Category Archives: Helhetsperspektiv

Övergripande perspektiv. Hållbarheten som helhet.

Gruvor: Analysverktyg och helhetssyn

Posted on by
Reply

Det finns många målkonflikter inbyggda i det vi på olika sätt försöker formulera som en grön omställning, hållbar utveckling eller vad vi nu använder för begrepp. Varje mänsklig aktivitet gör avtryck i världen och uppgiften är ju att minimera belastningen på ekosfären, samtidigt som vi erbjuder människor runt om i världen en bättre framtid. 1900-talet har i det avseendet inneburit många misstag och försummelser, inte minst när utvinning av resurser och energitillgångar har gjorts med kortsiktiga ekonomiska intressen som främsta (och enda?) drivkraft. Ni som följer mina inlägg vet jag ofta återkommer till nyhetsbrevet OmEV, som täcker in en del av den teknikutveckling som många av oss hoppas på, den som handlar om elektrifieringen av transporterna. Nu kom ett mycket läsvärt nyhetsbrev från det gänget, som föranleder denna kommentar från min sida.

Ökad efterfrågan på omställningsmineral
Alla som följer utvecklingen på elfordonssidan vet att batteriutvecklingen är central för hur omställningen ska lyckas. Batterierna ska bli mer kompakta, ha ett högre energiinnehåll, kunna ge längre räckvidd och klara fler laddcykler är vad många hoppas. De ska dessutom bli billigare och mindre benägna att orsaka bränder eller andra olyckor. Kravlistan är lång. Idag är det litium som de flesta batterier använder för att optimera lagring och andra prestanda. Det finns ett antal grundämnen och metaller som det är hög efterfrågan på. Den rapport som nu refereras nämner följande s.k. omställningsmineral: koppar, nickel, zink, litium, grafit, molybden, kobolt, mangan och kromit. Runt om i världen startas gruvor av olika intressenter, men det tycks tyvärr vara ett undantag att gruvdriften sker på ett sätt som tar tillräcklig hänsyn till miljöpåverkan på kort och lång sikt.

Problemen är kanske inte störst i globala syd
Rapporten från analysföretaget SP Global på Manhattan (som för övrigt har mycket analysmaterial på olika områden) kom för en månad sedan och återges i ett av OmEV:s senare nyhetsbrev. (Länktips, se nedan). Man lär sig mycket om man läser sammanfattningen. Det finns många gruvor för omställningsmineral. Den bild vi har är att det är i utvecklingsländer som antalet gruvor och problem är störst. Men så här ser tabellen ut för antalet gruvor per land.

Ett användbart analysverktyg har tagits fram
Det SP Global har tagit fram är ett analysverktyg för att bedöma effekterna av gruvbrytningen. Man väger samman fyra faktorer till ett ekosystemindex, som låter intressant. Man tar bl a hänsyn till vilken verksamhet som hade kunnat bedrivas istället för gruvdrift, vilket ju ofta är fallet. Jordbruk, skogsbruk, djurhållning och annat brukar ju komma i kläm när gruvbolagen brer ut sig.

Lagstiftning och styrmedel, men också förståelse
Den slutsats som framkommer är att det behövs ekonomiska styrmedel och lagstiftning för att framtidssäkra gruvdriften på en rimlig nivå, som väger samman olika intressen och krav. Och då behövs insikter och kunskap hos en bred allmänhet, eftersom lagstiftarna lyssnar noga på opinioner och knappast inför impopulär lagstiftning. De politiker som ofta får skäll för sina beslut är ju egentligen våra ställföreträdare, så det är våra åsikter de låter förverkligas. När vi klagar på ”politikerna” är det ju oss själva vi klagar på.

Gruvavfall är en stor problemkälla
Förutom effekter vid själva gruvbrytningen på ekosystemen nämns även i rapporten att det finns stora problem med avfallshantering, slam, vattenpåverkan och långtidseffekter. Här finns mycket att göra. Att vi i Sverige har en stor del av skulden kring avfallshanteringen blev tydligt häromdagen när Bolidens 20 000 ton avfall i Chile kom upp i nyhetsflödet. (Se länktips nedan).

