Då och då läser jag i en bok om sufficiency in business, tillräcklighet i affärer. Det känns som att det är ett viktigt bidrag till korrigeringen av hur ekonomin egentligen behöver underordnas resurstillgången, naturens förmåga till återhämtning och reproduktion samt en rimlig och nyanserad syn på välståndsutveckling. På ett sätt borde konceptet beskrivas som principen om lagom.
Språkligt Språkvetare brukar hävda, jag vet inte om det stämmer, att vi i det svenska ordet lagom har en innebörd och nyans som inte finns i andra språk. Att det är svårt att översätta ordet lagom till andra språk just för att det har den innebörd ordet har. Kanske är det den dubbla dimensionen av att både objektivt och subjektivt fånga det tillräckliga som är ”lagom”-begreppets avvikande innebörd. Att oavsett utgångspunkt och oavsett vems perspektiv som gäller så fungerar ordet. Enough, att det är nog, saknar kanske den allmänna innebörden. Det som räcker för den ena kanske inte är tillräckligt för den andre. Genug säger tyskarna och fastnar väl i samma subjektiva perspektiv som britterna. Fransmännens modéré minns jag inte nyansen av. Ma francais est trés pauvre. Jag har i princip glömt all skolfranska.
Vad är det att vara framgångsrik? När det gäller affärer, business, är lagom naturligtvis svårt att sätta upp som målsättning. Lagom stor verksamhet, lagom lönsam, växande i lagom takt… det är inte så handelshögskolorna lär ut hur företag ska drivas. Allt handlar om maximering och gärna snabbt hög omsättning och (viktigast) stor vinst. Om sedan miljön tar skada, konkurrenter och konsumenter drabbas eller andra sidoeffekter uppstår är det oftast ”acceptabla” sidoeffekter av en framgångsrik ekonomisk verksamhet. Och det är nog där vi måste börja. Att få utbildningarna att inkludera ett annat perspektiv på vad som är framgångsrikt. Maximal vinst på kortast möjliga tid är inte Målet med stort M. Det är att ansvarsfullt och med måttlighet erbjuda kunder, samarbetspartner, anställda och konkurrenter en verksamhet som bygger upp framtida värden, inte till varje pris omsätter värden till vinst.
Jag kommer säkert att återkomma till detta tema när jag läst lite mer i boken.
”Järnvägars!” kunde min far säga när något gick åt pipsvängen. Det var ett kraftuttryck som egentligen var ett uttryck som i ögonblicket väjde undan för det dåförtiden illa sedda bruket av svordomen ”jävlar”. Det ansågs inte acceptabelt att svära och då blev omskrivningar vanliga.
Underhåll är inte underhållande nog Jag kommer att tänka på detta kraftuttryck när jag läser om den svenska järnvägen i en artikel i DN. (Länktips se nedan). Och hur förbenat illa olika inblandade och ansvariga har skött förvaltningen och utvecklingen av en central resurs i vårt samhälle. Det är som om det aldrig skulle behövas ett rejält underhåll, som det för evig tid skulle räcka att städa undan lite skräp och putsa på ytan. Decennier av fel prioriteringar har lett till ett situation för den svenska järnvägen som är helt oacceptabel. Skulden för detta fördelas på ett antal olika beslutsfattare, men det allra viktigaste är att makthavarna gör de omprioriteringar som är nödvändiga. Även om underhåll inte är underhållande för dagens publik.
Fyra olika nyttor Det som är avgörande enligt mitt sätt att se frågan är att vi gör en generell ompositionering på många områden i samhället. Det finns all anledning att hitta en helt ny balans mellan olika nyttor i samhället. Individens nytta, företagens (och ägarnas) nytta, samhällets nytta för att finansiera driften och framtidens nytta för att bygga ett hållbart samhälle, alla dessa nyttor behöver tillfredsställas. Men det behöver ske i en ny kontext och i en förståelse för hur vi bäst förvaltar våra gemensamma resurser på det sätt som Gro Harlem Brundtland formulerade redan på 80-talet, när de första internationella konferenserna om en hållbar utveckling genomfördes och ledde till tydliga ställningstaganden.
Marknaden är bra på vissa saker, men inte på helheten Det DN-artikeln så tydligt visar är att marknadstänket, med vinstjakt i olika enheter, leder till suboptimeringar som inte är till fördel för helheten. När järnvägen i Sverige skulle konkurrensutsättas var det utifrån tanken att det var ineffektivt med monopol och att konkurrens på operatörssidan skulle gynna både dessa företag och konsumenterna. Det man missade grovt var att järnvägen inte är som vilken affärsverksamhet som helst. Det är på ett fåtal linjer som beläggning och turtäthet kan ge rimliga ekonomiska överskott, medan det stora fördelen är att järnvägen faktiskt finns och kan användas i stora delar landet, både för gods- och persontrafik.
Just-in-time och annat har varit viktigast Den allmänna utvecklingen av konsumtionsmönstren och tidspress, just-in-time-lager och liknande byggde på korta ledtider och planerbarhet, något som i sin tur gjorde godstransporter på järnväg ointressanta för många företag. Istället blev lastbilstransporter och i vissa fall containertransporter via stora fartyg den viktigaste lösningen. Järnvägens otillgänglighet och krav på omlastningar gjorde att den tappade kunder på godssidan.
