När blir förändringen en nyhet?

Samhället står inför stora förändringar, det sker en ständig utveckling som vi måste förhålla oss till. Vi kan välja en reaktiv anpassning eller att proaktivt vara medskapande i dynamiska processer. Det är vårt val. Ett tredje alternativ är naturligtvis att förstöra för andra, att destruktivt och på ett omänskligt sätt försvåra för verkliga eller påhittade fiender att finna en väg framåt. Putin-vägen är en återvändsgränd, så den släpper vi just nu.

Det mänskliga samhället
Det är människor som bygger det mänskliga och rättvisa samhället med rimliga levnadsvillkor. Politiken fördelar resurser, näringslivet optimerar resursanvändningen – tyvärr på ett sätt som sällan gynnar alla, och parallellt med allt som händer får vi chansen att utvecklas som människor i ett sökande efter kunskap, gemenskap, kulturell och social utveckling osv. Utan en slags mening med livet blir tillvaron avhumaniserad. Idéer, tankar, drömmar och målsättningar måste få ta plats, något som de auktoritära krafterna i världen gör allt för att bekämpa där de kan.

Allt kan inte fortsätta som vanligt
Förändringarna i vår omvärld ställer krav på oss att tänka nytt, tänka om och att sträva efter delvis andra mål. Om vi gör av med för mycket energi så måste vi faktiskt tänka nytt. Om vi förbrukar resurser i en ohållbar takt så duger inte ”business as usual”. Om en affärsmodell står i strid med de långsiktiga förutsättningarna för en värld i balans kan vi inte låtsas att allt kan fortsätta som vanligt. Utbildning, fortbildning och andra former för kunskapsförändring måste till. Industrin börjar förstå detta.

Även utan hållbarhetsparametrar kommer många behöva utbildning
I en artikel på nätet läser jag (se länk nedan) att hälften av Sveriges industriarbetare behöver utbildning inom 3 år. För att vara anställningsbara och konkurrenskraftiga på en föränderlig marknad. Och då nämns inte energiomställningen. råvarufrågorna eller vår orimliga spridning av kemikalier och föroreningar i texten. Man kan nästan utgå ifrån att siffran 50 % handlar om behovet vid en fortsatt marknadsekonomisk utveckling som den nuvarande, där företagsnytta (ägarnytta) hela tiden går före samhällsnytta och framtidsnytta.

Och om allt skulle räknas…?
Man undrar hur många industriarbetare (och ekonomer, och administratörer, och, och…) som skulle behöva utbildning om fundamenten för vår ekonomi skulle justeras? Och hur många av utbildarna på högskolor och annorstädes som också skulle behöva lära nytt? Det talas ingenting i den offentliga debatten om detta större behov. Som om alla skulle kunna fortsätta på den utstakade vägen utan att drastiskt behöva förändra CO2-utsläppsnivåerna osv.

När blir omställningen en nyhet?
Är det för att ingen ser någon uppsida eller positiv effekt av förändringen? Är det för att vi gillar att lura oss själva? Är det för att politiker hellre sänker skatten på bensin än att förklara för folk att ”snart blir det värre” ? Varför ställer ingen journalist de obekväma frågorna? När blir den nödvändiga samhällsförändringen en nyhet i flödet?

Länktips:
artikel på underhall punkt se om behovet av utbildning

Demokrati, kunskap och friskolefrågan

Den 20 februari hade SVT Agenda ett specialprogram om skolan inför valet i höst. Ett antal skolforskare fick belysa ett antal delfrågor och därefter fick partiernas skolexperter uttala sig om sin syn på problem och lösningar. För demokratin är det viktigt att hitta olika format för politiska samtal, där inte allt blir som i senaste TV4-versionen på debatt där programmakarna bara strävade efter ”bra TV” med mycket konfrontationer och tittarna lämnades att försöka avgöra om det fanns något klokt att ta fasta på bakom alla one-liners. I Agenda-programmet var formatet mer utfrågning än debatt. Hur det politiska samtalet förs har stor betydelse för demokratin och därmed för hållbar utveckling.

Mer ojämlikhet på marknadens villkor löser inte problemen
Putins vapenskrammel och möjliga angrepp på Ukraina (oklart i skrivande stund) sätter fingret på betydelsen av ett öppet, demokratiskt samhälle, där folkviljan faktiskt avgör vad våra representanter i riksdag och regering beslutar. Att dagens samhälle bygger på en förlegad idé om att välstånd byggs för alla genom att vissa blir ”vinnare” och andra ”förlorar”, så som de mest entusiastiska marknadsförespråkarna fortfarande önskar, börjar fler och fler att inse. Vi löser inte vår tids utmaningar med mer av konfrontation, med mer av konkurrens och ojämlika livsvillkor. Vi måste hitta ett system där alla har fördel av allt värdeskapande arbete och detta utan att ytterligare belasta klimatförändringen, miljöpåverkan och råvaruuttaget ur jordskorpan. Besinning och samverkan hellre än konkurrens och utslagning. Kvalitet snarare än kvantitet. Osv.

Kunskapsgrunden och det egna omdömet är viktigt
Och då blir skolan en viktig pusselbit, eftersom kunskap och förmåga att skilja på korrekt information och propaganda är avgörande för hur demokratin utvecklas. Vi ser bl.a. i USA hur desinformation och konspirationsteorier fått fäste hos stora delar av befolkningen. Skolan måste ge alla elever en bra kunskapsgrund att stå på och verktyg att sålla och bedöma all information i samhället. De trollfabriker som sägs fylla internet med vilseledande information, hat och hot undergräver demokratin. Påtagligt ofta visar det sig att det är SD:s, Skendemokraternas, sympatisörer som sprider och gillar desinformationen liksom hoten mot journalister och makthavare.

