gäststudenter ge upp planerna på att studera vid de svenska universiteten, för att våra system är krångliga att använda när vissa formella underlag saknas. Att få ett tillfälligt samordningsnummer som ersättning för personnummer kan ta tid. Och utan bekräftad identitet är det svårt att få en lägenhet. Utan bostad blir studierna omöjliga. Allt hänger ihop.

Suboptimeringen styr
Alla dessa praktiska delfrågor med geografi, hänsyn till kognitiv förmåga, det orimliga att kräva att alla har en dator eller mobiltelefon osv är ett uttryck för hur utvecklingen drivs av ett slags majoritetstänkande, medan minoriteter sällan är lönsamma eller intressanta. ”Skyll dig själv om du är fattig, sjuk eller bor på fel plats” tycks Marknaden säga. Staten måste rimligen balansera de orättvisor som marknadsaktörernas prioriteringar leder till. Nerlagda bankkontor, försämrad service osv hänger naturligtvis samman med ekonomiska överväganden. Suboptimeringen styr.

Var är kapitlet om en hållbar ekonomi?
Det värsta med Kinberg Batras 1000-sidiga utredning är inte att hon inte tillräckligt kraftfullt markerar statens ansvar när det gäller att korrigera för orättvisorna. Det värsta är att det inte står ett ord om det principiella ansvaret för en hållbar ekonomisk utveckling. Hållbar utveckling, har vi lärt oss i decennier, handlar om ekologi, om ekonomi och om sociala frågor. Detta har bl.a. FN-systemet ända sedan Rio-konferensen 1992 understrukit i alla sammanhang. Ingen kan ha missat det. Och ändå står ingenting i statens betalutredning om hur staten ska ta ansvar för en hållbar ekonomi.

Staten behöver på EU-nivå verka för en ny moms
Jag har tidigare skrivit en del om vad som behöver utvecklas för att ekonomin ska utvecklas i en hållbar riktning. Resurs- och energianvändningen behöver bromsas in, kraftigt, och det innebär rimligen att livslängden på produkter behöver öka, kvaliteten likaså, och att både konsumenter och producenter till stor del skiftar fokus från ägande till nyttjande. Statens ansvar blir att understödja den utvecklingen. Till exempel genom att erbjuda en beskattning som kan komplettera dagens linjära moms. Den moms som idag redovisas bygger på en linjär princip och uppmuntrar inte till återproduktion. Det är snarare så, att när momsen är summerad och betald ökar momsintäkten för staten om den senaste produkten snabbt blir sopor, så att vi konsumerar en ny vara. Så kan vi inte ha det. Och inget av detta berör utredningen med ett ord, trots att behovet av en hållbar ekonomi har varit på tapeten i decennier.

Länktips: Anna Kinberg Batras utredning SOU 2023:16, ”Staten och betalningarna” https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2023/03/sou-202316/  

Min tidigare text om samma utredning: http://christerowe.se/2023/09/nr992-hur-ska-vi-ha-det-med-pengarna/

Anm. Gröna Seniorer, Miljöpartiets seniorförbund, har lämnat in ett remissvar där ovanstående brister poängteras.

Hasslers klimatrapport – några tankar

Posted on by
Reply

Så kom då Hasslers klimatrapport, ett år efter att Tidögänget tagit plats i regeringskansliet. Miljö- och klimatfrågorna hade snabbt värderats ner av det nya ministergänget, sorterats in under energi och näringsliv och fått en minister som förstått vad hennes roll var. Fast kanske ändå inte. Ett uttalande om att Sverige behöver tio nya kärnkraftsreaktorer suddades kvickt bort från offentligheten. Så fick hon inte säga. Tydligen. Kanske för att någon partistrateg insett alla siffror tenderar att förfölja politiker i decennier. ”Var har ni de där 10 reaktorerna som talade om…?” skulle det kunna heta i evinnerliga tider. Oavsett om det blev noll, en, två eller många fler nya kärnkraftsreaktorer på plats. Bättre taktik, tydligen, att steg för steg låta det sjunka in att det blir skattebetalarna som kommer att stå för notan.

Marknaden är logisk men orättvis
Professor John Hassler beskriver rapporten som en sammanfattning av den forskning han själv bedrivit inom ämnet klimatekonomi. Hans beskriver sig själv som nationalekonom. Att en högerregering hellre lutar sig mot ekonomisk expertis än klimatexperter för att tackla klimatfrågan är signifikativt. Allt kan ju lösas med ekonomiska styrmedel, är en självklar doktrin på den sida av politiken som hellre ser marknadslösningar än att staten griper in och korrigerar orättvisor och fel. Bekymret är att marknaden aldrig tar samhällsansvar. Något politiker på den kanten alltid blundar för. ”Otur om du råkar drabbas”, kanske de säger för att visa lite empati. Men när ekonomerna styr dras samhället snabbt isär och splittras i vinnare och förlorare. Och hur en del förlorare agerar och reagerar kan vi lätt föreställa oss. När marknadstillbedjare ber om lösningar på klimatkrisen så vänder de sig till nationalekonomer som John Hassler.