Politiken har lyssnat på lobbyister och tidsandan Att både borgerliga och socialdemokratiska regeringar har låtit detta fortgå handlar rimligen om att man lyssnat på företagens lobbyister och inte sett någon opinionsmässig fördel av att satsa på järnvägen. Järnvägen har sett som föråldrad och som en kollektivistisk lösning, som rimmat illa med den individuella tidsströmning som rått under lång tid. Bilen har stått för frihet och bussar har på flexibelt sätt kunnat fylla vissa transportbehov när bilen inte har fungerat. Det har inte funnits någon politisk ”uppsida” med att gynna järnvägen. Underhåll och osynliga installationer ska ju ”bara göras” och är inget som får rubriker i sociala medier annat ’än när de inte fungerar. Det är som med nykterhet. Det blir bara rubriker när alkoholen skapar problem, inte när alkoholismen förhindras. De osynliga åtgärderna förblir osynliga och blir sällan till opinionsmässiga fördelar.
En ny innebörd av ”uppskattning” Excelkalkylerna i finansdepartementet behöver kompletteras med en analys ur ett långsiktigt perspektiv. Vi behöver en långtidsminister som tar hand om avvägningen mellan de intressen som dagspolitiken inte hinner eller inte klarar att väga samman på ett klokt sätt. Och media behöver bli bättre på att förklara hur allt hänger samman. Att vi alla förlorar om vi inte tar hand om våra gemensamma resurser, vårdar dem, utvecklar och uppskattar det som ska uppskattas. Uppskattning borde förresten också tolkas som att tillföra nya skatteresurser till något som behöver detta. Dags att uppskatta järnvägen som den värdefulla resurs den är.
Högsta domstolen i USA fick en konservativ majoritet under Trumps presidentperiod. Vad det innebar för aborträtten i USA blev tydligt när Högsta domstolen tog ställning och för två år sedan upphävde den lag som gällt sedan 1973 och garanterat kvinnor aborträtt. Nu har flera delstater i USA vridit tillbaka klockan och i varierande grad ställt sig på abortmotståndarnas sida. Men det besked som kom häromdagen från ”The Supreme Court” var nog egentligen ännu mycket värre, även om det ännu inte har kommenterats särskilt mycket i vårt land.
Har presidenten immunitet? Det Högsta Domstolen bland annat slagit fast är att presidenten till stor del har immunitet och att det åligger lägre instanser att slå fast om en president agerat som privatperson eller som president. Bakgrunden är naturligtvis Trumps pådrivande roll i samband med attacken på Kapitoleum, där kongressens elektorer hade samlats den 6 januari 2021 för att fastslå att Joe Biden just hade valts till president. En mobb invaderade Kapitoleum och det var mer en tillfällighet att bara fem personer avled till följd av attacken och att ingen av dem var politiker.
Flera hundra av de som deltog har erkänt sin delaktighet Trump uppmuntrade sina anhängare i sitt försök till statskupp. Han hade också sett till att kongressbyggnaden hade minimalt med polis till försvar på plats. Inget nationalgarde hade informerats om vad som var på gång, eller alternativt fått order om att avvakta. Det rättsliga spelet efter 6 januari har lett till hundratals fällande domar mot personer som deltog, men huvudpersonen själv, Trump, har ännu inte ställts inför rätta för sin roll.
Domstolen vill se en modig president som gör det han lovat Nu kommer Högsta Domstolen med ett besked, som i sin olika formuleringar ger Trump ett villkorat stöd. Domstolen säger uttryckligen att man vill se ”boldness” och handlingskraft, dvs en president som tar större plats än sedvanligt, som visar ”mod” och gör det som de konservativa anser rätt. I praktiken ger Högsta Domstolen presidenten, och det är Trump man ser framför sig som nästa president, ett carte blanche och säger åt honom att göra det som är nödvändigt och domstolen kommer att se positivt på det som Trump åstadkommer.
En ny maktbalans Högsta domstolens besked förflyttar maktbalansen på ett påtagligt sätt och ger presidenten mer exekutiv makt och indikerar att domstolen kommer att bekräfta riktigheten i det presidenten, Trump, genomför. Självklart är allt inlindat i juridiska termer, så att det enbart är väl pålästa jurister och motsvarande som förstår vad domstolens besked egentligen kan leda till. Men det finns uttolkare som förstår texten och förstår hotet som en återkomst för Trump innebär. Trump skulle få näst intill fria händer att använda det juridiska systemet mot sina motståndare, troligen inklusive media. USA skulle snabbt närma sig det vi sett i andra länder i form av begränsningar av de demokratiska fri- och rättigheterna.
