Förortslyftet: en analys (fullversion)

Social hållbarhet handlar bland annat om att skapa rättvisa och lika förutsättningar för människor att få leva ett meningsfullt och berikande liv. I flera decennier har Sverige avreglerat marknader och skapat utrymme för en ekonomisk kapplöpning, som ökat BNP och som samtidigt vidgat klyftorna i samhället. Nu visar sig baksidan av New Public Management och en övertro på renodlad vinstjakt med basen i aktie- och fastighetsvärden. Alla får inte del av den växande kakan. Förlorarna hamnar i bostadsområden, som kallas utsatta eller särskilt utsatta. När föräldrarna sliter i låglöneyrken eller har hamnat i utanförskap och barnen har svårt att klara skolan blir problemen ännu tydligare. Utvecklingen behöver vändas. Frågan är hur. (Anm. Den här texten blir ganska lång, så vill du hellre läsa en kortare analys hittar du en länk längst ner på denna sida.)

MiljonStories och Mats Aronsson får inte glömmas bort
När jag träffade Mats Aronsson för snart 10 år sedan och han berättade om Miljonstories insåg jag att han hade en briljant idé för att vända på perspektivet och för att stärka de positiva krafterna i förorten. ”Berätta dina vackraste minnen hemifrån”, var Mats enkla uppmaning. Och fram trädde bilder av ljusa minnen, en hembygd som betydde något och glädje som människor bar inom sig. Mats rycktes bort alldeles för tidigt, men han fick chansen att testa sin idé några gånger. (Se länktips nedan). Alltsedan jag träffade Mats har jag burit med mig tankar om hur vi kan vända utvecklingen i de förorter som har problem.

”Förortslyftet” – en femdelad rapport från L
Liberalerna har lanserat flera hundra konkreta förslag i det de kallar ”Förortslyftet”, en rapport i fem delar på 190 sidor. Jag läste den för att se hur det partiet tänker sig framtiden för ett 60-tal bostadsområden och hundratusentals invånare. Det intressanta är att med kommandot CTRL-F går det att söka på ord i texten, var de förkommer och hur ofta. Jag gjorde det, sökte på ord som borde stå med i texten för att också hitta vad som INTE stod i rapporten. Det finns en del bra förslag, naturligtvis, i en så lång lista av konkreta tankar. Och några av dem borde (nästan) alla partier i Riksdagen kunna ställa sig bakom utan att göra partipolitik av det hela. Det handlar ju ändå om vårt land och vår gemensamma framtid, som mår bäst av att så många som möjligt arbetar, betalar skatt, trivs med sina liv och utvecklas som människor osv. Men det finns en inbyggd kluvenhet i hela anslaget, som jag inte blir riktigt vän med.

Klarsynt, men lyfts inte fram som den bärande principen
På sidan 151 hittar jag plötsligt ett klarsynt avsnitt som jag väljer att citera ordagrant: ”Situationen i de utsatta områdena kan bara lyftas genom de som bor och verkar i de utsatta områdena. Problematiken måste därför alltid analyseras ur ett lokalt perspektiv där aktörer får rätt verktyg och ansvar för att kunna ta ansvar över sina områden. Det är främst individen, civilsamhället, företagen, de kommunala verksamheterna och alla som bor i de utsatta områdena som måste vara den huvudsakliga drivkraften för att lyfta deras ort. ” Tänk om hela rapporten hade följt denna grundläggande princip, tänker jag. Att det är ett bottom-up-perspektiv som måste vara vägledande och styrande, inte ett top-down. Så annorlunda rapporten hade sett ut. Nu är den sida upp och sida ner med detaljförslag som handlar om regeländringar, straffskärpningar och målsättningar som i bästa fall så småningom kan utvecklas till något positivt, där många punkterna är av typen ”Barn ska aldrig behöva tolka (sina föräldrar)” , som på sidan 10 punkt 7. Hela rapporten lider av att vara fylld av samhällsperspektiv och en bild av hur det borde vara, istället för att illustrera hur behov, resurser och lösningar hänger ihop på det konkreta planet. Men låt mig peka på några intressanta förslag jag hittat.

Några intressanta förslag – Servicekontor för myndigheter
(Sid 11 och 23). Servicekontor, där myndigheter kan samordna sin närvaro och bli mer tillgängliga för personer som är i behov av information eller stöd. Rätt utformade skulle de kunna avlasta myndighetsvärlden, eftersom det kan ta tid att stämma av olika villkor och förutsättningar i det enskilda fallet. Jag tillåter mig att spinna vidare på idén. Allra bäst vore nog om även kvarterspolisen hade lokaler i anslutning till servicekontoret. Kanske tänker man sig här en verksamhet på entreprenad, där de centrala myndigheterna köper in sig per tidsenhet, något som i sin tur kan leda till svårigheter med sekretess, ansvar etc. Stuprörstänket och medföljande suboptimering av myndigheternas arbete skulle kunna brytas om det går att hitta en bra form för myndighetsombud, ungefär som dagens postombud, men med tydligare roll och utbildning.

Inträdesjobb för unga utan gymnasieutbildning
(Sid 33 och 38). Inträdesjobb. Här föreslås en anställningsform för personer utan avslutade studier. Arbetsgivaren skulle slippa arbetsgivaravgift samtidigt som en ung person (upp till 23 år) under max 3 år får börja arbeta med en lägre ingångslön. Eftersom det är ett faktum att det finns en grupp unga personer som har svårt att konkurrera på arbetsmarknaden kan detta vara värt att testa.

100 000 kr skattefritt vid första jobbet
(Sid 33 och 38). 100 000 kronor skattefritt. En första jobbet-reduktion bör införas där de första 100 000 kronorna som redovisas från arbete eller företagande görs skattefria. Kanske är detta ett steg mot medborgarlön?

Över 60 förslag på det rättsliga området
(Sid 54 till 58). Här finns en rad förslag kring antisemitism, extremismbekämpning, hederskultur m.m. där det knappast råder stor skillnad mellan partierna att eller ens hur man ska gå till väga för att stävja kriminaliteten och att tydliggöra vad som är OK och inte OK i Sverige. Jag återkommer till detta avsnitt nedan.

Nytänkande handlar om att se nya samband
För snart 10 år sedan var lite involverad i ett projekt i Göteborg som hette Utveckling Nordost och som under flera år hade resurser att arbeta i Angered och Bergsjön med jobbskapande åtgärder, med kultursektorn och med Stad-och-Land-frågor, eftersom Angered ligger i gammal jordbruksbygd. Projektet nådde vissa resultat och fortsatte ytterligare några år med gränsöverskridande lokal utveckling. Projektet visade hur svårt det är att vara pionjär, att hitta både kort- och långsiktiga lösningar samtidigt som man prövar sig fram och det varken finns ekonomiskt eller mänskligt kapital i tillräcklig utsträckning. Stadslandet nådde ändå stor framgång som modell för lokal utveckling och borde kunna inspirera andra förorter till liknande satsningar. Inte minst genom verktyget LEA, Lokalekonomisk Analys, kan mycket åstadkommas både i glesbygd och i förorter. Här har rapporten missat några väsentliga inspel. (Se två länktips nedan).

Rapporten innehåller inte följande nyckelord
Som jag nämnde inledningsvis har jag kontrollerat texten i rapporten ”Förortslyftet” genom att skriva olika sökord i sökrutan (CTRL-F). Följande ord står INTE med i rapporten, vilket tyvärr bara är att beklaga, eftersom det bakom varje ord finns ett eller flera alternativa sätt att vända utvecklingen i de resurssvaga områdena. Orden kursiveras i texten så att det blir tydligare vilka ord jag inte hittat.
Lokal ekonomi, Lokal utveckling, Odling, Kolonilott, Verkstad, Verkstäder, Reparation, Second hand, Begagnat, Hantverk, Tjänstesektor.  Självförsörjning nämns 7 gånger i texten, men då inte i ett konkret lokalekonomiskt sammanhang utan som ett mer abstrakt samhällsfenomen.

Lokalt engagemang låter bra, men…
”Lokalt engagemang” nämns en gång (sidan 142) och då i en bra mening: ”Människor som är engagerade och bidrar till miljön i sitt bostadsområde är nödvändiga för att få fungerande stadsdelar. Kommunerna måste bli bättre på att initiera och möjliggöra lokalt engagemang och ledarskap i utsatta områden, exempelvis vid planprocesser, upprustningar och investeringar.” Det som känns märkligt är att detta konstaterande inte följs upp på de 190 sidorna så att rapporten hjälper till att främja eller tydligt exempifiera just det man beskriver så bra.

Samarbete låter också bra, men …
Snarlikt är det med ordet ”samarbete”, som förekommer 25 gånger i rapporten. På sid 153 skriver man ”…måste bygga på ett samarbete mellan det offentliga, fastighetsägare och personer som bor där”. Men hur detta samarbete kan se ut, ansvaras för eller bli en del av utvecklingsprocessen beskrivs inte. Man nämner lite kort på sid 154 två exempel där BID, Business Improvement District, använts. Ursprungsversionen från Storbritannien hade dock inte med civilsamhället i konceptet, så rollfördelning och mandat är oklart. Det hade varit bra om formerna för samarbete hade fått ta mer plats i rapporten, eftersom det är oklart vem som ansvarar för vad.
Det är som om man säger Abrakadabra utan att trolla.

Ingen marknadsekonomi, ingen innovation ?
Fler ord som inte finns med i rapporten är följande – och det hade kanske varit viktigt för att förstå varför områdena ser ut som de gör:
Livslängd, Marknadsekonomi, Innovation, Självkritik. Att den förväntade livslängden för människor som bor i de utsatta områdena är flera år kortare än genomsnittet är ett känt faktum och illustrerar enligt min mening den orättvisa som ett konkurrenssamhälle med vinnare och förlorare leder till. Mycket märkligt är att varken marknadsekonomi eller innovation nämns, som ju är hörnstenar i en liberal agenda. Det finns tydligen inte ens utrymme för ett uns självkritik, när ett marknadsorienterat samhällssystem visar tydliga brister. Det hade varit klädsamt när nu pandemin visat hur sårbart ett alltför marknadsberoende samhälle blir när ingen har reservlager på förnödenheter som kan vara livsavgörande.

Inga kvarterspoliser
Inom det avsnitt som fått rubriken trygghet och som till största delen handlar om straffrättsliga åtgärder är det belysande att följande ord saknas:
Kvarterspolis, Väktare, Drönare. Det hade ju varit en mycket lämplig samordning om ordningsmakten kunde finnas tillgänglig i de servicekontor man tänker sig. Men det tappades bort. Och trygghet – för vem? De boendes trygghet byggs i relationerna på plats, inte av fällande domar i tingsrätten.

Inget om Hammarkullekarnevalen eller livsnerven i förorten
Hade perspektivet varit mer bottom-up så hade troligen rapporten innehållit följande ord:
Bottom up, Gräsrot, Gräsrötter, Hemlängtan, Hembygd, Glädje, Hjälpas åt, Goda grannar, Karneval, Festival, Gårdsfest, Livspussel. Nu finns de inte med. Man missar exemplet Hammarkullen, med sin identitetsskapande karneval. Man missar hur folk bildar nätverk för att stärka varandra och bli duktigare på att hitta lösningar. Man missar det som MiljonStories fångar så bra, de goda minnena, historierna, skratten och livsglädjen. Man missar helt enkelt det som utgör själva livsnerven i varje stadsdel, by eller förort. Det man sträcker sig till att tycka är att (sid 153) ”…samverkan mellan det offentliga, fastighetsägare och boende så att fler känner sig fria att röra sig i sina områden…” och (sid 154) ”… samverkan fastighetsägare, skola, polis, socialtjänst, företagare och föreningar gör att man får trivsamma och väl fungerande områden…”. Intrycket blir att ordet samverkan bara är en abstraktion ungefär som kundnytta.