Osäkerhet – varför då?
Redan i sin ingress betonar Hassler att ”osäkerheten om hur känsligt klimatet är för utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser är mycket stor”. Det är i praktiken detsamma som att säga att ”klimatvetenskapen är ingen exakt vetenskap så allt som påstås kan tas med en nypa salt”… Varför detta överhuvudtaget nämns är ett stort frågetecken .Är det för att Tidö-partnern SD hela tiden vill kunna hävda att ”ingen vet helt säkert, så därför vill vi vänta och se” och på så sätt enkelt kunna vifta bort alla klimatåtaganden? Misstanken dröjer sig kvar att SD har krävt att det ska finnas en inbyggd och tydlig osäkerhet i rapporten, så att deras väljare kan lugnas med besked att ”forskarna vet inte själva hur det hänger ihop, så vi avvaktar…”

Pengar löser allt och har du pengar klarar du dig bra…
Vid genomläsning av Hasslers 46 punkter i förslaget blir det tydligt hur en ekonom ser på klimatfrågan. De första sex punkterna berör klimatmålen. Och handel med utsläpp är för en ekonom en central fråga. Inte att minska utsläppen i procent eller i faktiska ton. Utan att köpa och sälja rätten att få bete sig fel. Ekonomin som överordnad princip, inte de faktiska utsläppen svenska verksamheter orsakar. eller som det står i Hasslers punkt 6: ”Ett hårt formulerat sektorsmål formulerat i termer av bokförda nationella utsläpp behövs inte längre”. Med andra ord får folk släppa ut vad de vill, bara någon betalar. Den som kan betala får fortsätta bete sig fel. Den majoritet av jordens länder som i huvudsak drabbas av västvärldens överkonsumtion förstår precis vad Hassler menar. ”Vi i den rika världen tänker köpa oss tid att fortsätta som vanligt ─ ni andra får minsann gå före.”

”Se till att komma överens och gör jobbet”
Och så där fortsätter det. Punkt 7 till 12 i Hasslers förslag handlar om ekonomi och hur utsläpp ska kopplas till ekonomiska incitament. Punkterna 13 till 17 handlar också om budgetposter och hur staten kan finansiera strukturella steg mot fossilfrihet. Därefter följer fem punkter som kan sammanfattas med ”se till att komma överens”. Punkt 23 till 34 känns som om de sammanfattats på en fikarast. Inte minst att det står att laddinfrastrukturen för sportlovsresenärer ska ha ett extra fokus. Är sportlovsresor för skidåkande stockholmare vintern 2024 avgörande för de generationer som följer efter oss och som får leva i tusentals år med de klimatförändringar vi orsakar?

Kärnkraft och skattebetalarnas nitlott
Kärnkraft fick naturligtvis en egen rubrik och där smögs in att skattepengar kan behövas för att säkerställa lönsamheten i projekten: ”Överväg att skapa trovärdighet för en sådan genom att delfinansiera eventuella nya investeringar.” Det kommer ju bli det enda sättet att få industrin att våga investera i den dyra och osäkra kärnkraft, som Tidöpartierna så hårt bundit upp sig till att låta bygga. Inte för att den tekniskt kommer att behövas när Sverige exporterar 15-20 procent av elproduktionen. Utan av prestigeskäl. Man har låst sig så hårt, så att backa nu går inte, tycks de anse. Hellre fortsätta att bygga något som inte kommer att behövas och som kommer att generera problem under oerhört lång tid än att inse att spelplanen på energisidan har förändrats de senaste decennierna. Under rubriken Vattenfall garderar man dessutom in möjligheten under punkt 36 för Vattenfall att få göra ekonomisk förlust på den kärnkraft man planerar att bolaget ska investera i. Punkten ser ut som en beställningspunkt för att ha en forskningsrapport att hänvisa till när Vattenfalls förluster drabbar skattebetalarna som en konsekvens av en kommande kärnkraftssatsning. Genomskinligt och ganska trist att Tidö-gänget, som annars lovprisar marknaden, just på detta område tycker att skattebetalarna ska stå för notan.

Den sista punkten punkterar rapporten
Resten av punktlistan kan egentligen sammanfattas med orden ”gör jobbet”. Förutom den allra sista punkten, nummer 46. Där står det ordagrant: ”Motverka idén om att ett lämpligt sätt att stödja utvecklingsländernas omställning är att tillerkänna dem en större andel av den återstående globala utsläppsbudgeten än vad som motsvarar deras andel av världens befolkning”. I klartext betyder det att Hassler menar att vi i Sverige inte ska erkänna att vår överkonsumtion och vår välfärd har drabbat andra länder på ett orättfärdigt sätt. ”Skyll er själva att ni är fattiga i U-länderna”, kunde han lika gärna ha skrivit. Cynismen och egoismen skrattar världens länder rakt upp i ansiktet. Här ska ingen tro att vi i Sverige tänker på någon annan än oss själva. Man skäms som svensk att en forskare formulerar så.

Jag tappar lust att skriva mer idag.

Länktips för den som orkar läsa Hasslers rapport: här

Hur ska vi ha det med pengarna?

Posted on by
4

Under en studieresa nyligen med besök på Kristinebergs forskningsstation fick jag tips om en förening och hemsida, som jag tidigare inte uppmärksammat: Positiva pengar. (Länktips nedan). Sedan något decennium finns det en grupp aktiva, ideellt verksamma människor som ifrågasätter dagens system med privata banker, banker som i praktiken styr hur mycket pengar som ska finnas i omlopp. Den tiden är förbi då Riksbankens sedelpressar avgjorde pengamängden. Idag är det bankerna som ”skapar” pengar ur de utlåningsmöjligheter de ser. Och självfallet också ur den bedömning de gör kring säkerhet, betalningsförmåga, avkastning osv.

Hur ser partierna på relationen mellan stat, banker och pengar?
På Positiva Pengars hemsida hittar jag en del intressant material, bland annat nedanstående bild som illustrerar hur några av partierna ställde sig till fyra frågeställningar före senaste valet.

Några partiers svar på Positiva Pengars frågor

En månad kvar på remisstiden
Ifrågasättandet av dagens system finns i flera länder. I Sverige har Anna Kinberg Batra haft ett utredningsuppdrag som hon slutfört, där hon undersökt hur lagstiftningen behöver förändras i takt med att betalningar sker allt mer digitalt. Remisstiden för att svara på utredningen går ut den 31 oktober 2023. (Länktips till SOU 2023:16 Staten och betalningarna, se nedan).