Kvardröjande feltänk att sopor ”försvinner”
I grunden finns det kvar ett synsätt som inte duger. Detta att naturen klarar att ta hand om allt avfall människan lämnar efter sig. Att vi kan dumpa alla våra sopor och att naturen på något magiskt vis sväljer allt vårt skräp. Det är inte så enkelt. Vi måste hitta kloka sätt att cirkulera viktiga produkter och ämnen på ett hållbart sätt. Och egentligen kopiera naturen, som ju inte har något avfall enligt den mänskliga definitionen.

Rollfördelningen är oklar
Vi behöver också fundera över vem som ska göra vad, dvs rollfördelningen i omställningen, som ju brådskar och som inte får gå snett. Vem ska ta det helhetsgrepp som krävs?

Länktips: Aftonbladet om Boliden och avfallet i Chile: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/B0kz79/sverige-och-chile-overens-om-samarbete-for-att-fa-bort-bolidens-avfall

Länktips: SP Global:s rapport: https://www.spglobal.com/esg/insights/featured/special-editorial/rocks-and-hard-places-the-ecosystem-risks-of-mining-for-energy-transition-minerals

Demokratin på tillbakagång i 42 länder

Posted on by
Reply

Amnesty skriver i sitt nummer 3 / 2024 om ”Demokratin på tillbakagång” och pekar på det sorgliga faktum att demokratin i världen backar. De har identifierat att demokratin just nu nedmonteras för fullt i 42 länder. Och i ytterligare 25 länder syns begynnande auktoritära tendenser. I artikeln nämns Ungern och Serbien i vår närhet, men även viktiga globala aktörer som Indien, Indonesien och Sydkorea.

Ekonomi, religion och militär styrka, liksom polarisering spelar roll
Professor Staffan Lidberg från V-dem är osäker på varför de positiva tendenserna under 80-, 90- och början av 00-talet förbytts i sin motsats. Han pekar på tre viktiga aktörer: Kina, Saudiarabien och Ryssland, som på olika sätt dominerar på en global arena ekonomiskt, religiöst respektive militärt. Men han betonar också hur forskningen har visat att personer som drabbas av den ökande ojämlikheten har en mycket högre sannolikhet att rösta på högerextrema partier. Och att höga nivåer av polarisering och desinformation förstärker utvecklingen.

Det tycks pågå en dragkamp
Detta leder också till att kvinnans ställning i många länder försämras. Det handlar om aborträtt, och den märkliga synen att kvinnans huvuduppgift är att sköta hem och barn. Det finns dock undantag, där utvecklingen inte fortsätter bort från den typ av demokrati flertalet vill se. I Brasilien röstades Bolsonaro bort och i Polen lyckades oppositionen vinna mot det styrande högerpartiet Lag och Rättvisa (PiS). Å andra sidan har AfD i Tyskland och de högerextrema i Österrike (av alla länder!) nyligen skördat framgångar i olika val. Världen tycks stå och väga mellan två riktningar, där de reaktionära krafterna i dagsläget har medvind.

Valsystemen döljer ibland vad som händer
Glöm inte att Nigel Farage vann många röster i Storbritannien, vilket gjorde att Labour kunde ta makten från Tories. Det var inte Labour som vann, det var Tories som förlorade till Nigel Farages ytterhögerparti och valsystemet resulterade i en på-papperet-vinst för Labour.

De auktoritära wannabe ledarnas att-göra-lista
På sidan 23 i senaste Amnesty-bladet hittar jag en ”att-göra-lista” för den som vill montera ner demokratin. (Text Rasmus Malm och bakgrundstext Staffan Lindberg). I sammanfattning beskrivs de steg som tas som fyra delar.
1. Det fria ordet begränsas.
2. Organisationer begränsas, civilsamhället attackeras.
3. Kontroll över domstolar och särskilt författningsdomstolen.
4. De fria valen undergrävs med minskat förtroende och ökat valfusk.