Populismen är tveeggad och farlig på sikt
Populismen är en variant av desinformation, lockande, förrädiskt paketerad och på ytan tilltalande som den är, när den vädjar till den egna plånboken eller den egna livssituationen. Populismen kan kanske kortsiktigt tyckas motiverad, för att fånga en opinion kring elpriser, bränslepriser eller vad det nu kan vara. Men populismen undergräver tilltron till andra budskap. ”Om det nu är så lätt att korrigera för höjda priser – varför höjer ni skatterna då?” kan någon tänka. Sambandet mellan samhällets åtaganden och den enskildes roll i helheten tappas lätt bort när samhället, staten, blir en anonym myndighet som ”kidnappar våra barn”, för att ta ett exempel ur nyhetsflödet nyligen.

Sammanhållning och samsyn behövs inför omställningen
Mot bakgrund av att det finns politiska krafter som vill utnyttja en framskapad ”kris” för att vinna sympatier och för att få mandat att ta till auktoritära grepp är det viktigt att mainstream-media inte faller för frestelsen att söka konfrontation för att det ger många klick. Det behövs besinning, tålamod, kunskap, omdömesbildning och sammanhållning i samhället om vi ska klara de utmaningar samhället står inför. Det handlar t.ex. om klimatet, ekonomiska klyftor, kriminalitet och rättvisa villkor för alla i samhället i den nödvändiga omställning som kommer att ske, där vi bromsar in materialslöseri och energianvändning.

Vinst för några viktigare än kunskap för flertalet ?!?
När det står fem partier i TV-studion och förespråkar vinst före kunskap (friskolekoncerners vinstuttag i miljardklassen anses av dessa partier viktigare än att pengarna stannar i skolan) inser man att vi har långt kvar till en situation där det allmännas, allas, bästa på riktigt anses viktigare än särintresset. Några få skolmiljardärers väl och ve är viktigare för fem av riksdagens partier än att alla barn får en så bra och rättvis skolgång som möjligt. Som illustration till hur långt vi har kvar innan alla drar åt samma håll är det ett belysande exempel. Vinst för fåtalet är tydligen viktigare än framtidshopp för flertalet och att ta till vara potentialen hos så många som möjligt av våra ungdomar.

Anm. Idébruna friskolor har mycket att tillföra skolsystemet – det är de vinstdrivna koncernerna som är problemet.

Transformative learning – en tanke

Nu när den nya ekonomin ska ta form behöver vi ifrågasätta och förändra funktionen av flera nyckelbegrepp. T.ex. ägande, omsättning och moms. Jag ska försöka reda ut detta så kortfattat och begripligt som möjligt.

Ägande
Dagens ekonomi handlar om att genom ägarbyte synliggöra ett värde på en produkt. Samtidigt flyttas ansvaret för samma produkt från säljare till köpare. Att äga en produkt innebär också ett ansvar för att produkten hanteras på ett bra sätt och att ägaren har ansvar för vad som ska hända när produkten inte längre är användbar. Kvittblivningen är ägarens ansvar. I takt med att produkter blir allt mer komplicerade blir det också allt svårare för konsumenter att ansvara för återbruk och återvinning. Det saknas incitament för konsumenten att lägga tid på att ta isär och källsortera sammansatta produkter. Sopberget växer när konsumenten varken kan eller vill lägga tid på produkter han eller hon inte längre vill använda. Konsumenten köper ofta hellre något nytt än att leta rätt på en reparatör eller någon som på ett korrekt sätt kan ta hand om produkten.

Alternativet till ägande
Det finns alternativ till ägande, som steg för steg får ett växande genomslag. Nyttjande är viktigare än ägande i många fall. Nyttjandets flexibilitet är påtaglig när det gäller musik. Att äga en musikanläggning är idag mindre vanligt än att ha tillgång till musik via appar. På liknande sätt skulle många produkter kunna ingå i nyttjande-erbjudanden, där flexibiliteten blir ett positivt argument, liksom tillgången till olika produktvarianter. Ett viktigt delargument för nyttjande istället för ägande finns när det gäller produkter som används sällan och som tar plats i garderober och förråd. Istället för att äga en barnvagn, en gästsäng eller släpkärra kan det vara mer praktiskt att kunna välja modell, storlek och tid utifrån egna och varierande preferenser. På köpet skapas en servicemarknad, där företag kan erbjuda tjänster i anslutning till nyttjandet. Just-in-time-leveranser, instruktioner, tips om användning och t.o.m. att borra det hål som borrmaskinen ska användas till… Tjänstesektorn kan på så sätt skapa större värde för slutkunden och olika prisnivåer kan etableras beroende på vilka detaljkrav slutkunden har. Nyttjandet som ersättning för ägandet bromsar in resursanvändningen och flödet av nya produkter. Produkters livslängd, kvalitet och funktionalitet blir istället viktiga konkurrensmedel när servicesektorn utvecklas och försäljningskanalerna minskar i betydelse. På köpet får vi produkter med bättre prestanda och högre kvalitet.