Det är många som kommer att påverkas En detalj som framgår av den youtube-film jag kollat (se länk nedan, och tack Lasse för tipset!) är att istället för en rättegång skulle domaren som har hand om 6-januari-åtalet kunna genomföra en hearing, där vittnen tvingas att under ed klargöra vad som egentligen hände och vilken roll Trump hade för detta. Oavsett hur det går är beskedet från Högsta domstolen synnerligen oroande. Med en revanschsugen Trump tillbaka i Vita Huset, vilket är fullt tänkbart efter valet i november står världen inför en helt ny situation. Inte enbart Ukraina, NATO och det usla svenska DCA-avtalet kommer att påverkas.
Oroande, minst sagt En återkomst för Trump kan i värsta fall få långtgående konsekvenser för hur länder kommer att samverka, och inte. Det vi vant oss vid att kunna dra nytta av i form av tillgänglig och sann information kommer att kunna strypas på olika sätt. Delar av mediavärlden strävar efter större marknadsandelar och i slutänden monopol och vill inte se värdet av olika nyhetskanaler. Det paradoxala kan inträffa att de bolag som säger sig arbeta för ”frihet” till slut står på samma sida av historien som de regimer som utövar stark kontroll över nyhetsflöden och fakta. Monopolmedia och statligt kontrollerade medier i icke-demokratier motverkar båda en sund samhällsutveckling. Och i skuggan av detta mediala skymningsland kan despoter som Trump göra lite som han vill.
Svensk Platsåtervinning slår larm. Bara 30 procent av den plast konsumenterna skulle kunna återvinna hamnar i avsett returflöde. Det mesta bränns fortfarande och bidrar på så sätt till koldioxidökningen i atmosfären. Den plast som förbränns motsvarar sju procent av Sveriges koldioxidutsläpp, dvs lika mycket som flyget.
Fabriken står redo Strukturen för hantering av returplast finns, hävdar VD:n för Svensk Plaståtervinning, Mattias Philipsson, i ett pressmeddelande. (Se nedan för länk). Det som fallerar enligt bolaget är konsumenternas beteende. Och inte lär det bli mycket bättre när kommunerna får ordning på systemet för fastighetsnära insamling, hävdas det. Frågan är vad som går att göra.
Lurar vi oss själva? Plast är för det första inte en råvara, det är en uppsjö av varianter som finns på marknaden, med och utan olika farliga och mindre farliga tillsatser. Många har säkert hört om PFAS och förstått att det är en evighetskemikalie som inte bryts ner. Men bara inom gruppen PFAS-ämnen finns det tusentals varianter. Det räcker att titta kylskåpet och skafferiet för att förstå hur komplex ”plastfrågan” är. All returplast duger ju inte att ha till livsmedelsförpackningar, några är hårda, några är halvt mjuka och några är mjuka som plastpåsar. Det är ett sammelsurium av varianter och färger, tillsatser och mjukgörare som komplicerar återvinningen om vi ska tänka helhet. Att återvinna en gång är bättre än ingen gång, men grundproblemet kvarstår ju ─ mängden plast i miljön måste minska, och vi lurar bara oss själva om vi tror att ”plaståtervinning” möjliggör ett evigt kretslopp av plast.
EU måste sätta en bortre gräns Det logiska väg jag ser är att EU tar beslut om att all plast måste vara nedbrytbar och ofarlig för daggmaskar och andra organismer som har som uppgift att processa det naturen sinnrikt låter brytas ner på traditionellt sätt. Det rimliga är att sätta en bortre gräns för när det ska vara slut med spridandet av oljebaserad volymplast. Kanske är det rimligt att göra vissa undantag för tillverkning av hjärtklaffar i plast osv. Men vi måste upphöra med den fossilbaserade plasten. Plast av biologiska råvaror kan vara en dellösning där plast är ett ”måste”, men bör naturligtvis prioriteras ner eftersom det vi odlar primärt bör ingå i livsmedelskedjan.
Den finns mer att säga, som inte får plats här Sedan är det också nödvändigt att minska förbränningen av sopor, liksom oskicket att plast hamnar i naturen och i haven. Mikroplast-eländet behöver också adresseras, och den allmänna förståelsen för att vi inte kan fortsätta generera uppemot 500 kg sopor per person och år i Sverige. Om inget görs är mängden plast större än vikten av all fisk i haven om 25 år. För att inte tala om hur fåglar och valar tror sig bli mätta när de sväljer sin dagliga ranson av plast. Plasten har inte en naturlig plats i vårt långsiktigt hållbara samhälle. I alla fall inte den fossilbaserade plasten.
Hur ska vi egentligen gå till väga för att åstadkomma ett hållbart samhälle? Hur ser beslutsgången ut och vem ska göra vad? Det har talats om hållbarhet ända sedan Gro Harlem Brundtland 1987 skrev rapporten ”Our common future”, som gjorde att Rio-konferensen 1992 landande i Agenda 21 och många förhoppningsfulla delbeslut togs på olika nivåer. Men därefter har det var it svårt. FN tog ett nytt grepp år 2015 med sin Agenda 2030 och de 17 hållbarhetsmålen. Parisavtalet samma år om att satsa på att begränsa koldioxidutsläppsökningarna till en nivå som innebär maximalt två graders temperaturökning kändes också hoppfullt.
