Category Archives: Nya perspektiv

Om resiliens och biologisk mångfald

Posted on by
1

Carl Folke, som tillsammans med Johan Rockström startade Stockholm Resilience Center, sommarpratade den 25 juli. Han talar om biologisk mångfald och om vikten av resiliens, förmåga till anpassning och förnybarhet i förändringsprocesser. Att vi alla behöver bli bättre på att förhålla oss på ett resilient sätt, anpassat och uthålligt, till alla de utmaningar samhället och vi som mänsklighet står inför. Han placerar in antropocen, den nuvarande epoken, i ett större perspektiv och låter oss förstå hur vi människor utgör en del av den biosfär vi är så beroende av.

Risk att de som inte bryr sig inte lyssnar
Ämnet är självklart viktigt. Och mot slutet ger Folke lyssnarna flera exempel på att utvecklingen kanske trots allt går åt rätt håll. Samtidigt blir tyvärr hela presentationen ett föredrag snarare än ett sommarprat. Det krävs ett visst grundintresse för att ägna en timme eller en och en halv åt de frågor han lyfter. Kanske är det som jag skrev nyligen i ett annat sammanhang att det är 15 procent som bryr sig. Och utmaningen blir ju då att nå de andra. Folke väljer i sitt föredrag att förutsätta att lyssnaren har ett visst intresse för ämnet, annars hade han då och då stannat upp och ifrågasatt sin egen text, ställt just de frågor som vetenskapsförnekare och andra ofta ställer och själv gett plats för den typ av invändningar som är så vanliga i vår tid och som mer eller mindre jämställer tyckande med kunskap.

Synd att han missar att variera tilltalet
Tyvärr känns Folkes sommarprat som en uppläsning av ett manuskript, där det sällan blir pauser för eftertanke eller något oväntat inspel. Det blir aningen monotont och lite professorn som talar till sina studenter. Det är synd, eftersom frågorna är synnerligen relevanta och kunskapsinnehållet självklart mycket viktigt och angeläget. Inte minst detta att utmana etablissemanget och arbeta gränsöverskridande, att tro på sin idé och genomföra den. Tänk bara om någon klok person hade tipsat Folke om att hans budskap behöver paketeras aningen mer dramatiserat, med lite olika tonfall, med smart pausering, en och annan summering, med inskjutna frågor….. Kan det verkligen stämma att…. (och låta frågan hänga i luften ett tag, t.ex.).

Budskapen är oerhört viktiga
Samtidigt. Det Carl Folke beskriver är synnerligen viktigt. Hur de vilda djuren idag bara utgör 6 procent av den levande biomassan. Hur det människotillverkade (cement, asfalt, plaster osv) tillsammans nu väger mer än det naturen producerar. Hur bråttom det är. Och att det finns lösningar i sikte, som även stora företag nu börjar efterfråga. Och att samarbete är vägen framåt, inte att ensam är stark. Jag hoppas att alla förnekare och fördröjare av en omställning till ett resilient samhälle lyssnade på Carl Folke och fick sig en tankeställare.

Länktips: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/carl-folke-sommarpratare-2025

Flyktingfrågan kräver att vi tänker i nya banor

Posted on by
Reply

Keir Starmer, premiärminister som håller till på 10 Downing Street har tagit fram ett förslag som han kallar ”one in – one out”. Detta refereras av Lunchekot (se länktips nedan, cirka 08:30 in i sändningen). Tanken är att för varje ”illegal” flykting som tar sig över den Engelska Kanalen och som skickas tillbaka till Frankrike ska Storbritannien ta emot en asylsökande med sina papper i ordning.

Några åtgärder av britterna
Tanken är att frysa tillgångar för smuggelansvariga, blockera deras inresemöjligheter och den engelska regeringen vill på så sätt komma åt de gäng som tjänar pengar på människors strävan att ta sig till Storbritannien. De som ska släppas in enligt one in-one out-systemet får inte ha försökt att ha tagit sig till Storbritannien förut och ska kunna erbjudas en formellt godkänd väg att söka asyl i landet.

Starmer sätter fingret på problemet
Man kan fråga sig om detta kommer att hjälpa. På ett plan sätter det ljuset på skillnaden mellan ekonomiska flyktingar och de flyktingar som söker skydd efter att ha drabbats av förföljelse och hot i sina hemländer, dvs traditionella asylsökande. Det känns självklart att politiskt förföljda personer ska kunna erbjudas en asylprövning. Samtidigt finns en desperation hos en stor grupp unga flyktingar, som satsar alla sina tillgångar och många gånger riskerar livet för att skaffa sig en framtid. Lösningen borde rimligen finnas någon annanstans.

Vi måste förstå storleksordningen
Som jag nämnde i en tidigare text är det ungefär en miljard människor som lever någorlunda ordnade liv, har ett jobb, kan ta ut semester, har en bostad och en rimlig försörjning. Det innebär att det finns minst fem gånger så många människor på planeten som INTE har de förutsättningarna att leva ett gott liv. Det är den stora orättvisa vi borde försöka ha en lösning på. Hur vi skapar förutsättningar för alla varelser på jorden att leva ett rimligt gott liv. Och givetvis justera de parametrar som går att ändra på, där orättvisorna slår hårdast. Inte för att alla ska flytta hit, eller för att alla ska få försörjning via våra skatter. Men vi behöver strukturer som drar utvecklingen i rätt riktning, inklusive påverkansmöjligheter för att komma åt oligarker, diktaturer och regimer som inte följer FN-stadgan.

En långsiktig jordnära idé
Det behövs en långsiktig inriktning som på en generation eller två skapar förutsättningar för alla att leva ett gott liv. Förmodligen måste detta växa fram som en gräsrotsrörelse, där människor tar ansvar för sig själva och någon mer individ. Då blir det också mer begripligt vad vi måste göra. När den vi samverkar med får ett namn, ett ansikte och en adress. Varje sådan insats skulle kunna klassificeras som skattebefriade bidrag, så att det inte behöver ske med beskattade pengar. Och det finns säkert hundra andra detaljer att reda ut. Men ”one-in och one-ute” är bara en symbolisk idé, Den löser inte grundproblemet med ojämlikheterna och orättvisorna i världen. Det är nog vi själva som måste ta tag i detta. På ett enkelt sätt. Och vi måste naturligtvis samtidigt ta höjd för den nya våg av klimatflyktingar som lär komma till följd av fossillobbyns fördröjning av verklig klimatpolitik.

Länktips, cirka 08:30 in i programmet: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/ekot-1230-stora-problem-i-tagtrafiken

En dokumentär om arbetets mening

Posted on by
1

Dokumentären ”After Work” kom 2023 och sändes nyligen på SVT Kunskapskanalen. Filmen är gjord av Erik Gandini och plockar upp frågan om hur vi ser på arbetet inom olika kulturer och samhällen. Det är en mycket tankeväckande film som bjuder på delvis överraskande uppgifter. Men som också manar oss till ett rejält omtag där vi arbetar fram en vettig strategi för hur vi egentligen ska se på arbetet ur ett hållbart samhällsperspektiv och ur ett allmänmänskligt perspektiv. Det är kanske inte 35-timmars arbetsvecka som anställda ska fokusera på? Det kanske är mycket mer generella frågor som behöver hanteras först. Vilken roll spelar arbetet i våra liv? Är lönearbete det enda som räknas? Hur ska vi se på de fenomen som filmen visar upp?

