En idé: Den omvända motboken

Det finns mycket forskning att ta intryck av. Frågan är lite grand hur all forskning ska kunna bli del av någon hållbar utveckling. Det hjälper ju inte att forskningen finns, om ingen läser den, tolkar den, sätter den sitt sammanhang och kontrasterar den mot hur det ser ut i verkligheten idag och i de dokument som pekar framåt. Budgetdisciplinen inom både näringsliv och det offentliga gör att horisonten väldigt ofta stannar vid ett år. ”Inom ett år ska följande kostnader ha tagits….”. Ofta baserat på vad man gjorde av med förra året. Ska man förändra måste man ha argument. Och vara beredd på att försvara sina förslag.

För mycket av allting
En del forskning pekar på behovet av att krympa volymer. Vi gör av med för mycket energi, för mycket råvaror, för mycket fisk eller skog. Eller vi bor i för stora bostäder, har för många eller för stora bilar, köper för mycket kläder eller slänger för mycket direkt utan att använda det. Tydligen har vi redan idag producerat tillräckligt mycket kläder för att de skulle kunna räcka till sex generationer. För att inte tala om matsvinnet. Vi producerar mat som ingen äter upp. Samtidigt som, enligt uppgift, 47 miljoner amerikaner för närvarande har svårt att få sin dagliga ekonomi att fungera och ibland inte kan äta sig mätta. (Se även länktipsen nedan).

Det ska bli förbjudet att be om hjälp (!)
Vi lever i en motsägelsefull tid. Kunskapen har aldrig, totalt sett, varit bättre. Välståndet och den samlade BNP:n för världens länder har aldrig varit större. Samtidigt svälter människor och tvingas människor fly för sina liv i olika konflikter och krig. Och lyckas de fly till ett rikt välfärdsland möts de av egoismens banérförare, som talar om terrorism, brottslighet och främlingskap i samma andetag för att på något sätt koppla ihop utanförskap och fattigdom med något oönskat och straffbart. Man vill tom förbjuda tiggeri. Det tycks bli förbjudet att be om hjälp.

Varför slänger vi ätbar mat?
Av alla dessa tankespår som vimlar förbi tänkte jag för ett ögonblick stanna upp vid matsvinnet. I Frankrike måste nu livsmedelskedjorna säkerställa att osålda matvaror kommer till nytta. De får inte slänga brukliga matvaror. Det är i alla fall ett steg i rätt riktning. Istället för att slänga bort mat borde det vara varje verksamhets plikt att säkerställa att den kommer till användning. Vi behöver andra mått på verksamhet än att enbart redovisa vinst i form av ekonomiskt överskott. Samhällsvinsten med att hungriga barn får äta sig mätta måste också kunna redovisas och mätas. Vi behöver tänka bortom ekonomernas kortsiktiga logik när vi bedömer vad som är lönsamt.

En ouside-the-box-idé
Kanske kan man införa en slags omvänd motbok, där det är mottagaren som bestämmer värdet av en gåva och där mottagaren håller koll på vem som inte har gett den här månaden? Bemyndiga medborgarna att vara ansvariga, myndiga, att hålla koll på vilka verksamheter som gör nytta i samhället på gräsrotsnivå. Det skulle kunna vara ett komplement till det dominerande top-down-system som utgår från vad som är lönsamt för de stora börsbolagen. Lönsamhet handlar inte enbart om kortsiktig vinst.

Länktips: 47 miljoner amerikaner … https://www.dn.se/varlden/miljoner-amerikaner-lider-av-matbrist-det-ar-allt-svarare-for-folk-att-dolja/

Kläder för sex generationer: https://www.storytel.com/se/books/det-finns-kl%C3%A4der-f%C3%B6r-sex-generationer-7609210

Frankrike och matsvinn: https://www.natursidan.se/nyheter/frankrike-infor-lag-mot-matsvinn/

Det räcker inte med en ny moms

Sedan 2015 har jag intresserat mig för cirkulär ekonomi. Och på senare år allt mer insett att det inte räcker att fokusera på optimerade materialflöden. Det räcker inte att se till att alla producerade varor och alla material används om och om igen. En del av aktörer i återvinningsbranschen strävar efter att öka returflödena för att få upp volymer och lönsamhet, skapa underlag för storskalig återanvändning på materialnivå. Det kan finnas behov av detta, men det är absolut inte de ansträngningarna som kommer att få ner efterfrågan på råvaror och hejda överanvändningen av resurser. Vi måste fokusera mer på ekonomidelen av cirkulär ekonomi.

Kort om vad det handlar om
Det för alldeles för långt att i det här formatet, i en kortfattad bloggtext beskriva de ganska komplicerade samband som behöver belysas och förändras. Låt mig kort peka på ett par saker. Så kan den som blir nyfiken hör av sig för att få mer information.

Vi behöver en ny moms
En viktig dellösning är att etablera en ny moms på EU-nivå. Momsen är till sin karaktär linjär och växer med överproduktion och överkonsumtion. Vi behöver moms i någon form för att finansiera en del av samhällets insatser, men momsen låser fast regeringar och finansministrar i ett system som blir konserverande. Vi behöver en ny moms på EU-nivå, en moms som inte bygger på den linjära logiken och kortsiktighet. Men det räcker inte.

Redovisning, ägande och att motverka dagens suboptimering
Vi behöver parallella sätt att redovisa företag och verksamheter. Dagens fokus på kortsiktighet och vinstredovisning illustrerar inte vilken nytta en verksamhet gör för ett framtid hållbart samhälle. Företag måste på möjlighet att redovisa sin verksamhet på flera olika sätt, gärna samtidigt, och beskattas och värderas utifrån fler värdeskalor. Dagens system gynnar ytterst externa aktieägare och inte verksamheter som tar ansvar för framtiden. Vi behöver balansera kortsiktiga vinstintressen med långsiktigt ansvarstagande.

Vilken nytta gör ett företag, nu och för framtiden?
Den nytta en verksamhet gör behöver också illustreras och belönas på ett nytt sätt. I den analys jag gör har jag har hittat åtminstone fyra sätt att synliggöra verksamheters nytta. I relation till individen, givetvis i relation till företaget som sådant, men också i relation till samhällsnytta och det jag kallar framtidsnytta. Är företaget bra eller dåligt för nutiden respektive för framtiden?

Om någon vill veta mer om de här idéerna för ni höra av er. Jag sitter inne med alla svar, men det finns komponenter i detta som behöver stötas och blötas för att framtiden ska kunna bli hållbar.