Media, civilsamhälle, domstolar och fria val
Om vi analyserar dessa fyra punkter ur ett svenskt perspektiv kan vi se hur stödet för fria medier minskats och hur Public Service är satt under press. Nyligen gick också 74 journalister ut i en gemensam debattartikel i DN och synliggjorde hur de känner sig utsatta för olika angrepp. (Länktips, se nedan).
När det gäller civilsamhället har Tidöregeringen skurit rejält i anslagen till Folkbildningen. Studieförbunden och folkhögskolorna är viktiga för att hålla igång ett lokalt utvecklingsarbete, att få folk att förkovra sig, ställa rätt frågor osv.
Domstolarna är än så länge inte under tydlig systematisk press i Sverige, men det finns en växande kader av SD-nominerade nämndemän som naturligtvis påverkar domstolarnas verksamhet och utslag på nämndemannanivå.
När det gäller de fria valen skulle jag hävda att den största påverkan för närvarande ligger i all den vilseledande information och fake news som kontinuerligt sprids i ”sociala” medier. När man inte vet vad som är sant eller inte blir passiviteten det logiska svaret. Andelen som går och röstar blir lägre, vilket undergräver legitimiteten i valen och skapar en grogrund för åsikten att politiker är några andra, inte några man spontant har förtroende för. Vad som också spelar stor roll är på vilka sätt och med vilka rubriker olika fenomen plockas upp av ledande medier.

Exemplet ur 2022 års valrörelse och en liknelse
När Public Service i valrörelsen 2022 svalde högersidans paketering av klimatfrågan som enbart en fråga om elektrifiering och elektrifiering enbart kunde bli fråga om kärnkraft fick det blivande Tidögänget ett gratis tolkningsföreträde, som gjorde stort avtryck i valet. Man kan ju tankemässigt tänka sig att frågan om pensioner skulle reduceras till köpkraft och denna köpkraft reduceras till hur ofta en pensionär kan köpa sig en flaska vin till helgen. Om pensionsfrågan då enbart kom att handla om antalet köpta vinflaskor skulle debatten anses skruvad och väldigt förenklad. Men det var på ett liknande sätt som högern ständigt fick klimatrubriken i debatterna att inom 30 sekunder handla om fler och nya kärnkraftverk.

Det gemensamma intresset
Forskarnas slutsats att de växande ekonomiska klyftorna gynnar de auktoritära krafterna stämmer väl överens med tankegångar jag har delat här på bloggen tidigare. Nämligen att det är ett gemensamt intresse hos moderata politiker och SD-politiker att klyftorna växer. För moderaterna handlar det om att de egna kärnväljarna ska känna sig hemma i den förda skattesänkarpolitiken genom avdrag (inte bidrag) och för SD handlar det om att de har allt att vinna på att klyftorna ökar. Med ökade motsättningar i samhället bygger de upp förväntningar på att ”någon” tar tag i problemen, helt i linje med de auktoritära principerna.

Kortsiktigt respektive långsiktigt
Skillnaden ligger väl i att moderata strateger tänker kortsiktigt, medan SD-strategerna ser på ojämlikheten ur ett mer långsiktigt perspektiv. Med enstaka punktinsatser (tandvård och bensinpriser) tänker sig strategerna runt Åkesson att man kan få folk att tro att den förda politiken har varit framgångsrik, samtidigt som man påskyndar nedmonteringen av den välfärd som hade mått bra av de miljarder som nu försvinner i skattesänkningar till primärt höginkomsttagare. Att strunta i järnvägen och satsa miljarder på flyget är också sådant som mer långsiktigt kommer att göra folk besvikna. När vardagen inte fungerar och direktörerna flyger som de behagar lägger man grunden för en folklig vrede. Genomtänkt och strategiskt.

