Category Archives: Kunskap och hot

Skolan, utbildning, kunskap, men även hoten – okunskapen m.m.

En ny rapport om plaståtervinning

Posted on by
1

Plast har blivit en naturlig del av vår tillvaro, trots att den är allt annat än ett naturligt material. Då och då brukar jag återkomma i bloggen till det bekymmer det utgör att vi saboterar det naturliga kretsloppet med främmande ämnen, vissa av dem kan ju dessutom inte brytas ned. PFAS-ämnena är ju ofta nämnda i sammanhanget. Nu har IVL kommit med en ny rapport om hur mycket av den svenska plasten som återvinns. Det är tyvärr bara storleksordningen 10 procent som återvinns. Mycket bränns upp och en hel del plast hamnar tyvärr i våra vattendrag och därmed i djur och fiskar…

Finns det för många varianter?
Det är uppenbart att efterfrågan på återvunnen plast behöver öka. Men då måste också dokumentationen bli tydligare, så att en tillverkare vet vad det är som levereras. Den kemiska sammansättningen är ju komplex. Alla som minns de tidiga plastprodukter som sattes på marknaden kan förstå hur förfining och förbättring har skett de senaste 75 åren. Mjuka, transparenta, sega, hårda och tunna plaster ─ alla varianter finns. Och kanske även behövs, men mångfalden komplicerar återvinningen. Röd plast som finns i flera ketchupflaskor är tydligen mycket olämplig för återvinning, för att ta ett exempel.

Rapporten pekar på vad som behöver åtgärdas
Rapporten från IVL pekar på ett antal faktorer som behöver uppmärksammas om vi vill se mer återvunnen plast.
1. Sorteringen är dålig och plast som skulle kunna återvinnas bränns istället.
2. Designen är ogenomtänkt och utgår inte från behovet av ett ”second life”.
3. Tillgång och efterfrågan går i otakt, framför allt på en global marknad. Det hänger säkerligen också ihop med hur noga plasten är dokumenterad.
4. Osäkerheter, ingen vet med säkerhet vad plasten innehåller och då väljer man att hellre förbränna än att chansa och återanvända.

Marknaden klarar tydligen inte detta
Jag skulle vilja lägga till att det troligen finns fel prisskillnad på jungfrulig och återvunnen plast. I en marknadsekonomi styr inköpspriset och kvalitetsval. Tillverkaren vill ha billigast möjliga pris för en viss produkt och volym, gärna med leveranssäkerhet. Återvinningsflödena är på så sätt lite mer oprecisa och spelar säkert in när tillverkare ska bestämma sig för vilken plast som ska ingå.

Något slags pantsystem för tillverkare?
Jag ska tillägga att jag ännu inte har läst hela IVL-rapporten, men det finns en länk här nedan för den som vill borra lite djupare i analysen. En tanke som slår mig, oavsett vad rapporten skriver, är att vi behöver använda något ekonomiskt styrmedel för att tydligare stimulera till återvinning. Kanske ska tillverkare av plastförpackningar ingå i ett certifierat pantsystem, där de tjänar på att öka användningen av returplast? Dvs att det är industrin som måste gå i bräschen, inte konsumenten.

Viktigt att stötta alternativ till plast
Sedan kan jag passa på att tipsa om ett väldigt bra alternativ till ”gladpack”, den plast som man använder till färskvaror osv. De görs av bivax och en länk till ett försäljningsställe finns här nedan. De fungerar utmärkt om och om igen och gör rent med lite ljummet vatten. När plasten svämmar över är det viktigt att vi stöttar alternativen.

Länktips: IVL-rapporten: https://www.naturvardsverket.se/publikationer/7100/978-91-620-7191-2/

Länktips: Bivaxdukar som alternativ till ”gladpack”: https://gotlandoriginals.se/?srsltid=AfmBOoqtXXl9V-pAXniK8qG6m1wEzXOu4FRY7TrbX-rhnJfkw2aA-F05

Måste man vara frisk för att anlita sjukvården?

Posted on by
2

Marknaden påstås vara överlägset bäst på att driva fram effektiva och kvalitetsbaserade lösningar. När företag tävlar om kundernas gunst optimeras resultaten, heter det. Särskilt i motsats till offentligt planerad verksamhet har dessa teser drivits med emfas. Det skulle bli bättre, det skulle bli billigare, det skulle spara skattepengar och alla skulle vinna på konkurrensutsättning och de fria valen hette det. För mer än 30 år sedan sjösattes ett system på skolsidan, som vi nu ser resultatet av. Skattepengar går till anonyma aktieägare av skolkoncerner istället för till barnens utbildning, samtidigt som de offentliga skolorna sliter för att få verksamheten att gå ihop, eftersom elever med extra behov av något kalkylerande skäl aldrig erbjuds plats i skolkoncernerna. Och lika illa tycks det nu vara på vårdsidan. Den omtalade privata KRY-koncernen, som sägs planera för en börsintroduktion, har hamnat rejält i blåsväder.