Se seniorer som subjekt

I samhällsdebatten blir ofta frågorna kring livskvalitet under andra halvan av livet kraftigt förenklade och synen på ”äldre” schabloniserad. Det räcker att nämna Barbro Westerholms idoga kamp för att lansera begreppet ”årsrika” för att påminna om hur det under lång tid har funnits en tendens att skyffla undan frågor som rör seniorer, äldre. Seniorer har erfarenhet och kunskap som ska tas till vara, inte gömmas undan eller marginaliseras.

Konferens den 17 oktober 2024
Seniorvärlden heter en verksamhet som tycks se en uppgift i att koppla ihop forskning med företag och andra verksamheter som har med seniorers behov att göra. Den 17 oktober hade jag möjlighet att delta i en heldagskonferens som Seniorvärlden hade arrangerat. Ett av de inledande föredragen rubricerades ”Världen åldras, utmaningar för ett åldrande samhälle samt myter om åldrandet leder till ålderism.” Till viss del var det en sammanfattning av konferensens budskap. Några av mina intryck från konferensen följer här, men först ett par invändningar.

Arrangörerna hade kunnat ta ett större grepp och ifrågasatt mer
Hade arrangörerna haft hållbar utveckling som en utgångspunkt hade analysen av nuläget sett annorlunda ut. Nu nöjde man sig med att konstatera att de dominerande trenderna är globalisering, urbanisering och digitalisering och att hoten på global nivå framför allt utgörs av klimatförändring, svält och demografisk utveckling. Att vi som samhälle behöver ta större höjd för många fler utmaningar och att det inte går att tro att business-as-usual är en framkomlig väg hade jag velat höra.

Liten utvikning om hur allvarligt läge vi har, och många blundar för
Ur mitt perspektiv hade jag velat höra mer av en grundläggande kritisk syn, men det har ju inte landat ännu hos många aktörer hur kritisk situation vi befinner oss i. Denna ”distansering” till de pågående förändringarna och hoten är nog ganska typiska för många aktörer. Man vågar eller orkar inte ifrågasätta grunden för det som görs idag. Och vill inte i en konferens som denna tydligt ta politisk ställning, kan jag föreställa mig. Det sjunker liksom inte in att vi just nu överskrider sex av nio systemgränser för en tillvaro i balans med vad planeten klarar att hantera. Låt mig få påminna om detta med ett diagram.


Planetära gränser enl Johan Rockström m fl

När ska helheten egentligen komma upp på dagordningen?
Arrangörerna har naturligtvis inte sett som sin uppgift att förändra synen på var vi befinner oss. Man har utgått från en relativt ”neutral” och allmänt accepterad omvärldsanalys. I en mer komplett omvärldsanalys måste hoten mot demokratin, krigen som pågår och den allmänna förskjutningen från tydligt sanningsfokus till en slags relativ syn på fakta och hur fakta ska tolkas också ingå. Men det ryms naturligtvis inte i en konferens om seniorers livsvillkor i Sverige. Allt ryms inte under en dag. Frågan är ändå: när ska helheten komma upp på dagordningen?

Trots invändningen ovan: Konferensen innehöll mycket intressant
”Om du inte har en funktion i samhället blir det allvarligt” sade en av huvudtalarna. Livet efter pensioneringen (och självklart under hela livet) behöver vara och uppfattas som meningsfullt och medskapande både av en själv och andra. Livets meningsfullhet ställs ofta på sin spets i samband med pensionering, när de dagliga rutinerna kanske upphör och sambandet mellan den egna uppgiften och helheten bryts. Särskilt allvarligt kan skiftet bli för ensamma, barnlösa och personer som har få nära vänner. Samhället har allt att vinna på att se till att folk trivs där de bor, och att det finns möjlighet för var och en att själv välja hur man använder sin tid. Vi lever allt längre och kan vi hålla oss friska och aktiva sparas mycket resurser, särskilt som vi blir allt fler med en hög ålder.

Några fakta att minnas
Många siffror nämndes under dagen. Av alla 75-åringar i Sverige är det bara sju procent som är multisjuka. Samtidigt finns det 1000 lägenheter utan eget badrum inom äldreomsorgen och hela 17 000 lägenheter har olika kvalitetsbrister och bara 15 procent av alla lägenheter i Sverige har bra tillgänglighet. Samtidigt är nybyggnadstakten i samhället under en procent, dvs det lär ta tid att ”bygga bort” problemen. Det varnades också för tankarna på att kompromissa kring byggreglerna, med exemplet att det kan bli OK att bygga fönsterlösa sovrum och sovrum på 7 kvadratmeter. Ska det bli möjligt för hemtjänsten att ta hand om en sängliggande person får inte sängens långsida stå intill väggen. Osv.

Ekonomi, hälsa, kostens betydelse och att få vara subjekt
Det talades ekonomi också. En miljon hushåll i Sverige har en utsatt ekonomisk situation med inga eller mycket små marginaler, värst utsatta är ensamstående kvinnor med barn. (Och inte lär Tidö-gängets politik göra livet lättare för de utsatta grupperna, tänker jag). Ett par talare kom in på hälsotemat och betonade vikten av vardagsrörelser och att anstränga hjärtat (få upp pulsen då och då) för att motverka en mängd problem, liksom att alla muskler behöver tränas i lagom doser. Att sitta still är farligare än att röka, som någon sa. En kost baserad på bönor, linser, fisk och ljust kött är att föredra. Och på ett generellt plan är det viktigt att skapa förutsättningar för seniorer att själva välja så mycket som möjligt, att inte objektivisera utan att snarare se seniorer som subjekt.

Ett exempel från verkligheten illustrerar budskapet
Ett par dagar efter konferensen fick jag möjlighet att titta på en basketmatch för pojkar i 11-12-års åldern. Barnen var duktiga och kämpade på för att bli bättre, men det som knöt an till konferenstemat var en äldre herre som satt i sekretariatet och hade koll på regler, tider och annat under matchen. Han berättade att han hållit på med detta i 49 år. För mig illustrerar detta vikten av meningsfullhet i livet och att var och en bör få möjlighet att ─ oavsett ålder ─ hitta den roll man känner sig hemma i, behövd och bekräftad. Alla människor behöver känna delaktighet och att man har en uppgift. Och den insikten behöver följa oss livet ut.

Det finns mycket mer att återge från konferensen, men den som vill veta mer får höra av sig.