Förnekare och förvillare har hållit på länge Det som pågått sedan 70-talet är också en förnekelse av fakta och en massiv kampanj från oljelobbyn att sprida tvivel om riktigheten i klimatprognoserna. Under tidigt 2000-tal syntes framför allt danske Bjørn Lomborg och svenske nationalekonomen Marian Radetzki i den svenska debatten. Lomborg håller fortfarande på och bagatelliserar vad som är uppenbart för en överväldigande majoritet av forskarna. Och nyligen kunde vi läsa om hur Exxon slussar pengar till Timbro och Moderaterna.
Den ekonomiska realiteten För näringslivets toppar handlar det om en brytpunkt mellan vad som är mest kostsamt respektive lönsamt. Är det bättre att vänta med omställningen av olika produktionsprocesser för att slippa förtida avskrivning av investeringar? Eller är det bättre att ta marknadsandelar i det nya konkurrensläge som uppstår när teknikskiftet är på gång? Företagen tänker ur sina respektive branschunika positioner. Många installationer och maskiner ska driftas i trettio år eller mer. Att då skrota dem i förtid är ekonomiskt olönsamt, även om de bygger på fossil teknologi. Man är inlåst i sin egen beslutsgång.
Rapport från ett skeende Regeringens utredare Peter Larsson pekar på något liknande i sin senaste rapport: ”Rapport från ett skeende”, där han sedan 3,5 år haft i uppdrag att särskilt utreda norrlandslänen och hur samhället hanterar konsekvenserna av de stora industrisatsningarna Northvolt och Hybrit. Hur klarar kommunerna att matcha den snabba industriella utvecklingen? Hur går det med arbetskraftsförsörjning, bostäder och samhällsutveckling när behoven både är stora och uppstår snabbt?
Rapporten ett exempel på hur vi kan gå till väga Intressant nog landar Peter Larsson i att, möjligen omedvetet, beskriva hur vi kan gå till väga för att åstadkomma en hållbar utveckling på bred front. Han visar med konkreta exempel och på ett övertygande sätt att det som nu behöver komma på plats är ett tydligt ledarskap på statlig nivå, gärna i utförande av länsstyrelserna. Han ser tydligt skillnaden på den traditionella följande rollen, där staten följer utvecklingen noga och den proaktiva roll som krävs för att åstadkomma både horisontell och vertikal samordning av myndigheter, näringsliv och andra organisationer. Det är en känslig balansen som måste upprätthållas i detta, och lika viktigt är kravet på insyn och transparens. Det är ett delvis helt outforskad fält som nu måste upptäckas och få sina aktörer utsedda, där legitimitet är central.
Delaktighet handlar om känslan av rättvisa Rörligheten på arbetsmarknaden behöver öka och rapportens förslag handlar om provboende, pendlingsstöd och att uppmärksamma de problem som kan uppstå i samband med att människor tvingas bo i tillfälliga bostäder. Att det behövs en ökad satsning på bostadsbyggande ser han som självklart, men också att bättre utnyttja de dolda resurserna. Generellt synliggör rapporten en hel del av de konsekvenser som samhället måste bli mycket bättre på att hantera på ett samordnat och rättvist sätt. Han beskriver också hur viktigt det är att de beslut som fattas med anledning av klimatomställningen behöver uppfattas som rättvisa och legitima av berörda parter. Demokrati är inte enbart en fråga om en röst vart fjärde år, det är också en känsla av att vara delaktig och delansvarig i ett skeende.
Det duger inte att en vinner och 99 förlorar För egen del brukar jag i olika sammanhang tala om framtidsnytta. Ska vi forma en hållbar utveckling måste varje beslut innehålla en avvägning, där framtiden tjänar på det som beslutas. Naturen måste må bättre, vattnet bli renare, luften klarare, människor friskare osv. Det räcker inte att matcha företagens behov med samhällets eller individens behov. Det har efterkrigstiden visat oss med (o)önskad tydlighet. Marknadens yttersta konsekvens är att en vinner och 99 förlorar. Vi kan inte ha en utveckling där majoriteten är förlorare.
Jag ska troligen återkomma till ”Rapport från ett skeende”, eftersom den innehåller flera intressanta perspektiv, som kan utvecklas ytterligare.
Ska det vara skillnad på företagandets villkor om man bygger upp egen kompetens inom ett företag eller om man väljer att handla upp extern arbetskraft för att därefter sälja vidare tjänsten med viss förtjänst? Frågan kan tyckas underlig. Men det är faktiskt en berättigad fråga mot bakgrund av hur några branscher utvecklas.
Olycksrisken ökar Då och då läser vi om olyckor på byggarbetsplatser. Brister i kommunikation och säkerhet, i vissa fall även grundläggande förståelse för hur ett arbete ska bedrivas, leder till ökade risker, särskilt som det kan förekomma språkförbistring, tidspress och kompetensluckor. Vi minns hissolyckan i Sundbyberg, branden på Oceana vid Liseberg och nedanstående exempel (klippt från arbetet.se):
Ur arbetet.se 28 maj 2024
Cynismen finns i flera branscher Bemanningsföretagen inom vård och omsorg, budföretag som Uber och Foodora, det vimlar av exempel från olika branscher där det finns aktörer som ser en möjlighet att tjäna pengar på andras arbete. Ska vi ha det på det viset? Är det rimligt? Vart leder det? Blir världen bättre och säkrare när vinstjakten krymper tidsmarginalerna för arbetstagarna? Är det så vill vi ha det?