Vad är lycka, vad är ett gott liv?
Filmen innehåller intervjuer och exempel från flera länder, där man har olika syn på arbetet. I Korea är det vanligt med mycket långa arbetsdagar, ibland långt över 12 timmar. En ung kvinna konstaterar lite sorgset att hennes far hellre ägnade tid åt sitt arbete än åt sin familj. Och att pappans argument var för att kunna ge familjen ett gott liv. Frågan blir lite hängande i luften för mig: vad menar vi med ett gott liv?

Märklig sysselsättningspolitik i Kuwait
Vi får också möta en ung man som arbetar i Kuwait. Han får lön men konstaterar samtidigt att han inte har några arbetsuppgifter. Han och några till får hålla till i ett källarplan i en byggnad, där sådana som han får vistas. De har skrivbord och en stol, men inget att göra. Systemet tycks bygga på att officiellt ha noll arbetslöshet och säkerställa att alla, i alla fall män, har ett sammanhang. Men han saknar arbetsuppgifter. En kvinna som har ansiktet täckt blir också intervjuad, hon har en liknande ”anställning” och har haft en enda kortare arbetsuppgift på tre månaders arbete.

NEET lockar många unga italienare
I avsnittet från Italien får vi höra om NEET. Det är namnet på de personer som inte har anställning, inte utbildar sig, inte går på praktik. (Not Employment, Education or Training). Av unga människor i Italien handlar det om storleksordningen 20 procent eller mer som på det här sättet bara lever livets glada dagar, umgås, festar och tar dagen som den kommer. Samtidigt är det ungefär lika många unga i Italien som arbetar i vad som kan betecknas som slavliknande arbeten, med städning och andra arbetet som inte kräver någon utbildning, men där arbetsvillkoren är på gränsen till slavliknande. Och gissningsvis sysselsätter många med utomeuropeisk härkomst.

Vad är orsak och verkan?
Förklaringen i filmen till fenomenet NEET är att många ärver sitt boende och eftersom det föds drygt 1,2 barn per kvinna i Italien finns det ett konstant sug efter arbetskraft, så NEET-ungdomarna oroar sig inte för framtiden. Att det kunde finnas enstaka rikemansbarn som inte bryr sig om att skaffa sig en egen inkomst kunde man tänka sig, men inte att fenomenet var så utbrett. Statistiskt har jag i andra sammanhang också sett att italienska pojkar och män i genomsnitt bor hos sina föräldrar till de är drygt 35 år. Det kan bero på kostnaden för en bostad, men kan ju också förklara att mat och husrum blir mer eller mindre ”gratis” för en stor grupp unga människor. Föds det så få barn för att det inte finns bostäder, eller hur ser sambanden ut? Vill folk ha det så här?

En miljard har anställning
En annan uppgift som virvlar förbi i programmet är att det är cirka en miljard människor som har en anställning. Jag har hört siffran tidigare, men då i innebörden att det är cirka en miljard som kan ta semester. Man kan ju fundera över hur de andra sex miljarderna ordnar sin försörjning och använder sin tid.

Känner bara 15 procent arbetsglädje?
Ett avsnitt handlar också om hur vi generellt ser på vårt arbete. Det hävdas i programmet att det är cirka 15 procent som är engagerade i sitt arbete, som känner det vi för enkelhetens skull kan kalla arbetsglädje och motivation. Resten känner sig oengagerade och det finns också en betydande grupp som är aktivt oengagerade, som på olika sätt uttrycket sitt missnöje och sin frustration över hur arbetet ser ut, hur lite uppskattning de får och vilka dåliga chefer de har osv. Med en koppling till hur MAGA-rörelsen har vuxit fram i USA kan man lätt tänka sig att kärnan i den gruppen utgörs just av frustrerade människor som ser sig orättvist behandlade.

Robotar och AI tar över
Filmen är lång och en del handlar om den automatisering som vi ser ta allt större plats. Robotar tar över montering, kommer allt oftare in i logistikplanerngen och kommer förmodligen kunna överta en hel del av de arbeten som idag sysselsätter många. Automatiserad transittrafik är inte långt borta, för att nämna ett exempel. Självscanning i kassor är redan vardag. Lite grand blir det som när det manuella arbetet på åkrarna mekaniserades. Vilket ju samtidigt väcker frågor om vad människor ska arbeta med om maskinerna och AI ska ta över rutinarbeten. Det är ju inte enbart en fråga om sysselsättning för meningsfullhet, det handlar ju om ekonomisk försörjning och om skattesystemets relevans. Och de stora aktörerna ser ju ekonomiska vinster, när de slipper anställa personal. Elon Musk och Jeff Bezos vimlar förbi i några klipp. Vem ska tjäna pengar på att arbetet ändrar karaktär?

Fungerar medborgarlön?
En fråga dyker upp lite då och då i filmen: Skulle det fungera med medborgarlön? Dvs kan man få en grundförsörjning av samhället utan krav på motprestation? Och vad skulle du göra då? Om du fick tid att göra vad du vill. Filmen ger inga tydliga svar, men tanken som väcks blir naturlig: Hur använder vi vår tid på jorden och varför? Och varför ser det så olika ut för olika människor?

Jag känner en lust att se filmen en gång till. Den väcker så många frågor.

Länktips: https://webb-tv.nu/after-work-streama-svt-play/

Länktips: En intervju med Erik Gandini

Mycket intressant om V2G

Posted on by
Reply

Vehicle to grid, V2G, är en teknik som vi alla behöver hålla oss informerade om för att förstå hur elsystemet ska kunna optimeras på olika nivåer. I Almedalen ordnade Mattias Goldmann och 2030-sekretariatet ett event med en handfull sakkunniga för att bena ut var tekniken befinner sig och vilka affärsmodeller som finns i närtid, vem som gör vad osv. Turligt nog spelades eventet in och finns att kolla i efterhand, se länktips nedan.

Hur tar vi bäst tillvara nyttan med buffertlagring?
Mattias Goldmann är duktig på att leda den här typen av samtal. Han ställer frågor och leder varsamt diskussionen framåt så att även den som inte är tekniskt intresserad på nördnivå kan ha behållning av det som sägs. Det som borde hända nu är att vi får en både bred och djup debatt om hur nyttan med den smarta batterilagringen bäst tas till vara. För det var tydligt under seminariet att elnätet, fordonsägare och elkonsumenter har nytta av att kunna använda buffertfunktionen hos batterierna, eftersom bilar ofta står stilla och då också skulle kunna vara uppkopplade mot nätet. En jämn belastning, där effektuttag och strömtillförsel kompenseras är att föredra, särskilt som det alltid kan uppstå störningar i elförsörjningen.