Skillnaden är att M inte bryr sig och SD gnuggar händerna.

Länktips: Debattartikel i DN: https://www.dn.se/kultur/upprop-detta-maste-fa-ett-slut-for-demokratins-framtid/

Länktips: Göteborgs Universitet V-dem och rapport 2024: https://www.gu.se/nyheter/demokratisk-tillbakagang-paverkar-globalt-supervalar

Länktips: En artikel som redan 2022 varnade för att benämna Turkiet ett demokratiskt land: https://www.amnestypress.se/artiklar/reportage/26847/svensk-demokrati-pa-hal-is/

Några intryck efter läsning av ”Vad ska vi ha samhället till?”

Posted on by
Reply

Birger Schlaugs bok ”Vad ska vi ha samhället till?” kom för fyra år sedan. Jag läste den nyligen och tänkte dela med mig av några intryck. Birger Schlaug var med när Miljöpartiet bildades av Per Gahrton och efter Per tog han hand om språkrörsrollen under två vändor. Under Birger Schlaugs ledning kom Miljöpartiet in i Riksdagen för första gången 1988.

Uppvaknandet på 70-talet
Min bild är att det sedan 70-talet fanns en alternativrörelse i Sverige, med visioner om en annan samhällsutveckling. Den tog sig uttryck i ”gröna vågen”, då det blev naturligt att söka sig till landsbygden, odla själv, leva enklare och inte känna sig inlåst i den traditionella konsument- och arbetstagarrollen. En del av denna alternativrörelse sammanföll med en annan syn på kvinnans roll i hemmet och i samhället. Det var en tid av uppvaknande för många och en tid av ställningstagande för något annat.

Fundametalister och realister
Etablissemanget gjorde vad de kunde för att marginalisera Birger Schlaug och hans gelikar. De togs inte på allvar. Samtidigt fanns det en växande grupp väljare och medborgare som oroades av gifterna i maten och alla orättvisor som hängde ihop med hur samhället var organiserat. I det politiska arbetet växte så småningom två tankar fram. De brukade kallas fundamentalister och realister. Förenklat handlade det om att tydligt opponera sig mot dominerande fenomen i samtiden eller att stegvis och i förhandlingar åstadkomma förändringar. När jag läser Birger Schlaugs bok förstår jag att han egentligen aldrig har lämnat barrikaderna. Han vill tydligt beskriva hur det ser ut i världen och vad som behöver göras.

Så mycket går fortfarande i fel riktning
På ett plan är det naturligtvis befriande att någon beskriver dagens samhälle och den utveckling vi ser på ett klargörande sätt. Boken betar av flertalet bekymmersamma områden. Och man kan känna otåligheten mellan raderna, att det går för långsamt och ibland åt fel håll. Vi bör ta ansvar för världen på ett tydligare sätt, driva utvecklingen snabbare i rätt riktning. Det är ju så mycket som är helt uppåt väggarna idag.

Det gäller att få medhåll
Samtidigt måste en politisk rörelse, för att bli någon att räkna med, få följare och medlemmar som vill samma sak. Och det är väl där analysen drar åt olika håll för dagens miljöpartister och de idealister som startade partiet. Bara för att det är sant och rätt går det kanske inte att få gehör för en idé. Och utan stöd händer ingenting. Ett par decennier med främlingsfientlig idéspridning har gett SD ett stöd på cirka 20 procent av väljarna. Det är således mycket enklare att få gehör för förenklingar och skuldbeläggning än motsatsen. Deprimerande, egentligen.