Hur är det med kulturen?
Ordet kultur förekommer 23 gånger i texten och på sid 23 står det ”… en otrolig kraft att över 100 språk talas i Angered”. Men hur ska den kraften tas till vara? Vi får ingen vägledning. De övriga 22 gångerna kultur förekommer handlar det mest om tystnadskultur, kulturförvaltning eller negativt som på sid 76 där det handlar om en förtryckande kultur… Och jag trodde att Liberalerna var ett kulturbärande och folkbildningsorienterat parti. Men här hann man uppenbarligen inte formulera hur kulturlivet blir en bärande del av Förortslyftet. Synd.

Den nya ekonomin, lokala arbetsplatser, kooperativ – allt saknas
På 14 ställen nämns ordet arbetsplats, men ingenstans handlar det om de lokala arbetsplatser som måste utvecklas i förorten. Entreprenör nämns 10 gånger och på ett positivt sätt på sid 35. Men det är ganska magert. Ord som saknas är bl.a. följande: Egenanställning, Kooperativ, Cirkulär ekonomi. För mig som specialstuderar den nya ekonomin och hur den tar form känns det märkligt att dessa ord helt saknas i rapporten. (För den som vill veta mer om cirkulär ekonomi kan hitta mycket i min blogg). Ordet ekonomi förekommer å andra sidan 149 gånger i rapporten, dvs nästan på varje sida.

Vilseledande begrepp och fel riktning – ekonomin måste byggas upp
Delningsekonomin nämns faktiskt på tre ställen i rapporten, sid 33, 36, 38. Det handlar då om att ta bort legala hinder för plattformsföretag. Jag tolkar det som att man ser att förorten vinner på att multiföretag som AirBnB och Über får det lättare att etablera sig i Sverige eftersom de erbjuder låglönejobb (och det är väl kollektivavtalen man vill ge undantagsregler för, kantänka…). I min värld blir det ett sätt att dränera den lokala ekonomin, när vinster på plattformsföretagens lösningar hamnar utomlands hos de stora drakarna. När målet måste vara att bygga en stark lokal ekonomi i förorten. Det är sorgligt att definitionerna vad som är vad kring cirkulär ekonomi och delningsekonomi är så oskarpa. Plattformsföretagen med multinationell operativ bas kan knappast vara ”lyftet” för förorten, snarare sänker de lönenivåerna och permanentar en oorganiserad arbetskraft som inte får ihop till sin pension, än mindre till sin försörjning om de dessutom ska betala marknadshyror på sin lägenhet.

Civilsamhället, folkbildningen och hyresgästföreningen
Civilsamhället nämns 23 gånger i rapporten. Kanske mest positivt på sid 151 där det står (och som jag citerade i inledningen): ”Det är främst individen, civilsamhället, företagen, de kommunala verksamheterna och alla som bor i de utsatta områdena som måste vara den huvudsakliga drivkraften för att lyfta deras ort.” Så synd att dessa tankar inte utvecklas vidare och blir till tydligare riktlinjer för hur olika nivåer i samhället ska hjälpas åt att ta ansvar och att lösa gemensamma problem. Intressant är också att en viktig aktör inom civilsamhället inte alls nämns i rapporten: Hyresgästföreningen. Det är som om en rapport om jordbruket i Skåne inte skulle nämna skördetröskan. Den syns ju överallt och är en del av verkligheten. Även studieförbunden behandlas märkligt i rapporten. De nämns 5 gånger och då enbart i samband med kritiken av Folkbildningsrådet och kritiserade kopplingar till islamister. Decennier av viktigt folkbildningsarbete i flera stora studieförbund blundar rapporten för. Frågan uppstår om det är medvetet eller omedvetet och vad de seriösa studieförbunden tycker om detta att blir bortglömda.

Tänk om detta hade blivit något att enas kring…
Det finns naturligtvis mycket mer och mycket att ta fasta på i rapporten, som kan vara värt att lyfta. Inte minst inom skoldelen och inom byggandet, en del som känns väldigt mer genomarbetad än de övriga. Och det finns många referenser att följa upp. Men rapporten tyngs ändå av detaljerat klåfingriga förslag om än det ena, än det andra. Och när rapporten missar att det är den lokala ekonomin som måste stärkas genom att människor får möjlighet att förverkliga det de har fallenhet inom, kunskap om och intresse för blir summan av min läsning att detta är en partsinlaga, inte ett underlag att samlas och enas kring. Det är synd.

Dynamiken som motor
Vi är många som vill att samhället utvecklas positivt och att människor känner sig välkomnade in i det. När top-down-perspektivet råder ökar risken för polarisering och missförstånd. Kanske har det med den oklara marknadsekonomiska styrningen att göra. Om traditionell ekonomi bygger på dynamiken mellan den som har och den som inte har (tid, pengar, kunskap – you name it) så blir målet att bibehålla en onaturlig klyfta mellan människor självklar. Någon ska göra ett jobb åt mig. Jag betalar och den som gör jobbet säljer sin tid. Med stora klyftor ökar vinsten för vissa aktörer och vinstprognoserna ger aktieägarna anledning att stödja utvecklingen. Till slut handlar allt om synen på samhälle, människa, rättvisa och vilken framtid vi önskar.

Länktips:

Förortslyftet, en rapport från Liberalerna: https://www.liberalerna.se/wp-content/uploads/forortslyftet-hela.pdf

Kortversion av min analys: http://christerowe.se/2021/06/nr801-forortslyftet-en-analys-kortversion/

Ett par tankar kring bostadspolitiken i Förortslyftet: http://christerowe.se/2021/06/nr802-bostader-och-samhallsnytta/

MiljonStories: https://www.matsaronsson.se/miljonstories.php

Stadslandet Göteborg: https://goteborg.se/wps/portal/enhetssida/stadslandet-goteborg—eu-projekt-om-hallbar-/lyckade-insatser

Lokalekonomisk analys där Stadslandet varit involverat: https://www.bergum-gunnilse.se/pagaende-projekt/gron-lokalekonomisk-analys-med-handlingsplan/


EU, demokrati och utmaningar

EU är en samarbetsorganisation som behöver fungera för att överbrygga motsättningar i ett kulturellt och ekonomiskt splittrat Europa. Nationalister och populister i olika länder gör vad de kan för att sabotera EU-tanken, ofta genom att hävda att ”Bryssel ska inte få bestämma” eller att ”Vi betalar en massa till andra länder utan att få något tillbaka”. Brexit blev ett faktum för att nationalisterna i Storbritannien fick genomslag för de protektionistiska tongångarna. Hur det går i Tyskland och Frankrike kommer att avgöra EU:s framtid. I höst går Tyskland till förbundsdagsval.

CDU överraskade i Sachsen- Anhalt
Delstaten Sachsen-Anhalt, som tidigare var en del av DDR, gick till val i helgen. Det fanns en farhåga att det främlingsfientliga högerpartiet AfD skulle segra, men CDU gick tydligt framåt i valet och delstaten gav därmed stöd åt ett fortsatt kristdemokratiskt styre. AfD tycks få cirka 22 procent av väljarstödet , medan CDU fick 36 procent. Det tycks därmed som att förnuft har gått före protest denna gång. Det är dessutom i år sista året som Angela Merkel är förbundskansler, så oavsett hur det går i höst kommer förbundsrepubliken Tyskland, EU:s största land, att ledas av en ny politiker.

Protest eller skarpt läge?
En detalj i sammanhanget är att opinionsmätningarna tycks ha missbedömt hur väljarna i Sachsen-Anhalt tänkte rösta. CDU:s framgång syntes inte i förväg. Det kan vara en viktig erfarenhet för inte bara tyska val, utan för många länders val. Det är lättare att ange ett parti i en opinionsmätning än när det verkligen gäller. Missnöjet med nuvarande styre får lite större svängrum när ”det inte spelar någon roll”, medan i det skarpt läge tänker väljarna sannolikt lite mer noga vilket parti de vill ska ha makten.

Osäkerheterna med mätningarna behöver belysas
Översatt till svenska förhållanden kan det innebära att det faktiska stödet för regeringen, dvs både S och MP, kan vara större än vad opinionsmätningarna visar. Och omvänt kanske stödet för SD egentligen är mindre än vad mätningarna visar. Och den typen av under- och överrepresentation kan vara svårt för opinionsinstituten att bygga kalkylmodeller för. Möjligen skulle erfarna kommentatorer kunna peka på osäkerheterna lite mer.

Frankrike, Skottland, Katalonien
När det gäller EU är det inte långt till nästa presidentval i Frankrike, ett val som också kommer att spela mycket stor roll för utvecklingen i Europa. Skulle – i värsta fall – LePen lyckas att få mer än 50% av rösterna i presidentvalet finns en stor risk att EU försvagas och splittras. Skulle samtidigt separatisterna i Katalonien i Spanien vädra morgonluft riskerar EU att fragmentiseras. Och det är inte ens säkert att ett eventuellt närmande till EU från Skottland skulle bidra till en positiv sammanhållning. Tvärtom skulle en skotsk medlemsansökan kunna uppmuntra just t.ex. befolkningen i Katalonien att agera för självständighet och EU skulle tvingas ägna mer tid åt inre frågor än åt de stora, gemensamma frågor som måste lösas på EU-nivå.

EU behövs för demokratin
I en komplicerad värld är det dessutom så att ett starkt centraliserat EU skulle kunna uppfattas som negativt av flera medlemsländer. Det folkliga missnöjet med att få mindre insyn och mindre procentuell rösträtt genom att EU tar större plats på nationernas bekostnad ska inte underskattas. Och för att ytterligare komplicera bilden är det kanske just nu nödvändigt att EU får ett tydligare mandat att agera sammanhållet. När enskilda EU-länder sviker de demokratiska idealen måste EU hålla emot. När Ryssland inte tvekar att annektera Krim och ett par regioner i Ukraina behövs ett EU som talar med enad tunga. När inte ens USA har en förutsägbar hållning i internationella frågor – trump visade hur lätt det kan vara att iscensätta en statskupp – behöver EU finnas kvar som en tydlig motkraft till det växande ekonomiska och politiska inflytande som Kina står för. Och Ryssland har en allt annat än demokratisk regim vid makten, något som påverkar alla länder i forna Sovjetunionen, i det tidigare östblocket och i Rysslands närhet.

Hur respektera respektlösheten?
För att hantera klimatkrisen och för att bromsa den farliga utveckling Johan Rockström varnar för (se tidigare blogginlägg) behövs ett EU som inte tvekar, ett EU som tar beslut och som tar ansvar. Tricket är att behålla och utveckla medborgarnas förtroende samtidigt som lagar och regler ändras. Missnöjet och föraktet mot forskning finns överallt. I Sverige lär det vara 6 procent av de vuxna som är klimatförnekare. De misstror sannolikt mycket av den information de får, särskilt från Public Service. Svårigheten med detta är att journalister och makthavare behöver kunna bemöta respektlösheten med respekt, okunskapen med förståelse och inte falla för frestelsen att stämpla alla som ifrågasätter forskningen med nedsättande epitet.

