Artificiell intelligens, AI, är på tapeten. Chat GBT är den version av AI som flest tycks använda eller åtminstone tala om. Texter kan produceras av denna programvara på ett sätt som tycks likna vad människor skriver. Max Tegmark hävdade i ett Sommar i P1 att vi behöver lagstifta kring AI. Och på KTH håller Arnold Pears med honom. Jag lyssnade på Arnold Pears idag via ett webbinarium från KTH och troligen är det nödvändigt att sätta gränser för hur AI kan brukas och missbrukas. Åtminstone behöver vi föra en seriös diskussion om vilka problem och lösningar AI erbjuder, så att vi förstår teknikens dimensioner innan vi skapat nya och komplexa problem.
Vad är kunskap? AI fungerar som en självförstärkande plagiatmaskin, lär vi oss av Arnold Pears. Den hittar texter och använder sannolikhetskalkyler för att komma fram till vad som oftast används i ett visst textuellt sammanhang. För lärandet behövs ett engagemang, menar Pears, och pekar på ett av missförstånden med AI. Om jag förstår honom rätt menar Pears att AI kan spökskriva texter, men att eleven eller studenten inget lär sig och att det enda som händer är att eleven/studenten sparar tid. Förståelse eller kunskap är inte en enkel kvantitativ process som att dricka sig otörstig. Pears hoppas att kommande generationer fortsätter att vara nyfikna och vill investera sitt engagemang i att lära sig nya saker.
Ansvarstagandet är en viktig del AI är inte innovativ, menar Pears. Skapandet innehåller en del av våra egna erfarenheter. Och på det etiska området kommer det att behövas lagstiftning eftersom AI inte kan ta ansvar eller förstår skillnaden mellan vad som är bra eller mindre bra för samhället i stort. Just ansvarsfrågan menar Pears kommer att kräva att lagstiftning kommer på plats. Och min följdtanke blir ju då att åtminstone på EU-nivå kommer lagar att behöva formeras. Eftersom Kina, USA och Indien ligger i framkant av utvecklingen vore det lämpligt om alla länder kunde enas om några grundläggande regler.
Kina ligger före Kanske är det så att Kina redan har kommit så långt i användandet av ansiktsigenkänning och liknande att man inte vill reglera tekniken. Då blir det upp till EU att vara desto vassare i hur tekniken ska få användas. Gör vi inget lär ”Storebror-ser-dig”-samhället snart vara en verklighet.
Är en AI-maskin rolig? AI sätter fingret på vad vi egentligen menar med kunskap och förmåga. Är det en talande tablettmatningsmaskin vi får som sällskap på ålderdomshemmet, när personal blivit ”för dyr”? Är det virtuell kompis vi ska säga godmorgon till och föra samtal med? Hur roligt blir det? Kan en AI vara rolig? Eller är det vi som ska vara oroliga?
Fakta eller fiktion? En annan fråga är hur AI kan spela roll i frågan om den allmänna opinionens benägenhet att lyssna på (exempelvis) Lena Anderssons hotellportier eller 11000 klimatforskare när det gäller klimatfrågan. Ger AI de svar folk vill ha, snarare än att peka på de utmaningar vi står inför? Risken är att faktaförnekandet tar ny fart när AI sätter igång och plagierar ”fel” sanningar…
Allmännyttan i Helsingborg, Helsingborgshem, tar emot en strid ström av studiebesök i dessa dagar. Det som väcker stort intresse är det projekt som kallas Sällbo och som på flera sätt innebär ett innovativt sätt att ordna ett trivsamt och uppskattat boende för olika grupper. Inom ramen för en arbetsgrupp inom Gröna Seniorer Väst deltog jag i ett studiebesök häromdagen. Några av intrycken följer här.
Idégivare, eldsjäl och genomförare Dragana Curovic mötte oss vid entrén och gav oss en detaljerad och inlevelsefull skildring av hur projektet kunde sättas igång, utvecklas och genomföras. Ska den här typen av banbrytande projekt lyckas krävs det en eller flera eldsjälar, en lyhörd och modig styrelse och att det finns en förståelse för hur innovativa processer egentligen går till. Om allt ständigt ska genomföras enligt rutiner sker ingen utveckling, samtidigt är det nödvändigt att standardisera offentligt styrd verksamhet. Insikten av det offentliga behöver utvecklingsprojekt som bryter mönstret och testar det nya blir uppenbar när man ser hur Sällbo lyckats.
Något av det unika med Sällbo Det unika i Sällbo handlar om att man valde att kombinera behovet av bostäder för aktiva äldre – 70 plus – med behovet av bostäder för unga personer i åldern 18 -25. Hälften av de unga skulle dessutom utgöras av några av de ungdomar som kom som ensamkommande i flyktingvågen 2015. Att blanda generationer och bakgrunder på detta sättet visade sig vara ett lyckokast. Att det hus som togs i anspråk var ett nedlagt äldreboende bidrog också till framgången. Plus att man valde att tänka oortodoxt kring renovering, ombyggnad, möblering och iordningställande. Många möbler togs till vara istället för att köpas nya. Och hela renoveringen gjordes varsamt och ändå smakfullt. Man tillät det hela att få ta tid. Hellre bra än bråttom.
Testbädd för social hållbarhet Den sociala hållbarheten står i fokus. Det innebär att den heltidsanställda trygghetsvärden har som arbetsuppgift, inte att ordna aktiviteter eller bjuda in någon trubadur, utan att primärt föra en dialog med de boende, deras frågor och behov. I de 51 lägenheterna bor idag 60 personer, som alla har lite olika behov och önskemål. Gemensamma beslut tas också i plenum, där alla förväntas delta en gång i månaden. Informellt förväntas alla boende att delta i det gemensamma, det som alla har nytta av. Jag gissar att det bidrar till framgången att så mycket tid läggs på dialog med de boende, att de känner sig sedda och lyssnade på. Helsingborgshem ser själva Sällbo som en testbädd för social hållbarhet.
Neutrala mötesplatser och arbetsrum Varje våningsplan har ett dussintal lägenheter och där bor blandat äldre och yngre. På varje våningsplan finns dessutom ett gemensamt kök och en gemensam, mindre möteslokal. Totalt har huset 580 kvm neutrala gemensamhetsytor, vilket är mycket. Men det gör också att det finns gott om rum och plats för hobbyaktiviteter, Tv-spel, målning, symaskiner, pussel, gemensam matlagning och olika ställen att vara själv eller tillsammans med andra. Möjligheten att göra saker på lediga stunder har verkligen fått utrymme på Sällbo. Då gör det inte så mycket att varje lägenhet är mellan 36 och 49 kvm stor, när det finns så mycket övriga ytor. Hyrorna är mellan 4600 och 5800 (före den senaste höjningen).
Ensamheten är ett problem för många Att råda bot på ensamheten och att skapa en meningsfull och livaktig vardag för olika grupper – tillsammans – är några av de tankar som tycks ha väglett Sällbo-projektet. Och att inte väja för möjligheten i att blanda både olika ålderskategorier och kulturella bakgrunder. Intervjuerna med de sökande tycks också ha varit väldigt viktiga för att skapa en dynamik i gruppen av boende, där livserfarenheten också blir en tillgång. Att känna sig som en del av ett sammanhang är nog en mycket mänsklig känsla, som kan stärkas av projekt som Sällbo.
Det ska bli intressant att se vilka kommuner som vågar gå i samma riktning.
