Uppdatering om demokratin

Hur mår demokratin i världen? Institutet V-dem, som är knutet till Göteborgs Universitet, försöker ha koll på detta. Institutets chef, professor Staffan I Lindberg, gav en dyster bild vid en presentation den 27 oktober 2021. Sedan 2010, då 48% av världens befolkning levde i autokratier, har den andelen på tio år stigit till 68%. Mer än två tredjedelar av världens befolkningar lever således i slutna eller delvis öppna icke-demokratier. Och trenden går tyvärr åt fel håll. Graden av demokrati i världen är tillbaka på samma nivå som före murens fall.

V Dem har 3500 medarbetare i 180 länder
V Dem, eller Variaties of Democracy, har blivit ett internationellt nav för bevakning av hur det står till med demokratin i världen. Man har en relativt liten stab, men använder mer än 3500 faktainsamlare från 180 länder. Det innebär att ungefär 2/3-delar av all data samlas in lokalt. I sina system har man 30 miljoner datauppgifter från 202 länder. 126 publikationer har sammanställts, som har laddats ner 75 000 gånger och även resulterat i otroliga 10 miljoner grafer de senaste fem åren. När man bedömer ländernas grad av demokrati använder man mer än 50 parametrar och 473 indikatorer. ’

Vad kännetecknar en demokrati?
Demokrati handlar inte enbart om att rösta fram politiker i öppna val. Det som kännetecknar ett öppet demokratiskt samhälle är bl.a. yttrandefrihet, pressfrihet, respekt för mänskliga rättigheter, graden av delaktighet i olika sammanhang, ett oberoende rättsväsende och frånvaro av korruption. Hur minoritetsfolk behandlas, hur språk och kulturer bevaras och respekteras och inte minst hur det står till på jämställdhetens och jämlikhetens område spelar också roll.

Snabb förändring i fel riktning
Staffan Lindberg beskrev hur snabbt utvecklingen kan gå i fel riktning. Sedan år 2010 har bl.a. följande länder placerat sig i ”utförsbacken”, där man i rask takt åsidosätter viktiga principer och kännetecken på demokrati: Brasilien, Polen, Ungern, Indien, Serbien, Bolivia, Thailand och Turkiet. Det är alla länder som har fjärmat sig från det demokratiska samhället, ofta genom att nationalistiska partier eller ledare kommit till makten. Antalet länder i världen som rör sig i demokratisk riktning är 16, medan det är 25 länder som tydligt rör sig i motsatt riktning, till det som kallas autokratier.

25 slutna autokratier
Antalet länder idag som betecknas slutna autokratier är 25 stycken, där naturligtvis Nordkorea och Saudiarabien är två av de mest omtalade. Antalet liberala demokratier anges idag till 32. 122 länder är något däremellan och skulle kunna kallas skendemokratier eller länder där det hålls val, men där demokratin enligt gängse definition är begränsad eller mycket begränsad. Det oroande är förändringstakten i fel riktning.

Putin har visat hur det kan göras
Mönstret för hur förändringen går till är påfallande lika för många länder. Det börjar ofta med attacker på media och politisk kontroll över nyhetsrapportering, där ofta självcensur blir fallet. Därefter begränsas civilsamhällets organisationer, medborgarrättsrörelser, kvinnors rättigheter och det sprids felaktig information från myndigheter. Steg för steg blir friheten för kulturella och akademiska organ beskuren, respekten för motargument minskar och censuren tilltar. Till slut kan inte allmänna och öppna val hållas. Putins transformation av Ryssland har gett likasinnade makthavare en slags handbok över hur man går till väga.

Bekymmer för FN och EU
På min fråga om FN och i vilken utsträckning FN har påverkats av utvecklingen svarar Staffan Lindberg att FN i mycket hög grad har påverkats av framväxten av autokratier och tillbakagången för demokratier. ”Do not mention the D-word” heter det i FN-skrapan. Att det har förlamat FN-organ som UNDP är tydligt, menar Staffan Lindberg. Han påpekar även att EU alltför länge satt stilla när Orban förändrade Ungern. Orbans tal om en ”illiberal demokrati” är en omöjlighet, hävdar Staffan Lindberg. Låt oss hoppas att inte Polen går samma väg.

Trump, sociala medier och yttrandefrihet
USA hade inte klarar fyra år till med Trump och USA är ännu inte igenom krisen, säger han också. Jag följer en del av rapporteringen från USA och det är uppenbart att Trump fortfarande håller ett starkt grepp om delar av det republikanska partiet och många lättpåverkade i det mycket polariserade USA. När det gäller sociala medier menar Staffan Lindberg att det fanns stora förhoppningar i början, man trodde på en vitalisering av demokratin när fler kunde kommunicera på enkelt sätt. Med tiden har sociala medier kommit att fyllas med desinformation, konspirationsteorier, fake news och personangrepp. Rädsla är en stark drivkraft. På en chattfråga om Fake News ska ses som en del av yttrandefriheten påpekar Staffan Lindberg att yttrandefriheten kan komma att behöva begränsas för att rädda yttrandefrihet. Han nämner Tyskland efter kriget som ett exempel. Hur man vill dra en tydlig gräns för vad som var tillåtet och inte. Idag är konspirationsteorierna helt okontrollerade, detta är centralt för framtiden, menar Staffan Lindberg.

Det går bättre för demokratier, generellt sett
Demokratier har generellt en bättre ekonomisk utveckling, med högre tillväxt. Samtidigt hävdar Kina att deras system är bättre. Några länder lyckas mycket bra. Och vissa går mycket dåligt. Generellt har autokratier en sämre ekonomisk utveckling. De sociala skyddsnäten blir starkare, dubbleras, när autokratier blir demokratier. Demokrati ger mer hälsa hos befolkningen. Och demokratier för inte krig mot varandra.

Klimatambitionerna är oroande olika
Jag ställde en fråga om klimatförhandlingarna ur perspektivet demokratier / autokratier och Staffan Lidberg nämnde siffran 1,6 grader. Så mycket mer höjs jordens temperatur i genomsnitt av de klimatåtgärder autokratierna planerar för, jämfört med demokratier. Det är således mycket viktigt även ur klimatsynpunkt att vända utvecklingen i demokratisk riktning.

