En gång i månaden borde Public Service intervjua någon av de forskare som arbetar med ovanstående diagram. För att fler ska förstå vad vi håller på med. Sex av de nio huvudkategorierna av planetära gränser är överskridna. Och ingenting tyder på att vi minskar belastningen eller håller på att korrigera för vårt felaktiga beteende.
”Varför sa ni ingenting?” Man kan förstå om kommersiella mediehus, som är beroende av annonsintäkter och en applåderande publik inte känner någon lockelse att tala om för publiken hur illa det är ställt. Men det finns rimligen ett samhällsinformationsuppdrag i botten för Public Service. Det borde man ta på allvar och regelbundet förklara för publiken hur verkligheten ser ut. Och bjuda in politiker att kommentera. Så att det blir tydligt vilka som säger ”Det är lugnt, vi fortsätter som vanligt.” och vilka som säger ”Det här är akut och allvarligt.”
Tipping points med oklar fortsättning ”Varför sa ni ingenting?” kommer det heta om några decennier när vi nått ett antal tipping points och helt okända konsekvenser för de system som tagit årmiljoner att formas. Och så kommer helt andra krafter att aktivera sig för att ”rädda vad räddas kan” av upparbetade förmögenheter, privilegier och ojämlika livsvillkor. Våldet lär eskalera i kölvattnet på alla kriser, vilket i sin tur skapar utrymme för auktoritära ledare…
Det är på riktigt Ska vi göra något behöver vi veta hur läget är. En gång i månaden, trettio minuter, en söndag kväll kanske, när folk dammsuger, planerar veckan eller gör annat på hemmaplan borde det rimligen finnas utrymme för en genomgång av något av de nio sakområden som Johan Rockström var först med att lansera och som nu kontinuerligt uppdateras av Stockholm Resilience Centre. De planetära gränserna är inte på låtsas, de handlar inte om att vinna i Mellot eller att göra flest mål i fotboll. De är på riktigt och de är överskridna. Klimatet nämns då och då i det mediala flödet, men som framgår av bilden ovan är klimathotet bara ett av flera systemhot mot den tillvaro vi tagit för given. Inser vi vidden?
Vill vi fortsätta resan? Ju längre vi blundar, ju längre vi struntar i att åtgärda problemen och ju längre vi envisas med att fokusera på fel saker desto svårare blir det att återställa balansen. Planeten ”klarar sig” alltid. Den kommer att justera olika processer precis som den alltid har gjort. Frågan är om vår civilisation vill fortsätta som passagerare eller om vi passivt låter oss svepas med av vår självförvållade artutrotning.
Vissa saker måste hanteras och beslutas på överstatlig nivå. Vi har ett EU-val i juni och chansen att få in kloka politiker i parlamentet. Viktigast är naturligtvis att snarast bromsa den utveckling vi ser på klimatsidan, när det gäller ekosystemen och flera av de andra hoten som Stockholm Recilience Centre har varnat för i decennier.
(Bild från Stockholm Recilience Centre)
Risken är stor att jordens nuvarande klimatzoner kollapsar Hoten är betydande och nyliga forskarrapporter visar att Golfströmmen inom 20 år kommer ha försvagats så mycket att hela jordens klimat påverkas. Intrycket är att det är synnerligen brådskande. Om Golfströmmen försvagas, så som forskarna ser i sina sannolika prognoser, kommer det att bli svårt att bedriva jordbruk i Sverige, årstiderna i Amazonas kommer att kastas om och ingenting blir som vi är vana. Därför måste EU få så många politiker som möjligt till den gröna partigruppen, där Miljöpartiet ingår. Och vi har chansen den 9 juni att utse kloka politiker, där de kan göra bäst nytta. Det är den gröna partigruppen som är mest konsekvent kring klimatpolitiken, alla de andra kompromissar i varierande grad och vill väga in andra aspekter. Eller vill inte alls se hoten.
Viktigt: Ny redovisning och ny moms En annan viktig fråga som EU måste ta beslut om är ekonomin. Det är ekonomin som styr hur vi mäter, fördelar och tilldelar resurser som skapar det samhälle vi vill ha. Ekonomin är nyckeln. Och vi behöver snarast få på plats minst två nya verktyg för en hållbar ekonomi. Dessa två verktyg är dels en på europanivå godkänd och verifierad redovisningsprincip, som företag och verksamhet kan använda. Dagens redovisning landar i vinst per räkenskapsår. Detta vinstfokus innebär att andra viktiga värden (och förluster) blir osynliggjorda. Det andra EU behöver få på plats är en ny moms, en alternativ beskattning som inte räknas fram som en procentandel av omsättningen, utan som bygger på vilka värden verksamheten genererar.
Vi måste bryta resursslöseriet Denna ständiga jakt på vinst, och statens del av denna kaka, påverkar effektivt långsiktigt ansvarstagande och ekonomiska beslut som skulle kunna gynna omställningen till en hållbar samhällsutveckling. Idag får staten istället mer moms-intäkter när vi snabbt slänger fungerande produkter och köper nya eller när vi överkonsumerar i antal enheter. Denna låsning är mycket olycklig och hänger naturligtvis samman med hur vi väljer att värdera verksamhet. Det är därför vi måste både erbjuda nya redovisningsprinciper och en ny moms, som bättre speglar hur vi vill att samhället utvecklas. Att inte göra detta är att låsa fast oss i det sena 1900-talstänk som tydligt leder till resursslöseri och till hur vi idag, genomsnittligt per svensk, använder fyra gånger så mycket resurser som planeten förmår generera.
Freden EU-valet är viktigt för att det är på EU vi kan ta gemensamma beslut om sådant som EU bäst hanterar. I samförstånd och som det fredsprojekt EU är tänkt att vara. Vi får inte ge separatisterna utrymme att sabotera framtiden.
Pandemin blev startpunkten för en kris, som förstärktes och fördjupades av Putins krig, av ett tvärstopp i Suezkanalen, av snabba energiprisförändringar, räntehöjningar, inflation och en allmän oro för utvecklingen. Handeln ställdes inför multipla utmaningar när både leverantörsledets punktlighet och kundernas beteenden snabbt förändrades. Business-as-usual blev snabbt business-as-unusual. Förändring och kaos blev det nya normala. Högskolan i Väst har forskat på hur handeln hanterade ─ och fortfarande hanterar ─ detta nya läge. Den 1 februari presenterade professor Malin Sundström sina observationer och slutsatser på Handelshögskolan i Göteborg.