1000 sidor med komplexa sammanhang
En första läsning av sammanfattningen av Kinberg Batras utredning visar att det är ett synnerligen komplext område, med många kopplingar, detta att förändra betalekosystemet. Lagstiftningen, de konkreta tekniska frågorna, ansvarsfrågor, säkerhetsfrågor och mycket annat innebär att konsekvenserna av att ändra i det rådande systemet behöver kartläggas synnerligen noga. Och anpassas till den internationella utvecklingen. Utredningens drygt 1000 sidor är inte lästa på en kvart, om man säger så. Att staten ska ta fram ett eget ”Bank-ID”-system tycks klart. Men hur ska vi ha det med en e-krona? Ska Riksbanken erbjuda en digital krona?

Frågan om banksystemet återstår?
Det går att läsa ut en del ur de första 50 sidornas sammanfattning. Utredaren har fokuserat på betalningarna. Kontant, digitalt och hur olika system kan behöva utvecklas för att motsvara den snabba tekniska utvecklingen och hur företag, myndigheter och privatpersoner använder dagens betalsystem. Det står inledningsvis ingenting om ”Positiva pengars” huvudinriktning, som handlar om hur pengar skapas i det nuvarande systemet, dvs rollfördelningen mellan banker och staten/Riksbanken när det gäller hur ekonomin tillförs medel, hur ekonomin ”växer”.

Hur ser ett hållbart betalekosystem ut?
Jag behöver läsa mer för att kunna ge en rättvisande bild av utredningen. Men initialt är intrycket att utredningen fokuserar på betalningen som ett sätt att överföra pengar från sändare till mottagare. Utredningen tar inte upp de strukturella invändningar som ”Positiva pengar” reser. Jag måste läsa mer och återkomma. Frågorna är synnerligen komplexa och behöver lyftas in i det sammanhang som kan kallas omställning till ett hållbart samhälle. Hur ser ett hållbart betalekosystem ut, som ger rätt funktioner och information ur ett ekonomiskt, ekologiskt och socialt perspektiv? Bidrar Kinberg Batras utredning till en hållbart utveckling? Där har jag just nu inget svar.

Länktips: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2023/03/sou-202316/

Positiva pengar: https://positivapengar.se/

Tillägg i oktober: En senare text om samma utredning http://christerowe.se/2023/09/nr992-hur-ska-vi-ha-det-med-pengarna/

Vilket ansvar har staten?

Posted on by
1

Här en fortsättning på resonemanget om statschefen, monarkin och demokratin. (Länktips till föregående bloggtext, se nedan). Har staten och statschefen något ansvar på någon nivå? För vad och för vem i så fall? Och hur ska ansvarstagandet ta sig uttryck?

Med oss eller emot oss
Statsbildningar har historiskt handlat om militärt skydd. Befolkningen fick skydd mot yttre angrepp genom att utse någon att leda dem, någon som dessutom kunde kräva in skatt och begära att stridsdugliga ynglingar inställde sig till att tjänstgöra i de stridande trupper som staten behövde för försvaret av landet. När en stat och dess ledare såg möjliga sätt att berika sig har de också historiskt ägnat sig åt erövringskrig och liknande. Men utgångspunkten var att staten och statsledningen gjorde en överenskommelse med folket: ”Betala oss så skyddar vi dig mot fienden” och i vissa fall ”anslut dig till oss så slipper du bli kallad fiende”.

Staten tar hand om dig om du ställer upp
I praktiken har detta varit staters outtalade överenskommelse med sina folk. ”Vi tar hand om dig om du följer de regler vi ställer upp.” I Sverige och i praktiken alla länder har den politiska makten lierat sig med den religiösa makten. För att få folk att bete sig som man ville säkerställdes lydnad genom att hänvisa till högre makter och deras representanter. Husförhör och stupstocken på kyrkbacken var två konkreta exempel på hur man fick befolkningen att lyda. För säkerhets skull var kungen utsedd med Guds nåde. Legitimiteten blev absolut.

Dagens komplexa samhälle behöver ett mer uttalat skydd
Men vilket ansvar har staten idag att skydda sina medborgare? Krig förekommer tyvärr fortfarande och när Putin anföll Ukraina valde både Finland och Sverige att söka medlemskap i NATO. Men hoten mot befolkningen stannar inte vid det traditionella invasionskriget. Vi ser staten och den politiska ledningen som en garant för den komplext sammanvävda välfärdsstatens omsorg, utbildning, infrastruktur och ekonomi. Att behålla eller stärka värdet på kronan är ett sätt att skydda medborgarna från en möjlig misär. Skatter, pensioner och stöd i olika former utgör delar av det system som vi väljer företrädare att hantera och utveckla.

Hur ser ansvarsfrågan ut?
Men det blir riktigt intressant när staten misslyckas att skydda sina medborgare, när staten medvetet eller av oaktsamhet skadar sin befolkning. Vilket ansvar har staten för sina medborgares hälsa och välmående? Att ett radioaktivt moln eller en Corona-epidemi drar in över landet kanske är svårt att få staten att ta ansvar för. Men vilket ansvar har staten för myndigheters felaktiga beteende? Om staten och/eller en kommun skadar den egna befolkningen – hur ser ansvarsfrågan ut då?

PFAS-exemplet
Frågan är i högsta grad aktuell. Högsta domstolen har beviljat prövningstillstånd för det fall som har uppmärksammats i media, där en lokal förening från Kallinge i Ronneby kommun hävdar att befolkningen lidit skada p.g.a. att försvarets brandskyddsvätskor tillåtits förgifta den kommunala dricksvattentäkten. PFAS kallas den kemikalie som inte bryts ner i naturen och som har visat sig kunna medföra väsentligt högre risk för olika former av cancer, försenad talförmåga hos barn osv. (Några länktips i denna komplicerade fråga, se nedan).