Hänsynslösheten en gemensam nämnare
Marknadens aktörer, näringslivet, finns inte med i kalkylerna kring demokratisk utveckling. Staffan Lindberg påminner oss om att marknadens aktörer de senaste 40 åren tagit stor plats på det offentligas bekostnad. Rådigheten över många olika beslut har flyttats från politiker till näringslivets aktörer. Själv kan jag inte låta bli att reflektera över hur lika de hänsynslösa makthavarna beter sig, som är politiker i autokratier och de makthavare som för egen vinnings skull tar beslut som påverkar livsmiljön och villkor för jordens många underbetalda arbetare.

Tillit till staten, inte fiendskap
Om jag ska avrunda med något positivt, så det ändå bli att i de stabilaste demokratierna ser vi staten som ”god” och som en aktör som vi i stort sett litar på. Vi ser och inser att den skatt vi betalar gör nytta. Och hur annorlunda det måste vara att leva i en autokrati, där makten är en fiende. Så låt oss kämpa för mer demokrati och att vi hittar nya former för delaktighet och välstånd, som alla kan ha glädje av, inom ramen för vad planeten tål.

Länktips:
https://www.v-dem.net/en/

Intervju med Staffan Laestadius

Staffan Laestadius, som är professor emeritus i industriell omvandling vid KTH, har skrivit boken ”En strimma av hopp – Klimatkrisen och det postfossila samhället.” Hans bok har fått en hel del uppmärksamhet och han har blivit intervjuad i olika sammanhang. Jag har lyssnat till Ragnhild Larssons intervju med honom från i mars 2021 (länk se nedan) och slås av hur han betonar realism i den ofrånkomliga förändring samhället står inför. Framför allt ser jag realism i hans syn på 7-procents-målet.

Lagom steg
7 procents utsläppsminskning var det ”hack i utsläppskurvan” som Laestadius nämner och som uppstod till följd av Corona-pandemin under 2020. 7 procent är dessutom vad vi måste klara av att minska utsläppen om vi ska ha halverat dem till 2030. Genom att fokusera på steget 7 procent blir utmaningen begriplig, hanterbar och uppnåelig. Varje resa börjar med ett steg. Och om första steget är 7 procent blir det lättare att ta nästa steg. Vi behöver en hanterbarhet, rimlighet och en lagom effektiv skala tycks Laestadius mena. 5 procent räcker inte, hävdar han, då går det för långsamt. Och att diskutera större minskningar riskerar att blockera verkliga åtgärder.

Energislag
Av energislagen håller han dörren på glänt för det kollegorna på KTH forskar kring, den typ av ”småskalig” nukleär energiproduktion som det bedrivs forskning kring och där bränslet skulle kunna utgöras av restprodukter från dagens kärnkraft. I övrigt menar han att vi måste satsa på att skala upp det som gör minst avtryck i form av fossila utsläpp, dvs vind och sol och kanske vågkraft. Men också fortsätta att utveckla tekniken.

Omställning – inte tillväxt
Han sågar också teknikoptimisternas övertro på att nya tekniska lösningar kommer kunna frigöra oss från fossilberoendet och samtidigt ge oss ökad BNP. ”Vi kan inte leva på föreställningen att vi kan ha en tillväxt när det är omställning som behövs”, säger han. ”All teknik är inte bra”.

Potential
Han jämför också Sverige med Tyskland. Vi har bara 1/8-del av den vindkraft tyskarna har på samma yta och menar att vi har en stor potential också om vi inkluderar nya lösningar som att bygga tornen i trä och använda smartare teknik. Vi måste använda det bästa vi har.

Hopp
I den filosofiska delen av samtalet kommer han på ordet hopp, som han ger innebörden av att det är något betydelsefullt, som vi förhåller oss till utan att veta hur det slutar. Motsatsen beskriver han som mållöst, tomt och livlöst. Att hoppet är det sista som överger människan är väl ett gammalt känt talesätt. Men det är klart att likgiltigheten hotar runt hörnet.

Migration
Migrationsfrågan menar Laestadius kommer att bli påtaglig inom 30 år i takt med att bebodda trakter blir obeboeliga pga havsnivåhöjningar, torka och översvämningar. Det blir viktigt även utifrån detta perspektiv att tidigt börja rätta till det som är fel, eftersom allt blir dyrare och svårare ju längre vi väntar, samtidigt som det kommer att beröra allt fler människor. I förbifarten nämner han att romarriket kollapsade under migrationstryck och att det forntida assyriska riket blomstrade i 200 år för att sedan gå under under en 100-årsperiod. Historien kanske upprepar sig.

Industrin är redo, men politikerna tvekar
Rimligen måste vi snabbt förbjuda försäljning av fossildrivna bilar, menar Laestadius, och riktar sig särskilt till SUV-ägare, som han inte förstår hur de kan satsa 400-500.000 kronor på något som kommer att vara förbjudet inom kort. Just i fråga i bilindustrin tycker han också att det är märkligt att industrin inte får bättre gensvar från politiken. Industrin är redo att byta från fossil drift till el, men politikerna agerar inte tillräckligt kraftfullt.

Summa summarum, var det en intressant timme att lyssna till, med många kloka ord. Det Laestadius tycks hoppas på är att hans bok ska ge tillräckligt många och goda argument för en omställning, som blir genomförbar och hanterbar i sina konsekvenser. Det får väl snart vara slut på att se klimatfrågan som en fråga som ska hanteras separat. Utan en planet i balans har vi inte förutsättningar för allt annat vi värdesätter och behöver.

Länktips:
Intervjun börjar efter dryga 3 minuter, spola fram.
https://www.youtube.com/watch?v=Vgb9gZMFpvE

Vi vet att vi gör fel

Nyligen läste jag översiktligt några vetenskapliga artiklar publicerade med tjugo års mellanrum och skrivna av mycket ansedda forskare, bland dem John Holmberg på Chalmers. En handlade om verktyget ”ekologiskt fotavtryck”, som utvecklades för att beräkna hur skadlig en produkt kunde vara om allt ingick i form av mineralutvinning, fossil energianvändning etc. En annan artikel handlade om begreppen faktor fyra och faktor tio, som på ett förenklat sätt kan kvantifiera vilken förändring som krävs. (LED-lampans intåg anses illustrera faktor tio-begreppet eftersom energiåtgången för en LED-lampa är cirka 10% av en traditionell glödlampas). Två andra artiklar var mer nyligen publicerade och syftade till att hjälpa oss att orientera oss i den ohållbara tillvaron i syfte att visa vägen mot hållbar utveckling. Läsningen fick mig att reflektera över varför forskningen har så svårt att få genomslag i konkret förändring.