En summering eller sammanställning 
Men åter till Birger Schlaugs bok. Själv formulerar han ett syfte i förordet, att den kan ses som en sammanställning för det han stått och ännu står för. Samtidigt betonar han att han skrivit boken som fristående debattör eftersom han lämnat Miljöpartiet. Som jämförelse kan man ju tänka sig att om Fredrik Reinfeldt eller Alf Svensson i det offentliga drivit en avvikande politik jämfört med sina respektive efterföljare hade de också tvingats välja mellan att tystna eller lämna sina partier. Det brukar bli så att f.d. partiledare avstår från att kliva in i debatten. De tystnar. Framför allt för att det inte ska bli oklart vem som egentligen företräder partiet.

Tappa inte bort den övergripande riktningen
Birger Schlaugs fristående roll i debatten gör att boken kan fungera som en påminnelse om den kompasskurs, som varje individ som sympatiserar med en hållbar utveckling behöver ha i minnet för att inte tappa riktningen. Även om kompromissandet i dagspolitiken kan upplevas som nödvändigt för att få till stånd små förändringar i rätt riktning, får man inte tappa bort vilken samhällsutveckling som är målet. På så sätt utgör Birger Schlaugs bok en bra påminnelse om vad som faktiskt är avgörande att förändra om utvecklingen ska kunna kallas hållbar. Både på individ- och systemnivå.

Det är intressant att få veta att IMF tänkt sig en annan kontroll
Det finns avsnitt i boken, där jag personligen hade uttryckt mig på ett annat sätt eller valt en annan tyngdpunkt. Och eftersom boken skrevs före Ukraina-kriget, före NATO-inträdet och före Tidö-regeringen saknas det givetvis några aktuella pusselbitar. Men det är ändå många delar som hinns med i boken. Viktigt tycker jag är avsnittet om hur pengar skapas ur tomma intet. Och att inte ens Internationella Valutafondens förslag om att kräva att bankerna har täckning för sina utlåningar fick något gensvar i den allmänna debatten. (Se intressant länktips nedan).

De multipla hoten och civilsamhällets roll
Det som hade varit intressant är kanske också ett utförligare resonemang kring de planetära gränserna som sätter ramar för livet på jorden och de multipla kriser som mänskligheten står inför, hur processerna kring klimat, ekonomi, resurser, biologisk mångfald, livsmedelsförsörjning och kemikaliespridningen pågår för fullt samtidigt och hur vi bäst garderar oss för dessa effekter. Och hur civilsamhället måste rustas och byggas inkluderande och bottom-up på ett klokt sätt för att ge oss en chans att hantera kommande kriser. Och då också fundera rejält på vad som räknas som ”vi”. Vem ska räknas till ”oss”?

Grader av fake news förpestar det offentliga samtalet
Men boken är lättläst och språket ledigt, tycker jag. Det är lätt att följa tankegångarna och på många områden sätter han fingret på rätt problem. Det blir otydligt, som han påpekar i boken, när små framsteg beskrivs som avgörande eller positiva. Svårigheten ligger naturligtvis i att beskriva olika fenomen och förändringar på ett sätt som folk kan känna igen sig i. Lögner och överdrifter, olika nivåer av fake news, har fått fäste i det offentliga samtalet och det krävs mycket av journalisterna att på rätt sätt ifrågasätta de påståenden som vissa politiker strör omkring sig. (Men det är ju också därför som väl insatta miljö- och klimatjournalister inte får intervjua nuvarande miljöminister Pourmokhtari).

Den stora bristen med majoritetsval borde diskuteras mer
När jag kollar Birger Schlaugs egna hemsida ser jag hur han ofta kommenterar det amerikanska valet och Jill Stein, som kandiderar för Green Party i USA. Hon nämns ju aldrig i media i Sverige, troligen för att hon inte har en chans att vinna ens någon delstat. Men som ett exempel på hur märklig USA:s demokrati är kunde det ju vara på sin plats att peka på att olika politiska idéer inte har någon reell chans att göra sig hörda i valen till presidentposten, till senaten eller till representanthuset. Enstaka ”oberoende” kandidater kommer in parlamentet, men majoritetsvalen speglar ju inte den verkliga folkopinionen. Vilket kan leda till resignation och att intresset för samhällsutveckling stagnerar.

