Välfärden och det demokratiska samtalet

Mari Huupponen beskriver idag på ledarplats i Dagens ETC hur hoten mot den generella välfärden ser ut. Genom att beskriva den offentliga äldreomsorgen som underfinansierad, så att egenavgifter blir en nödvändig förändring, samtidigt som man lockar en kapitalstark kategori medborgare med valfrihet och att köpa sig förtur på en differentierad äldremarknad lägger välfärdens sabotörer grunden för nedmontering av den välfärd man låtsas vilja ”rädda”.

Splittringen är målet för en del
Det är viktigt och bra att de försåtliga argumenten kommer fram i ljuset. De marknads- och vinstorienterade högerpolitiker som gärna ser en uppdelning i ett A- och B-lag är naturligtvis skickliga på att paketera sina åsikter. Ungefär som när antidemokrater spelar på ”orättvisor”, när de vill splittra befolkningen och förstärka ett ”vi och dom” i syfte att höja konfliktnivån i samhället.

En följdtanke
Ska man vara ärlig – och det skadar ju inte – finns det ett växande problem med en åldrande befolkning. Var femte svensk är pensionär och gruppen äldre blir både fler och lever längre. Samtidigt som ett stort antal kommuner har vikande befolkningsunderlag, minskade skatteintäkter och en åldrande befolkning. Det skiljer mycket i resurser mellan städer, landsbygd och glesbygd, vilket innebär att den generella välfärden i praktiken kan bli väldigt olika i kvalitet och omfattning. Dessutom handlar mycket av omsorg, t.ex. i hemtjänsten om personligt bemötande och att personalen trivs, har bra arbetsledning och rimliga villkor. Det är många parametrar som spelar in i bedömningen av vad som är bra äldreomsorg. Och det behöver föras en seriös och detaljerad diskussion om hur de bästa kompromisserna ser ut när allt inte kan uppnås.

En annan följdtanke
Det andra som Mari Huupponen sätter fingret på med sin artikel är hur vi stegvis luras in i hårt vinklade beskrivningar av verkligheten. När politiker använder ”säljargument” och hårt vinklade verklighetsbilder för att marknadsföra sina förslag riskerar det demokratiska samtalet att helt stanna av. Det mest påtagliga exemplet i dagens debatt är att högersidan envist håller fast vid beskrivningen att det fortfarande pågår en massinvandring till Sverige.

Strävan efter kunskap
Allmänheten och väljarna kan inte gärna förväntas själva skaffa sig all bakgrundsinformation. De behöver kunna lita på att de förslag som presenteras bygger på en rimlig beskrivning av verkligheten. Det demokratiska samtalet och därmed vårt samhällssystem är beroende av att partierna inte pratar förbi varandra. Risken blir då uppenbar att likgiltigheten tar över – ”det går ju inte att ta ställning i den här frågan” – och engagemanget i hur samhället ska formas och byggas avtar. Vilket i sin tur lämnar en öppning för auktoritära krafter med enkla lösningar på komplexa frågor. Grunden för en levande demokrati är en strävan efter kunskap, förståelse och respekt för olika slutsatser, baserat på olika värderingar. Meningsmotståndare ska inte ses som fiender.

Klimatet och de auktoritära partiernas agenda

I den här takten når vi aldrig målet. Om målet är fossilfrihet för att hejda den globala uppvärmningen ligger vi långt efter en rimlig tidsplan. Som helt riktigt påpekas i en Aftonbladet-artikel (länk se nedan) ökar världens energianvändning mer än vad förnybara energislag tillför av ny energi. Sol- och vindkraft ökar på global nivå, men ökningen är långsammare än den totala ökningen av energianvändning i världen. Utvecklingen går således åt fel håll.

Vad är en nyhet? Hur värderas det som händer och inte händer?
Naturligtvis borde detta bli toppnyheter i nyhetsförmedlingen. Men medias logik är inte objektiv. Det som får klickmedia att ta fram de feta rubrikerna är helt andra saker. Folk vill läsa om kändisar, om hur de som nyhetskonsumenter snabbt kan känna sig smartare än andra, om hur andra gjort bort sig eller gjort något spektakulärt. Till och med kriget i Ukraina har nått en slags upprepningsnivå, där det saknas ”nyhetsvärde” för att rapportera om senaste attacken. Nu når vi 1,5 grader. När blir det en nyhet?

Nån annan…
Klimathotet är svårgreppbart i sin storskalighet. Förnekare och fördröjare viftar bort hotet med att ”kineserna” måste göra sin del, vi är ju så få i Sverige… Och på samma sätt kan självklart alla resonera. ”Européerna måste göra sitt innan vi i det fattiga landet X ska behöva ta tag i frågan…”. Alla kan alltid peka på någon annan. En ensamstående mamma i ett utsatt bostadsområde, som varken har bil eller kan föreställa sig en flygsemester kan naturligtvis alltid tycka att folk med ett överkonsumtionsbeteende har lättast att göra något. Med ”nån-annan-ismen” som vägledning lär inget hända.

Tillväxt – hur länge då?
Mantrat hos dem som inte vill ta omställningen på allvar är Tillväxt. Vi måste ha tillväxt, heter det. Ekonomin måste växa för att garantera välfärd, löneutveckling och välstånd. Samtidigt blundar tillväxt-tillbedjarna för det uppenbara: att världens resurser är ändliga och att vi redan idag med råge överskrider vad jorden och naturen tillhandahåller. Man försöker inte ens trolla med begreppen och låtsas att tillväxten skulle kunna frikopplas från resursanvändningen, energianvändningen, vattenanvändningen osv.