Gruvor: Analysverktyg och helhetssyn

Det finns många målkonflikter inbyggda i det vi på olika sätt försöker formulera som en grön omställning, hållbar utveckling eller vad vi nu använder för begrepp. Varje mänsklig aktivitet gör avtryck i världen och uppgiften är ju att minimera belastningen på ekosfären, samtidigt som vi erbjuder människor runt om i världen en bättre framtid. 1900-talet har i det avseendet inneburit många misstag och försummelser, inte minst när utvinning av resurser och energitillgångar har gjorts med kortsiktiga ekonomiska intressen som främsta (och enda?) drivkraft. Ni som följer mina inlägg vet jag ofta återkommer till nyhetsbrevet OmEV, som täcker in en del av den teknikutveckling som många av oss hoppas på, den som handlar om elektrifieringen av transporterna. Nu kom ett mycket läsvärt nyhetsbrev från det gänget, som föranleder denna kommentar från min sida.

Ökad efterfrågan på omställningsmineral
Alla som följer utvecklingen på elfordonssidan vet att batteriutvecklingen är central för hur omställningen ska lyckas. Batterierna ska bli mer kompakta, ha ett högre energiinnehåll, kunna ge längre räckvidd och klara fler laddcykler är vad många hoppas. De ska dessutom bli billigare och mindre benägna att orsaka bränder eller andra olyckor. Kravlistan är lång. Idag är det litium som de flesta batterier använder för att optimera lagring och andra prestanda. Det finns ett antal grundämnen och metaller som det är hög efterfrågan på. Den rapport som nu refereras nämner följande s.k. omställningsmineral: koppar, nickel, zink, litium, grafit, molybden, kobolt, mangan och kromit. Runt om i världen startas gruvor av olika intressenter, men det tycks tyvärr vara ett undantag att gruvdriften sker på ett sätt som tar tillräcklig hänsyn till miljöpåverkan på kort och lång sikt.

Problemen är kanske inte störst i globala syd
Rapporten från analysföretaget SP Global på Manhattan (som för övrigt har mycket analysmaterial på olika områden) kom för en månad sedan och återges i ett av OmEV:s senare nyhetsbrev. (Länktips, se nedan). Man lär sig mycket om man läser sammanfattningen. Det finns många gruvor för omställningsmineral. Den bild vi har är att det är i utvecklingsländer som antalet gruvor och problem är störst. Men så här ser tabellen ut för antalet gruvor per land.

Ett användbart analysverktyg har tagits fram
Det SP Global har tagit fram är ett analysverktyg för att bedöma effekterna av gruvbrytningen. Man väger samman fyra faktorer till ett ekosystemindex, som låter intressant. Man tar bl a hänsyn till vilken verksamhet som hade kunnat bedrivas istället för gruvdrift, vilket ju ofta är fallet. Jordbruk, skogsbruk, djurhållning och annat brukar ju komma i kläm när gruvbolagen brer ut sig.

Lagstiftning och styrmedel, men också förståelse
Den slutsats som framkommer är att det behövs ekonomiska styrmedel och lagstiftning för att framtidssäkra gruvdriften på en rimlig nivå, som väger samman olika intressen och krav. Och då behövs insikter och kunskap hos en bred allmänhet, eftersom lagstiftarna lyssnar noga på opinioner och knappast inför impopulär lagstiftning. De politiker som ofta får skäll för sina beslut är ju egentligen våra ställföreträdare, så det är våra åsikter de låter förverkligas. När vi klagar på ”politikerna” är det ju oss själva vi klagar på.

Gruvavfall är en stor problemkälla
Förutom effekter vid själva gruvbrytningen på ekosystemen nämns även i rapporten att det finns stora problem med avfallshantering, slam, vattenpåverkan och långtidseffekter. Här finns mycket att göra. Att vi i Sverige har en stor del av skulden kring avfallshanteringen blev tydligt häromdagen när Bolidens 20 000 ton avfall i Chile kom upp i nyhetsflödet. (Se länktips nedan).

Kvardröjande feltänk att sopor ”försvinner”
I grunden finns det kvar ett synsätt som inte duger. Detta att naturen klarar att ta hand om allt avfall människan lämnar efter sig. Att vi kan dumpa alla våra sopor och att naturen på något magiskt vis sväljer allt vårt skräp. Det är inte så enkelt. Vi måste hitta kloka sätt att cirkulera viktiga produkter och ämnen på ett hållbart sätt. Och egentligen kopiera naturen, som ju inte har något avfall enligt den mänskliga definitionen.

Rollfördelningen är oklar
Vi behöver också fundera över vem som ska göra vad, dvs rollfördelningen i omställningen, som ju brådskar och som inte får gå snett. Vem ska ta det helhetsgrepp som krävs?

Länktips: Aftonbladet om Boliden och avfallet i Chile: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/B0kz79/sverige-och-chile-overens-om-samarbete-for-att-fa-bort-bolidens-avfall

Länktips: SP Global:s rapport: https://www.spglobal.com/esg/insights/featured/special-editorial/rocks-and-hard-places-the-ecosystem-risks-of-mining-for-energy-transition-minerals

Demokratin på tillbakagång i 42 länder

Amnesty skriver i sitt nummer 3 / 2024 om ”Demokratin på tillbakagång” och pekar på det sorgliga faktum att demokratin i världen backar. De har identifierat att demokratin just nu nedmonteras för fullt i 42 länder. Och i ytterligare 25 länder syns begynnande auktoritära tendenser. I artikeln nämns Ungern och Serbien i vår närhet, men även viktiga globala aktörer som Indien, Indonesien och Sydkorea.

Ekonomi, religion och militär styrka, liksom polarisering spelar roll
Professor Staffan Lidberg från V-dem är osäker på varför de positiva tendenserna under 80-, 90- och början av 00-talet förbytts i sin motsats. Han pekar på tre viktiga aktörer: Kina, Saudiarabien och Ryssland, som på olika sätt dominerar på en global arena ekonomiskt, religiöst respektive militärt. Men han betonar också hur forskningen har visat att personer som drabbas av den ökande ojämlikheten har en mycket högre sannolikhet att rösta på högerextrema partier. Och att höga nivåer av polarisering och desinformation förstärker utvecklingen.