Kappahl och Svenska Handel deltog Vid seminariet deltog även Elisabeth Peregi, VD på Kappahl, och Henrik Ekelund, enhetschef på Svensk Handel. Den som söker på Handelsrådets hemsida kan troligen hitta en inspelning från seminariet. Jag gick dit för att uppdatera mig på hur handeln utvecklas, vilken väg handeln tar och därmed också vad utbildningsaktörer som Handelshögskolan förmedlar till blivande ekonomer i samhället. Har man kommit något steg närmare en cirkulär ekonomi? Inser man vad hållbar utveckling innebär för företag som bygger sin affärsidé på volymförsäljning? Har krisen, som fanns med i rubriken till inbjudan, fått branscherna att ompröva sina affärsmodeller?
Krisen pågår fortfarande, men man blundar för de stora… Det var intressant att notera att Elisabeth Peregi från Kappahl konstaterade att ”detta tar inte slut”. Föränderligheten och det oförutsägbara kommer ständigt finnas som en komponent i planeringen. Eller som Malin Sundström sa: Permakrisen pågår fortfarande. Men i den lista på delkriser som branscherna nu ständigt behöver hålla sig uppdaterade kring nämndes inte de största kriserna. Kanske för att effekterna ännu så länge inte påverkar de dagliga verksamheterna så mycket. Klimatkrisen nämndes inte. Och heller inte krisen för hela vårt ekosystem, där vi just nu håller på med massutrotning av arter och att i snabb takt sabotera försörjningen av vatten och livsmedel för miljarder människor. Osv.
Innovativa grepp och nya idéer Men det var ändå väldigt intressant att notera hur ( i detta forskningsprojekt) sju stora kedjor hanterade den multipla krissituation de ställdes inför. Som Henrik Ekelund konstaterade: tio års planerad ökning av e-handelvolymen inträffade på tre månader. Styrelserna ersattes i vissa sammanhang av en operativ krisledning, där även oprövade idéer togs tillvara och operativ personal på olika nivåer involverades i besluten. Flexibilitet, nytänkande och mod tycks ha präglat beslutsfattandet. En insikt om värdet av olika kompetenser hos medarbetarna tycks ha sjunkit in hos ledningarna. Kvalitet och innovativa sätt att hantera nya lägen lyftes fram.
Nya insikter De gamla lösningarna kunde inte längre användas. Malin Sundström beskrev det som att handeln traditionellt är bra på att hantera linjära förändringar, enstaka kriser och samband, men detta kaos-tillstånd var nytt. Då tänkte jag att kanske har insikten landat hos handeln att det gamla linjära systemet behöver ersättas med ett cirkulärt. Riktigt där är vi ännu inte. Men det fanns indikationer på att nya sätt att organisera handeln kommer att ta plats. Elisabeth Peregi talade om hur Kappahl ansträngt sig att hitta samverkan och ömsesidigt stöd med sina leverantörer. Insikten har nog landat att man sitter i samma båt och är beroende av varandra. Ska kedjorna överleva behöver de kunna lita på att leverantörerna överlever.
Välkommen till en kaordisk tillvaro En hel del av nytänkandet kretsade kring kombinationer av on-line- och off-line-köp. Hur utlämningsplatser och hemleveranser har blivit allt viktigare och att skrytlägen och varumärkesbyggande placeringar av spatiösa butiker i centrala citylägen blivit mindre viktiga. ”Vi ska vara där kunden är”, som Elisabeth Peregi uttryckte det. Malin Sundström satte ett ord på denna nya självorganisering och flexibilitet, som präglar handeln: man verkar i ett kaordiskt system, ett system som integrerar både kaos och ordning och som i stor utsträckning organiserar sig självt. Där finns en kärna av kvalitet, som jag hoppas handeln inte tappar bort. Att bejaka olika kompetenser i organisationen, att vara öppen och lyhörd för olika perspektiv och att ödmjukt anpassa sig till föränderlighet.
Hur ska citykärnor och köpcentra utvecklas? En viktig aspekt av seminariet var att diskutera hur stadskärnor och köpcentra påverkas av att handelns tunga aktörer nu skiftar fokus. Det är tydligt att stadskärnor, affärsstråk och köplador även fortsatt kommer att spela roll för hur handeln syns och verkar. Men det blir inte lika självklart för handeln att medverka i citysamarbeten som t.ex. Innerstaden Göteborg. Det blev lite hängande i luften om det är staten, regionen, kommunen, handeln eller någon samarbetsorganisation som ska ta täten när det gäller att utveckla cityområdena. ”Vi vill ju inte att den organiserade brottsligheten tar över”, som någon sa. Samtidigt är det oklart vems ansvar det är att stadskärnor och affärsgator är attraktiva stråk för medborgarna.
Var ska det nya testas, och på vems initiativ? Någon i publiken föreslog att en ”dirigent” får i uppdrag att hålla ihop ”orkestern” av olika verksamheter som har olika motiv och förutsättningar att synas och finnas i citylägena. Malin Sundström ville se statliga stöd och mer av regional styrning för att fånga upp de lokala skillnaderna på hur städer och köpcentra kan verka i samhället. Henrik Ekelund nämnde att kommunen har planmonopolet. Själv tror jag att det kommer att handla om att skapa förutsättningar för ombyggnad av befintliga lokaler, större flexibilitet när det gäller tillfälliga butikslösningar och att skapa en delaktighet, där ingen lämnas utanför. Enklast är att testa nya koncept i de områden, där de innovativa lösningarna enklast kan utvärderas. Hammarkullen? Rinkeby?
Insikten finns Det hoppfulla är att handeln tycks förstå att de gamla strukturerna och strategierna inte längre gäller. Det är en ständigt pågående kaordisk situation, som varje verksamhet behöver samspela i. I varje fall de verksamheter som långsiktigt har en roll i det hållbara samhället.
Jag lyssnade en gång till på Åsa Wikforss fina vinter i P1. Det är ett välgjort och intressant program och de invändningar jag hade i min förra kommentar (se länk nedan) behöver balanseras mot en mer rättvisande sammanfattning av hennes budskap. Så här:
En dynamik som fler sommar- och vintertalare bör lära sig av Åsa Wikforss har i sitt program valt att på ett genomtänkt sätt blanda personliga minnen med professionella iakttagelser kring kunskap, demokrati och samhällsutveckling. Detta grepp skapar en dynamik som gör att man som lyssnare lotsas in i hennes tankevärld på ett begripligt sätt. Filosofiska resonemang kan ju annars bli aningen abstrakta, högtravande och akademiska. Genom hela sitt program anstränger hon sig att inte tappa bort de lyssnare som kanske inte spontant anser att filosofi är något intressant. Det är ingen slump hur hon byggt upp avsnitten och vilken musik hon valt. Man anar att detta inte sattes ihop på en kvart.
