I denna tredje del av sammanfattning och kommentarer till Konsumtionsrapporten som publicerades 26 november är min tanke att fånga upp några slutsatser och kommentarer till det digra materialet. (Se länktips nedan för rapporten på 94 sidor och mina två övriga blogginlägg kring rapporten).
Kommentar till 8-punktslistan ( se del 1) De åtta punkterna kan vara riktiga, men för att minska motståndet från de befintliga företagen behöver vi också ge olika branscher en möjlig väg framåt. Företagen behöver se att de kan byta affärsmodell på kort och/eller lång sikt för att t ex hyra ut produkter och inte förlora det de byggt av reella och fiktiva värden i sin verksamhet. De kan behöva bygga upp samverkansnätverk på lokal basis och utveckla ny kompetens.
Konsumenten behöver uppfatta förbättring Kanske viktigast av allt är ändå att omställningen av många konsumenter behöver uppfattas som en tydlig förbättring. Framtiden måste innehålla komponenter av förbättring för att den ska bejakas av flertalet. En sådan förbättring kan vara den besparing och trygghet konsumenter upplever i form av tid och ansvar när ägande och användande av olika maskiner ersätts av att de beställer praktiskt arbete, trädgårdsarbete eller reparationer. Det är svårt att klä om en soffa, men det är kanske bara tyget som är slitet, inte hela soffan. När nyköpet ersätts av reparation ger det utrymme för en ökad sysselsättning.
Product as a service På flera sidor i rapporten talar om man om tillräcklighet som ett mål för konsumtionspolitiken. Och på pekar samtidigt att det inte nödvändigtvis måste innebära mindre konsumtion och exemplifierar med ”product-as-a-service” faktiskt utan att i klartext nämna detta begrepp, som innebär att tjänstesektorn kan växa när kunniga personer/företag tar hand om produkter, lagar, reparerar, byter ut och håller liv i kvalitetsprodukter.
Rapporten identifierar svårigheter, men….. Man skriver på sidan 17: ”Problemet är att individuella initiativ inte är tillräckliga. Detta beror bland annat på existerande normer och på kommersiella aktörers intresse av att uppmuntra resursintensiva livsstilar, vilket försvårar för individer att förändra sin konsumtion. Olika typer av informationsinsatser kan visserligen öka graden av medvetenhet och motivation, men de leder i regel bara till tillfälliga beteendeförändringar.”
Strukturella problem Det vi behöver göra är att adressera de strukturella systemfel som ligger bakom de kommersiella aktörernas vinstoptimering. Den tillräcklighet rapporten återkommer till behöver rymmas i en ”lagom-ekonomi”, så att vi slipper de nuvarande avkastningskraven och den kortsiktiga suboptimering som de vinstfokuserade företagen och aktörerna främjar och synbart hela tiden landar i. Vi borde också på allvar fundera på hur kommersiell reklam egentligen ska fås att sluta skada en hållbar utveckling. På samma sätt som det är självklart för varje förälder att få sina barn att upphöra med klotter på de egna tapeterna behöver vi hitta sätt att få våra saboterande företag att upphöra med den typ av ”klotter” som ständigt motverkar vår strävan efter ett hållbart samhälle. T ex genom att generera överkonsumtion.
Att mer genomgående använda bonus-malus En annan möjlighet som rapporten indirekt med sina många exempel bidrar till att sätta fokus på är att samhället mer konsekvent använder olika varianter av bonus-malus-system. Det innebär att den som gör något oönskat får betala (malus) och den som aktivt tagit ett beslut att avstå samma sak får del av de inbetalade medlen (bonus). Jag tror att det finns en poäng i att inte låta passivitet vara lönsam, utan det ska finnas någon aktiv komponent för att få del av ”belöningen”. Detta för att inte möjliggöra för en grupp att turas om att ”ta kostnaden” medan övriga i gruppen delar på intäkterna. Tyvärr är folks påhittighet stor när det gäller att kringgå regelverk….
Ansvarsfrågorna kunde ha varit tydligare När rapporten på sid 29 summerar en del slutsatser saknar jag något om ansvarsfrågan. Just ansvarsfrågorna kunde de ha utvecklat mer. Vem ska egentligen vara ansvarig för förändringen? Vem äger frågan kring konsumtionsmönster så att det totala resultatet håller sig inom planetens gränser? Och om det inte är någon specifik aktör, hur gör vi för att skapa processer som synliggör de olika aktörernas delansvar? Det är ju bråttom, som alla inser. Då måste vi ta nya grepp. Inte minst med tanke på hur hela konsumtionssektorn är i snabb förändring i och med AI-revolutionen och hur data hanteras mer och mer centralt. Och hur vi ska få samhällsnyttan och nyttan för framtiden att väga tyngre än enstaka företags vinstjakt återstår att begripa och greppa.
Ni som följer min blogg vet att jag har ett särskilt intresse för Cirkulär Ekonomi. Häromdagen var det ett webbinarium ordnat av RISE och Re:source som handlade om CGR, Circularity Gap Report, med utgångspunkt i Sverige och de förluster och hinder som uppstår i retur- och avfallsflöden. Man började 2021 och har nu för första gången kunnat presentera en metodologi och ett resultat som visar hur stora värden som går förlorade.
Det tycks vara en bra metod Man har utgått från kända data och mätvärden från insamlade flöden och kombinerat detta med research och analys för att identifiera vad som gått förlorat av värden i produkter och material under resans gång. Man valde ut sex segment i den svenska ekonomin för att täcka relevanta delar av den cirkulära ekonomins potential. (Länk till rapporten, se nedan).
Så här har man gjort I varje steg av tillverkningskedjan från import till användning (och efter användning) har metoden inneburit att man kunde identifiera delförluster. Själva värdegapet, the value gap, som man räknar fram får man genom att i täljaren addera det värde som tillverkaren missat att ta till vara med skillnaden på det värde som produkten förlorat och det värde som tagits tillvara. I nämnaren minskas konsumtionen med överkonsumtionen. Det bråk som då uppstår ger en procentsats som indikerar ”the value gap” enligt den metod man tagit fram.
600 miljarder går förlorade För Sverige och de sex marknadssegment man analyserat blev värdet 19 %. Och i pengar räknat är det 600 miljarder kronor. Störst andel i kronor räknat har byggsektorn, följt av tillverkning och konsumentprodukter. Ser man till respektive sektor är värdegapet hela 39% i byggsektorn, 23% inom konsumtionsartiklar, 15% inom mobilitet, 14% inom jordbruksprodukter, 9% inom tillverkning, 3% inom gruvsektorn. Så man ser vem som har en hemläxa att göra.
Att avfall uppstår för tidigt värderas till 420 miljarder Att produkter kasseras för tidigt värderas till häpnadsväckande 420 miljarder kronor. Men här menar rapportförfattarna finns också en stor möjlighet och man listar ett 20-tal möjliga angreppssätt för att ta till vara de förlorade värdena. Med allt från cirkulär design, återtillverkning, platsanpassat tillvaratagande av restvärden på byggarbetsplatser till att förebygga matslöseri genom smartare hantering.