Sanning och lögn, vetenskap och åsikter, är inte jämlikar
Om sanning ställs mot lögn så att lögnen framstår som lika mycket värd som sanningen sviker Public Service sitt uppdrag. Å andra sidan, om klimatförnekare aldrig får komma till tals stämplas ju Public Service lätt som elitens propaganda av den minoritet som inte vill erkänna det forskningen kommit fram till. Exakt hur detta dilemma ska hanteras vet jag inte. Men det blir märkligt om åsikter och vetenskap jämställs. Och samma problem som vi har i Sverige finns naturligtvis i alla EU:s medlemsländer. Med den stora skillnaden att vi har en tradition av folkrörelser, studieförbund och fackföreningar som har bidragit till den kollektiva kunskapsbildningen på gräsrotsnivå.

Civilsamhället måste träda fram och göra mer nytta. Det är inte ytterligare en partiledardebatt i Agenda som skapar mer förståelse för vart världen är på väg. Det är när människor möts i vardagen och får lyssna till varandras ståndpunkter som vi berikar oss och lär av varandra.

Måste ses: Breaking boundaries

Breaking Boundaries, the Science of our Planet är namnet på en ny bok av Johan Rockström. Netflix har dessutom producerat och lagt ut en dryg timmes dokumentär med samma rubrik, där huvuddragen av forskningen presenteras på ett tillgängligt sätt. Det finns ett antal planetära gränser, som vi människor måste respektera för att inte livet på jorden drastiskt ska förändras. Ozonlagret hotades för några decennier sedan av läckande freoner från kylskåp m.m. Världen tog sig samman och ozonlagret är nu tillräckligt för att skydda oss från den UV-strålning, som annars hade kunnat orsaka oerhörda problem. Ett globalt hot hanterades, bl.a. för att det fanns enkla kopplingar mellan orsak och verkan och för att det inte krävdes någon större omställning av vårt sätt att utveckla samhället. Men tyvärr är ozonlagret undantaget i listan på planetära gränser som vi måste respektera.

Boken förklarar filmens budskap

Skickligt kommunicerat
Filmen är skickligt producerad med grafik, som återkommer gång på gång. Grafik, som illustrerar hur människor som grupp korsar de gränser som leder oss alla in i riskzonen respektive högriskzonen, där risken handlar om en oåterkalleligt kraftig störning på planetens jämviktssystem. Systemet med återkommande årstider har gynnat inte bara människans odling, utan hela ekosystemets utveckling, där blomning, pollinering, skörd osv har fungerat i ett intrikat samspel. Det nuvarande årstidssystemet har vi haft i cirka 10000 år. På 50 år har människan rubbat jämvikten, så att det lokala klimatet och vädret inte längre kan anses givet.

Artutrotningen
Även om klimathotet är det som diskuteras mest, är artutrotningen enligt forskarna betydligt värre, sett ur perspektivet med planetära gränser. Människan har påverkat artförekomster, antal individer och balansen mellan olika växter och djur på ett synnerligen allvarligt sätt. Av alla världens fåglar är numera de vilda fåglarna i minoritet för att ta ett exempel. Växtgifter dödar insikter i en skala som vi inte är medvetna om. Haven är delvis utfiskade och konstgödseltillförsel övergöder våra sjöar och hav på ett sätt, som har gjort Östersjön till världens kanske mest förorenade hav.

Hög tid att korrigera för misstagen
Det viktiga är kanske inte alla fakta, eftersom de ändrar sig år från år. Det viktiga är att så många som möjligt förstår digniteten i dessa frågor och börjar ifrågasätta företag som förstör livsmiljön, börjar ställa krav på politiker att lagstiftningen snarast måste skärpas, själva börjar fundera på vilka beteenden som skadar planeten och vilka som är OK. På ett sätt är detta inte partipolitik. Det är en överlevnadsfråga, som alla tänkande människor behöver förhålla sig till. Att fortsätta som förut håller inte. Vi måste korrigera för 1900-talets felaktiga vägval så att det finns en framtid för kommande generationer.

Fasa ut de ohållbara – de ska inte få förstöra för de andra
Allra enklast är ju att ställa krav på alla företag att de inom säg 10 år ska kunna visa hur de bidrar till att miljön och samhället blir bättre, än om de inte fanns. Ohållbar, skadlig verksamhet har inget existensberättigande. Lägg bevisbördan på företagen, på de offentliga verksamheterna och på civilsamhället att visa att man har ett långsiktigt positivt inflytande på de planetära gränserna, gärna i kombination med Ellen MacArthurs Donut-modell eller motsvarande, så att även de sociala frågorna inkluderas i hållbarheten. Pengarna måste komma i sista hand. Och inte i första, som idag.

Balansera fyra nyttor
Jag brukar ofta påpeka behovet av en ny balans mellan fyra olika nyttor.
Politiker, företagsledare och alla andra måste kunna visa hur dessa fyra nyttor balanseras på ett långsiktigt, rättvist och hållbart sätt. Vi behöver ha ett samhälle som klarar av att balansera samhällsnytta (skatter, utbildning, infrastruktur, sjukvård…), framtidsnytta (kommande generationers förutsättningar att kunna leva ett bra eller bättre liv), företagsnytta (verksamheters livskraft, drivkrafter och resultat…) med individnytta (varje människas rimliga krav på livsförutsättningar, glädje, självförverkligande och sammanhang…). Idag är vinstintresset överordnat allt annat. Det har visat sig inte fungera. Att utveckla modeller för hur de fyra nyttorna balanseras måste bli hemläxan för var och en som gör anspråk på att vilja utveckla någon del av samhället.
Samtidigt måste vi klara av att hålla en tydlig kompassriktning när det gäller kultursfärens roll – för demokrati, för jämlikhet, för människovärdet och för betydelsen av det fria ordet.

Alla borde se filmen för att förstå var vi står och hur bråttom det är att bli överens om prioriteringarna. En delfråga i detta är vem som egentligen är ”vi”.

Cirkulär ekonomi: Normer, roller, värdering

Hur vi beter oss som konsumenter är något som Johan Jansson, professor vid Umeå Universitet, forskar på. Vad får oss att välja olika produkter och tjänster? (A).
Konsultföretaget Trivector hjälper kommuner och företag att formera gröna resplaner, så att resandet blir mindre skadligt för miljö och klimat. (B). Civilsamhället saknar strukturer och kommunal förståelse för hur ideella verksamheter ska kunna göra nytta på en genomekonomiserad hyresmarknad. (C).
Slutsatser från umeforskaren, erfarenheter från de gröna resplanerna och civilsamhällets (delningsekonomins) behov presenterades i veckan vid tre olika webbinarier. (De olika delarna för enkelhets skull taggade A, B, C nedan.)
Allt hänger ihop, inser jag. Inte bara för att de berör hållbarheten, den nödvändiga förändring samhället står inför eller hur allt till slut blir ett konkret ställningstagande på individnivå. Det visar sig att mycket handlar om kultur, om värderingar och om att vi är sociala varelser.

Vi tar inte logiska beslut (A)
Jansson visar övertygande att våra beslut som konsumenter oftast beror på en kombination av faktorer och som dessutom ändras över tid och beror på situationen. Vår ålder och vår inkomst, våra vanor och vår förståelse, hur synligt och tillgängligt ett alternativ är samt vår identitet och de sociala normer och sammanhang som vi ingår i – allt detta spelar roll. Man skulle kunna tro att det är logiska argument som fäller avgörandet, men det menar Jansson att det inte stämmer. Vi drivs till stor del av vad andra tycker, våra nätverk, influencers, förebilder. Men också av känslomässiga ställningstaganden, efterrationaliseringar och förenklingar. Tid kan vara en avgörande faktor.

Sociala och privata normer vägleder (A)
De sociala normerna, menar Jansson, fungerar på två sätt. De bekräftar oss när vi gör ”rätt”, dvs som det sociala sammanhanget förväntar sig. Men de kan också exkludera oss, när vi gör ”fel”. Att gå sin egen väg i tonåren kan vara utmanande och svårt, som de flesta säkert vet. De personliga normerna belönar oss å andra sidan med stolthet och självuppskattning när vi gör ”rätt” (enligt vår egen måttstock), men bestraffar oss med skuldkänslor och skam om vi bryter mot våra egna regler. Att det tar tid att förändra normer illustrerar Jansson med ett diagram över hur många läkare som rökte på 60-talet jämfört med idag, se bild.

(Ur Johan Janssons presentation 26 maj)

Plus och minus med att vi har en gruppidentifikation (A)
Vi omgärdas således av diverse oskrivna lagar, som vi själva och vårt sociala sammanhang har konstruerat. (Det är lätt att börja tänka på s.k. ”hederskultur” i detta sammanhang, men glöm det…. det är ett stickspår.)
På ett sätt utgör dessa oskrivna lagar och förhållningssätt en kultur, som dels ger oss en känsla av trygg tillhörighet som de sociala varelser vi är, men också en positiv gemenskap som på ett konstruktivt sätt kan utveckla nya sätt att hantera frågor. Genom att vi delar värderingar med andra står vi inte ensamma inför en uppgift.

Företagskulturen kan ha stor betydelse (B)
När kommuner, fastighetsägare, näringsliv och andra arbetar tillsammans för att ta fram gröna resplaner, mer hållbara och genomtänkta lösningar på person- och godstransporter, visar det sig, förstår jag ur webbinariet om gröna resplaner, att det uppstå situationer där de gemensamma åtgärderna tas emot på helt olika sätt. Organisationer har olika sätt att sätta gränser för hur medarbetare förväntas agera, olika tidsperspektiv och värderingar. Det kan kallas företagskultur. Ofta är det en ledarskapsfråga, har jag lärt mig. Genom tydlighet och att själv vara ett gott exempel brukar bra ledare kunna visa vägen till hur attityder är OK eller inte OK, hur snävt eller hur fritt olika regler ska tolkas och följas, hur flexibelt organisationen svarar på inre eller yttre behov osv.

Det saknas en balans mellan olika nyttor (B)
Att samarbeta för någon nytta som är större än den individuella nyttan och större än nyttan för den egna organisationen kan vara svårt. Samhällsnyttan, miljönyttan och klimat-dito av att färre bilar behöver parkeringsplats, färre bilar behöver köa i rusningstid etc är oomtvistad, men hur ser processen ut som leder till att alla anstränger sig för denna kollektiva nytta? Hur får man många att vilja medverka i en gemensam resplan för att alla ska kunna ta del av de fördelar som de gemensamma ansträngningarna faktiskt leder till?

Medskick: ”Bygg kultur” (B)
Trafikverkets och Trivectors webbinarium plockade upp flera goda exempel på hur gröna resplaner tagits fram och lett till positiva effekter. Det var exempel från Chalmersområdet, från Linköping och från ett västsvenskt nätverk av större företag. Konkret hade många detaljlösningar kommit till stånd. Ett synligt exempel var att nio bilgarageplatser på Chalmers hade gjorts om till 100 cykelgarageplatser med låsbara skåp och plats för att sköta om cykeln. Någon kunde redovisa konkret sänkta CO2-utsläpp. Någon hade medskicket till åhörarna: ”Bygg kultur”. Just det. Hur bygger man kultur?