Omsättning
Dagens ekonomi fokuserar på omsättning. Försäljningsvolymer, material och i ekonomiska enheter, står hela tiden i fokus. En ökad omsättning ses som något positivt. Men var och en kan inse att resurserna på jorden är ändliga. Det finns t.ex. inte oändligt med sällsynta metaller. Någon har räknat ut att om alla bilar på jorden skulle ersättas av elektriska bilar så räcker inte de kända tillgångarna på vissa ämnen till. Det håller således inte att vi bygger vårt välstånd och vår ekonomi på ständigt ökad volym. Vi måste hitta ett annat sätt att värdera arbete, resurser, tid och tillgång till olika system. Volymmåttet är kortsiktigt och kommer inte att hjälpa oss att bygga det hållbara samhället.

Moms
Kopplat till omsättningsmätningen finns det skatteuttag, den moms, som vi använder för att finansiera gemensamma nödvändigheter. Momsen växer när omsättningen stiger. Därmed är momsen också ett feltänk. Välfärden får inte göras beroende av resursslöseriet. Momsen är dessutom till sin karaktär linjär, vilket inte fungerar i en cirkulärt baserad ekonomi. Momsen behöver ersättas med något annat som fångar värdet av mänsklig aktivitet och utveckling på ett mer hållbart sätt.

Hur vi kommer vidare
Det finns intressanta modeller för hur vi ska tackla denna typ av frågeställningar. När jag tittat närmare på det som kallas ”Transformative learning” har jag hittat en enkel vägledning som i korthet kan sammanfattas i tre steg. De tre stegen illustrerar i vilken riktning vi måste gå för att hitta den nya ekonomin.

Ett
Det kan på ett plan handla om att göra saker bättre. Där har vi befunnit oss länge. Sedan industrialismens genombrott har vi sökt och hittat effektivare sätt att ta fram varor, att använda dem osv.

Två
Det kan därefter bli intressant att göra bättre saker. När nu ett stort fokus ligger på att ersätta fossila bilar med elbilar är det frestande att se det som en tillräcklig lösning. Men denna lösning är fortfarande inom samma paradigm.

Tre
Det riktigt intressanta blir när vi på allvar börjar utforska vad som menas med bättre. Den här nivån brukar forskarna hävda att den handlar om kunskapsteori och paradigmskifte. Hur ska vi se på helheten för att hitta en ny plattform för produktion och nyttjande av produkter? Hur ser sammanhanget ut och vad behöver förändras för att ägande, omsättning och moms kan ersättas av modernare och mer hållbara begrepp och funktioner? Vem ska göra vad i den processen? En liknelse kan vara att tänka sig internet innan internet fanns.

Inspiration
Jag vill tacka Maria Joutsenvirta, ekonomie doktor vid Aalto-universitetet för inspirerande föreläsningar och texter, som gjort att jag intresserat mig för transformative learning som modell för processutveckling. Nedan en länk till en text på svenska som det är mycket lätt att gilla.

Länktips:
https://epale.ec.europa.eu/sv/blog/maria-joutsenvirta-bildning-kraver-att-man-saktar-ner

Planetära gränser: Nu har vi inte plats för mer plast

Johan Rockström och hans kollegor har i 15 år identifierat, definierat och forskat på de planetära gränserna. Med viss regelbundenhet har Rockström och de andra publicerat en uppdatering av hur läget är. Artutrotningen, växthusgaserna och kväve/fosfor-cyklerna räknas idag till de områden, där risken är allra störst att vi har passerat en s.k. ”tipping point”, där förändringarna är så stora att människan har rubbat den rådande balansen. I dagarna kom nästa besked. Även kemikaliespridningen anses nu så allvarlig att fortsatt kemikaliespridning i luft och vatten måste anses innebära att vi är farligt nära en kritisk punkt. Jorden tål inte hur mycket utsläpp som helst utan att det påverkar hur de olika systemen fungerar. Här en äldre bild av hur de planetära gränserna beskrivs och överskrids.

Nu har forskarna satt ner foten
Det är tidningen Aktuell Hållbarhet som rapporterar att ett forskarteam nu har identifierat gränsvärdena för syntetiska material, dvs plast och kemikalier, och konstaterar att vi snabbt behöver reducera vårt avtryck till hållbara nivåer. (Se länk nedan). Det är ju tyvärr ingen överraskning att forskarna nu har dragit denna slutsats. Relativt nyligen kom ju en beräkning, där man anger att år 2050 kommer det att finnas mer plast i haven är fisk, om inget görs. Enligt WWF dumpas 8 miljoner ton plast varje år i havet. Det innebär att varje människa på planeten i genomsnitt orsakar cirka ett kilo plast i havet varje år. För att ytterligare konkretisera: En plastpåse för sopor väger cirka 15 gram. Man skulle därför kunna hävda att varje människa varje år orsakar att motsvarande 60 plastpåsar hamnar i havet. Några av oss fler, andra färre. Volymerna är oerhörda.

En miljard fimpar bara i Sverige, på ett år
Eller ta detta med cigarettfimpar. Varje år slängs 1 miljard cigarettfimpar bara i Sverige. Det är drygt 60% av allt skräp som slängs på gator och torg i Stockholm. Nu finns en lag som gör att sådan nedskräpning går att åtala, men egentligen handlar det ju om sunt förnuft. Varför tror vi att vår fina planet är en soptipp? (Se även länk nedan).