Kunskapen ska stanna i landet En konkret idé är att skattevägen göra det mer lönsamt för företag att ta ett helhetsansvar. När företaget gör förtjänst på sin egen personals arbete bidrar det till samhällsnytta genom att erfarenheter och kunskaper förädlas och tas till vara. Bygger någon med personal från Polen, Litauen eller Nepal stannar inte kunskapen här i landet. Den samlade kompetensen tunnas ut och värdet på det vi alla potentiellt kan producera blir lägre. Det blir också svårare att få rätt i relation till garantiåtaganden om utföraren försvinner ur landet.
Belöna ansvarstagande På ett principiellt plan anser jag att det är bra om de företag som tar långsiktigt ansvar för sin personal, vidareutbildning och karriärmöjligheter ges fördelar över de företag som egentligen bara handlar med arbetskraft. Och särskilt illa är det med företag som handlar upp arbete från fattiga länder. Det snedvrider konkurrensen och det leder ju faktiskt till att delar av den svenska ekonomin rinner iväg utomlands.
Fusk ska inte löna sig Exakt hur man ska gå till väga vet jag inte, men det behöver löna sig att ta ansvar och stärka de företag som har ambitioner utöver att tjäna pengar. Bra arbetsplatser, där sammanhållning och kompetensutveckling står i centrum vinner alla på. Ofta är ju den billigaste entreprenören den som räknat fel eller som chansar på torktider eller att ingen ska upptäcka fusk. Sådant är varken slutkunder eller branscher hjälpta av.
Håll Sverige Rent mobiliserar allmänheten i städardagar, just för att leva upp till sitt namn. Forskare har hakat på för att på ett systematiskt sätt beskriva resultatet. När man läser om städningen de senaste två åren blir man beklämd. Det vanligaste skräpet är ─ fortfarande ─ cigarettfimpen.
Ur presentation från v-a.se
Hur många skräpsäckar behövs för 60 000 föremål? Det område som täckts in är över 800 000 kvadratmeter och totalt hittades 60 000 skräpföremål. Skräp som inte hör hemma i naturen. Bryter vi ner talen blir det 12 000 fimpar, nära 5000 plastpåsar (fortfarande!) och mycket mer. Länk till artikeln, se nedan. Hur många säckar skräp kan det ha blivit?
115 fotbollsplaner har täckts av projektet Rökningen minskar och användningen av plastpåsar också, men trots det hittas stora mängder av detta skräp. Man kan också ana att fimparna med tiden löses upp, så att de inte ”hittas” vid en städning. Det tar naturligtvis längre tid för plastpåsen. När man läser rapporten förstår man också att detta handlar om ett litet antal punktinsatser på små ytor. Och att problemet egentligen är betydligt större. 800 000 kvadratmeter och 115 fotbollsplaner låter och är mycket, men det är 0,8 kvadratkilometer. Sverige är 450 000 kvadratkilometer stort. Inse storleksordningen.
Medborgarforskning är intressant Medborgarforskning är ett intressant grepp för att primärt väcka nyfikenhet hos skolelever och att skapa en förståelse för hur forskning går till, samtidigt som det ger forskarna en bra grund att stå på. Datainsamling tar tid och är resurskrävande. Med elevers och allmänhetens hjälp blir det lättare. Så här beskrivs nyttan med medborgarforskning:
Bild från https://v-a.se/vara-fragor/medborgarforskning/
Vetenskapen reduceras till en åsikt Det som hänt på senare tid i politiken illustrerar att medborgarna behöver ta ytterligare ansvar, inte bara (som i punkt 8 ovan, kommunicera resultaten) utan också se till att något blir gjort. Civilsamhället behöver träda fram på ett nytt sätt i genomförandet av det som forskningen pekar på. Att makthavarna tar frågorna vidare på rätt sätt har vi tyvärr fått tydliga exempel på att det inte alltid sker. När eliten av klimatforskare sammanställer sin rapport på regeringens uppdrag, i det klimatpolitiska rådet, ger det en axelryckning som svar och reduceras till en ”åsikt” av ansvarig minister, Romina Pourmokhtari.
De nuvarande makthavarna vill inte bli granskade Rollfördelningen generellt i vårt samhälle håller på att ändras. De granskande journalisterna får inte granska. Kunniga och pålästa journalister nekas konsekvent intervjuer med Pourmokhtari. Granskningen blir på så sätt inte så fackmannamässig som rimligen vore önskvärt. Det är som att be en granne komma och besiktiga bilen. Han tycker den ser OK ut, kanske, men vad vet han, egentligen?