Det är fascinerande hur snabbt utvecklingen går på vissa områden och hur svårt det tycks vara att få utvecklingen gå åt rätt håll på andra. AI tycks utvecklas i en rasande takt och det finns hela tiden skribenter, forskare och andra som ömsom varnar för utvecklingen, ömsom ser fram emot vad som ska kunna hända. I NyTeknik skrev professor Olle Häggström nyligen och varnade för utvecklingen. (Se länk nedan). Han ser en risk i att AI utvecklas i en annan riktning än vad som står i överensstämmelse med ”människans värderingar”. Redan där kan man hejda sig och fundera. Vad menar vi med människans värderingar?
Vi upplever saker som en AI aldrig kan förstå Människan kan inte bortse från våra basala behov. Vi känner hunger, törst och sömnbehov för att ta tre exempel. Det kommer en AI-individ aldrig kunna relatera till. Likadant med andning, puls, beröring och de inre rytmerna, som hela tiden gör sig påminda för oss människor, men aldrig kan bli en del av AI-individens verklighet. För att inte tala om drömmar, på dagen och på natten. Eller att njuta av vacker musik.
Värderingar är inte enhetliga Spännvidden i värderingar är en annan aspekt. Diktatorer och demokrater har ju till exempel helt olika preferenser. Men även ur ett mer småskaligt perspektiv finns det stora skillnader. Vi har alla lite olika nivå på empati, medmänsklighet och osjälviskhet. Vi gynnar ibland andra människor hellre än oss själva. Ser bortom egennyttan i olika utsträckning, gynnar våra barn osv. Kan man tänka sig en AI som inte gynnar sig själv?
Är det 8 miljarder problem? Om vi tänker vidare att AI skulle börja fundera på vad eller vilka som skapar världens problem så kommer den snart fram till att det är 8 miljarder människor som är det största problemet. Det en intelligent AI då kan göra är att vilseleda människor med felaktig information så att vi t.ex. tar fatala beslut på fel underlag. Startar onödiga krig t.ex. Det AI då måste inse är att utan elektrisk ström kommer den själv inte kunna existera, varför det snabbt blir en fråga om att behålla rätt typ av mänsklig kompetens i världen för att kunna hålla igång elproduktion och distribution.
Werner Aspenström Här finns många uppslag för kommande TV-serier, filmer och böcker. Det revolutionära förhållningssättet i hela denna AI-hype blir kanske då att skala ner perspektiven och, så som Göran Greider påpekar i dagens ledare i ETC, att lågmält och försiktigt vända sig bort från det storskaliga och i stället bejaka det lilla, det fantastiska i naturens mångfald och avstå konsumismen. ”Sardinen vill att burken öppnas mot havet”, citerar Greider Werner Aspenström och undrar om det är något hoppfullt eller en förtvivlan i den raden. Själv tror jag att sardinen vill sluta cirkeln, hitta hem. Och att vi människor måste öppna upp för just detta, att hitta hem.
Träindustrin, och kanske speciellt möbelindustrin, är närvarande i Västra Götaland, framför allt i Dalsland och i Skaraborg. Innovatum har tillsammans med Fyrbodals kommunalförbund i ett antal event synliggjort möjligheterna som en relativt småskalig industri har när det gäller att knyta ihop design, råvaror, produktion och hållbarhet. Det finns hela tiden restprodukter, spill och överskott, som uppstår ur tillverkningen och där det blir ekonomiskt och resurssparande att skapa fler produkter ur material som annars hade gått till spillo. Den 23 mars var det återigen ett informativt webbinarium under rubriken ”Restprodukter av trä blir nya produkter”.
Det enkla kan vara det vackra Det finns hela tiden överskott och spill i träindustrin, inte minst från KL-trä, korslimmat trä, som har många tekniska kvaliteter. Under webbinariet visades många läckra bilder på designade produkter, som skapats ur spill. Från industrins sida är det viktigt att volymerna är tillräckligt stora och att det finns en jämnhet i kvaliteten hos ingående material. Det finns också en insikt om att produkterna måste kunna leva vidare i någon form när de inte längre ska användas på det sätt som designen förutsätter. Det mest avskräckande exemplet på en-gångs-återanvändning är ju s.k. konstgräsplaner, som läcker plast ut i sjöar och vattendrag. Med trä som utgångspunkt minskar risken för den sortens felaktiga produktspår.
NK:s skyltfönster Det visades många produktexempel och de bilder jag inkluderar här ger inte full rättvisa åt allt som visades, men att det finns restprodukter som kan bli nya, väl designade och väl fungerande produkter är klart.
Slitstarka golv Marc Hoogendijk och Sara Szyber visade också upp en imponerande rad med produkter, som de huvudsakligen format från överblivna KL-trästycken. Allt från köksinredning till slitstarka golv för butiker.
Digitala produktpass Ett del av webbinariet fick Fredrik Johansson från IDC hand om. Bland många intressanta delar nämnde han det pågående arbetet med digitala produktpass, något som EU troligen kommer att sjösätta i relativt snar framtid och där möbler ligger bra till för att inkluderas bland de första produktkategorierna. Här en slide om DPP.
Många inblandade Helhetsintrycket är att möbelbranschen anstränger sig att knyta ihop designers, tillverkare, övergripande aktörer och fånga helheten kring cirkulär tillverkning av möbler. En av bilderna som illustrerar komplexiteten plockar jag från Fredrik Johanssons presentation.
Vi behöver en ny redovisningsmodell och en ny moms Nästa steg måste bli att få EU att inse att det gamla linjära ekonomiska redovisningssystemet passar mycket dåligt in i en samverkansekonomi. I ett linjärt system skiftar ägandet i samband med fakturering. I samma ögonblick debiteras moms. Men detta linjära flöde, som ju slutar hos konsumenten och till sist på soptippen fungerar inte när produktens värde egentligen är kopplat till funktion och kanske till en tidsparameter, medan ansvaret för denna funktion ligger kvar hos leverantören. Vi behöver en cirkulär redovisningsmodell inklusive cirkulär moms, som inte ”tar slut” hos konsumenten.
Delegationen för Cirkulär Ekonomi har publicerat sin rapport för 2022. (Se länktips nedan). Den här gången känns rapporten lite grand som en omstart både till form och innehåll, vilket är naturligt med tanke på byte av ledamöter och tillhörighet till Naturvårdsverket istället för Tillväxtverket. Ny ordförande sedan ett halvår är Tomas Kåberger, Chalmers-professorn med lång erfarenhet inom energi och hållbarhet. De tio ledamöterna i delegationen representerar olika sektorer i samhället. Märkligt nog har ingen av dem ekonomi som ett specialområde. Fyra VD:ar ingår, med specifikt intresse för plast, avfall, CocaCola och Secondhand. Intrycket från tidigare består, att Delegationen fokuserar på optimerade och lönsamma material- och produktkretslopp inom olika sektorer. Det är inte systemskiftet från ägande till nyttjande som står i fokus. I alla fall inte ännu.
Kort om innehållet i årsrapporten Det som tilltalar i rapporten är att man fokuserar på väsentligheter och knyter an till EU:s planer på produktpass, föreslår ett samverkansprogram på nationell nivå, lägger fram en idé om Rot och Rut-avdrag för att stimulera cirkulära lösningar, presenterar ett möjligt Bonus-Malus-system för vissa branscher samt kopplar kravet på cirkuläritet till de stora investeringarna i Norrland. Skrivningarna är lite tydligare att det är det linjära som måste ersättas med det cirkulära och att staten behöver använda sina verktyg för att stimulera framväxten av cirkulära lösningar. Men ännu så länge går det inte att identifiera att Delegationen för Cirkulär Ekonomi arbetar för att föreslå de nödvändiga, kompletterande förändringar som skulle kunna förverkliga cirkulär ekonomi som ett reellt alternativ till den rådande linjära, omsättnings- och vinstfokuserade, ordningen.