Ett exempel från verkligheten
Jag blev hastigt och olustigt sjuk på Midsommarafton. Jag behövde snabbt kvalitetssäkrad rådgivning för att behandla ett komplicerat tillstånd. 1177 hade mycket lång kötid och har ingen Facetime. Det fick bli KRY. Men där fick jag ingen hjälp i mitt utsatta tillstånd. ”Nej, det är patienten själv som måste logga in och beställa våra tjänster”, hette det när min son kopplade upp ett KRY-samtal. Systemet bygger tydligen på att den sjuke själv ska vara så frisk att han eller hon kan logga in, boka en tid, beställa en tjänst, bekräfta ID med BankID och klara ”normala” IT-rutiner även när man är akut sjuk och knappt klarar att lösa de enklaste uppgifter…. (återkommer till detta strax).

Det stormar kring KRY
KRY är blåsväder för att ett antal regioner (de som förr kallades landsting) i Sverige har upptäckt systematiskt fusk med registrering och rapportering, Det är mångmiljonbelopp som KRY nu krävs på av Uppsala, Skåne och Stockholm m fl regioner. Det tycks som att någon eller några i KRY:s organisation har sett en möjlighet att dubbelboka patientkontakter och tjäna extra pengar på så sätt. Sista ordet är inte sagt, men det skulle förvåna om regionerna skulle gå ut med dessa anklagelser om de vore tagna ur luften. Snarare tycks det som att marknadens logik återigen har skadat sin egen framtid. Genom att fuska bevisar de privata aktörerna att det inte går att ha ekonomisk vinst som yttersta mål för verksamheten. Det är inte patienternas väl och ve som står i fokus utan aktieägarnas profit. Precis som med skolkoncernerna leder marknadens logik till en förödande suboptimering och öppnar upp för fusk. I skolan fuskas det med betyg, och i vården uppenbarligen med registreringar av patientkontakter.

Motsägelsefullt: Man måste vara frisk för att anlita sjukvården
Samtidigt finns det en verklighet som behöver hanteras. Jag kom inte ur sängen och behövde vägledning. Det var akut. Det var Midsommarafton och jag var som tur var inte ensam, men tydligen är KRY:s system inte tänkt för sjuka personer. Man ska vara frisk och klara att hämta en app, bekräfta password ett antal gånger, kommunicera med en dators logik via en liten mobilskärm osv. Man får tydligen inte ha hjälp av någon annan att göra detta.

Hur gick det då?
I mitt fall löste det sig. Min son hämtade min telefon, fick logga in med mina uppgifter och låtsas att vara jag. Samtalet kopplades upp och jag kunde kommunicera med läkaren på KRY via Facetime. Och fick bra hjälp, ska sägas. Några timmar försenat kom jag igång med midsommarfirandet som var tänkt, även om jag fick ta det lite lugnt. Jag hade drabbats av ett synnerligen starkt Kristallyrsel-anfall, där hela rummet snurrade på ett sätt som skulle gjort Gröna Lund och Liseberg avundsjuka. Men med hjälp av rätt rådgivning från KRY-läkaren blev jag nästan helt symptomfri på kort tid och i skrivande stund känner jag mig ännu mer normal.

Bort med vinst och in med nyttan
Det rimliga är att kundnära och innovativa verksamheter får utvecklas vid sidan av de storskaliga offentliga institutionerna, men där drivkraften inte ska vara vinstoptimering utan vara en tydlig uppgift att hjälpa patienter. Och där bidrag och finansiering bygger på helt andra och transparenta system. Det går naturligtvis att utveckla och driva allmännyttig verksamhet vid sidan av det offentligt drivna systemet, att använda småskalighet och innovation som motorer och där styrelseplatser och insyn i verksamheten är självklar. Det finns ju forskningsstiftelser som gör stor nytta inom forskningen. Varför skulle inte motsvarande kunna finnas inom vården?

Länktips: Fusk som KRY påstås ha gjort: https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2025/04/stockholm-kraver-tillbaka-60-miljoner-fran-kry-och-doktor-se/

Behovet av ett inkluderande ”vi”

Posted on by
Reply

Säkerhetsläget förändras, eller snarare försämras, steg för steg. För snart 20 år sedan tog ”Alliansen” över efter Göran Persson och Fredrik Reinfeldt och Anders Borg såg en möjlighet att drastiskt minska försvarsutgifterna. Man såg ju på den tiden Ryssland som ett land som lämnat diktaturen bakom sig och nu skulle världen bli fredligare. Gamla regementen blev kontorslokaler och mycket av den gamla utrustningen skrotades. Nu efter Krim-invasionen 2014 och framför allt efter invasionsförsöket av Ukraina 2022 kommer utredning efter utredning som visar på hur samhället behöver förbereda sig på kris, beredskap och i värsta fall krig. Allra senast SOU 202568 som handlar om hur olika företag och myndigheter behöver förbereda för att ha kapacitet av reparera och hålla igång infrastruktur på olika nivåer. (Se länktips nedan).