Ett antal aktörer fanns på plats
Laddboxtillverkaren Zaptec hade tagit initiativ till seminariet eftersom man ser att det är viktigt att nätägare, banker, fordonstillverkare och många fler behöver samordna sina ansträngningar för att få en ny bransch att utvecklas i rätt riktning och på rimlig tid. Volvo Cars, Ziklo Bank, Power Circle och Ellevio var de övriga medverkande i seminariet, som inleddes med att klargöra var vi står idag med uppkoppling Vehicle to Home.

Systemet behöver sätta sig
Niklas Kilberg från Volvo Cars nämnde att det som behöver utvecklas är ett mer generellt gränssnitt, inklusive regelverk och ansvarsgränser, där det blir möjligt för en elbilsägare att parkera sin bil och koppla upp den på valfri plats så att den lagrade energin kan tas tillvara och säljas på ett sätt som gynnar både nätägare, fordonsägare och elsystemet i stort. Exakt vem som ska tjäna vad på ett smartare buffertsystem, där fordonsbatterierna är den centrala delen blev väl aldrig riktigt klarlagt under seminariet. Troligen finns en förväntan att ”marknaden” ska lösa detta på traditionellt sätt. Jag ska återkomma till den frågan strax.

Man måste inte vara tekniknörd
En central tanke under seminariet var att man som fordonsägare ska kunna lita på att systemet ”sköter sig själv”. Man ska inte behöva vara en aktiv trejdande part för att kunna tjäna pengar på sin uppkopplade bil. Men exakt hur marknaden ska utvecklas och av vilka parter blev inte riktigt tydligt, mer än att Ziklo Bank såg en roll för sin del att vara en part som håller koll på olika avtal, nyttjandetider och pengaflöden i relation till kvalitetsparametrar, förväntade laddcykler osv.

Det finns motkrafter och ologiska hinder
Skattefrågan kom upp, liksom det märkliga att det finns bidrag för den som vill installera stationära batterier för buffring av el, men så fort batterierna har flera funktioner (som i en bil) tar stöden slut. Troligen hänger detta samman med att det finns starka intressen som bevakar att tidigare kalkyler gäller och att inga överraskande parametrar ändrar lönsamheten för de aktörer som gjort stora investeringar i det nuvarande systemet. Det finns alltid krafter som vill bromsa förändring.

Alla fossilbilar ska inte bli elbilar
Jag har två reflexioner som känns angelägna att dela med mig av. Dels fanns en underliggande förväntan i seminariet att fordonsparken kommer att bytas ut ett-till-ett och att ägande och användande kommer att fortsätta som idag, vilket jag ifrågasätter. Vi kommer att ha mindre direkt ägande och mer av nyttjande, vilket gör att fordonens totalekonomi och uppkopplingstid blir annorlunda. Genom medlemskap i nätverk eller ”pooler” kommer vi att ha tillgång till fler och olika fordon och också kunna dra nytta av hur smart kollegor i samma ”pool” kopplar upp sig, använder fordonen och optimerar nyttjandet. Kanske blir det banker som Ziklo som hjälper till att skapa nätverk, som man ansluter sig till för att på olika sätt nyttja fordonens mobilitet och lagringsförmåga.

Samverkan och win-win istället för konkurrens
Min andra reflexion gäller hur vi generellt behöver gå från en konkurrensekonomi till en samverkansekonomi. Samverkan var också något som kom upp mot slutet av seminariet. Gunnar Ekeroth från Ziklo Bank nämnde just samverkan som en nyckelparameter för framtiden. Och kanske är det så att klimatfrågans överordnade karaktär och den nya teknikens möjligheter är exakt de förutsättningar som behövs för att i lite olika testpilotfall pröva hur ekonomin kan utvecklas i win-win-format istället för vinna-eller-förlora. Samhällsnyttan med ett smart nyttjande av dubbelriktad laddning (V2G) måste tas till vara och får inte begravas under suboptimerande affärsmodeller, där enstaka företag tjänar storkovan och vi som samhälle missar de stora fördelarna med ett teknikskifte.

Samhällsnyttan måste vägas in
Det som kommer att behövas är parallella och godkända sätt att redovisa företagsekonomi, inklusive beskattning. Men detta behöver vi oavsett, eftersom den nuvarande vinstjakten och suboptimeringen på företagsnivå inte tar hänsyn till sammanlagringseffekter, samhällsnytta osv. Hur vi än gör kommer vi att behöva ta fram ett nytt och mer rättvisande sätt att redovisa företags verksamhet, inklusive beskattning. Och då är det ju enklast att göra detta i samband med innovativa språng, där det blir läge att formera nya ansvarsgränser, regelverk och målsättningar. Bollen ligger hos V2G-gruppen att visa vägen även kring hur vi kommer ur suboptimeringsfällan, som traditionell redovisning alltid landar i.

Länktips: 2030-sekretariatets V2G-seminareum under Almedalsveckan: https://www.youtube.com/watch?v=yIj7qDESAGg

Måste man vara frisk för att anlita sjukvården?

Posted on by
2

Marknaden påstås vara överlägset bäst på att driva fram effektiva och kvalitetsbaserade lösningar. När företag tävlar om kundernas gunst optimeras resultaten, heter det. Särskilt i motsats till offentligt planerad verksamhet har dessa teser drivits med emfas. Det skulle bli bättre, det skulle bli billigare, det skulle spara skattepengar och alla skulle vinna på konkurrensutsättning och de fria valen hette det. För mer än 30 år sedan sjösattes ett system på skolsidan, som vi nu ser resultatet av. Skattepengar går till anonyma aktieägare av skolkoncerner istället för till barnens utbildning, samtidigt som de offentliga skolorna sliter för att få verksamheten att gå ihop, eftersom elever med extra behov av något kalkylerande skäl aldrig erbjuds plats i skolkoncernerna. Och lika illa tycks det nu vara på vårdsidan. Den omtalade privata KRY-koncernen, som sägs planera för en börsintroduktion, har hamnat rejält i blåsväder.

Ett exempel från verkligheten
Jag blev hastigt och olustigt sjuk på Midsommarafton. Jag behövde snabbt kvalitetssäkrad rådgivning för att behandla ett komplicerat tillstånd. 1177 hade mycket lång kötid och har ingen Facetime. Det fick bli KRY. Men där fick jag ingen hjälp i mitt utsatta tillstånd. ”Nej, det är patienten själv som måste logga in och beställa våra tjänster”, hette det när min son kopplade upp ett KRY-samtal. Systemet bygger tydligen på att den sjuke själv ska vara så frisk att han eller hon kan logga in, boka en tid, beställa en tjänst, bekräfta ID med BankID och klara ”normala” IT-rutiner även när man är akut sjuk och knappt klarar att lösa de enklaste uppgifter…. (återkommer till detta strax).