Synliggör den nya ekonomins kvaliteter för att se konsekvenserna Ett akademiskt, brett sammansatt, råd skulle kunna bjuda in till seminarier med representanter för civilsamhälle, folkbildning, näringsliv och organisationer för att gemensamt hitta tyngdpunkter och begrepp i den cirkulära ekonomin. Exempelvis: Vad innebär det för företag, för upphandlande myndigheter och för privatpersoner att på ett antal definierade marknader gå från ägandeprincip till nyttjandeprincip? Hela ”…as-a-service”-tanken behöver utvecklas, inte bara för mobilitet, där ju bilbranschen redan (bokstavligen) är på väg. Hur ser de nya konkurrensförhållandena ut och vilka avväganden kommer konsumenterna/nyttjarna att göra när de ska boka sig för en tjänst? Vilka typer av säkerheter, vilken tillförlitlighet, punktlighet, vilka stödtjänster, försäkringar osv kommer att efterfrågas när kunden bokar det som tidigare köpts? Vilka nya tjänsteföretag, appar och andra stödfunktioner kommer att behövas?
Nya sätt att ta betalt för värde och mervärde Jag har tidigare listat en mängd andra konsekvenser när cirkulär ekonomi ska kunna ta plats och bli mer av mainstream. Kopplingar till moms, redovisning på företagsnivå och egentligen på all transaktionsnivå påverkas. När ska värden och mervärden som systemet åstadkommer synliggöras? När en tjänst innebär minskat resursutnyttjande – hur ska den upphandlande parten köpa in denna tjänst? Jag skrev om det intressanta exemplet med Essity i höstas, där de ska betalt för att kunden INTE får en kostnad för att tvätta lakan och INTE får en kostnad av att personal måste se till patienten och INTE behöver väcka patienten i onödan. Dessa ICKE-kostnader innebär en besparing som är värd något för sjukhuset och som blir samhällsekonomiskt värdefull, men hur ska värdet av detta handlas upp och bli momsbelagt? Vi måste ju finansiera skola och vägar även i det cirkulära samhället, så momsbefrielse är ingen framkomlig väg.
Vågar Delegationen ta täten? Den cirkulära ekonomin innebär – med ett populärt ord – ett paradigmskifte. Och det finns naturligtvis företag och andra verksamheter som ser att de kommer att ha svårt att ställa om sin produktion och sin affärsidé till detta nya. Men historiskt har vi ständigt hamnat i dessa lägen, där den äldre verksamheten har fått ge plats för en modernare. Frågan är hur snabbt Sverige som nation ska agera för att inte tappa konkurrensfördelar när vi går in i den energi- och resurssnåla, värdeskapande ekonomi som vi kan kalla cirkulär? Vågar Delegationen ta täten i detta arbete eller vem ska agera?
Länktips: Delegationen för Cirkulär Ekonomi, årsrapport för 2022: här
Länktips: Lite kort om Essity och deras innovativa sätt att minska behovet av inkontinensblöjor med hjälp av fuktsensorer: här
Jag ser enstaka program i serien Draknästet på SVT. Fem investerare bedömer om de ska satsa pengar i något av de start-up-företag som presenterar sig med en kort pitch. Nu har SVT också gjort några uppföljande program; hur gick det sedan? Ett av de senaste programmen beskrev ett företag som fortsätter att utvecklas och som bygger på idén att vissa produkter passar mycket bättre att hyra än att köpa. Företaget fick inte napp hos drakarna, men har lyckats ändå. Nyblivna föräldrar behöver barnvagn, bilstol och annat som snabbt behöver bytas ut eftersom barnen växer. Idén är i grunden bra.
Lite kul att se att en gammal tanke nu förverkligas Det känns lite kul att se att en idé jag hade för 6-7 år sedan förverkligas. (Se länk till min blogg nedan, där jag nämner just barnvagnar som exempel på produkter som inte behöver köpas.) Jag googlar och hittar åtminstone tre företag som erbjuder hyra av barnvagnar som alternativ till köp. Ett av dem presenteras i uppföljningen av Draknästet. Vill man något tillräckligt starkt, så går det att göra. Om kalkylen stämmer och övertygelsen finns.
Tillverkarna ser detta som en naturlig utveckling Det jag snappar upp ur TV-programmet är att tillverkarna står för lokalhyran och för ägandet av barnvagnarna. Det är smart och framåtsyftande. Det gör ju nämligen att tillverkarna inte vill underminera sin egen verksamhet genom låga kampanjpriser osv. Istället blir ju upplägget ett sätt att tjänstifiera produktförsäljningen, ungefär som Volvo och andra ser framtiden i att sälja mobilitet snarare än bilar. Frågan är när upphandling till största delen kommer att handla om nyttjande snarare än ägande.
Försäkringsbolagen sover Det som jag undrar är naturligtvis var försäkringsbolagen gömmer sig? Här en slumrande marknad att utveckla, så att alla parter kan gardera sig: Tillverkaren vill ha en viss säkerhet på att produkten behåller sitt värde, mellanhanden, uthyraren, behöver också försäkra sig om att den funktion de erbjuder också stämmer överens med vad användaren rimligen kan kräva. Alla kan göra misstag och vid uthyrning blir ansvarsförhållandet annorlunda än vid ägande, dvs mellanhanden får inte orsaka att något blir fel. Och användaren å sin sida måste ju också säkra upp att nyttjandet inte resulterar i oväntade kostnader om något skulle gå sönder pga ovarsamhet eller liknande. Här finns helt nya områden för försäkringsbolag att ta tag i så att alla parter garderar sig för otur, oskicklighet eller annan påverkan. Värdet av produkten ligger i att den fungerar just när den är tänkt att fungera, eller att det finns en ersättningsklausul som gör att en ersättningsprodukt kan finnas på plats inom x minuter, timmar eller dagar. Som enklast regleras i ett försäkringstillägg.
Den nya ekonomin bromsar in materialflöden osv När nyttjandet tar över ägandet blir det intressant att tillverka produkter med lång hållbarhet, med modulär uppbyggnad och med hög kvalitet. Då ökar också tiden då en produkt är i omlopp, dvs vi kan bromsa resursanvändningen på materialnivå, minska energianvändningen osv. Det som ökar är tiden för att hålla en produkt på ”nyskicksnivå”.
Och så uppstår nya jobb Detta kan å andra sidan öppna upp för instegsjobb på en arbetsmarknad, så att den som visar framfötterna och visar sig anställningsbar och visar att han eller hon vill ta ansvar, vill bidra och vill lära sig saker. Om vi ser till helheten så blir även nyttjandet, när det ersätter ägandet, en hävstång för socialt utvecklingsarbete och sysselsättning.
Hur som helst är detta roligt att följa och en del av den sociala cirkulära ekonomi som vi behöver forma.
Waves4Power heter ett Göteborgs-företag som under det närmaste året kommer att sätta pilotanläggningar med vågkraft i drift, där deras patenterade teknik används i operativ skala. Man för samtal med kunder i Indonesien, Sydafrika och flera andra länder, där deras innovativa lösning passar bäst. Vågkraft har testats förut, bland annat utanför Lysekil, men Waves4Power bygger på ett antal principer, som gör att deras lösning kan ha förutsättningar att lyckas. VD:n Jonas Kamf berättade om detta vid ett föredrag arrangerat av Ingenjörer för Miljön på Chalmers den 1 februari. (Länk till inspelningen av föredraget, se nedan).
Kort om tekniken Företagets lösning handlar om att fånga energiinnehållet i vågrörelser ute till havs. En cylinder, smart förankrad i flottörer och inte förankrad i havsbotten, har en kolv som rör sig upp och ner och producerar ett tryck som fångas upp av hydraulik. Trycket blir därmed jämnt över tid och driver generatorer som producerar el, som i sin tur förs över till land. En stor fördel är att systemets alla vitala delar är åtkomliga från ytan och inga dykare behöver arbeta under svåra förhållanden när något ska åtgärdas. Modulära lösningar gör service och underhåll så enkla som det går.