Civilsamhället värderas ner och upp, samtidigt (!)
Förutom att NATO kräver stora militära satsningar av medlemsländerna ska det civila försvaret stärkas. Ännu inte år 40 år fyllda har Carl-Oskar Bohlin utsetts till minister för det civila försvaret och har synts i debatten lite då och då. Det som går i otakt när det gäller Tidö-regeringen är det totala ointresse för civilsamhällets resurser, förmågor och värde som Tidö-budgetarna gett uttryck för, när de skär ner på stödet till folkbildningen, ställer organisationer som Håll Sverige Rent utan fortsatta statliga bidrag och nedvärderar just det som Bohlin och hans utredningar vill stärka. Å ena sidan struntar Tidögänget i den nytta civilsamhället gör på flera olika plan. Å andra sidan förväntar man sig att civilsamhället ska finnas där och fylla viktiga uppgifter i totalförsvaret. Det hänger inte ihop. En regering kan inte både vara för och emot samma företeelse.

Vilka är vi?
På ett mer generellt plan har Tidögänget ett ännu större problem. Man driver t.ex. igenom angiverilagar och låter steg för steg SD:s ”vi-och-dom”-perspektiv bli representativt för hur regeringen ser på delaktighet i samhället. Flyktingar och invandrare ska enligt Tidögänget förstå att de inte är välkomna. Samtidigt som det är självklart att ett fungerande civilt försvar bygger på tillit, att man kan hjälpas åt och hittar samarbetsformer på ett informellt sätt gör Tidgänget vad de kan för att motverka den utvecklingen. Den anda som Tidögänget vill ska prägla Sverige går helt på tvärs med vad som kan göra nytta ur totalförsvarsperspektiv.

Vad gör Putin?
Om ”vi” ska hjälpas åt behöver detta ”vi” vara inkluderande och stärkande, inte splittrande och syfta till att bygga motsättningar. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att Putin har haft ett finger med i vilken strategi SD skulle ha för samhällsutvecklingen…. eller att några av SD:s partitoppar hade svårt att välja mellan Biden och Putin i en TV-intervju eller att SÄPO varnat för de Rysslandskontakter vissa av SD:s aktiva haft och har. Eller hur var det nu mer LePen i Frankrike, hade hon tagit emot stöd från Putin och vem ligger bakom överbelastningsattackerna på SVT….?

Länktips: SOU 202568 om samhällets breddade förmåga att reparera och upprätthålla samhällskritisk infrastruktur: https://www.regeringen.se/contentassets/3eba6c646a224e25bc51eb69c2f2358d/nya-samverkansformer-modern-byggnads–och-reparationsberedskap-sou-202568.pdf

Läsning: Tengroth: Klimatet, oljan och tillväxten

Posted on by
Reply

Stellan Tengroth har med sin senaste bok gett sig i kast med tre frågor som han på ett övertygande sätt visar att och hur de hänger samman. Det klimathot vi står inför är direkt kopplat till vår användning av fossila bränslen, framför allt oljan, och därmed också till tillväxten. Tengroths bok lägger ett kunskapspussel, där det blir tydligt hur sammanvävda de tre frågorna är. Boken är på 250 textsidor med ett stort antal noter och påfallande ofta använder han sitt skrivar-jag för att uttrycka och förklara något fenomen. Samtidigt lutar språket tydligt åt det formella, vetenskapliga hållet. Jag funderar mer än en gång över målgruppen. Vem är det Tengroth skriver för, vem är hans tänkta läsare?

Det är en ingenjör som skriver
Ett par gånger under läsningen av boken får jag intrycket att här skriver en ingenjör, som känner ett starkt behov av att belägga sina påståenden med siffror. Ni som har läst Andreas Cervenkas böcker kan känna igen er i skrivsättet. Vissa sidor har ett överflöd av sifferuppgifter, nästan så att alla data skymmer det som behöver framträda. Men bara nästan. Eller omvänt, ni som har läst Stefan Edmans böcker kan sakna iakttagelserna, reflexionerna och det allmänmänskliga i texten. Men var och en skriver ju på sitt sätt och med sin stil. Mitt bekymmer under läsningen är ju att mycket av budskapet redan är känt och att jag inte är på jakt efter sifferuppgifter för att kunna belägga det jag redan kände till. Därav något av min vilsenhet i vem som är målgruppen för boken.