Det tycks pågå en dragkamp
Detta leder också till att kvinnans ställning i många länder försämras. Det handlar om aborträtt, och den märkliga synen att kvinnans huvuduppgift är att sköta hem och barn. Det finns dock undantag, där utvecklingen inte fortsätter bort från den typ av demokrati flertalet vill se. I Brasilien röstades Bolsonaro bort och i Polen lyckades oppositionen vinna mot det styrande högerpartiet Lag och Rättvisa (PiS). Å andra sidan har AfD i Tyskland och de högerextrema i Österrike (av alla länder!) nyligen skördat framgångar i olika val. Världen tycks stå och väga mellan två riktningar, där de reaktionära krafterna i dagsläget har medvind.

Valsystemen döljer ibland vad som händer
Glöm inte att Nigel Farage vann många röster i Storbritannien, vilket gjorde att Labour kunde ta makten från Tories. Det var inte Labour som vann, det var Tories som förlorade till Nigel Farages ytterhögerparti och valsystemet resulterade i en på-papperet-vinst för Labour.

De auktoritära wannabe ledarnas att-göra-lista
På sidan 23 i senaste Amnesty-bladet hittar jag en ”att-göra-lista” för den som vill montera ner demokratin. (Text Rasmus Malm och bakgrundstext Staffan Lindberg). I sammanfattning beskrivs de steg som tas som fyra delar.
1. Det fria ordet begränsas.
2. Organisationer begränsas, civilsamhället attackeras.
3. Kontroll över domstolar och särskilt författningsdomstolen.
4. De fria valen undergrävs med minskat förtroende och ökat valfusk.

Media, civilsamhälle, domstolar och fria val
Om vi analyserar dessa fyra punkter ur ett svenskt perspektiv kan vi se hur stödet för fria medier minskats och hur Public Service är satt under press. Nyligen gick också 74 journalister ut i en gemensam debattartikel i DN och synliggjorde hur de känner sig utsatta för olika angrepp. (Länktips, se nedan).
När det gäller civilsamhället har Tidöregeringen skurit rejält i anslagen till Folkbildningen. Studieförbunden och folkhögskolorna är viktiga för att hålla igång ett lokalt utvecklingsarbete, att få folk att förkovra sig, ställa rätt frågor osv.
Domstolarna är än så länge inte under tydlig systematisk press i Sverige, men det finns en växande kader av SD-nominerade nämndemän som naturligtvis påverkar domstolarnas verksamhet och utslag på nämndemannanivå.
När det gäller de fria valen skulle jag hävda att den största påverkan för närvarande ligger i all den vilseledande information och fake news som kontinuerligt sprids i ”sociala” medier. När man inte vet vad som är sant eller inte blir passiviteten det logiska svaret. Andelen som går och röstar blir lägre, vilket undergräver legitimiteten i valen och skapar en grogrund för åsikten att politiker är några andra, inte några man spontant har förtroende för. Vad som också spelar stor roll är på vilka sätt och med vilka rubriker olika fenomen plockas upp av ledande medier.

Exemplet ur 2022 års valrörelse och en liknelse
När Public Service i valrörelsen 2022 svalde högersidans paketering av klimatfrågan som enbart en fråga om elektrifiering och elektrifiering enbart kunde bli fråga om kärnkraft fick det blivande Tidögänget ett gratis tolkningsföreträde, som gjorde stort avtryck i valet. Man kan ju tankemässigt tänka sig att frågan om pensioner skulle reduceras till köpkraft och denna köpkraft reduceras till hur ofta en pensionär kan köpa sig en flaska vin till helgen. Om pensionsfrågan då enbart kom att handla om antalet köpta vinflaskor skulle debatten anses skruvad och väldigt förenklad. Men det var på ett liknande sätt som högern ständigt fick klimatrubriken i debatterna att inom 30 sekunder handla om fler och nya kärnkraftverk.

Det gemensamma intresset
Forskarnas slutsats att de växande ekonomiska klyftorna gynnar de auktoritära krafterna stämmer väl överens med tankegångar jag har delat här på bloggen tidigare. Nämligen att det är ett gemensamt intresse hos moderata politiker och SD-politiker att klyftorna växer. För moderaterna handlar det om att de egna kärnväljarna ska känna sig hemma i den förda skattesänkarpolitiken genom avdrag (inte bidrag) och för SD handlar det om att de har allt att vinna på att klyftorna ökar. Med ökade motsättningar i samhället bygger de upp förväntningar på att ”någon” tar tag i problemen, helt i linje med de auktoritära principerna.

Kortsiktigt respektive långsiktigt
Skillnaden ligger väl i att moderata strateger tänker kortsiktigt, medan SD-strategerna ser på ojämlikheten ur ett mer långsiktigt perspektiv. Med enstaka punktinsatser (tandvård och bensinpriser) tänker sig strategerna runt Åkesson att man kan få folk att tro att den förda politiken har varit framgångsrik, samtidigt som man påskyndar nedmonteringen av den välfärd som hade mått bra av de miljarder som nu försvinner i skattesänkningar till primärt höginkomsttagare. Att strunta i järnvägen och satsa miljarder på flyget är också sådant som mer långsiktigt kommer att göra folk besvikna. När vardagen inte fungerar och direktörerna flyger som de behagar lägger man grunden för en folklig vrede. Genomtänkt och strategiskt.

Skillnaden är att M inte bryr sig och SD gnuggar händerna.

Länktips: Debattartikel i DN: https://www.dn.se/kultur/upprop-detta-maste-fa-ett-slut-for-demokratins-framtid/

Länktips: Göteborgs Universitet V-dem och rapport 2024: https://www.gu.se/nyheter/demokratisk-tillbakagang-paverkar-globalt-supervalar

Länktips: En artikel som redan 2022 varnade för att benämna Turkiet ett demokratiskt land: https://www.amnestypress.se/artiklar/reportage/26847/svensk-demokrati-pa-hal-is/

Några intryck efter läsning av ”Vad ska vi ha samhället till?”

Birger Schlaugs bok ”Vad ska vi ha samhället till?” kom för fyra år sedan. Jag läste den nyligen och tänkte dela med mig av några intryck. Birger Schlaug var med när Miljöpartiet bildades av Per Gahrton och efter Per tog han hand om språkrörsrollen under två vändor. Under Birger Schlaugs ledning kom Miljöpartiet in i Riksdagen för första gången 1988.