Ur presentationen från RISE och RE:source 24 november 2025
Överkonsumtion och förslag Överkonsumtion står för cirka 200 miljarder kronor enligt rapporten. Och där inkluderar man ombyggnationer som görs av fel skäl, matkonsumtion som sker bortom vad som är betingat av näringsskäl och alltför stora fordon. Slutligen kommer man med fyra konkreta förslag hur samhället kan tackla frågorna. Ett av dem handlar om att förstärka arbetet med ”product-as-a-service” och industriell symbios för att hitta nya affärsmodeller som tar till vara de värden som nu går förlorade.
Mina egna funderingar Att frågan självklart återstår hur den linjära ekonomin ska transformeras till en main-stream cirkulär ekonomi kvarstår att lösa. Så länge vi fortsätter att tro att cirkulär ekonomi är en del av den linjära logiken kommer kravet på korta flöden, nya produkter och ”vinster” kvarstå. Ännu så länge tycks forskarna inte riktigt våga släppa taget om BNP och den kortsiktiga vinstjakten. Den vinst som ju t ex ökar när en T-shirt i genomsnitt används 15 gånger innan den slängs och resulterar i ett nytt köp. Som ju är fallet. Nu finns i alla fall en metod att räkna på vilka stora förluster samhället gör på att definiera avfall före resurs och genom att kasta bort resurser istället för att ta till vara värden och restvärden. Och när det går att räkna på förlusterna blir det kanske t o m möjligt för handelshögskolorna att ha kurser kring detta slöseri.
Ibland tänker man att alla lösningar faktiskt finns. Eller nästan, i alla fall. Även om ett stort fokus just nu är på det internationella klimatarbetet och COP30 pågår det en mängd andra initiativ, som inte får samma uppmärksamhet. Och som faktiskt borde utgöra den självklara mittpunkten i diskussionen: hur alla små och medelstora företag och alla kommuner kan agera för att steg för steg möjliggöra den omställning vi måste klara av.
Copy/Paste av alla goda idéer Ni som följer min blogg vet att jag ibland nämner Klimatkommunerna, ett nätverk (formellt en förening) av ett sextiotal svenska kommuner som vill gå före i arbetet och lägga tid och resurser på att säkerställa att kommunen gör de klokaste valen och tar de smartaste initiativen för att bidra till fossilfrihet. I deras nyhetsbrev läser jag om två initiativ som känns riktigt bra. Och som 290 kommuner borde kunna göra sin egen variant av. Varför uppfinna hjulet när det redan finns, typ?
Små företag har lättare att gå före i Klimatknuff Kalmar kommun sticker ut i det senaste nyhetsbrevet. De har tagit initiativ till det de kallar Klimatknuff, som vänder sig till små och medelstora företag och som innebär att företagen kan ansöka om 30 000 kronor som ett stöd för att införa någon klimatåtgärd. (Länktips, se nedan). Alla resor börjar med ett första steg och det är naturligtvis betydligt enklare för mindre företag att både se en lösning och att införa den. Och med ett lämpligt utformat stöd kommer man kanske igång. Om erfarenheterna från Klimatknuff-satsningen är positiva är det ju bara för andra kommuner att haka på! Man behöver inte hitta på egna upplägg. Om Kalmar klarar detta och det fungerar, borde minst femtio kommuner kunna göra något liknande.
Infrastruktur för en annan konsumtion Ett annat smart upplägg kommer också från Kalmar. (De måste ha anställt någon person med många idéer…). Det som kallas Hylde beskrivs också i nyhetsbrevet och på en egen hemsida. (Länktips, se nedan). Ska vi få detta med cirkulär ekonomi, förlängd livslängd och smartare konsumtion att fungera måste det finnas ”infrastruktur” på plats. Internet löser inte allt. Det är fortfarande det mänskliga mötet och det fysiska som skapar förtroende. Vi behöver platser och system som underlättar och förenklar för att skapa andra sammanhang än de som de dominerande konsumtionsaktörerna vill att vi besöker. Det är inte fler stora köpcentra med fokus på nyförsäljning som är kärnan i en smartare konsumtion, det är att underlätta andra slags konsumtionsmönster. Här har Kalmar hittat ett upplägg som verkligen borde kopieras av andra kommuner.
Gör det enkelt för olika målgrupper På hemsidan beskrivs konceptet. Öppet sex dagar i veckan, bemannat. Här finns en hylla att hyra och den som kan hyra kan vara garagestädaren, den kreativa testaren, skaparen, föreningshjälten, samlaren och butiksproffset. Både privatpersoner och företag kan hyra in sig, liksom föreningar. Den som har en idé, men är osäker på responsen på detta och som funderar på att dra igång en egen firma kan ju på detta sätt testa responsen.
Man måste inte ha företag…. I det här sammanhanget kan jag förresten passa på att tipsa om en faktureringsmodell som själv har använt i snart femton år. Convoy egenanställning är perfekt om man vill slippa all redovisning och bara plocka ut lön från sin verksamhet. (Länktips se nedan).
Heja Kalmar! Att ha en hylla på Hylde kostar 250 kronor per vecka plus provision. För den som vill testa ett nytt sätt att nå kunder låter detta som mycket intressant. Nästa gång jag är i Kalmar, vilket i och för sig kanske dröjer, ska jag ta en titt och se vilka personer, företag och föreningar som exponerar vilka produkter på plats.
Ni som följt mig genom åren vet att jag ägnat ett stort intresse för cirkulär ekonomi (CE) sedan minst 10 år. Och har kanske även snappat upp att jag är lite allergisk mot synen på CE som optimerad återvinning. Nu har IVL släppt en ny rapport från projektet Usereuse, där fokus är återbruk och vad som behöver göras för att få olika branscher att inkludera återbrukade produkter i sin affärsidé. (Länktips till rapporten, se nedan).
Är cirkulär ekonomi en del av den linjära ekonomin? Jag läser följande i den inledande sammanfattningen: ”Cirkulär ekonomi kan inte fungera vid sidan av linjära system. För att återanvändning ska kunna skala upp krävs en större omställning där politiska styrmedel, näringslivets initiativ och kommunala satsningar samverkar med konsumenternas förändrade beteenden. Frågan om återanvändning går nu från att ses som avfallsfråga till en form av konsumtion och produktion – men system, reglering och incitament släpar efter. ” Att ingen i projektgruppen reflekterade över det motsägelsefulla i denna text!? Att cirkulär ekonomi på något märkligt sätt skulle vara en del av den linjära ekonomin, eftersom den inte kan fungera utanför det linjära? Verkligen? Inser man inte det orimliga i det man skriver? Det cirkulära kan inte utvecklas inom ramen för det linjära. Jag fortsätter att läsa rapporten.
Vad är hönan och ägget för att nå en ny norm? I slutet av sammanfattningen drar man slutsatsen att ”Analysen visar att för att aktörer ska kunna skala upp återanvändning till norm behöver vi både minska nykonsumtion, stimulera återanvändning framför nyköp och samhällsplanera för återanvändning. ” Tror man att de lönsamhets- och vinstdrivna företagen som är stommen i den linjära logiken vill och kan byta spår? Jag får fortsätta läsa hela rapporten, inser jag. Vem ska gå före?