Civilsamhället måste kliva fram Min slutsats blir att Håll Sverige Rent och andra organisationer som är bra på att organisera medborgare behöver förstå hur illa det är ställt. Vi behöver ett civilsamhälle som kliver fram och fyller behov, där populiststyrda och försiktiga låt-gå-politiker inte tar sitt ansvar. Det är dessutom bråttom. Ju längre vi väntar desto svårare blir det att agera. När badkaret är fullt och svämmar över blir det mycket svårare att ösa och då hjälper det inte att ösa, då måste vi dessutom hantera vattenskadorna.
Nu bekänner moderaterna färg på område efter område. TV4:s Kalla Fakta om den SD-styrda trollfabriken tycks leda till att M accepterar att SD underminerar den demokratiska processen och kombinerat med hur Tidögänget dröjer med besked om presstödet, och den därav följande pressdöden, kan bara konstateras att M inte tycker att respekten för olika åsikter och hur de kommer till uttryck i allmänna val är så viktig.
Dränera staten på pengar är en idé man satsar på Det är sorgligt att konstatera att demokratin i moderat tappning utan vidare kan försvagas. Under låtsasrubriker som valfrihet och konkurrens har man lyckats skada den svenska skolan med ett marknadsliknande koncernkoncept, som tydligen ska få fortsätta, trots att förutom att det dränerar staten på resurser också skadar svenska företags möjlighet att anställa rätt utbildad personal. Man fortsätter med idén och vill nu slussa skattepengar till stora energikoncerner som ska tjäna pengar på storskalig kärnkraft, har man tänkt sig.
Människans behov går före Och i Dagens Nyheter den 18 maj kommer en moderat helsida om hur miljöpolitiken behöver bli mer moderat. (Se länk nedan). Tunga företrädare från hela landet skriver mångordigt om hur vi måste sluta sätta den biologiska mångfalden i centrum och i stället inrikta oss på människans behov i första hand.
Ur DN debattartikel 18 maj
Absolut ingen forskning… Jag läser artikeln. Jag läser den igen. Ingenstans hänvisas till forskning. Man tänker sig en arbetsgrupp som ska söka dialog med relevanta intressenter. Människans behov måste sättas främst. Resurser måste användas, hävdar man, även om det skulle drabba rödlistade arter. Man ser framför sig en moderat miljöpolitik, som i första hand fokuserar på resursbehovet baserat på en fortsatt tillväxt och en ökad välfärd. Mer av samma, således, samma lösningar som har försatt oss och planeten i ett katastrofalt läge.
”Rätt avvägningar” = mer av samma som skapat problemen Mer tillväxt, mer resurser, mer av allt är den moderata lösningen. Om den biologiska plattformen tar stryk, så får den göra det. Nu handlar det ju om att göra ”rätt avvägningar”, som man skriver. Och så lånar man ett SD-grepp, som tydligen är framgångsrikt. Det är bilden av verkligheten som är skev och det är medias fel, som blåser upp problemen på ett oproportionerligt sätt. Så här skriver man:
Ur DN debatt-artikel 18 maj
Bilden av verkligheten viktigare än verkligheten? Det är således medias fel att folk uppfattar hoten mot den biologiska mångfalden och att dessa hot är allmänt kända. Inte ett ord i texten om hur verkligheten ser ut, utan det är bilden av verkligheten som man vänder sig mot. Fakta-resistensen är nästan i klass med den från SD. Och vart tar det politiska samtalet vägen om det är ”mediebilden” som är problemet?
Fakta! De av oss som bryr sig om verkliga fakta behöver bli ännu bättre på att belägga hur det ser ut. När motkrafterna tar de här greppen: resurser, tillväxt, välfärd, behov kopplat till mediabilden av verkligheten, blir det viktigt att underbygga påståenden på rätt sätt. Intervjua fiskarna i Bottenhavet hur de ser på strömmingen och sin möjlighet att fortsätta fiska. Och då behöver vi fristående medier som gör dessa intervjuer och som kan skapa opinion baserat på fakta och inte på vad berörda intressenter har för särintressen.
Kortsiktig egoism kommer inte vinna På en annan nivå är bekymret att sanning och lögn jämställs och att åsikter och fakta ges samma tyngd. Det är starka ekonomiska intressen som backar upp en fortsatt (oändlig? – hur då??) tillväxt och en ökad exploatering av resurser. Men varje kraft inspirerar till en motrörelse. Det är trots allt hoppfullt att den kortsiktiga egoismen knappast kommer att kunna vinna, bara fördröja det som måste ske.
Ett exempel på hur delar av byggbranschen inser att resursslöseriet måste brytas framgår av en intressant debattartikel i tidningen Arkitekten. Se länk nedan. Byggbranschen i Sverige består av 121 000 företag.
(Uppdaterad info, se nedan). Det är nyttigt att se världen och möta folks vardagsliv, där det ser ut på ett annat sätt än hemma. Vi tror lätt att så som vi har det i Sverige kan alla ha det. Samhället består av formella och informella strukturer, som dessutom är i ständig utveckling. Varje människa tar lite plats och våra behov är både gemensamma och unika för var och en. Genom årtusendena har verkliga och kulturellt/religiöst skapade maktstrukturer upprätthållit en slags ordning. Vad är det som får ett samhälle som det ugandiska att hålla ihop? Detta är del 2 av lite intryck från en resa till Uganda våren 2024.