Flytande bojar, gärna nära vindkraftsparker Till år 2030 räknar man med att ha idriftsatt 10 000 bojar med en total produktion av 5 TWh el. Bojarna flyter vid vattenytan och klarar enligt beräkningarna stormar och hårt väder eftersom förankringen inte låser fast anläggningen vid havsbotten. Alla som har vana vid förtöjning av båtar vid hårt väder förstår vikten av detta. Bojarna läggs ut i kluster i genomtänkta inbördes placeringar för att fungera optimalt ur alla aspekter. Varje anläggning får dessutom signalgivare och positioneras så att sjöfarten och fritidsseglare på ett enkelt sätt kan undvika kollisioner. Extra intressant vore att placera systemen nära vindkraftsparker, så att försörjningskablar kan användas både för el från vind- och vågkraft. Vågorna finns kvar när det slutat att blåsa.
Alternativ: Snabb omställning av kolkraftverk En intressant delfunktion av det system man tagit fram handlar om att avsalta havsvatten och därefter producera vätgas. Vätgasen kan komma att ersätta kol i kraftverk och på så sätt göra det möjligt att behålla mycket av befintlig infrastruktur på land (elförsörjningen från kolkraftverk) samtidigt som förbränningen blir förnybar med vatten som restprodukt och möjligen salt som en biprodukt. Min gissning är att detta kan intressera många beslutsfattare ute i världen. Att det förnybara systemet gör att gamla installationer kan behållas. Det är dyrt att dra nya kablar och sätta upp nya transformatorstationer till ny produktionsteknik. Men om vätgasen direkt ersätter kolet kan många av systemkostnaderna sparas in.
Kostnaden är konkurrenskraftig Priset är alltid intressant när det gäller el. Waves4Power har insett detta och har satt som mål att plana ut vid en produktionskostnad av 3 cent (cirka 30 öre) per kWh. Där är man inte ännu, men i denna kostnad ska underhåll ingå, liksom nedmontering av anläggningen efter 25 års drift. Till skillnad från SMR-kärnkraft och annat som många hoppas på, finns här förutsättningar att avlägsna alla spår av en tidigare anläggning. Det blir inga betongsarkofager eller något farligt avfall att ta hand om i generationer.
Danmark var snabba på att utveckla vindkraft, nu Sveriges tur? Nu kommer Waves4Power att steg för steg anställa projektpersonal för att klara de beställningar som ligger i tidsplanen. Och det är lite extra roligt att det är i Göteborg man har sitt huvudkontor. Sverige missade ju vindkraften när Danmark tog täten. Nu kanske vi kan fånga upp vågkraften på ett industriellt klokt sätt och göra global nytta för klimatet och för industrin. Det är den typen av föregångsexempel vi behöver för att flytta fokus från de nostalgiska kärnkraftskramarnas blockeringar.
Länktips: Ingenjörer för Miljön 1 februari 2023, föredrag med Jonas Kamf från Waves4Power här
Science Park Borås har hittat sin modell för att mejsla fram användbara resultat. Man visar en väg, där processen, helhetstänket och konkreta steg i riktning mot en mer cirkulär och hållbar samhällsutveckling känns möjlig. Grattis får man säga! Nu är uppdraget att förvalta allt detta på ett sådant sätt att resultatet tas till vara, utvecklas och sprids till andra. På flera sätt har projektet ”Framtidens kvarter” landat i något som många behöver ta till sig och som kan leda till verklig förändring.
Riksbyggen och Bostäder i Borås står redo Till skillnad från många andra projekt har det här projektet involverat företag som till vardags arbetar med att tillhandahålla och förvalta bostäder och lokaler. Det var klokt att de kunnat delta i projektet så att både Bostäder i Borås och Riksbyggen förstår vilka roller de har i transformationen av området Västerbro i centrala Borås. Under drygt ett år har man processat fram cirkulära innovationer för att realisera Framtidens kvarter. Medverkan från Högskolan i Borås och drivkraften hos Science Park Borås har varit viktiga komponenter.
Fysiska realiteter I Västerbro står en byggnad idag direkt vid Viskan, med en halv miljon tegelstenar och på gångavstånd finns Borås Högskola och Science Park Borås. Dessa fysiska förutsättningar parat med erfarenheterna från det tidigare projektet om Framtidens konsumtion resulterade i att Framtidens kvarter kunde landa i flera smarta och användbara kunskapstrådar att spinna vidare på.
Presentation för 90 personer på plats och många på webben Den 17 januari var det projektredovisning i Borås och på ett föredömligt koncentrerat sätt fångades de viktigaste slutsatserna och erfarenheterna under ett tretimmarspass, där viktiga kunskapsbärare fick komma till tals. En liten nackdel var att flera av ppt-bilderna hade alldeles för liten text. Men budskapen gick ändå fram till största delen, där Peter Serrander och Sarah Norving från Science Park Borås på ett proffsigt sätt guidade oss cirka 90 personer på plats genom programmet för dagen. Temaledarna Agnes Nagy, Tobias Jansson och Johanna Stål medverkade också på ett tydligt och kommunikativt sätt. De har ju också varit med förr.
Vad var egentligen det nya? Det som stack ut var en tydlig känsla som förmedlades av företrädarna från Riksbyggen och Bostäder i Borås, en känsla av att det här ska bli roligt och viktigt att få genomföra. Det var någonting i hur Tommy Prissberg, Riksbyggen, och Mikael Hansson, Bostäder i Borås, valde att summera sina intryck som fastnade tydligast. De sa saker som att våga tänka utanför boxen, att få ner det tänkta till något konkret och att få ha varit med som det som har varit inspirerande. Jag noterade att de var samstämmiga i sin positiva attityd, så samstämmiga att jag inte vet som sa vad. Men så här lät det: ”Vi har hanterat både detaljer och helheten, fått fram många bra idéer och kan strukturera arbetet på nytt sätt. Det är ett måste idag att klimat och hållbarhet ligger i topp på agendan. Och det går att bidra på riktigt. Och så häftigt att vi kan tänka nytt kring hur teglet kan tas tillvara. Och att inse att det behövdes 1700 timmar för att få tid att tänka nytt i projektet….”
Tegel, betong och glas Innovationen kring teglet, som nämns här ovan, presenterades av Agnes Nagy från Högskolan i Borås. Man tänker sig att skapa byggelement i en prefab-process, där de nerplockade och återbrukade tegelstenarna klyvs och därefter fogas samman i väggelement, som kan utgöra en buffertresurs vid nästa bygge. Idén bör ha möjlighet att bilda mönster för återbruk av tegel, förutsatt att dessa nya prefab-element också går att återvinna. På den tekniska återbrukssidan fanns också idéer om porös betong, som skulle kunna leda bort vatten och om planglas som skulle kunna användas på ett klokt sätt.
Gränslösheten illustreras av ”lobbyn” Det som stack ut mest var ändå det gränslösa eller överlappande tänket kring både gestaltning och verksamhet i de nya husen. I brist på bättre ord kallar man en del ytor lobby, där mycket av gemensamma funktioner ska kunna få plats och där särskilda ansvariga personer ser till att funktionerna kring dessa ytor optimeras. (Lekfullt kallades dessa personer lobbyister, men den benämningen är väl redan upptagen….). Co-working-platser, vissa reparationer, mötesplatser, uthyrning och annat kan få plats i dessa gränslösa områden, som beroende på årstiden också kan inkludera uterummet. Man talar om ett showroom, bokningsresurser och viss förvaring – med upp till kanske 1000 personer på plats i kvarteret blir lobbyn en central plats där olika delfunktioner kan lösas, är tanken. Pop-up-butiker, säsongserbjudanden och viss uthyrning kan säkert få rum.