Uppvaknandet på 70-talet
Min bild är att det sedan 70-talet fanns en alternativrörelse i Sverige, med visioner om en annan samhällsutveckling. Den tog sig uttryck i ”gröna vågen”, då det blev naturligt att söka sig till landsbygden, odla själv, leva enklare och inte känna sig inlåst i den traditionella konsument- och arbetstagarrollen. En del av denna alternativrörelse sammanföll med en annan syn på kvinnans roll i hemmet och i samhället. Det var en tid av uppvaknande för många och en tid av ställningstagande för något annat.

Fundametalister och realister
Etablissemanget gjorde vad de kunde för att marginalisera Birger Schlaug och hans gelikar. De togs inte på allvar. Samtidigt fanns det en växande grupp väljare och medborgare som oroades av gifterna i maten och alla orättvisor som hängde ihop med hur samhället var organiserat. I det politiska arbetet växte så småningom två tankar fram. De brukade kallas fundamentalister och realister. Förenklat handlade det om att tydligt opponera sig mot dominerande fenomen i samtiden eller att stegvis och i förhandlingar åstadkomma förändringar. När jag läser Birger Schlaugs bok förstår jag att han egentligen aldrig har lämnat barrikaderna. Han vill tydligt beskriva hur det ser ut i världen och vad som behöver göras.

Så mycket går fortfarande i fel riktning
På ett plan är det naturligtvis befriande att någon beskriver dagens samhälle och den utveckling vi ser på ett klargörande sätt. Boken betar av flertalet bekymmersamma områden. Och man kan känna otåligheten mellan raderna, att det går för långsamt och ibland åt fel håll. Vi bör ta ansvar för världen på ett tydligare sätt, driva utvecklingen snabbare i rätt riktning. Det är ju så mycket som är helt uppåt väggarna idag.

Det gäller att få medhåll
Samtidigt måste en politisk rörelse, för att bli någon att räkna med, få följare och medlemmar som vill samma sak. Och det är väl där analysen drar åt olika håll för dagens miljöpartister och de idealister som startade partiet. Bara för att det är sant och rätt går det kanske inte att få gehör för en idé. Och utan stöd händer ingenting. Ett par decennier med främlingsfientlig idéspridning har gett SD ett stöd på cirka 20 procent av väljarna. Det är således mycket enklare att få gehör för förenklingar och skuldbeläggning än motsatsen. Deprimerande, egentligen.

En summering eller sammanställning 
Men åter till Birger Schlaugs bok. Själv formulerar han ett syfte i förordet, att den kan ses som en sammanställning för det han stått och ännu står för. Samtidigt betonar han att han skrivit boken som fristående debattör eftersom han lämnat Miljöpartiet. Som jämförelse kan man ju tänka sig att om Fredrik Reinfeldt eller Alf Svensson i det offentliga drivit en avvikande politik jämfört med sina respektive efterföljare hade de också tvingats välja mellan att tystna eller lämna sina partier. Det brukar bli så att f.d. partiledare avstår från att kliva in i debatten. De tystnar. Framför allt för att det inte ska bli oklart vem som egentligen företräder partiet.

Tappa inte bort den övergripande riktningen
Birger Schlaugs fristående roll i debatten gör att boken kan fungera som en påminnelse om den kompasskurs, som varje individ som sympatiserar med en hållbar utveckling behöver ha i minnet för att inte tappa riktningen. Även om kompromissandet i dagspolitiken kan upplevas som nödvändigt för att få till stånd små förändringar i rätt riktning, får man inte tappa bort vilken samhällsutveckling som är målet. På så sätt utgör Birger Schlaugs bok en bra påminnelse om vad som faktiskt är avgörande att förändra om utvecklingen ska kunna kallas hållbar. Både på individ- och systemnivå.

Det är intressant att få veta att IMF tänkt sig en annan kontroll
Det finns avsnitt i boken, där jag personligen hade uttryckt mig på ett annat sätt eller valt en annan tyngdpunkt. Och eftersom boken skrevs före Ukraina-kriget, före NATO-inträdet och före Tidö-regeringen saknas det givetvis några aktuella pusselbitar. Men det är ändå många delar som hinns med i boken. Viktigt tycker jag är avsnittet om hur pengar skapas ur tomma intet. Och att inte ens Internationella Valutafondens förslag om att kräva att bankerna har täckning för sina utlåningar fick något gensvar i den allmänna debatten. (Se intressant länktips nedan).

De multipla hoten och civilsamhällets roll
Det som hade varit intressant är kanske också ett utförligare resonemang kring de planetära gränserna som sätter ramar för livet på jorden och de multipla kriser som mänskligheten står inför, hur processerna kring klimat, ekonomi, resurser, biologisk mångfald, livsmedelsförsörjning och kemikaliespridningen pågår för fullt samtidigt och hur vi bäst garderar oss för dessa effekter. Och hur civilsamhället måste rustas och byggas inkluderande och bottom-up på ett klokt sätt för att ge oss en chans att hantera kommande kriser. Och då också fundera rejält på vad som räknas som ”vi”. Vem ska räknas till ”oss”?

Grader av fake news förpestar det offentliga samtalet
Men boken är lättläst och språket ledigt, tycker jag. Det är lätt att följa tankegångarna och på många områden sätter han fingret på rätt problem. Det blir otydligt, som han påpekar i boken, när små framsteg beskrivs som avgörande eller positiva. Svårigheten ligger naturligtvis i att beskriva olika fenomen och förändringar på ett sätt som folk kan känna igen sig i. Lögner och överdrifter, olika nivåer av fake news, har fått fäste i det offentliga samtalet och det krävs mycket av journalisterna att på rätt sätt ifrågasätta de påståenden som vissa politiker strör omkring sig. (Men det är ju också därför som väl insatta miljö- och klimatjournalister inte får intervjua nuvarande miljöminister Pourmokhtari).

Den stora bristen med majoritetsval borde diskuteras mer
När jag kollar Birger Schlaugs egna hemsida ser jag hur han ofta kommenterar det amerikanska valet och Jill Stein, som kandiderar för Green Party i USA. Hon nämns ju aldrig i media i Sverige, troligen för att hon inte har en chans att vinna ens någon delstat. Men som ett exempel på hur märklig USA:s demokrati är kunde det ju vara på sin plats att peka på att olika politiska idéer inte har någon reell chans att göra sig hörda i valen till presidentposten, till senaten eller till representanthuset. Enstaka ”oberoende” kandidater kommer in parlamentet, men majoritetsvalen speglar ju inte den verkliga folkopinionen. Vilket kan leda till resignation och att intresset för samhällsutveckling stagnerar.

