Svensk Platsåtervinning slår larm. Bara 30 procent av den plast konsumenterna skulle kunna återvinna hamnar i avsett returflöde. Det mesta bränns fortfarande och bidrar på så sätt till koldioxidökningen i atmosfären. Den plast som förbränns motsvarar sju procent av Sveriges koldioxidutsläpp, dvs lika mycket som flyget.
Fabriken står redo Strukturen för hantering av returplast finns, hävdar VD:n för Svensk Plaståtervinning, Mattias Philipsson, i ett pressmeddelande. (Se nedan för länk). Det som fallerar enligt bolaget är konsumenternas beteende. Och inte lär det bli mycket bättre när kommunerna får ordning på systemet för fastighetsnära insamling, hävdas det. Frågan är vad som går att göra.
Lurar vi oss själva? Plast är för det första inte en råvara, det är en uppsjö av varianter som finns på marknaden, med och utan olika farliga och mindre farliga tillsatser. Många har säkert hört om PFAS och förstått att det är en evighetskemikalie som inte bryts ner. Men bara inom gruppen PFAS-ämnen finns det tusentals varianter. Det räcker att titta kylskåpet och skafferiet för att förstå hur komplex ”plastfrågan” är. All returplast duger ju inte att ha till livsmedelsförpackningar, några är hårda, några är halvt mjuka och några är mjuka som plastpåsar. Det är ett sammelsurium av varianter och färger, tillsatser och mjukgörare som komplicerar återvinningen om vi ska tänka helhet. Att återvinna en gång är bättre än ingen gång, men grundproblemet kvarstår ju ─ mängden plast i miljön måste minska, och vi lurar bara oss själva om vi tror att ”plaståtervinning” möjliggör ett evigt kretslopp av plast.
EU måste sätta en bortre gräns Det logiska väg jag ser är att EU tar beslut om att all plast måste vara nedbrytbar och ofarlig för daggmaskar och andra organismer som har som uppgift att processa det naturen sinnrikt låter brytas ner på traditionellt sätt. Det rimliga är att sätta en bortre gräns för när det ska vara slut med spridandet av oljebaserad volymplast. Kanske är det rimligt att göra vissa undantag för tillverkning av hjärtklaffar i plast osv. Men vi måste upphöra med den fossilbaserade plasten. Plast av biologiska råvaror kan vara en dellösning där plast är ett ”måste”, men bör naturligtvis prioriteras ner eftersom det vi odlar primärt bör ingå i livsmedelskedjan.
Den finns mer att säga, som inte får plats här Sedan är det också nödvändigt att minska förbränningen av sopor, liksom oskicket att plast hamnar i naturen och i haven. Mikroplast-eländet behöver också adresseras, och den allmänna förståelsen för att vi inte kan fortsätta generera uppemot 500 kg sopor per person och år i Sverige. Om inget görs är mängden plast större än vikten av all fisk i haven om 25 år. För att inte tala om hur fåglar och valar tror sig bli mätta när de sväljer sin dagliga ranson av plast. Plasten har inte en naturlig plats i vårt långsiktigt hållbara samhälle. I alla fall inte den fossilbaserade plasten.
Hur ska vi egentligen gå till väga för att åstadkomma ett hållbart samhälle? Hur ser beslutsgången ut och vem ska göra vad? Det har talats om hållbarhet ända sedan Gro Harlem Brundtland 1987 skrev rapporten ”Our common future”, som gjorde att Rio-konferensen 1992 landande i Agenda 21 och många förhoppningsfulla delbeslut togs på olika nivåer. Men därefter har det var it svårt. FN tog ett nytt grepp år 2015 med sin Agenda 2030 och de 17 hållbarhetsmålen. Parisavtalet samma år om att satsa på att begränsa koldioxidutsläppsökningarna till en nivå som innebär maximalt två graders temperaturökning kändes också hoppfullt.
Förnekare och förvillare har hållit på länge Det som pågått sedan 70-talet är också en förnekelse av fakta och en massiv kampanj från oljelobbyn att sprida tvivel om riktigheten i klimatprognoserna. Under tidigt 2000-tal syntes framför allt danske Bjørn Lomborg och svenske nationalekonomen Marian Radetzki i den svenska debatten. Lomborg håller fortfarande på och bagatelliserar vad som är uppenbart för en överväldigande majoritet av forskarna. Och nyligen kunde vi läsa om hur Exxon slussar pengar till Timbro och Moderaterna.
Den ekonomiska realiteten För näringslivets toppar handlar det om en brytpunkt mellan vad som är mest kostsamt respektive lönsamt. Är det bättre att vänta med omställningen av olika produktionsprocesser för att slippa förtida avskrivning av investeringar? Eller är det bättre att ta marknadsandelar i det nya konkurrensläge som uppstår när teknikskiftet är på gång? Företagen tänker ur sina respektive branschunika positioner. Många installationer och maskiner ska driftas i trettio år eller mer. Att då skrota dem i förtid är ekonomiskt olönsamt, även om de bygger på fossil teknologi. Man är inlåst i sin egen beslutsgång.
Rapport från ett skeende Regeringens utredare Peter Larsson pekar på något liknande i sin senaste rapport: ”Rapport från ett skeende”, där han sedan 3,5 år haft i uppdrag att särskilt utreda norrlandslänen och hur samhället hanterar konsekvenserna av de stora industrisatsningarna Northvolt och Hybrit. Hur klarar kommunerna att matcha den snabba industriella utvecklingen? Hur går det med arbetskraftsförsörjning, bostäder och samhällsutveckling när behoven både är stora och uppstår snabbt?