Den urbana byn med nära till funktioner och människor Mixen av verksamheter, boende och servicefunktioner sticker också ut. Kanske blir det en stor källare för förvaring av sådana varor som inte måste stå i kylskåp. Kanske hamnar en energi-backup på taket i form av vätgaslager. När ägandet blir mindre viktigt och nyttjande och tillgänglighet blir konkurrensmedel är kravet på snabbhet stor. Behöver man en borrmaskin NU, måste den finnas bokningsbar på några minuter för den som ska borra. Mycket av detta kommer kunna finnas i lobbyn. Dessutom har man tänkt sig en 800 kvm stor affärslokal, där sällanköpsvaror kan köpas och säljas enligt modell från liknande lokaler hos Re:store på Höga kusten. (Se länktips nedan).
Half inclusive passar kanske studenter En dellösning som kan intressera framför allt studenter är det som kallas ”Half inclusive”, där viss inredning ingår i den bostad man hyr. Allt för att slippa transportera standardprylar som ändå ”alla” använder. Man har också tankar på en vägg som är förberedd för modulär placering av hyllor, krokar och annat, bl.a. i syfte att spara plats. Det fanns också idéer om att utnyttja rummet smartare genom att låta skåp och lådor vara grundare. Ett avsnitt handlade också om att ventilera garderober och förvaringar. Kanske ser vi återkomsten av källare och våningsskafferier i kommande byggprojekt.
Behov och funktioner ska styra formen På ett sätt har det här projektet visat en väg framåt, där det är verksamheterna, de boende och de som jobbar i lokalerna som kan behöva vara beställare för hur lokaler och funktioner ska se ut. Jag får en association till Pirandellos klassiska pjäs ”Sex roller söker en författare”. Här handlar det om att ett antal nyttiga funktioner behöver hitta en gemensam form för drift, finansiering, ansvar och beslutsordning. Lyckas man vid Viskan i Borås finns en chans att fler vill ge sig in i ”Viskan-leken” och testa hur formerna kan underordnas behoven. Det ska bli intressant att följa.
Fortsätt att ha öppenhet för nya lösningar! Det man önskar är nu att Riksbyggen, Bostäder i Borås och andra som ska ta idéerna till förverkligande, inser att projektet behöver ha en fortsatt utvecklingsprocess, troligtvis under många år. Nya lösningar behöver utvecklas och testas, nya sätt att bo och samverka behöver sätta sig, rollerna klarna. Det ligger underförstått i upplägget ett ökat ansvar för verksamheter och boende i detta nya komplex, ett ansvar som kanske tas på lite olika sätt och på olika stort allvar beroende på hur engagerade eller förankrade individer och verksamheter känner sig. Något som i sin tur kan ha med inflytande, gestaltning och samspel att göra. Här finns stora möjligheter att forma något nytt, men också en risk att de traditionella förvaltarrollerna får ett alltför stort inflytande. Att utse projektet till en testbädd för förvaltningen av det byggda området rekommenderas!
Process – inte färdigdefinierat projekt En annan principiell tanke som inte får tappas bort är hur denna typ av projekt passar in i det offentligas finansieringsmodeller. Här var det VGR, Västra Götalandsregionen, som stod för projektfinansieringen. Två medskick till VGR och till andra organ som finansierar den här sortens verksamheter är för det första att det finns ett behov av öppna processer. Den som sökt pengar från det offentliga vet hur det brukar se ut. I ansökan ska anges hur många arbetslösa som ska få jobb tack vare projektet, hur många kvinnor och män som involveras och hur jämställdhet och jämlikhet adresseras, liksom förväntat utfall. Projektet ska redan i ansökningsfasen beskriva vad det ska komma fram till. Men det handlar i verkligheten ofta om processer, precis som i Framtidens kvarter. Att frågeställningar, idéer och perspektiv måste få chans att mogna fram i väl organiserade utvecklingssteg. Respekten för att processer sällan kan resultatbeskrivas i förväg måste finnas. Open end – tänket måste ges utrymme.
Inse att allt kan inte bli perfekt Det andra medskicket jag vill ge till VGR och andra som finansierar projekt är att det måste få finnas utrymme för misslyckanden på olika nivåer. Nu blev Framtidens kvarter ett mycket lyckat projekt (Science Park Borås talar om att skapa internationell lyskraft kring det man åstadkommit). Men det måste finnas en tillit i botten, en insikt om att alla uppslag kanske inte blir jättebra. Och att det finns lärdomar att dra även ur processer och projekt som inte gick i mål på det sätt man skissat. Det finns många skäl till att uppslag misslyckas, där olika särintressen, dålig tajming, personfrågor, yttre omständigheter och annat kan spela stor roll.
Ett medskick En annan följdtanke som jag får, eftersom jag arbetar med den frågan, är hur stödfunktionerna i den tänkta lobbyn också skulle kunna fånga upp de specifika behov som de äldre har. Kanske kan studenter i det färdigbyggda projektet också hjälpa ensamstående äldre med olika praktiska ting? I en annan bloggtext har jag pekat på att vi om tio år är tre gånger så många 80-åringar som idag. Hur ska denna grupp bo och leva på ett värdigt och funktionellt sätt? Finns här nya kopplingar och idéer att utveckla?
Några medskick till Den cirkulära ekonomin bottnar i synen på värde och värdebevarande i kontrast till den linjära ekonomins logik med vinstjakt till varje pris. Vilka värden kan byggas in i det kommande Västerbro-projektet? Och för vem? Ansvarsfrågor, samarbeten, delaktighet och andra ”mjuka” frågor behöver adresseras ytterligare för att forma det hållbara boendet i den cirkulära ekonomin. Kanske fångar Science Park Borås upp den bollen. Jag hoppas det.
Om 10 år är vi tre gånger så många 80-åringar som idag. Låt detta sjunka in. Hur ska samhället organiseras för att de sista åren för denna växande grupp blir rimligt bra? Vad är livskvalitet när man är gammal? Och vilka skillnader i livsvillkor är rimliga? Ska hälften av alla gamla missgynnas för att de har mindre möjlighet att betala vad det kostar att få ett gott liv?
Konkreta detaljer En avgörande faktor är boendet. I det konkreta kan det handla om att bostäderna är utformade för rollatorer, att spisen har timer, att det finns plats i duschrummet för en rollator, att trösklarna är lätta att passera osv. I det sociala kan det handla om att bryta ensamheten, att skapa nya rutiner för gemensamma aktiviteter, att möjliggöra odling i lådor i rullstolshöjd, att skapa gemenskap kring sådant som kan intressera olika grupper.
Vem bestämmer vad som byggs? Jag ingår i en grupp som undersöker just bostadsfrågan ur ett äldreperspektiv, samtidigt som vi håller i minnet att det finns andra behov inte minst hos studenter och ensamma vårdnadshavare som också behöver uppmärksammas. De bostäder som byggs är ofta en-familjsvillor, där det ingår ett outtalat krav på egen bil för att lösa vardagspusslet, eller staplade lägenheter i Serneke-skyskrapor där det blir omöjligt att släppa ut ett barn på egen hand – i alla fall under 10 år. Boendet som utgår från vad vi egentligen trivs med och behöver tycks hela tiden få stå tillbaka för andra typer av boenden.