Dynamiken behövs för att få spänst i argumentationen
Elin Wägner måste också nämnas. Birger Schlaugs bok har ett citat från Elin Wägner vid varje kapitel. Även Elin Wägner hade en hel del klokt att säga. Det som blir mitt bestående intryck av läsningen av boken är att det behövs fria röster och en dynamik i opinionsbildningen. Vi behöver samtala och lyssna till varandras perspektiv. I alla fall om de bygger på verkliga fakta och en seriös tanke att bygga något bättre.

Länktips: IMF och förslag att kräva täckning av bankerna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Chicago_Plan_Revisited

Johan Rockströms TED-talk måste ses

Professor Johan Rockström har nyligen hållit ett TED-talk på cirka 18 minuter, där han tydligt och med bra illustrationer visar hur allvarlig situationen är. För klimatbalansen och naturligtvis när det gäller de planetära gränser han och forskarkollegorna arbetade fram för tjugo år sedan. Läget är allvarligt, minst sagt. Titta gärna på TED-talk-presentationen i sin helhet. Det är 18 minuter. Det hinner alla. Han talar dessutom tydligt och bildproduktionen är proffsig. (Länktips se nedan).

Årtalsfixeringen skymmer det viktiga
Flera av Rockströms budskap behöver upprepas. Inte minst hur viktigt det är att förstå att vi just nu ackumulerar koldioxid i atmosfären och att det inte handlar om att nå ett visst utsläppsmål i framtiden, utan om att inse att varje ökning av koldioxiden i atmosfären spelar roll. Årtalsfixeringen hos en del politiker skymmer bilden. Det är inte 2045 som något ska vara ”fixat”. Det är NU varje steg i rätt riktning behöver tas.

Tipping-points, förändringar som inte går att reversera
En del av TED-presentationen handlade om trösklar eller tipping-points, oåterkalleliga förändringar av planetens känsliga balansläge. Rockström presenterar 16 st tipping-points och hur nära vi är att riskera att de inträffar. Se bild nedan.

Bild ur TED-talk med Johan Rockström

Hur snabbt skapas ett nytt jämviktsläge?
”Det är ju bara skönt att det blir lite varmare” hör man från den sida av politiken som tycker att klimatfrågan kan vänta. Men det de inte tycks förstå är att en tipping-point är oåterkallelig. När förändringen har inträffat kan ingenting återställa jämviktsläget som tidigare rått. Notera exempelvis det femte exemplet i bilden ovan. Labradorströmmen går längs Kanadas och USA:s östkust och möter Golfströmmen längre ner. Om dessa viktiga havsströmmar förändras kommer det att få klimat- och väderkonsekvenser för stora delar av norra halvklotet. Exakt hur vet vi inte. En gissning är att det tar tid för systemen att hitta en ny balanspunkt. Dvs att det blir en relativt lång period av oklara parametrar för oss. Årstiderna blir sannolikt inte lika tydliga och vilken effekt det kan få för djurliv, fiskar, odling m m vet ingen. Forskningen har självklart svårt att förutsäga det som aldrig har inträffat.

Den ekonomiska konsekvensen av det som händer
När man lyssnar på Johan Rockström betonar han också kostnaden i dollar att inte göra något. Hur dyrt det är att hantera alla konsekvenser av ett instabilt klimat. Idag och framgent. Det han inte säger är att det kommer att bli näst intill omöjligt att få något försäkringsbolag att göra riskbedömningar, eftersom det är omöjligt för försäkringsbolagen att korrekt bedöma hur sannolik en viss skada är. Utan försäkringar blir det upp till var och en att ta risken. Marknadspriserna på kustnära fastigheter kommer troligen att sjunka, liksom fastigheter i områden som riskerar att översvämmas. En följdkonsekvens blir att ett antal överbelånade fastigheter kommer att säljas till underpris. Om det blir privatpersoner eller banker som ska ta den smällen återstår att reda ut.

Planetära gränser – fattar vi hur farligt detta är?
En annan viktig bild ur TED-presentationen handlar om de planetära gränserna. Studera gärna denna bild noga. Det är egentligen bara ozon-skiktet som vi har lyckats hålla intakt. Alla andra planetära gränser är mer eller mindre överskridna. Dessa multipla hot hänger ihop med hur vi generellt beter oss i vår överkonsumtionsvärld. Nanopartiklar och främmande ämnen i kretsloppet är enligt den här bilden värre än klimathotet.

Bild ur Johan Rockströms TED-talk

Nu stryps resurserna till alla som skulle behöva göra mer
Ett rikt land som Sverige bör ha goda förutsättningar att gå före och hantera dessa problem på ett ansvarsfullt sätt. Istället väljer Tidögänget att strypa resurserna till Naturvårdsverket, till civilsamhället, till folkbildningen och till den fria pressen. Man vill inte att folk ska veta hur illa det är och man vill inte göra något åt de problem som inte beskrivs. Tvärtom så ingår trollkonton och hatkampanjer i undervegetationen till nuvarande ”regering”. Journalister och opinionsbildare ska hålla käften, är det tänkt.

Hoppet står till vanligt folk, som inte accepterar att bli förda bakom ljuset.

Länktips: Johan Rockströms senaste TED-talk:
https://youtu.be/Vl6VhCAeEfQ

En framtidsrapport från EU som blundar för framtiden

Den tidigare chefen för den europeiska centralbanken, Mario Draghi, har haft Ursula von der Leyens uppdrag att analysera hur EU:s konkurrenskraft ska kunna stärkas. Den 9 september kom rapporten som fått namnet ”Framtiden för Europas konkurrenskraft – en konkurrenskraftig strategi för Europa.” (Länktips se nedan). Jag har inte läst de 300 sidorna, men jag har fångat upp några av de bärande tankarna i rapporten.

Varför inte flera utvecklingsspår? Vågar man inte?
Uppdraget till Draghi innebär att han ska ge förslag till hur EU kan ”säkerställa en hållbar ekonomisk tillväxt och öka EU:s välstånd på lång sikt”. Utgångspunkten är självklart tillväxt och att utgå från befintliga strukturer. Lobbyismen är ju förvisso stark och de nuvarande aktörerna vill inte riskera att behöva kasta in handduken. Hur befriande hade det inte varit om rapporten tydligt hade ställt fram två eller flera alternativa framtidsspår, där ”business-as-usual” hade kunnat kontrasteras mot ett eller flera alternativ av förändring av industrin, forskningen, finansieringen och hela samhällets nuvarande linjära konstruktion, där ansvaret för förändringen och resultatet hade stått i centrum? Vågar man inte vara tydlig?