Korrigeringsprocessen kommer inte igång
På ett plan handlar olika teoretiska modeller för hållbarhet om att hitta ett sätt vetenskapligt motivera varför mänsklighetens felaktiga beteende är fel. Vi vet att vi som kultur eller som civilisation beter oss i strid med det vad naturen tål och det vi kallar hållbarhet. Vi vet att vi gör fel. Forskarnas modeller försöker formulera kvalitetssäkrade perspektiv på hur vi ska motivera åtgärder och kunna navigera i en hållbar riktning. Sunt förnuft räcker ju inte. Vi inser att det är fel att förgifta naturen med utsläpp, att vi inte ska överexploatera resurser, att det är förkastligt att utnyttja människor för snöd vinning, och att låta egenintresset ständigt gå före allmänintresset….
Allt detta felaktiga beteende behöver korrigeras, i synnerhet som klimatförändringarna så tydligt kan kopplas till vår ohejdade användning av den energirika fossila oljan.
Och det är denna korrigeringsprocess vi inte riktigt mäktar med att beskriva och sätta igång. För den kanske rubbar så många fundament.

Medan vi avvaktar växer obalansen
Vi väntar på något. Kanske på något som gör att vi slipper korrigera, kanske på att någon annan ska komma på något bättre. Det har ju gått bra så här långt. I alla fall för tillräckligt många människor. BNP växer i många länder, välfärd och livslängd ökar.
Men till priset av en ökande obalans mellan hur det är och hur det borde vara.

Studiebesök i verkligheten ger vägledning
Föreningen Ingenjörer för Miljön ordnade ett studiebesök nyligen på Angereds Gård, där nu Sveriges första naturbruksgymnasium i stadsmiljö tar plats, liksom ett besök på ett lokalt utvecklingsprojekt för s.k. Tiny Houses, som handlar om mobila småhus för små ytbehov. Odlingarna handlar i Angered mycket om agroforestry och att sätta kvalitet före kvantitet. Husbyggen i miniformat möjliggör att kunskaper och resurser tas till vara på ett klokt och hållbart sätt.

Att göra vad man kan
Och så möts vetenskapen och det praktiska. Just skärningspunkten mellan teori och praktik är intressant. Det räcker inte med principer om vi inte tillämpar dem på nya sätt och det räcker inte att göra något nytt om vi inte förstår sammanhangen. Några av de verktyg som forskats fram fokuserar på vad som INTE kan räknas som hållbart. Det är svårare att formulera kriterier för det som ännu inte tagit form och som behöver utvecklas.
Till slut kokar allt ner till ett ansvar för varje människa att göra det man förmår för att bidra till en hållbar utveckling.
Mer kan ingen begära. Mer än att det är bråttom att korrigera för mer än hundrafemtio år av felaktiga beslut.
Eller så får vi skyffla över alla problem på nästa generation och nästnästa…

(Anm. Tack, Dan Melander, för visningarna i Angered)

(Anm2. Den som vill ta del av de artiklar jag nämner ovan får mejla mig).

Oändlig tillväxt på en ändlig planet

Sammanfattning av David Pakmans intervju med Tim Jackson (se länk nedan). Tim Jackson har skrivit flera böcker som tar upp vår tids icke-hållbara samhälle. I intervjun utvecklar Tim Jackson flera av de tankegångar som han har presenterat i sin senaste bok ”Post Growth – Life after Capitalism”. Han har flera viktiga bidrag till förståelsen för den omställning vi tycks ha så svårt att få till.

Bruttonationalprodukt är ett dåligt mått på utveckling
BNP är dåligt mått på hur bra samhället är. Framför allt för att kostnaden på miljön inte synliggörs och för att mycket av allt gratisarbete som idag görs inte räknas in. BNP är inget bra mått på utveckling, säger Jackson i intervjun, och citerar Robert Kennedy som redan på 60-talet insåg de begränsningar som ett strikt BNP-fokus innebär.

Basinkomst skulle kunna vara en förändrande faktor
Basinkomst är intressant, menar Jackson. Konceptet förändrar vår syn på vad arbete är, vad frivilligt arbete har för värde för oss själva och för samhället osv. Marknaden klarar inte att sätta en prislapp på det arbete som kanske betyder mest, där vi utgår från andra värden än de strikt ekonomiska. Problemet är att systemändrande faktorer, som en global miljöskatt för miljöförstörande aktiviteter, effektivt blockeras av aktörerna och arkitekterna bakom det rådande systemet.

Politiker blir beroende av de krafter som finansierar kampanjerna
Mandatperioderna för politiker i de demokratiska länderna stödjer inte en omställning till ett långsiktigt tänkande. Tim Jackson hävdar dessutom att de särintressen som finansierar politiska kampanjer knyter upp lojala politiker som inte kan göra annat än att försvara det rådande systemet. Detta leder till att de mest sårbara och utsatta i samhället inte får den representation de skulle behöva, för att inte tala om alla de djurarter som vi delar planeten med, menar Jackson. (Det ser naturligtvis lite olika ut i olika länder).

Future generations act
Långsiktighet är avgörande och Jackson nämner i det sammanhanget försök som har gjorts att införa en ”ombudsman for future generations”. (Roligt f.ö. att ordet ombudsman blivit ett låneord på engelska). I Storbritannien finns en ”future generations act” som Jackson nämner. (Behöver jag kolla upp lite närmare). Avgörande är att framtiden får ett större genomslag i beslutsfattandet, säger Jackson.

Splittring när resurserna inte räcker till
David Pakman frågar också Jackson vad ett paradigmskifte skulle betyda för vanligt folk. Jackson menar att en svårighet är att politikerna befarar att väljarna inte är redo att hantera större förändringar. Rädslan borde, säger Jackson, istället handla om vad som händer i en ekonomi som inte respekterar miljökonsekvenserna, som inte värderar mänskligt arbete på rätt nivå osv. Och som leder till en splittrad värld, där resursknappheten blir ohanterlig. Där finns dystopia, säger Jackson.

Komsumtionssamhället blockerar människans utveckling
Den materiellt styrda tillvaro vi har idag tar inte till vara människans utvecklingspotential. Vi skulle kunna ha en annan värld, där relationer är starka, där lokalsamhället håller samman och där arbete har ett syfte och vi känner hoppfullhet för framtiden. När vi tar miljöfrågorna på allvar öppnar sig även kreativa möjligheter. Bekvämligheten i dagens konsumtionssamhälle blockerar människans utveckling. Vi skulle kunna ha betydligt mer aktiva liv, där meningsfullheten och hopp blir tydligare. Därför blir en ”post-growth”-värld rikare, menar Jackson.