Roller, mandat och strukturer behöver utvecklas (B)
Jag kan inte värja mig från intrycket att webbinariet om gröna resplaner egentligen var en kurs i att få kommunernas tjänstepersoner att agera istället för att reagera. Förändring är svårt och rollerna är oklara. Det kommunala uppdraget är otydligt i gränsdragningen mot externa verksamheter. Likabehandlingsprincipen, som är viktig ur demokratiskt perspektiv, kan också bli en hämsko så att inget händer. Mandat, ansvarstagande, beslutsramar och befogenheter behöver formuleras. Hur går egentligen beslutsfattandet till i samarbetena, där kommunen är en part? Vem slår fast att det är dags att gå vidare? Hur avgörs ambitionsnivåerna och tidshorisonterna? Min farhåga är att det går onödigt långsamt för att det är otydligt vilka mandat som gäller och vilka ansvars- och beslutsformer som gäller. Om något inte blir som det är tänkt, vems fel är det då? Och omvänt, om det blir bättre än planerat, vem ska ta åt sig äran för det?

Delningsekonomin i sin finaste form (C)
Ännu tydligare blir frågan om rollfördelning och mandat när jag lyssnar på ett webbinarium under rubriken ”Rätt till staden” i arrangemang av programmet Managing Big Cities vid Gothenburg Research Institute, som ingår i Göteborgs Universitet. Så här står det i inbjudan:
” Urbana allmänningar (commons) är resurser som görs tillgängliga genom gemensamt skapande och förvaltande, och som tas om hand om gemensamt. I Göteborg finns till exempel Cykelköket, gratisbutiker, leksaksbibliotek eller Solidariskt kylskåp. Sådana organisationer som drivs av civilsamhället skapar resurser av glömda cyklar, matsvinn och gamla leksaker, och gör på så sätt nya allmänningar och bidrar till social och miljöhållbarhet. Därför behöver sådant skapande ges rum i staden.”
Samhällsnyttiga, idéburna och icke-kommersiella verksamheter har svårt att fungera på kommersiella villkor. Hur ska staden göra då?

Olika verksamheter behöver samsas, och hur? (C)
Engagemanget är påtagligt och viljan att lösa lokalfrågan för dessa goda initiativ finns också. Men hur ska vi värdera samhällsnytta när den i sin renodlade form inte hanterar pengar? Regelverket är inte anpassat för löst formerade nätverk utan stadgar, utan organisationsnummer, utan bokslut, revisorer och formellt ansvar. Tusentals ”vanliga” föreningar som också behöver stöd kan inte utan vidare sidsteppas för att några få idéburna och samhällsnyttiga verksamheter pockar på stöd. Det är ingen enkel fråga. Samtidigt som ett samhälle måste kunna inkludera olika slags initiativ. Allt kan inte vara utlandsägda hamburgerbarer, cykelburna restaurangbud eller kaffekedjor. Och även en cykelreparatör behöver kunna ta betalt för sitt arbete. Allt kan inte bygga på gratisarbete. Lönearbete i egen regi måste kunna rymmas vid sidan av det ideella engagemanget för samhällets bästa.

Livet går inte ut på att shoppa (C)
Solveig, som driver Gratisbutiken i Majorna, beskriver på ett fint sätt hur hennes verksamhet skänker glädje och trygghet åt både givare och mottagare. ”Folk är tacksamma att få skänka saker de inte behöver”, säger hon. Och naturligtvis är mottagarna tacksamma. Hennes gratisbutik bygger lokal identitet och sammanhang i det sociala, som så lätt går förlorat när allt har en prislapp. De informella strukturerna är enklare och kravlösa och meningsfullheten träder fram. Livet går inte ut på att shoppa.

Det får vara slut på egoismen som ledstjärna (A B C)
Så knyts trådarna ihop från de tre webbinarierna. Det som styr vår konsumtion är till stor del de sociala och personliga normer som vi alla bär med oss. Om normen är att dela med sig och bidra till helheten blir det naturligt att främja resurshushållning i det lokala sammanhanget. Om vi lär oss att tänka bortom det formella mandatet och bidra till gemensamma plattformar kommer vi också längre, inte minst när det gäller vårt resande och hur vi använder gatumark osv. Egoister som enbart gynnar sig själva har inte lösningen för framtiden.

Nya plattformar, en ny ”börs”för samhällsvärde…?
Kulturell identitet och kulturell hållbar utveckling (som jag gärna återkommer till) är nyckelfaktorer, liksom att tydliggöra rollfördelning, mandat och vem som tar vilket beslut med vilken tidshorisont likaså. Det vimlar av vita fläckar i samhället, där det är oklart vem som egentligen har bollen. Det kan behövas nya plattformar för samverkan, där det blir lättare att hantera gemensamma frågor. Samtidigt som det är bråttom att organisera den nya ekonomin, som behöver bygga på andra värderingar än de kortsiktigt maximerade egenvinsterna. Kan vi inte formera en börshandel som enbart hanterar framtida samhällsvärde inom olika sektorer? Kanske baserat på Nya Zeelands nya modell för välmående? (Se länk nedan).


Länktips: https://www.gu.se/evenemang/ratt-till-staden-1-stadens-ideella-krafter-behover-plats

Nya Zeeland Living Standards Framework beskrivs t.ex. här

Johan Jansson: här

Trafikverkets och Trivectors event om gröna resplaner: här

Cirkulär Ekonomi: Hållbar konsumtion enligt Svensk Handel

Jag följde ett webbinarium den 19 maj, där rubriken var ”Leder pandemin till en mer hållbar konsumtion?”. Mina förväntningar var ganska neutralt ställda och desto roligare att kunna återge flera positiva och intressanta intryck från dagen. Seminariet ägde rum inom ramen för projektet Mistra Sustainable Consumption, och leddes denna gång av Svensk Handel med Maria Sandow som moderator. I korthet handlar mina viktigaste noteringar om att det pågår ett ansvarstagande och en omställning i näringslivet, att den största livsmedelskedjan, ICA, inser vilka större trender och utmaningar som samhället står inför, att klimatfrågan har fått fäste, att de bästa valen måste bli enklare och förvalda i e-handeln och att det nu talas tydligare om last-mile-problematiken, om transparens och om ansvarstagande. Kort sagt: det är mycket som tyder på att detaljhandeln vill hitta sin nya roll, där cirkulär ekonomi och delande dito kommer att vara avgörande inslag.

Lönsamhet och hållbarhet
Allt var förvisso inte klockrent. Det är oklart hur hållbarheten ska relateras till lönsamhetskraven. I Svensk Handels definition av hållbart företagande ses fortfarande hållbarhet som underordnad lönsamhet, men det är naturligtvis ett positionsbyte som det kan ta tid för några företag att inkludera i sin affärsmodell. I övrigt hörde jag faktiskt inte så mycket som inte skulle platsa i en hållbar värld. Så något har hänt. Kunderna, både de offentliga och de privata, börjar i allt större utsträckning förvänta sig ett ansvarstagande näringsliv. Och om det är något detaljhandeln alltid har varit bra på så är det att lyssna av köpsignaler.

Pandemins påverkan på detaljhandeln
Pandemin har inneburit mer e-handel. För livsmedel har andelen fördubblats och för branscherna möbler och inredning, apoteksvaror, byggvaror, hemelektronik samt sport och fritid är ökningarna rejäla. De branscher som haft svårt i pandemin är bl.a. ( och det är inte så oväntat) restauranger, tjänster inom hälsa och skönhet, lokalvård, utlandsresor och kollektivresor. Aningen överraskande anger nära hälften av konsumenterna att de har handlat begagnat via nätet under pandemin. Motivet har varit lägre pris för 42 procent av dessa och miljöaspekter för 36 procent av konsumenterna.

Knäckfråga
En knepig fråga är att 47 procent av e-handelskonsumenterna anger att det är mycket viktigt med fria returer. Här har detaljhandeln en knäckfråga att hantera. Alla inser att retursystemet vid e-handel leder till många fler transporter, framför allt för att återförpacka och göra kläder säljbara. Det var intressant att notera att hållbarhetsansvarig på Svensk Handel, Magnus Nikkarinen, i den avslutande diskussionen betonade hur viktigt det är att minska behovet av returer. Insikten finns således, men kunderna förväntar sig uppenbarligen gratistjänster som gör e-handeln maximalt bekväm. Det ska bli intressant att se hur denna konflikt kommer att tacklas. Jag har i andra bloggtexter lyft möjligheten för försäkringsbranschen att agera ”skyddsnät” åt båda håll, så att både konsument och leverantör vet vad som händer i samband med returer och returrelaterade problem.

Avmystifiera hållbarheten!
En hel del av webbinariet kretsade kring tjänsteutveckling. 4 av 10 företag erbjuder idag reparationstjänster och 3 av 10 konsumenter säger att räknar med att hyra fler produkter i framtiden. Steg för steg sker en utveckling av tjänster som kompletterar eller ersätter den vanliga försäljningen. Henrik Lampa från Dustin redogjorde för sin syn på utvecklingen. Inom kort kommer hans bransch erbjuda ett ”take-back”-system som är tänkt att bli 100-procentigt. Han berättade också att redan före pandemin fanns tydliga signaler om att kunderna förväntar sig klimatneutrala transporter och att kunderna letar rätt på leverantörer som gör det lätt att göra riktiga val. Hans budskap var också att det är dags att avmystifiera hållbarheten. En indirekt känga till miljörörelsen, som ganska ofta argumenterat för hållbarheten utifrån komplicerade livscykelanalyser, specifika detaljkunskaper eller ett slags moraliskt övertag. Det behöver inte vara så komplicerat att göra rätt.

Viktiga iakttagelser från ICA
Anders Axelsson från ICA-handlarna bidrog med ett par väldigt viktiga inspel. Det som gjorde mest intryck på mig var att ICA-handlarna så tydligt ser hur samhället glider isär och polariseras. Inte bara ekonomiskt, sa Anders Axelsson, utan även när det gäller förmåga och kompetens. Han lyfte också det sociala sammanhanget, hur svårt det kan vara att göra val som ingen annan i bekantskapskretsen gör. Det var intressant att få en kort inblick i svårigheten för en ICA-handlare att kommunicera så att alla känner sig välkomna och att sortiment, information och priser känns rätt. De krafter i samhället som gärna delar in befolkningen i ”vi” och ”dem” gör på så sätt omställningen svårare för aktörer som ICA.

Modeindustrin
Anna-Karin Dahlberg från Lindex bidrog också till att webbinariet mest kom att handla om positiva indikatorer. 2025 ska sortimentet bestå av 100 procent hållbara material och 2030 ska man ha halverat sina CO2-utsläpp. Hon nämnde också pop-up-butiker, att man underlättat för klädbyte på jobbet, testat låneupplägg och att man tittar noga på delningsekonomins olika möjligheter. När det gäller returproblematiken kunde hon nämna att returer på barnkläder inte är så omfattande, kanske för att storlekar är lättare att välja för barn. Här kan ju en förbättring komma till stånd även för vuxenkläder om storlekar och beskrivning görs mer individanpassade. (Jag vet att företaget Atacac på Ringön i Göteborg har ett projekt igång, som skulle landa i att det skapas en virtuell dock-kopia av kunden, så att klädprovningen skulle kunna ske on-line. Dags att gräva i det spåret igen…).