Rapporten ett exempel på hur vi kan gå till väga Intressant nog landar Peter Larsson i att, möjligen omedvetet, beskriva hur vi kan gå till väga för att åstadkomma en hållbar utveckling på bred front. Han visar med konkreta exempel och på ett övertygande sätt att det som nu behöver komma på plats är ett tydligt ledarskap på statlig nivå, gärna i utförande av länsstyrelserna. Han ser tydligt skillnaden på den traditionella följande rollen, där staten följer utvecklingen noga och den proaktiva roll som krävs för att åstadkomma både horisontell och vertikal samordning av myndigheter, näringsliv och andra organisationer. Det är en känslig balansen som måste upprätthållas i detta, och lika viktigt är kravet på insyn och transparens. Det är ett delvis helt outforskad fält som nu måste upptäckas och få sina aktörer utsedda, där legitimitet är central.
Delaktighet handlar om känslan av rättvisa Rörligheten på arbetsmarknaden behöver öka och rapportens förslag handlar om provboende, pendlingsstöd och att uppmärksamma de problem som kan uppstå i samband med att människor tvingas bo i tillfälliga bostäder. Att det behövs en ökad satsning på bostadsbyggande ser han som självklart, men också att bättre utnyttja de dolda resurserna. Generellt synliggör rapporten en hel del av de konsekvenser som samhället måste bli mycket bättre på att hantera på ett samordnat och rättvist sätt. Han beskriver också hur viktigt det är att de beslut som fattas med anledning av klimatomställningen behöver uppfattas som rättvisa och legitima av berörda parter. Demokrati är inte enbart en fråga om en röst vart fjärde år, det är också en känsla av att vara delaktig och delansvarig i ett skeende.
Det duger inte att en vinner och 99 förlorar För egen del brukar jag i olika sammanhang tala om framtidsnytta. Ska vi forma en hållbar utveckling måste varje beslut innehålla en avvägning, där framtiden tjänar på det som beslutas. Naturen måste må bättre, vattnet bli renare, luften klarare, människor friskare osv. Det räcker inte att matcha företagens behov med samhällets eller individens behov. Det har efterkrigstiden visat oss med (o)önskad tydlighet. Marknadens yttersta konsekvens är att en vinner och 99 förlorar. Vi kan inte ha en utveckling där majoriteten är förlorare.
Jag ska troligen återkomma till ”Rapport från ett skeende”, eftersom den innehåller flera intressanta perspektiv, som kan utvecklas ytterligare.
Ska det vara skillnad på företagandets villkor om man bygger upp egen kompetens inom ett företag eller om man väljer att handla upp extern arbetskraft för att därefter sälja vidare tjänsten med viss förtjänst? Frågan kan tyckas underlig. Men det är faktiskt en berättigad fråga mot bakgrund av hur några branscher utvecklas.
Olycksrisken ökar Då och då läser vi om olyckor på byggarbetsplatser. Brister i kommunikation och säkerhet, i vissa fall även grundläggande förståelse för hur ett arbete ska bedrivas, leder till ökade risker, särskilt som det kan förekomma språkförbistring, tidspress och kompetensluckor. Vi minns hissolyckan i Sundbyberg, branden på Oceana vid Liseberg och nedanstående exempel (klippt från arbetet.se):
Ur arbetet.se 28 maj 2024
Cynismen finns i flera branscher Bemanningsföretagen inom vård och omsorg, budföretag som Uber och Foodora, det vimlar av exempel från olika branscher där det finns aktörer som ser en möjlighet att tjäna pengar på andras arbete. Ska vi ha det på det viset? Är det rimligt? Vart leder det? Blir världen bättre och säkrare när vinstjakten krymper tidsmarginalerna för arbetstagarna? Är det så vill vi ha det?
Kunskapen ska stanna i landet En konkret idé är att skattevägen göra det mer lönsamt för företag att ta ett helhetsansvar. När företaget gör förtjänst på sin egen personals arbete bidrar det till samhällsnytta genom att erfarenheter och kunskaper förädlas och tas till vara. Bygger någon med personal från Polen, Litauen eller Nepal stannar inte kunskapen här i landet. Den samlade kompetensen tunnas ut och värdet på det vi alla potentiellt kan producera blir lägre. Det blir också svårare att få rätt i relation till garantiåtaganden om utföraren försvinner ur landet.
Belöna ansvarstagande På ett principiellt plan anser jag att det är bra om de företag som tar långsiktigt ansvar för sin personal, vidareutbildning och karriärmöjligheter ges fördelar över de företag som egentligen bara handlar med arbetskraft. Och särskilt illa är det med företag som handlar upp arbete från fattiga länder. Det snedvrider konkurrensen och det leder ju faktiskt till att delar av den svenska ekonomin rinner iväg utomlands.
Fusk ska inte löna sig Exakt hur man ska gå till väga vet jag inte, men det behöver löna sig att ta ansvar och stärka de företag som har ambitioner utöver att tjäna pengar. Bra arbetsplatser, där sammanhållning och kompetensutveckling står i centrum vinner alla på. Ofta är ju den billigaste entreprenören den som räknat fel eller som chansar på torktider eller att ingen ska upptäcka fusk. Sådant är varken slutkunder eller branscher hjälpta av.