Det stormar kring KRY
KRY är blåsväder för att ett antal regioner (de som förr kallades landsting) i Sverige har upptäckt systematiskt fusk med registrering och rapportering, Det är mångmiljonbelopp som KRY nu krävs på av Uppsala, Skåne och Stockholm m fl regioner. Det tycks som att någon eller några i KRY:s organisation har sett en möjlighet att dubbelboka patientkontakter och tjäna extra pengar på så sätt. Sista ordet är inte sagt, men det skulle förvåna om regionerna skulle gå ut med dessa anklagelser om de vore tagna ur luften. Snarare tycks det som att marknadens logik återigen har skadat sin egen framtid. Genom att fuska bevisar de privata aktörerna att det inte går att ha ekonomisk vinst som yttersta mål för verksamheten. Det är inte patienternas väl och ve som står i fokus utan aktieägarnas profit. Precis som med skolkoncernerna leder marknadens logik till en förödande suboptimering och öppnar upp för fusk. I skolan fuskas det med betyg, och i vården uppenbarligen med registreringar av patientkontakter.

Motsägelsefullt: Man måste vara frisk för att anlita sjukvården
Samtidigt finns det en verklighet som behöver hanteras. Jag kom inte ur sängen och behövde vägledning. Det var akut. Det var Midsommarafton och jag var som tur var inte ensam, men tydligen är KRY:s system inte tänkt för sjuka personer. Man ska vara frisk och klara att hämta en app, bekräfta password ett antal gånger, kommunicera med en dators logik via en liten mobilskärm osv. Man får tydligen inte ha hjälp av någon annan att göra detta.

Hur gick det då?
I mitt fall löste det sig. Min son hämtade min telefon, fick logga in med mina uppgifter och låtsas att vara jag. Samtalet kopplades upp och jag kunde kommunicera med läkaren på KRY via Facetime. Och fick bra hjälp, ska sägas. Några timmar försenat kom jag igång med midsommarfirandet som var tänkt, även om jag fick ta det lite lugnt. Jag hade drabbats av ett synnerligen starkt Kristallyrsel-anfall, där hela rummet snurrade på ett sätt som skulle gjort Gröna Lund och Liseberg avundsjuka. Men med hjälp av rätt rådgivning från KRY-läkaren blev jag nästan helt symptomfri på kort tid och i skrivande stund känner jag mig ännu mer normal.

Bort med vinst och in med nyttan
Det rimliga är att kundnära och innovativa verksamheter får utvecklas vid sidan av de storskaliga offentliga institutionerna, men där drivkraften inte ska vara vinstoptimering utan vara en tydlig uppgift att hjälpa patienter. Och där bidrag och finansiering bygger på helt andra och transparenta system. Det går naturligtvis att utveckla och driva allmännyttig verksamhet vid sidan av det offentligt drivna systemet, att använda småskalighet och innovation som motorer och där styrelseplatser och insyn i verksamheten är självklar. Det finns ju forskningsstiftelser som gör stor nytta inom forskningen. Varför skulle inte motsvarande kunna finnas inom vården?

Länktips: Fusk som KRY påstås ha gjort: https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2025/04/stockholm-kraver-tillbaka-60-miljoner-fran-kry-och-doktor-se/

Ett nytt sätt att se på arbete behövs

Posted on by
Reply

Vi behöver byta synsätt när det gäller lönearbete. Istället för att se det avlönade arbetet ur arbetsgivarens ”köpa-arbetstid-perspektiv” är det dags att börja se på den egna arbetsinsatsen som något positivt. Att det arbete vi utför är bra för oss själva, för verksamheten och för samhället. Det är inte mätbarheter, stämpelur och misstänkliggjorda anställda som ska vara normen. Det är hög tid att se det dagliga arbetet som en resurs.

Vad är egentligen arbete?
De timmar vi väljer att lägga på arbetet ska inte primärt ses som en uppoffring som vi får ersättning för, ersättning som vi så fort som möjligt använder till något annat, till något som vi hellre vill göra. Det är gammaldags att se på lönearbetet som en dragkamp mellan den som kan köpa andra människors tid och de stackars lönearbetarna som måste sälja sin tid till andra. Så länge vi har den synen på vårt arbete växer vi inte.

Vi ska inte sälja 40 timmar av vår tid per vecka
Istället för att fixera oss vid 40 timmars arbetsvecka eller vad som nu kan anses rätt mängd timmar borde utgångspunkten vara att vi ser på arbetstiden på tre sätt samtidigt. Vi bör se varje människa som en resurs för sig själva och sin egen framtid (1), för ett sammanhang (företag) där arbetet gör nytta (2) och överordnat den samhällsnytta (3) som alla människor kan bidra med. Inte minst nu när omvärldshot av olika slag tornar upp sig blir det ju allt mer intressant att identifiera vad var och en kan bidra med för att bygga samhället starkare. Och som en konsekvens av detta också låta den tid som var och en kan göra för det gemensammas bästa också blir pensionsgrundande och avlönat.

Att bygga samhället underifrån
Utgångspunkten bör vara att se varje människa som en resurs. Alla kan bidra med något och det hjälper också var och en att bli bekräftad inför sig själv och inför andra. Att ta vara på intresse, kunskap och färdigheter är att bygga samhället underifrån. I andra hand ska företag, gärna personalägda, ta form och frodas som en konsekvens av att rätt personer hamnar på rätt plats. Och för det tredje ska var och en kunna göra en regelbunden och behövd samhällsnytta. Det kan kallas civilplikt om man vill och finnas i lite olika paketeringar, men att varje månad göra en dag i en samhällsnyttig roll tror jag skulle vara väldigt värdefullt för alla.

Målet kan inte vara fler miljardärer
Målet kan ju inte vara att göra miljardärer till biljonärer eller ens att alla ska bli miljonärer. Det är inte ökade klyftor baserat på undervärdering av olika arbetsinsatser som är ”lösningen” på våra samhällsutmaningar. Det är mer av behovsinriktat och samarbetsbaserat arbete som bygger det hållbara samhället. Om 1900-talet präglades av dragkampen mellan arbetsgivare och arbetstagare och en tydlig facklig kamp är det nu på 2020-talet hög tid att se vars och ens arbete som den resurs det är och kan vara. Vi bör fokusera på att säkerställa att varje människas potential tas till vara på bästa sätt. Löneslaveriet som modell har gjort sitt. Vi förlorar som samhälle om vi envisas med att fokusera på ägarnas vinstjakt. Var och en bör optimalt äga sin egen tid och se till att den används på bästa sätt för egen utveckling, för verksamhetsutveckling och för att se till att samhället utvecklas i rätt riktning. Det vinner alla på.