Inledning, PEST-metoden förklaras Rapporten beskriver de teknikområden man valt ut, vilka aktörer man bjudit in att medverka i arbetet och vilken analysmetod man använt. De produktområden man tittat på är textil, elektronik och möbler och inredning. Aktörer från olika segment av marknaden medverkade och som analysmetod har man använt. Den kallas PEST-metoden och innebär att man kartlägger politiska, ekonomiska, sociala och tekniska faktorer som kan utgöra hinder och möjligheter för att förverkliga mer återanvändning. Under resans gång har projektet adderat samverkan som en femte kategori.
För en verklig omställning krävs… På de följande sidorna (sid 14 till 18 i rapporten) listas förtjänstfullt och tydligt ett antal hinder och möjligheter enligt PEST-analysen. Aktörerna tycks vara klara över vad som behöver göras och vilka förändringar som skulle göra stor nytta för att öka återanvändningen av fungerande produkter. När det gäller samhällets ledarskap skriver man på sidan 20 insiktsfullt i rapporten följande: ”Omställningen från en linjär ekonomi till en mer cirkulär ekonomi går för långsamt, och övergången till en doughnut-ekonomi inom planetära och sociala gränser ligger ännu längre bort. För att driva en verklig omställning krävs ett systemtänkande, långsiktiga beslut och uppföljning, framförallt kommer det krävas politiskt mod för att ställa om i större skala.” Men man stannar vid det konstaterandet.
Vill företagen konkurrera med sig själva? På sidan 22 till 28 går rapporten igenom flera av de hinder de verksamma företagen ser för att kunna öka andelen återbrukade produkter. Det handlar om affärsmodeller, priskänslighet, att det är billigt att slänga, att lönekostnader för reparationer i Sverige är högre än lönekostnaderna i producentländerna och en mängd andra svårigheter. Överordnat drar jag reflektionen att det är svårt att få företagen att konkurrera med sig själva och egentligen vill de ju heller inte släppa in nya aktörer som ska ta marknadsandelar…. Det finns heller inget i texten om behovet av styrmedel på makronivå, där en icke-linjär moms skulle kunna vara en dellösning, liksom möjligheten att redovisa ekonomisk verksamhet på ett mer hållbart sätt. Så länge alla tror att det är en roddbåtstävling, där vi ska ro våra båtar i hamn, är det ingen som tänker tanken att förse båtarna med köl, mast och segel för att ta en liknelse.
Några sidor om sociala aspekter, dvs konsumentbeteende För konsumenterna behöver det bli enklare att göra återbruksval menar rapporten, Det nämns några spirande försök till nya platser för att underlätta för folk att lämna in och hitta det man söker. Det pekas på bekvämlighet och hur viktig tiden är för vissa konsumenter. Samtidigt slår man fast att normen är nytt och att begagnat betraktas som sämre och ibland ohygieniskt. Det finns ju också ett trovärdighetsproblem gällande sortiment när utbudet av återbruksprodukter ständigt varierar. Rapporten påpekar också att statens minskade stöd till konsumentverkets bidrag till konsumentorganisationer och public service bromsar utvecklingen.
Systemen är inte riggade för återanvändning När det handlar om tekniska förutsättningar pekar rapporten på vikten av bemannade platser för inlämning för att få hög kvalitet på varorna, men också svårigheten att transportskydda möbler och annat som ska tas om hand. Logistikföretag är inte beredda på flöden i båda riktningarna, allt är ju optimerat för de traditionella linjära flödena. En intressant detalj är att IKEA har ett reservdelslager i ReTuna i Eskilstuna för att underlätta på-platsen-reparationer. Avsnittet berör i en utförlig text svårigheten att på ÅVC:er prioritera återanvändning före återvinning. Systemet är inte designat för ett mer kvalitetsanpassat returflöde. Det finns också en oklarhet i rollfördelningen. Är det kommunen, företagen eller konsumenten som ska bekosta det arbete som behövs?
Man missar en generell hävstång Ett annat bekymmer är definitionen av avfall. Avfall får inte exporteras. Här borde, tycker jag, EU gå i bräschen och omdefiniera allt som resurs och istället särbehandla det avfall som verkligen inte ska hanteras i returströmmar. Texten nämner den snabba tekniska utvecklingen med AI och scanning, där produktpass kan bli ett hjälpmedel. Men, kan jag konstatera, man pekar inte på möjligheten att låta ansvaret för en produkt kvarstå hos tillverkaren eller säljaren. Dvs att i praktiken förbjuda försäljning för att låta konsumenten slippa bry sig om hur produkten ska hanteras när den inte längre har de funktioner den är tänkt att ha. Ett sådant grepp skulle bli en effektiv hävstång i arbetet och snabbt öka livslängden och skapa utrymme för helt nya affärsmodeller, där konsument och producent knyts närmare till varandra, eventuellt via en serviceminded mellanhand….
Samverkan och eldsjälar På sidan 39 – 40 berör man samverkansbehovet. Det är uppenbart att ska olika kompetenser och ansvarsområden kroka arm behöver det finnas samverkansformer och tillit mellan olika aktörer. Även inom kommuner behöver olika förvaltningar och avdelningar tala med varandra. Inte minst finns det en möjlighet att använda en del av den framväxande återbruksbranschen för arbetsträning och socialt integrerande arbete. Det är intressant att texten specifikt pekar på vikten av eldsjälar för att åstadkomma förändring. Vilket ju egentligen inte förvånar, eftersom en kommun ju är ålagd att bemöta varje invånare lika och använda samma rutiner som ”man alltid har gjort”. Strukturen utgår från kontinuitet, inte innovativ förnyelse.
Några motsättningar nämns På följande sidor sammanfattas de fyra kategorier man analyserat och de produktgrupper, material, som rapporten valt att studera. Man pekar på att den av EU beslutade rätten att reparera ännu så länge handlar om elektronik, och som kommer i svensk lagstiftning under 2026, också borde inkludera andra produktslag. Under målkonflikter-rubriken nämner man hur traditionell syn på tillväxt står i konflikt med målet om minskad resursanvändning. En annan målkonflikt kan vara att kommunens inkomster från minskade avfallsvolymer (taxor) står i motsats till kravet på kommuner att arbeta avfallsförebyggande. Man pekar faktiskt också på att lägre arbetsgivaravgift och lägre moms kan vara kontraproduktivt ur ett långsiktigt perspektiv för framväxten av en större begagnatnisch.
Minska takten av resursanvändningen På sidan 47 ff beskriver man så sina slutsatser. Det slås fast att det saknas reglering, incitament och infrastruktur för att återanvändning verkligen ska kunna bli norm och det saknas systematiska lösningar för att minska den totala konsumtionen. Här hade jag gärna sett ett förtydligande. Det som behöver minska är resursutnyttjandet, energianvändningen osv. Men om vi ser tjänster som konsumtion behöver inte ekonomin totalt sett behöva minska. Vi kan betala för just-in-time-tjänster, mobilitet, kunskap, hantverk, reparationer och andra tjänster som skapar sysselsättning, men också drar ner på takten av resursutnyttjandet.
Det behövs fungerande system och infrastruktur Sverige har också möjlighet att gå före och ge svenska företag konkurrensfördelar genom att vara tidigt ute, nämner man. Och: det krävs fungerande system och infrastruktur i betydligt större skala än idag. Det finns också tydliga synergier mellan sociala och miljömässiga värden. Det saknas mottagare och infrastruktur som klarar att ta emot och hantera återanvändbara material i tillräcklig omfattning. Reglering, stödsystem och incitament har inte följt med i utvecklingen. Det kommer de behöva göra inom kort för att kunna fullfölja EU:s direktiv och förordningar. Se till att nya incitament och förändringar av policy stöttar och inte stjälper det som redan fungerar.