Vem ska ändra systemet?
Bekymret är naturligtvis större än alla fimpar. Vi har anpassat produkter, leveranser, kvalitet på livsmedel, hanteringssystem, prismärkning och informationsbehov till ett plastberoende, som blir svårt att backa ut ur. Två paprikor eller en liten bunt bananer i butiken har sedan länge varit förpackade i plast. Att återgå till lösviktshantering kommer att innebära hygieniska problem, märkningsproblem osv. Men problemet med överanvändning av syntetisk, fossilt baserad plast är naturligtvis större. Det sorgliga är ju att den som tagit fram de paketeringslösningar vi vant oss vid inte har tänkt hela vägen. Tillverkare och leverantörer känner inte ett ansvar för de produkter de sålt. Nån-annan-tänket är totalt dominerande.

Kontinentstora områden som inte syns
Det finns hela kontinenter av plast som samlats bl.a. i Stilla Havet, där havsströmmarna möts. En kort videofilm illustrerar problemet. (Se länk nedan). Fiskar och fåglar har svårt att inse att den plast de just slukat bidrar till att de svälter till döds. Men dessa ögonblick syns inte på TV, så då finns de väl inte…. Men i varje räka vi äter finns det lite plast.

Länktips:
https://www.aktuellhallbarhet.se/miljo/kemikalier/den-planetara-gransen-for-plast-och-kemikalier-ar-overskriden/

https://hsr.se/artiklar/fimpen-varsta-skrapet

https://youtu.be/mkfAnQtIUCw

En nytta med cirkulär ekonomi

En stor skillnad när Cirkulär Ekonomi (CE) får genomslag blir att ekonomin förändrar ägandet och hur vi ser på ägandet. I dagens ekonomiska system är fakturering i stor utsträckning kopplad till ett byte av ägare. Köparen görs ansvarig för föremålets drift, skötsel, förvaring, försäkring och så småningom destruktion eller återvinning. Försäljningen av en produkt innebär idag oftast att ansvaret för produktens fortsatta öde flyttas från säljare till köpare. I en utvecklad CE är den typen av affärsuppgörelser mer undantag än regel.

Vi behöver trygghet i den nya ekonomin
Leasing, uthyrning och liknande finns förvisso även idag, men är sällan huvudalternativet. Det behöver utvecklas stödsystem och avtalsmallar som skapar trygghet för båda parter i den cirkulära ekonomin. Det är förvånande att inte försäkrings- och advokatbranscherna är mer på hugget och ser till att underlätta för aktörer att känna sig bekväma i en ny ekonomisk verklighet. När vi använder produkter snarare än äger dem ställs andra krav på tillförlitlighet och tydlighet vad som ska hända när något krånglar. För allt går sönder och då är det viktigt att i förväg ha koll på vad som ska hända, vem som ansvarar för vad osv.

Viktigt att i förväg veta vad som gäller
Det handlar, som jag ser det, om ett helt nytt affärsområde, där den tredje parten, t.ex. försäkringsbolaget, hjälper de båda parterna att förstå vilka risker de tar och hur de förväntas agera när något inte fungerar som det är tänkt. Avtalet kan handla om hur snabbt en ersättningslösning ska finnas på plats, om det ska finnas en nåbar 24/7-service eller vad som menas med ”normalt slitage” av en maskin som används. Viss utrustning är kanske knuten till andra funktioner och måste kunna fungera i alla situationer. Då kan en ersättningsprodukt ingå, färdig att användas under vissa omständigheter. Eller så kan nyttjaren vänta en ”evighet” på att få sin hyrda apparat fixad. Och alla varianter däremellan. Det behövs överenskommelser i förväg så att alla parter är trygga och nöjda med uppgörelsen. Uthyraren kan behöva försäkra sig om att nyttjaren har utbildning att hantera produkten, nyttjaren behöver bedöma risken för kostsamma avbrott och alla andra tänkbara randvillkor som kan finnas.

(Bild från Pixabay.com)

Kvalitet leder till ökad livslängd, flödesminskning, mindre volymer, och minskat energibehov
En stor vinst med att ”tjänstifiera” försäljning är att det blir intressant för båda parter att produkten håller hög kvalitet. En annan fördel är att tillverkaren får incitament att sträva efter en lång livslängd på produkten eftersom det möjliggör intäkter över längre tid ur samma investering. En tredje fördel ur samhällsekonomiskt perspektiv är att flödet av produkter bromsas in och mängden ”sopor” minskar. När produkter hålls vid liv behöver inte lika många fraktfartyg skeppa lika många containrar med produkter osv.

Fokus på närtransporterna – the last mile
En annan konsekvens av CE är att det blir intressant att optimera förvaring och skötsel av produkter som inte befinner sig hos nyttjaren. Detta i sin tur ställer krav på rimliga transportavstånd och aktörer som fyller behoven av leveranser och hämtningar, reparationer och service. I urban miljö kan man hoppas att denna servicemarknad får möjlighet att utvecklas och fungera med moderna eldrivna fraktcyklar som standardfordon. Bottenvåningar i bostadshus kan komma att bli attraktiva ytor för allehanda serviceföretag, som specialiserar sig på att hålla igång produkter. Arkitekter och planerare behöver även fundera över lagringsytor, så att vi får rimliga avstånd till upphämtningsplatser och lager. Vissa mobila lager är också tänkbara. Likaväl som sopbilarna åker runt idag, skulle mobila lager för hushållsapparater, symaskiner, säsongsutrustning etc kunna ha fasta turer. Det gäller att individens bekvämlighet, företagets kostnadsjakt och samhällets överordnade nytta balanseras på ett genomtänkt sätt.