Alltså ─ vad menar man med hållbar tillväxt?
Hur länge ska EU låtsas att det finns en hållbar tillväxt enligt den gängse ekonomiska modellen? Det saknas idag incitament att ta ansvar för helheten. Investeringar får fortsatt ske som typiska suboptimeringar, där restprodukter och icke längre fungerande produkter ses som ”avfall”. Trots att vi vid det här laget borde inse att ett modernt och framtidsinriktat samhälle inte har råd att sprida några sopor. Allt måste komma till fortsatt användning och den som orsakar nedsmutsning eller förstörelse måste ta ansvar för helheten. Vi har ingen planet två, tre eller fyra som kan ta hand om vårt avfall.

Verkligheten rycker sönder det långsiktiga
Vill man läsa en relativt neutral sammanfattning av Draghi-rapporten kan man göra som jag gjorde och läsa den text som Region Östergötland lagt ut (Länktips, se nedan). Rapporten handlar om innovation, clean tech och sårbarhet om man ska sammanfatta. Och ett förslag är att finansiering skulle kunna ske gemensamt, så att lån tas av alla 27 medlemsländer, något som antagligen blir svårt. Särskilt som det pågår ett krig i Europa och detta ständigt tvingar EU:s ministrar att prioritera om hur man ser på investeringar och satsningar. Vapenleveranser blir hela tiden aktuella, tyvärr. Liksom översvämningskatastrofer.

Politikområdena hänger inte ihop
Enligt Draghi har EU inte lyckats att koppla ihop en ambitiös klimatpolitik med en industripolitik som stöttar företag i EU i omställningen. Det är en lätt underdrift. Det mesta av all politik, alla regelverk och bestämmelser utformas isolerat. Det finns ingen metodik för att steg för steg integrera olika segment i samhället. Det finns inget körschema för att fasa ut företag som inte hör hemma i en hållbar verklighet. Tvärtom så lyssnar man noga på de företag som upprätthåller dagens (o)ordning.

Ingen idé att kopiera Kina eller USA
Draghis rapport tar av naturliga skäl till stor del upp konkurrenssituationen mellan EU å ena sidan och Kina respektive USA å den andra. Att EU har en nackdel av att inte tillräckligt tydligt kunna ta generella beslut och genomdriva dem är uppenbart. Det är också tveksamt om mer av centrala beslut är den väg EU bäst följer. Snarare borde man se mångfalden av företag och företagsstrukturer som en fördel och ta tillvara det unika hos varje medlemslands industri. Ska EU kopiera Kina kommer vi alltid att komma i ett kostnadsmässigt underläge och ska vi kopiera USA kommer amerikanerna alltid att kunna plocka fram en större plånbok och hitta mer pengar. EU borde gå en egen väg och snarast hitta den hållbara vägen. Att vänta fördröjer och fördyrar omställningen.

Länktips: EU och konkurrenskraft, länk till Darghis rapport: https://commission.europa.eu/topics/strengthening-european-competitiveness/eu-competitiveness-looking-ahead_en

Länk till sammanfattning av rapporten: https://utveckling.regionostergotland.se/ru/utvecklingsomraden/internationell-samverkan/eu-kontoret/aktuellt-fran-eu-kontoret/nyhetsarkiv-eu-kontoret/2024-09-11-mario-draghis-rapport-om-framtiden-for-eus-konkurrenskraft-har-presenterats

Lögnen som vapen blir allt vanligare

Det är tyvärr omöjligt att inte kommentera det pågående presidentvalet i USA. Landets ekonomi påverkar fortfarande till stor del resten av världsekonomin och på många andra sätt har utvecklingen i världen utvecklats på ett sätt, där amerikanska intressen och trender har fått stort genomslag i Europa. Även om det vore önskvärt att utvecklingen i USA inte vore så avgörande måste vi förhålla oss till detta.

En medveten taktik
Republikanerna hittade ingen annan kandidat till sin presidentkampanj än den förre presidenten Trump. Han har sedan valt en vicepresidentkandidat, Vance, som självfallet inordnar sig i Trump-organisationens strategier. I samband med förra veckans debatt mellan Kamala Harris och Donald Trump blev ett avsnitt särskilt uppmärksammat. Trump hävdade där att haitier i Springfield, Ohio, äter husdjur. Nu har det visat sig att vicepresidentkandidaten Vance erkänner att han ”skapat” denna nyhet. I en intervju i olika mediakanaler hävdar Vance att det var rimligt att sprida denna nyhet eftersom andra missförhållanden inte kommer fram i den allmänna debatten.

Inget valbudskap, bara synlighet räknas
Det finns lite klipp om detta att se (länktips se nedan). Tanken är således från Trump-kampanjen att det är fullt rimligt att hitta på saker för att få medias och allmänhetens uppmärksamhet. Det handlar tydligen inte längre om politik, om skatter eller om vilket samhälle väljarna ska rösta fram. Det handlar bara, enligt strategerna bakom Trump, om att synas och att få genomslag i det konstanta flödet av information och desinformation.

Om man utgår från lögnen, så är det ju bra att ljuga ordentligt
Allra märkligast är kanske ändå att ingen bakom Trump sagt emot. Ingen tyckte det var fel, eller vågade påpeka hur fel det var. Jasägarna bekräftar den egocentrerade kandidaten. Ingen bakom Trump lyckades få honom eller andra att inse hur fel det kunde bli. Möjligen är det så att ljugandet har blivit så systematiskt och så utbrett att ingen längre tror på vad Trump eller ”politikerna” säger. Och om det ändå förväntas att de ljuger, då kan ju taktiken lika gärna bli att ljuga mer för att synas ännu bättre.

Generalisering och överdrifter kan passivisera väljarna
Har detta sluttande plan från ansvarstagande politiker till lögnaktiga dito nått Sverige? Kanske inte lika tydligt. Ännu, i alla fall. Överdrifter och vinklade påståenden finns det en hel del och delvis ligger det i politikens natur att betona vissa fenomen mer än andra. Oacceptabla regler och förhållanden är kanske det som lättast slår an hos väljare, liksom orättvisor. Det finns en gråzon, där nuvarande miljöministern, Pourmokhtari, med många ord förklarar politiken och beskriver en dimridå. Hon hävdar att hon har en plan för klimatarbetet, men åren går och det enda som kommit fram är att hon avfärdar forskarnas kritik av regeringens icke-politik.