Statschefen borde markera att staten har brustit
Staten borde rimligen ta ansvar för sina misstag, när dessa får dramatiska och drastiska konsekvenser för medborgarna. Till att börja med borde det inte vara civilsamhället och privatpersoner som tvingas driva sin sak rättsligt, med den stora ekonomiska och tidsmässiga kostnad det innebär. Det borde ligga i statens eget intresse att reda ut hur ansvaret för det skedda fördelas och om de drabbade ska ha ersättning för sitt lidande. När statens och kommunernas olika organ skyller på varandra eller på luckor i lagen bör den överordnade strukturen träda fram och driva frågan framåt. Det duger inte att olika offentliga organ skyller på varandra. Statschefen borde markera att staten på ett överordnat plan har ansvar för att klarlägga dels vad som skett, hur det kan förhindras i framtiden och hur drabbade ska kompenseras. Kungen skulle kunna, i sin roll av statschef, markera att staten faktiskt av principiella skäl behöver driva frågan vidare.

Lyft frågan till en principiell nivå
Juridiken släpar alltid efter. Högsta domstolen ska ju nu pröva om det ingår i nuvarande lagstiftning att exponering för farliga ämnen i sig är att betrakta som en skada, även när samband mellan det farliga ämnet och en sjukdom inte exakt kan beläggas på individnivå. Men frågan behöver lyftas till statens – och därmed statschefens – ansvar för vad som händer medborgarna beroende på hur staten och statens organ agerar.

Ge EU mer muskler
I praktiken borde försiktighetsprincipen tillämpas betydligt skarpare. Innan vi vet hur ett ämne eller en produkt påverkar vår livsmiljö bör vi vara synnerligen restriktiva i att godkänna ämnena eller produkterna. Vi borde ha lärt oss av 1900-talets blyhantering, DDT-besprutning, freonanvändning och liknande. Och vi borde verkligen ge EU muskler att få vässa lagstiftningen så att vi åtminstone här påbörjar en utfasning av de tusentals farliga ämnen som just nu förgiftar miljoner människor, många levande djur, fåglar, fiskar och insekter, ja hela vår miljö.

Länktips om staten och statschefen: http://christerowe.se/2023/09/nr990-ar-monarki-bra-for-sverige/
Länk till reportage i P1 Dokumentär om PFAS: https://sverigesradio.se/avsnitt/forgiftade
PFAS-frågan är fortfarande olöst – artikel av Magnus Hedenmark här: Debattartikel i Aktuell Hållbarhet

Är monarki bra för Sverige?

Posted on by
1

Kungen har just firat 50 år på tronen. Det är inte så många som klarat att ha samma jobb eller uppdrag i ett halvsekel. Det är imponerande. Firandet har naturligtvis också lett till en diskussion om monarkins roll i ett modernt samhälle. Varför har vi monarki i en demokrati? Är det inte väldigt motsägelsefullt, om vi nu tror på människors lika värde, att någon av oss ska ha en upphöjd position baserad på arv? I söndagens Göteborgs-Posten återfinns en i raden av dessa artiklar som ifrågasätter monarkin.

En statschef behövs
Men det är väl troligen som kung Harald av Norge säger i SVT:s ”Kungen och jag”, att när folket inte längre vill ha monarkin så avskaffas den. Så enkelt är det ju, men eftersom en majoritet av svenska folket vill behålla kungahuset, så blir det kvar. En statschef behöver vi ju under alla omständigheter och de representativa uppgifterna dominerar ju för statschefen i de flesta demokratiska länderna. Så hur skulle det se ut om vi tog bort glittret och kulisserna från Nobel-festen och från andra ceremonier? En grå och ”neutral” före detta politiker skulle naturligtvis kunna fungera som president, men vem vet vad Tysklands president heter? Och vem bryr sig?

En stark president?
Några av demokratierna i väst har en stark presidentmakt. USA (som ju fortfarande kämpar med konsekvenserna av försöket till statskupp när Capitoleum stormades) och Frankrike är de kanske tydligaste exemplen på stark presidentmakt. När statschefen också är chef för regeringen och den exekutiva makten blir maktdelningen en extra viktig fråga. Att ge en person alltför mycket beslutanderätt kan leda fel. Vi var väl många som hoppades att Ryssland skulle utvecklas åt rätt håll när Sovjet föll samman. Men den presidentmakt som nu finns i Moskva har ju mer gemensamt med Nordkoreas än med Frankrikes.

Makt ärvs 
De som ropar på republik i Sverige kan naturligtvis sägas ha rätt på pappret. Ingen ska ärva makt. Samtidigt är det precis så makt förflyttas. Wallenbergarna och diverse finansfamiljer utgör väl de tydligaste exemplen på hur makt och inflytande ärvs. Så länge vi har ett samhälle som konsekvent delar upp medborgarna i vinnare och förlorare, och till och med förstärker skillnaderna – det räcker att studera hur begreppen avdrag och bidrag används för att beskriva hur individen gynnas av staten – så är orättvisorna större än den symboliska frågan om vem som ska axla rollen som statschef.

Vem enar folket?
I en tänkt presidentvalssituation, vem skulle skulle vi vilja ha som vald statschef? Ulf Kristersson? Göran Persson? Maud Olofsson? Lars Werner? Skulle vi verkligen vilja ha en före detta rikspolitiker som statschef? Skulle någon av rikspolitikerna kunna samla folket och kännas som en symbol för alla medborgare? För det är väl en av funktionerna för en statschef, detta att vara en enande symbol för landet? Både utåt och inåt? Vem skulle vi tycka passa för detta ämbete? Vem har utbildning, personliga kvaliteter och en personlighet som skulle passa in?

Viktigt att skilja på roller
När presidenter har för mycket makt tenderar vederbörande att använda den. Trump ringde upp Stefan Löfvén och uppmanade Löfvén att släppa en känd artist ur det svenska häktet. För så tycks juridiken och politiken gå hand i hand i USA. Väldigt många politiker i USA har ju också börjat sin bana inom rättsväsendet, genom att bli valda lokalt. Det är nog väldigt bra för en demokrati att vi skiljer så tydligt på lagstiftning och rättsskipning.