Skickligt och varsamt lotsar hon oss in i en komplicerad begreppsvärld Jag har två fullklottrade sidor av noteringar från min genomlyssning nummer två. Klokskaperna staplas på varandra, slutsatser följer logiskt på tidigare resonemang. Samtidigt blir det aldrig tråkigt eller alltför tyngt av teoretiska resonemang. Det är som om hon har identifierat en tänkt lyssnare, som hon lotsar in i en begreppsvärld, där ny kunskap lockar runt hörnet och känslan att det finns mer att lära sig hålls vid liv. Det gemensamma tänkandet nämner hon som viktigare än det individuella, och jag kommer genast att tänka på Hans Abrahamsson, (som jag skrev om nyligen) som ju betonar dialogen för att samtal och kunskapsbildning ska landa rätt.
Moraliska beslut Förnuftet hjälper oss att sortera kunskap från åsikter, säger hon, och betonar samtidigt samspelet mellan förnuft och känsla och hur båda behövs för att vi ska kunna ta moraliska beslut. Snille och smak, som hon säger med en blinkning till Svenska Akademien. Det kanske var i detta avsnitt jag hade hoppats på mer av det jag skrev om i min förra kommentar, kring omdömesbildning, erfarenhet och liknande.
Det stora och det lilla och vad vi måste se upp med Flera avsnitt i programmet berör Åsa Wikforss mor och svärfar och hur deras liv formades i en annan tid. Bakgrunden ger en delförklaring till varför hon själv landade i sin livsuppgift. Den ödmjukhet hennes mor återkom till och de avgörande erfarenheter krigsåren på 1900-talet gav hennes mor blir viktiga pusselbitar. Och samtidigt hur historien nu tycks upprepa sig, när de auktoritära krafterna återigen tar plats och i princip alltid leder till krig. I 42 länder pågår en nedmontering av demokratin, får vi veta. Vi får också en tydlig beskrivning av hur de små stegen bort från demokrati ser ut: försvagning av civilsamhället och politisering av myndigheter, allmän polarisering och omfattande desinformation. Tyvärr har ju också det nya informationssamhället, där alla kan nå alla, skapat fler kanaler för just desinformation.
Kan vi vara mer mänskliga? Hon nämner hur USA nu står inför en avgrund, hur Orban och andra europeiska ledare agerar och hur polariseringen kring Hamas-Israel-konflikten utnyttjas av destabiliserande krafter. Men hon landar ändå i en slags förundran över livet. Varför finns vi? Hur kommer det sig att vi kan skapa konst och vilken roll spelar kärleken i det lila och det stora? Får man vara lycklig, frågar hon retoriskt? Och slutsatsen man som lyssnare drar är att, trots allt, mänskligheten har sitt eget öde i sina händer och vi kan själva avgöra hur framtiden blir. Men då måste vi bli bättre på att navigera i en värld fylld av fällor, ondska, orättvisor och medvetna sabotage. Vi måste helt enkelt anstränga oss att vara mänskliga. För vad är alternativet?
Tips och länktips: Jag har skrivit flera gånger tidigare om Åsa Wikforss böcker här på bloggen. Dels kan jag passa på att tipsa om min tidigare bloggtext efter en läsning av Åsa Wikforss bok ”Alternativa Fakta”, som jag läste för fyra år sedan och som också är viktig. Dels har jag skrivit om boken ”Därför Demokrati”. I den första texten nämner jag reklamen som bidrar till att förvilla för konsumenter och allmänhet eftersom den ofta innehåller överdrifter och vädjar mycket till våra känslor. På så sätt har reklamen öppnat upp dörren för populismen och den otydlighet som råder kring gränserna mellan fakta, vetenskap och åsikter. Länk till denna tidigare text: http://christerowe.se/2019/10/nr696-en-viktig-bok-om-alternativa-fakta/
Hans Abrahamsson är forskare vid Göteborgs Universitet som bidrar med viktiga analyser kring social hållbarhet. Nyligen lyssnade jag till ett av hans föredrag (se länktips nedan) och där skaffade jag en av hans senare böcker, Vår tids stora omdaning, som han gav ut 2019 på bokförlaget Korpen. Nu har jag läst den boken och tänkte plocka upp några trådar som fastnade.
Att ha på fötterna Bland det första som slår mig vid läsningen är hur Hans Abrahamsson konsekvent hänvisar till de källor han använt sig av. Referenslistan i slutet av boken handlar om drygt 225 böcker och rapporter av nästan 200 författare. Närmare en definition av uttrycket ”att ha på fötterna” är svårt att komma. Synnerligen detaljerat hänvisar han till vem som påstått vad och när. Intrycket blir att opponenter får anstränga sig att hitta fel eller luckor i resonemangen. Konsekvent lutar sig Hans Abrahamsson på annan forskning, ibland sin egen naturligtvis, men också med ett imponerande tidsspann.
Kunskapsväven tar form Det kanske måste bli så, när textens centrala tema gäller något så abstrakt som social hållbarhet. Hur kan vi som samhälle agera för att stärka demokrati, delaktighet och meningsfullhet i en tid, då fake news, populism och auktoritära ledare tar allt större plats? I mina egna randnoteringar vid läsningen ser jag hur Hans Abrahamssons forskning knyter an till både Nils Björlings forskning runt platsutveckling och självklart Åsa Wikforss tankar om demokrati. Som om det fanns en tanke kring hur väven vävs. (Se länkar nedan).