Tiden rinner ut
Sverigedemokraterna står får en världsbild och en människosyn som jag tar kraftfullt avstånd ifrån. Deras besked att klimatfrågan ska bli nästa konfliktlinje skulle kunna tolkas som något positivt, där frågan oftare kommer på dagordningen. Tyvärr tror jag att ifrågasättandet från SD bara ytterligare fördröjer nödvändiga åtgärder. Tid som klimatforskningen allt tydligare rapporterar inte finns. Vi borde diskutera nivån på klimatsmarta investeringar – inte om investeringarna över huvud taget behövs.

Fokus på problem – inte lösningar
I de högerextremas världsbild och framtidsvision finns framför allt konfliktlinjer och splittring. När tilliten och sammanhållningen knäcks skapas precis det utrymme för den auktoritära samhällsordning som är deras mål. Därför letar SD aldrig efter lösningar, som kan skapa lugn i samhället. De vill inte ha nöjda samhällsmedborgare. I deras vision är vägen till maktövertagande kantad av konflikter och besvikna väljare. Med mer social oro skapas förutsättningar för det undantagstillstånd och de militärer på gatorna som dessa antidemokrater eftersträvar.

Konfliktnivån ökar
När torka, översvämningar och bränder skapar oordning i det samhälle vi länge sett som normalt står de auktoritära beredda att skylla allt på andra partier. Den fördröjning av klimatsatsningar som SD bidrar till tjänar på så sätt ett högre syfte. Koranbränningarna i Sverige syftar också till att öka konfliktnivån. I en tid då vi borde enas och tillsammans lösa världens akuta kriser anser högerpolitiker som Ebba Busch att polisen borde skjuta skarpt mot upprorsmakare. Samtidigt som hon hemlighåller hur staten delar ut bidrag till dem som gjort av med mycket energi.

Världen är upp-och-ner och Sveriges nuvarande styre tycker det är bra.

Länktips:
Kolumn i Aftonbladet om att fossilanvändningen ökar i världen https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/veGj8w/jeppsson-fornybar-energi-okar-men-omstallningen-har-inte-ens-borjat

Vad menas med lojalitet?

Lojalitet är ett intressant begrepp. Vem eller vilka är vi lojala med? Och varför? Lojalitet förutsätter någon slags relation, där det finns ett värde eller en värdering inblandad. Vi är knappast slumpmässigt lojala med vem eller vad som helst, utan lojaliteten förutsätter ett ställningstagande. I några fall kan lojalitet naturligtvis tvingas fram. I krigets logik finns det tydligaste exemplet på detta.

Hur ser lojaliteten ut?
Går det vara lojal med mänskligheten, med ofödda människor i en avlägsen framtid? Kan man vara lojal med anonyma, nästan okända företeelser? Ja, det går nog att känna något som liknar lojalitet med andra folkgrupper, som utsätts för felaktig behandling eller med andra levande varelser som riskerar att utplånas. I vår tid finns en påtaglig identifikation och känslomässig koppling till idrottslag och till likasinnade supporters till dessa lag. Några supportrar drar sig inte för att kasta in brinnande föremål på en fotbollsplan som ett uttryck för ”klubbkänslan”, och inser inte att man för länge sedan passerat en gräns från att ha varit en positiv supporter till att bli en destruktiv dito.

Vår arbetsgivare förväntar sig lojalitet
Men jag tänkte inte blogga om idrottsvåldet, som måste fördömas. Utan om den lojalitet som följer av hur vi väljer att arbeta och försörja oss. På ett principiellt plan förväntas att vi lojalt försvarar vår arbetsgivares agerande. Vi får lön för vårt arbete och därmed förväntas vi lojalt ställa oss bakom det som företagen eller verksamheten arbetar med. Jobbar man med vapentillverkning har man gjort ett val och accepterat att ens arbete bidrar till tillgången på vapen. Säljer man sin arbetstid till en verksamhet som primärt gynnar sina ägare (som alla aktiebolag enligt lag förväntas göra) på bekostnad av andra värden har man gjort ett val. Man är lojal med den som betalar ens arbetstid.

Varför säger han så?
Stefan Löfvén, som gjort en intressant livsresa via industrin, facket och det politiska fältet med statsministerrollen som främsta merit på sitt CV, har överraskat många med att erbjuda sin arbetstid åt ett konsultföretag, som i sin tur har industrikunder som uppdragsgivare. När Stefan Löfvén nu väljer att vara lojal med ett särintresse, snarare än ett allmänintresse blir vad han än säger i fortsättningen filtrerat genom ett antal frågetecken. Säger han detta för att det gynnar uppdragsgivarna inom näringslivet? Säger han detta för att det gynnar hans egen positionering i det sammanhang han numera ingår? Osv.

Inte mer av informella samtal, tack
Hur som helst är det tragiskt att han så snabbt avstår möjligheten att fortsatt spela en viktig roll för samhällsutvecklingen för att istället ingå i det sällskap som inte underställs demokratisk insyn eller kan ställas till svars i någon form. Han bidrar på så sätt, tyvärr, troligen högst medvetet till att försvaga demokratin. Det är inte mer av informella samtal och dolda överenskommelser som kommer att lösa världens akuta problem, framför allt inte om företagens och ägarnas vinstintressen hela tiden ska gå före samhällsnyttan och de långsiktiga fördelarna.