Viktigt med forskning
Två forskare medverkade under dagen med viktiga inspel. Annelise De Jong från IVL och Oksana Mont från IIIEE vid Lunds Universitet bidrog med värdefulla insikter och resultat. Det kommer att bli väldigt viktigt för de strategiska besluten på olika nivåer att det finns färsk och relevant forskning att hänvisa till. Annelise De Jong talade bl.a. om COM-B-metoden och hur förmåga, möjlighet och motivation samspelar inför kundens val. Hon redogjorde dessutom för 23 av de hinder som hon har identifierat i detta sammanhang. Oksana Mont redogjorde för den internationella studie av 30 webbplatser hon och kollegorna studerat för att förstå hur delningsekonomin utvecklas. Långsiktigt menade hon att delande av bilar och cyklar blir vanligare än samåkning och att teknikutvecklingen kommer att spela stor roll med exempel som drönare, robotar och förarlösa fordon.

Nu ska vi vara tydliga
Någon sa ”förbjud dåliga produkter”. Det låter som ett enkelt steg. Nästa steg för vissa sällanköpsbranscher kan bli att förbjuda försäljning för att istället bygga affärsmodeller kring nyttjandet och tydliga prognoser. Helhetsintrycket från dagen var hoppfullt. Lyhördheten blir avgörande. Detaljhandeln lyssnar på sina kunder. Så det är upp till oss att vara tydliga!

Länktips, där inspelning från webbinariet kommer att finnas:
www.sustainableconsumption.se

Cirkulär ekonomi: Göteborg tar täten i delningsekonomin

Göteborg har ett utmärkt läge att gå före i utvecklingen av den nya ekonomin. Det står klart efter en heldagskonferens med projektet Sharing Cities, där Göteborgs framgångar stod i centrum. (Länkar till seminariet i två delar, se nedan). Under tre år har en särskild grupp arbetat med form och innehåll, stöd och utveckling, för att främja delningsekonomin i dess olika former. Lovande, är det minsta man kan säga.

Delningsekonomi – en precisering
Delningsekonomin är i min värld en del av eller en variant på cirkulär ekonomi. Utgångspunkten i delningsekonomin är egentligen att skapa fler funktioner som påminner om våra bibliotek. Livsstilsfrågor och ett hållbart nyttjande med en demokratisk tillgång till olika resurser står i centrum. Alla, oavsett var man bor, vilken utbildning eller ekonomi man har, ska kunna få tillgång till en viss resurs. Själva beskriver Sharing Cities sin roll så här: ”Infrastruktur och kultur i staden där aktörer och invånare kan dela på resurser som varor, ytor, information och kunskap”.

Biblioteksfunktion för mycket mer
Som nämndes under konferensen tänker vi inte på bibliotek som en typisk delandeekonomi, och på liknande sätt kan det organiseras fritidsbanker, leksaksbibliotek, maker-spaces, co-working-spaces och mycket annat. Det som möjligen behöver bli tydligare är att delningsekonomin har en mängd olika finansieringsmodeller. Och just synen på hur kostnader ska täckas är något som jag ska återkomma till i det nedanstående. Men först några guldkorn ur konferensen den 6 maj.

Testbädd, innovationsprocess och kunskapsgenerering
Begreppet testbädd knyter an till en beprövad utvecklingsidé inom akademi och näringsliv. Sharing Cities testbädd handlar om att forma ”en fysisk eller virtuell miljö som driver innovation genom att testa, utveckla nya produkter, tjänster, processer”. Och som det sades i slutdiskussionen – det handlar till stor del om förståelse, kunskapsutveckling, samverkan och andra mjuka parametrar och det är något som traditionella industriella testbäddar kanske inte fokuserar på. Innovationsprocessen har fem naturliga steg: förstå behov, utveckla idéer, testa, utvärdera, skala upp. Och kunskapsgenereringen handlar om vilken roll staden ska ha i detta, vilken samhällsnytta som kan genereras, hur användarperspektivet tas till vara, hur affärsmodellerna ser ut och hur digitaliseringen kan främja utvecklingen.

Smarta Kartan och Bottom-Up
Ett av framgångskoncepten är etableringen av Smarta Kartan, som på ett enkelt sätt lotsar intresserade till fysiska verksamheter med delandeekonomi. Initiativet, liksom de flesta andra som finns i Göteborg, har vuxit fram ur ett lokalt engagemang. Bottom-up-tänket präglar överhuvudtaget huvuddelen av de verksamheter som kommit igång. Och detta måste tas till vara, något som också nämndes av de forskare som på olika sätt varit inblandade i testbädden.

Webpack 4.x (npm), ASP.NET Core 3.x, C# ……
Spännvidden i presentationerna kan också illustreras av den snabba och faktaspäckade del som handlade om den öppna källkod som smarta kartan bygger på. För programmerare och IT-specialister var det naturligtvis supertydligt, för oss andra lite mer grekiska. (Länk till cirkularakartan.ri.se längst ner på denna sida).

Ett myller av konkreta lösningar och akademisk klarsyn
Förinspelade presentationsinslag och intervjuer tydliggjorde några av de delandeexempel Sharing Cities ville lyfta fram. Det var odlingsplattformar med nytt värdeskapande, grönyteetablering på övergivna platser, affärsmodeller för att skapa trygga platser (win-win) och biologisk mångfald. Det var leksaksbibliotek, container kitchen-lösningar och andra pop-up-idéer. Det var Akademiska Hus som insett att det behövs co-workingspace och maker-space för att möta behoven av pop-up-kontor och verkstadsresurser för prototyptillverkning. Och mitt i allt en klarsyn som känns löftesrik: ”Den mest hållbara byggnaden är den som inte byggs”, som processledaren på Akademiska Hus uttryckte det. ”Vi måste lära oss att utnyttja befintliga ytor bättre”. Men också en passning till juridiken och till ekonomerna om att ett av de stora bekymren för Akademiska Hus var att reda ut när de skulle debitera moms och inte. Regelverk och förutsättningar för den nya ekonomin behöver en genomlysning på ett helt annat sätt än vad t.ex. Delegationen för Cirkulär Ekonomi ännu så länge insett.

Drop-in-verksamheter passar inte in i studieförbundens bidragssystem
Studiefrämjandet har varit involverad i flera av de projekt som vuxit fram. I sin presentation kring bl.a. Folkspace (ett slags allaktivitetshus 3.0, för oss som varit med ett tag) lyfte de svårigheten med statsbidrag som inte fungerar för drop-in-verksamheter, svårigheter med olika tidsskalor och framförhållning samt hur projekten ska hitta långsiktiga finansieringslösningar. Sharing Cities har visat vad som kan växa fram och hur efterfrågan ser ut. Nu behöver ramverk, regler, villkor och stödfunktioner komma på plats.

Hur ser starten ut?
En imponerande rad av forskare och experter har på olika sätt följt projektet och bidragit med viktiga iakttagelser och systemförståelse. Jag nämner i denna text ett urval av de forskare som medverkade. Jon Williamsson från Handelshögskolan beskrev etableringen av en verksamhet i tre steg från definition och konceptualisering, via resurssökningsfasen till etableringsfasen då idéerna ska förverkligas. Det jag möjligen saknade i den beskrivningen var vägvalet för varje verksamhet om man siktar på att i huvudsak fungera på ideell eller på mer kommersiell bas. Detta eftersom varje verksamhet förr eller senare måste hitta både målgrupp och bärare av idén, måste hålla koll på sina omkostnader och för att det skiljer sig hur en verksamhet förankras hos berörda personer.

Bottom-up som motvikt
Jon Williamsson poängterade en annan viktig sak, som måste nämnas. Delningsekonomin är med sitt tydliga bottom-up-perspektiv en tydlig motpol till det som initieras med ett top-down perspektiv av nationella aktörer, av globala intressen etc. Det är viktigt för den fortsatta diskussionen att differentiera delningsekonomi sprungen ur AirB´nB eller Über från lokala gräsrotsinitiativ. Allt är inte samma sak även om de kan sorteras in under ”delning”.

(Ur Tove Lunds presentation, Sharing Cities 6 maj)

Påtaglig samhällsnytta
Efter pausen inledde Tove Lund från Göteborgs Stad med en bra genomgång av vad projektet landat i. Särskilt en bild av kombinationen av samhällsnytta och egennytta gillade jag. Och hur delningsekonomin kan skalas upp ur detta perspektiv. (Möjligen bör nyttan för verksamheten och för nyttjaren skiljas ut, liksom framtidsnytta t.ex. ur klimatsynpunkt från den mer sysselsättnings- och skatterelaterade samhällsnyttan). En viktig slutsats är att delningsekonomin styr och påverkar andra relationer i samhället. Forskaren Stefan Molnar tog fasta på samhällsnyttan i sin presentation och betonade värdet med att verksamheter etableras där traditionella kommersiella aktörer har svårare att få lönsamhet. Han nämnde även fördelarna med arbetsträning, kompetensutveckling, lärande i det praktiska och kunde ha nämnt språkträning. Stefan Molnar hade också flera intressanta siffror kring i vilken utsträckning t.ex. Fritidsbanker minskar CO-2 utsläppen (70%) och materialåtgången (80%).

Ramverk för att förstå helheten
Forskaren Yuliya Voytenko Palgan bidrog med en systemanalys, som kräver lite större utrymme. I korthet handlar hennes slutsatser om att av alla de funktioner och roller som hon ser städer har i framväxten av delningsekonomi har Göteborg lyckats täcka in flest i jämförelse med andra städer som Berlin, London, Toronto, San Fransisco, Amsterdam, Malmö och Shanghai. Hennes systematiska kartläggning av ramverken för kommunal styrning av delningsekonomin är värd en egen genomgång.


(Ur Yuliya Voytenko Palgans presentation Sharing Cities 6 maj)

De fem mekanismer hon nämner är reglering, tillhandahållande, möjliggörande, verksamhetsstyrning och samarbete. Jag får som sagt återkomma till detta i ett annat sammanhang.

Läroprocess för kommunen
Så följde forskaren Anders Sandoffs presentation, på sedvanligt knivskarpt manér. Han och kollegan Jessica Algehed ser testbädden som ett verktyg för att styra hållbar utveckling i samverkan. Det är en ny styrlogik med frivilliga ombud, delvis har arbetssättet funnits, men inte så etablerat. Utgångspunkten är lokala kluster av aktörer och där kommunen har att ta till vara långsiktiga intressen, men också värna de svaga och latenta. Arbetet frigör urbana allmänningar. Projektet har flyttat fram positionerna för staden och etablerat samarbetsformer, ökat kunskapen och bidragit i viss mån till en normförskjutning i samhället. Han ser också framåt att delningsekonomin är ett oklart begrepp, att testbädden är en icke-etablerad organisationsform, att nätverkande och samtal kanske är det allra viktigaste i den fas kommunen befinner sig och att processledning är en funktion som kan behöva förstärkas i kommunen. Min reflexion är att det kan finnas anledning att organisatoriskt ännu tydligare skilja på linjeverksamhet enligt budget och utvecklingsarbete, som kanske ska bedrivas i samverkansplattformar med kommunalt delansvar istället.

Några slutsatser
Emma Öhrwall, med bakgrund i delningsekonomin, summerade en del av projektet med att det finns ett betydande intresse hos allmänheten för delningsekonomin och att svårigheterna kan handla om att hitta långsiktiga finansieringsmodeller och att verksamheterna inte passar in under kultur och idrott. Att delning är bra för miljön, bra för plånboken och att tillgängligheten är hög är sådant som allmänheten uppskattar.