Lärandet som process Det är svårt att sammanfatta Hans Abrahamssons bok om social hållbarhet. Mycket eftersom hans beskrivningar i sin tur leder till följdresonemang som bottnar i min egen erfarenhet. Men här några stolpar:
Folkbildningens unika roll
Studiecirklar med dialog
Bildning och ömsesidig förståelse
Integration som en känsla av icke-utanförskap
Medborgarskap i en segregerande tid
Sex stycken nya frågor, i all enkelhet… I mina randnoteringar ser jag också ett antal tankespår och frågor som skulle kunna vara värdefulla att utveckla. 1) Var finns dynamiken i utvecklingen, dvs vem går före och vem ska följa efter och hur blir den rollfördelningen rättvis? Alla kan inte gå i takt. 2) Är det obildningens tid vi är inne i nu, när fake news och algoritmerna styr informationsflöden och vägval? Hur möter vi obildningen bäst? 3) Hur kan vi se på motståndare så att de inte blir fiender utan medspelare i en utvecklingsprocess? 4) Kan man utveckla ett gräsrotsförankrat medborgarskap som inte utgår från nationalstaten? Hur skulle det se ut, och skulle det kunna inkludera ett åtagande för helheten? En frivillig ”skatt”? Ett löfte för framtiden? 5) Finns det något sätt att ta till vara den praktiska klokhet som beskrivs på sidan 193ff och som varje människa bär på, men som i princip aldrig dokumenteras? 6) Vad innebär det att vara människa i vår tid och framåt?
Efter nationalstaten – vadå? I ett av kapitlen i boken resonerar Hans Abrahamsson kring nationalstaten. Har den blivit för liten i en global kontext och har den blivit för stor i den lokala? Är det så att nationalstaten som den lämpligaste formen för politisk styrning, för ansvarsutkrävande, för representativitet, rättvisa, rättsskipning, utbildning, välfärd osv behöver ersättas av något mer relevant? Hur ska det gå till i så fall? Vem ska ersätta dagens (delvis bristfälliga) struktur med något annat? Brexit har blivit en tydlig och konkret symbol för dragkampen kring EU. Överstatligheten löser vissa men inte alla problem. De multinationella bolagens agenda ger oss ökad BNP, men har definitivt inget med utökad demokrati att göra, snarare tvärtom. Kapitalet kommer inte att kapitulera. Så vilka alternativ återstår? Frihetskamp? Det går sådär, kan man väl säga, om man iakttar hur beväpnade frihetslängtande grupperingar ”tagit makten” i olika länder. Det är tydligen svårt för människor att kämpa för andra människors rättvisa.
Formaliserad empati för att klara planetens gränser Ändå tror jag att det är i en formaliserad empati vägen framåt behöver upptäckas. Genom att balansera egenintresset mot andra legitima intressen måste vi lära oss att utveckla en hållbarare värld. En värld som inte dukar under för att vi inte klarar att begränsa vår civilisations utveckling inom ramarna för vad planeten tål. Forskarna har länge visat vilka planetära gränser det handlar om. Nu måste vi organisera utvecklingen på ett klokare sätt. Vi får börja med en studiecirkel.
Reväst ordnar seminarier med jämna mellanrum i Västra Götaland. Den 14 december hade man bjudit in intresserade till ett seminarium om platsutveckling. Organisatoriskt finns Reväst under Handelshögskolan och de säger på sin egen hemsida att syftet är
att skapa dialog mellan intressenter med olika perspektiv om förutsättningar och utmaningar för Västsveriges utveckling
att främja samarbeten mellan olika aktörer
att öka kunskapen om och spridningen av forskning med relevans för hållbar utveckling i Västsverige
dialog mellan forskare och praktiker för ömsesidig nytta
en gemensam kunskapsbild om nuläge och framtida utmaningar i Västsverige
Men det blir lite märkligt att ta del av platsutvecklingsexempel och forskarnas syn på detta ämne när punkt 3 och 5 ovan tappas bort i seminariet.
Ramvillkoren, planetära gränser, Agenda 2030…. ? Ett antal företeelser berördes nästan inte alls under tre timmars genomgång, och inte som en förutsättning för resonemanget. Jag saknade exempelvis något ord i förbigående om FN:s Agenda 2030, eller om klimatförändringarna, eller ett ord om Rockströms planetära gränser, om artutrotning, där en miljon arter (av åtta) på jorden riskerar att försvinna, hållbar utveckling, resursbristen, om att vi förbrukar jordens resurser som om vi hade fyra jordklot till vårt förfogande, eller något om hur vi ska gå till väga för att säkerställa att platsutveckling inte sker in en återvändsgränd. Och att alla projekt behöver bidra till en hållbar framtid. Något sådant hördes inte. (Tips: Det finns en metod som kallas FSSD, som intresserade kan googla).
Finns det utveckling som inte behöver vara hållbar? Jag har ägnat mycket tid de senaste 25 åren åt miljö och hållbar utveckling. Och att vi fortfarande diskuterar utveckling i termer av business-as-usual är ett underbetyg till oss alla. Det kommer inte att fungera att låtsas att all utveckling kan bygga vidare på tidigare modeller, där det enda som räknas är BNP-tillväxt. Vi måste hitta smartare och rättvisare sätt att organisera samhället. Platsutveckling är en viktig del av detta, eftersom mänsklig aktivitet nästan alltid inkluderar en fysisk plats. (Undantaget är väl internet, men den virtuella världen har inte svaret på alla frågor).
Vad är bra platsutveckling? Ska jag vara ärlig nämndes åtminstone begreppet ansvar under seminariet, dvs hur viktigt det kan bli att tydliggöra ansvarsfördelningen inom ramen för ett platsutvecklingssamarbete. Hur ska ansvar utkrävas när alla (eller inte alla) har varit med om att arbeta fram lösningar på hur en plats ska utvecklas? Vad ska känneteckna kvalitet? Är det fastighetsvärdet som är viktigast, som kanske projekt dominerade av fastighetsägare tenderar att bli? Eller är det mer ”mjuka värden” som trivsel och upplevda fördelar med en fysisk plats som ska utvärderas? Vem har tolkningsföreträdet, som en av forskarna formulerade frågan? Detta gäller både problemformuleringen och utvärderingen av resultaten, naturligtvis. När är vad bra?
Omställning kräver platssamverkan, men omvänt ? Göteborgs ansvariga för platssamverkan deltog och nämnde att omställning kräver platssamverkan. Men inte som en ramparameter som alla samverkansprojekt behöver förhålla sig till, snarare som om man vill diskutera omställningsfrågor är platssamverkan en lämplig metod. Som om det skulle finnas platsutveckling som kan ske utan att samtidigt relatera till en klok och rättvis omställning. Det är som om det fortfarande finns alternativa vägar framåt, med och utan omställning. Som om vi inte behöver fasa ut vissa verksamheter och snabbt säkerställa att evighetskemikalier som PFAS, fossilberoende lösningar och destruktiva processer inom alla branscher växlas ut. Vi behöver inte minst reducera våra transportvolymer på ett mycket smartare sätt.