Vi behöver riktiga ledare
Vi behöver fler ledare som är lojala med Sverige och världen, med vårt samhälle och med vår gemensamma framtid, inte ytterligare lobbyister som dränerar våra gemensamma resurser och suboptimerar vinstgenereringen och gynnar de redan rika.

Vi behöver anställningsbara ungdomar!

Företagare borde vara väldigt intresserade av att få tag i kompetent personal och personal som passar för den breda flora av yrken och uppgifter som finns på arbetsmarknaden. Därför är det så märkligt att företagens organisationer så envist håller fast vid försämrade förutsättningar att få tag i just anställningsbar och kompetent personal. Det går inte en valrörelse utan att företagarnas organisationer och opinionsbildare hävdar att skatterna måste sänkas. Detta trots att det är skatterna som finansierar ungdomarnas utbildning och därmed gör dem anställningsbara i företagen för olika arbeten.

Dörren stängs till gymnasiet och ett bra arbete
Det är storleksordningen 15 procent av eleverna i grundskolan som inte har förutsättningar att få godkänt i de ämnen som gör att de kan söka till gymnasiet. Vi behöver sluta se betygssystemet som ett filter och sluta med att underkänna elever. I det gamla systemet med betyg 1 till 5 gick det att komma vidare även med betyget 1. Inga formella dörrar stängdes. Hade den skattefinansierade skolan haft större resurser, fler och bättre lärare, stödlärare och extra personal hade arbetsmarknaden sett annorlunda ut med fler välutbildade som kunnat bli anställda i näringslivet. Varför ser inte näringslivet detta självklara samband? Istället, när dörren till framtiden stängs genom att eleverna inte får chansen att hitta sin roll i samhället, är det många ungdomar som söker sig till andra, delvis svarta, kanske illegala, sammanhang, där det går att tjäna pengar och få status. Dräneringen av skatteresurser måste vändas och fler elever bli en del av vår gemensamma framtid.

Absurt att aktiebolagslagen går före skollagen
En annan märklig effekt av marknadstänket kring skolan är att skolkoncernerna med privata ägare tävlar om att erbjuda höga betyg, eftersom många sökande elever ger en stabil ekonomi. Och går elever ut med höga genomsnittliga betyg ”måste ju skolan vara bra”… Hela idén med att överordna aktiebolagslagen skollagen är absurd. Det blir viktigare för skolkoncerner att tjäna pengar än att ge eleverna en bra start i livet. Hur kan näringslivets organisationer och opinionsbildare anse att det systemet är bra för samhället? Vem vinner på glädjebetyg och på att skolresurser dräneras ut i vinster till anonyma ägare? Varför accepterar svenska företag att deras företrädare propagerar för ett system som gör företagandet svårare?

Skolan är inget sorteringssystem
Nu ropas det ofta på mer poliser, mer kameror, strängare straff och vissa politiker kopplar dessutom ordningsproblemen till en fråga om kulturell bakgrund, etnicitet och särbehandling beroende på var eleven är född. Vi ska självklart ha ett rättssystem i landet som skapar trygghet och rättvisa, men det räcker inte som åtgärd för att vända utvecklingen. För att samhället ska uppfattas som konstruktivt och positivt måste vi ge varje barn och ungdom en optimal start i livet och satsa på skolan, på utbildning och på olika stödjande resurser. Som måste få kosta pengar. Både för de individers skull, där samhället annars sviker dem och för samhällets och näringslivets skull, som bara kan utvecklas om vi ser till att ha kompetent och anställningsbar personal. Och anställningsbara blir eleverna när vi slutar att se skolan som ett sorteringssystem, som det går att krympa resursmässigt utan att det får konsekvenser.

Som man bäddar får man ligga. Som man betalar skatt får man ett fungerande (eller inte) samhälle.

Lögnen som politiskt verktyg

”Det kanske inte är sant, men det är för j-vligt ändå”, är en argumentation som brukar sätta punkt för en diskussion med personer som blivit överbevisade om att deras ståndpunkt är fel från början till slut. Jag kommer att tänka på detta uttryck när jag ser och läser på nätet om högerregeringens utspel om att införa ett ”bidragstak”. De två tyngsta ministrarna i regeringen, Kristersson och Svantesson, står där och hävdar på fullt allvar att det de gör nu är att införa ett bidragstak i syfte att förhindra att människor hellre staplar bidrag på hög (bostadsbidrag, försörjningsstöd, barnbidrag…) än att arbeta.

Lögnen som politiskt verktyg
Dels rör ministrarna till det och blandar ersättningar och bidrag och dels kallar de fortfarande och felaktigt försörjningsstöd för socialbidrag. Men det är inte det som sticker ut. Det är lögnen. Att våra ledande regeringsföreträdare hellre ljuger än beskriver fenomen som de i verkligheten ser ut. Alla socialsekreterare kan bidragssystemen utan och innan, de räknar varje dag och hjälper människor i utsatta situationer. Och kan i sömnen redogöra för hur försörjningsstödet (det som ministrarna kallar socialbidrag) omedelbart reduceras om något annan ”inkomst” dyker upp.