Länktips till intervjun med Tom Jackson, cirka 16 minuter: här

Tips på Vetenskapsradions pod med Åsa Svenfelt om hur samhället ser ut år 2050. Det finns likheter i de slutsatser Tim Jackson och Åsa Svenfelt drar. Lyssna till Åsa Svenfelt: här

Ett par lärdomar från pandemin

Vad har vi lärt oss av pandemin? Det finns uppenbara och även lite oväntade erfarenheter att sätta fingret på. Här är några exempel på vad pandemin har synliggjort. Och hur vi kommer att kunna utveckla nya idéer och funktioner, beroende på vilken roll vi har.

Hemarbete
Jobba hemifrån fungerar för många, i alla fall deltid. Det sedvanliga sättet att arbeta på samma arbetsplats och sitta vid ett skrivbord på kontoret hade redan före pandemin kommit att utmanas genom införandet av flexibla arbetsplatser. Med pandemin blev det ännu tydligare att en hel del kontorsarbete kan göras hemifrån. Detta förändrar kalkylerna för kontorsytor och hur de kan komma att disponeras i andra upplåtelseformer. Hemarbete blir samtidigt ett tydlig markör för den kvarstående skillnaden för arbetare och tjänstemän. Bussförare, städare, vårdpersonal och många fler kan inte jobba hemifrån. Trångboddhet och social situation blir också tydligare om den som jobbar hemifrån inte har ett rum att arbeta ostört i. VAB blir å andra sidan lite av en gråzon. ”Du som är hemma kan väl passa på att jobba med det här…”. Vi kommer att få se tydligare regelverk för hemarbete och en annorlunda marknad för kontorsfastigheter som ett par av effekterna.

Hemester
En annan påtaglig effekt av pandemin blev att fler upptäckte värdet av att semestra på hemmaplan. Istället för att flyga utomlands till solen valde många att tillbringa semestern på hemmaplan. På sikt kan det innebära ett lyft för småskalig tjänstesektor, upplevelseindustri och turism. Att berätta om lokala sammanhang, vandra i deckarförfattares spår eller att upptäcka flora och fauna under ledning av någon kunnig person eller via en app kan skapa nya mervärden. Som vanligt handlar det om lönsamhet, men också om förmåga att samarbeta för att skapa attraktiva destinationer.

Mötesteknik
Om 100 personer ska träffas för att lyssna till några föreläsningar under en halvdag – eller kortare – har praxis varit att 100 personer använder en hel dag för att resa till mötet, delta och resa hem igen. Med pandemin har vi lärt oss att webbmöten fungerar. Samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt blir webbmöten mer lönsamma eftersom deltagarna kan arbeta med annat fram till strax före mötet. Arbetstid försvinner inte i resandetid och dessutom blir tiden produktiv. Kostnader för lokaler och resor blir mindre. En god gissning är att många möten (men definitivt inte alla) i framtiden blir i webbformat. Som spin-off finns ofta en inspelning av mötet att tillgodogöra sig plus att frågor till föredragshållaren modereras i förväg så att de bästa frågorna kommer fram.

Konsekvenser
Inrikesflyget kommer att få färre resenärer när dagspendlingen blir mindre aktuell. Konferenshotellen kommer att få färre bokningar av traditionellt snitt. Nya tjänsteföretag som hjälper till att rigga och förbereda interna och externa konferenser kommer att växa fram, inte minst när det gäller att dokumentera event, realtidsöversätta talare, skapa attraktiva flerbildsskärmar där mötesdeltagaren får flera bilder att välja mellan, möjlighet att zooma in på detaljer, repetera detaljer i presentationen osv. Utvecklingen fortsätter. Men inte linjärt. Nya upplägg och nya sätt att skapa mervärden kommer att utvecklas.

Dvs, om vi hinner innan all is har smält, alla orkaner har omöjliggjort vanligt liv på en planet i balans och innan orättvisorna på global nivå lett till ohanterliga konflikter.

Länktips:
Nyhetsbrev från Daniel Hirsch på Westander Klimat och Energi som skriver om Bromma och om att flygresandet i näringslivet kan komma att halveras:
https://www.westander.se/press/klimatkommentaren/darfor-ar-det-rimligt-att-bromma-flygplats-anvands-till-annat/

Nu tycks försäkringsbranschen ha vaknat

Långsiktighet är avgörande för hållbar utveckling. Att vi tänker hållbart på ett långsiktigt och ansvarstagande sätt. Vilka aktörer tänker långsiktigt idag? Banker och försäkringsbolag borde göra det, men är naturligtvis fast i online-ekonomin, precis som alla andra. Men nu har i alla fall försäkringsbranschen börjat vakna. Branschföreträdare som Staffan Moberg syns allt oftare i debatten och uppmärksammar behovet av ett aktivt förebyggande arbete.

Det oväntade kan försäkras
I en debattartikel från 31 maj 2021 påpekar Moberg det för branschen avgörande: ”Ett grundläggande kriterium för att kunna erbjuda försäkringslösningar är att skadorna måste vara plötsliga och oförutsedda. Det kriteriet kommer inte längre att vara uppfyllt när fastigheterna drabbas av regelbundna översvämningar.”  (Länk till artikeln se nedan). Det är det oväntade försäkringsbranschen räknar sannolikheter på. Om något inträffar regelbundet, blir det helt enkelt inte möjligt att kalkylera en rimlig försäkringspremie på skadan. Om alla bilar skulle krocka varje dag, varje vecka eller varje år blir det till slut omöjligt att försäkra bilen. (Bl.a. därför är premierna högre för yngre bilförare.)

Mer proaktivitet, tack
Försäkringsbranschen har en viktig roll i omställningen. Genom att gå före och vägra att försäkra egendom och föremål som vi vet inte kan ingå i ett hållbart samhälle kan försäkringsbranschen hjälpa konsumenter och fastighetsägare att göra rätt val. ”Köp inte ett kustnära hus, det kommer att falla i värde och till slut bli osäljbart”, eller ”Bygg inte på mark, som riskerar att översvämmas”, eller ”Båtmotorer som drar onödigt mycket bensin innebär ökade klimateffekter.” Försäkringsbranschen skulle kunna vara betydligt mer proaktiva om de ville.

Ny roll som branschen behöver utveckla
Ett område som jag berört i andra blogginlägg är att försäkringsbranschen har ett nytt affärsområde att utveckla, där de hjälper både leverantör och nyttjare att säkerställa vem som ska ta vilken risk i samband med tjänstefiering av produkter. Den som betalar månadsvis för tillgång till en produkt vill ju vara säker på var ansvarsgränsen går. Precis som leverantören vill försäkra sig för ”normalt slitage” och andra parametrar. Jag har skrivit om detta behov i samband med Cirkulär ekonomi.