Sambandet mellan klimat, energi och tillväxt tydliggörs
Med detta sagt har jag förståelse för att att det kan finnas ett behov av en bok som den Stellan Tengroth just skrivit, där kopplingen mellan klimathotet, energianvändningen ( i synnerhet den fossila) och vårt samhälles ständiga jakt på tillväxt tydliggörs. Allt hänger ihop och det visar Tengroth tydligt. Lite synd känner jag naturligtvis att så få sidor ägnats åt alternativa händelseförlopp och alternativa utvecklingslinjer. Nerväxt nämns, liksom att det inte är elbilarna som kommer att lösa klimatfrågan. Jag hade kanske velat läsa mer om hur en rättvis utveckling ska beskrivas, där tio miljarder människor och fungerande ekosystem samsas om de livsvillkor som vi behöver precisera.

Det står inte så mycket om hur ägandet låser fast oss i strukturer
Samtidigt. Det är vanskligt och kanske övermäktigt att hitta en framkomlig väg när vi som civilisation har låst fast oss så hårt vid en energianvändning och en användning av resurser och råvaror på ett sätt som det kommer att bli svårt att hitta rimliga vägar ur. Inte minst när de auktoritära krafterna tar plats på bekostnad av de demokratiska. Och det tycks som den starkes rätt handlar om att till varje pris befästa status quo. Tengroth berör inte så mycket de geopolitiska realiteterna, eller hur ägandet, bankerna och det monetära systemet samspelar med världsutvecklingen på ett inlåsande sätt. Det kanske är en annan bok som ska ta upp dessa perspektiv.

Varför kan inte Norge spara olja för framtida behov?
Norges roll som stormakt på oljeområdet nämns. Men i boken finns uppenbarligen inte utrymme till spekulationer kring vad som skulle hända om Norge ensidigt beslutade sig för att spara resterande olja för kommande behov. Istället ägnas mycket utrymme i boken att vrida och vända på begreppet Peak Oil, som ju är en term som används för att beskriva hur utvinning av olja traditionellt följer en särskilt kurvlinje och där utvinning ”peakar” när ungefär hälften av av oljan har pumpats upp. Som om utvinning alltid följer en naturlag, som om det i varje ögonblick inte finns alternativa beslut att ta. Som om det inte skulle kunna gå att spara den gamla fossila oljan för kommande behov.

Peak oil väcker minnen
Om det låter gnälligt det jag skrivit så här långt så är det inte meningen. Boken är ambitiös och detaljerad och belägger på ett tydligt sätt hur klimat, energianvändning och tillväxt hänger samman. Och det finns säkert ett behov av att skapa större förståelse för dessa sammanhang. Eftersom jag själv ägnat mig i mer än 25 år åt de här frågorna, bland annat genom en turné för 20 år sedan till ett antal svenska kommuner, där jag tillsammans med Gunnar Lindgren och Tomas Kåberger lyfte frågan om peak oil och hur viktigt det är att förstå sambanden mellan just det Tengroth pekar på, kanske jag inte riktigt hör till målgruppen för boken. Även om det är bra att bli uppdaterad med de senaste siffrorna. Att vi fortfarande är fossilberoende till 80 procent, till exempel.

Boken kan inte avfärdas
Det kanske är så att det stora värdet med Stellan Tengroths bok ligger i att den inte kan avfärdas som en partsinlaga. Den polarisering som sker i debatten bygger till stor del på att tyckandet och diverse åsikter ges samma tyngd (eller mer) än forskares grundläggande faktaframställning. Det finns reaktionära och auktoritära krafter som till varje pris vill behålla nuvarande livsmönster. De får naturligtvis svårt att avfärda den verklighetsbeskrivning Tengroth erbjuder.

Det är bråttom, som sagt
Jag hade en ambition att ”läsa mellan raderna” när jag läste boken. Och det nämner Stellan Tengroth själv i sitt förord att det är viktigt att göra. Tyvärr blir det inte så tydligt vad det är som står mellan raderna, mer än att det är hiskeligt bråttom att få flertalet att förstå angelägenhetsgraden. Och att vi behöver diskutera alternativa framtider, innan det är för sent.

Det är visst bråttom !

Posted on by
Reply

”Det är inte så bråttom” säger Jimmie Åkesson i en Aftonbladet-intervju, där hans tjugo år som partiledare uppmärksammas. Det som inte är bråttom är att göra något åt klimatet. Medvetet, genomtänkt och konsekvent ignorerar och relativiserar ytterhögern de hot mot samhället som forskningen nu i decennier har lyft fram. Det är för övrigt inte bara samhället som är i fara utan stora delar av de planetära samband som vi uppfattar som förutsättningar för livet på jorden. Eller är det monokulturen han applåderar? Verkligen?

Vet vi allt vi behöver veta? Verkligen?
Vad man skulle önska att journalisterna som ställer frågor var mer insatta. Om det nu inte är så bråttom med klimatfrågan, som Åkesson tycker, så kunde ju en följdfråga ha varit vilka andra forskare Åkesson tycker att man kan ignorera. Är det i praktiken alla forskare som bör ignoreras? Är det lämpligt att sluta forska på mediciner, på cancerformer, på ämnen som grafen eller tycker Åkesson att det räcker nu: vi behöver inte forska på något alls? Vi vet det vi behöver veta och kan luta oss tillbaka?