Det kan bli riktigt bra, Men då måste alla parter bjuda till och se den överordnade nyttan med en verklig cirkulär ekonomi.

Om att tjäna pengar på fel sätt och att räkna i tid

Ekonomibyrån i SVT tog upp problemet med skuldsättning i det senaste avsnittet. Människor konsumerar för mer pengar än de egentligen har råd med, tar snabba lån och skjuter sedan på betalningen. I vissa fall går kraven till inkasso och leder till ekonomisk katastrof. Lyxfällan är ett TV-program som försöker rätta till tillvaron för några drabbade. I Ekonomibyrån fick bl.a. Klarnas VD och grundare, liksom Finansinspektionens GD komma till tals. En fråga hängde kvar i luften för mig efter programmet. Får man ta dåliga beslut? Eller var går gränsen för ansvaret för de egna besluten?

Det är inte OK att tjäna pengar på andras olycka
Situationen påminner om drogberoende, återkommande missbruk av alkohol, rökning och annat som människor väljer att ägna sig åt. Är det OK att – ofta unga människor – försätter sig i en situation de inte klarar att ta sig ur? Och är det OK att delar av näringslivet exploaterar vinstmöjligheterna ur det felaktiga beteendet? Är det OK att tjäna pengar på andras olycka? Vi behöver ett näringsliv som inte suboptimerar den egna vinsten.

Virtuella pengar är lättare att spendera
Det har blivit väldigt lätt att låna pengar. Folk luras in i skuldfällor och beroenden t.o.m. på nätterna. En komponent i detta är naturligtvis att pengar idag är virtuella siffror på en display. Extremt långt bort från sparbössor, portmonnäer och sedelbuntar, som i alla fall skulle hanteras fysiskt. Tillgängligheten och denna abstrakta form av betalmedel ökar naturligtvis risken för överkonsumtion. Men det är inte hela bilden.

Översätt kostnad i tid
Ett sätt att tänka skulle vara att varje belopp, åtminstone över säg 1000 kr, skulle behöva beskrivas i ett omräkningstal för hur lång tid köparen behöver arbeta för att tjäna in den peng det gäller. För vi behöver närma oss ekonomin från ett annat håll om vi ska lyckas vända utvecklingen. Vi måste börja översätta pengar till tid. För att återfå känslan av verklighet.

Synliggör arbetet, dvs tiden
Särskilt när vi närmar oss den cirkulära ekonomin måste vi börja tänka i tid. Hur lång tid har någon lagt på att göra i ordning denna produkt? Vilken tid har någon investerat i att se till att jag har tillgång till en viss funktion just när jag behöver den? När vi börjar räkna arbete i tid och inte i pengar uppstår en demokratisering av arbetet. Rengöringen av den hyrda gräsklipparen, lagningen av punkteringen på cykeln, transporten av den inhyrda gästsängen…. hur lång tid tar de? Är värdet rimligt?

Är kostnaden rimlig? Vems tid är det jag köper?
En hel del tjänster är redan prissatta på ett sådant sätt. Tandläkaren tar betalt per timme. Parkeringsplatsen kostar per minut. Scenshowen kostar x kronor för y timmar. När vi mer och mer räknar kostnader i tid blir vi också bättre på att se rimligheter och orimligheter i prissättning. Kan jag själv åstadkomma samma sak på denna tid? Betalar jag för kompetens? Hur ser alternativkostnaden ut om jag själv försöker lösa uppgiften? Vad är det jag betalar för? Är hämtmaten tidsbesparande? Vems tid är det jag köper?

Tid är det enda vi har
Det vore intressant om alla kvitton också redovisade en timkostnad. För att vi skulle träna oss i att räkna om värden i tid. För tid är det enda vi har. Än så länge.

Vem blir Svarte Petter – vem ska ta förlusterna?

Vem ska ta kostnaden för de felsatsningar som det fossilberoende överkonsumtionssamhället lett till? Att det finns gamla investeringar och beslut som låser fast länder och ekonomier i de gamla lösningarna blev väldigt tydligt i samband med EU:s diskussion om vilka energislag som ska räknas som hållbara. Tyskarna har planer på att få hem rysk gas via pipelinen Nordstream i Östersjön. Fransmännen har låst fast sig i ett stort beroende av kärnkraft för sin energiförsörjning. Finnarna har äntligen fått klart Olkiluoto III och hoppas äntligen efter 12 års fördröjning få en del av sin energi från det nämnda nukleära verket. Länderna har satsat på teknik, som inte kan anses långsiktigt hållbar, men som de anser sig kortsiktigt behöva. Att byta ut teknik i förtid kommer att kosta. Frågan är vem som ska ta den ekonomiska smällen.

Vem ska betala förtida avskrivning?
Det är naturligtvis likadant för näringslivet, för exempelvis kommunala bussbolag och olika verksamheter som tvingas inse att den teknik de valt att investera i inte kommer att kunna motsvara den lönsamhetskalkyl som investeringen en gång byggde på. Förtida avveckling, skrotning, nedläggning eller permanenta driftstopp förändrar både resultat- och balansräkningar. Plötsligt blir en tillgång värdelös och de banker som beviljat lån baserat på en viss driftsekonomi blir naturligtvis nervösa och säger upp de lån, som kanske legat till grund för en viss investering. Detta är en mycket viktig aspekt av omställningen från fossilbaserad till förnybar energi, liksom när det gäller otaliga produktionslinjer och maskiner, som byggts för att tillgodose efterfrågan på volymprodukter, engångsartiklar, förpackningsplast och annat som kännetecknar den ohållbara ekonomin.