Håll Sverige Rent mobiliserar allmänheten i städardagar, just för att leva upp till sitt namn. Forskare har hakat på för att på ett systematiskt sätt beskriva resultatet. När man läser om städningen de senaste två åren blir man beklämd. Det vanligaste skräpet är ─ fortfarande ─ cigarettfimpen.
Ur presentation från v-a.se
Hur många skräpsäckar behövs för 60 000 föremål? Det område som täckts in är över 800 000 kvadratmeter och totalt hittades 60 000 skräpföremål. Skräp som inte hör hemma i naturen. Bryter vi ner talen blir det 12 000 fimpar, nära 5000 plastpåsar (fortfarande!) och mycket mer. Länk till artikeln, se nedan. Hur många säckar skräp kan det ha blivit?
115 fotbollsplaner har täckts av projektet Rökningen minskar och användningen av plastpåsar också, men trots det hittas stora mängder av detta skräp. Man kan också ana att fimparna med tiden löses upp, så att de inte ”hittas” vid en städning. Det tar naturligtvis längre tid för plastpåsen. När man läser rapporten förstår man också att detta handlar om ett litet antal punktinsatser på små ytor. Och att problemet egentligen är betydligt större. 800 000 kvadratmeter och 115 fotbollsplaner låter och är mycket, men det är 0,8 kvadratkilometer. Sverige är 450 000 kvadratkilometer stort. Inse storleksordningen.
Medborgarforskning är intressant Medborgarforskning är ett intressant grepp för att primärt väcka nyfikenhet hos skolelever och att skapa en förståelse för hur forskning går till, samtidigt som det ger forskarna en bra grund att stå på. Datainsamling tar tid och är resurskrävande. Med elevers och allmänhetens hjälp blir det lättare. Så här beskrivs nyttan med medborgarforskning:
Bild från https://v-a.se/vara-fragor/medborgarforskning/
Vetenskapen reduceras till en åsikt Det som hänt på senare tid i politiken illustrerar att medborgarna behöver ta ytterligare ansvar, inte bara (som i punkt 8 ovan, kommunicera resultaten) utan också se till att något blir gjort. Civilsamhället behöver träda fram på ett nytt sätt i genomförandet av det som forskningen pekar på. Att makthavarna tar frågorna vidare på rätt sätt har vi tyvärr fått tydliga exempel på att det inte alltid sker. När eliten av klimatforskare sammanställer sin rapport på regeringens uppdrag, i det klimatpolitiska rådet, ger det en axelryckning som svar och reduceras till en ”åsikt” av ansvarig minister, Romina Pourmokhtari.
De nuvarande makthavarna vill inte bli granskade Rollfördelningen generellt i vårt samhälle håller på att ändras. De granskande journalisterna får inte granska. Kunniga och pålästa journalister nekas konsekvent intervjuer med Pourmokhtari. Granskningen blir på så sätt inte så fackmannamässig som rimligen vore önskvärt. Det är som att be en granne komma och besiktiga bilen. Han tycker den ser OK ut, kanske, men vad vet han, egentligen?
Civilsamhället måste kliva fram Min slutsats blir att Håll Sverige Rent och andra organisationer som är bra på att organisera medborgare behöver förstå hur illa det är ställt. Vi behöver ett civilsamhälle som kliver fram och fyller behov, där populiststyrda och försiktiga låt-gå-politiker inte tar sitt ansvar. Det är dessutom bråttom. Ju längre vi väntar desto svårare blir det att agera. När badkaret är fullt och svämmar över blir det mycket svårare att ösa och då hjälper det inte att ösa, då måste vi dessutom hantera vattenskadorna.
Nu bekänner moderaterna färg på område efter område. TV4:s Kalla Fakta om den SD-styrda trollfabriken tycks leda till att M accepterar att SD underminerar den demokratiska processen och kombinerat med hur Tidögänget dröjer med besked om presstödet, och den därav följande pressdöden, kan bara konstateras att M inte tycker att respekten för olika åsikter och hur de kommer till uttryck i allmänna val är så viktig.
Dränera staten på pengar är en idé man satsar på Det är sorgligt att konstatera att demokratin i moderat tappning utan vidare kan försvagas. Under låtsasrubriker som valfrihet och konkurrens har man lyckats skada den svenska skolan med ett marknadsliknande koncernkoncept, som tydligen ska få fortsätta, trots att förutom att det dränerar staten på resurser också skadar svenska företags möjlighet att anställa rätt utbildad personal. Man fortsätter med idén och vill nu slussa skattepengar till stora energikoncerner som ska tjäna pengar på storskalig kärnkraft, har man tänkt sig.
Människans behov går före Och i Dagens Nyheter den 18 maj kommer en moderat helsida om hur miljöpolitiken behöver bli mer moderat. (Se länk nedan). Tunga företrädare från hela landet skriver mångordigt om hur vi måste sluta sätta den biologiska mångfalden i centrum och i stället inrikta oss på människans behov i första hand.
Ur DN debattartikel 18 maj
Absolut ingen forskning… Jag läser artikeln. Jag läser den igen. Ingenstans hänvisas till forskning. Man tänker sig en arbetsgrupp som ska söka dialog med relevanta intressenter. Människans behov måste sättas främst. Resurser måste användas, hävdar man, även om det skulle drabba rödlistade arter. Man ser framför sig en moderat miljöpolitik, som i första hand fokuserar på resursbehovet baserat på en fortsatt tillväxt och en ökad välfärd. Mer av samma, således, samma lösningar som har försatt oss och planeten i ett katastrofalt läge.