Finansieringssvårigheter Det är intressant att notera att bankerna har så svårt att hantera annat än de traditionella boendeformerna. Kollektiv i olika former, parhus, flera lägenheter i samma huskropp (som är mycket vanligt på kontinenten) har bankerna svårt att hantera. En lagfart, ett lån, ett ansvar är vad de har mallar för att hantera. Samtidigt som det skulle vara samhällsnyttigt om vi tog vara på befintliga hus på ett smartare sätt, byggde om, byggde till och skapade nya former för bostäder, där äldre kan känna sig trygga eller där studenter kan ha råd att bo under några år. Kanske i olika konstellationer och med olika ansvarsgränser. Vad är det som är så svårt?
Kommuner kan behöva tänka nytt I arbetet med att kartlägga bostadsfrågan ur ett äldreperspektiv har jag snubblat över intressanta projekt, med massvis med kunskapslänkar, länkar till workshops, program, rapporter, handböcker osv. Inte minst finns det mycket för kommuner att lära av varandra. Hur man kan agera för att skapa utrymme för fler bostäder på smarta sätt. Detaljplaner hos kommunerna är ofta formulerade på ett sätt som bromsar snarare än möjliggör utveckling. Och mot bakgrund av att vi måste sikta mot ett energisparande boende är det rimligt att vi öppnar upp för en mängd olika former av ägande och nyttjande av bostäder, där ansvarsfördelningen kanske ser annorlunda ut än den gängse. Vi kommer antagligen också att få lära oss att bo, generellt sett, på lite mindre yta än förr.
Vad är det vi dras till? Det finns också väldigt mycket att lära av utlandet. I Danmark och i Nederländerna har man en helt annan tradition när det gäller boendet. I Sverige finns en trätradition; en stuga ser ut på en särskilt sätt. Samtidigt som det byggs Serneke-skrapor i våra städer. Motsägelsefullt, minst sagt. Eftersom det som lockar turister att besöka städer är något helt annat, där de mänskliga dimensionerna i bostäder, hus och närmiljö är påtaglig. Där barn och gamla kan trivas och känna trygghet.
Tiny house, husbåtar osv En annan rörelse som tycks växa är tiny-house-rörelsen, självbyggeri i liten skala och att bygga hus utan att egentligen veta hur man gör, men ta hjälp av andra i olika konstellationer för att lösa sitt boendebehov. Kanske kommer vi också få se ett ökat antal husbåtar de närmaste åren, i takt med att klimatfrågan konkretiseras i vattensjuka marker, översvämningar etc. Då kan man ju lika gärna flyta ovanpå… En annan resurs är vissa kommuners ödehus, som kan få nytt liv.
Jag ska återkomma vid tillfälle på den här bloggen om hur arbetet framskrider. Den som vill veta mer kan höra av sig.
I den här texten försöker jag sammanfatta det jag fångade upp av konferensens innehåll. Några kommentarer finns i en separat bloggtext, se länktips nedan.
Det känns som en återstart, när Tomas Kåberger nu är ordförande för Delegationen för Cirkulär Ekonomi. Kåberger har en forskares både öppna och kritiska blick på hur de olika expertgruppernas analysspår och förslag kan förverkligas och vilka konsekvenser förslagen kan få för hållbarhetsarbetet. Delegationens årskonferens den 12 december 2022 var en heldagskonferens som går att se i efterhand på webben. (Se länk nedan).
Jag har de senaste åren återkommande beskrivit Delegationens
arbete i några bloggposter och oftast varit ganska besviken över hur fokus hela
tiden har legat på storskalig återvinning, som om CE enbart skulle handla om
att optimera och effektivisera materialåtervinning. Desto mer befriande var
känslan denna gång, då det inte gjordes utrymme för de kommunala reningsverken
och deras synnerligen tveksamma idé att sprida avloppsslam på åkrarna för att
ta vara på fosfor i slammet, under skenet av att REVAQ-märkningen skulle vara
en garant för att avloppsslam skulle vara ofarligt ur hälsosynpunkt, vilket det
naturligtvis inte är. Och lika befriande att denna gång slippa lyssna till
återvinningskoncernernas förhoppningar om stora och ökande avfallsmängder,
vilket passar några aktörer med storskaliga lösningar, men som riskerar att
låsa in oss i onödigt stora materialflöden.
Visserligen fortsätter Delegationen att inkludera flera
olika perspektiv, där mineraltillgång, gruvbrytning och materialkvaliteter står
i fokus, men det fanns denna gång mer inspel om designprocessen, om
normförskjutning, om EU:s roll och inte minst om bilindustrins och
läkemedelsindustrins pågående förändringsarbete. Den här årskonferensen
innehöll flera viktiga kännetecken på att utvecklingen är på gång och går i den
cirkulära riktningen.
Per Storm inledde dragningarna från de olika expertgrupperna. Materialfrågan är komplicerad i synnerhet som vi idag använder avsevärt många fler metaller och grundämnen, liksom kombinationer och legeringar än förr. Försörjningskedjorna är komplexa och prognoserna är delvis motsägelsefulla. Vid högre klimatambitioner finns förväntningar på att efterfrågan på exempelvis aluminium kommer att öka. Man talar om innovationskritiska metaller, IKM, som kommer att efterfrågas i högre takt när en omfattande elektrifiering ska genomföras, mer förnybar energi ska produceras och en effektiv materialhantering ska införas. Gruppens förslag handlar om att se över lagstiftningen gällande avfall och transporter av avfall, att systematiskt kartera gruvavfall och annat avfall i jakt på metaller samt att mineraler och metaller i samhället karteras på ett systematiskt sätt. I närtid vill man också att Sverige tar en aktiv roll i EU:s arbete för metallstandarder och att en översyn görs på myndighetssidan. Man vill också se en materialdeklaration motsvarande energideklarationen på vissa produkter, man vill se ett förverkligande av den batteristrategi som tagits fram och en möjlig kvotplikt för IKM-metaller. På längre sikt vill man att det tillskjuts forskningsmedel för att på rätt sätt komma igång med meranvändning av deponerat material, materialåtervinning, samt att tillgodose satsningar på utbildningssidan.
Mats Lundin från expertgruppen för cirkulär produktion var näste talare. Han vill se ett kunskapslyft för omställningen till en mer hållbar/cirkulär produktion, där akademin också deltar. Han betonade att produktionskostnaderna behöver täcka in flera användningar av produkterna och att återföring av produkter ingår i produktionen. Det kommer att behövas incitament för återföring, t.ex. avdrag för återvunna material. Det saknas också leverantörskedjor för återvunnet material, där kvalitet på material blir viktigt.
Nästa person att tala var Heidi Hautajärvi Stenmark som sammanfattade tre olika delområden under rubriken bioekonomi: förpackningar, textil och träbyggnader. Det är viktigt att material cirkuleras länge. Mängden förpackningar har ökat på senare tid. Viktigt att ha rätt material och att optimera lösningar. Ur de punkter som listades kan nämnas att gruppen vill likställa återvunnet material med biobaserat material och att olika steg behöver tas för att förhindra suboptimering. Man vill gå över till styrmedel som gynnar biobaserad textil genom hela värdekedjan, man vill se omställningsstöd för de företag som en biobaserad och cirkulär affärsmodell och märkning och klassificering för återbrukade och återvunna biobaserade textilier. När det gäller träbyggnader ville gruppen uppmärksamma behovet av översyn av byggregler, samutnyttjande av lokaler och system för återbruk av material vid byggnation och ombyggnad.