Positiva politiker
Avslutningsvis medverkade två kommunalråd från (S) resp (C) och de var till största delen mycket positiva till det de tagit del av under dagen. Emmyly Bönfors från (C) uppskattade t.e.x att delningsekonomin hjälper kommunen att motverka de interna stuprören och att samverka bättre. Blerta Hoti (S) tyckte att detta visar att vi kan sänka trösklarna och göra mer. Både ville gärna ha feedback från medborgarna.

Ekonomi – det måste handla mer om ekonomi!
Ett par korta kommentarer till ovanstående. Presentationen tydliggör hur viktigt det är att vi arbetar med definitionsfrågan. Vad är vad? Hur ska olika aktörer förhålla sig till cirkulär ekonomi, delningsekonomi etc? En annan reflexion är att det återigen inte handlar om ekonomi. Precis som jag noterat i flera av mina bloggtexter om cirkulär ekonomi handlar delningsekonomin inte om ekonomi. Det blir tyvärr det missvisande när detta mönster upprepas. Värdet med både cirkulär ekonomi och delningsekonomi behöver synliggöras och transformeras in i system som passar in i dagens mainstream-värld. Vilka ”banker”, vilka ”konton” och vilka ”investerare” står på rad för att ta sig an den nya ekonomin? Förstår alla aktörer skillnaderna mellan den linjära och den cirkulära ekonomin eller vad värdet med delningsekonomin i sina olika varianter är, och för vem? Vilka konton och vilka transformerbara bokföringsvärden berörs av och i den nya ekonomin? Hur ska tillit värderas? Lojalitet? Engagemang? Vi behöver arbeta mycket mer med detta. Annars kvarstår bilden av sidonisch, som kan subventioneras med lite lägre moms (så som Delegationen föreslår). Istället för att vara de fundament som den nya ekonomin kan bygga på och där värdeskapandet blir mer rättvist och hållbart genererat, förvaltat och utvecklat.

Länktips: https://play.goteborg.se/webbinarium-1-sharing-city-goteborg

https://play.goteborg.se/webbinarium-2-sharing-city-goteborg

https://www.sharingcities.se/

https://cirkularakartan.ri.se

Att utvecklas eller växa som människa

Vissa dagar får man möjlighet att lära sig helt nya saker. En Chalmersforskare som jag träffade häromveckan tipsade om en filosof, som jag blev nyfiken på. Inte för att jag särskilt ofta läser filosofer eller brukar citera tänkare av det slaget. Men man ska vara öppen för att lära sig och ta till sig av sådant man inte kan. Jag hittade lite information filosofen i fråga, Jonathan Reams, och lyssnade på en podcast där han förde ett samtal om sin forskning. Några tankar fastnade. Podcasten är mycket längre än vad jag återger här. Länk se nedan.

Några frågor
Hur kan vi växa och utvecklas som människor? Hur lätt har vi människor att acceptera och driva förändring? Hur kom det sig att de skandinaviska länderna blev framgångsrika i utvecklingen av sina samhällen? Hur går det till att förändra ett samhälle?

Maktens språk
Omställning av samhället kan ske som i Myanmar (Burma). Brutalt tvingar maktens representanter befolkningen till lydnad. Omställning ses av dessa militärer som något hotfullt och man tar till vilka medel som helst för att förhindra ett folkligt uppror. De pågående konflikterna i Syrien, Tigray (Etiopien) och på flera andra ställen handlar om makt. Även i våra väl fungerande demokratier finns krafter som gärna vill använda maktmedel för att förändra normer, livsbetingelser och graden av frihet. Ibland genom att åberopa en verklig eller påhittad ofrihet. (”…men det får man inte säga i det här landet…”, som de ofta sa).

Train the brain
Det Jonathan Reams resonerar mest kring är varje människas inre processer, hur vi kan ”train the brain”, öva oss till att vilja växa som vuxna människor. Och vilken skillnaden är mellan utveckling och växande. Ju mer jag lyssnar, desto mer förstår jag att hur lite jag vet om hans och andra filosofers forskning och vad den kan säga oss i vår tid. Jag försöker koppla det han säger till vår tids ödesfrågor och inser att hur vi förhåller oss till våra barn och ungdomar är mycket avgörande. Vill de lära sig nya saker, vill de växa som människor på olika sätt, har vi kanske en chans att rätta till alla tillkortakommanden som 1900-talets återvändsgränder resulterat i. Det viktiga blir att inte bli passiv, att inte sluta ha framtidstro eller tillförsikt. Att det unika med människan är vår fria vilja, som gör att vi kan bete oss både rationellt och irrationellt. Vi är inte predestinerade till ett visst slags liv.

Sorteringen ger bara förlorare
Förändring är svårt, det finns en osäkerhet i förändringen som sådan. Ska vi lyckas med en förändring i hållbar riktning måste människor se förbättringen i förändringen. Att livet blir bättre. Men inte så att människor sorteras bort av olika skäl. Det überekonomiska systemet vi har idag sorterar oss i vinnare och förlorare. Och vinner du inte på aktier finns ju Trisslott-dragningen i TV, eller snabba cash i mörka gränder. Allt detta vinstfokus leder fel.

Har vi en annan självmedvetenhet?
Varför de skandinaviska länderna lyckats förklarar Jonathan Reams med att det möjligen har att göra med en jagupplevelse eller ett självmedvetande som av någon anledning blivit allmän i våra länder. Han nämner i förbigående hur människan består av kropp, sinnen och en astral verklighet, men går inte närmare in på detta. Kanske för att en mekanisk människosyn, där andlighet inte får plats, fortfarande dominerar i det offentliga samtalet.

Mänsklig tillväxt
Att vi behöver se tillväxt ur andra perspektiv än det ekonomiska blev supertydligt efter att ha lyssnat på Jonathan Reams. Det är människans tillväxt vi måste satsa på. Människans förmågor är outvecklade och vi behöver fortsätta att utveckla oss, var och en och tillsammans, som sociala, kulturella, ansvarstagande varelser, där vi slutar att se oss som överordnade naturen. Det helhetstänkande som vi har så svårt för är en avgörande komponent för att växa i omdömesbildningen.

Vad som händer om vi slutar tänka själva visade trump med (icke) önskvärd tydlighet.

Länktips: Jonathan Reams http://jonathanreams.com
Länktips: Podcast med Jonathan Reams här

Cirkulär Ekonomi: Delegationens årsrapport (delB)

Jag läser årsrapporten från Delegationen för Cirkulär ekonomi daterad april 2021 och redan i de inledande orden från ordföranden Åsa Domeij fastnar en tydlig bild av att huvudfokus i Delegationens arbete är kvalitetssäkrade kretsloppslösningar. Inget fel i det, men det är som jag beskrivit på annan plats (länk se nedan) inte tillräckligt för att den linjära logikens avigsidor ska elimineras, eller ens för att sjösätta den cirkulära ekonomin.

Tio förslag, men ingen helhet
Inledningsvis lyfter rapporten fram tio delförslag, som drar åt rätt håll och bidrar till att stärka framväxten av en cirkulär ekonomi. Avgörande är naturligtvis om just dessa tio förslag är de viktigaste att prioritera om syftet är att effektivt och skyndsamt åstadkomma ett systemskifte, där avfall ses som resurser, där livslängden på produkter och material förlängs, där nyttjande blir viktigare än ägande och där värdet av material och produkter bygger på en annan dynamik än att kortsiktigt maximera företagsekonomiska fördelar på bekostnad av samhällsekonomiska nackdelar. Tyvärr blir mitt intryck att de tio förslagen bara är bra, men inte tillräckligt genomgripande för en omställning av samhället.

(Kort om sidhänvisningar. PDF-dokumentets sidnumrering gäller här i min text eftersom rapportens originalnumrering är motsägelsefull. Efter sidan 4 kommer sidan 3…. ).

Några exempel på vad som är bra i rapporten:

  1. Designfasens betydelse – förslagen kopplade till att stärka designarbetet för att nya produkter, tjänster och affärsmodeller ska kunna räknas till cirkulär ekonomi.
  2. Behovet av ett samordnande nav.
  3. Behovet av utbildningar och stödprocesser på regional nivå.
  4. Vikten av att myndigheternas upphandling styr mot de cirkulära lösningarna och att man aktivt letar ersättningsprodukter när en produkt innehåller farliga kemikalier enligt EU:s REACH-lista.
  5. Att långsiktig miljönytta överordnas miljönormer i de sammanhang där dessa ställs mot varandra.
  6. Införandet av ett ”Cirkulärt lyft” och finansiella stöd primärt för att hjälpa SME-företag.

Här följer mina valda utdrag ur rapporten. Rapporten i sin helhet finns på länk nedan.

Designfasens betydelse – bra!
På sidan 9 börjar rapporten bra. Det talas om designfasens betydelse, om paradigmskifte, om ett förlängt liv och återvunnet material av god kvalitet som blir billigare än jungfrulig råvara. Det är lätt att hålla med om allt detta. Man föreslår ett nytt nationellt miljömål som handlar om resurseffektivitet. Och på sidan 11 presenteras ett förslag från expertgruppen med designfokus som även lutar sig mot Ellen MacArthur Foundation i det man föreslår. Se bild.

(Ur årsrapporten, från Ellen MacArthur Foundation)

Kanske hade det varit tydligare i schemat ovan om det framgick att design enligt punkt 1 handlar om att maximalt bortse från tidigare strukturer, att tänka outside the box och att se möjligheterna i en ”icke-produkt” eller en virtuell tjänst…

Fristående nav?
Rapporten föreslår att en lämplig myndighet ges uppdraget att verka som ett samordnande nav för design för CE. Ännu bättre hade varit att föreslå bildandet av ett fristående nätverk så att inte de formella och befintliga strukturerna får möjlighet att lägga ”locket på” en nödvändig funktion. Ett fristående organ, kanske enligt modell från belgiska Leuven, skulle vara mer spännande att ge denna uppgift.

Innovativa plattformar – kommer de att kunna utmana strukturerna?
På sidan 12 betonar rapporten behovet av relevanta utbildningar och stödprocesser på regional och lokal nivå. Det intryck man får är att Delegationen vill att regionerna, kanske tillsammans med högskolor och Science parks formerar innovativa plattformar för utbildnings- och utvecklingsbehovet inom design för CE. Min tveksamhet inför detta handlar om i vilken utsträckning de befintliga strukturerna på näringslivssidan, inom högskolor och andra organ kommer att bejaka innovationer som förändrar förutsättningarna för de befintliga materiella och finansiella flödena.

Digital resursportal som påminner om Ledningskollen, nja…
På sidan 13 föreslår Delegationen formeringen av en gemensam digital resursportal, där avfallets lämplighet på ett enklare sätt kan kategoriseras och följas upp. Man nämner Post – och Telestyrelsens ”Ledningskollen” som en förebild, där nedgrävda kablar synliggörs innan någon kabel skadas av en grävmaskin.  Det är möjligt att en sådan satsning kan vara en hjälp, men skillnaden är naturligtvis att i Ledningskollen står stora kostnader på spel om en kabel skadas. Motsvarande incitament saknas troligen när det gäller avfallskriterier.

Returer löser kanske dagens behov, 
men hur blir det med morgondagens?
Längre ner på sidan 13 föreslår delegationen att fler förpackningar ska ingå i retursystemet. Man nämner dryckesförpackningar med ursprung i andra länder. Jag ställer mig tveksam till att en sådan förändring tillhör de åtgärder som på allvar utmanar det linjära material- och ekonomisystem vi har idag.