Röstar någon socialsekreterare på Moderaterna?
Eva Leena Sundström skrev på Facebook om sitt arbete som socialsekreterare och hur hon reducerar någons försörjningsstöd om det dyker upp en insättning på personens konto. En mor- eller farförälder som vill ge sina barnbarn något roligt till sommaren och sätter in ett belopp på en persons konto, med tanken att ge barnbarnen lite guldkant på tillvaron kan känna sig blåst. Socialsekreteraren drar av samma belopp på försörjningsstödet så fort det dyker upp på bidragstagarens konto.

Skyddsnät , ingen gräddfil
Bidragstagarens situation omprövas varje månad och varje gång måste inkomster och utgifter gås igenom. Dessutom måste bidragstagaren redovisa vad han eller hon gjort för att bli självförsörjande. Det är ett skyddsnät för de allra mest utsatta och definitivt ingen gräddfil för att sko sig på samhällets bekostnad, så som ministrarna får det att låta.

Myten befästs
Det denna typ av politiska utspel åstadkommer är att det befäster myten om en grupp människor som lever och lever gott på bidrag hellre än att arbeta. Vi-och-dom-perspektivet förstärks och när ministrarna inte ens orkar använda korrekta namn på stöden missar de – troligen högst medvetet – chansen att skapa förståelse för hur systemet är tänkt och vad som är vad.

På sikt är det barnbidraget man vill avskaffa
Min misstanke är att det också handlar om att på sikt avskaffa det i vissa kretsar hatade barnbidraget, som man hellre vill se inkomstprövat. Det generella barnbidraget är enkelt att administrera och alla vet att det tillkommer levnadsomkostnader när en familj växer. Större bostad, mer mat, kläder och annat som alla föräldrar snabbt märker att det finns kostnader för. Men det vill högern byråkratisera och reducera.

Se på exemplet Italien
I Italien finns ingen barnomsorg som samhället tillhandahåller, inget ”dagis” som håller en rimligt låg kostnadsnivå på individnivå. Så sjunker också födelsetalen drastiskt i Italien. Kvinnorna inser att de inte har råd att skaffa barn eftersom de då skulle tvingas avstå lön och/eller betala för en omsorg som förr ordnades av en äldre generation som fanns på plats. Men i det moderna samhället bor inte mormor eller farmor i närheten och det som förr ordnades på familjenivå är idag mycket svårare att ordna. Men min gissning är att det är det italienska samhället högern sneglar på, där samhället slipper betala för barnomsorgen ( = lägre skatter!) och där familjen förväntas ställa upp. Kvinnors oavlönade arbete är ju så mycket billigare än att staten via skatteintäkter ska täcka upp för behoven.

Privat och ideell
Och nästa område är naturligtvis äldreomsorgen, som de konservativa säkert skulle vilja dela upp i en privat och en ideell sektor. Privat för att tjäna pengar på upphandlade tjänster, respektive ideell för att det blir ”billigare” att någon gör jobbet gratis. Och allt döljs med en slogan av typen ”Det ska löna sig att arbeta”.

Låt oss enas om att det inte ska löna sig att ljuga i politiken.

Vermlands Folkblad tog också upp detta i en ledare:


UNEP-rapport om plasteländet

Göran Greider skrev häromdagen en intressant ledare i Dagens ETC, där han betonade hur stor medias makt är i urvalet av frågor som bevakar och diskuteras. Det finns en avgörande anledning till att det ser ut som det gör. Och det är att genomslag och läsande har att göra med hur en rubrik eller en nyhet kan locka till sig uppmärksamhet. Antal klick och antal prenumerationer är helt avgörande, vilket naturligtvis innebär att det blir en viss typ av nyheter och artiklar som får genomslag, ofta mer baserade på känslomässiga faktorer än på fakta. Indignation och upprördhet säljer. Särskilt om dessa känslor kan riktas mot någon annan. Det blir samtidigt svårt att föra fram nyheter eller rapportering, som kan kopplas till läsarens vardagsbeteende. Det är inte så lockande att läsa att man betett sig fel eller att man haft fel inställning till en fråga. Nån-annan-ismen är bättre på att ta plats i nyhetsflödet.

430 miljoner ton plast per år
Jag tänker på Greiders resonemang när jag läser FN-rapporten om plasteländet. (Länktips nedan). UNEP, FN-organet för miljöfrågor, har nyligen publicerat ”Turning off the tap” med huvudbudskapet att vi kraftigt måste bromsa tillflödet av plastprodukter och plastmaterial. Läs detta och begrunda: ” Currently, the world produces 430 million metric tons of plastics each year (Organisation for Economic Co-operation and Development [OECD] 2022), of which over two-thirds are short-lived products which soon become waste, and a growing amount (139 million metric tons in 2021 [Minderoo 2021]) after one single use. Plastic production is set to triple by 2060 if ‘business-as-usual’ continues (OECD 2022). ”  Dvs världen producerar 430 miljoner ton plast. Två tredjedelar har kort användningstid och 139 miljoner ton plast används en enda gång. Plastvolymen blir tre gånger så stor år 2060 om inget görs för att förändra hur vi beter oss.

Vem vill höra om plastproblemet?
Då och då kanske det sipprar fram någon enstaka varnande artikel om hur haven fylls med plast, hur mycket mikroplaster som återfinns i levande varelser osv. Men medialogiken gör att detta växande problem fortfarande ligger under radarn för den allmänna debatten och den allmänna medvetandenivån. Delvis hänger detta samman med den oklara ansvarsfördelningen. Vems fel är det att vi fyller planeten med plastpartiklar? Och vem vill höra talas om det problemet? Att varje räka vi äter innehåller mikroplast?