Vem skulle vi välja till president?
En blek ceremoniell kopia av kungen skulle vi få om vi hade president. Det hade inte blivit en färgstark GW eller en gullig Astrid Lindgren som blivit vald till president i en svensk republik. Vi hade fått nöja oss med Andreas Norlén, vår nuvarande talman, eller någon liknande. Och banden till Gustaf Wasa, Gustaf III, Karl XII och alla historiska figurer hade plötsligt blivit svagare. Och ingen vet hur länge en president skulle vilja sitta. Knappast i 50 år. Så vi hade kastats in valrörelser lite då och då för att välja statschef, och tvingats ta ställning till någon f.d. politiker som vi skulle tycka var lämplig. Och som knappast skulle ena folket, när vi så länge haft blockpolitik och ideologiska klyftor som så påtagligt markerat skillnader.

Det är viktigt att skillnader finns och syns
I naturen finns alltid avvikelser. 11 procent är vänsterhänta, ungefär lika många är homosexuella. Evolutionen har valt att gardera sig för olika utfall. Även det mänskligt konstruerade, som demokratin, kan må bra av att inkludera på pappret ojämlika och orättvisa strukturer, kanske också för att just påminna oss om värdet av att värna demokratin. Någon behöver stå över de dagliga politiska frågeställningarna och fungera i kristider, som när tsunamin eller Estonia-katastrofen inträffade. Och stå för en kontinuitet, som de folkvalda politikerna sällan klarar att stå för.

Vad har statschefen för ansvar?
Viktigt är att den operativa makten, beslut om Sveriges ekonomi och olika prioriteringar, kvarstår under riksdag och regering. Och att vi som medborgarna får hjälp av tredje statsmakten att granska hur makten sköter sig. En annan fråga är också ansvaret. Vad har statschefen ansvar för och hur ska det ansvaret följas upp? Jag ska återkomma till den frågan inom kort.

Länktips: Exemplet PFAS-katastrofen och statens ansvar: http://christerowe.se/2023/09/nr991-vilket-ansvar-har-staten/

Att hantera ondskan – läst: 10 år efter Utǿya

Posted on by
2

Jag fick tipset att läsa Ali Esbatis bok ”10 år efter Utǿya” och skaffade den. Det är nu drygt 12 år sedan attentatet i Oslo och det avskyvärda som hände på sommarlägret, där unga engagerade socialdemokrater ville forma en bättre framtid. Om 10 år är attentatsmannen fri, eftersom han dömdes till 21 år i fängelse. 10 år går fort. Hur ska den civiliserade delen av samhället hantera det martyrskap som säkerligen kommer att omgärda återkomsten av den norske massmördaren? Jag låter frågan hänga lite och börjar i rätt ände.

Ord blir till handling
Ali Esbatis bok är nödvändig för att förstå de olika dimensionerna av den högerextrema terror som finns mitt ibland oss. Hur ord blir till handling och hur en helt annan världsbild än den rimliga återfinns hos en icke obetydlig del av av våra samhällen. Han skriver hudnära och mänskligt om händelserna på ön. Om hur kroppen och sinnena reagerar under krigsliknande omständigheter. Om hur människor hjälper varandra. Om detaljer som blir ett närmast filmiskt manus.

Helheten blir tydlig
Esbati skriver också kunnigt och med många referenser om hur de högerextrema miljöerna formas, utvecklas och tar plats. Om hur attentatsmannen inte agerade i ett tomrum, utan snarare blev en tragisk och logisk kedja av händelser som började med Lasermannens härjningar, så småningom fortsatte med de förödande skotten i Trollhättan och – kan jag lägga till – hänger ihop med det vidriga mordet på 90-talet på den unge John Hron i Kode, där de fyra våldsmännen hörde hemma bland skinnskallar och nynazister. Esbati får det hela att hänga ihop och belägger med forskningsrön, rapporter och massvis med källor till litteratur.

En personlig bok
Esbatis bok är både personlig och politisk och utgör ett tidsdokument för tiden för Utöya-attentatet och reflexioner tio år senare. Med en god inblick i både norska och svenska förhållanden och politik gör han stor nytta för att öka förståelsen för hur mekanismerna ser ut, de som driver fram rasism, utanförskap och konflikter. En styrka är att han kan utgå från sina egna upplevelser. Att inte passa in, att vara ”någon annan”. Han släpper in oss i det privata rummet, där han ser sin dotters framtid hotas av utvecklingen.

Jobba hårdare – de fattiga ska bli fattigare, de rika ska bli rikare
Självfallet formulerar han också några egna politiska tankar. Något som fastnar hos mig är Esbatis beskrivning av hur den rådande ekonomiska dogmen ser ut, den som ska få alla att anstränga sig lite till, jobba hårdare: De fattiga ska bli fattigare och de rika ska bli rikare. Dvs lägre och åtstramade bidragssystem för de utsatta som lever på marginalen, större och generösare skatteavdrag för höginkomsttagare. Kakan ska fördelas så att grädden hamnar hos gräddan och det som blir kvar, smulorna, får de övriga slåss om. Skyll dig själv om du blir sjuk och arbetslös, typ.

Esbati kunde inte veta att det skulle bli värre
Det Esbati skildrar på ett tydligt sätt är hur storpolitik, medias roll och en diffus tidsanda vävs samman i en berättelse som det är svårt att värja sig emot. Men som vi måste anstränga oss att bemöta. Det Esbati inte kunde veta när boken skrevs, var att det skulle bli värre. Att de högerextrema skulle sätta agendan för svensk politik efter valet 2022. Att visitationszoner, angiverilagar och godtycklighet skulle skapa splittring och rädsla i en tid då vi behöver enighet och solidaritet. Vi måste se till att samhället inte kantrar in i halv-demokrati så som skett i några av Europas länder.

Vågar vi se terroristen fri?
Så frågan är om vi klarar av att se attentatsmannen fri på gatorna om några år? Har han sonat sitt brott mot mänskligheten? Vill han ens erkänna att det var ett brott eller ser han sig fortfarande som en krigare i det absurda och oerhörda kulturkrig han förde? På ett plan handlar det om att hatet måste vändas i sin motsats. Det är inte genom upptrappad konflikt och hätska angrepp som vi kan vinna mot ondskan, eftersom det är i konflikten de högerextremas världsbild bekräftas och deras maktmedel blir logiska. En våldsspiral gynnar bara extremismen och de får vatten på sin kvarn.