”Rätt avvägningar” = mer av samma som skapat problemen Mer tillväxt, mer resurser, mer av allt är den moderata lösningen. Om den biologiska plattformen tar stryk, så får den göra det. Nu handlar det ju om att göra ”rätt avvägningar”, som man skriver. Och så lånar man ett SD-grepp, som tydligen är framgångsrikt. Det är bilden av verkligheten som är skev och det är medias fel, som blåser upp problemen på ett oproportionerligt sätt. Så här skriver man:
Ur DN debatt-artikel 18 maj
Bilden av verkligheten viktigare än verkligheten? Det är således medias fel att folk uppfattar hoten mot den biologiska mångfalden och att dessa hot är allmänt kända. Inte ett ord i texten om hur verkligheten ser ut, utan det är bilden av verkligheten som man vänder sig mot. Fakta-resistensen är nästan i klass med den från SD. Och vart tar det politiska samtalet vägen om det är ”mediebilden” som är problemet?
Fakta! De av oss som bryr sig om verkliga fakta behöver bli ännu bättre på att belägga hur det ser ut. När motkrafterna tar de här greppen: resurser, tillväxt, välfärd, behov kopplat till mediabilden av verkligheten, blir det viktigt att underbygga påståenden på rätt sätt. Intervjua fiskarna i Bottenhavet hur de ser på strömmingen och sin möjlighet att fortsätta fiska. Och då behöver vi fristående medier som gör dessa intervjuer och som kan skapa opinion baserat på fakta och inte på vad berörda intressenter har för särintressen.
Kortsiktig egoism kommer inte vinna På en annan nivå är bekymret att sanning och lögn jämställs och att åsikter och fakta ges samma tyngd. Det är starka ekonomiska intressen som backar upp en fortsatt (oändlig? – hur då??) tillväxt och en ökad exploatering av resurser. Men varje kraft inspirerar till en motrörelse. Det är trots allt hoppfullt att den kortsiktiga egoismen knappast kommer att kunna vinna, bara fördröja det som måste ske.
Ett exempel på hur delar av byggbranschen inser att resursslöseriet måste brytas framgår av en intressant debattartikel i tidningen Arkitekten. Se länk nedan. Byggbranschen i Sverige består av 121 000 företag.
(Uppdaterad info, se nedan). Det är nyttigt att se världen och möta folks vardagsliv, där det ser ut på ett annat sätt än hemma. Vi tror lätt att så som vi har det i Sverige kan alla ha det. Samhället består av formella och informella strukturer, som dessutom är i ständig utveckling. Varje människa tar lite plats och våra behov är både gemensamma och unika för var och en. Genom årtusendena har verkliga och kulturellt/religiöst skapade maktstrukturer upprätthållit en slags ordning. Vad är det som får ett samhälle som det ugandiska att hålla ihop? Detta är del 2 av lite intryck från en resa till Uganda våren 2024.
Kick-back är praxis I en föregående text (del 1) nämnde jag hur en bilverkstad helt sonika monterade av ett par backspeglar på en kunds bil och ersatte dem med några enklare (billigare). Den typen av i princip stöld förekommer naturligtvis, men ännu vanligare är det vi skulle kalla korruption, men som i en enklare ekonomi snarare är ett accepterat system av ekonomisk delning. Det är vanligt med en ”kick-back” till en beställare. Köper en trädgårdsmästare lite jord och några plantor av en odlare, för att plantera hos en välbeställd kund, levereras naturligtvis jorden och plantorna, men då kommer också en del av betalningen i retur till trädgårdsmästaren. Man delar på den ekonomi som uppstår. Det är praxis och det är sådant man måste räkna med. Man ser det som en del av myllret av tjänster och gentjänster, som alla deltar i, kanske olika ofta, men som finns där som ett system.
Odlingslandskap i Uganda
Svårigheter Jag kommer att tänka på detta när vi just nu i nyhetsflödet hör hur Max hamburgare kritiseras för att lova klimatkompensation för sina hamburgare medan det finns exempel på trädplanterande bönder i Uganda som har svårt att försörja sig. Grundidén må vara sund, men det är svårt att organisera betalningar i flera led i en ekonomi som den i Uganda. Särskilt om varje mellanled förväntar sig en del av kakan. Det blir inte lätt att upprätthålla en kontrollapparat för att se till att alla gör ”rätt” enligt svensk modell. Ekonomiska transaktioner bygger ju på en slags ömsesidighet, där båda parter är överens om vad pengar betyder.
Hårdvinkling… I skrivande stund nås jag också av beskedet att Zeromission, som ansvarar för trädplanteringsprojekten, arbetar för att reda ut eventuella frågetecken. Det är tydligen sju bönder (av närmare 30 000) som har klagat via Aftonbladet. Ibland är medias sensationsjakt och hårdvinklade perspektiv det verkliga problemet.
Uppdatering i oktober 2024: Projektet har granskats och fortsätter framgångsrikt att bidra till Ugandas utveckling. (Se länk till uppföljningsrapport oktober 2024, länk nedan).