Hur är det med de tretton områden forskarna identifierat?
Ännu bättre vore naturligtvis om journalisterna plockade upp alla de delområden som forskarna vid Stockholm Recilience Centre har uppmärksammat. Är det precis lika lite bråttom med allt som forskarna pekar på? Och så kunde han få gå igenom område för område och förklara varför han vet bättre om hotens karaktär, styrka och konsekvenser än de tusentals forskare som ägnar all sin vakna tid åt detta.


Från Stockholm Recilience Centre

Är biologisk monokultur alltid att föredra?
Jag har ofta med den här bilden just för att den är så tydlig. Om nu Åkesson blundar för klimathotet är det CO2-halten han menar eller är det strålningsbalansen? Och om han får frågan om främmande ämnen, är det inte oroande med PFAS i dricksvattnet? Eller den biologiska mångfalden, är det helt enkelt så att det är mångfald som är hotet i den sverigedemokratiska världsbilden och att monokultur alltid är att föredra? Åkesson borde få förklara sitt motstånd mot forskningen. Vilken forskning är OK och i så fall varför?

Bakomliggande taktik
Åkesson kommer alldeles för lätt undan, tycker jag. Någon borde få honom att erkänna att han bara är en tyckare som av grumliga skäl bagatelliserar de utmaningar världen står inför. Auktoritära ledare vill naturligtvis skapa en situation där vanliga demokratiska processer sätts åt sidan. Militärt undantagstillstånd, paramilitära styrkor på gatorna osv är naturligtvis sådant som underlättar ett maktövertagande. Att lösa problem blir därför ointressant, att hålla konflikterna levande blir desto mer intressant för de auktoritära.

Alternativ till fortsatt kalkbrytning finns

Posted on by
1

Kalkbrytningen på Gotland ska få fortsätta ytterligare trettio år, enligt ett beslut häromdagen i Mark- och Miljödomstolen. Kalk behövs till cementproduktionen och cement är en avgörande del av det som går åt vid byggnation. Cirka 8 procent av den koldioxid som släpps ut i atmosfären härstammar från cementproduktion. Rimligen borde varje regering göra allt den kan för att minska denna miljöpåverkan. Grundvattnet är dessutom hotat i närområdet, något som också oroar många gotlänningar.

Koldioxidinfångning…?
Slitefabriken hette tidigare Cementa, men ägs nu av ett globalt verksamt företag Heidelberg Materials, som har cementtillverkning i många länder. När nu Mark och Miljödomstolen ger Heidelberg rätt till kalkbrytning i trettio år är det kopplat till ett löfte att införa koldioxidinfångning, en teknik som inte har testats i stor skala och som säkerligen inte är billig. Det är heller inte säkert att Mark- och Miljööverdomstolen kommer till samma slutsats som den lägre domstolen, så sista ordet kanske inte är sagt.

Alternativet finns
Frågan om kalkbrytning var uppe för prövning även i augusti 2021, då Per Bolund var miljöminister och Ibrahim Baylan var näringsminister. Cementproduktionen på Gotland är samhällskritisk och det blev troligen avgörande för beslutet att tillåta fortsatt produktion. Det märkliga är att det finns en annan teknologi framtagen, där en tidigare sovjetisk forskare på 90-talet i Luleå lyckades visa att det går att framställa cement utan betydande CO2-utsläpp. (Se artikel i länktips nedan).

När marknaden slutar fungera
Marknadsförespråkarna brukar alltid hävda konkurrensens överlägsenhet. När marknadens aktörer tävlar med pris, kvalitet och leveranssäkerhet vinner det företag som presterar bäst. Bekymret är att när konkurrensen uteblir och monopol eller oligopol etableras uppstår inlåsningseffekter i den dominerande teknologin. När en aktör som Heidelberg dominerar cementtillverkningen blir det ointressant att byta teknologi. Vi hade kunnat ha en tillverkning idag som sparade flera procent av våra årliga CO2-utsläpp. Men som framgår av den intressanta artikeln av Maja Persson publicerad i maj 2022 lyckades den dominerande aktören blockera ett tekniskt genombrott av en alternativ teknologi, som hade varit till stor hjälp för klimatarbetet.

Det måste bli dyrt att vara egoist
När det gäller vilken nytta en verksamhet ska göra för individ, företag, ägare, samhälle och framtiden behöver vi en ny balans. Det duger inte att kortsiktiga ägar- och vinstintressen ständigt går före. Vi behöver ett ramverk för företag, där det blir dyrt och moraliskt fel att suboptimera lösningar. Kortsiktiga ekonomiska vinster behöver övertrumfas av de långsiktiga effekterna på samhället och naturen. Det måste bli dyrt att vara egoist.