Vänta och se…
Hur ska det gå till när fabriker monterar ner feltänkta maskiner, när flygplan som inte längre behövs ska skrotas, när hundratals miljoner fordon ska destrueras i förtid? Vem ska ta kostnaden för detta? Det ligger nära till hands att tro att de bolag som kan, kommer att försöka skyffla kostnaderna på skattebetalarna. Kreativa konkursupplägg kommer troligen att bli vanliga. Men man väntar naturligtvis och plockar hem sina vinster så länge det går. Aktiemarknaden får ju inte oroas. Korthuset får inte falla.

Bonus-malus för omställning?
Finansdepartementet borde snarast inrätta en omställningsavdelning, som planlägger hur en kontrollerad och rättvis avveckling av det gamla, fossilbaserade och överkonsumtionsdrivna näringslivet under kontrollerade former – snabbt – ska transformeras till ett näringsliv som utgår från grundläggande hållbarhetskriterier. Och där ett bonus-malus-system kan vara en dellösning. Föregångare får bidrag, som de långsamma aktörerna betalar. Eller något smartare.

Demokratisera ägandet med personalägda företag

Bo Rothstein, statsvetarprofessor och flitig debattör, återkommer då och då till frågan varför vi i Sverige har så få personalägda företag. Denna typ av företag, visar hans forskning, har hög produktivitet, har fler engagerade anställda, betalar ut aningen högre löner och har personal som får mycket bättre pensioner än genomsnittet. Ändå är det väldigt ovanligt med personalägda företag i Sverige. Hur kommer detta sig, frågar sig Bo Rothstein, senast vid ett seminarium den 11 november på Handelshögskolan i Göteborg.

Tre skäl till att personalägda företag är ovanliga i Sverige
I Sverige har vi stor tillit mellan människor och till staten, i en internationell jämförelse. Socialdemokraterna har haft en stark ställning, facket likaså. Vi har en lång tradition av ett levande föreningsliv, ett tillgängligt civilsamhälle, folkbildningsorganisationer m.m. Och ändå – förhållandevis få företag ägs och drivs av personalen. Bo Rothstein har flera förklaringar till detta. Dels handlar det om att facket inte vill se denna utveckling. Man är troligen fast i en traditionell rollfördelning mellan företagsledning och anställda. Han hävdar också att det kan finnas en missuppfattning hos vänstern att marknad och kapitalism skulle vara samma sak. Kapitalism handlar om kontroll och dominans, medan marknad handlar om konkurrens och frihet, är ett påstående som skymtar på en av Bo Rothsteins ppt-bilder. Och marknadens mekanism handlar om att bygga relationer och förtroende, påpekar han, och det gör inte kapitalismen. En tredje förklaring han nämner är att misslyckandet med löntagarfonderna tankemässigt kan ha blockerat alla nya idéer kring personalägda företag.

Hur är det med självbilden?
Det finns fler förklaringar, tror jag, till att Sverige inte har tillnärmelsevis lika många personalägda företag som andra länder. En delförklaring är självbilden. Svenskar ser sig inte som företagare. Det är bekvämare och enklare att ha ett jobb än att skapa sin egen försörjning. Den nybyggaranda och det entreprenörskap som för mer än hundra år sedan byggde USA lade grunden till en annan självbild än den som dominerar hos oss. I Sverige går folk sedan generationer till sina jobb, kvitterar ut sin lön och vet vad som förväntas. I USA lever en annan dröm om självförverkligande, The American Dream, om att lyckas och att tjäna pengar. Arbetet är ett stopp på karriärvägen. Medan hos oss ÄR arbetet karriärvägen.

Inlåsningseffekterna
De sociala trygghetssystemen skapar också inlåsningar. Bo Rothstein var inne på detta. Många skulle behöva byta jobb, men gör det inte, blir sjuka och hamnar i underläge i relation till arbetsgivare, försäkringskassa osv. Tryggheten blir en inlåsning, det blir svårt att byta arbetsgivare även om alla skulle vinna på det. Människor tvekar att ta nya steg i sin utveckling. Problematiken kan också finnas i de personalägda företagen – hur gör jag om jag arbetar i och äger ett företag som jag inte trivs på? Vi behöver utveckla nya trygghetssystem som utgår från människans behov, inte vad som är bäst för företagen eller för samhället.

Vi behöver olika former av företagande
Sophie Nachemsson-Ekwall från Handelshögskolan i Stockholm har kommenterat ett annat av Bo Rothsteins föredrag på samma tema på ett intressant sätt. Hon hävdar att vi behöver en mångfald av ägandeformer för företagen, för att bättre säkra upp småföretagens långsiktighet. I Sverige hindrar aktiebolagslagen medarbetare att ta över sin företag från en ägare. Utomlands accepteras aktierna i bolaget som säkerhet för köpet av bolaget, men det är förbjudet hos oss. Jag tror att det är väldigt viktigt ur hållbarhetsperspektiv att vi öppnar upp för flera olika former av företagande. Andelsjordbruk är en möjlighet, liksom delägda resurser. Inte minst när vi ska förverkliga en cirkulär ekonomi måste vi också hitta nya sätt att ta tillvara kompetenser, samverka och byta roller.