Besiktning av solceller
Att försäkringsbranschen vill se besiktning av solcellsanläggningar är kanske mer av ett egenintresse än ett samhällsintresse – det är enklare att räkna på skaderisker om försäkringsbolagen kan lita på att installationer är professionellt gjorda. Samtidigt finns det säkert lycksökare och chanstagare i en snabbt växande bransch, så förslaget är även rimligt ur den aspekten. Möjligen skulle lösningen kunna vara att olika anläggningar med lottens hjälp utses för kontroll, så att ingen i branschen vet vilken anläggning som kommer att besiktigas. Bara vetskapen om att det kan bli en kostsam besiktning kan bli självreglerande, så att lycksökarna håller sig borta.

Nu när försäkringsbranschen sent omsider tycks ha vaknat är det bara bankerna vi väntar på. Vilken bank kommer först att säga att ”den här fastigheten kan vi inte ge ett 50-årigt lån, eftersom den inte kommer att finnas kvar om 50 år…”?

Länktips:
Om klimatanpassningar i GP-artikel den 31 maj 2021

Kortversion: https://www.svenskforsakring.se/aktuellt/debatt/2021/svara-oversvamningar-om-regeringen-misslyckas-med-klimatanpassningen/

Klimatanpasssning: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Qy5g64/forsakringsbranschen-kraver-klimatanpassningar

Solcellsbesiktning: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/svensk-forsakring-kraver-besiktning-av-solcellsanlaggningar

Nystarapporten – i begynnelsen var civilsamhället

I inledningen till ”Nystarapporten” vill författarna att Nysta ska förstås som en nystart där det civila samhället kan spela en förnyad och mer utvecklad roll än tidigare. Idén känns rätt. Pandemin har satt fingret på ett antal problem i hur samhället är organiserat. Vid läsning av de 140 sidorna i ”Nystarapporten” om civilsamhället, demokratin och välfärden (länkar se nedan) inser jag att vårt välfärdssystem vuxit fram på ett annat sätt än jag varit fullt medveten om. Demokratin och rösträtten drevs igenom av starka organisationer för 100 år sedan. Eller som det står i rapporten på sid 105: ”Det var genom idéburen organisering som demokratin kom att utvecklas och institutionaliseras i Sverige och det är genom civilsamhällets organisationer som den återvinns dag för dag. Arbetar-, nykterhets-, idrotts-, kvinno- och frikyrkorörelsen är alla exempel på rörelser som på olika sätt förändrat, förbättrat och utvecklat vårt samhälle i grunden.”

I begynnelsen var civilsamhället – och innovationerna fortsätter
” Historiskt har de bland annat skapat fattigvården, barnomsorgen och hemtjänsten, som senare inlemmats i den offentliga välfärden. Nyare exempel är hjälptelefonlinjer, rättvisemärkning och fritidsbanker, som möter behov som inte täcks av staten eller marknaden. Detta kan ses som exempel på social innovation, det vill säga nya lösningar och processer för att möta aktuella samhällsutmaningar och förbättra människors livsvillkor.” (Sid 129).
Så vad är hönan och vad är ägget? Människor med idéer kliver fram när de ser ett behov och resultatet blir ofta något bestående, organiserat som en del av civilsamhället, som en näringsverksamhet eller som en del av det offentligt finansierade. Bottom-up och med ett tydliggjort behov.

En rapport som stärker civilsamhällets roll
Nystarapporten har tagits fram av ett antal organisationer och paraply-dito i civilsamhället. (se länken nedan för att se vilka). Genom att involvera många experter och med en handfull parallella tematiska spår har Nystarapporten blivit en intressant skrift som på flera sätt speglar vår brytningstid och hur vi skulle kunna organisera samhället ännu bättre. Pandemin blev en slags tändande gnista, avslöjas det i förordet. Samtidigt går det att läsa mellan raderna att flera av de gamla organisationerna kanske behöver en nystart för att passa in i dagens snabbt föränderliga värld, inte minst när det gäller digitaliseringens utmaningar och möjligheter.

Omfattning och roller – oväntad formulering 
Vad menas med civilsamhället? På sid 49 hittar jag en av flera definitioner: ”Civilsamhället rymmer allt från fiskeföreningar, båtklubbar, brukarföreningar, scouter, idrottsföreningar, insamlingsstiftelser och rättighetsorganisationer till trossamfund, fackliga organisationer, studieförbund, integrationsverksamheter och idéburna välfärdsproducenter.”   Och inte nog med det. Det sägs i rapporten att varannan svensk mellan 16 och 84 år gjort minst en ideell insats de senaste 12 månaderna och den genomsnittliga tiden någon lägger är 18 timmar i månaden (enligt en studie från 2019). Det är minst sagt imponerande. Och det ger ett perspektiv till påståendet på sid 54: ”Politiker och civilsamhällespolitiken bör betrakta det offentliga som ett komplement till civilsamhället, inte tvärt om.” Läs detta en gång till och låt det sjunka in. Det mellanmänskliga, frivilliga, arbetet är grunden. Det skattefinansierade fyller på, där det mänskliga engagemanget inte räcker till.

Värdet ligger i frivilligheten och nyttan
Överhuvudtaget är rapporten fylld av viktiga preciseringar, där skillnaden på privat näringsverksamhet med vinstfokus och civilsamhällets verksamhet med behovs- och nyttofokus framträder, liksom hur olika idéburna organisationer fungerar jämfört med offentliga. På flera ställen noteras hur regelverk och praxis behöver justeras för bättre ta tillvara civilsamhällets potential och kvaliteter. En paradox blir också tydlig på sid 51 och framåt: så fort frivilligarbetet avlönas händer det något. Det är det altruistiska i frivilligarbetet som utgör värdet, inte att det omräknas i ersättning i form av pengar. Meningsfullheten ligger i det frivilliga. Skulle det finnas ett uns av tvång i frivilligheten blir det frågan om gratisarbete och hela grejen faller. Frivilligheten är nyckeln. Kombinerat med nyttan är detta svaret på hur ideellt arbete blir samhällsbärande. Som man skriver på sid 52: ” Utgår man från det ideella arbetets dynamik finns det goda förutsättningar att frigöra en potential som civilsamhället kan mobilisera och som kommer stärka demokratin och välfärden i det svenska samhället….”