Länktips: https://www.realtid.se/helg/innovationen-som-cementindustrin-morkade/

Tappa inte bort kemikaliefrågan

Posted on by
1

CH2Cl2 är den kemiska formeln för diklormetan, som också kallas metylenklorid. Klor och metan som tillsammans bildar en av de minst farliga enkla klorerade kolvätena, men som kan ge cancer i lungorna. I Eskilstuna har kommunen gett klartecken (jag höll på att skriva klortecken) för en utlandsägd fabrik att tillfälligt öka utsläppen av diklormetan till 900 ton per år. Det handlar om miljardinvesteringar och 600 arbetstillfällen i kommunen. Nyheten publicerades för snart ett år sedan. Långt innan Northvolt kastade in handduken. Northvolt var tänkt att vara en av kunderna till Eskilstuna-företaget. Sedan dess har turerna fortsatt.

Kinesiska företag har numera andra regler att följa
Företaget finns etablerat i Eskilstuna och det som diskuteras är en expansion av fabriken, som ägs och drivs av ett kinesiskt företag. Men det finns en ökad medvetenhet hos svenska myndigheter om att Kina ålägger sina medborgare att rapportera till den kinesiska staten. Det gör att regelverket numera ser lite annorlunda ut för etablering av kinesiska företag i Sverige. Se mer detaljer i länktips nedan.

Ur askan i elden?
Diklormetan har i praktiken varit förbjudet att producera sedan 30 år i Sverige. Och det utsläpp som nu diskuteras handlar om ett undantag från detta förbud. Samtidigt har tydligen företaget planer på att ersätta den rådande teknologin med en mindre farlig. Jakten på billiga och effektiva batterier för elektrifieringen av bilar, lastbilar och andra maskiner får inte leda till att nya problem skapas. Ur askan i elden är ju ett talesätt som vi inte får tappa bort.

Vi måste klara både och
Om man studerar Stockholm Resilience Centers senaste diagram över de planetära gränser som vi håller på att överskrida så blir det tydligt att dessa forskare ser mer allvarligt på utsläppen av kemiska substanser än på klimathotet. De icke nedbrytbara ämnena som brukar grupperas och kallas PFAS, som är tusentals olika föreningar, är de som oftast nämns. Men diklormetan bör inte tappas bort. Och vi får inte lösa klimathotet till priset av en förgiftad planet. Vi måste klara både och.

Från Stockholm Resilience Center

Länktips: Faktarapport om diklormetan

Om kemin och hur farligt ämnet är: Wikipedia om Eskilstuna-utsläppen m m https://sv.wikipedia.org/wiki/Diklormetan

Om investeringsvillkor: https://www.energinyheter.se/20250318/32932/kinesisk-batteriinvestering-i-eskilstuna-kan-stoppas

Läsning: Per Wirtén Hopp! – en bok om vår tid

Posted on by
Reply

Per Wirtén har skrivit en läsvärt bok med titeln ”Hopp!”, där han utgår från egna upplevelser och anstränger sig att förstå tidsandan. Hur kommer det sig att frihet, jämlikhet, solidaritet och stolta demokratiska hörnstenar tycks vittra sönder för att ge plats åt rädsla, egoism och egenintresse? Han använder inte just dessa ord, men det är ju uppenbart att världen steg för steg blir allt mer odemokratisk, mindre hänsynstagande och tycks sluta sig istället för att öppna sig för gemensamma lösningar.

En 25 minuters resa illustrerar 28 år i olika förväntad livslängd
Vi ser dagligen hur rikedomen koncentreras till allt färre individer. Istället för att som förr kunna namnen på ett dussintal folkvalda makthavare är det sannolikt att vi om några år på ett självklart sätt kan namnge de mest förmögna personerna på planeten. Den ekonomiska ojämlikheten beskrivs på ett konkret sätt i Wirténs bok. På sidan 98 beskriver han sitt besök i Glasgow för att på plats uppleva skillnaden mellan en välmående och en utsatt stadsdel. Medellivslängden i det välmående området Lenzie var 28 år högre än den mer centralt belägna stadsdelen Carlton. ”Ojämlikhetens olika former handlar inte enbart om pengar, status och möjligheter att utvecklas, utan också om hälsa sjukdom och död”, skriver han. På 25 minuters resa räknas timmarna ner. De som bor i den utsatta stadsdelen går statistiskt sett miste om 10 000 gryningar och lika många koppar te.

Kapitalismen destabiliserar sig själv
I ett avsnitt återger Wirtén en del av Thomas Pikettys tankar, bland annat att kapitalismen utmärks av en inbyggd rörelse mot ökad ojämlikhet. Hur systemet destabiliserar sig självt och rör sig mot sammanbrott, kaos och revolutioner. Hur marknaden aldrig landar i något naturligt, rättvist, jämviktsläge. Och hur samhället, dvs politiken, därför hela tiden behöver korrigera för marknadens ojämlika logik. Socioekonomiskt sett ökar ojämlikheten i Sverige. Mest jämställda var vi troligen i det tidiga 80-talet, innan Thatcher och Reagan fick gehör för de då nya ekonomiska idéerna.