Det hållbara företagandet är bättre än alternativet
Det viktiga är inte vinstuttaget, eller makten över hur det ekonomiska resultatet ska skapas. Det viktiga är att mänskligt företagande inte försvårar för kommande generationer att leva med ett rimligt välstånd och där miljö, klimat, sociala faktorer, Agenda 2030 och de 17 globala målen är knivskarpa krav för företagande. Att bryta mot förutsättningarna för ett fortsatt gott liv på jorden borde vara straffbart. Och att då öppna upp för olika former av ansvarstagande borde vara självklart. Alternativet är att kapitulera inför egoismen och den kortsiktiga vinstmaximeringen i den ogenerat burdusa form den tagit. I en sådan värld blir vi alla förlorare.



Det är inte vi och dom!

Det kan se hopplöst ut. Rubrikerna skriker rakt i ansiktet på oss. Skjutningar, död, ungdomsgäng, våld…. Det finns tyvärr opinioner och partier i vårt land som gärna underblåser och förstärker problemen och motsättningarna. ”Det är dom….. inte vi”. ”Skicka hem dom…” osv. Och yrvaket konstaterar en statsministerkandidat att med skjutningen i Hammarby Sjöstad kan ”vanligt folk” drabbas. Som om alla andra är ovanliga människor – några andra – som man inte behöver ta hänsyn till. Oavsiktligt blottlade han sin människosyn i ett enda uttalande.

Ett större vi
Och så händer något. Mammorna från Rinkeby nattvandrar i Hammarby Sjöstad. ”De andra”, de som högern vill skicka någon annanstans, de som inte räknas, tar hand om de nyligen drabbade, visar solidaritet och ställer upp. De som själva gråtit över sina skjutna barn vet hur det känns och ställer upp. Idén väcks att göra det samma. Nattvandrare med hemadresser i Hammarby Sjöstad, på Södermalm osv ställer upp och går sida vid sida med mammorna från Järva (se länk nedan). Och ett annat perspektiv öppnar sig. Det blir inte längre lika tydligt att det är vi och dom. Det blir början till ett vi.

Murar är inte fredsskapande
Empati, sympati och solidaritet är ord som nästan försvunnit i det offentliga samtalet. Alla talar bara ängsligt om sig och om sitt. Som om egoismen i olika form skulle vara en lösning. Att bygga murar har aldrig gett fred. Särskilt nu, när vi i bästa fall snart är igenom en global pandemi borde insikten om att vi måste hjälpas åt vara större. Klimathotet tickar allt närmare och kommer att drabba oss i allt högre grad om inget görs. Vi sitter i samma båt och det kommer inte att vara en smart lösning att krama ut den sista oljedroppen ur planeten, precis tvärtom. Vi behöver spara den urgamla oljan för kommande behov.

Business first?
I dagspolitiken finns hela tiden konkreta exempel på hur snett vi har hamnat. Marknadsekonomin är många gånger utmärkt för att bra produkter ska få fördelar över dåliga, det ska löna sig att driva bra företag. Men den yttersta konsekvensen av marknadstänket leder till att bara ett företag finns kvar och alla konkurrenter har kastat in handduken. Cementa har exempelvis haft en unik monopolställning på den svenska marknaden och inget byggbolag, ingen kund till Cementa har reagerat, förrän nu, när Cementa inte längre kan bryta kalk på ett rimligt sätt på Gotland. Då vill monpolivrarna låta affärerna gå före miljön. Precis som när regnskogen får ge vika för de starka ekonomiska intressena i Brasilien. Allt hänger ihop.

Kommande generationer måste få chansen
Det går inte att både varsamt måna om naturen och livets förutsättningar på jorden och samtidigt bryta mot naturens och livsmiljöns grundläggande behov. Vi kan inte ha kakan och äta den. Vi måste hitta en balans. Det är inte ”vi” människor mot ”dom” naturvärdena. Det håller inte att låtsas som om vi står över de planetära gränserna för ett hållbart samhälle. Vi måste hitta en balanspunkt, där även kommande generationer får en chans att leva ett rikt liv.

Egoismen är ingen bra grund för framtiden
På så sätt hänger de tragiska händelserna med skjutningar i gängmiljö ihop med hur vi ska skapa ett hållbart näringsliv. Uppdelningen i vi och dom är kontraproduktiv och leder oss fel. De kortsiktiga egoistiska vinsterna behöver stå tillbaka för ett annorlunda samhälle, där empati och ansvarstagande spelar större roll. Inte för att socialismen är överlägsen kapitalismen, för det är den troligen inte, utan för att det mänskliga i oss måste få vinna över det omänskliga.

Länktips:
Artikel i Mitt i Stockholm från 29 oktober 2021:
här

Cirkulär ekonomi: Möbelbranschen går före

Igår den 28 oktober följde jag ett webbinarium, där olika aktörer i träbranschen gav exempel på hur företag i bygg- och möbelbranscherna hittar nya cirkulära lösningar. Insikten om vikten av hushållning med resurser håller på att sjunka in. Företagen – och glädjande nog även utbildningarna – synliggör allt oftare hur de tänker om, för att vara en del av lösningen snarare än en del av problemet.