Dynamiken behövs för att få spänst i argumentationen
Elin Wägner måste också nämnas. Birger Schlaugs bok har ett citat från Elin Wägner vid varje kapitel. Även Elin Wägner hade en hel del klokt att säga. Det som blir mitt bestående intryck av läsningen av boken är att det behövs fria röster och en dynamik i opinionsbildningen. Vi behöver samtala och lyssna till varandras perspektiv. I alla fall om de bygger på verkliga fakta och en seriös tanke att bygga något bättre.

Länktips: IMF och förslag att kräva täckning av bankerna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Chicago_Plan_Revisited

Johan Rockströms TED-talk måste ses

Posted on by
Reply

Professor Johan Rockström har nyligen hållit ett TED-talk på cirka 18 minuter, där han tydligt och med bra illustrationer visar hur allvarlig situationen är. För klimatbalansen och naturligtvis när det gäller de planetära gränser han och forskarkollegorna arbetade fram för tjugo år sedan. Läget är allvarligt, minst sagt. Titta gärna på TED-talk-presentationen i sin helhet. Det är 18 minuter. Det hinner alla. Han talar dessutom tydligt och bildproduktionen är proffsig. (Länktips se nedan).

Årtalsfixeringen skymmer det viktiga
Flera av Rockströms budskap behöver upprepas. Inte minst hur viktigt det är att förstå att vi just nu ackumulerar koldioxid i atmosfären och att det inte handlar om att nå ett visst utsläppsmål i framtiden, utan om att inse att varje ökning av koldioxiden i atmosfären spelar roll. Årtalsfixeringen hos en del politiker skymmer bilden. Det är inte 2045 som något ska vara ”fixat”. Det är NU varje steg i rätt riktning behöver tas.

Tipping-points, förändringar som inte går att reversera
En del av TED-presentationen handlade om trösklar eller tipping-points, oåterkalleliga förändringar av planetens känsliga balansläge. Rockström presenterar 16 st tipping-points och hur nära vi är att riskera att de inträffar. Se bild nedan.

Bild ur TED-talk med Johan Rockström

Hur snabbt skapas ett nytt jämviktsläge?
”Det är ju bara skönt att det blir lite varmare” hör man från den sida av politiken som tycker att klimatfrågan kan vänta. Men det de inte tycks förstå är att en tipping-point är oåterkallelig. När förändringen har inträffat kan ingenting återställa jämviktsläget som tidigare rått. Notera exempelvis det femte exemplet i bilden ovan. Labradorströmmen går längs Kanadas och USA:s östkust och möter Golfströmmen längre ner. Om dessa viktiga havsströmmar förändras kommer det att få klimat- och väderkonsekvenser för stora delar av norra halvklotet. Exakt hur vet vi inte. En gissning är att det tar tid för systemen att hitta en ny balanspunkt. Dvs att det blir en relativt lång period av oklara parametrar för oss. Årstiderna blir sannolikt inte lika tydliga och vilken effekt det kan få för djurliv, fiskar, odling m m vet ingen. Forskningen har självklart svårt att förutsäga det som aldrig har inträffat.

Den ekonomiska konsekvensen av det som händer
När man lyssnar på Johan Rockström betonar han också kostnaden i dollar att inte göra något. Hur dyrt det är att hantera alla konsekvenser av ett instabilt klimat. Idag och framgent. Det han inte säger är att det kommer att bli näst intill omöjligt att få något försäkringsbolag att göra riskbedömningar, eftersom det är omöjligt för försäkringsbolagen att korrekt bedöma hur sannolik en viss skada är. Utan försäkringar blir det upp till var och en att ta risken. Marknadspriserna på kustnära fastigheter kommer troligen att sjunka, liksom fastigheter i områden som riskerar att översvämmas. En följdkonsekvens blir att ett antal överbelånade fastigheter kommer att säljas till underpris. Om det blir privatpersoner eller banker som ska ta den smällen återstår att reda ut.