Relativt hoppfullt scenario
Det UNEP-rapporten beskriver är ett relativt hoppfullt scenario med sikte på år 2040, där man betonar att 700.000 nya arbetstillfällen kan skapas, att så mycket som 80 procent av den plast som idag belastar miljön skulle kunna elimineras, att 27 procent av den plast som fortfarande produceras då skulle bestå av cirkulerat material samt att den totala kostnadsbesparingen skulle kunna handla om cirka 20 procent, då inräknat direkta kostnader, reducerade miljöeffekter och minskade samhällskostnader. Siffrorna kan säkert ifrågasättas – det finns alltid olika särintressen som bevakar sina ”vinster” och andelar av den gemensamma kakan. Men det intressanta är kanske inte siffrorna i detalj, utan att UNEP visar på en framkomlig väg ut ur den plastinfarkt vi är på väg att skapa. Det går, är budskapet. I alla fall till stor del och med kostnadsbesparingar på ett övergripande plan.

UNEP:s scenario för år 2040

Beteendeförändringar – nej tack!
I Sverige diskuterar vi plastpåseskatten. I januariöverenskommelsen var det Liberalerna som ville ha med den för att visa att man gör något. I efterspelet fick Miljöpartiet klä skott för skatten på plastpåsarna och inför valet 2022 blev plastpåseskatten ett tacksamt exempel för högerpartierna på hur ”orättvis” och ”symbolisk” och konkurrenshämmande den förra regeringens politik var. Att man i Frankrike totalförbjudit plastpåsar höll högern självklart tyst om. Och att plastpåseskatten fick igång en diskussion om hur vi kan byta beteende var en effekt av skatten som förbigicks med tystnad. Beteendeförändringar är inget högern är intresserade av.

Vilseledande argument från lobbyisterna
Lobbyisterna som gör vad de kan för att bromsa utbyggnad av vindkraft har lyckats få in ett plastargument i debatten. Vindsnurror släpper ifrån sig mikroplast, heter det. Det är korrekt. Enligt Naturskyddsföreningen handlar det i Sverige om 645 kilo per år. Det ska jämföras med båtbottenfärger och tvätt av syntetiska kläder som släpper ifrån sig mer än 1000 gånger så mycket och konstgräsplaner som släpper ifrån sig 3-4000 gånger så mycket mikroplast. Men i valet mellan att spela fotboll året runt på konstgräs och att önska sig fossilfri energiproduiktion blir ju valet för den vanlige svensken uppenbart: fotbollen är ju en del av livsstilen, medan energiproduktion helst ska reduceras till ”två hål i väggen”, det ska bara finnas el och den ska inte kosta så mycket. Och förresten har vanligt folk inte råd att skaffa sig elbil. Den kostar ju en miljon, säger Ebba Busch och det är säkert sant, som det mesta hon säger….

Hämtat från Naturskyddsföreningens hemsida

EU skulle kunna ta initiativ – Sverige är ordförandeland
Nu har i alla fall UNEP visat en framkomlig väg. Rimligen behöver EU:s politiker, såväl i EU-parlamentet, i kommissionen som på ministernivå, nu enas om en plastomställning. Så att näringslivet får tydliga tidsgränser och tekniska parametrar att förhålla sig till. Att bara fortsätta leder ju till en total plastkollaps, där kostnaderna blir oerhörda att rena vatten och det biologiska kretsloppet. Vi vet ju varifrån plasten kommer, vi vet hur den landar i vår vardag och vi har alla fakta.

Sverige har en månad kvar på ordförandeskapet i EU. Gör plats för plasten på schemat!

Länktips:
UNEP:s rapport: https://www.unep.org/resources/turning-off-tap-end-plastic-pollution-create-circular-economy

En tidigare bloggtext om plast: http://christerowe.se/2022/11/nr919-3-gram-plast-varsagod/

Bättre kan ni, SVT !

Morgonstudion på vardagar i SVT är inget program jag regelbundet följer. Jag vill själv välja vad jag fångar upp av nyheter på annat sätt, hellre än att matas med vad någon annan tycker att jag ska ta del av. Idag 25 maj råkade jag höra en del av programmet eftersom TV:n stod på i ett intilliggande rum. En nyhet handlade om vallokalundersökningen som presenterades och kommenterades. I samma inslag kommenterades även SD:s förnyade förslag som syftar till att ifrågasätta det svenska EU-medlemskapet. En annan nyhet var att Ron DeSantis, guvernör i Florida, nu tänker försöka bli republikanernas presidentkandidat i nästa års val i USA. Av allt som händer i Sverige och i världen valde SVT att ägna mycket tid åt ovanstående.