Ökad konkurrenskraft är nog bra, men varför inte en global ansats?
På sidan 14 föreslår Delegationen olika insatser för att öka konkurrenskraften hos återvunnet material i jämförelse med jungfruligt. Man vill utreda kvotplikt, återvinningscertifikat och Bonus-Malus-system för olika materialtyper. Ska vi komma till rätta med det enorma läckaget av icke-organiska produkter till biosfären är detta nödvändigt. I vilken utsträckning och när dessa åtgärder så småningom sjösätts är det fortfarande oklart vilken systemförändrande sprängkraft de kommande åtgärderna har. Kanske kan det visa sig. Varför nämner man inte internationell samordning i detta avsnitt? Alla länder har problem på det här området.

Fosfor och kväve – inte riktigt så enkelt som rapporten beskriver det
På sidan 15 vill man utreda kvotplikt för plast, fosfor och kväve. Kväveåtervinningen tänker man sig från avloppssystemen. Här finns naturligtvis viktiga invändningar att tillföra. Avloppsvattnet är kontaminerat med tungmetaller och det finns starka skäl för att inte sprida t.ex. kadmium på åkrarna. Rapporten nämner inte denna intressekonflikt. Istället nämns en bakteriefri kväverening som skulle kunna reducera läckaget av lustgas. Skrivningarna på detta område hade kunnat kompletteras med noteringar om den generella problematik som föreligger, och som de kommunala reningsverken oftast väljer att tona ner eller helt bortse ifrån.

Upphandling – ja, momssänkningar – nej inte långsiktigt
Från sidan 19 och framåt tar rapporten upp ett antal förslag som har att göra med myndigheters upphandling och hur staten kan vara föregångare på detta område. Allt som nämns kan vara viktiga delar och det är helt korrekt att det offentliga agerar föregångare på området. Mer tveksam blir jag till de momssänkningar som nämns på sidan 21. Om man menar att cirkulär ekonomi ska ersätta en linjär ekonomi måste vi långsiktigt sträva efter att ha en fungerande momsbeskattning. När reparationer förses med en lägre momssats signalerar det undantag snarare än regel.

Materialflödeskartläggning ja, men hur balansen ut mellan intressena?
På sidan 23 inleds ett avsnitt som handlar om giftfria, cirkulära kretslopp. Man föreslår en kartläggning av materialflöden i samhället. Man hänvisar till Ingenjörsvetenskapsakademins tidigare projekt ”Resurseffektivitet och cirkulär ekonomi”, som behandlade fem olika flöden med stora volymer. Nu skriver man: ”Delegationen ser stor potential med en utökad nationell kartläggning av fler resursflöden i Sverige för att peka på just affärsmöjligheter men även för att möjliggöra utformningen av rätt typ av styrmedel för en resurseffektiv cirkulär ekonomi.” Tyvärr fångar man inte upp den kanske mest intressanta aspekten av resursflödesanalysen, nämligen för vem och när olika värden ska tas till vara. Hur ser ”affärsmöjligheterna” ut, när den traditionella ekonomins polaritet mellan köpare-säljare och produkt-avfall förändras? Vem ska tjäna vad i vilket läge och hur kommer samhällsnyttan in och balanserar företagsnyttan? En förutsättningslös analys från någon av våra Handelshögskolor hade varit intressant att föreslå i detta sammanhang.

Tidsdimension – men inget om motstridiga intressen
På sidan 25 berör rapporten behovet av en tidsdimension i kartläggningen av resursflöden, och det är naturligtvis bra. Man nämner faktiskt även kostnader för samhället och för näringslivet i samma mening. Tyvärr utvecklas inte tankarna kring tidsperspektiv och motstridiga och var för sig legitima intressen ur detta.

Uppströmsarbete är viktigt
I ett avsnitt berör man också hur viktigt det kan vara att bryta recirkulationen av farliga ämnen i kretsloppet. På sidan 26 kommer man in på mätbarhet och behovet av att synliggöra hur stor del av ekonomin som kommer från linjära respektive cirkulära flöden. Man anser även av certifieringen ska stimuleras genom att bygga vidare på ISO 14020. I detta sammanhang tar man också upp behovet av internationell samordning av spårbarhetslösningar. Man nämner nomenklatur som en viktig aspekt att synkronisera. Vidare vill man göra det till en standard att välja ersättningsprodukter när offentliga huvudmän beställer produkter som inkluderar kemikalier och ämnen som står på EU:s Reach-lista.

Viktiga delfrågor som behöver fortsatt uppmärksamhet
På sidan 32 föreslår man stöd för storskalig textilåtervinning. Man resonerar även kring ”end-of-waste”-problematiken och tar bygg- och anläggningsbranschen som exempel på branscher där det krävs tydligare regler och praxis för vad som ska klassas som avfall respektive användbar resurs. På följande sidor tar rapporten upp detaljfrågor kring bestämmelser och undantag som kräver en djupare kunskap än vad undertecknad besitter. Intrycket är att det finns ett antal bestämmelser som införts som delvis motverkar syftet med att underlätta för en cirkulär ekonomi. Och att det kan behövas en eller flera genomlysningar för att underlätta för företag i berörda branscher att göra rätt.

Miljönytta viktigare än miljönormer
På sidan 35 hamnar anläggningsbranschen i fokus. Ett intressant avsnitt berör prioriteringen mellan miljönormer och miljönytta, där Delegationen förordar att den långsiktiga miljönyttan blir överordnad miljönormerna. Utan att ha studerat frågan i detalj känns det mycket lovvärt att hellre se till att godkännandeprocesser inkluderar spridningsrisker och total exponering än till punktvis insats av ett ämne. Helhetsgrepp saknas i många sammanhang och detta känns spontant som ett steg i rätt riktning. Man förslår också en lagöversyn så att miljöbrott oftare kan beivras. På sidan 36 exemplifieras behovet av att det nya EU-direktivet om att sortera byggavfall från augusti 2020 saknar sanktioner för den som vägrar sortera ut de fraktioner som direktivet nämner.

Finansiellt stöd kommer att behövas, vad händer med förtida 
avskrivning?
På sidan 38 diskuteras innovationer och cirkulära affärsmodeller. Rapporten konstaterar ”Att fortsätta i en linjär ekonomi men med högre grad av återbruk och återanvändning är inte detsamma som att ställa om.” Kommentaren känns som en förlängning av det som ofta kommer till uttryck i den allmänna debatten: ”Ja, jag källsorterar, så jag bryr mig om miljön….” . Man nämner specifikt SME-företagens behov av stöd, eftersom de själva ofta inte har resurser att forma det nya. På sidan 39 föreslår man att regioner och kommuner får möjlighet att stödja företag inom det man kallar ett ”cirkulärt lyft”. På sidan 40 nämner man behovet av finansiella stöd eftersom uppskalning ofta innebär extra kostnader. Helt korrekt nämner man det glapp som finns när det gäller riskkapital:
” Kapitalbehoven är ofta för stora för de statliga bidragen, för små för de offentliga investeringsbankerna och de institutionella investerarna, och för nya och okända för affärsbankerna. Det privata riskvilliga kapitalet når inte heller fram.”

Nya företag eller de befintliga?
Det kan noteras att rapporten inte berör frågan om det är nya företag som ska stå för förnyelsen, eller om det är de befintliga som ska ställa om sin verksamhet. Man nämner heller ingenting om förtida avveckling av produktionsresurser eller maskiner, som eventuellt inte fungerar i den cirkulära affärsmodellen. Vem ska ta kostnaden för att i förtid bokföra en maskin som avskriven, trots ett kvarvarande restvärde i bokföringen? Inte heller nämns behovet av att utbilda långivare och banker.

Mätbehov – men vad?
På sidan 41 föreslår man ökade resurser till forskningsfinansiering av demonstratorer för mätning av cirkulär ekonomi. Kanske är det bra, men jag får känslan av att det först kan vara bra att klarlägga vad som ska mätas, i vilket syfte och i relation till vad, och för att säkerställa vilken utveckling? Det är bra att mäta, men hur vet vi att vi mäter rätt parametrar och vad menas med rätt?

Sverige kan gå före
Sverige kan gå före, menar rapporten, inte minst genom att vi har ett kommande EU-ordförandeskap och en möjlighet att koppla ihop cirkulär ekonomi med klimatåtaganden och ett starkt socialt ansvarstagande. Man pekar på den biobaserade exportindustrin som en nyckelbransch i sammanhanget för att öka exporten. Troligen menar man biologisk råvara som alternativ till fossilbaserad. På sidan 44 nämner man områden där Sverige kan gå före i samarbetet inom EU. Det första man nämner är att driva på att EU antar en norm för hur mycket returplast som ska finnas i plastflaskor. Det andra man nämner är en sanktionsavgift för import av produkter som innehåller i EU förbjudna kemikalier. Problemet är den ökande andelen privatimport genom e-handel. Sverige bör verka för ett utökat producentansvar för vatten, anser Delegationen.

Börja i rätt ände
I relation till EU hade det varit lämpligt att lyfta behovet av samordning och samarbete, istället för att peka på ett par viktiga delfrågor. (Det är som att börja en städinstruktion med ”Dammsug i hörnen, där det samlas damm” istället för ”Ta fram dammsugaren och kolla att påsen inte är full”).

Rita upp kartan
För det fortsatta arbetet vill Delegationen förstärka kansliet med kompetens inom SME och konsumtion. På sidan 48 föreslår man även en ”Kickstart Cirkulär ekonomi” som hjälp till SME-företag. Man ser också en roll som nav för nätverk för kommuner som vill arbeta med Cirkulär Ekonomi (CE). Men innan SME-företag och kommuner tar tag i Cirkulär Ekonomi borde det finnas en heltäckande beskrivning av vad Cirkulär Ekonomi innebär, hur Delegationen och regeringen ser på CE som en konkret omställningskraft, vem som förväntas göra vad och hur tidsplanen ser ut just nu. Det är svårt att orientera sig när Delegationen själva valt att bara fokusera på delar av det som CE kan innebära.

Nederländerna och KOMET-försök
På sidan 52 lyfter man en idé från Nederländerna om en ”Green Deal”. Det är egentligen den enda gången man nämner något initiativ från utlandet. I ett annat avsnitt beskrivs hur Kommittén för teknologisk innovation och etik (KOMET) har föreslagit en metodik för att stimulera framkomsten av nya lösningar. I korthet handlar det om att främja försök som utvecklingsmetod. Kanske har någon insett att det budgetstyrda arbetet i offentlig verksamhet begränsar möjligheterna att göra det oplanerade. En liten ljusglimt i det stora komplexet.

Länktips: Delegationens årsrapport här

Mina generella invändningar mot rapporten (del A) här

Cirkulär Ekonomi: Delegationens årsrapport (delA)

Delegationen för Cirkulär Ekonomi har nyligen släppt sin årsrapport. Den är ett fall framåt, jämfört med vad Delegationen tidigare har presenterat. Men det räcker inte. Sverige kan bättre. Ska Cirkulär Ekonomi bli en game-changer för resursfrågan, för högre kvalitet på produkter, för minskade utsläpp, för färre transporter, för fortsatt välfärdsutveckling och för att samtidigt bidra till en mer rättvis global välfärdsfördelning måste ansatsen bli vassare.