Planetära gränser – fattar vi hur farligt detta är?
En annan viktig bild ur TED-presentationen handlar om de planetära gränserna. Studera gärna denna bild noga. Det är egentligen bara ozon-skiktet som vi har lyckats hålla intakt. Alla andra planetära gränser är mer eller mindre överskridna. Dessa multipla hot hänger ihop med hur vi generellt beter oss i vår överkonsumtionsvärld. Nanopartiklar och främmande ämnen i kretsloppet är enligt den här bilden värre än klimathotet.

Bild ur Johan Rockströms TED-talk

Nu stryps resurserna till alla som skulle behöva göra mer
Ett rikt land som Sverige bör ha goda förutsättningar att gå före och hantera dessa problem på ett ansvarsfullt sätt. Istället väljer Tidögänget att strypa resurserna till Naturvårdsverket, till civilsamhället, till folkbildningen och till den fria pressen. Man vill inte att folk ska veta hur illa det är och man vill inte göra något åt de problem som inte beskrivs. Tvärtom så ingår trollkonton och hatkampanjer i undervegetationen till nuvarande ”regering”. Journalister och opinionsbildare ska hålla käften, är det tänkt.

Hoppet står till vanligt folk, som inte accepterar att bli förda bakom ljuset.

Länktips: Johan Rockströms senaste TED-talk:
https://youtu.be/Vl6VhCAeEfQ

En framtidsrapport från EU som blundar för framtiden

Posted on by
Reply

Den tidigare chefen för den europeiska centralbanken, Mario Draghi, har haft Ursula von der Leyens uppdrag att analysera hur EU:s konkurrenskraft ska kunna stärkas. Den 9 september kom rapporten som fått namnet ”Framtiden för Europas konkurrenskraft – en konkurrenskraftig strategi för Europa.” (Länktips se nedan). Jag har inte läst de 300 sidorna, men jag har fångat upp några av de bärande tankarna i rapporten.

Varför inte flera utvecklingsspår? Vågar man inte?
Uppdraget till Draghi innebär att han ska ge förslag till hur EU kan ”säkerställa en hållbar ekonomisk tillväxt och öka EU:s välstånd på lång sikt”. Utgångspunkten är självklart tillväxt och att utgå från befintliga strukturer. Lobbyismen är ju förvisso stark och de nuvarande aktörerna vill inte riskera att behöva kasta in handduken. Hur befriande hade det inte varit om rapporten tydligt hade ställt fram två eller flera alternativa framtidsspår, där ”business-as-usual” hade kunnat kontrasteras mot ett eller flera alternativ av förändring av industrin, forskningen, finansieringen och hela samhällets nuvarande linjära konstruktion, där ansvaret för förändringen och resultatet hade stått i centrum? Vågar man inte vara tydlig?

Alltså ─ vad menar man med hållbar tillväxt?
Hur länge ska EU låtsas att det finns en hållbar tillväxt enligt den gängse ekonomiska modellen? Det saknas idag incitament att ta ansvar för helheten. Investeringar får fortsatt ske som typiska suboptimeringar, där restprodukter och icke längre fungerande produkter ses som ”avfall”. Trots att vi vid det här laget borde inse att ett modernt och framtidsinriktat samhälle inte har råd att sprida några sopor. Allt måste komma till fortsatt användning och den som orsakar nedsmutsning eller förstörelse måste ta ansvar för helheten. Vi har ingen planet två, tre eller fyra som kan ta hand om vårt avfall.