Massvis med frågor hanteras av EU, men det är ointressant?
Sverige är ordförandeland i EU just nu. Över 2000 möten på toppnivå äger rum i Sverige under ett halvår. 11 procent av svenska folket är negativa till EU och vill att vi lämnar EU och sätter oss i samma besvärliga förhandlingssits som britterna efter Brexit. Jag kommer inte undan känslan av att SVT i sin nyhetsvärdering letar efter tydliga konfliktytor. De tycks tro att det blir bättre TV om det finns en tydlig motsättning att exponera. Att bara sammanfatta hur 2000 möten har gått relativt målsättningar, ambitioner, förväntningar eller relativt andra länders ordförandeskap är tydligen inte så intressant. Hellre blåsa liv i en icke-fråga, som Swexit, tycks man resonera. Och då kan ju inte Åkesson och hans kumpaner klaga på hur ”vänstervridet” SVT är, kantänka, när SVT väljer att lyfta SD:s hjärtefrågor.

Vilken världsordning gäller om republikanerna vinner 2024?
Även DeSantis-beskedet att han tänker utmana Trump om att bli republikanernas presidentkandidat 2024 innehåller en tydlig konfliktkomponent. Trump mot en yngre Trump-kopia. Tävling i vem som ligger bäst till i opinionen. Som om politiken bara handlade om att gillas. Inte vad vederbörande vill åstadkomma som beslutsfattare. SVT ägnar enligt min mening alldeles för mycket tid år pseudohändelser, där personfrågor och ”gillanden” lyfts fram på bekostnad av vilken samhällsutveckling politikerna vill verka för. Trump säger att han avslutar Ukrainakriget på 24 timmar om han blir president. Tänker han ta en fika med Putin och montera ner NATO?

Nyhetsvärderingen tycks bygga på sökande efter konfliktytor
Bara för att det ger många klick och drar annonsörer åt klickmedia betyder det inte att Public Service måste haka på och förstärka nyhetsvärderingen som bygger på konflikter och motsättningar på individ- eller gruppnivå. Det borde finnas en tydligare ambition hos SVT att fördjupa förståelsen hos tittarna för hur saker hänger ihop och vad som är viktigt. Bara för att Åkesson vill få fokus på Swexit måste inte SVT haka på. Bara för att Fox News och CNN blåser upp DeSantis kandidatur måste inte ett långt inslag handla om att det republikanska partiet tycks välja mellan en äldre och en yngre trump-liknande figur. Det finns så mycket annat att rapportera och förklara.

Man borde kunna förvänta sig bättre av Public Service.

Länktips: https://www.svtplay.se/video/ePnGbbk/morgonstudion/idag-06-00?id=ePnGbbk

Far och flyg, ministern!

Infrastrukturministern i högerregeringen heter Andreas Carlsson och representerar KD. Han citerades nyligen i Expressen, där han uttalade sig positivt och optimistiskt kring flyget. Han hävdar att vi snart har elflyg i luften och att flygandet kommer kunna öka. (Länktips till artikeln, se nederst).

Flyg är inte bara flyg, ministern!
Uttalandet är felaktigt på ett antal olika sätt. Det finns förvisso små, lätta eldrivna flygplan med plats för ett fåtal passagerare redan idag. Men ska flyget klara längre sträckor och framför allt fler passagerare behöver flygplanstillverkarna hitta en rimlig ekonomi, en tekniskt tillförlitlig och lättviktig lagringsteknik och en – just det – infrastruktur och ett stödjande system som inte blint litar på marknadens förmåga att lösa alla problem.

Livslängd, avskrivning, ekonomisk förlust…
Före pandemin räknade man med att det ständigt befann sig en miljon människor i luften, samtidigt. Dvs i storleksordningen minst 6 – 8000 flygplan var samtidigt luftburna varje timme på dygnet. Alla dessa flygplan och deras minst lika många ”avbytare” på marken ägs av någon och har ett bokfört värde i en verksamhet, förväntas dra in intäkter för att täcka investeringen och ge vinst åt någon aktör. Tänker sig Andreas Carlsson att skattebetalarna ska gå in och ta kostnaden av snabbavveckling av fossildrivna flygplan? Eller hur ska den förtida utfasningen av den befintliga flygplansflottan gå till? Anm. Ett exempel på livslängd för ett flygplan är överljudsplanet Concorde som tillverkades år 1969 i 20 exemplar och gjorde sin sista flygning år 2003.

Kringparametrar och avlägsen samsyn
En infrastrukturminister borde inse att ska elflyget fungera måste det finnas laddstrukturer för batteriflyg, distribution för vätgas om planen ska drivas av bränsleceller, för att alstra elektrisk ström under flygningen osv. Till detta kommer nya internationella regelverk, utbildning av personal på flygplatser och diverse säkerhetsbestämmelser. Det går heller inte att bortse ifrån att det just nu pågår ett krig i Europa, där stridande parter knappast är intresserade av att ingå avtal. En annan osäkerhet är hur Kinas ledare kommer att agera, när de kinesiska teknologiföretagen inte får delta i de internationella stora upphandlingarna. Samsyn och överenskommelser känns avlägsna.

Vad han kunde ha sagt
Men om vi för ett ögonblick bortser från tekniska och ekonomiska invändningar mot påståendet att vi ”snart har elflyg” och ”kommer kunna flyga mer än förut”, så kan vi på ett annat plan (!) notera hur Andreas Carlsson missar chansen att använda teknikskiftet till att samtidigt sätta fingret på hur viktigt det blir att ändra beteendet. Han kunde ha sagt att vi måste ”räkna med att behöver göra helt andra resval i en nära framtid” eller något liknande. För att passa på att få folk att förstå att det ideliga och slösaktiga användandet av fossila kolväten just nu driver på för en flera hundra år lång klimatförändring, som vi inte vet vad den innebär av uppoffringar för oss, våra barn och barnbarn. Han kunde ingjutit lite hopp i elflygets möjligheter, möjligen, men borde tydligt ha markerat att det tar tid att byta ut tusentals flygplan och att människan måste anpassa sig till vad planeten tål av utsläpp. Men det gjorde han inte.