Stallbacka skulle kunna gå före En representant för Trollhättan Stad deltog och berättade om Stallbacka, som är ett av Sveriges största industriområden och där man nu arbetar intensivt med att platsutveckla. Hon återkom ett flertal gånger till att det finns en flygplats i närheten, som man gärna vill utveckla. Men det fanns inte med ens som en sidokommentar att flyget i så fall behöver bygga på förnybart bränsle eller el. Hon nämnde heller inte hur stort (om något) intresset är för att utveckla Stallbacka enligt modellen Industriell symbios, så som Sotenäs lyckats med. Förutsättningarna torde ju vara stora. Hela idén med avfall från industrin måste ju snabbt ändras till att se överskott och restprodukter som resurser.
Utmaningar som missar de viktigaste utmaningarna Stallbacka-presentationen landade i en ppt-bild med sex utmaningar, som projektledningen ser. Bilden illustrerar ganska väl vad jag menar saknas.
Ur presentation den 14 december på Reväst
Alla företag kommer att behöva välja väg framåt. Vill man ingå i hållbar utveckling eller inte? Och nu har det gått 30 år sedan FN antog Agenda 21, sin första hållbarhetsagenda för det 21:a århundradet. Sedan dess har klimathotet blivit extremt tydligt och tidsramen för en ordnad omställning krymper för varje dag. Orättvisorna i världen ger oss klimatflyktingar, gula-västarna-protester och skenande ekonomiska klyftor mellan rika och fattiga.
Ingen vill vara proaktiv I Göteborgs-Posten den 15 december argumenterar ledarsidan dessutom för att vi i Göteborg inte ska ha några klimatmål. Det är rimligare att de boende i kåkstäderna i Mexiko City tar sitt klimatansvar än att vi gör något konstruktivt här i Göteborg, menar GP. Vi ska bara göra det som EU beslutar, inte mer eller mindre. Att någon annan beslutar vad som är bäst för en klimatsmart anpassning av en stadsdel i Göteborg ska, enligt GP, överlåtas till någon annan att besluta. Och tyvärr verkar det som att de pågående platsutvecklingsprojekten inte heller ser något proaktivt sätt att göra omställningen smidig, klok och rättvis. Klockan tickar.
Hans Abrahamsson är en freds- och utvecklingsforskare vid Göteborgs Universitet som jag lyssnat till flera gånger. Och alltid fått något nytt, tänkvärt, att fundera på. Hur man ska förstå den pågående samhällsutvecklingen är något av det Hans Abrahamsson hjälper till att begripliggöra. Inget undantag den 6 december då han föreläste på Arena Första Lång i ett arrangemang av Ingenjörer för Miljön. (Se länktips nedan).
Vägen bort från konflikterna och polariseringen Vår tids stora omdaning är namnet på en bok Hans Abrahamsson gett ut om som hans föredrag till stor del kretsar kring. Slutsatsen är att det behövs möten, mötesplatsen, lyhördhet och en insikt att ska verkningsfulla åtgärder och förändringar genomföras behöver de berörda människorna vara delaktiga. När åtgärder exempelvis planeras i försummade (utsatta) områden ska dessa inte sättas in FÖR de boende, utan MED de boende. Det blir kontraproduktivt om myndigheter ser på befolkningen som omyndiga medborgare. Top-down behöver ersättas med bottom-up och respekt för de berördas erfarenheter och behov.
Tre idéströmningar Riktigt intressant blir det när Hans Abrahamsson beskriver de idéströmmar som präglat efterkrigstiden. Han skissar fram inte en vanlig vänster-höger-skala, utan en karta, där tre olika bärande idéer konkurrerar om uppmärksamhet och bejakande från befolkningen. För det första den idé som inkluderar frihet och utveckling. Det är här marknadens aktörer tar plats och där mycket av den materiella tillväxten ägt rum. För det andra den idé som handlar om rättvisa. Här handlar det om att människor ska ges rimliga och rättvisa förutsättningar att växa och leva sina liv. För det tredje finns en tydlig idé om säkerhet. När mycket av samhället förändras och när basala krav känns osäkra växer längtan efter trygghet och säkerhet. Dessa tre idéer finns samtidigt och omfamnas också samtidigt, är min tolkning, av alla människor. Avgörande för våra värderingar blir hur vi som individer väger dessa motsatta strömningar mot varandra.
Sammanvägning – inte antingen /eller Ur hållbarhetsperspektiv skulle man kunna lägga till en slags pendel över de tre idéströmningarna. Detta är min personliga reflexion för att bilden av de tre idéströmningarna också ska kunna fånga det långsiktigt hållbara. En hängande pendel över mittpunkten i triangeln Frihet, Rättvisa, Säkerhet skulle kunna indikera hur olika beslut viktas i relation till det långsiktigt hållbara. Vi kan inte ge upp säkerheten, vi kan heller inte avstå vår frihet eller våra möjligheter att välja en ny utvecklingsväg. Varje beslut innehåller någon del av de tre idéerna. Viktningen skulle kunna illustreras med hjälp av en hängande pendel.
Bild ur Hans Abrahamssons presentation
Längtan efter en stark ledare Ska vi förstå Trump, Bolsonaro i Brasilien och Milei i Argentina är det att de fångar upp en motreaktion i riktning mot säkerhet, trygghet, nationalism och lovar en slags återgång till något välbekant och tryggt. Missnöje och osäkerhet kring vart världen är på väg fångas upp av politiker som sätter ord på längtan efter det som känns tryggt. Den starke ledaren träder fram.
Dikeskörningen kan bero på fel underlag Rubriken för Hans Abrahamssons föredrag var ”Håller Sverige på att köra i diket ─ om konsten att värna demokrati och social hållbarhet”. Han hade valt ut fyra politikområden av stor vikt för den sociala hållbarheten, där politiken snarare riskerar bygga på opinionsundersökningar av individers (många gånger oreflekterade) åsikter än på evidensbaserad forskning. Detta, menar Hans Abrahamsson, gäller för såväl den nuvarande kriminal- och migrationspolitiken som för kultur- och klimatpolitiken. I sin presentation förklarade han sammanhanget mer i detalj.