Så var det dags för Upphandlingsperspektivet på cirkulär ekonomi. Karin Peedu från SKR talade först. Hon nämnde inledningsvis att det upphandlas för över 800 miljarder per år. Hon visade en översiktsbild som illustrerade hur det går att se på dessa frågor under flera huvudrubriker: Begränsa materialåtgången, minska mängden jungfruliga råvaror, förläng livslängden på produkter, maximera möjligheten för återanvändning av en produkt eller komponent, maximera möjligheten till återbruk och återvinning av material. Totalt fanns under dessa rubriker ett 30-tal delåtgärder som kan komma ifråga för den upphandlande myndigheten. Hon pekade också på svårigheten att t.ex. få klarlagt om plast är återvunnen eller inte. Det står liksom inte på den….
Sven-Olof Ryding fortsatte på upphandlingstemat. Han ifrågasatte floran av indexeringsmodeller och varnade för att det inte går att vänta på ”det perfekta systemet”. Han betonade istället att ISO 14025 som funnits en tid är utmärkt att använda, framför allt om det kompletteras med utökade LCA-analyser och information om klimatnyttan och cirkulära egenskaper och där tredjepartsgranskning kan vara en hjälp. Det som kan kallas cirkulärdeklarationer skulle bli ett allsidigt policy- och upphandlings-verktyg hävdar expertgruppen, eftersom det underlättar för upphandlande enheter att ställa relevanta krav.
Moderatorn Tomas Kåberger passade på att betona hur kraven på underleverantörer förändras när produkters reparerbarhet ska beskrivas och dokumenteras. Skillnaden för t.ex. bilbranschen blir att försäljningen av nya reservdelar troligen minskar när olika utbytessystem och reparationer av delar blir vanligare.
Nästa talare var Malin Leth från Håll Sverige Rent, som ordförande för expertgruppen för normskifte. Gruppens rapport heter Tro Hopp och Visioner. För att hålla ekonomin inom de planetära gränserna krävs ett normskifte. Normskiftet är något annat än gradvisa förändringar inom det rådande systemet. Hon beskrev hur tre faktorer påverkar en möjlig omställning. Dels en kombination av insatstyper, dels en emotionell anknytning och för det tredje att individer behöver kunna känna sig inkluderade och kunna identifiera sig i det som pågår om den linjära ekonomin ska kunna ersättas av en cirkulär. På olika nivåer behövs en förståelse för icke-tekniska hinder. Styrande och stöttande insatser behöver balanseras på ett klokt sätt. Hon talade om vikten av kollektiva minnen, om framtidshopp, om samspel och beteenden baserade på en känsla förankrad på ett djupare, mänskligt plan vilket kan leda till handling. Malin Leth betonade också att en mångfald av värderingar är önskvärda och att politiken bör ta ett större ansvar för utvecklingen.
Nästa talare var Kristina Haraldsson från LKAB. LKAB utvinner 80% av EU:s järnmalm. LKAB leder omställningen på tre områden, genom att arbeta för en världsstandard för gruvbrytning, genom arbetet med koldioxidfri järnsvamp med vätgasteknik samt genom att man vill utvinna strategiska mineral ur gruvavfall. Man har 4 miljarder ton mineraltillgångar och reserver där det finns brytbart järn, fosfor och sällsynta jordartsmetaller, där man bedömer efterfrågan som stor och ökande. För några av de sekundärprocesser som planeras har LKAB tänkt uppföra en industripark i Luleå hamn, som ska vara i drift 2027. Helt uppenbart ser LKAB en lönsamhet i utvinning ur det som idag klassats som gruvavfall. Och i konsekvens med resonemanget vill man se en översyn av lagstiftningen kring deponiavfall.
Nästa talare var Sara Renström, som representerade expertgruppen för cirkulära designprinciper. Det viktigaste är att produktdesign reducerar behovet av materiella resurser, att produkter kan vara i bruk under en längre tid, att designen minimerar avfall, svinn och föroreningar samt att designen bidrar till att resurser kan återföras på ett säkert sätt till biosfären. Expertgruppen har hållit på i tre år och fokuserade det senaste året på minskningar av resursflöden. Den cirkulära designen kan påverka vad som produceras, hur det produceras och används och hur mycket som produceras. Ur detta följer att designen ska underlätta för företag och konsumenter att klara sig med mindre, att återanvända redan befintliga produkter och att underhålla och reparera. Att minska resursflöden ska vara möjligt, utbrett och attraktivt. Särskilt intressant är att produktdesignen kombineras med cirkulära affärsmodeller. Idag är det dyrt för en aktör att gå före och ensam agera annorlunda än sina konkurrenter. Det krävs standards och regelverk, som också kommer att behöva utredas konsekvenserna av. Bland expertgruppens förslag finns skattelättnader för reparationer. ( Här har den nya regeringen valt en motsatt strategi när man höjde momsen på reparationer, min anm.) Man nämner också behovet av utbildning inom underhåll och reparationer, liksom att det saknas verkstäder för reparationer.
Nästa talare var Malin Rosqvist från det strategiska innovationsprogrammet PiiA, som är en förkortning av Process Industrial IT and Automation. PiiA är ett av fyra strategiska innovationsprogram som står bakom projektet ”Trace 4 Value”, som handlar om spårbarhet, ofta i betydelsen digital spårbarhet. Inom ramen för Trace 4 Value genomförs flera olika projekt utifrån olika branschers behov av spårbarhet. Informationsdelningsprojektet handlar bl.a. om produkters status och slitage. Projektet för näringsämnen handlar bl.a. om att ta tillvara näring ur organiskt avfall. Projektet TrusTrace handlar om textilier och spårbarhet. Etc. I Piia pågår 300 olika projekt och en erfarenhet man har gjort är att det är svårt att i förväg veta vad ett projekt ska leda till, vilket leder till ändringsbegäran. En annan erfarenhet är att det är viktigt att ha rätt aktörer till rätt projekt. Malin Rosqvist nämner också kontakterna med projekt som Propare och Sirpass. Propare står för Product Passport Resolver och vill sätta en global standard för produktpass. ( I Sverige är det GS1 Sweden som ansvarar för Propare. Intrycket är att spårbarhetstemat får ett tydligt genomslag inom ett par år så att både företag och konsumenter får ett ytterligare hjälpmedel i vardagen. Vi har ju vant oss vid EAN-koder, streck-koder, när vi självscannar produkter i affären. Produktpassen och andra liknande stödsystem ger oss ännu bättre möjlighet att förstå vilken produkt vi har att göra med, min anm). Malin Rosqvist nämner också att det kommer att krävas att vi vill köpa begagnat om det cirkulära upplägget ska få fullt genomslag och då är tillit en viktig komponent i hela värdekedjan.
Nästa talare var Johanna Farelius från Naturvårdsverket, som berättade om vad som är på gång inom EU. Det närmaste halvåret har Sverige ordföranderollen i ministerrådet, vilket innebär att Sverige primärt ska se till att förhandlingarna går i lås. Det blir mindre utrymme för Sverige att driva egna ståndpunkter. Ungefär 2000 möten ska organiseras under 6 månader. Det som ligger nära till beslut är EU:s förordning om ekodesign (ESPR), där krav på miljömärkning och digitala produktpass ingår. Övrigt som är på gång inom EU är en batteriförordning och en ”trippel-COP” som handlar om plastavfall, organiskt material och farliga ämnen. Johanna Farelius räknade också upp ett antal andra direktiv som kommer under 2023. Bl.a. om förpackningar, avfallstransportförordningen, om hållbar användning av växtskyddsmedel, textilstrategin, direktivet om uttjänta fordon, förordningen om oavsiktliga utsläpp av mikroplast, bioplaststrategin och avfallsdirektivet.