Läsning: Per Wirtén Hopp! – en bok om vår tid

Posted on by
Reply

Per Wirtén har skrivit en läsvärt bok med titeln ”Hopp!”, där han utgår från egna upplevelser och anstränger sig att förstå tidsandan. Hur kommer det sig att frihet, jämlikhet, solidaritet och stolta demokratiska hörnstenar tycks vittra sönder för att ge plats åt rädsla, egoism och egenintresse? Han använder inte just dessa ord, men det är ju uppenbart att världen steg för steg blir allt mer odemokratisk, mindre hänsynstagande och tycks sluta sig istället för att öppna sig för gemensamma lösningar.

En 25 minuters resa illustrerar 28 år i olika förväntad livslängd
Vi ser dagligen hur rikedomen koncentreras till allt färre individer. Istället för att som förr kunna namnen på ett dussintal folkvalda makthavare är det sannolikt att vi om några år på ett självklart sätt kan namnge de mest förmögna personerna på planeten. Den ekonomiska ojämlikheten beskrivs på ett konkret sätt i Wirténs bok. På sidan 98 beskriver han sitt besök i Glasgow för att på plats uppleva skillnaden mellan en välmående och en utsatt stadsdel. Medellivslängden i det välmående området Lenzie var 28 år högre än den mer centralt belägna stadsdelen Carlton. ”Ojämlikhetens olika former handlar inte enbart om pengar, status och möjligheter att utvecklas, utan också om hälsa sjukdom och död”, skriver han. På 25 minuters resa räknas timmarna ner. De som bor i den utsatta stadsdelen går statistiskt sett miste om 10 000 gryningar och lika många koppar te.

Kapitalismen destabiliserar sig själv
I ett avsnitt återger Wirtén en del av Thomas Pikettys tankar, bland annat att kapitalismen utmärks av en inbyggd rörelse mot ökad ojämlikhet. Hur systemet destabiliserar sig självt och rör sig mot sammanbrott, kaos och revolutioner. Hur marknaden aldrig landar i något naturligt, rättvist, jämviktsläge. Och hur samhället, dvs politiken, därför hela tiden behöver korrigera för marknadens ojämlika logik. Socioekonomiskt sett ökar ojämlikheten i Sverige. Mest jämställda var vi troligen i det tidiga 80-talet, innan Thatcher och Reagan fick gehör för de då nya ekonomiska idéerna.

Ett eget exempel på strukturell orättvisa
Ett typiskt exempel som jag kommer att tänka på är hur staten, det allmänna, eller vi alla skattebetalare, ger bidrag till det som brukar kallas ROT-avdrag. De som har råd att bygga om sitt kök får lite bidrag av staten för att göra just detta. Medan den som inte äger utan hyr sitt kök inte får något bidrag. Detta trots att miljonprogrammens lägenheter och hus numera är i stort behov av upprustning, inte minst för att säkerställa att det finns hiss i alla trevåningshus. Tänk om fördelningen av skatteintäkterna inte enbart hade gynnat de ägda bostäderna, utan hade varit mer behovsanpassade. Då hade kanske fler äldre kunnat bo kvar i sina lägenheter, när de får svårt att gå i trapporna. Som det är nu blir det bara fler och fler som är för friska för att hamna på servicehem, men för skröpliga för att kunna bo kvar.

Nollsummespelet
På sidan 110 skriver Wirtén om författaren Heather McGhee, som har skrivit flera böcker om ojämlikheten i USA. Lite längre fram i texten fångar Wirtén upp hennes tankar om ett nollsummespel. Det McGhee beskriver, enligt Wirtén, är hur det lätt blir så att de individer som känner sig underlägsna eller orättvist behandlade ofta fastnar i tron att summan av resurser är konstant. Om då någon annan minoritet skulle kräva mer rättvisa uppfattas det som att den egna gruppen skulle missgynnas i samma utsträckning. Som om det hela tiden handlade om att fördela en statisk summa resurser. Här tror jag kan finnas en delförklaring till att marginaliserade grupper i Sverige väljer att rösta på ett parti som vill förstärka klyftorna och peka ut vilka som räknas som ”vi” och vilka som är ”dom”. Nollsummespelet lurar antagligen en del att tro att det gäller att bevaka det man har, så att det inte går förlorat.

Erkännandepolitik
Wirtén skriver med en hänvisning till Nancy Fraser om erkännandepolitik, om hur det handlar om att erkänna för sig själv vilken roll man har och vill ha i samhället, men också att samhället erkänner rättigheter och likabehandling för varje individ och för varje grupp av människor. Om hur friheten att kunna delta i samhället ofta villkoras av patriarkatet, av rasismen eller av homofobin. Tänk att det ska vara så svårt att låta bli att skapa hierarkier och sortering av människor.

Solidaritet
Ett annat kapitel i boken handlar om solidaritet. På sidan 137 landar Wirtén i slutsatsen att liberalismen behöver återkomma som en slags socialistisk liberalism. På samma sätt som socialismen behöver återkomma som en liberal socialism. På ett sätt känns det som att språket saknar ord för det nya, som behöver formas som en motvikt mot den nya, hårda konservativism och egoism som frodas och tar plats under de lögnaktiga, antidemokratiska, auktoritära och förtryckande ledarnas massiva populistiska förenklingsparoller. Solidariteten är krävande, säger Wirtén. Den är inte neutral. Den tycks tvinga oss att aktivera oss och därmed att inte luta oss tillbaka i en bekymmersfri passivitet. Nån-annanismen är tyvärr utbredd.

Medmänsklighet
Mot slutet av boken blir Wirtén försiktigare. Den hoppfullhet han vill beskriva blir skör, orden försiktigare, texten ännu mer personlig. På ett sätt handlar hoppfullheten om vad det egentligen innebär att vara medmänniska. Inte bara människa, utan medmänniska. Jag kan varmt rekommendera boken ”Hopp!” och hoppas att det offentliga samtalet kan handla mer om frihet, jämlikhet, solidaritet och medmänsklighet. Och mindre om krig, hot, murar, rädsla, vapen och maktgalna ledares sicksackande mellan lögn och sanning.

Läsning: SNS-rapport om elmarknaden och energiomställningen del 1

Posted on by
Reply

SNS har nyligen gett ut en rapport med namnet ”Konjunkturrådets rapport 2025 Investeringar i elproduktion för en hållbar energiomställning” som har fått mycket uppmärksamhet. SVT Forum sände i slutet av januari ett inslag, där rapporten presenterades av de tre nationalekonomer som gjort rapporten och med flera intressanta kommentarer från inbjudna experter. Rapporten är på drygt 160 sidor och jag tänker i lagom delar ta mig igenom den och kommentera läsningen.

Kanske en bra kurslitteratur?
Den första fyra kapitlen beskriver hur regelverk, klimatavtal och elhandel ser ut idag och fungerar och preciserar syftet med rapporten. Bland annat vilka utmaningar som finns i energiomställningen, hur efterfrågan kan komma att förändras och vilken roll staten ska ha i det hela. På ett sätt är rapporten egentligen bra som kurslitteratur för den som vill sätta sig in i t.ex. hur spotmarknaden fungerar eller hur intradagsmarknaden och reglerkraftsmarknaden samverkar med spotmarknaden på el.