Kick-back är praxis I en föregående text (del 1) nämnde jag hur en bilverkstad helt sonika monterade av ett par backspeglar på en kunds bil och ersatte dem med några enklare (billigare). Den typen av i princip stöld förekommer naturligtvis, men ännu vanligare är det vi skulle kalla korruption, men som i en enklare ekonomi snarare är ett accepterat system av ekonomisk delning. Det är vanligt med en ”kick-back” till en beställare. Köper en trädgårdsmästare lite jord och några plantor av en odlare, för att plantera hos en välbeställd kund, levereras naturligtvis jorden och plantorna, men då kommer också en del av betalningen i retur till trädgårdsmästaren. Man delar på den ekonomi som uppstår. Det är praxis och det är sådant man måste räkna med. Man ser det som en del av myllret av tjänster och gentjänster, som alla deltar i, kanske olika ofta, men som finns där som ett system.
Odlingslandskap i Uganda
Svårigheter Jag kommer att tänka på detta när vi just nu i nyhetsflödet hör hur Max hamburgare kritiseras för att lova klimatkompensation för sina hamburgare medan det finns exempel på trädplanterande bönder i Uganda som har svårt att försörja sig. Grundidén må vara sund, men det är svårt att organisera betalningar i flera led i en ekonomi som den i Uganda. Särskilt om varje mellanled förväntar sig en del av kakan. Det blir inte lätt att upprätthålla en kontrollapparat för att se till att alla gör ”rätt” enligt svensk modell. Ekonomiska transaktioner bygger ju på en slags ömsesidighet, där båda parter är överens om vad pengar betyder.
Hårdvinkling… I skrivande stund nås jag också av beskedet att Zeromission, som ansvarar för trädplanteringsprojekten, arbetar för att reda ut eventuella frågetecken. Det är tydligen sju bönder (av närmare 30 000) som har klagat via Aftonbladet. Ibland är medias sensationsjakt och hårdvinklade perspektiv det verkliga problemet.
Uppdatering i oktober 2024: Projektet har granskats och fortsätter framgångsrikt att bidra till Ugandas utveckling. (Se länk till uppföljningsrapport oktober 2024, länk nedan).
Sju kungariken Uganda består av sju kungariken, som till stor del sammanfaller med kulturella och språkliga gränser. Det talas olika språk i de sju kungarikena, något som blev tydligt när vi gjorde ett besök i Mihingo lounge och våra chaufförer var från Kampala. De förstod ingenting av sångerna och talen som hölls vid ett bröllop som hölls intill den brygga, där vår båtutflykt skulle starta. I Uganda talar alla engelska, med en viss brytning. Precis som vi gör, naturligtvis. Men det bromsar utvecklingen att modersmålen inte kan användas i hela landet. Engelskan fungerar, men blir ju inte lika nyanserad som modersmålet. Hur rangordningen och statusen mellan de sju kungarikena ser ut har jag inte koll på, men det är rimligen viktigt för den lokala befolkningen att upprätthålla den lokala kulturen, även om den politiska makten ligger centralt i Kampala hos presidenten.
Presidenten har bott i Hjällbo På tal om presidenter. Alla minns vi Idi Amin och hans skräckvälde under 70-talet. Sedan 1986 heter presidenten Yoweri Museveni, som således har varit vid makten i närmare 40 år. Under några år i exil bodde Museveni med sin familj i göteborgsförorten Hjällbo. Det han är mest känd för i nutid är de hårda lagar som gäller kring homosexualitet. Den som drar på sig HIV och är homosexuell riskerar dödsstraff. Det är ingen högoddsare att det kommer att bli oroligt i Uganda när Museveni inte längre finns kvar.
45 procent är under 15 år Ett stort bekymmer för Uganda är födelsetalen. För att hålla befolkningstalet någorlunda konstant räknar man med att varje kvinna ska föda 2,1 barn. I Sverige ligger vi i dagsläget på cirka 1,5 barn per kvinna. I Uganda talar man om cirka 4,1 barn per kvinna. Det innebär att befolkningen växer i det närmaste okontrollerat. Ett faktum som ställer enorma krav på utbildningssystemet, på sjukvård, bostäder m.m. I fattiga länder som Uganda är det svårt att skapa rimliga livsvillkor för den befolkning som finns. När befolkningen dessutom snabbt ökar växer problemen. Det bor ungefär 48 miljoner i Uganda och 45 procent av dessa är under 15 år. ”Primary school” är gratis sedan ett par decennier, men man ser ganska många barn arbeta. Helt enkelt för att det behövs.
Källa: https://globalis.se/laender/uganda
Arbetskraft Hur stor del av befolkningen kan arbeta? Den statistik som finns visar att under 40 procent av befolkningen kan räknas till arbetskraften. Nedanstående diagram är från Nordiska Afrikainstitutet.