Frizon och belöna föregångare Den fråga som blir hängande i luften, förutom att skapa en frizon för innovativa lösningar, som jag tror är nödvändigt, är varför de befintliga företagen frivilligt ska tappa marknadsandelar inom ramen för den linjära ekonomin i sin ambition att bli ”cirkulära”. Det blir bara halvhjärtat. Stödsystem och strukturer behöver utformas så att verklig förändring kan ske och att föregångare belönas, inte straffas. Det är riskabelt att gå före. Det är sällan nya produkter blir dominerande, det är de företag som använder föregångarnas misstag som klarar sig bäst.
”En ändring av EU-kommissionens avfallsdirektiv (2008/98/EG) skulle kunna leda till ett framtida producentansvar för skor.” Så står det på en sida från IVL som beskriver ett spännande projekt, som syftar till att minska avfallsmängderna från våra skor. (Mer info om projektet i länktipset nedan). Det handlar naturligtvis om att skapa ett fungerande och lönsamt system för att återbruka hela eller delar av alla miljoner skor som slängs.
Ingen ska sko sig på någon annans bekostnad Här gäller det naturligtvis att ha ordentligt på fötterna. Lärdomen från EU:s beslut att åstadkomma textilinsamling är ju att hela kedjan behöver fungera tekniskt, kvalitetsmässigt, bemanningsmässigt och affärsmässigt. Det finns ingen genväg, det finns ingen aktör som är beredd att bära kostnaden för det som måste göras annat än om det går att hitta en uppsida för den egna verksamheten.
Istället för avfall = resurs En pusselbit i detta menar jag handlar om definitionen av avfall. Avfall måste som utgångspunkt definieras som resurs. Allt ska vara en resurs. Spillbitar i IKEAs möbeltillverkning, som de länge försökt ta hand om, kunde inte exporteras eftersom dessa klassades som avfall och avfallsexport inte var tillåten. Det behövs nya klassningar, så att sådant som de facto inte kan användas eller som är farligt att sprida självklart ska tas om hand som det avfall det är. Men mycket restbitar, spill och överskott kan mycket väl bli resurser. Definitionen behöver ses över.
Producentansvar är ett steg i rätt riktning, men… Producentansvar är en annan del i det inledande citatet som är viktigt att fokusera på. Den som sätter en produkt på marknaden behöver fortsätta att vara ansvarig för den produkten. Producenten vet vilka ämnen, komponenter och annat som ingår och kan enklast bedöma hur retur, sortering, uppgradering, kvalitetsbedömning osv ska göras. Det logiska vore att vi fick EU att testa försäljningsförbud på 10 eller 100 produkter under 5 år för att se hur tillverkarna hittar nya affärsupplägg, nya parters som kan hyra ut, skapa abonnemang, tjänstifiera produkterna med tilläggstjänster osv. Självklart utan att ”låsa in” produkter i monopolliknande strukturer. Det behövs konkurrens på lika villkor och att priser hålls på rimliga nivåer när vissa fabrikat av produkter enbart tillhandahålls via abonnemang.
Bekvämligheten kan styra oss i rätt riktning Till viss del är vi redan där. Våra mobiler inkluderar för det mesta ett abonnemang. Musik och film konsumerar vi numera inte via CD- eller DVD-skivor utan laddar hem, tittar, lyssnar osv. För att det är bekvämt. Och den bekväma hållningen (som ju f.ö. Mattias Goldmann har med i sin bok som jag nämnde i en tidigare bloggtext) kan mycket väl locka konsumenter att undvika köp och hellre boka utifrån sitt egna behov. Takboxen för fjällresan kanske inte måste stå i garaget 49 veckor om året. Gräsklipparen behövs bara då och då och kanske t.o.m. kan komma inklusive klippning. Osv.
Tar hand om trasiga arbetskläder Ett annat intressant exempel på hur man kan ta vara på sådant som annars slängs är det projekt som Växtplats i Kalmar AB har startat. Vikab är ett socialt företag, ägt av Kalmar kommun, som sysselsätter 130 personer. Idén är att hjälpa människor som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. VD:n Sara Dahlin beskriver sitt projekt så här:
” Den 1 november 2024 startade vi med ”cirkulation av arbetskläder”. Syftet är att minska textilavfall och samtidigt skapa arbetstillfällen. Istället för att slänga trasiga arbetskläder tar vi emot dem, lagar och återanvänder dem. Det gör att kläderna får ett längre liv, och vi gör en konkret insats för miljön. Vi inför arbetet steg för steg i kommunens olika förvaltningar och bolag. På så sätt växer projektet i lagom takt och blir hållbart även på sikt. Kläder som inte går att laga återbrukas eller redesignas av våra medarbetare. En del säljs i vår pop-up-butik hos VIKAB. Under 2026 vill vi laga ännu fler arbetskläder – och samtidigt skapa fler arbetstillfällen. Det är cirkularitet när den fungerar som bäst!”
Skapa plats för det mänskliga Detta att kombinera lösningar som är bra för både kretsloppet, för människor och för att bromsa överproduktionen samtidigt som det skapar utrymme för nya idéer är viktigt. I denna AI-fokuserade värld, där AI-programmen är extremt snabba att strukturera och att sammanfatta det som redan finns blir det väldigt viktigt att skapa plats för det nya, det tidigare oprövade, det mänskligt sociala.
”Att vårda och använda byggnader i stället för att riva och bygga nytt handlar inte bara om att förändra invanda arbetssätt och konsumtionsmönster. Det handlar också om att förstå platsers betydelse för kontinuitet, gemenskap och motståndskraft i staden. ”
Jag läser de här raderna i en inbjudan till ett webbinarium som anordnas av CMB, som är ett kunskapsnav för samhällsbyggare knutet till Chalmers. På olika sätt vänder och vrider forskningen och även de som arbetar praktiskt med samhällsbyggnad på perspektiven i strävan efter det som kan kallas hållbart och som kan bromsa klimatpåverkan, minska resursslöseriet och skapa en mer långsiktig byggnation. Platsens betydelse var det jag fastnade för.
Varför trivs vi på en viss plats? Att platsen har stor betydelse för hur vi trivs, hur vi mår, vem vi umgås med och vad vi ägnar vår tid åt är ännu tydligare på landsbygden. Organisationen Hela Sverige Ska Leva deltog under 2-3 oktober på konferensen i Borås som handlade om Idéburet och socialt byggande och som samlade ett par hundra deltagare. Det blev väldigt tydligt under den konferensen att platsen vi väljer att bo och verka på är avgörande för livskvaliteten och för de processer som kan drivas. Otaliga exempel på initiativ presenterades under konferensen och som en röd tråd löpte just detta med platsens betydelse.