Olika grad av samhällsnytta – och så ASF som ett lysande exempel
Ska jag hitta några brister – och det vore väl konstigt annars – hade det passat in någonstans att i någon definition särskilja samhällsnyttiga organisationer från de föreningar och liknande som primärt ser sig som främjare av sina medlemmars intressen, även om alla idrottsföreningar, ornitologföreningar och hembygdsföreningar självklart fyller mer än en funktion. Positivt är hur man bl.a. på sid 70 beskriver ASF-företagen, som gör nytta på flera direkta och indirekta plan. Arbetsintegrerande sociala företag, som ofta drivs i kooperativ form har hittat en form, som gör nytta både för arbetsträning och med riktiga jobb för personer som står långt från arbetsmarknaden. (Länktips nederst på sidan).

Innovation i utsatta områden
Jag har nyligen sammanfattat mina intryck av Liberalernas ”Förortslyftet”, som beskriver många bra tänkbara åtgärder för att vända utvecklingen i utsatta områden. Men i Förortslyftet nämns inte civilsamhället som den viktiga innovativa förändringskraft det är. Så här står det i Nystarapporten på sid 68: ”Varje nybildad idéburen organisation är i sig en innovation eftersom den fyller ett behov som inte har tillgodosetts.” Och man betonar de tre olika logiker som sektorerna verkar utifrån: ”… de olika samhällssektorerna – den idéburna, den offentliga och näringslivet – verkar utifrån olika rationaliteter eller logiker.” Samt: ”Civilsamhället finns i storstädernas socioekonomiskt utsatta förortsområden och i de gamla bruksorterna, i tätorter och på landsbygd. De individuella behoven är olika och stöd och insatser måste anpassas därefter.” Hur Liberalerna kunde blunda för denna resurs i sitt Förortslyft är en gåta.

Missar Cirkulär Ekonomi och vad Greta Thunberg säger
Ingenstans i Nystarapporten ser jag någon tydlig koppling till den nya ekonomi, som håller på att ta form. Delandeekonomin, Cirkulär Ekonomi och olika sätt att ta vara på materiella och mänskliga resurser ligger ju mycket nära det man beskriver, men jag saknar ett avsnitt om detta. Och på sidan 122 och framåt sätter jag i halsen. Plötsligt får Greta Thunberg personifiera och exemplifiera ett sekulärt, teknokratiskt samhälle där forskarna likställs med överstepräster (typ). För att hon envist påpekar hur viktigt det är att lyssna på forskarna. Där visar rapportförfattarna att de inte hängt med i svängarna. Det är inte Greta eller ens forskarna som har alla lösningar. Det hon påpekar är att klimatkrisen är akut. Det verkar som om rapportförfattarna tycks tro att om det brinner är det bästa att skicka en offertförfrågan till olika brandkårer för att eventuellt i ett senare läge beställa släckning…. När det brinner är det bråttom. Och det har Nysta-författarna missat. På sid 134 skriver man pliktskyldigast att ””Kanske kräver klimatkrisen en än större omställning, kanske har vi fått se en glimt av vad ett mer hållbart samhälle skulle kunna innebära”.   Kanske är det dags att förstå digniteten på de planetära hoten… (Se gärna Breaking boundaries om Johan Rockströms forskning.)

Människan som utgångspunkt
Men jag vill ändå avsluta med något positivt om Nystarapporten. Civilsamhället fyller en funktion av koppla ihop människor med behovsanpassade lösningar ur ett bottom-up-perspektiv. När detta inte längre räcker till kan det institutionella välfärdssystemet ta vid, så att kommuner och regioner kan erbjuda stabila och förutsägbara lösningar. Detta synsätt skiljer sig från top-down-perspektivet, som konsekvent kommer till uttryck när regering och riksdag ska hitta lösningar. Ett sista citat ur Nystarapporten (sid 134) får avsluta: ”En omistlig uppgift för civilsamhället är att återta demokratiska fri- och rättigheter där de satts på undantag.”  Sorgligt nog behöver detta påpekas.

Länktips:

Nystarapporten: https://nysta.nu/v-rt-material/nystarapporten

Min text om Förortslyftet: http://christerowe.se/2021/06/nr800-forortslyftet-en-analys-fullversion/

ASF-företagens organisation: http://skoopi.coop/

Vägen Ut: https://vagenut.coop/

Viktig bok av Åsa Wikforss: Därför Demokrati

Hållbar utveckling förutsätter ett demokratiskt, inkluderande samhälle där det finns utrymme för seriös diskussion om avvägningar, mål, medel och ansvarsfördelning. När britterna valde bort EU 2016 och amerikanerna samma år valde trump till president skedde det delvis mot bakgrund av desinformation och ohederliga metoder. Vi ser också hur demokratiskt valda politiker medvetet inskränker fundamentala demokratiska fri- och rättigheter i Turkiet, Brasilien, Ungern och Polen för att ta några exempel. Utvecklingen är oroande och glöms ofta bort i samtalen om klimathotet, planetära gränsvärden, avskogning, vattenförsörjning och mänskliga rättigheter.

En viktig bok
Akademiledamoten på stol nummer sju, Åsa Wikforss, har än en gång skrivit en viktig bok: ”Därför demokrati, om kunskapen och folkstyret”, som jag läst. (På stol nummer sju har tidigare suttit bl.a. Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg och Sara Danius, så Åsa Wikforss är i gott sällskap.) Boken spinner många trådar kring sambanden mellan kunskap, sanning och demokrati och pekar detaljerat och förtjänstfullt ut hur vi inte får villa bort oss i det nya informationslandskap, som präglas av alla-till-alla-kommunikation och stora risker när den gemensamma världsbilden inte längre håller ihop. Välskriven, någorlunda lättläst och med över 400 fotnötter eller stickspår i tankegångarna ger boken stöd för en fortsatt satsning på utbildning, på folkbildning, på Public Service och synliggör värdet av ett nyfiket och öppet samtal utan låsningar.

Åsa Wikforss bok Därför Demokrati…

Nu blir det tydligt varför ironin är död som humorform
En tanke som slår mig är att hennes text förklarar varför ironi inte längre fungerar. Det går bara att ironisera över något som är avgränsat och väldefinierat och där kontrasten mellan ett ironiskt påstående och hur verkligheten ser ut uppenbart avviker från vad vi gemensamt håller för sant. Den humor som tidigare kunde bli ett slags skrattspegel för våra tillkortakommanden fungerar inte i ett polariserat debattklimat, där gränsen mellan sanning och lögn är otydlig. Detsamma gäller naturligtvis satiren, som ju är väldigt svår att formulera så att alla förstår att det är satir.