Sju kungariken Uganda består av sju kungariken, som till stor del sammanfaller med kulturella och språkliga gränser. Det talas olika språk i de sju kungarikena, något som blev tydligt när vi gjorde ett besök i Mihingo lounge och våra chaufförer var från Kampala. De förstod ingenting av sångerna och talen som hölls vid ett bröllop som hölls intill den brygga, där vår båtutflykt skulle starta. I Uganda talar alla engelska, med en viss brytning. Precis som vi gör, naturligtvis. Men det bromsar utvecklingen att modersmålen inte kan användas i hela landet. Engelskan fungerar, men blir ju inte lika nyanserad som modersmålet. Hur rangordningen och statusen mellan de sju kungarikena ser ut har jag inte koll på, men det är rimligen viktigt för den lokala befolkningen att upprätthålla den lokala kulturen, även om den politiska makten ligger centralt i Kampala hos presidenten.
Presidenten har bott i Hjällbo På tal om presidenter. Alla minns vi Idi Amin och hans skräckvälde under 70-talet. Sedan 1986 heter presidenten Yoweri Museveni, som således har varit vid makten i närmare 40 år. Under några år i exil bodde Museveni med sin familj i göteborgsförorten Hjällbo. Det han är mest känd för i nutid är de hårda lagar som gäller kring homosexualitet. Den som drar på sig HIV och är homosexuell riskerar dödsstraff. Det är ingen högoddsare att det kommer att bli oroligt i Uganda när Museveni inte längre finns kvar.
45 procent är under 15 år Ett stort bekymmer för Uganda är födelsetalen. För att hålla befolkningstalet någorlunda konstant räknar man med att varje kvinna ska föda 2,1 barn. I Sverige ligger vi i dagsläget på cirka 1,5 barn per kvinna. I Uganda talar man om cirka 4,1 barn per kvinna. Det innebär att befolkningen växer i det närmaste okontrollerat. Ett faktum som ställer enorma krav på utbildningssystemet, på sjukvård, bostäder m.m. I fattiga länder som Uganda är det svårt att skapa rimliga livsvillkor för den befolkning som finns. När befolkningen dessutom snabbt ökar växer problemen. Det bor ungefär 48 miljoner i Uganda och 45 procent av dessa är under 15 år. ”Primary school” är gratis sedan ett par decennier, men man ser ganska många barn arbeta. Helt enkelt för att det behövs.
Källa: https://globalis.se/laender/uganda
Arbetskraft Hur stor del av befolkningen kan arbeta? Den statistik som finns visar att under 40 procent av befolkningen kan räknas till arbetskraften. Nedanstående diagram är från Nordiska Afrikainstitutet.
På 25 år har befolkningen mer än fördubblats
Utan utbildning växer inte landet Hur ska man se på Ugandas framtid? Det är ett bekymmer att befolkningen växer så snabbt, snabbare än utbildningssystem och arbetsmarknad kan fånga upp arbetskraften. Vad ska alla göra? Hur ska man ordna sina liv? Om de flesta bara får 5-6 år i skolan lär de sig kanske det nödvändigaste, men kan ju knappast anförtros viktigare uppgifter i byggen av vägar, hus, i industriproduktion eller vid järnvägen (som heller inte tycks spela så stor roll). De fastnar i den enklare jordbrukssektorn och kommer inte kunna ta vara på sin eventuella begåvning.
Det kanske går Som jag ser det måste Uganda snarast hitta en rimlig balans i befolkningsfrågan, hitta sätt att få in skatt och börja bygga de delar som utgör kittet i ett modernt samhälle, där utbildning, infrastruktur och sociala reformer är helt avgörande. Det är en gigantisk uppgift som är svår att genomföra i en hierarkisk struktur, där det när som helst kan uppstå en ny maktstrid mellan potentiella makthavare. Samtidigt är naturen fantastisk. Det är grönt och det finns förutsättningar för ett gott liv för många ugandier. Men då måste verkliga och påhittade motsättningar läggas åt sidan. Och de forna kolonialmakterna hålla fingrarna borta.
Som några av er vet har jag besökt Uganda ett par veckor i slutet av april. Där bor en bonusfamilj: bonusdotter, bonussvärson, bonusbarnbarn sedan ett par år, en diplomatfamilj som vid det här laget har bott ett antal år i fyra av Afrikas länder. Uganda är ett land som på flera sätt kan säga vara representativt för hur utvecklingsländerna ser ut. Här några intryck, del 1. (Och, ja, jag gjorde en rejäl klimatkompensation till VI-skogen för att kompensera för flygets utsläpp…)
Kollektivtrafik på MC Trafiken är kanske det som sticker ut allra mest för en svensk. Myllret av motoriserade tvåhjulingar, motorcyklar byggda kanske för en hastighet på maximalt 60 – 70 km/h och där det uppenbarligen finns hjälmtvång för föraren (men inte för eventuella passagerare). Och det kryllar av dessa tvåhjulingar. Hela tiden. Liksom bilar och minibussar, personbilar för 8-9 passagerare. Att köra i denna intensiva trafik kräver både mod och precision. Ofta handlar det om centimetermarginaler. Den som kört i bil i Paris anar hur det kan vara, men tänk er dubbelt så många fordon på samma yta och tänk innovativt ─ om det finns en liten yta så kör man på den.