Samverkan mellan akademi, innovation och näringsliv
Under rubriken Tillverka i trä har sju västsvenska kunskaps- och innovationsaktörer tagit på sig att arbeta med samarbeten, pilotprojekt och kunskapsförmedling som spänner över många verksamhetsfält, från trähusbyggande till konstföremål i trä. Med sig har man ett imponerande antal företag från små start-ups till kända storföretag som Södra och Derome. Igår var rubriken på webbinariet ”Restströmmar och biprodukter blir till nya träprodukter”. Olika aktörer, även från Norge, beskrev hur man bygger nya affärsmodeller på ett nytänkande och resursbevarande sätt.

Från spill till resurs
Sågverkens intresseorganisation, Svenskt Trä, betonade vikten av att ta till vara förädlingsvärdet i restströmmarna. Det blir hela tiden restprodukter, spill, när trä sågas. Björn Nordin från Svenskt Trä redogjorde för hur skogen används idag. Cirka 20 procent blir sågat virke, 30 procent pappersmassa och resten blir energi i olika processer. Han påpekade även att det saknas fabriker i Sverige för inhemsk tillverkning av faner, plywood och MDF. Ska vi klara klimatmålen måste transporterna minska och då behövs förädlingsled på rimligt avstånd.

Korslimmat trä, KL-trä, är ett intressant exempel
Byggbranschen är idag mycket intresserad av KL-trä, korslimmat trä, som kan användas till trästommar. När dessa stora segment bearbetas för fönsteröppningar uppstår ”restprodukter” som bör kunna bli värdefullt material i möbelindustrin. En svårighet i sammanhanget är naturligtvis seriestorlekarna. Det är svårt att bygga volymtillverkning på små serier av restprodukter. Men här skulle ju nya affärskonstellationer kunna formeras, där små och oberoende, samverkande företag bildar företagsgrupperingar för att sprida risker och fördela restflöden mellan sig. Det gäller att tänka nytt.

Nu börjar cirkulär ekonomi ta form
Vaggerydsföretaget Swedese, genom produktutvecklingschef Mats Grennfalk, berättade om detta småländska möbelföretag och hur man t.ex. gjort en affär med restaurangen på NK i Göteborg, som innebär att möblerna leasas ut. Han visade också en imponerande lista över vad de ser som komponenter i affärsupplägget framgent: renovering, restaurering, uppgradering, serviceavtal, reparation i egen regi och genom certifierade underleverantörer, funktionsförsäljning, uthyrning eller leasing, återbruksförsäljning genom återköp osv. Helt klart har man förstått hur den nya affären kommer att se ut. Det intressanta är ju också att det inte behöver betyda lägre intäkter. Det blir ett annat sätt att sälja kvalitet.

Det går att ta betalt för kvalitet
Swedese tänker sig även viss 3D-printning av detaljer. Och de principer man följer formulerar man själva så här: ”Att sträva efter hållbar kvalitet är en estetisk princip som får en möbel att outtröttligt fortsätta att fylla sin funktion långt bortom modets nycker”.  Det sätt som Swedese knyter ihop sin verksamhet som bygger på kvalitetsmöbler med den nya ekonomin ger hopp för många svenska företag i liknande situation. Det går att ta betalt på ett ansvarstagande och långsiktigt sätt, som dessutom skapar djupare och längre relationer med kunderna/nyttjarna.

Vad är egentligen värdefullt?
Professor Torsten Hild, vid HDK Valand Steneby, fortsatte så med en presentation av hur den utbildning ser ut som han leder. Riktigt uppmuntrande var hans rubrik ”Tänk med händerna”, som sammanfattade hur designstudenter uppmuntras att gå in i det hantverksmässiga för att komma nära materialen. Det konstnärliga, det utforskande och designprocessen som motor kännetecknar utbildningen. Torsten Hild betonade materialets värde och då på ett sätt som ser bortom de kortsiktiga ekonomiska värdena. I en kommentar förtydligar han på följande sätt: ”Jag skulle säga att vi tittar för mycket på antal pengar, i stället för att fundera på vilka värden det är vi vill producera. ” Och ”Det kan upplevas som billigt att köpa något för vad vi uppfattar som ett lågt pris. Men om produkten har en låg grad av behovsuppfyllnad, den gör inte det jag behöver, så är det dyrt. Och vinsten kanske visar sig först längre fram och inte omedelbart. (…) Så för att lyfta värdet av ett material, tror jag att vi måste lyfta mer långsiktiga värden och se på konsekvenser i ett större sammanhang.”

Slutsatserna ur webbinariet handlar om synen på värde
Värdet bortom börsnoteringar och resultatrapporter är det viktiga. De kortsiktiga vinster som genereras i den traditionella ekonomin är inte hållbara. Trä- och möbelbranschen tycks gå i bräschen för den nya ekonomin och vi som har möjlighet att stötta denna utveckling bör göra det på de sätt vi kan. Så att transformeringen kan ta fart. Nu börjar det bli dags för ekonomutbildningarna att haka på!

Dessutom presenterades två andra lösningar
Det bör också nämnas att webbinariet inleddes med redovisningen av ett storskaligt returprojekt i Norge, där man vill ta till vara fungerande byggmaterial och föra tillbaka in i byggandet. Och webbinariet avslutades med ett intressant exempel på 3D-printning i liten och större skala, där biokomposit används i tråd- eller granulatstorlek. För prototyptillverkning och som ett förled till storskalig industriproduktion är detta effektivt, liksom att tekniken kan spara mycket transporter och tid. Båda dessa exempel, returträ i byggandet och avancerad 3D-printning, finns det anledning att återkomma till.