Det är som att trösta ett barn, som är argt och skriker. Det är ingen idé att skälla på barnet.

Vad tror Svenskt Näringsliv att de vinner på sin taktik?

Posted on by
Reply

Högertidningarna Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten ger ofta redaktionellt utrymme åt personer som relativiserar klimatfrågan. SvD tog in Lena Anderssons märkliga text, där hon jämställer en hotellportier med 11000 klimatforskare och får det att låta som att forskarna överdriver. Och häromdagen lät GP Kajsa Dovstad, som arbetar på Timbro, bre ut sig på ett liknande sätt. Hennes slutsats var att mänskligheten inte står inför en apokalyps och att frågan som behöver ställas är ”hur jobbigt det blir med klimatförändringarna”, underförstått miljörörelsen överdriver.

Varför vill Svenskt Näringsliv inte rädda gjorda investeringar?
Det finns två frågor här som är intressanta. Vad tror Timbro och därmed Svenskt Näringsliv (som finansierar Timbro) att de vinner på att sitta still i båten? Vilken analys gör de? Är det att eftersom allt kommer att krascha är det ingen idé att försöka mjuklanda i någon slags ordnad omställning? Hellre köra på så länge det går och hoppas på det bästa när världens ekonomier krackelerar? Eller har man verkligen inte förstått vad som står på spel? Varför motarbetar Svenskt Näringsliv en ordnad transformering av samhället, så att så mycket som möjligt kan tas till vara av kompetenser, investeringar och pågående arbete?

Varför är det smart att avvakta?
Är Svenskt Näringsliv osmarta eller tror de att de är smarta? Vari ligger smartnessen att riskera livsmedelsförsörjningen för miljarder människor? Är det för att man räknar med att militärmakt kommer att kuva de protester som växer fram ur folkdjupen när desperationen tar över? Hur cyniska är man i sin syn på samhällsutvecklingen? Torka, översvämningar, skyfall, jordskred, orkaner och andra klimatrelaterade händelser ökar både i frekvens och i amplitud. Det är – tyvärr- helt enligt de scenarier forskarna under decennier arbetat fram. Mer värme gör att mer vatten dunstar och att detta i sin tur leder till kraftigare och tätare väderfenomen, som vi helst undviker. Vad är det för smart att vänta på att förändra det som blev fel?

Frågan är hur jobbigt det blir – för vem?
Svartån är just nu översvämmad. Vi ser bilder på roddbåtar som tar sig över fotbollsplaner i Heby. Samhällsresurser måste läggas på att skydda infrastruktur, hus och vägar. Pengar som hade kunnat användas på ett bättre sätt. Och längst ner i samhällspyramiden finns de som drabbas hårdast. För att inte tala om att försäkringsbolagen knappast kommer att kunna ersätta alla skadade, dvs var och en måste själv täcka reparationskostnader och förluster i värden. Bankerna och marknaden kommer att sänka värdet på översvämmade fastigheter och det blir en huggsexa om vem som ska sitta med Svarte Petter. ”Frågan är hur jobbigt det blir”, skriver Timbro. För vem kan man fråga sig. För de rikaste? Eller för de mest utsatta?

Varför vill tidningarna hålla oss kvar i det fossila?
Den andra frågan är vad SvD och GP räknar med att vinna på att ”lugna” läsarna med att klimathotet är överdrivet. Vem vinner på att folk invaggas i en falsk säkerhet att det som händer är OK, och det blir nog någon annan som ”får det jobbigt”…. För mig är det i alla fall obegripligt att tidigare seriösa tidningar inte fångar upp vårt tids ödesfrågor på ett vetenskapligt sätt, utan väljer att göra sig till informationskanaler för en agenda, som syftar till att bromsa förståelsen och benägenheten att faktiskt snabbt och rättvist förändra det som blivit fel med det moderna fossilberoende samhället.

Länktips:
Min senaste text om högern och klimatet:
http://christerowe.se/2023/08/nr982-hogerns-klimatopinionsarbete-har-det-snart-natt-vags-ande/

SvD hade en krönika av Lena Andersson: https://www.svd.se/a/9zV1J5/lena-andersson-till-slut-kom-antligen-extremvadret

GP hade en krönika av Timbros Kajsa Dovstad: https://www.gp.se/ledare/jorden-g%C3%A5r-inte-under-av-klimatkrisen-1.108775402

Olika måttstockar för olika aktioner

Posted on by
Reply

Debatten om att bränna böcker, särskilt religiösa urkunder, har pågått en tid. De som ställer sig och bränner Koranen gör det för att skända islam och för att skapa motreaktioner. Under åberopande av yttrandefriheten tar man sig friheten att ge uttryck för hat och hot, konkret påhejade av våra kända nationalister i Riksdagen. Lite besynnerligt blir det att samma parti som gärna gallrar i kommunbibliotekens hyllor, för att man hävdar att vissa tankar inte passar in i deras definition av svensk kultur, samtidigt hyllar det fria ordet och använder yttrandefriheten som argument för sitt stöd för det synnerligen tveksamma beteende, som bokbränning utgör.

Humor är inte hat och hot
Just de partier som i varierande grad vill skapa ”ordning och reda”, där visitationszoner, oprovocerade kontroller och angiverilagar nu ska införas tycker att friheten ska vara maximal när det handlar om att uttrycka sig förnedrande om andra människors religiösa föreställningar. I ett försök att blanda bort korten försökte t.o.m. KD:s Ebba Busch jämföra ett humorprogram med 15 år på nacken med dagens provokativa koranbränningar. Som om Grotesco-gängets sketcher också skulle ha lett till stormning av någon ambassad.