Bedrövligt med politiker som försvårar för kommande beslut
Det är bedrövligt med politiker som försvårar sitt eget arbete. Politiker som inte tar ansvar, utan som bara säger det de tror att deras väljare vill höra. Och som inte tar sin roll på allvar. Är man infrastrukturminister har man faktiskt ansvar för den typ av infrastruktur som finansieras av skattemedel och som är tänkt att hjälpa industrin, kommuner och andra att göra sina delar. Varje gång en politiker mörkar hur verkligheten ser ut försvårar han eller hon för kommande politiker att ta rätt beslut.

Det finns bara en passande slutkläm på denna text: Far och flyg, Carlsson!

Länktips:
https://www.expressen.se/nyheter/ministern-vi-kommer-att-flyga-mer-an-i-dag/

Marknad eller demokrati?

425 ppm har vi kommit upp i nu. Det blir inga rubriker. CO2-halten i luften har inte varit så här hög på 3,6 miljoner år. Ökningstakten stiger dessutom. Per tioårsperiod har CO2-halten ökat 2,5 ppm per år det senaste decenniet, dessförinnan var det 2,0 respektive 1,5 ppm per år under två decennier. Vi fortsätter att släppa ut koldioxid och dessutom i en ökande takt. Men det blir inga rubriker. Åkesson måste ju förfäras över att vuxna klär ut sig och läser sagor för barn. Det blir en så viktig fråga att SVT i den senaste debatten väljer att låta partiledarna diskutera sagoläsning för barn hellre än att vi fortfarande ökar takten i våra koldioxidutsläpp. Den som vill läsa mer om CO2 hittar ett länktips längst ner.

Viktigast: Marknad eller demokrati?
Cecilia Malmström var tidigare en framträdande politiker för Liberalerna. Hon var bl.a. EU-kommissionär och höll på mycket med handelsfrågor. Hon har nu meddelat att hon lämnat Liberalerna och att motivet är Tidöavtalet. De partiaktiva och väljare som själva sett sig som socialliberala har nu för tiden mycket svårt att känna igen sig i sitt gamla parti. Samarbetet med SD har satt fingret på vad som är viktigast för en liberalt sinnad individ: Är det att till varje pris förhindra en socialdemokratisk regering eller är det att till varje pris försvara den demokrati Sverige haft under cirka 100 år, där den allmänna rösträtten får utgöra startpunkt för den benämningen? Det tycks som om Johan Pehrsson och hans kamrater landat i åsikten att det är viktigare att hålla socialdemokraterna borta från makten än att försvara de demokratiska grundpelare, som bl.a. tidigare Folkpartiet stolt arbetat för att införa. Hellre en marknadsliberal skattesänkarprofil än en socialliberal demokratiprofil, tycks Pehrsson och hans falang anse. Gensvaret från väljaropinionen är genuint svagt.

Tidöavtalet en stor framgång för SD
Det sorgliga är att L fått så svag utdelning av sin förhandling före Tidöavtalet. I kraft av sin position har SD fått mycket stort genomslag för sin samhällssyn och L har hamnat som en slags grindvakt för att se till att utvecklingen inte blir ännu värre. Vi vet ju att media i allmänhet och Public Service i synnerhet av SD ses som motståndare. Etableringen av egna kanaler för informationsspridning har visat hur viktigt det är för den yttersta högern att försöka ta initiativ i opinionsbildning och vad som är en allmän ”sanning”. Och M och KD har hakat på, eftersom de är så beroende av SD för att ha en chans att få bli ministrar och få styra landet. Hela upplägget i valrörelsen, där klimat blev energi, energi blev kärnkraft och kärnkraft blev svaret på alla miljörelaterade frågor visar hur man sökte samsyn med SD för att kunna exemplifiera sin samsyn.

SD:s program i korthet
Det varken M, KD eller L låtsas om är att i september 2021 presenterade SD sitt partiprogram i korthet. En sprängning hade ägt rum i Göteborg. (Det visade sig vara en svensk rättshaverist, som kort därefter hittades död). SD och andra hakade på och basunerade ut vad de ansåg som rätt väg att gå. Se bild här intill. De fyra punkterna illustrerar i korthet hela SD:s program. Det handlar om kontroll och om att staten, under ledning av Åkesson och hans allierade inom och utom landet, ska kontrollera medborgarna. Särskilt de som tycker något annat.


SD:s vision i sammanfattning

Steg för steg…
De lojala högerpartierna har redan accepterat Åkessons två första punkter. Inte så att man tänker visitera krogbesökare runt Stureplan i Stockholm, där köparna av narkotika till stor del kan återfinnas. Utan det handlar naturligtvis om områden där det bor människor som SD inte vill ska synas i vårt samhälle. Införandet av de två sista punkterna i programmet handlar självklart om tajming. I rätt läge….

Temperaturmätare idag
Idag, den 14 maj, går Turkiet till val. Antingen får Erdogan fortsatt förtroende eller så lyckas oppositionens kandidat vinna. Det blir en temperaturmätare på hur ett halvdemokratiskt land egentligen vill ha det. Är det skönt att statsledningen begränsar demokratin eller har människor insett värdet av att faktiskt vara med och forma sitt eget samhälle?