Det långsiktiga är ett värre bekymmer
Men det blir bekymmersamt när överdrifterna ingår i ett medvetet arbete för att långsiktigt påverka värderingar och världsbilden. Rasismen växer naturligtvis när förenklingarna haglar och när andra perspektiv inte respekteras. SD har visat hur det kan gå till när man likställer extrema rörelser med en bredare grupp. Skulle denna taktik användas i fler sammanhang skulle vi snart få förslag om att ”spärra in alla 17-åringar, för de skjuter ju bara vilt omkring sig…”, typ.

Republikanerna gillar utvecklingen?
Det sorgliga är att det republikanska partiet inte ser hur skadlig Trump-kampanjen är för samhällsutvecklingen, hur Trump oavsett valets utgång kommer att göra allt för att hävda valvinst, kanske inklusive ännu en stormning av Capitoleum eller något annat våldsdåd. Och de tycker att den typen av ledare är vad landet behöver, en ledare som hyllar Kim i Nordkorea och som är kompis med Putin, Orban och andra antidemokrater.

Konflikter och kaos skapar rätt grogrund
Den icke-politik som just nu råder på allvarliga områden, där klimatfrågan och ekosystemhoten är tydligast, banar tyvärr väg för nya antidemokrater. När samhällena slutar fungera, när transporter och livsmedelsförsörjning inte längre kan uppehållas kommer ropen på militära insatser att bli vanligare. Och det är den oredan SD och liknande rörelser hoppas på, eftersom den banar väg för ett ”nödvändigt” maktövertagande, helt i linje med hur diktaturer tar plats enligt historiens exempel. Kaoset och konflikterna är nödvändiga komponenter för att kunna ta makten med våld. Och därför känner sig SD så hemma i den ekonomiska politik som Tidöregeringen driver. När klyftorna ökar och när vardagen inte längre fungerar för tillräckligt många ser antidemokraterna sin chans.

Jag hoppas jag har fel.

Länktips: Artikel i The Guardian, där Vance erkänner sin metod: https://www.theguardian.com/us-news/2024/sep/15/jd-vance-lies-haitian-immigrants

Länktips: Stormen Boris drabbar stora delar av Centraleuropa. Hur ska folk få rent dricksvatten, mat och andra förnödenheter? Vem ska betala? Fossilindustrin? https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wgvd6n/nodropet-i-natt-i-polen-vi-ar-forlorade

Det mesta återstår att upptäcka

Det enda av världens sju underverk som fortfarande finns kvar är pyramiderna i nuvarande Egypten. Störst är Cheops-pyramiden. Den beräknas bestå av 2 500 000 stycken stenblock, som i genomsnitt väger ungefär 2 500 kg. De historiska källor som ofta åberopas i sammanhanget anger byggtiden till 20 år och antalet arbetare till 40 000 man.

Räkna på produktionstakten
Det är ett faktum att pyramiderna står där de står. Men det finns ett stort antal frågetecken kring hur kan ha byggts, varifrån alla stenblock kom, hur de transporterades, monterades och hur allt kunde ske med sådan millimeterprecision. Det finns ett kapacitetsproblem också. Två och en halv miljon stenblock står inte redo att användas. (Och det är en av de nio pyramiderna). De ska tillverkas och slutmonteras med millimeterprecision i en takt som imponerar. Om 20 års produktionstid skulle stämma skulle arbetarna (om de höll på under dagens ljusa timmar) behöva få en sten på plats varannan sekund. Även en sten varannan minut vore extremt imponerande. Då handlar byggtiden om 1 200 år. Hur upprätthåller man en kontinuerlig byggorganisation under så lång tid? Det är som om Birger Jarl skulle ha satt igång ett stort bygge hos oss, som pågått sedan medeltiden och utan avbrott fram till idag…. Tänk på hur lång tid det tog att bygga den relativt enkla tunneln genom Hallandsåsen….

Volym, logistik och precision tyder på en avancerad kultur
Det mest sannolika, tror jag, är att pyramiderna togs i anspråk av faraonerna och brukades så som arkeologerna har föreslagit, som gravkammare m.m. Men att de byggdes tidigare av en civilisation som inte längre finns kvar. För inte ens om vi använde dagens att tekniska hjälpmedel, dagens mätinstrument och teknik skulle vi kunna bygga pyramiderna med den enorma mängd material, logistik och höga precision som de har. Vi måste inse att före oss har troligen andra civilisationer, uppenbarligen med andra kunskaper, annan teknik och andra lösningar än våra, levt och verkat här. Civilisationer som av okänd anledning inte längre finns kvar.

Även i Sudan finns pyramider
I början på 2010-talet besökte jag och min sambo Sudan. Hennes svärson hade just blivit svensk ambassadör i det landet och vi hälsade på. I Sudan finns också pyramider. Mycket mindre i storlek, men likafullt byggnadsverk med den formen. Folk turistar inte till Sudan, så de är inte så kända. (Och sorgligt nog har landet dragits in i konflikter och inbördeskrig så som lätt sker när maktkamper blir viktigast av allt). I Sudan finns över 200 kända pyramider, alla mycket mindre i storlek än de i Giza i Egypten. Det som gör området intressant är naturligtvis bland annat närheten till floden Nilen.

Och varför är detta intressant?
Det vi behöver fundera över oftare är de långa tidsperspektiven. När vi lever i nuet och större delen av det svenska folket tycker att det är bra att flygskatten tas bort, vindkraften bromsas och att det är lämpligt att lasta över konsekvenserna av vår egen energianvändning på ett par tusen generationer (i om att soporna från atomkraften är farliga så länge) kanske vi ska besinna oss och förstå vår egen plats i historien, att vi inte har rätt att inteckna framtiden på ett sätt som tvingar kommande generationer att leva med våra misstag. Vi behöver sätta in vår tid i ett större sammanhang och besinna oss. Vi vet inte bäst, vi har inte lösningarna, vi fortsätter att bete oss på fel sätt inom alla möjliga områden. Och före oss har här funnits civilisationer som lämnat spår efter sig som borde få oss att känna ödmjukhet inför våra tillkortakommanden. Det mesta återstår att upptäcka och lära sig av.

Länktips: https://sv.wikipedia.org/wiki/Cheopspyramiden

En film om Sudans pyramider: https://moddasormland.se/labbet/18