Självcensur
Mot slutet av boken nämner Åsa Wikforss problemet med självcensur, som t.ex. innebär att journalister och makthavare medvetet håller tillbaka påståenden eftersom de mötts av hat och hot på sociala medier, ibland även IRL. Jag noterar samtidigt att i avsnittet om propagandamedier, där gränsen mellan fakta och åsikt medvetet suddas ut, nämner hon inte Fox News i klartext. Den nyhetskanal, som kanske tydligast exemplifierar det hon vill påpeka. Kanske är det en rimlig återhållsamhet för att slippa åtal i amerikansk domstol, vad vet jag, men att hon inte nämner det tydligaste exemplet i klartext visar hur starka motkrafterna till det öppna samtalet är.

Några små detaljer…
När jag ändå är inne på detaljer: President Bush stavas inte Busch, det känns slarvigt. Och i kapitlet om sanningen och hur den kan vinklas hade en referens till Tage Danielssons sannolikhetsmonolog passat in som hand i handske. Att varje demokratiskt styre också måste anstränga sig att inte missgynna minoriteter nämns vad jag kan se inte i boken. Här kunde ju Sveriges mångåriga misslyckande när det gäller samebefolkningen nämnts. Det politiska hantverket och hur politiker hanterar sitt mandat hade också kunnat kompletteras med något avsnitt om lobbyverksamhet, som många gånger stått i vägen för rimlig lagstiftning (cigarretter, olja osv) eller något om korruption, som ju lätt följer i kölvattnet på en maktfördelning där man inte skiljer på ansvar för beslut och genomförande. Men exemplet med Danmark och ministerstyre är intressant ur Corona-perspektiv, som Åsa Wikforss tar upp.

Samtal lägger grunden för optimala processer
Men det är verkligen minimala luckor i en i övrigt lysande genomgång av hur demokrati hänger samman med hur samhället behöver främja vars och ens egen kunskapsresa, det öppna samtalet och hur det t.om. är så att samtalet som sådant är det som kvalitetssäkrar beslutsprocesserna. I den tysta, centralt styrda organisationen eller i det slutna samhället är risken mycket större att besluten leder fel. Samtalet har en egenvärde och framför allt tränar det oss alla i att respektera olika ståndpunkter, som kan motiveras samtidigt, landa i skilda slutsatser och ändå ingå i ett sökande efter de optimala kompromisserna. Vi ska inte kompromissa för att ge andra rätt, utan för att optimera för flertalet. Kanske är det ett viktigt kännetecken på de auktoritära strömningarna, detta att man saknar förståelse för värdet av kompromisser.

Demokratin får inte avskaffas genom missbruk
Det är intressant att fundera vidare på hur demokratin ska försvara sig mot sina motståndare, de som använder demokratins spelregler och öppenhet för att inskränka eller avskaffa demokratin. Åsa Wikforss tar inte tydligt ställning för eller emot lagstiftning i syfte att minimera de skador demokratimotståndarna kan åstadkomma. Och det är ju ett dilemma. Anarki och samhällsupplösning vinner ingen på, inte ens CUF-ungdomarna som ju vill legalisera narkotika, tillåta rökning på restauranger och avskaffa många av de rättvisor som generationer av svenskar steg för steg kämpat sig till. Demokratin måste hela tiden tiden hållas levande om vi ska behålla den. Och den handlar inte enbart om att få gå och rösta vart fjärde år, den handlar om att vårda och vörda kunskap, sanning och pluralism. Enfald kan aldrig vinna över mångfald.

Det vore intressant
En idé vore nu att SVT bjuder in till ett uppföljande samtal med Åsa Wikforss och varför inte den numera pensionerade Bo Rothstein, som forskat på korruption, om vilket samhälle som bäst klarar av att bära de svårigheter vi står inför. Kanske varvat med exempelklipp från olika medier. Trump utsåg media till sina fiender, vi ska inte falla i den fällan. Men spelreglerna och syftet med spelet måste vi kunna enas om även om vi tycker olika.

Bostäder och samhällsnytta

Vad behöver förändras i bostadspolitiken? Mycket talar för att det oligopolliknande system vi har idag i Sverige med tre dominerande byggbolag (Skanska, PEAB, NCC) driver upp produktionskostnaderna och omfördelar ekonomiska resurser från boende, som tvingas betala övervinster till fastighetsbolag och byggbolag via sin månadshyra.

Det finns vägar framåt
Arkitekten Joakim Kaminsky visar i sin artikel i ETC den 9 juni (se länk nedan och bild här intill) hur snett vi har hamnat i Sverige. Och Svarte Petter blir naturligtvis de boende, som till syvende och sist alltid ska stå för fiolerna. Det är inte rimligt att vi har den här situationen.

Ur ETC 9 juni 2021

Klondyke för byggare?
I Sverige har kostnaderna för byggproduktion gått upp 185% sedan år 1998 enligt SCB och vi ligger idag 66 procent över snittkostnaden i EU. Det är cirka 25-30 procent dyrare att bygga i Sverige än i Tyskland. Det är inte rimligt och det talar för att det måste testas andra sätt att öka byggandet än att slentrianmässigt införa marknadshyror, som ju inte ger byggare och fastighetsbolag incitament att sänka sina kostnader och vinstmarginaler.

”Förortslyftet” och bostadspolitik
Liberalernas rapport ”Förortslyftet” som jag analyserat i en annan bloggtext (se länk nedan) har ett stort och genomarbetat avsnitt om bostadspolitik. Punkt 15 på sid 142 i Förortslyftet handlar om att involvera de boende. Man skriver: ”Engagera de som bor i utsatta områden i sin närmiljö. Människor som är engagerade och bidrar till miljön i sitt bostadsområde är nödvändiga för att få fungerande stadsdelar. Kommunerna måste bli bättre på att initiera och möjliggöra lokalt engagemang och ledarskap i utsatta områden, exempelvis vid planprocesser, upprustningar och investeringar.” Detta är viktigt, men vi måste visa på olika framkomliga vägar som kan testas.

Andra ägande- och driftsformer
Kooperativet Stacken i Bergsjön är ett sådant exempel, (se länk nedan) där de boende själva förvaltar sitt flerbostadshus i föreningsform. Engagemanget som Förortslyftet efterlyser hänger ihop med ansvarstagande och beslutsmandat. Att bara bli inbjuden för att ha synpunkt på hur någon annan tänker göra uppfattas oftast som ett spel för galleriet.