Fem killar på en lätt MC
En miljon shilling är inget konstigt Gatorna i huvudstaden Kampala är av varierande kvalitet. Delvis helt sönderkörda med jättestora gropar, delvis OK, men ofta utan en definierad zon för fotgängare eller en trottoar. Det är nästan som man tror att myndigheterna ser till att kvaliteten är dålig så att det blir jobb för verkstäderna som ska laga stötdämpare och annat som går sönder. På tal om verkstäder hörde jag flera historier om hur verkstäder plockar av backspeglar och sätter tillbaka billigare kopior för att kunna sälja de dyrare på en svart marknad. Ekonomin är generellt utanför statens kontroll. 50 000 ugandiska shilling motsvarar cirka 150 svenska kronor. Att plocka ut en miljon shilling ur en uttagsautomat var därför inget konstigt. Det var nödvändigt att ha en chaufför för att åka i Kampala. En liter bensin kostar ungefär motsvarade 15 kronor.
En normal gatubild
Korghantverk m m Många försörjer sig på en slags självförsörjningsnivå, med odling eller hantverk. Varje fredag håller en marknad öppet där det går att köpa fint kvalitetshantverk, hattar, snidade djur, korgar, enklare smycken, dekorativa textilier och annat. Här en bild från en del av fredagsmarknaden i centrum.
Del av fredagsmarknaden med mycket hantverk
Landsvägsbebyggelse När man kommer ut på landsbygden är det påtagligt grönt och frodigt, med många bananodlingar och ofta en rödaktigt färgad jord. Och många håller naturligtvis husdjur. Den chaufför vi åkte med ibland hade som huvudsyssla att sälja frukt och grönsaker. Avocadon, mangon och andra frukter smakade naturligtvis mycket bättre än det vi är vana vid. Landsvägarna såg ut som man kunde tänka sig att det var i vilda västern för 150 år sedan. Diverse bebyggelse längs en huvudväg, med en rad av butiker och bostäder på båda sidor av vägen och ett odefinierat gränsland mellan olika hustyper. På många ställen har man lagt in stora asfaltgupp, som tvingar all trafik att sakta ner.
En typisk by på landsbygden
Vänstertrafik ett påtagligt arv Det engelska inflytandet är påtagligt, inte minst eftersom det är vänstertrafik som gäller och engelska är det gemensamma språket. Alla talar engelska, mer eller mindre begripligt.
I en separat bloggtext skriver jag lite om kulturer, språk och framtid.
V2G är ett begrepp som bilindustrin har använt ett tag. Utläst betyder förkortningen vehicle-to-grid, fordon till nät, dvs att använda elfordonens samlade lagrade kapacitet till att stötta elnätet när behov uppstår. Elbilen blir på så sätt ett flyttbart batteri, som kan användas för att täcka elbehov när andra delar av energisystemet inte räcker till. Volkswagens VD gick ut för några år sedan att förklarade att man ser sig som ett energibolag, där man hjälper sina kunder att tjäna pengar på sin lagrade elström. Hur går det nu, då? Blir det någon fart på den dubbelriktade laddningen?
DC eller AC ? – och det handlar inte om rockbandet… Jag följer regelbundet ett nyhetsbrev, OmEV, som på ett lagom tekniskt och lagom begripligt sätt hjälper läsarna att följa vad som händer på elbilssidan. Nyligen kom en sammanfattning av ett V2G-seminarium i Münster i Tyskland som gav en lägesbild av hur det ser ut. Med tanke på hur länge det diskuterats att använda elbilarnas batterier som stödresurs till elnätet är jag aningen besviken. Det finns självklart tekniska frågetecken. Ett av de viktigare är likström eller växelström, DC eller AC som proffsen säger. Hur ska elen föras över? Det finns argument för båda lösningarna, säger man. Och då brukar de starkaste ekonomiska parametrarna få råda. Där det finns snabba och stora pengar att tjäna brukar investerarna flockas. Men det väger jämnt enligt OmEV-nyhetsbrevet. Branschen har inte bestämt sig. Och besluten dröjer.
Tänk om behoven fick styra… Just hemkommen från två veckor i Uganda har jag en ökad förståelse för att klimatfrågan och energifrågan behöver prioriteras utifrån andra faktorer än de gängse. Om de vanliga storfinans-hajarna ska styra upp branschen kring V2G lär man titta på de marknader där volymerna finns, där betalningsförmågan är högst och där det är rimligt att tänka sig att lagstiftning och styrmedel kommer att hjälpa till på olika sätt. Afrika är i det perspektivet ointressant. Ändå är det nog där som flyttbara batterier skulle kunna störst skillnad. Miljontals fossilfordon, tvåhjulingar, lastbilar, personbilar som knappt skulle klara en svensk bilbesiktning spyr idag ut avgaser och CO2 i en takt som skadar oss alla. I den fattigare delen av världen skulle smarta lösningar för lokal laddning på dagen (solen finns!) och tillbakaladdning på natten kunna vara det som skulle kunna lösa flera behov på en gång.
Kampala trafik en vanlig dag
Kaos som lär bli värre om ingen gör något När smogen lägger sig över staden blir luften hälsofarlig. Och troligen vill de flesta MC-förarna i Uganda skaffa sig en bil för att lättare ta sig, sina kompisar, barn och varor dit man vill. Och någon kollektivtrafik enligt våra definitioner syntes inte till. Ett stort antal VW-bussar med 8-9 sittplatser och fullastat takräcke förekom självklart, men den lösningen har ju uppstått eftersom myndigheterna inte erbjuder någon skattefinansierad lösning.