Civilsamhället behöver ta plats Där stod ett kommunalt fastighetsbolag och berättade om det boende för 70-plussare man just ställt i ordning i Fristad och där man månat om platsens kvaliteter. Där passerade otaliga projektexempel revy, både internationella och svenska, som på olika sätt tagit till vara platsens kvaliteter och skapat boende- och livsmiljöer som har förutsättningar att bli uppskattade under lång tid. Civilsamhällets roll i samhällsutvecklingen blev tydliggjord. Det är på sätt och vis både enklare och svårare för civilsamhället att kanalisera människors drömmar och få dem förverkligade. Enklare för att var och en kan komma till tals, svårare för att avvägningarna blir mer komplexa att göra.
Kvalitet istället för vinst Men om vi menar allvar med att människor ska kunna få chansen att bo och leva på ett sätt som tar tillvara vars och ens potential behöver vi bli bättre på att skapa utrymme för olikheter utan att för den skull göra avkall på de generella normer och principer som vi tycker ska rama in den byggda miljön. När Marknaden nu hoppas kunna få igenom fönsterlösa sovrum och andra försämringar av boendemiljön måste vi som vill något annat vara tydliga med att det är människan som måste vara måttstocken på vad som ska anses rätt och rimligt. Det ska inte vara plånboken eller vinstjakten som ska forma framtidens samhälle, det måste vara den upplevda kvaliteten och vars och ens förmåga att kunna förverkliga ett gott liv i en god miljö som måste vara vägledande och styrande.
Marknaden drar utvecklingen åt ett håll som inte gynnar helheten Nu har vi testat att låta marknaden styra byggande och boende under lång tid. Till och med allmännyttan har ålagts ett ”vinstkrav” i dessa ekonomismens tider. Resultatet är tydligt. Några av oss tjänar pengar på våra boendemiljöer, andra förlorar. Klyftorna växer och det blir allt svårare för unga personer och familjer att skaffa sig ett boende, något som också i sig bromsar befolkningsutvecklingen. Vi behöver ha tydligare och mer rättvisa spelregler för det som vi alla behöver: ett rimligt och gott gestaltat boende, gärna med flexibla lösningar för verksamheter och kombinationer av lokaler och boende. Det är inte bara konstnärer som behöver plats för sitt konsthantverk i anslutning till sitt boende.
Helhet istället för stuprör Städer och kommuner har alltid svårt att gå före i förändringsarbetet. Det är en del av det offentligas DNA att alltid göra som man alltid har gjort, det har med rättvisa och rättssäkerhet att göra. Det gör att förnyelse ofta behöver ramas in av projektmedel eller särskilt avsatta beslutsprocesser, där det framgår att det handlar om utvecklingsarbete. Och då är stuprörsorganisationen inte till hjälp, när helheten ska hanteras. Mobilitet, välfärdsinstitutioner, sjukvård, apotek, butiker, nöjen, platser att mötas på, folkbildning, intresseorganisationer och allt det andra som vi ägnar tid åt måste få hänga ihop med hur och var vi bor.
Någonstans behöver vi testa det nya Ännu viktigare blir detta när vi inte längre är lika rörliga eller har samma förmågor som när vi var unga. Samverkan mellan kommun och civilsamhälle behöver utvecklas och vi behöver hitta former för delaktighet och beslutsfattande som inte utgår från den ena sidans kontrollbehov eller budgetramar. Någonstans behöver det nya få testas och ta form, få sin finansiering och sin chans att utvecklas, samtidigt som det demokratiska perspektivet inte får tappas bort. Bottom-up måste möta top-down på ett klokt och genomtänkt sätt. Och vi behöver processer som inte enbart utgår från vinstjakt, avkastningskrav och Marknadens logik. Det privata ägandet är inte alltid det bästa slutmålet. Samhällsnyttan över tid behöver få ta plats och hitta utvecklingsspår. Särskilt som vi har gjort fel under lång tid och slösat resurser, saboterat klimatet, utrotat djur och växter och skapat onödigt stora klyftor i samhället.
Plötsligt skiner solen, mörkret skingras, och hoppet växer. Lite så känns det faktiskt efter att den 16 september ha tagit del av IVA:s seminarium i Luleå (via webben) om produktivitet, cirkularitet och industrins ambitioner på området. (Länk till IVA:s hemsida nedan). Jag ber redan här om ursäkt för att den här texten blir längre än vanligt, men innehållet är viktigt och jag vill inte korta ner i onödan. Att läsa den här sammanfattningen går fortare än tre timmar….
Äntligen! Med exempel på energieffektivisering, reman (som tydligen är branschordet för remanufactoring, återtillverkning), materialhantering, nya samarbetsformer och långsiktigt hållbara lösningar stod en rad svenska företag på scenen och berättade om hur långt de kommit i omställningen. För mig som bevakat de här frågorna i decennier kändes det som att kan vara dags för det klassiska utropet från Gert Fylking vid tillkännagivandet av pristagaren i litteratur: ”Äntligen!”
”Det måste gå” Det var en imponerande bredd på stora företag som tog plats och berättade om sina lösningar för att bibehålla konkurrenskraft, lönsamhet och samtidigt skapa förutsättningar för en hållbar utveckling. Självfallet finns det problem och möjliga fallgropar, men ingen kunde ta miste på hur seriöst företagen tagit sig an frågorna. Moderatorn Cecilia Warrol slog an tonen direkt i inledningen när hon sa att ”det måste gå”. Erik Boman från ABB fick inleda och presenterade två viktiga prognoser: Antalet elmotorer i världen kommer att fördubblas fram till 2040. Den globala ekonomin, den samlade BNP:n, beräknas att dubbleras under samma period. Redan idag står elmotorer för 45 procent av världens elanvändning. Erik Boman talade därför om vikten av energieffektivisering. Varje sparad kWh är viktig.
Tillgänglighetslager är en modell man testar ABB:s nya elmotorer har en verkningsgrad på 99,13 procent. (Att jämföra med förbränningsmotorernas cirka 40-procentiga verkningsgrad). För att förstå vilken skillnad det skulle kunna innebära att ersätta befintliga elmotorer med dagens bästa utförande gjorde ABB en studie av 1800 motorer i ett svenskt pappersbruk. Man såg snabbt att det fanns många äldre, fungerande men omoderna motorer i drift. Genom effektivisering skulle besparingen i industrin enbart kunna bli 4 TWh, vilket motsvarar elproduktionen från 900 vindkraftverk. Det riktigt innovativa från ABB är att man etablerat ett tillgångslager. (Se bild nedan). Erik Boman avslutade med att konstatera att det gäller att bli bättre, även på affärer.
ABB:s system för tillgångslager
Hållbara affärsmodeller Anders Berg från LTU tog vid och berättade om sin forskning. Han nämnde att mellan 25 och 30 procent av Sveriges totala energianvändning uppstår när elmotorer är i drift. Hans forskning fokuserar på det ”ekosystem” som finns runt elmotorernas värdekedja, med ett särskilt fokus på minimal påverkan på klimat och miljö samtidigt som lönsamheten ska vara rimlig. Det han ska ta fram är förslag på hinder, lösningar, modeller och rollfördelning kring de affärsmodeller som kan visa sig hållbara. Hur ska cirkulariteten bli lönsam? Hur säljer man verkningsgrad och livslängd? Arbetet har i princip bara kommit igång, men hans frågeställningar känns rimliga.