Ett eget exempel på strukturell orättvisa
Ett typiskt exempel som jag kommer att tänka på är hur staten, det allmänna, eller vi alla skattebetalare, ger bidrag till det som brukar kallas ROT-avdrag. De som har råd att bygga om sitt kök får lite bidrag av staten för att göra just detta. Medan den som inte äger utan hyr sitt kök inte får något bidrag. Detta trots att miljonprogrammens lägenheter och hus numera är i stort behov av upprustning, inte minst för att säkerställa att det finns hiss i alla trevåningshus. Tänk om fördelningen av skatteintäkterna inte enbart hade gynnat de ägda bostäderna, utan hade varit mer behovsanpassade. Då hade kanske fler äldre kunnat bo kvar i sina lägenheter, när de får svårt att gå i trapporna. Som det är nu blir det bara fler och fler som är för friska för att hamna på servicehem, men för skröpliga för att kunna bo kvar.

Nollsummespelet
På sidan 110 skriver Wirtén om författaren Heather McGhee, som har skrivit flera böcker om ojämlikheten i USA. Lite längre fram i texten fångar Wirtén upp hennes tankar om ett nollsummespel. Det McGhee beskriver, enligt Wirtén, är hur det lätt blir så att de individer som känner sig underlägsna eller orättvist behandlade ofta fastnar i tron att summan av resurser är konstant. Om då någon annan minoritet skulle kräva mer rättvisa uppfattas det som att den egna gruppen skulle missgynnas i samma utsträckning. Som om det hela tiden handlade om att fördela en statisk summa resurser. Här tror jag kan finnas en delförklaring till att marginaliserade grupper i Sverige väljer att rösta på ett parti som vill förstärka klyftorna och peka ut vilka som räknas som ”vi” och vilka som är ”dom”. Nollsummespelet lurar antagligen en del att tro att det gäller att bevaka det man har, så att det inte går förlorat.

Erkännandepolitik
Wirtén skriver med en hänvisning till Nancy Fraser om erkännandepolitik, om hur det handlar om att erkänna för sig själv vilken roll man har och vill ha i samhället, men också att samhället erkänner rättigheter och likabehandling för varje individ och för varje grupp av människor. Om hur friheten att kunna delta i samhället ofta villkoras av patriarkatet, av rasismen eller av homofobin. Tänk att det ska vara så svårt att låta bli att skapa hierarkier och sortering av människor.

Solidaritet
Ett annat kapitel i boken handlar om solidaritet. På sidan 137 landar Wirtén i slutsatsen att liberalismen behöver återkomma som en slags socialistisk liberalism. På samma sätt som socialismen behöver återkomma som en liberal socialism. På ett sätt känns det som att språket saknar ord för det nya, som behöver formas som en motvikt mot den nya, hårda konservativism och egoism som frodas och tar plats under de lögnaktiga, antidemokratiska, auktoritära och förtryckande ledarnas massiva populistiska förenklingsparoller. Solidariteten är krävande, säger Wirtén. Den är inte neutral. Den tycks tvinga oss att aktivera oss och därmed att inte luta oss tillbaka i en bekymmersfri passivitet. Nån-annanismen är tyvärr utbredd.

Medmänsklighet
Mot slutet av boken blir Wirtén försiktigare. Den hoppfullhet han vill beskriva blir skör, orden försiktigare, texten ännu mer personlig. På ett sätt handlar hoppfullheten om vad det egentligen innebär att vara medmänniska. Inte bara människa, utan medmänniska. Jag kan varmt rekommendera boken ”Hopp!” och hoppas att det offentliga samtalet kan handla mer om frihet, jämlikhet, solidaritet och medmänsklighet. Och mindre om krig, hot, murar, rädsla, vapen och maktgalna ledares sicksackande mellan lögn och sanning.

Läsning: Harry Martinson Jordenruntresan

Posted on by
Reply

En av de svenska nobelpristagarna i litteratur är Harry Martinson. Sällskapet som bär hans namn gav år 2003 ut en bok om författarens sex DN-artiklar från 1962 där han reste jorden runt på DN:s uppdrag. (Jordenruntresan, på Vekerum förlag). Det var Olof Lagercrantz som ville att Harry Martinson skulle upptäcka och beskriva världen med sina ögon. Tyvärr känns boken lite krampaktig och lite ojämn.

Glimtvis anar man storheten
Kanske var det så att Harry Martinson var bättre på att beskriva den inre resan, än den yttre. Förmodligen har DN och senare sällskapet haft så stor beundran och respekt för författaren att det fick vägas in i publiceringen. Det tycks som om Harry Martinson hade svårt att leva upp till egna förväntningarna på litterär och innehållsmässig kvalitet på essäerna. En författare som Harry Martinsson förväntades naturligtvis bringa helt nytt ljus på dåtidens okända värld, där medierna ännu var sparsamt närvarande och direktsändningar egentligen bara kunde ske undantagsvis via radio och knappt det. Världen var till stor del okänd för de svenska läsarna.