Det har blivit farligare för svenska företag
Det som säkert stör högerregeringen är att NATO-processen fördröjts ytterligare av att medierna gärna rapporterar och återger de provokationer som koranbrännarna åstadkommer. Dessa aktioner blir plötsligt exempel på hur ”väst” betraktar den muslimska världen, och där totalitära regimer relativt lätt kan få till stånd flaggbränningar och andra ”spontana” yttringar. Att detta är negativt för näringslivet är enkelt att räkna ut. Svenska företag har nu svårare att göra affärer i de länder där koranbränningarna och motreaktionerna blivit synliggjorda. Svensk personal måste vara försiktig, det är farligare att vistas på vissa platser utomlands osv. Det pågår rimligen en tät telefonkontakt mellan Svenskt Näringsliv och regeringen att få ett stopp på den nuvarande situationen. ”Sverige-vännerna” i Riksdagen har i alla fall bekänt färg och visat att det är inte svenska intressen de vill främja, det är konfliktnivån som till varje pris ska hållas levande.

Kan justitiekanslern ta ett initiativ?
Som tur är är det inte politiker som åtalar eller dömer i Sverige. Vi har – ännu så länge är bäst att säga – ett fristående rättsväsende, som bedömer om ett agerande kan vara brottsligt eller ej. Koranbränningar har ännu så länge inte lett till åtal utifrån lagstiftningen om hets mot folkgrupp. Men det är sannolikt så att även rättsväsendet funderar på vad hot mot folkgrupp egentligen är. Kan systematiska provokationer och skymfningar av den muslimska världens viktigaste källa, koranen, ses som hets mot folkgrupp eller inte? Ännu så länge har ingen testat detta i en rättssal i Sverige. Frågan är om inte justitiekanslern skulle kunna ta ett eget initiativ i frågan.

Rättsväsendet tvekar inte när det gäller klimataktioner
Yttrandefriheten är central i en demokrati. Man får säga dumma saker och elakheter. Man får också bete sig olämpligt utan att det leder till åtal. Att bränna symboliskt viktiga böcker är tydligen OK enligt rättsväsendet. Samtidigt har vi den märkliga situationen att sittdemonstrationer för att uppmärksamma bl a klimatfrågan, aktioner som av demonstranterna själva beskrivs som civil olydnad, leder till åtal. Plötsligt väger hot mot mänskligheten lätt i jämförelse med att demonstrationerna på allmän väg anses utgöra sabotage. Hösten 2022 dömdes tolv personer för just sabotage och ohörsamhet mot ordningsmakten för att de demonstrerat på E4:an i syfte att väcka opinion för bekymret med våtmarkerna, som hänger samman med både klimatkrisen och artutrotningen. Och när det gäller hot mot mänskligheten är det tyst från regeringen och deras samarbetsparti. Och här tvekar inte rättsväsendet att åtala. Tala om olika måttstockar.

Länktips: Aktivister döms för stopp av trafiken https://www.dagensmedicin.se/vardens-styrning/juridik/tolv-doms-for-klimatprotest-pa-e4-som-blockerade-ambulans/

Man får ro den iland som man tagit i båten

Posted on by
Reply

Högerregeringen har kört fast i sina egna hjulspår. När man valde att göra maktinnehavet beroende av ett parti som har en auktoritär syn på hur samhället ska styras, öppnade man samtidigt för den typ av låsningar som nu blir allt mer uppenbara.

Ungern och Turkiet släpper inte sina förhandlingskort
Både Ungern och Turkiet kopplar NATO-processen till de inrikespolitiska poäng de kan plocka i sina respektive länder, samtidigt som de håller alla kanaler öppna på den internationella arenan. Erdogan ger ett lagom avvägt löfte om ett JA till Sverige när han deltar i Vilnius-mötet. Men efteråt låter det som vanligt igen. Han har ingen brådska. Och Orban i Ungern hakar på och släpper inte ett förhandlingskort i onödan. Han har ju en pågående diskussion med EU om hur Ungern uppfyller de regler EU ställer på medlemmar. Och i bakgrunden ler Putin åt det hela.

Hur skapas social oro som rättfärdigar undantagstillstånd?
Det glädjer naturligtvis alla antidemokrater att det är så lätt att sätta käppar i hjulet för demokratiskt sinnade regeringar. Den analys Kristersson och hans kompisar borde ha gjort är att det är riskabelt att göra sig beroende av ett parti, SD, som inte har samma mål med sin politik som de tre övriga. SD är primärt intresserade av att stärka motsättningarna i samhället, eftersom det är konflikterna som ger argumentationen den sorts inramning som passar dem. Ska man få gehör för undantagstillstånd och militär på gatorna måste det finnas en allmän uppfattning om att det är denna typ av åtgärder som krävs. Det är därför som ledande SD-företrädare hela tiden till exempel gör vad de kan för att påminna om att de anser islam vara en förkastlig religion. Och använder yttrandefriheten som argument för att nå ett läge där just yttrandefriheten kan åsidosättas.

Regeringen blundar och tittar på
Så Jomshof får hållas. Tidöavtalet begränsar regeringens utrymme att kritisera SD, vilket i sig är en synnerligen märklig konstruktion. Det är som om SD redan i förväg visste att de skulle säga och göra saker som regeringen skulle ogilla. Och som regeringen i förhandlingssituationen på Tidö slott valde att blunda för. Så nu sitter de där och kan bara se på när SD tar initiativ i och vrider samhällsdebatten i den riktning de önskar. Och eldar på för att få fler att omfamna intolerans och ordna bokbål.

Staten ska avgöra vem som är svensk
Och Björn Söder ogillar hbtq-politiken. Minoriteter av olika slag hör tydligen inte hemma i SD:s Sverige. Människor ska inte ha ursprung från andra länder, från den samiska kulturen eller ha en annan sexuell läggning än den SD anser rätt. Staten ska bestämma vem som är svensk och som får ta del av samhällets förmåner. Uppenbarligen är tanken att det gäller att förstärka konfliktytorna och att betona definitionen av ”vi” och ”dem”. En uppdelning som högerregeringen tydligtvis inte har några som helst problem med. Hur ett tidigare Folkparti lyckas kombinera ihop en liberal och demokratisk människosyn med SD:s främlingsfientlighet är ett mysterium. Opinionsläget indikerar i och för sig att L:s vägval inte var en vinnande strategi. Partielitens tanke att S-styre är värre än att ge SD inflytande verkar inte väljarna hålla med om.