Samarbetsformer Ett avsnitt ägnades åt koppar, som beskrevs som en flaskhals. Det ingår 82 kg koppar i en typisk ABB-motor. Tillgången på koppar understiger efterfrågan, särskilt med tanke på hur antalet motorer beräknas att öka. Ur det perspektivet blir effektivitet ännu viktigare, men hur säljer man effektivitet? Ett delsvar från Anders Berg är att vi behöver omdefiniera lönsamhet. Jag noterar i mitt anteckningsblock att det låter som värdedelning och riskdelning och att tillsammans lösa problem. Erik Boman tillfogade att målbilden är viktig och moderatorn betonade hur avgörande livslängden kommer att vara. Anders Berg nämnde att det som främst begränsar utveckling är samarbetsformerna, inte tekniken. Vinnarna blir de som lyckas skapa lönsamhet ur effektivisering.
En bild ur Anders Bergs presentation (LTU)
Förmågor och kundnöjdhet Företagen måste utveckla och stärka ett antal förmågor, fortsatte Anders Berg. Det handlar om att gemensamt med kunderna, i hela värdekedjan, identifiera nya besparingar och dolda värden. Det handlar om att tillsammans generera skalbara värden och att organisera en långsiktig och tydlig strategi tillsammans med värdekedjans aktörer. Kundnöjdhet måste vara viktigare än kvartalsrapporter, nämnde Anders Berg genom att citera Edward Hult som skrivit något i Dagens Industri den 13 september.
Summering från Anders Berg Om vi tar ledningen är cirkularitet lönsam summerade Anders Berg och påpekade att koppartillgången och elektrifieringen är avgörande faktorer som tvingar fram mindre resursslöseri. Att spara energi och att bygga cirkulära lösningar är det snabbaste, billigaste och mest skalbara svaret på utmaningarna. Leverantörer och kunder behöver dela ansvar, data, risktagande och resultat. När kunderna ökar sin förståelse för dessa samband blir affärsmöjligheterna tydliga. Förmågorna som nämndes ovan behöver öka. De svenska och nordiska företagen har en position som kan utnyttjas för att förverkliga den cirkulära ekonomin.
EU är mycket importberoende Anders Kihl från Ragnsells tog vid. Han påminde oss om att hälften av klimatpåverkan har sitt ursprung i vårt användande av jungfruliga resurser, samtidigt som detta utgör 90 procent av hotet mot den biologiska mångfalden och hotet mot vattentillgången. Bara av dessa skäl behöver vi ställa om till mer cirkularitet för att återställa ett jämviktsläge för planeten. Idag är det enbart knappa 7 procent av råvaruanvändningen som är cirkulär. (Källa: CGR 2025). Han påminde oss också om hur mycket som på kort tid har förändrats i omvärlden. EU är mycket importberoende, inte minst när det gäller fosfor. Fler råvaror kommer att klassas som strategiska den närmaste tiden. Allt talar för att mer av cirkulära flöden kommer att bli nödvändiga. Samtidigt återvinns bara bråkdelar av de volymer som behövs.
Olika regelverk En dellösning är att designa bort sällsynta jordartsmetaller och att bygga produkter som utgår från modularitet och spårbarhet, dvs där produktionen släpper idén om linjär produktion för att generera sopor för att istället se allt som återbrukbart. Anders Kihl pekade också på att regelverken ser olika ut för jungfruliga material och för återvunna. Lagar och regler behöver jämnas ut så att villkoren för återproduktion, reman, blir tydligare och mer lika oavsett om en vara är jungfrulig eller återvunnen. Han pekade också på vikten av avgiftning, dvs att filtrera bort miljöskadliga ämnen innan material kommer in i produktion. Han nämnde även att billig rysk olja har skadat returplastindustrin. Jungfrulig olja är idag billigare än återcirkulerad plast. Och de planetära kostnaderna syns inte.
Fossilfritt stål och att ta vara på gruvavfall Så blev det dags för Jenny Greberg från LKAB. LKAB står för 80 procent av EU:s järnmalm. LKAB:s strategiska position kan inte överdrivas. Det man nu vill säkra upp är värdekedjan tillsammans med partners som Vattenfall och SSAB. Man arbetar på att ta fram järnsvamp, som gör det möjligt att etablera en fossilfri stålproduktion. Förutom detta siktar LKAB på att utvinna värdefullt material ur det som normalt ses som gruvavfall. Se nedanstående bild ur presentationen.
LKAB skapar mervärden
Wolframkarbid är centralt för Sandvik Näste talare var Mats Lundberg från Sandvik. Nu fick vi lära oss om hur Sandvik hittat ett smart sätt att återbruka delar de bergborrar man säljer över hela världen. Wolframkarbid är ett ämne som används i den aktiva delen av en bergborr. Wolfram klassas som ett konfliktmaterial och det innebär att det finns all anledning att säkerställa återproduktion av dessa bergborrspetsar. Mats Lundberg visade hur det nya system ser ut som är tänkt att fungera även i länder med relativ lågutbildad personal.
Mix av två bilder ur Sandviks presentation
Sandvik tänker globalt Mats Lundberg pekade också på behovet av att bättre och tydligare definiera vad som är avfall och vad som är resurs. Bergborrstiftet är en tydlig resurs för Sandvik, men kan av vissa lagstiftare ses som ett avfall. Kina sitter på den dominerande mängden tillgängligt jungfruligt wolfram, vilket innebar problem i somras, när Kina pausade leveranser i 45 dagar. I det perspektivet blir Sandviks lösning ännu mer intressant.
Reman var ordet för dagen Nästa talare var Ann-Sofie Wulfsberg från AB Volvo. Tyvärr uppstod ett tekniskt problem under hennes presentation, så jag fick inte hela hennes dragning, men några delar kan jag återge här. Remanufactoring, återtillverkning, är centralt för AB Volvo och definieras av Brittish Standard Institutions (BS 8887-2:2009) som att återföra en produkt till åtminstone sina ursprungliga prestanda med en garanti lika eller bättre än den som gällde för den nyligen tillverkade originalprodukten. Mer än 900 000 cirkulerade artiklar säljs per år av AB Volvo. Sitt reman-system beskrev Ann-Sofie Wulfsberg på detta sätt:
AB Volvo Reman-schema
Ett antal svårigheter Det är svårt för olika aktörer att förstå vad som menas med reman, hävdade Ann-Sofie Wulfsberg. Det ställer också stora krav på designen och det är även svårt att skapa bra affärsmodeller. Att det kan vara svårt för industrin visade Michael Lieder från Scaniaägaren Traton, som beskrev hur denna industrigrupp arbetar med att sy ihop fyra olika varumärken och industritraditioner till ett gemensamt plattformsbygge. Utöver Scania äger man MAN, Volkswagen Truck & Bus och ett amerikanskt bolag som jag missade namnet på. Fyra olika bolag ska hitta en gemensam framtid i det cirkulära och kunna nyttja samma delar både när det gäller hårdvara och mjukvara. Det är många steg för att få in returer in i mainstream-flödet. Men Scania hävdar att man lyckats. Bland annat ser man modularisering som en dellösning.
Allting heter något på re- En bild från AB Volvo-presentationen är också värd att lyfta, där man har förfinat förståelsen och innebörden av olika bedömningar och åtgärder i returflödet. Det som förr beskrevs som tre eller fyra olika varianter av återvinning har numera förfinats till ett tiotal steg, alla med olika processer. Den här bilden illustrerar att det cirkulära inte bara är en papperskonstruktion, utan att det nu faktiskt handlar om en konkret verklighet ute i industrin.