Opinionen är kanske inte alltid sann Hans Abrahamsson pekar på att politikerna har tappat en stor del av kontakten med sina väljare. Därmed riskerar de politiska initiativen att inte på bästa sätt spegla opinionen. Han påpekar att opinionsmätningar som görs många gånger har 50-procentiga bortfall, dvs det som politikerna tror ligger i allmänhetens intresse kanske bara till en mindre del motsvarar medborgarnas förväntningar. Där ligger en stor risk för att politiken varken löser problemen eller uppfattas av medborgarna att vara rimlig. Jag skulle kunna lägga till att det finns en övertro på mätbarhet. När vi har t.ex. i genomsnitt 65 kvadratmeter boyta per person i Sverige speglar det väldigt dåligt hur folk faktiskt bor.
Varsamhet med orden En annan poäng som Hans Abrahamsson lyfter är hur vi använder begrepp. Han tar exemplet ”förebyggande” åtgärder när det gäller kriminalpolitiken. I vanligt tal brukar det handla om hur samhället satsar på skola, omsorg, fritidsaktiviteter för barn i riskzonen. Den nya regeringen använder begreppet för att beskriva hur unga människor ska dömas vid lägre ålder för brott de begår. Det är en demokratibekymmer när orden inte längre har samma innebörd. Man pratar bokstavligen förbi varandra.
Ska socialtjänsten stå till tjänst? Och när vi ändå är inne på orden och deras innebörd kan nämnas hur Hans Abrahamsson stillsamt poängterade att det kanske är dags för myndighetsutövningen inom socialtjänsten att mer handla om sociala tjänster ur ett brukarperspektiv. Att stå till tjänst i det sociala arbetet.
Mer info Den halvannan timme Hans Abrahamsson talade var fylld av klokskaper och det går inte att återge allt här. Men en länk som kan ge fortsatt hjälp är den som heter omvärldskunskap. Se länklista nedan.
Delegationen för Cirkulär Ekonomi höll sin årskonferens den 21 november, där en hel dag ägnades åt en rad presentationer av hur det ser ut på helhets- och detaljnivå när det gäller Cirkulär Ekonomi. Kommer vi att kunna ersätta de linjära flödena med mer cirkulära?
Flera kända presentatörer Professor Tomas Kåberger, som annars mest ägnar sig åt att synliggöra hur de förnybara energislagen utvecklas, är ordförande för delegationen och ledde halva dagen. Den oförtröttlige Anders Wijkman medverkade också med en genomarbetad presentation av hur illa det är ställt med resursanvändningen i relation till vad klimat och ekosystem kan balansera. Därutöver medverkade flera företrädare för forskning, industri och myndigheter, flera av dem med inspirerande bidrag. Här några av de saker jag fångade upp, inklusive kommentarer. Formatet för denna bloggtext är aningen längre än vanligt.
Innovationer, design och andra nyckelfunktioner I sin översiktliga inledning betonade Tomas Kåberger att det i närtid hänt flera saker som tvingat både industrin och regeringar att ompröva sina tidigare ställningstaganden. Covid, plötsliga stopp i Suezkanalen och nya krig har visat hur sårbar den globala handeln är. Organiserad brottslighet använder cyniskt handeln med avfall för att göra svart ekonomi vit och för exploatering av människor och miljö. Han betonade även vikten av innovationer, av rätt typ av produkt- och systemdesign och hur viktigt det är för industrin att noga följa vad som händer på EU-nivå. Han betonade även att de nya affärsmodellerna kommer att bygga mer på samarbete och systemförhandling än tidigare. Generellt har Delegationen numera ett mer uttalat industriellt fokus.
Företagsexempel─ där bl.a. Scania sticker ut Efter ett lysande exempel med ett företag i kontorsmöbelbranschen, Recomo, och efter att ha tagit del av en presentation som synliggjorde att returplast för livsmedel kräver särskilda kvalitetskrav längs hela kedjan, blev det dags för Paulina Edblad Granholm att berätta om hur Scania arbetar med cirkulär ekonomi. Det generella intrycket är att Scania tar utmaningarna på rätt sätt. Ett exempel hon nämnde var hur Scania nu testar att ta in renoverade växellådor i produktionen. I en bisats nämndes också hur klimateffektivt det kan vara med biogas, eftersom metangasen har flera gånger så stor påverkan på klimatet jämfört med koldioxid. Att omvandla metangas till koldioxid via förbränning blir på så sätt en bra åtgärd i klimatarbetet.
Många kloka tankar Ett av de exempel Scania lyfte fram är att man ser en potential att sälja sand från sitt gjuteri, sand som idag klassas som avfall och där regelverken bromsar denna möjlighet. Begreppet avfall behöver utmanas så att man talar om restresurser med ett värde. Det handlar om tusentals ton sand som skulle kunna komma till nytta. Batterifrågan nämndes också och hur kostsamt det blir med administration och transporter av batterier. Just ifråga om batterier handlar det också om en avvägning mellan tre olika sätt att ta hand om en uttjänt produkt: återanvändning (reuse), återanvändning på ett annat sätt (repurpose) och att cirkulera som komponenter eller material (recycle). I ett projekt håller Scania även på med tjänstifiering av transporter, där det kan handla om att ta betalt per kilometer för ett transportarbete. Utmaningarna handlar här om hur initiala kostnader ska täckas och hur restvärdet ska bedömas. Nyckeln, sades det, handlar om hur funktionsupphandling ska gå till. Paulina Edblad Granholm efterlyste även fler arenor för lärande och samordning.
Några bra inspel från Electrolux Ur det som sades för lunchavbrottet vill jag lyfta det som Electrolux representant Annika Kühner nämnde om att de kunnat fastställa att ungefär sjuttio procent av kylskåpskunderna accepterar att den plast som monteras inuti kylskåpen gärna kan vara matt ljusgrå, som den blir när den är cirkulerad. Det nämndes också att Frankrike ligger långt framme när det gäller lagstiftningen kring rätten att reparera produkter. Annika Kühner berättade även om Electrolux stora framgång med funktionsförsäljning till kommunala bostadsbolag. Hälften av alla maskinbyten försvann när det var tydligare vem som ansvarade för service, underhåll och reparationer.
Bara att buga för nestorn Anders Wijkman Anders Wijkman höll en faktaspäckad presentation efter lunchpausen. På bild efter bild visade han hur kurvorna fortfarande går åt fel håll. Ett centralt budskap är att materialanvändningen ökar mer än tillväxten. Det hänger bland annat samman med effektiviteten. När fler enheter kan produceras till ett lägre styckpris ökar volymerna. Anders Wijkman betonade att vi måste analysera efterfrågan mer än tillförselfrågorna. Decoupling, som många talade om för något decennium sedan, har inte ägt rum. Tillväxten har inte frikopplats från materialanvändningen.