Att samordna beslut på överordnad nivå blir nödvändigt Ska vi närma oss elektrifieringen av transportsektorn på en generell nivå behöver vi förstå att de klassiska sätten att skapa marknader med vinnare och förlorare inte duger. Vi behöver lösa problem på en samordnad och överordnad nivå. Hur det ska gå till och vi samtidigt klarar att värna demokrati och ”valfrihet” vet jag inte. Men snart ger oss klimatutvecklingen oss inget utrymme för den valfrihet vi tagit för given. Sanden rinner ut ur timglaset.
Klockan tickar Det är väl just detta de auktoritära krafterna i världen har insett. Låt-gå-politiken på klimatområdet passar in deras strävan efter ett toppstyrt kontrollsamhälle. Valfriheten blir en lyx som ingen längre kan upprätthålla. Och under tiden är det 39 procent av företagen på Münster-konferensen som vill ha likström i den dubbelriktade laddningen medan 36 procent föredrar växelström. Icke-besluten kan bli förödande.
” I Sverige finns det ungefär 50 kvadratmeter parkeringsyta per invånare – den genomsnittliga boarean per person är 42 kvadratmeter…” läser jag på den svenska hemsidan från företaget The Future, som håller till i Helsingborg i den fysiska verkligheten. (Länktips, se nedan). Vi låter våra bilar ta mer plats än vi själva. En illustration till hur vi lurat oss själva att tro att bilen är det viktigaste vi har.
Hur ska vi navigera om vi inte kan tolka kartan? Men egentligen handlar artikeln, där citatet finns med, om hur svårt vi har både som företag, individer och verksamhet att navigera mellan hållbara och ohållbara lösningar. Om en hållbarhetsredovisning säger att utsläppen av koldioxid har minskat med X procent, hur vet vi då att detta är tillräckligt bra? I relation till vadå? Alla kurvor pekar fortfarande åt fel håll och det finns otroligt många verksamheter som fortfarande bidrar på ett negativt sätt till de mål FN satt upp inom ramen för Agenda 2030.
Otroligt viktigt val till EU den 9 juni Så hur ska vi göra? Som privatpersoner, vad har vi för verktyg att använda? Vi kan välja politiker som tar tag i hållbarheten, men 2022 valde vi i Sverige att hellre sänka priset på bensin och diesel än att på allvar minska vårt beroende av fossila bränslen. Vi valde en regering som slaktade Naturvårdsverket, som skar kraftigt i folkbildningen och i presstödet, som lade ner Miljödepartementet och som har som huvudsakliga idé att klimatfrågan kan hanteras om ett par decennier med framtida, dyr, farlig och skattefinansierad kärnkraft. Så när vi väljer politiker är det inte säkert att de väljer hållbarhet före att fortsätta i den ohållbara utvecklingens spår. Det är också därför som samarbetet inom EU är så viktigt. När EU sätter ner foten betyder det något för 500 miljoner medborgare och för resten av världen som vill handla om EU. Därför blir EU-valet extra viktigt den 9 juni.
Att blunda löser inget problem The future, alias Sören Andersson, erbjuder navigering i den komplexa djungeln av hållbarhetsinformation, hjälpmedel och märkningar. Det är det fler som gör, naturligtvis. Inte minst min tidigare arbetsplats Ekocentrum, som nyligen uppdaterat sin upplevelseutställning och som hjälper olika besökare och kunder att närma sig hållbarhetsfrågorna med hjälp av inspiration, upplevelse och genom att beröra. I dessa fake-news-tider är trots allt verkligheten en bra stöttepelare. Det blir allt svårare för klimatförnekarna att förneka hur Ringsjön i Skåne översvämmas, eller hur vintertemperaturerna numera varierar på ett ovanligt sätt. Det går att blunda för klimatfrågan, men den försvinner ju inte bara för att några väljer att blunda.
Hierarkierna bromsar Allra värst är ändå den passivitet som lätt följer på att inte ta ställning. ”Man vet inte vad man ska tro”, är det många som säger och låter bli att agera. Någon på Titanic har hört att båten sprungit läck, men orkestern spelar ju fortfarande, så det är väl lugnt… Icke-agerandet som ett bekvämt sätt att slippa ta ställning, slippa ändra sin livsföring, slippa erkänna för sig själv och andra att man haft fel. Det svider naturligtvis att behöva förstå hur fel man tänkt. Det är också ett av skälen till varför större systemskiften ofta tar en generation att genomföra. De som byggt sin position i samhället på en kunskap som inte längre efterfrågas håller naturligtvis fast vid sin ursprungliga idé så länge det går. Och eftersom mycket av personalpolitik är hierarkiskt organiserad blir det ”fel” makthavare som rekryterar. Vem vill ge utrymme åt någon som har helt andra lösningar att erbjuda? Inte minst i den akademiska världen finns en tröghet. Vilket är väldigt synd eftersom det är de nya lösningarna som behöver ta plats nu när de gamla ledde oss så fel.
Vem håller koll på dagens ppm-siffra? För att återknyta till The Future och deras upplägg är det synd att exempelvis deras översiktliga och användbara referenssida med 45 olika internationella länkar och rapporter ligger undanstoppad på deras hemsida. Viktiga rapporter skulle behöva finnas lätt tillgängliga för en bred publik. Vi behöver tillgängliga fakta, sorterade och begripliggjorda, för en mängd olika målgrupper. Inte minst media behöver hålla sig uppdaterade, men även våra politiker, som tyvärr ganska ofta missar att läsa in sig på den uppdaterade forskningen. Kanske är problemet att det finns för mycket att ta del av. Informationsmängden och tillgängligheten dränker det värdefulla. Nu när alla kan kommunicera med alla, och även gör det, blir det lätt så att triviala företeelser döljer de allvarliga. Kändisars klädsel vid någon gala blir viktigare än att veta vilken ppm-nivå vi nått just nu. (426 ppm). (Se länktips nedan).