UR AB Volvos presentation
Tre kloka avslutningsord Ur paneldiskussionen plockar jag ett par uttalanden som är extra viktiga att lägga på minnet. Anders Kihl från Ragnsells betonade att ”om vi menar allvar måste vi betala mer”. Det kommer att bli dyrare. Samtidigt som resursbrister också driver innovationen så att vissa ämnen kan fasas ut, som kobolt. Mats Lundberg från Sandvik frågade retoriskt om det kommer att gå att sälja en icke hållbar produkt i en hållbar värld? Erik Boman från ABB påpekade att ingenjörer måste lära sig samverkan, eftersom det kommer bli helt avgörande för den industriella utvecklingen att vi samverkar.
Det finns inspirerande exempel ur byggbranschen som behöver spridas. Ett sådant är Alecta Fastigheters ”Vi på Hörnet”, ett renoveringsprojekt i centrala Göteborg, där man lyckats bygga om 10000 kvm kontorsytor på ett nytt sätt. Det var en presentation av projektet som CMB (se länk nedan) ordnat på Chalmers den 4 september och lokalen var fullsatt av intresserade arkitekter, inredare, projektledare och andra som tycktes lika imponerade som jag av resultatet.
Det gäller att utgå från bevarandet Att Alecta håller på med förvaltning av pensionspengar vet alla. Men att de också förvaltar fastigheter är kanske inte lika känt. Just deras relativt nya intåg i fastighetsbranschen har också bidragit till att projektet ”Vi på Hörnet” kunde bli så framgångsrikt. Man kunde starta mer förutsättningslöst och hade inte en massa traditionella lösningar med sig in i arbetet. Två kontorsfastigheter från 60-talet med stort upprustningsbehov skulle åtgärdas när projektet startade. Riva? Bygga om på traditionellt sätt? Hur ta sig an detta projekt? Om klimatambitionen hela tiden ska gå före?
Win-win-win…. nu finns inga motargument kvar Magnus Källgren och Nickie Excellie från Alecta Fastigheter presenterade projektet och bland det mest intressanta var att man fick ner CO-avtrycket för byggdelen med över 85 procent samtidigt som projektkostnaden blev 6 miljoner kronor, inräknat all mertid för möten, lägre än vid en traditionell ombyggnad. Enbart på inköp sparade man 16 miljoner kronor. Det vill säga det måste inte bli dyrare med återbruk. Det kan till och med löna sig på projektnivå. Inte nog med det. På intäktssidan har man dessutom lyckats höja hyrorna 30 procent, beroende på att lokalerna är attraktiva och lättare att hyra ut. ”Gammalt och fräscht” är det nya. Det innebär att argumentet att ”återbruk är nog bra, men det kostar för mycket” faller platt. Nu behöver resten av branschen lära sig av Alecta.
BÅT-modellen blir nog standard Den metod som presenterades kallas BÅT och den föregås av en hel del steg, där kvalitet sätts i fokus och där projektorganisationen, från projektledning till entreprenör och utförare, enas om en gemensam målbild. Man behövde också systematiskt identifiera olika produkter utifrån hur svårt eller lätt det kan vara att återbruka, respektive om produkten innebär en stor eller liten klimatpåverkan. BÅT-metoden kommer troligen att kunna bli standard för framtiden. Bevarande, Återbruk och Tillägg är de tre nivåer av åtgärder som man specificerar och definierar på ett tydligt sätt. Som någon i publiken konstaterade: äntligen får vi en tydlighet i vad som menas med återbruk. Och grundfrågan vid besiktning var naturligtvis vad kan vi bevara av material och lösningar i detta rum?
Lager på plats och storytelling En annan överraskande detalj var att man valde att lagra produkter och material på plats. Bland annat för att detta sparar tid och också gör det mer sannolikt att det nedtagna materialet faktiskt kommer till användning. Finns det på plats blir det enklare att välja, än att behöva åka någon annanstans för att leta efter ett dörrparti eller någon teknisk detalj. Detta och att man lade ner mycket tid på gemensamma träffar i projektet, på storytelling och förståelse i alla led vad projektet strävade efter var nyckelfunktioner för framgången. Återbruk har nu gått från att vara ett diffust begrepp till att bli verkstad. Och en grundparameter är inställningen, attityden, och förståelsen för vad som egentligen pågår.
Lagarna är inte skrivna för bevarande och återbruk Allt var säkert inte perfekt. Projektledarna nämnde att vissa lagrum ställde till det, där 60-tals-lösningar inte längre kunde accepteras. Det fanns också frågetecken kring garanti och vem som egentligen tar vilket ansvar för återbrukade system. Men på det hela taget är det stimulerande att ta del av denna typ av projekt som ju tydligt visar att det går.
Kunnandet tas till vara Utmaningen är naturligtvis att de företag som är vana att sälja nytt kommer motsätta sig storskaligt återbruk. Volymföretag som vant sig vid traditionella lösningar och vant sig vid enkla beställningar kommer att tappa marknadsandelar. Medan kunskapsföretag som har smarta lösningar och kunniga anställda kan vädra morgonluft. Mycket riktigt fanns det hantverkare, sades det på presentationen, som var tacksamma för att deras kunnande nu äntligen efterfrågades.
Tack CMB och Alecta Fastigheter för en fin presentation som gav lite hopp för framtiden.
Det är ekonomin som styr hur världen utvecklas. När olika intressen står mot varandra kan man konsekvent utgå ifrån att starka finansiella intressen oftast drar det längsta strået. Det är inte bara i USA som andra hänsyn än kortsiktig ekonomisk vinst får stå tillbaka. Under hela 1900-talet och med fortsättning in i vår tid har resurser, särskilt naturresurser, setts som exploaterbara hävstänger för ekonomin. Det gäller mineraler, oljan och andra fossila tillgångar, men också exempelvis skogen och fiskbestånden i världen. Trålning i Östersjön ses som något bra, även när ekosystemen riskerar att krackelera.
Kvalitet är viktigare än kvantitet Anders Wijkman skrev i somras en viktig DN-debatt-artikel (länk se nedan) som pekade på det bakvända i att vi fortfarande mäter ekonomin i något slags bruttosammanhang. Alla varor och tjänster slås ihop och kallas BNP. Oavsett om det som utförs handlar om att asfaltera grönytor eller att sälja och sprida PFAS-bemängda bekämpningsmedel mot skadedjur i vårt jordbruk. Vi behöver andra mätetal, skriver Anders Wijkman, där det blir möjligt att synliggöra kvalitet i stället för kvantitet och sociala faktorer ges ett utrymme för att mäta hur välståndet utvecklas över tid och på ett rättvist sätt. Idag halkar många länder efter och även i de rika länderna ökar klyftorna. Istället för ”trickle down” som Thatcher lanserade borde vi tala om ”trickle up”, skriver han. Detta eftersom det är de rikaste som gynnas av den ekonomiska utvecklingen.