En åtgärdslista från Anders Wijkman
Läs listan ovan ─ den säger mycket men inte allt Ovanstående bild summerar ganska väl vad som behöver göras på fyra områden. Vi vet således vad som måste göras, men beslutshorisonten är otydlig. Vem ska ta vilket beslut på vilket mandat? Hoppet ligger väl i att tillräckligt många bestämmer sig. Att tro att dagens makthavare skulle erkänna sina tillkortakommanden är väl att hoppas för mycket? Och vilken industriledare kan ta beslut för mer än sin egen verksamhet? Hoppet ligger i att tillräckligt många vill samma sak samtidigt.
Orden betyder inte vad vi tror? Åter till konferensen. Det följde ett antal presentationer om kritiska råvaror, om EU:s batteriförordning som träder i kraft i februari 2024, om standardiseringsarbetet inom SIS, CEN och ISO och om handelns betydelse. Den som vill vet mer kan titta på den inspelade versionen av dagen, se länktips nedan. Det är värt att notera att kritiska råvaror inte handlar om, som man skulle kunna tro, sällsynta metaller eller liknande. Istället används begreppet för att klassificera hur stort importberoendet är eller hur många länder som producerar en vara. Begreppet har inget med miljörisker att göra. Terminologin är ett kapitel för sig.
Fem saker att reda ut Frågan om cirkulär ekonomi och om hur industrin och näringslivet ska hitta sin väg framåt i att bli mer cirkulära sina affärsmodeller kräver att inte bara industrin gör sin hemläxa. Här måste alla aktörer bidra med sina delbeslut på ett klokt sätt. Forskningen måste utgå från hur läget är och behöver hitta övergripande verktyg och lösningar som politiker, myndigheter och näringslivet kan använda, helst på en samordnad EU-nivå. Exempel på områden som snarast behöver uppmärksamhet: * Terminologin ─ vad menar ni med olika begrepp. Vilka begrepp behöver ersättas med andra? Kan vi ha kvar begreppet avfall, måste inte allting ses som mer eller mindre användbara resurser? * Användbara resurser ─ det som förr kallades avfall, behöver en helt ny och gemensam lagstiftning åtminstone på EU-nivå, så att allt material kan komma till återanvändning. * Rollfördelningen ─ vem har ansvar för vilka delar när det handlar om utveckling av en cirkulär ekonomi? Hur ska processerna se ut? I decennier har det talats om ”hållbar utveckling”. Det begreppet har inte gett oss en hållbar utveckling. Andra talar om omställning. När det kanske mest handlar om inställning. Vår inställning till den värld vi lever i och som snabbt håller på att föröda förutsättningarna för ett gott liv. * Ekonomidelen av cirkulär ekonomi. Lyser som vanligt med sin frånvaro. Ingen talare utmanar den rådande ekonomiska ordningen, trots att den inte fångar de värden av den cirkulära ekonomin som är helt avgörande. Ett fortsatt suboptimerande av kortsiktig, linjär vinst låser fast oss i den rådande ekonomin. Istället för vinst måste vi hitta sätt att redovisa värde, värdebevarande, värdeskapande osv. Var är alla ekonomer? ( Ett litet undantag var när tio ekonomer från Linköping den 12 oktober skrev en debattartikel i Göteborgs-Posten och just efterlyste ett nytt sätt att redovisa framgång ─ fler sådana inlägg behövs från ekonomsidan). * Insikten att vi som en konsekvens av en ny redovisning också behöver en ny moms på EU-nivå, en moms som inte låser fast oss i det linjära tänket.
Vad kan långsiktigt ingå i hållbarheten? Sedan måste vi på ett generellt plan också orka ifrågasätta de verksamheter som vi inte med god vilja kan hävda ingår i ett hållbart samhälle. När allt ohållbart är utfasat återstår de hållbara verksamheterna. Metoder för detta finns. Back-casting och genomarbetade systematiska verktyg för att mejsla ut vad som har förutsättningar att kunna bidra till hållbarheten. Mer om det vid ett annat tillfälle.
Centre for Retailing vid Göteborgs Universitet ordnar regelbundet föreläsningar om handels utveckling. Senast handlade en frukostföreläsning om Q-handel och hur detta fenomen med snabba direktleveranser samspelar med kundernas upplevda bekvämlighet. Presentationen av doktorand Johanna Rau gav på en knapp timme en inblick i en bransch under framväxt. Johanna Rau pekade på att Q-handelsföretagen riskerar att överkompensera kunderna på ett sätt som kan slå tillbaka mot företagen.
Tidsbesparande Q-handel, på engelska Quick Commerce, finns framför allt inom livsmedelssektorn. Det går att beställa färdiglagad mat från restauranger. Pizzabud och liknande är exempel på detta. Även vanliga matvaror kan beställas, med eller utan recept, och då levereras som ett alternativ till att kunden själv tar sig till livsmedelsbutiken. Genom att mycket av beställningen kan göras på nätet kan kunden spara mycket tid på att göra sina inköp via mobiltelefon eller dator.
Snabb leverans, inga köer, enkelhet… Bekvämligheten handlar om att spara tid, slippa köer, få leverans mycket snabbt och att hela processen upplevs som snabb och enkel. Marknaden i Sverige uppges handla cirka 2,5 miljarder kronor i år. Om fyra år bedöms marknaden kunna vara 3,6 miljarder kronor. Fenomenet dök upp ett par år före pandemin och upplevde en boost just under pandemin, då det var många som undvek att röra sig ibland andra människor och många valde att få matvaruleveranser hem till dörren.
En föraning om hur funktionsförsäljning kan se ut? Det finns en koppling till Circulär Ekonomi i Q-handeln, genom att leveransen av de beställda varorna blir en del av inköpet. En tjänst adderas, nämligen leverans vid en viss tidpunkt, som kommer att bli allt vanligare i en tjänstefierad ekonomi. När nyttjandet, och inte ägandet, kommer i fokus blir leveranser fram till dörren allt vanligare som en del av beställningen. Skillnaden ligger naturligtvis i att pizzan måste komma fram varm och att den inte ska hämtas upp igen.