Ägarlägenheter – tveksamt
Och när liberalerna vurmar för ägandelägenheter, som i Förortslyftet-rapporten under punkt 55 på sid 184, vill de inte se baksidan av detta system, där de husgemensamma investeringarna oftast blir eftersatta, när det inte finns någon som kontinuerligt ansvarar för fastighetens underhåll av husgemensamma installationer, tak, ytterdörrar etc. En BRF löser detta, medan ägandeformen riskerar att hus förfaller eftersom ingen har ansvar för hiss, trappbelysning osv. Boende på bottenvåningen har inget intresse av att laga hissen de inte använder osv.

Bra tankar kring hemlöshet
Hemlöshet är den sista hållplatsen i utanförskapet och ovärdigt ett välfärdssamhälle. Förortslyftet har på sidan 145 ett antal förslag som berör hemlöshet, bland annat punkt 44 som handlar om att Allmänna Arvsfonden kan få ett vidgat uppdrag att göra nytta för arbetet med hemlöshet. Det talas i texten om att ”… kunna ge anslag till stiftelser och organisationer som erbjuder bostäder till hemlösa och till människor som riskerar att hamna i hemlöshet.”

Ny balans mellan nyttor
Här finns en intressant lösning, som även pekar på en kanske ännu viktigare frågeställning: Att det är angeläget att finna former för avvägning av minst fyra olika nyttor: individnytta, företagsnytta, samhällsnytta och framtidsnytta. Det ensidiga vinstuppdraget åt aktiebolag bidrar till att snedvrida resurser och till att suboptimera resultat. Om alla företag åläggs att visa hur deras verksamhet bidrar till annat än egennytta (företagets vinst) lägger vi grunden för en hållbar utveckling, där skatteintäkter, samhällsnytta, framtidssäkrade klimatutsläppsnivåer etc blir redovisade och belönade.

Så kan vi stötta utfasningen av de ohållbara företagen
Hållbara företag måste skiljas ut från de ohållbara och de måste synliggöras. Genom att koppla ihop hemlöshetsfrågan med fastighetsbolagens verksamhet kan fler än allmännyttan bli motiverade att göra samhällsnytta. Ohållbara företag måste få känna av att de tär på samhällskroppen och inte gynnar utvecklingen. Och omvänt måste ansvarstagande synliggöras och ge fördelar.
Så väver vi ihop problem med lösningar och blir hållbara på köpet.

Länktips:
Debattartikel av Joakim Kaminsky på sid 5 av ETC den 9 juni 2021: https://www.etc.se/sites/all/files/papers/2021/06/dagensetc210609.pdf 

Bloggtext om Förortslyftet: http://christerowe.se/2021/06/nr800-forortslyftet-en-analys-fullversion/

Länk till Stacken i Bergsjön: https://www.stacken.org/

Förortslyftet: en analys (kortversion)

”Det är främst individen, civilsamhället, företagen, de kommunala verksamheterna och alla som bor i de utsatta områdena som måste vara den huvudsakliga drivkraften för att lyfta deras ort. ” 
Så står det i Liberalernas rapport ”Förortslyftet” på sidan 151. Det är helt rätt. De som bor och verkar i ett område, utsatt eller inte, har både bäst förutsättningar, tydligaste motiv och den rimliga rätten att forma och utveckla det sammanhang som påverkar livskvalitet och livsmöjligheter för de direkt berörda. När jag läser rapportens 190 sidor slås jag av hur annorlunda texten blivit om citatet ovan hade fått vara ett huvudtema i hur de utsatta områdena kan ”lyftas”.

Många bra förslag, men…
Det ska tydligt sägas att rapporten innehåller många bra förslag, som rimligen (nästan) alla partier i Riksdagen kan ställa sig bakom. Och den som vill snabbläsa förslagen får korta sammanfattningar i inledningen av vart och ett av de fem avsnitten. Det som förvånar mig är att rapporten i så liten utsträckning valt att utgå från de lokala förutsättningar och styrkor som behöver mobiliseras för att bygga den lokala välfärden och välståndet.

Top-down-perspektivet skymmer lösningarna
Den som vill kan gärna läsa min lite längre analys av rapporten (länk se nedan) där jag mer detaljerat preciserar vad jag saknar i texten. I stora drag handlar det om att rapporten inte betonar den lokala ekonomin och hur den kan utvecklas av de boende och de verksamma själva om de får rätt förutsättningar. Hela rapporten präglas av ett top-down-perspektiv och inte ett bottom-up-dito. Det är på något sätt som att man inte litar på att det finns ambition och kraft hos de boende att själva resa sig – lyfta sig – ur den resursfälla man hamnat i. Det finns en slags underförstådd offerbild, som gör att läsaren ska tycka synd om de boende, ett slags vi/dom-perspektiv som inte stärker de självgående processerna, som borde vara det självklara målet att stimulera och hålla igång.

Utvecklingsprocesser, djupanalys och självkritik saknas
Överhuvudtaget talas det väldigt lite om processer och utvecklingssteg i rapporten. Det är många punktinsatser och många generella grepp i texten. Som att inget barn ska behöva agera tolk åt sina föräldrar. Och det är naturligtvis sant, men är ju samtidigt bara ett symptom på en rad andra icke-händelser, där konsekvensen blivit att barnet är det som bäst behärskar språket. När de bakomliggande orsakerna inte djupanalyseras och när det inte skymtar fram någon självkritik i texten (hur kunde det bli så här…?) blir en del av punkterna i rapporten abstraktioner som hänger i luften.

Inget om cirkulär ekonomi – bara något om en farlig variant
Som framgår av den långa versionen av min analys saknas ett antal begrepp i rapporten. Den nya ekonomin, med fokus på reparationer och en tjänstesektor, som ju har goda förutsättningar att ge jobb och sysselsättning åt många i förorten, nämns bara i sin mest kontraproduktiva version. Man nämner plattformsföretag som bör få enklare regelverk att etablera sig, dvs mer av Über och liknande låglönefällor, där vinsterna dessutom dräneras bort utanför förorten och utanför Sverige. Det är synd att man inte bättre fångar upp de trender som kommer att kunna ersätta överkonsumtions-samhället.

Det kommer mera
Den som vill läsa mer kan som sagt kolla länken nedan. Där finns även en länk till rapporten som sådan i pdf-format. Och intressanta kopplingar till Stadslandet i Göteborg, MiljonStories och mycket mer. Jag planerar dessutom att återkomma med specifika texter om skolan och om boendedelen i rapporten.

Länktips:
Den längre analysen: http://christerowe.se/2021/06/nr800-forortslyftet-en-analys-fullversion/