Nästa talare var Susanna Winblad från Region Skåne. Regioner är stora arbetsgivare och har en viktig roll både som egen beställare och som stödjare av det lokala näringslivet, exempelvis genom att få branscher att tala med varandra. En intressant detalj var att Susanna Winblad nämnde svårigheten att fasa ut befintliga utbildningar. Det finns ju utbildningar som blir irrelevanta imorgon, samtidigt som ny kompetensutveckling behövs på andra områden. ( Vem som ska ta den diskussionen är lite oklart, min anm). Livsmedelssektorn är viktig i Skåne och Regionen vill gärna koppla ihop markägare, processindustri och andra aktörer för att åstadkomma cirkulära system. Men det gäller att vara relevanta och ta ett steg i taget.
Nästa talare var Nina Wolf från Göteborg Stad. Göteborg har en beslutad cirkulär strategi. Kommunen vill vara och är en cirkulär föregångare nationellt och internationellt. Man har satt mål för både kommunen som verksamhet och kommunen som samhälle. Ett ord som återkommer är ”omställningsdialog”, hur kan arbetet genomföras tillsammans och hur kan sambandet mellan mål och handling stärkas? Genom nya initiativ som symbioskatalysatorn har flera nya koncept tagit form. Samverkan mellan kommuner har också utvecklats och nätverket av engagerade kommuner behöver nu en koordinatorresurs. Det Nina Wolf beskriver av nätverksarbetet mellan kommunerna tyder på att man insett och utvecklar fördelarna med att dela information, erfarenheter och goda exempel.
Näste talare var Peter Stigson, som representerar expertgruppen med ett systemperspektiv på frågan om CE. Det behövs systemförståelse när CE ska integreras i det politiska ramverket. Peter Stigson tog upp ett antal delfrågor som har betydelse när CE ska utvecklas. Det handlar om effekter på andra system, där det kan handla om resurser för återanvändning, giftfrihet, ekosystempåverkan eller nya metoder för systemanalyser. Andra förändringar på systemnivå är av lite ”mjukare” karaktär som språkbruk, trygghet och vägledning eller att konsument snarare bör kallas användare. Det handlar även om statistikinsamling och rapportering, oväntade rekyleffekter, nomenklaturfrågor osv. (Ägandefrågor, rollfördelning och liknande ekonomirelaterade frågor togs inte alls upp, se separat kommentar i annan bloggtext, min anm).
Näste talare var Anders Kärrberg från Volvo Personvagnar. Volvo Personvagnar lyfter fram tre frågor som avgörande för framgång: Klimatåtgärder, Cirkulär Ekonomi och Ansvarsfullt företagande. Anders Kärrberg illustrerar detta med en bild från Ellen MacArthur Foundation, som visar att klimatpåverkan idag till 55 procent sker genom energianvändningen och till 45 procent genom vår produktion och konsumtion av varor och mat. Volvo siktar på att komma igång med spårbarhet 2023 och digitala produktpass 2026. EU:s rapporteringsdirektiv CSRD ska införas 2024 och blir lika viktig som den finansiella rapporteringen. CSRD handlar för Volvos del om 85 olika specifika kravrubriker som ska uppfyllas. Cirkulär ekonomi är nödvändig och fundamental för att lösa klimatutmaningen, för att hantera den ohållbara konsumtionstrenden och för att säkerställa material till elektrifieringen. Det är lönsamt, det ger konkurrensfördelar, det ger handlingsfrihet för framtiden och det ligger i linje med de lagkrav som kommer. Per 2040 ska Volvo Personvagnar använda färre resurser än idag, man ska ha designat bort avfall och föroreningar och man ska skapa tillväxt utöver bilförsäljning. Att en bil är komplex kunde vi ana. Anders Kärrberg visade att det ingår cirka 5000 delar i traditionell bil och 3000 delar i en elbil (BEV). En tabell som Anders Kärrberg visade gav en bild av hur mycket material som åtgår för att utvinna ett ton av en viss råvara. För ett ton plast åtgår tio ton, för ett ton stål sexton ton, för aluminium 36 ton, för koppar 338 ton, för elektronik 593 ton och för kobolt 1500 ton. Han nämnde också att för en volvobil som produceras genereras 500 kg avfall. Och räknar man inklusive alla led så omsätter en två-tons volvobil 88 ton material. För nya bilar år 2025 siktar man på att 25 procent av ingående plast ska vara återvunnen eller biobaserad, att 40 procent av ingående aluminium ska vara återvunnen och 25 procent av stålet likaså. Ett led i Volvo Personvagnars omställning är att erbjuda Volvo On Demand, ett abonnemang, framför allt för städernas befolkning. Eller som Anders Kärrberg uttryckte det: Det går inte att fortsätta att pumpa in fler bilar i städerna. Varje Volvo On Demand-bil ersätter 9 ”vanliga” Volvo-bilar. Nyttiga sidoeffekter för kunderna är att 30 procent av dem går och cyklar mer och 82 procent fortsätter att använda eller ökar sin användning av kollektivtransporter. Det är uppenbart att Volvo Personvagnar tänker göra vad de kan för att delta i och påverka omställningen till en cirkulär ekonomi.
Näste talare var Sebastian Holmström från Inrego, ett av sju företag som ingår i expertgruppen för återbruk. Sebastian Holmström betonade naturligtvis att reparationer och återproduktion blir viktigt i den cirkulära ekonomin. Man räknar med att det ger 30 000 nya arbetstillfällen i EU bara inom elektronik. Sebastian Holmström kritiserade också den nya regeringens förslag att höja momsen på vissa reparationer från den 1 april 2023. Expertgruppen förslag handlar om att utöka RUT så att fler produkter har förutsättningar att få en längre livslängd. Andra förslag handlar om produktcertifiering, att använda offentlig upphandling till att stärka återbruket samt att mäta och följa upp statistik på nationell nivå.
Nästa talare var Monika Bellgran från KTH, som talade om vikten av cirkulära investeringar. Hur ska system och processer bli cirkulära? Hon betonade vikten av kravspecifikationer samt att utveckla modeller och använda dem samtidigt i utvecklingsprocesser.
Näste talare var Mikael Bohman från Astra Zeneca. Astra Zeneca arbetar enligt ett grön-design-koncept och har 200 pågående utvecklingsprojekt, där detta används. Med grön design vill man minska resursbehovet, bidra till omställningen och förverkliga företagets hållbarhetsmål. Man siktar på att implementera CE och öka medvetenheten om hållbarhetsfrågor generellt. I praktiken handlar det om 30 kontrollfrågor inom olika kategorier som en standardiserad checklista som stimulerar anställa att tänka i systemperspektiv. Processen stimulerar också en ansvarstagande företagskultur.
Sista talare var Susan Runsten från Business Region Göteborg, som leder ett initiativ inom cirkulärt byggande. Det började i maj 2022 med 45 fastighetsägare som gick med i Handslaget, det nätverk BRG startat och sedan augusti är det nu 100 aktörer med. Handslaget ska stimulera etableringen av en återbruksmarknad. Totalt sett finns det 20000 aktörer i Göteborgsregionen som har en koppling bygg- och fastighetssektorn. Av dessa hade förut 36 stycken någon form av återbruksverksamhet. Det värdeskapande nätverk man skissar på inkluderar logistik, beställning, materialinventering, demontering, lagerhållning, återförsäljning, rekonditionering och cirkulär design, samtliga med tillhörande yrkeskategorier och utförande verksamheter. De aktörer som skrivit på Handslaget förbinder sig att arbeta för ett ökat återbruk, sätta mål för den egna verksamheten, ställa krav på återbruk i upphandlingar m.m. Målet är att ha etablerat en storskalig återbruksmarknad för den lokala bygg- och fastighetssektorn 2025.
Tomas Kåberger avrundade dagen med att efterlysa fler goda exempel, som kan spridas. Han uppmanade alla att våga tänka nytt och att inte missa det nya i det som kan uppfattas som självklart. Han betonade också kompetensfrågan, särskilt vid komplexa system.