Det är sorgligt att behöva ägna tid åt att argumentera för självklarheter. Världen är i obalans och obalansen ökar.

Länktips: https://supermiljobloggen.se/nyheter/dagens-co2-kurva-90/

De dubbla hoten från AI

Nobels Fredspris 2021 gick till ett par journalister som försöker göra skillnad. En av dessa är Maria Ressa som är verksam i Filippinerna. Hon driver nyhetssajten The Rappler i Manilla, men har mött ett organiserat motstånd från den tidigare presidenten Duterte och hans anhängare. Sedan 2022 är Ferdinand Marcos, son till den gamle diktatorn, president. Varje gång Maria Ressa ska resa utomlands måste hon få ett klartecken från myndigheterna. Ändå söker hon inte asyl i länder hon åker till, utan väljer att kämpa för demokratin. Jag läser Martin Gelins intervju med henne i Dagens Nyheter och plockar upp och citerar några tanketrådar ur den texten här.

På barrikaderna för demokratin
”Jag är inte redo att överge Filippinernas demokrati”, säger Ressa i intervjun. ”Det skulle symbolisera en oåterkallelig vändpunkt för journalistiken och demokratin. Det skulle bekräfta de värsta lögnerna om mig. Så jag kommer inte att röra på mig. Att flytta vore att ge upp.” Under Dutertes regim dödades 25 journalister. Och Ressa trakasserades av hans digitala trollarméer. Hon har också insett hur sambandet ser ut mellan de nya sociala plattformarna och de auktoritära krafter som tar allt större plats.

Nya former av förtryck
Ressa nämner Steven Feldstein, en forskare på Carnegie Endowment, som menar att tre asiatiska länder går i bräschen för en ny tidsera av digital tyranni: Kina, Thailand och Filippinerna. En ny frontlinje av förtryck håller på att formas där censur, övervakning och allt mer avancerad AI samverkar. Länderna är mottagliga för denna utveckling eftersom pressfriheten är svag, samhällsstrukturerna är rigida och för att det finns en utbredd vidskeplighet och delvis starka religiösa fundament som grogrund.

Ilskans algoritmer
I sin bok ”Konsten att bekämpa en diktator”, visar Ressa hur teknikplattformarna, som Facebook och Yotube, har bidragit till demokratins sönderfall. Hon nämner Myanmar och Indonesien, där stämningar har piskats upp mot olika folkgrupper och där Facebook även har erkänt sin roll i hur fördrivningen av rohingyer gick till i Myanmar. Även i Indien har motsättningarna mellan folkgrupper tagit väldiga proportioner. Och nästa utvecklingssteg oroar Maria Ressa, när ilskans algoritmer får nya, oanade krafter i kombination med en allt mer avancerad artificiell intelligens. Det som gör situationen så extra akut är att allt sker samtidigt som vi måste hantera en gigantisk och global klimatkris. ”Vi kan inte bekämpa klimatkrisen om vi inte känner till sanningen”, säger Maria Ressa.

Två system – inget av dem är något att ha
Andreas Cervenka, som bl.a. gett ut boken Girig-Sverige, skrev nyligen i Aftonbladet om AI: ”Idag kontrolleras den mest kraftfulla AI:n av en handfull privata techjättar som Google, Microsoft och Facebook. Den andra supermakten på området är det icke-demokratiska Kina. Där används redan AI för fullt i (…) automatiserade övervakningssystem och för insamling av data.” Två system står emot varandra, de vinstjagande techbolagen och den auktoritära supermakten. Ingen av dessa värnar demokratin, det öppna samtalet eller ens sanningen. AI i händerna på cyniska maktintressen, delvis kopplat till militära resurser, låter precis så farligt som det är.

Kaos när sanning och lögn inte går inte att skilja åt
En värld befolkad med tusentals AI-system, som var och en bygger sin ”kunskap” på de data den samlar in, kommer kunna blockera all traditionell källkritik enbart med hjälp av volymen information och baserat på möjligheten att fabricera filmmaterial som till slut blir omöjligt att avgöra om det är äkta eller ej. I det kaos som då kan uppträda ska AI-systemen orientera sig för att i sin tur kartlägga, strukturera och organisera fakta. Det säger sig självt att ingenting längre kommer kunna verifieras. Och detta kan gå fort.

När ska vi inse att frihet = ofrihet?
Det man verkligen kan fundera på är om Facebooks cyniska inblandning i folkmord och jakt på marknadsandelar ska uppmuntras, i synnerhet som deras motiv för att utveckla AI inte ligger i linje med vad som är värdefullt för samhället i stort, utan snarare ytterligare kommer att begränsa eller skada demokratin, tilliten mellan människor och det som vi värdesätter i vår kultur. Ska enstaka företagsintressen, precis som med oljan och klimatfrågan, sägas vara viktigare än civilisationens fortlevnad? Var går gränsen för den så kallade frihet som till slut bara leder till ofrihet?

Länktips:

DN-intervju med Maria Ressa: https://www.dn.se/kultur/maria-ressa-ai-kan-bli-mycket-maktigare-an-sociala-medier/

Aftonbladet-artikel av Andreas Cervenka: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wA0v0n/vi-har-redan-tappat-kontrollen-over-ai