Osäkerhet med Euro-kursen
Hela EU och andra stora länder i Europa är anslutna till spotmarknaden. Handeln sker i Euro, medan kunderna i Sverige debiteras i SEK, något som inte nämns i rapporten så här långt. Men det utgör naturligtvis en osäkerhet för icke-Euroländer. Rapporten nämner PPA-avtal, som är ett sätt för storförbrukande industrier att säkra tillgång och kostnadsnivå över en viss tid. De etableringar av storskalig industri som vi sett på senare år i norra Sverige hänger ihop med att tillgången på billig el är bäst i hela Europa just där.

Hur bra är marknaden på att premiera långsiktighet?
Det är tre erfarna och mycket kunniga nationalekonomer som skrivit rapporten och åtminstone ordföranden Thomas P Tangerås har erfarenhet av att skriva liknande rapporter förut. Det ger hela framställningen en självklar tyngd och följdriktigt var det flera kommentatorer vid presentationstillfället som tackade författarna för en bra rapport. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över att ingen bland författarna eller de som yttrade sig pekar på hur marknader till sin natur bidrar till att sålla fram ”vinnare” och ”förlorare” och att det finns en risk att långsiktighet får stå tillbaka för kortsiktiga vinster.

Hur säkras samhällsnyttan?
Lite grand tangerar författarna detta när de på sidan 11 pekar på att ”en central utmaning för en hållbar energiomställning är marknadsmisslyckanden som resulterar i att priserna på elbörsen inte återspeglar de totala samhällsekonomiska nyttorna och kostnaderna för elförsörjningen när det gäller miljömässighet, tillförlitlighet och kostnadseffektivitet.” Dvs hur bra är egentligen en elmarknad på att bortom säljare och köpare prissätta samhällsnyttan och nyttan av att olika länder kopplar samman sina elsystem för en säkrare tillgång till den viktiga elförsörjningen? Win-win för producent och användare av el är naturligtvis bra, men hur väger man in samhällsnyttan på ett bra sätt?

Omställning och utveckling är inte samma sak
Nästa nivå på nyttoaspekten är klimatnytta och nytta för omställningen, som ju måste prioriteras. Det är som någon nämnde i SVT:s presentationsprogram viktigt att förstå skillnaden mellan effektivisering och traditionell utveckling å ena sidan och systemförändrande omställning å den andra. Att lägga ner befintlig och fungerande teknik, stänga fossildrivna maskiner och kraftverk i förtid innebär en ekonomisk förlust. Flygplan som ännu inte är avskrivna blir dyra att skrota osv. Vi måste hålla två saker i huvudet samtidigt. Det förnybara behöver ta plats och det fossilberoende måste fasas ut. Vi kan inte vänta på att det ska bli gratis att stänga ner fossilbaserad verksamhet.

Använd AI och följ upp klimatanpassningen på systematisk nivå
Så här långt i läsningen av rapporten har jag egentligen bara två konkreta förslag och idéer. För det första: använd AI för handeln. AI borde kunna hantera samtliga parametrar som berör elhandeln på ett mycket mer effektivt sätt än vad som annars är fallet. Man skulle kunna låta AI-system handla med varandra och snabbt hitta optimala parametrar för avtal. För det andra skulle mänsklig arbetskapacitet därmed kunna frigöras för att till 98 procent säkerställa att varje beslut bidrar till klimatomställningen, dvs utgör ett slags filter över hela handeln. Och dessa mer ”mänskliga” beslut skulle i sin tur kunna ackumuleras i en beslutsdatabas, som regelbundet sammanställs och visar hur dessa klimatkorrigerande insatser ser ut över tid och hur de ligger i linje med t.ex. Parisavtalet. Gärna att denna databas i sin tur kontrolleras av flera oberoende NGO:er, som inte är direkt kopplade till handeln, till politiken, till energibolagen eller till särintressen, utan snarare till ett principiellt klimatansvar.

Men jag ska fortsätta läsa rapporten och återkomma med fler tankar längre fram.

Länktips: SNS-rapporten: https://www.sns.se/artiklar/konjunkturradets-rapport-2025-investeringar-i-elproduktion-for-en-hallbar-energiomstallning/

SVT Forum sändning 31 januari, spola fram till starttid 14:30: https://www.svtplay.se/video/jVwy1Gd/forum/fre-31-jan-09-00

Åldersvänliga Göteborg kan vara bra på flera sätt

Posted on by
2

Åldersvänliga Göteborg är ett projekt som pågått ett antal år i syfte att belysa frågor som berör primärt seniorer lite mer samlat och ur ett behovsperspektiv. FN har utlyst ett ”Decade of healthy ageing”, ett decennium för ett hälsosamt åldrande och idag finns det 1700 städer som arbetar på liknande sätt, där WHO samordnar det hela. (Länktips se nedan). Göteborg var en av de första städerna som fångade upp idén och man håller som bäst på att utvärdera hur det gått och hur man ska arbeta framgent.

Samverkan för ett bättre totalresultat
Det handlar bl a om att bygga nytt och bygga om på ett sätt som inkluderar de behov av en god lokal miljö som seniorer har. Det kan handla om att säkerställa att det finns träd och grönska eller att det är rimliga avstånd till butiker, apotek osv. Men också att identifiera och stärka de sociala miljöer som i sin tur håller folk friska och aktiva. Förutom de konkreta initiativ som tagits med fokus på trygghetsboenden och s.k. pratbänkar finns det också organisatoriska poänger med detta arbetssätt.

Former för att testa nytt?
Kommunallagen styr hur kommuner ska arbeta och likabehandlingsprinciper är väldigt viktiga. Det är bra att en kommun klarar att hantera en fråga på samma sätt oberoende av vem som ska hantera den. Samtidigt gör det organisationen svårmanövrerad. Hur ska utveckling ske om man i princip inte får göra något man aldrig har gjort? Det är där styrkan finns, tror jag, med ett projekt som Åldersvänliga Göteborg. Upplägget får förvaltningar att prata med varandra, utbyta perspektiv och lära av varandra, väga in andra parametrar i sin beslut och har också lättare att involvera företag och civilsamhället på lämpliga sätt. Projektet kommer på så sätt närmare den behovsnivå som egentligen borde vara mycket mer vägledande än vad som är fallet i den svenska myndighetsutövningen.

Är vi myndiga borde vi kunna utöva myndighet
Vi blir myndiga vid 18 år ålder. Och det borde kunna betyda att vi också sitter på embryot till en myndighetsutövning. Medborgarna borde kunna ges en myndighet att faktiskt få ta ansvar och vara med och bestämma hur saker och ting ska organiseras. Kanske inte bära hela det ekonomiska ansvaret, som rimligen ska finnas kvar i kommunledningen. Men vi behöver bemyndiga medborgarna att få vara med och bära ansvar för vissa delar och bli lyssnade till på ett annat sätt.