På 25 år har befolkningen mer än fördubblats
Utan utbildning växer inte landet Hur ska man se på Ugandas framtid? Det är ett bekymmer att befolkningen växer så snabbt, snabbare än utbildningssystem och arbetsmarknad kan fånga upp arbetskraften. Vad ska alla göra? Hur ska man ordna sina liv? Om de flesta bara får 5-6 år i skolan lär de sig kanske det nödvändigaste, men kan ju knappast anförtros viktigare uppgifter i byggen av vägar, hus, i industriproduktion eller vid järnvägen (som heller inte tycks spela så stor roll). De fastnar i den enklare jordbrukssektorn och kommer inte kunna ta vara på sin eventuella begåvning.
Det kanske går Som jag ser det måste Uganda snarast hitta en rimlig balans i befolkningsfrågan, hitta sätt att få in skatt och börja bygga de delar som utgör kittet i ett modernt samhälle, där utbildning, infrastruktur och sociala reformer är helt avgörande. Det är en gigantisk uppgift som är svår att genomföra i en hierarkisk struktur, där det när som helst kan uppstå en ny maktstrid mellan potentiella makthavare. Samtidigt är naturen fantastisk. Det är grönt och det finns förutsättningar för ett gott liv för många ugandier. Men då måste verkliga och påhittade motsättningar läggas åt sidan. Och de forna kolonialmakterna hålla fingrarna borta.
Som några av er vet har jag besökt Uganda ett par veckor i slutet av april. Där bor en bonusfamilj: bonusdotter, bonussvärson, bonusbarnbarn sedan ett par år, en diplomatfamilj som vid det här laget har bott ett antal år i fyra av Afrikas länder. Uganda är ett land som på flera sätt kan säga vara representativt för hur utvecklingsländerna ser ut. Här några intryck, del 1. (Och, ja, jag gjorde en rejäl klimatkompensation till VI-skogen för att kompensera för flygets utsläpp…)
Kollektivtrafik på MC Trafiken är kanske det som sticker ut allra mest för en svensk. Myllret av motoriserade tvåhjulingar, motorcyklar byggda kanske för en hastighet på maximalt 60 – 70 km/h och där det uppenbarligen finns hjälmtvång för föraren (men inte för eventuella passagerare). Och det kryllar av dessa tvåhjulingar. Hela tiden. Liksom bilar och minibussar, personbilar för 8-9 passagerare. Att köra i denna intensiva trafik kräver både mod och precision. Ofta handlar det om centimetermarginaler. Den som kört i bil i Paris anar hur det kan vara, men tänk er dubbelt så många fordon på samma yta och tänk innovativt ─ om det finns en liten yta så kör man på den.
Fem killar på en lätt MC
En miljon shilling är inget konstigt Gatorna i huvudstaden Kampala är av varierande kvalitet. Delvis helt sönderkörda med jättestora gropar, delvis OK, men ofta utan en definierad zon för fotgängare eller en trottoar. Det är nästan som man tror att myndigheterna ser till att kvaliteten är dålig så att det blir jobb för verkstäderna som ska laga stötdämpare och annat som går sönder. På tal om verkstäder hörde jag flera historier om hur verkstäder plockar av backspeglar och sätter tillbaka billigare kopior för att kunna sälja de dyrare på en svart marknad. Ekonomin är generellt utanför statens kontroll. 50 000 ugandiska shilling motsvarar cirka 150 svenska kronor. Att plocka ut en miljon shilling ur en uttagsautomat var därför inget konstigt. Det var nödvändigt att ha en chaufför för att åka i Kampala. En liter bensin kostar ungefär motsvarade 15 kronor.
En normal gatubild
Korghantverk m m Många försörjer sig på en slags självförsörjningsnivå, med odling eller hantverk. Varje fredag håller en marknad öppet där det går att köpa fint kvalitetshantverk, hattar, snidade djur, korgar, enklare smycken, dekorativa textilier och annat. Här en bild från en del av fredagsmarknaden i centrum.
Del av fredagsmarknaden med mycket hantverk
Landsvägsbebyggelse När man kommer ut på landsbygden är det påtagligt grönt och frodigt, med många bananodlingar och ofta en rödaktigt färgad jord. Och många håller naturligtvis husdjur. Den chaufför vi åkte med ibland hade som huvudsyssla att sälja frukt och grönsaker. Avocadon, mangon och andra frukter smakade naturligtvis mycket bättre än det vi är vana vid. Landsvägarna såg ut som man kunde tänka sig att det var i vilda västern för 150 år sedan. Diverse bebyggelse längs en huvudväg, med en rad av butiker och bostäder på båda sidor av vägen och ett odefinierat gränsland mellan olika hustyper. På många ställen har man lagt in stora asfaltgupp, som tvingar all trafik att sakta ner.
En typisk by på landsbygden
Vänstertrafik ett påtagligt arv Det engelska inflytandet är påtagligt, inte minst eftersom det är vänstertrafik som gäller och engelska är det gemensamma språket. Alla talar engelska, mer eller mindre begripligt.
I en separat bloggtext skriver jag lite om kulturer, språk och framtid.