Olika bekvämlighet i butik och on-line Johanna Rau jämförde butiksförsäljning och on-line-försäljning ur kundens perspektiv. Vilka delar av köpet uppfattar kunden som krångliga, eller omvänt, vari ligger det bekväma med förbättrad service sett ur kundens perspektiv. I butikssituationen är det köandet vid kassorna och hela processen vid kassorna som flest konsumenter ser som negativt. I andra hand är det att hitta rätt produkt som butikskunden tycker är ansträngande. I on-line-situationen är kunden mest störd av svårigheten i att navigera på hemsidor och liknande. I andra hand störs on-line-kunden mest av att det är uppstår krångel efter själva köpet. Johanna Rau betonar också att det finns en tillvänjning, en slags relativitet i nöjdheten. Kunder vänjer sig väldigt snabbt vid hur enkelt det går att göra olika saker.
Alltför mycket bekvämlighet innebär risker I sin presentation varnar Johanna Rau för det hon kallar ”Overconvenience”, dvs att företagen erbjuder kunderna alltför mycket bekvämlighet. Just om företagen t.ex. försöker optimera leveranstider på ett sätt som egentligen inte är långsiktigt rimligt finns en risk att kunderna blir besvikna när den extremt korta leveranstiden inte kan hållas varje gång. Hon listar sex områden där det finns en risk att det uppstår negativa effekter, bortsett från att företagens trovärdighet kan bli ifrågasatt om man har väldigt olika respons- eller leveranstider från gång till annan.
Negativa effekter De sex områden som hon nämner är Hälsorisker Miljöpåverkan Överkonsumtion Teknikberoende Social isolering Arbetsmiljöproblem Översatt till konkreta exempel handlar detta om att det finns en risk att kunderna väljer ohälsosamma snabbmatsprodukter, att beteendet leder till oönskade miljöeffekter, till en orimlig överkonsumtion och mer avfall, att beteendet låser fast oss i en sårbar teknologi, att kunderna heller sitter hemma än rör sig bland andra människor respektive att personalen stressas och pressas att prestera på ett sätt som inte är rimligt på kort tid till låga löner.
”Dark stores” kanske banar väg för en motreaktion? På samhällsnivå ser Johanna Rau dessutom ett antal negativa effekter. Q-handelsbranschen har i några fall satsat på s.k. ”dark stores”, dvs butiker som inte är tillgängliga för allmänheten, men där de har personal som snabbt plockar ihop matvaror för leverans. Den negativa sidan av detta är att de lokala butikernas trivselskapande sammanhang då kan gå förlorat. Förutom att det kan upplevas som störande med trafik till och från dessa ”dark stores”, näst intill dygnet runt. Hon pekar självklart också på miljöeffekterna av att uppmuntra till överkonsumtion. I sina slutsatser kommer Johanna Rau fram till att Q-handeln kanske kommer att bana väg för en mot-trend i form av att folk vill handla ”på hörnet” som man brukade göra, eller att man mer uppskattar bondens marknad och liknande fenomen, där upplevelsen är mer av en helhet.
Som vanligt utvecklas samhället, trender, beteenden och handelsmönster som en reaktion och en motreaktion mot vad vi upplever som dåligt respektive bra. Bekymret är vem som ska ta ett övergripande samhällsansvar? Q-handelsbolagen? Verkligen?
Det blir allt tydligare att den nuvarande regeringen tänker hålla fast vid den nuvarande ordningen. Ebba Busch talade exempelvis i sitt Almedalstal i somras om att hemskheter av typen ”köttfria måndagar på äldreboendet” till varje pris måste undvikas. Business as usual är budskapet. Omställning är inget ord de använder. En av Tidögängets ”lösningar” är att köpa utsläppsrätter. Man vill att skattebetalarna ska betala den överkonsumtion som är ett av grundproblemen med vår nuvarande livsstil. Vi ska alla betala så att några av oss kan fortsätta att sabotera planeten.
Någon annan ska fixa det här…. Tidögänget har ett passiviserande budskap på en mängd områden: * Någon annan ska fixa klimatfrågan någon annanstans * Allt löser sig med mer, dyr och farlig energi om 20 år * Bara vi blir medlemmar av NATO så slipper vi krig och konflikter * Det är ”de andra” som har orsakat problemen och ska skickas bort På område efter område ska befolkningen övertygas om att det går utmärkt att fortsätta som idag, någon förändring eller omställning behövs inte. Grunden i det hela är deras orimliga och ologiska tilltro på en evig tillväxt. Som om ständigt ökande användning av resurser, energi och naturtillgångar liksom den pågående överkonsumtionen inte skulle spela någon roll för miljön, utsläppen eller vår framtid. Hur länge kommer folk tro på detta budskap?
Vi kan forma vår egen framtid Jag skulle önska att den nuvarande oppositionen bättre beskriver att vi faktiskt har ett val. Istället för att passivt låta framtiden drabba oss kan vi aktivt forma det samhälle vi vill ha. Istället för att bara se oss själva som offer för en händelseutveckling vi inte kan påverka, behöver vi uppmuntras att aktivt vara med och forma vår egen framtid. Det var inte passivitet som fick vikingarna att segla över haven. Det var inte passivitet som gjorde att förfäderna plöjde upp mark, odlade säd, skördade och bakade bröd. Det var inte passivitet som gav oss Göta Kanal. Dåtidens vision om ett smart sätt att transportera varor och människor kors och tvärs kom senare att ersättas av effektivare järnvägar, fordon och flygplan. Men idén fanns för 200 år sedan. Visionen vad man ville åstadkomma, liksom förmågan att göra det.
Ta vara på civilsamhället De aktiva finns redan idag. Tusentals frivilliga plöjer redan idag ner tid och engagemang i sådant man tycker är viktigt. Idrottsrörelsen, organisationer som arbetar för en bättre värld på olika sätt, lokala föreningar, kultur, specialintressen… Vi är aktiva på en mängd olika sätt. För att det ger oss mervärden på mer än ett sätt. Och vi behöver civilsamhället. Politiken klarar bara att organisera en viss del av det vi kallar samhället, precis som företagen och näringslivet bara har en del av lösningen. Det är viktigt att ta till vara all den energi som finns i civilsamhällets olika organisationer.
Räcker det ha koll på BNP eller vill vi något mer? Därför skulle jag vilja se mer av en diskussion om hur vi egentligen vill ha det. Är det bättre för var och en att passivt låta framtiden hända, eller vill vi aktivt vara med och forma det samhälle vi vill ha? Är vi huvudsakligen lojala och nöjda konsumenter eller är vi egentligen något mer? Handlar livet om mer än att ständigt ha koll på BNP, summan av all orättvist fördelad förmögenhet? Är vi i grunden aktiva eller passiva i relation till vår egen framtid?