Ansvarstagande och tillvaratagande av erfarenheter
En slags medborgarnas myndighet, som möjliggör mer av bottom-up-perspektiv och delaktighet. Inte bara i form av tyckande via enkäter utan också som mer långsiktigt ansvarstagande och delaktighet. I närmiljön, i skolan, i hur resurser används och annat som engagerar människor. Ta till vara kunskaper och erfarenheter och skapa en mer sammanhållen samhällsutveckling, där det blir naturligt att lyssna in behov och prioritera på ett sätt som gynnar en sund samhällsutveckling.

Kanske kan detta växa fram ur initiativ som Åldersvänliga Göteborg. Där dialog och lyssnande blir lika viktigt som att hålla budgeten. Det blir nog dessutom roligare, mänskligare och inte så toppstyrt.

Länktips: https://goteborg.se/wps/portal/start/goteborg-vaxer/sa-arbetar-staden-med-stadsutveckling/aldersvanliga-goteborg

Decade of healthy ageing: https://social.desa.un.org/sdn/decade-of-healthy-ageing-2021-2030

Delegationen för Cirkulär Ekonomi årskonferens 2024

Posted on by
Reply

Ni som har följt den här bloggen några år vet att jag ofta återkommer till Cirkulär Ekonomi. Flera gånger har jag bevakat Delegationen för Cirkulär Ekonomi och deras årskonferens. I år ägde den rum den 19 november och den gick att följa digitalt. Tyvärr hade jag andra åtaganden som gjorde att jag missade delar av konferensen, men några saker fastnade och vill jag kommentera. Den här texten är lite längre än brukligt eftersom jag vill återge en hel del av det som kommunicerades och även kommentera till viss del.

Enbart näringslivsfolk i Delegationen
Tidöregeringen har bytt ut delar av styrelsen för Delegationen. Det nämndes också under eventet, att det numera är näringslivet och branschorganisationer som ingår i Delegationens styrelse. Det får väl anses som ganska illustrativt att det departement som leds av Ebba Busch och har Romina Pourmokhtari som klimatminister flyttar över genomförandet av den politik som kan lösa vår tids kriser (ekosystemen, klimatet och spridningen av farliga ämnen som de tydligaste) på näringslivet. Denna övertro på marknadens förmåga att på något märkligt sätt trolla fram samhällsnyttiga och rättvisa lösningar är förvånande. Det näringslivet är inriktat på är att generera vinst åt sina ägare. Det står t.o.m. i aktiebolagslagen. Att åsidasätta denna strävan i syfte att skapa ett hållbart samhälle är på så sätt olagligt. Samhällsnyttan kommer ibland som en konsekvens av marknadens agerande, men i så fall som en slags bonus, inte som en medveten strategi. Och hur näringslivet därmed skulle kunna prioritera samhällsnyttan förblir oklart.

Plast som gör före?
Ordförande i Delegationen är numera Mattias Philipsson, som är VD för Svensk Plaståtervinning. Han förde ordet under en del av konferensen och såg självklart sin bransch som en del av lösningen. Hur storskalig plaståtervinning, som ju under överskådlig tid använder fossila råvaror, skulle kunna vara annat än ett nödvändigt komplement i omställningen till en cirkulär ekonomi är för mig obegripligt.

Det finns en uppenbar greenwash-risk med upplägget
Konferensen tog upp två verktyg som man tänker att näringslivet ska ha nytta av. Dels det man kallar ”cirkulära nycklar” och dels ”programförklaringar” som intresserade företag ska kunna formulera ur en egen ambition. Exakt vad som kommer ut ur formuleringen av cirkulära nycklar återstår nog att se, men med programförklaringsfokus har man egentligen valt att helt låta industrin självt formulera tillvägagångssätt och ambitioner utifrån de egna perspektiven. Ingen kommer att ställa de obekväma frågorna. Ingen i delegationen har en oberoende position (som tidigare delegationsledamöter professor Mattias Lindahl och professor Tomas Kåberger). Regeringen lägger sig på så sätt platt för vad industrin anser och ingen från någon annan bransch lär ha synpunkter på vad enskilda företag eller branscher sätter upp för mål. Greenwash-risken är uppenbar och tyvärr innebär hela upplägget att det knappast blir någon spännande dynamik i delegationens interna arbete. Varje bransch ”vet ju bäst” och blir inte ifrågasatt av andra branscher.

Fyra branschorganisationer i samverkan
Henrik Wingfors från Svenskt Vatten talade för fyra branschorganisationer, som förutom vattenhanteringen även inkluderar energibolag, bränslegasbolag och Avfall Sverige. Jag har tidigare beskrivit problemet med reningsverken och slamfrågan, som definitivt inte hör hemma i ett cirkulärt jordbruk. Det gör att jag är skeptisk till vilka förslag som kan komma från denna grupp av branscher (VEGA, kallar man sig).

Publiken hade nog hoppats på mer substans
Före lunch fick Daniel Westlén, statssekreterare hos Romina Pourmokhtari, berätta hur han och regeringen ser på cirkulär ekonomi. Lätt raljerande beskrev han hur han ansåg att momsen på reparationer inte borde spela någon roll, den moms Tidöregeringen snabbt höjde från 6 till 12 procent. Det är inte smart att slänga guld, sa Westlén, och hoppades väl att auditoriet skulle skratta åt hans lättsamma stil. Det verkade inte som att de församlade på plats tyckte att hans skämt var relevanta. Troligen hoppades publiken på lite mer substans, men det var glest mellan de tydliga beskeden och de bärande tankegångarna.

Inte många svar på frågorna
En fråga från en företrädare från Ragn-Sells handlade om gränsdragningen mellan kommunens och företagens roller och ansvar. Jag lyckades inte notera något tydligt svar på den frågan från statssekreteraren. En annan fråga handlade om EU:s direktiv kring engångsförpackningar som ska gälla från 2026. Det kommer något, sa Westlén. Han sa ingenting heller om textilinsamlingsfrågan, som ju kommunerna ska hantera från 2025. På frågan om han ser andra bolagsformer som intressanta svarade han att vinst är bra. Så det är marknaden som ska fixa detta, var intrycket. Det är väl därför man har tagit bort alla forskare från Delegationen. Att delar av marknaden satt på plats och ställde relevanta frågor var inget som Westlén utnyttjade för att skapa klarhet. Han hade kunnat ge klarare besked kring kvalitetsfrågor och plastinsamling eller hur han ser på förpackningsplast för livsmedel som tillverkas av plast med PFAS. Men inget sådant.