Länktips: The Future, en svensk sida med mycket information om hållbarhet. (Möjligen är idén att varumärkesskydda framtiden en tankemiss, men det är en annan diskussion). https://www.thefuture.se/ Och deras rapportsida, som är grafiskt snyggt uppställd. https://www.thefuture.se/resurser/
Hans Abrahamsson är en inspirerande talare. Den 13 mars lyssnade jag till honom igen för att bli lite uppdaterad och känna en viss hoppfullhet inför alla de utmaningar vi står inför. Jag vet att jag skrev om det Hans berättade ganska nyligen, men den här gången fångade jag upp ett par nya tankar, som är värda att förmedla vidare. Kanske kan Hans visa oss vägen ut ur rädslans och misstrons grepp?
Inramning Göteborgs Internationella Miljöpris instiftades av Göran Johansson på sin tid, påhejad av Carl Bennet och Stefan Edman. Numera kallas priset Win-Win Award och Hans talade i samband med att de nominerade till årets pris presenterades på en ”Urban Lunchtime”, då en del av de som arbetar och arbetat med hållbarhetsfrågor också hörsammat inbjudan. Det var några bekanta namn på plats, förutom Hans, som det var roligt att växla några ord med. (Länktips till priset nedan).
Hans Abrahamsson hade mycket att berätta Inkludering och medborgardialog är viktiga förutsättningar för fred. Vi ser hur tilliten brister och framtidstron vacklar. Känslor och rädslor spelar en allt större roll i politiken och i samhällsdebatten. Bristen på förutsägbarhet skapar en grogrund för högerpopulismen, som bryter fram på många ställen. Omställning kräver en slags förutsägbarhet. Från A till B. Men vi rör oss, menar Hans Abrahamsson, mot ett okänt mål och en ökad komplexitet.
Aktuellt exempel från den 10 mars i DN Att det finns många som ogillar Tidögängets politik framgår av den debattartikel i DN som Hans Abrahamsson hänvisade till, där tidigare partiledare för Folkpartiet, Bengt Westerberg, och Kristdemokraterna, Alf Svensson, vänder sig mot de vägval som gjorts, framför allt när det handlar om synen på invandrarnas roll i samhället. (Se länktips nedan). Debattartikeln lyfter fram värdet av det arbete som många från andra länder bidrar med och avslutas med orden ”Problem ska inte förnekas, men våra beslutsfattare måste ge en mer nyanserad och rättvisande bild av invandringen och angripa de verkliga problemen. Den politiska debatten måste bygga på fakta och samtidigt värna humanism och solidaritet i en allt oroligare värld.”
Medskapandet är nödvändigt Hans Abrahamsson betonar att problem bara kan formuleras tillsammans med medborgarna och att inkludering är helt avgörande. Även myndigheter behöver bli bättre på att prata med varandra. När makthavarnas tolkningsföreträde ges förtur riskerar besluten att bli fel. Det behövs sociala hållbarhetsanalyser med ett 360-graders-perspektiv, där alla lyssnar på varandras verklighetsbilder och idéer. Idag surrar det alltför många rykten i omlopp och de homogena grupperingarna behöver växa till heterogena och medskapande grupper.
Hans Abrahamssons bild till vänster
En liten inflikad kommentar Jag kunde inte låta bli att se likheterna mellan en av delbilderna Hans Abrahamsson visade och en av de bilder för samverkan och dialog som jag använde för 7-8 år sedan. (Min enkla bild till höger). Man är sällan ensam om en idé. Och när tillräckligt många delar en tanke har den kanske förutsättningar att förverkligas.
Hinder och motkrafter Det finns ett antal hinder som vi ska vara observanta på, menar Hans Abrahamsson. Mentala hinder, oviljan att förändra maktdelningen, svårigheter att fånga upp idéer utanför strukturerna, förväntningar inom ramen för rådande rollfördelning men framför allt den bristande tilliten som tar sig olika uttryck. Och ovanpå det en slags formaliserad uppgivenhet som tar sig olika uttryck. Fallet med en kommunpolitiker som medvetet åsidosätter grundlagen med motivet att det inte finns några sanktioner inblandade låter minst sagt illavarslande i dessa halv-auktoritära tider.
Språklig förskjutning Förskjutning i språket är också förrädiskt, hur ord medvetet får en ny innebörd. ”Förebyggande” på Tidö-svenska handlar om avskräckande straffskärpningar, inte att stärka civilsamhället, folkbildningen eller det sociala kittet i stadsdelar. Hur språket tappar sin innebörd är förrädiskt.
Tillväxt till varje pris har visat sig leda fel Avslutningsvis summerade Hans Abrahamsson genom att beskriva de fyra nya hörnstenar som vi behöver bygga utvecklingen på. Det handlar om målstyrning, om inkludering, om medskapande och gemensam handling (att göra tillsammans). Kanske kan man formulera det så här: Där marknaden och andra krafter sorterar oss i vinnare och förlorare, i ett vi och dom, behöver vi anstränga oss att formera ett inkluderande vi, som gemensamt tar ansvar för framtiden. Kanske lättare sagt än gjort. Men ändå viktigt att det blir formulerat. Vi blir inte rikare för att andra blir fattigare.