Samarbete och de vita fläckarna
Sverige kan inte ensamt driva fram den cirkulära ekonomin så att den på allvar kan ersätta den rådande linjära motsvarigheten, vars negativa konsekvenser blir allt mer uppenbara. Vi behöver samarbeta med våra nordiska grannar, med föregångarländer inom EU och själva bli bra på att både skapa, driva och beskriva processerna samtidigt som vi håller noga koll på vad som återstår att göra och vem som förväntas göra det som riskerar att inte blir gjort. Att tydligt ringa in dessa vita fläckar är avgörande för att omställningens – ännu inte föreliggande – helhetsstrategier och heltäckande handlingsplaner ska kunna bli framgångsrika.

Ska linjär och cirkulär ekonomi växa sida vid sida?
Min tidigare kritik av vad som saknas i Delegationens omställningsarbete kvarstår till stora delar fortfarande. Ännu har man inte satt ner foten kring vad som egentligen avses med cirkulär ekonomi. De definitioner och avgränsningar som skulle kunna vägleda andra aktörer saknas.  Det är fortfarande oklart varför man inte preciserar om den cirkulära ekonomin ska samexistera med den linjära, eller inte, och hur länge både den linjära och den cirkulära ekonomin förväntas fungera sida vid sida. Man har inte inkluderat någon tidsaspekt eller tänkt ambition på hur snabbt omställningen ska ske, inte heller vem som har vilken roll i omställningen eller vilka motkrafterna till omställning kan vara och hur starka dessa är.

Cirkulär ekonomi utan ekonomi?
Det saknas i årsrapporten ett tydligt ekonomiavsnitt, som skulle kunna reda ut begreppen. Det handlar om hur dagens gratisarbete runt avfallet ska bytas ut mot ett kostnadskrävande transport-, sorterings- och renoveringsarbete, dvs up-cycling, hur den ekonomiska dynamiken kan se ut mellan olika intressenter, dvs för vem som ett ekonomiskt spelrum uppstår. Det handlar också om vilket nytänkande banker och kreditinstitut behöver ta till sig och utveckla, hur ägandet och bokföring påverkas, hur ekonomiska kalkyler för samhällsekonomin, företagens ekonomi respektive en typisk privatekonomi samspelar, prioriteras och påverkas tillsammans och var för sig. På ett par ställen i rapporten nämns momsfrågan, men inte ur ett generellt cirkulärt eller ett EU-perspektiv. Man nämner momssatser som incitament, men det förs inget resonemang om behovet av två parallella momssystem, som aktörer kan välja att ingå i beroende på om transaktionen ingår i en linjär avfallsekonomi eller i en cirkulär resursekonomi.

”Spotify för allt”
Ansvarsfrågor, försäkringsfrågor, kvalitetssäkring och legala frågor tas bara upp fragmentariskt utifrån enstaka exempel, men inte som de generella frågeställningar de är. Man snuddar vid idén om att förbjuda försäljning – dock utan att nämna denna idé i klartext – i ett avsnitt på sidan 30 i rapporten, där man vill se en utredning om ett fullt ekonomiskt och miljömässigt producentansvar. Man tar inte chansen att bjuda in någon bransch att bli föregångare på principen om ”Spotify för allt”, dvs att det som säljs är nyttjandet, inte ägandet. Det hade kunnat gå fortare om en viss bransch blir ”försöksbransch” för att testa idén om att undvika/förbjuda produktförsäljning för att istället erbjuda flexiblare abonnemangstjänster. Mitt intryck är att delar av industrin är redo att ta det steget, eftersom det ger fördelar för kvalitet, livslängd, kontroll över produktstatus, kundtrogenhet, miljöfördelar och stora fördelar för nyttjaren. IKEA har t.ex. aviserat att man tänker vara cirkulära till år 2030. Ska industrin göra det som våra myndigheter inte ens förmår att formulera?

Varför så få utländska exempel?
Av utländska exempel och föregångarna nämns egentligen bara Nederländerna, trots att t.ex. Finland har hållit på under längre tid med sitt utvecklingsarbete för Cirkulär Ekonomi.

Delningsekonomi och ägande?
Delningsekonomin nämns inte och därmed heller inte gränsdragningsfrågorna kring vad som ska vara skattebefriat eller inte, respektive hur framväxten av delningsekonomin kan stödja den cirkulära ekonomin och vice versa. Man för heller inget resonemang kring hur ägandet som princip påverkas av den cirkulära ekonomin och vilka konsekvenser detta får på juridikens område.

Expertgrupper visar på stuprörstänket
De expertgrupper man knutit till sig representerar olika branscher och dessa gruppers förslag blir tyvärr till viss del exempel på särintressen. Oemotsagt får t.ex. de kommunala VA-verken föreslå återföring av avloppsslammets fosfor och kväve utan att nackdelarna med denna hantering nämns, t.ex. kontamineringen med tungmetaller. Rapporten säger t.o.m. i klartext att ingen sammanvägning har skett mellan expertgruppernas förslag. (På sidan 8 står: I Delegationens överläggningar ingår systemperspektivet, men Delegationen har inte gjort en metaanalys av hur väl förslagen samspelar. Det ingår inte i uppdraget). Stuprören dominerar.

Tillsammans är vi starkare och snabbare
Om jag hade fått välja hade jag prioriterat att samköra utvecklingsarbetet med åtminstone de nordiska länderna, Nederländerna och Storbritannien för att synkronisera förslag, skatter och andra principer. Detta eftersom samordningen bara blir mer komplicerad när den ska genomföras när varje land redan har sina lösningar igång. Det blir bara dyrare och mer omständligt, inte minst när det gäller lagstiftningen. Vidare hade jag varit noga med att, tillsammans med andra länder, sätta en grundstruktur för definitioner, konsekvenser och vilka delområden som behöver fortsatt analys. Detta framför allt mot bakgrund av hur en sund balans ska uppnås mellan företagsnytta, individnytta, samhällsnytta och framtidsnytta. Sveriges ekonomi är sammanflätad med omvärlden och vi kan inte uppfinna ett alldeles eget hjul och hoppas på det bästa. Vårt hjul måste snurra tillsammans med de övriga och göra maximal nytta på kort tid. Det finns inte tid att göra mängder med omtag för att ”det inte ingick i uppdraget….”. Det behövs en checklista för allt som ännu inte är klarlagt och påbörjat.

Betyget för denna årsrapport blir knappt godkänt.

Länktips: Delegationens årsrapport här

Min sammanfattning av årsrapporten (del B) här

Exemplet Åland inspirerar

Den ideella föreningen Ingenjörer för Miljön (IfM) ordnar årligen tjugotalet seminarier, i Corona-tider som webbinarier, om hållbarhetslösningar och goda exempel, som kan vägleda och inspirera. Den 7 april var det dags för Micke Larsson, verksam som utvecklings- och hållbarhetsstrateg vid Ålands landskapsregering, att presentera hur Åland arbetar med och för hållbar utveckling. (Länkar se nedan).
Öarna i världen är för övrigt särskilt intressanta, eftersom deras fysiska förutsättningar tydliggör och begränsar vad som kan göras, oavsett om det handlar om resurser, kretslopp, kompetenser eller välstånd. På så sätt blir öarna tacksamma förebilder för andra att studera och ta efter.

30 år med hållbarhet
Hur vi ser till att utvecklingen i samhället blir hållbar har diskuterats på allvar sedan trettio år. På FN-nivå fick Agenda 21 ett genomslag i samband med konferensen i Rio 1992. I september 2015 antog FN Agenda 2030 med ett tydligare fokus på helheten. Många olika tankemodeller och verktyg har lanserats genom åren. I Sverige fick Det Naturliga Steget (DNS) tidigt ett bra genomslag för sitt synsätt som bottnade i naturvetenskap och forskning. Ett antal ”för miljön”-föreningar drogs igång i Sverige med inspiration från Karl Henrik Robèrt och DNS, däribland ingenjörer, artister och läkare. Det verktyg DNS vidareutvecklat kallas idag FSSD, ett ramverk för hållbar utveckling, som ger tydlig vägledning kring vilka gränser som gäller för samhällsutvecklingen. (Länk se nedan).

Start 2014 och utgångspunkt i FSSD
På Åland gäller speciella villkor. Man är en autonom del av Finland med ett eget självstyrande parlament, 16 kommuner, egen flagga och en befolkning på drygt 30000 personer, som till största delen talar svenska. År 2014 påbörjades ett arbete för att säkra en hållbar utveckling på Åland. Man tog avstamp i FSSD och de metoder ramverket erbjuder. Micke Larsson beskrev på webbinariet vad deras process lett fram till. För medlemmar i IfM finns webbinariet inspelat och åtkomligt på hemsidan.
Här vill jag i korthet nämna några av de faktorer och omständigheter som jag fångade upp under webbinariet och som behöver spridas.

Ur Micke Larssons presentation den 7 april 2021

Elva nyckelfaktorer
1. Alla fick vara med. Det var inte en process för ”de redan frälsta” utan alla som ville fick delta. På så sätt skapades en större legitimitet, är min bedömning.
2. Fokus hamnade på sju mycket konkreta och verklighetsnära delfrågor som ålänningarna kunde relatera till, där välmående, växande människor respektive vattenfrågan var särskilt viktiga för många ålänningar.
3. Samtal, dialoger och workshops organiserades på ett sätt så att ålänningarna blev verkligt lyssnade till.
4. Processen blev inledningsvis präglad av ett tydligt bottom-up-perspektiv. Det var inte makthavarna som formulerade visioner och prioriteringar, det var de boende själva.
5. Resultatet bekräftades i nästa steg av myndigheterna. Detta enkla förfarande legitimerade processen och ledde till ett slags samhällskontrakt, där ålänningarnas vilja bekräftades av makthavarna och inte tvärtom.
6. Delaktighet präglade processen, liksom känslan av att det som kom upp också togs på allvar.
7. Man ansträngde sig att hitta samsyn, vilket nu lett till att 80 procent av befolkningen står bakom det som arbetet ledde fram till.
8. Det fanns hos många en insikt om att förändring är svårt att både initiera och att acceptera. Både det offentliga och näringslivet ogillar förändring.
9. De 20 största företagen på Åland har gått samman och stöttar processen.
10. Micke Larsson beskriver processen som en ”framåtrörelse”, dvs att det finns en allmän uppfattning hos ålänningarna att de är inne i en process som ska leda till ett bättre Åland.
11. Den devis man så småningom enades om blev
”Alla kan blomstra i ett bärkraftigt samhälle på fredens öar.”
Det ligger många timmars arbete bakom denna enkla fras, men den ställer ålänningarna nästan mangrant upp på.

Dags för en handbok 
Min slutsats blir att Micke Larsson borde skriva en ”Handbok för ett hållbart samhälle”, där ovanstående punkter är självklara och viktiga beståndsdelar. Med Ålands sjuåriga försprång har vi andra ett facit att luta oss emot. Det är bara att önska Åland och ålänningarna lycka till. Och att andra är modiga nog att följa Ålands exempel.

Inte bara inte
En liten kommentar behöver också få plats. Verktyg som FSSD beskriver rätt väl vad vi INTE ska göra, hur gränserna ser ut för det vi kan göra. Men ska något utvecklas behöver vi i ännu högre grad arbeta med vad vi verkligen VILL göra för att skapa det goda livet framåt. Det känns som att Micke och hans gäng har kommit en bit på den vägen.

Länktips:
Ingenjörer för Miljön hemsida
Ingenjörer för Miljön Medlemssida medlemssida
Visionen för Åland på https://www.barkraft.ax/
Läs mer om FSSD här