Klimatfrågan tappar fart
Förutom att SD:s inflytande blir orimligt stort när högerregeringen lämnar walkover i debatten finns det långsiktiga effekter av det nuvarande parlamentariska läget som kan bli förödande. Klimatpolitiken tvärnitades i höstas och regeringen gjorde allt vad de kunde för att backa tillbaka de framsteg som S+MP gjort under ett antal år. Man tycks inte vilja förstå hur viktigt det är att energisystemet stöttas upp med ett väl utbyggt ledningsnät, som tillåter överföring av el på ett säkert sätt. Man bromsar projekt med havsbaserad vindkraft genom att välja att inte finansiera anslutningskablar och infrastruktur. Man låtsas att det finns ekonomi och investerare som står på kö för att få investera i kärnkraft, trots att allt tyder på att den modulära lösning som många talar om inte kan bli lönsam på många år. Och i det sammanhanget finns heller inga tydliga regelverk kring hur avfallsfrågan ska lösas, praktiskt och ekonomiskt. Passiviteten är påtaglig. Klimatfrågan är också en fråga som SD har valt att bygga motsättning kring, troligen för att de inser att det finns en opinion att fånga upp, där livsstilsförändringar och ansvarstagande är otänkbara för en del väljare.

Rättvisa kan hanteras på två sätt
Det finns två sätt att hantera orättvisa. Det ena sättet är att propagera för mer orättvisa, men fördelad på något annat sätt. Mer orättvisa, men som slår på ett annat sätt. Det andra sättet är att minska utrymmet för orättvisa generellt sett. Dvs att minska polarisering och klyftor i syftet att öka jämlikheten och jämställdheten i samhället. SD:s recept mot orättvisa handlar aldrig om att dämpa skillnader. Deras position i samhället förutsätter att det finns tydliga och kommunicerbara skillnader att använda på ett politiskt plan. Det är också därför som SD egentligen inte är intresserade av att lösa problem. När konflikterna klingar av och motsättningarna är otydliga har de mycket svårare att få gehör för sina budskap. I ett lagom rättvist Sverige kan SD packa ihop och sjunga sina kampsånger för varandra.

Ökade klyftor är det Tidöpartierna har gemensamt
Intressant nog är det i de ökande klyftorna som regeringspartierna och SD kan finna varandra. Högerpolitik gynnar primärt de välbärgade. Sänker man skatterna och kallar subventioner för avdrag snarare än bidrag är det en viss kategori som gynnas på andras bekostnad. Och på sikt ger det utrymme för den indignation SD behöver för att kanalisera förlorarnas frustration.


Hur blir demokratin på riktigt igen?

Posted on by
Reply

Rhodos brinner. Lufttemperaturen på global nivå stiger och når nya rekordnivåer flera dagar i sträck. Samtidigt flyger svenska charterturister till Rhodos för att få uppleva sol och värme. Det är väl problemet i ett nötskal. Vi lyckas inte koppla planetens katastrofläge till det egna beteendet, inte ens när signalerna blir väldigt tydliga och naturen gör vad den kan för att berätta hur tillståndet är.

Varför ska någon bry sig?
Det vår nuvarande regering ägnar sig åt är att slakta finansieringen av Naturvårdsverket, den långsiktiga forskningen och att tvärnita de åtgärder som S och MP lyckades sjösätta under sina år i regering. Den nya regeringen säger helt oberört att ”når vi inte klimatmålen, så når vi inte klimatmålen” och ger därmed alla jordens länder möjlighet att resonera på exakt samma sätt: ”Går det inte, så går det inte”. Dvs inte ens de rika länderna som har många tänkbara åtgärder att vidta bryr sig om att prioritera klimatet. Varför ska då fattiga länder bry sig?

Klimatet reduceras till en Dow-Jones-liknande rapportering
När nyhets- och ledarredaktioner på tidningar och etermedia väljer vad som är viktigt att lyfta upp borde klimatet vara en ständigt återkommande fråga, som på olika sätt diskuteras. Inte enbart som en mätresultat-fråga, där det redovisas temperaturer, antal döda och skadade i olika händelser. Eller som om ppm-talet i atmosfären handlade om Dow Jones index. Klimatfrågan är också som den fråga som tydligast indikerar att människan i rask takt förändrar livet för människan och för allt levande på jorden och där förändringarna riskerar att bli bestående. (Vid sidan av artutrotning och de hot mot olika ekosystem som vi samtidigt lyckas åstadkomma).

Inga annonspengar finns 
Men logiken i media handlar om nyhetsvärde. Att upprepa samma fråga flera gånger anses fel. Det måste hela tiden finnas något ”nytt” att förmedla. Det räcker inte att beskriva hur vi i full fart är på gång att sabotera vår egen planet. Det är för otydligt och för abstrakt och det finns inga annonsörer som vill backa upp de inslagen. Så istället handlar ”nyheterna” om allt annat än det som de borde handla om.

Hur ska vi få politiker att svara på rätt frågor?
Så hur ska vi få journalisterna att ställa de frågor till politikerna som borde ställas? Det hjälper ju tydligen inte att aktionsgrupper spärrar trafiken eller stör offentliga arrangemang. Det beteendet gör inte att media ställer de relevanta frågorna till politiker och beslutsfattare. Så hur ska vi få politiker att svara på de ödesfrågor som moder natur just nu ställer oss? Att ge upp idén om ett demokratiskt politiskt styrelseskick känns fel väg att gå. De som står beredda att ” ta över” är antidemokrater med påtagligt ointresse för planeten och allt levande. Så hur ska demokratin bli på riktigt igen?