Data är en viktig del vid PaaS-försäljning
Efter lunch hade man bjudit in en forskare från KTH, som jag tyvärr missade. Men sedan talade Jakob Hansson från SEB om det som brukar förkortas PaaS, Product as a Service. Det var riktigt intressant och det hördes att Hansson hade stött och blött frågorna mer än en gång. Tjänstefiering av försäljning är komplext. Att få en kund att betala för tillgången till en funktion snarare än att äga en produkt kan låta enkelt, men ur det finansiella perspektivet blir det uppenbart hur svårt det kan vara. Ett bra stöd är de data som numera är relativt enkla att samla in. Många företag har en digital tvilling som de kan simulera status på, vilket underlättar för beslut kring serviceintervall osv. Status, driftstid osv kan samlas in och användas för att tydligt synliggöra servicebehov, slitage och annat. Inte minst för en finansiär är det avgörande att få ett grepp om produktens status om något avtal ska skrivas. Om vi menar allvar med att förlänga livslängden på produkter kan kanske inte normala avskrivningstider användas. Istället är det mer relevant att tala om återstående driftstid.

Det finns en del att lösa för företag som vill byta affärsmodell
Hansson talade om de fyra steg han kan se när större företag ska gå från traditionell försäljning till PaaS. Ofta kommer man till att få igång en pilotverksamhet, men svårigheten uppstår när piloten ska växlas upp och bli generell. Jag kan tänka mig att det då inte bara handlar om affärsmodeller gentemot kund, utan också om de interna ansvarsgränserna och hur tillverkning och dokumentation är organiserade, hur underleverantörer involveras och vilka kriterier som ska gälla. Man förstod på Hanssons genomgång att han haft många kontakter med företag som fastnat i processerna.

”Samhällsnyttan måste diskuteras”
Hansson nämnde också spontant, vilket jag tycker var utmärkt, att samhällsnyttan med olika upplägg måste diskuteras. Och det är ju en aspekt som den näringslivsdominerade Delegationen i sin nuvarande tappning inte har någon som vill lyfta. Ändå är det ju samhällsnyttan med den gröna omställningen som borde vara helt vägledande. Ohållbara företag måste faktiskt fasas ut. Men det kommer naturligtvis inte de ohållbara företagen själva att initiera. Hur det ska gå till kommer Tidöregeringen vara totalt ointresserad av att diskutera.

Bokföringsfrågor kring PaaS
Ytterligare en bra sak med Hanssons genomgång av PaaS var att han betonade hur annorlunda kostnader och intäkter uppstår i den cirkulära ekonomin. Och att detta behöver hanteras i bokföringen på ett klokt sätt. Senare under dagen kommenterade Hansson IRFS 16, den internationella standard som numera gäller för redovisning av leasing och som inte fungerar ihop med PaaS. Egentligen kom Hansson snubblande nära min slutsats att det som behövs är ett annat sätt att bokföra företagens ekonomi, ett sätt som inte landar i vinst och beskattning enligt den linjära logiken, utan som snarare bygger på vilka värden företaget förvaltar och bygger upp, värden för egen del och för samhället. Men det är en annan bloggtext vid något annat tillfälle.

Batteridrivna gruvmaskiner var ett bra case
Näste talare var Eric Svedlund från Epiroc. Företaget säljer maskiner för bl a gruvdrift, men har numera beslutat att lyfta ut batteridelen ur den vanliga affären och erbjuder istället evig garanti på batterierna, byter ut batterierna när så behövs och säkerställer därmed att driftsstoppen blir minimala och att status på maskinerna är kontinuerligt övervakade. En bieffekt av upplägget är att Epiroc också kan erbjuda energilager när batterierna inte längre fungerar i gruvan. Batterilagring av el är en viktig del av ett hållbart elsystem.

Mycket skiljer PaaS-försäljning från traditionell försäljning
Investeringen i gruvmaskinen är initialt större vid batteridrift, men servicekostnader och kostnader för att fläkta bort avgaser (som vid traditionella maskiner) gör att totalekonomin blir bra. Bekymret är ju att investeringar och drift oftast ligger i olika budgetar och det köpande företaget är inte vana vid att tänka helhet. Ett annat bekymmer är hur man ska förtulla en PaaS-försäljning. Eller ta hem ett batteri som tjänat ut med tanke på hur avfallslagstiftningen ser ut. Det case Svedund beskrev var en bra påminnelse om hur många detaljer som skiljer traditionell linjär försäljning från den cirkulära. Inte minst när det kommer till hur moms ska beräknas, men det är ett tema för en annan text.

Framgångsrik nätauktionsfirma har vuxit snabbt
Nästa talare hette Silje Lamprecht, som var från Norge. Hennes företag, som heter Summa, håller på med investeringar i Cirkulär Ekonomi. Det fanns ganska lite nytt i hennes presentation så jag hoppar över den och går istället vidare till nästa talare som var Carita Nero, VD på Klaravik. Det företaget har på ett decennium vuxit från 4 till 230 anställda och håller på med nätauktioner för maskiner, traktorer och liknande. Det var inspirerande att lyssna till ett framgångsrikt företag som bidrar till att förlänga livslängden på maskiner. Deras idé är att underlätta för köpare och säljare att hitta varandra och att via budgivning hitta ”rätt pris” för maskinernas second life. Man har över 4 miljarder i försäljningsomsättning per år via auktionerna. Allt har ett värde betonade Carita Nero. Och jag kan bara hålla med. Och det är värdet som vi borde fokusera betydligt mer på, anser jag. Värdet inte enbart för köpare eller säljare utan för samhället i stort. Så att vi hittar sätt att belöna företag som tar ansvar och låta skadlig verksamhet bli mer kostsam.

Ekonomiska styrmedel för cirkulär ekonomi – ny SOU
Den siste talaren jag tänkte nämna här var Tobias Persson som berättade om det betänkande han varit med om att författa och som kretsar kring ekonomiska styrmedel för att underlätta cirkulär ekonomi. Öppenhjärtligt berättade han att det inte finns någon på regeringskansliet som har som huvuduppgift att ägna sig åt cirkulär ekonomi. Han nämnde också att avfallsfrågorna behöver lyftas upp. Han nämner en slags bonuscheck som en stimulans han tror kan uppskattas av konsumenter, snarare än sänkt moms. I hela hans dragning fanns en underton av lätt frustration, som jag noterade. Han hade velat få föreslå mer radikala tankar, är mitt intryck. Jag noterar i mitt anteckningsblock att tanken på att förbjuda försäljning på vissa produkter inte nämndes, trots att det snabbt skulle kunna tvinga fram PaaS-försäljning om ansvaret för produkten ligger kvar hos tillverkaren.

Slutsatser
Ska jag summera dagen så handlade den om hur näringslivet nu ges mer eller mindre ensamrätt på att formulera framkomliga vägar till cirkulär ekonomi och att det finns banker som inser hur radikalt annorlunda ekonomin ser ut när den cirkulära ekonomin har blivit mer dominerande. Men att det är långt kvar tills alla frågor kommer upp på bordet. Tyvärr.

Länktips: Betänkande från regeringen SOU 2024:67 angående ekonomiska styrmedel för cirkulär ekonomi. https://www.regeringen.se/remisser/2024/11/remiss-av-sou-202467-om-ekonomiska-styrmedel-for-en-mer-cirkular-ekonomi/

Hur staten ska stödja större företags gröna omställning ska utredas till 31 december 2026 vilket beskrivs här