Wellbeing economy for all Anders Wijkmans artikel har flera relevanta och intressanta hänvisningar till aktuell forskning och till internationella rörelser. Han nämner ”Wellbeing economy for all” som ett exempel på hur planetens och välbefinnande kan sättas i centrum som alternativ till dagens mainstream-ekonomi. Intressant är att organisationen har kopplingar till ett antal länder på högsta nivå. Det räcker inte att vara överens om målet, det behövs ju konkreta steg i verkligheten för att något ska hända. (Se länktips nedan). Det finns också forskare som ägnar en hel del tid åt att synliggöra och testa andra ekonomiska modeller. Ett inspirerande exempel är den forskning som bedrivs av Jennifer Hinton i Lund och som för enkelhets skull kan kallas ”lagomekonomi”.
Lagom är ett bra ord för en rimlig takt Det mest rimliga är ju att vi anpassar produktion, användning, ägande och återvinning av resurser till våra långsiktiga behov. Idag låter vi ”ekonomin” gynnas av att överproducera, överkonsumera och överbelasta planeten med det vi orsakar av skräp, inte minst plastfragment. BNP ökar när vi gör av med onödigt mycket energi, tar upp onödigt mycket råolja, producerar onödigt många produkter, köper onödigt många varor och slänger onödigt mycket på sophögen. Det måste gå att bygga en ekonomi som genererar en rimlig balans mellan behov och resurser på global nivå. Det teoretiska fundamentet för denna lagomekonomi är sådant som Jennifer Hinton och andra ägnar tid åt. För mig illustrerar detta med lagomekonomi kärnan i det som ”Cirkulär ekonomi” borde handla om. Inte att samla in mer och mer plast för att göra nya produkter av gammal plast. Det ska vi också göra, men ekonomin är det centrala i sammanhanget.
Vi kan inte fortsätta att sabotera för kommande generationer Nästa steg måste vara att vi skyndsamt breddar utbildningen på våra handelshögskolor och i ämnet ekonomi. Det duger inte längre att enbart utbilda i hur den gamla slöseri-ekonomin fungerar. Vi har begränsat med resurser, vi kan inte tillåta oss att sabotera miljön och människors livsvillkor för att gynna ett fåtal kapitalägare. Välfärden ska byggas genom att vi använder produktionsresurser och skatteinstumentet på ett klokt sätt. Inte genom att sabotera för kommande generationer. Hushållning är vad det handlar om. Spara den under miljoner år lagrade råoljan för kommande bruk, fasa ut förbränningen skyndsamt och skapa regelverk som ålägger industrier och producenter att ansvara för hela livscykeln kring det de producerar.
Företagen måste lära sig att bädda sängen Det är ungefär som när vi kräver att våra barn lär sig att bädda sängen, torka disken och städa upp efter sig, måste företagen ta hand om konsekvenserna av det de producerar. Vi kan inte låtsas att planeten är en gigantisk soptunna, där det är fritt fram att skräpa ner och förstöra livsmiljön för kommande liv. Akut handlar det om ämnen som PFAS och andra kemikalier, och på sikt måste vi säkerställa att allt som produceras kan ingå i kontinuerliga produktionscykler. Återbruk på riktigt. Där ekonomin tyglas så att den bygger en rättvis värld, där majoriteten människor får det bättre. Den egoism och girighet som präglar mainstream-ekonomin idag hör hemma i en annan tid och har inget med framtiden att göra.
Nyhetsbrevet OmEV handlar precis som man kan ana om elektriska vägfordon. De har under imponerande 15 års tid bevakat utvecklingen på området, skapat mängder av nyhetsbrev och poddar och hjälper företag, myndigheter och andra att orientera sig inom ett område som har många delfrågor och som berör den tekniska utvecklingen på ett väldigt centralt område, hur vi ska transportera oss på ett hållbart sätt när vi väl lyckats fasa ut fossila bränslen. I det senaste nyhetsbrevet sammanfattade de en rapport om den europeiska bilindustrins ställning och möjliga utveckling.
Hur ska industrierna resonera? Det är intressant att läsa att cirka 7 procent av EU:s BNP kan kopplas till fordonsindustrin och att det handlar om dryga 13 miljoner arbetstillfällen. Tyskland, Frankrike, Spanien och några till länder har ledande företag i denna bransch och de sliter naturligtvis med den ganska svåra frågan hur de på bästa sätt ska agera för att utan stora ekonomiska förluster klara av ett systemskifte. Hänger kunderna med? Hur agerar regeringarna och EU centralt? Vilka stödsystem finns, hur agerar kineserna och koreanerna? Och japanerna inte att förglömma. Hur ska varumärkena behålla sin attraktionskraft samtidigt som tillverkningen kanske måste flyttas till låglöneländer? Och vad innebär det nya hotet från Trump och hans tullar? Marknaden klarar troligen inte omställningen utan stöd.
Många frågetecken Frågorna är många. Och den rapport som återges pekar på ett antal av de svårigheter bilbranschen har att hantera på kort och längre sikt. Det tycks som att flera av tillverkarna har prioriterat premiumsegmentet och därmed lämnat fältet fritt för de mindre och billigare kinesiska bilar som kan komma att ta över en stor del av marknaden. BYD är ett sådant märke som idag tar allt större plats. Det finns också ett stort frågetecken kring utbyggnad av laddningsstrukturen. Gör verkligen länderna tillräckligt för att underlätta för bilägare att byta till eldrift? Det är ju en hönan-och-ägget-fråga detta med elbilar och laddinfrastruktur. Det går inte att motivera utbyggnad av infrastrukturen om det inte finns bilar och konsumenter som efterfrågar laddning. Och omvänt går det inte att sälja elbilar om det inte finns laddmöjligheter i närheten av bostaden. I sammanhanget är det intressant att notera att över 90 procent av nybilsförsäljningen i oljelandet Norge gäller bilar med eldrift.
Ett till ett kommer inte fungera Nu har jag inte läst rapporten, men det hade varit intressant om den också tog upp systemskiftet kring ägandet. Vi måste rimligen öka nyttjandet av varje fordon och då innebär det att det är mobilitet som ska efterfrågas och inte ägandet. Det kommer inte bli hållbart att ersätta fossilbilar med elbilar ett till ett. Vi behöver frigöra gatumark och parkeringsytor samtidigt som vi minskar resursanvändningen och lämnar det tillstånd bakom oss, där en vanlig bil står stilla ungefär 93 procent av tiden. Det är ett enormt resursslöseri som vi inte kommer ha råd med.
Ta täten med nya affärsupplägg Därför hade det varit intressant att höra om rapporten kring den europeiska fordonsindustrin väger in ett minskat fordonsantal och en högra nyttjandegrad per fordon samtidigt som man borde förbereda för helt nya affärsmodeller, där det inte är ägandet som står i centrum. Tvärtom kanske tillverkarna ska satsa på att behålla ägandet och ta ansvar för sina fordon, byta ut delar och hålla dem uppdaterade via fjärranalys av status etc. Med ett långsiktigt ansvarstagande för varje fordon skulle de europeiska tillverkarna kunna ta täten i en hållbar omställning. Gärna i samarbete med lokala företag som erbjuder tjänster (framkörning?) liksom med banker och försäkringsbolag osv. Det är en intressant variant av det som brukar kallas cirkulär ekonomi, när tillverkaren tar ett större ansvar och mobiliteten står i centrum snarare än ägandet.
Det gäller att passa på att skapa mervärden för konsumenterna.