Det skulle ha blivit fler texter
Det står också i bokens kommentarsdel att Harry Martinson egentligen förväntades skriva ytterligare texter om Australien, Tasmanien, Nya Zeeland, Singapore och andra platser som han besökt under sin långa resa. Men det blev ”bara” sex artiklar i DN. Troligen för att Harry Martinson hade väldigt höga krav på sig själv. Han såg sig själv som, och var ju också i första hand, författare och inte journalist.

Ett tidsdokument
Artiklarna är ett tidsdokument som visar hur lite vi visste om världen innan vi fick moderna medier och direktrapportering från världens alla hörn. Men också hur en iakttagare som Harry Martinson kunde se saker som inte handlade om sensationer eller att fånga läsare, sälja annonser osv. Dvs där andra, personliga, kanske udda iakttagelser fick ta plats, och där associationer fick fullt spelrum. I dagens journalistik finns ofta ett slags sensations- eller nyhetsfilter involverat, något som ännu inte tagit form på 60-talet. Läsarna hade en låg inte så mycket kunskap om världen där ute och kunde därför vara intresserade av det mesta.

Den första essän är nog bäst
Det är ett tidsdokument att läsa framför allt den första texten. Harry Martinson skriver för läsare som kanske aldrig har flugit och aldrig har sett molnen bre ut sig under flygplanet, aldrig har fått spana genom det lilla flygplansfönstret, aldrig åkt jetflyg och inte befunnit sig i det plåtrör som ett flygplan utgör. Han ger på så sätt en indirekt flygupplevelse för läsarna och beskriver Australiens vidsträckta öknar och de raka järnvägsspår som korsar USA eller den mångfald av öar som kan iakttas även i Sydostasiens floder. Men också en slags monotonins tröttsamhet när molnen aldrig tycks ta slut. På så sätt lockas vi som medpassagerare in i Harry Martinsons äventyr. Men man anar också hur svårt författaren känner det att variera sig och kunna förmedla något nytt, särskilt som hans hemmaplan inte är journalistens iakttagande blick utan mer författarens lössläppta fantasi.

Anekdotiskt
Harry Martinson läste astronomi samtidigt som min käre far. Mer än en gång hörde jag far berätta om vilka frågor Harry Martinson ställde till universitetsläraren, frågor som skulle spela stor roll när storverket Aniara skulle skapas. Världen är liten.

Läsning: Hédi Fried Skärvor av ett liv

Posted on by
Reply

Nyligen tog jag mig tid att läsa boken ”Skärvor av ett liv” av Hédi Fried. Det är en ögonvittnesskildring i jagform från hennes uppväxt i Transsylvanien, och om hur tyskarna ganska sent i kriget förändrade hennes liv totalt. Först samlade man tusentals judar i några få kvarter i den stad hon bodde i, för att senare transportera dem i järnvägsvagnar till Auschwitz. Där lyckades hon osannolikt nog hålla ihop med sin yngre syster och fick mot alla odds en ny chans i olika arbetsläger. Hon hamnade i Hamburg, Theresienstadt och Bergen-Belsen, befriades vid krigsslutet och hamnade i Sverige tack vare de vita bussarna.

Svårt att gå mot strömmen?
Detaljrikedomen och alla intryck ger ett starkt intryck och påminner på så sätt om ett filmmanus. Hennes berättelse kom ut som bok flera decennier efter kriget och 2015 skrev hon ett nytt förord. Boken trycks om och om igen. Det som är en lärdom idag är hur lätt det kan bli att en felaktig tanke slår rot och bejakas av ”goda” människor. Hur svårt det kan vara att gå emot strömmen. Situationen med den falska grannen illustrerar detta mycket väl. Grannen som sagt sig kunna bevara värdesaker när Hédis föräldrar gav sig av, men som behöll allt själv och sålde det hon kunde.

De tog stöd av varandra
Berättelsen påminner oss om hur lätt det är för människor att lockas med av en negativ rörelse, hur svårt det kan vara att stå emot. Men också hur vänskapen kan stärkas i den grupp som tar stöd av varandra. Det hjälpte mer än en gång att de var flera i samma ålder från samma stad. Och att finns det liv finns det hopp. att inte ge upp, vilket säkert många gjorde.

Fortfarande….
Det finns fortfarande folkgrupper som förföljs, fördrivs och får sina hem förstörda. Det är lätt att tro att nazismens illdåd tillhör undantagen och att det Hédi Fried beskriver bara är ekon från historien. Tyvärr pågår det fortfarande systematisk förföljelse av minoriteter i olika länder. Låt vara att nazisterna hittade ett effektivt sätt att förverkliga sina onda avsikter. Men vi kan också läsa Hédi Frieds historia som en påminnelse av att våldet pågår och fortsätter än idag.