Verkligheten rycker sönder det långsiktiga
Vill man läsa en relativt neutral sammanfattning av Draghi-rapporten kan man göra som jag gjorde och läsa den text som Region Östergötland lagt ut (Länktips, se nedan). Rapporten handlar om innovation, clean tech och sårbarhet om man ska sammanfatta. Och ett förslag är att finansiering skulle kunna ske gemensamt, så att lån tas av alla 27 medlemsländer, något som antagligen blir svårt. Särskilt som det pågår ett krig i Europa och detta ständigt tvingar EU:s ministrar att prioritera om hur man ser på investeringar och satsningar. Vapenleveranser blir hela tiden aktuella, tyvärr. Liksom översvämningskatastrofer.

Politikområdena hänger inte ihop
Enligt Draghi har EU inte lyckats att koppla ihop en ambitiös klimatpolitik med en industripolitik som stöttar företag i EU i omställningen. Det är en lätt underdrift. Det mesta av all politik, alla regelverk och bestämmelser utformas isolerat. Det finns ingen metodik för att steg för steg integrera olika segment i samhället. Det finns inget körschema för att fasa ut företag som inte hör hemma i en hållbar verklighet. Tvärtom så lyssnar man noga på de företag som upprätthåller dagens (o)ordning.

Ingen idé att kopiera Kina eller USA
Draghis rapport tar av naturliga skäl till stor del upp konkurrenssituationen mellan EU å ena sidan och Kina respektive USA å den andra. Att EU har en nackdel av att inte tillräckligt tydligt kunna ta generella beslut och genomdriva dem är uppenbart. Det är också tveksamt om mer av centrala beslut är den väg EU bäst följer. Snarare borde man se mångfalden av företag och företagsstrukturer som en fördel och ta tillvara det unika hos varje medlemslands industri. Ska EU kopiera Kina kommer vi alltid att komma i ett kostnadsmässigt underläge och ska vi kopiera USA kommer amerikanerna alltid att kunna plocka fram en större plånbok och hitta mer pengar. EU borde gå en egen väg och snarast hitta den hållbara vägen. Att vänta fördröjer och fördyrar omställningen.

Länktips: EU och konkurrenskraft, länk till Darghis rapport: https://commission.europa.eu/topics/strengthening-european-competitiveness/eu-competitiveness-looking-ahead_en

Länk till sammanfattning av rapporten: https://utveckling.regionostergotland.se/ru/utvecklingsomraden/internationell-samverkan/eu-kontoret/aktuellt-fran-eu-kontoret/nyhetsarkiv-eu-kontoret/2024-09-11-mario-draghis-rapport-om-framtiden-for-eus-konkurrenskraft-har-presenterats

Lögnen som vapen blir allt vanligare

Posted on by
1

Det är tyvärr omöjligt att inte kommentera det pågående presidentvalet i USA. Landets ekonomi påverkar fortfarande till stor del resten av världsekonomin och på många andra sätt har utvecklingen i världen utvecklats på ett sätt, där amerikanska intressen och trender har fått stort genomslag i Europa. Även om det vore önskvärt att utvecklingen i USA inte vore så avgörande måste vi förhålla oss till detta.

En medveten taktik
Republikanerna hittade ingen annan kandidat till sin presidentkampanj än den förre presidenten Trump. Han har sedan valt en vicepresidentkandidat, Vance, som självfallet inordnar sig i Trump-organisationens strategier. I samband med förra veckans debatt mellan Kamala Harris och Donald Trump blev ett avsnitt särskilt uppmärksammat. Trump hävdade där att haitier i Springfield, Ohio, äter husdjur. Nu har det visat sig att vicepresidentkandidaten Vance erkänner att han ”skapat” denna nyhet. I en intervju i olika mediakanaler hävdar Vance att det var rimligt att sprida denna nyhet eftersom andra missförhållanden inte kommer fram i den allmänna debatten.

Inget valbudskap, bara synlighet räknas
Det finns lite klipp om detta att se (länktips se nedan). Tanken är således från Trump-kampanjen att det är fullt rimligt att hitta på saker för att få medias och allmänhetens uppmärksamhet. Det handlar tydligen inte längre om politik, om skatter eller om vilket samhälle väljarna ska rösta fram. Det handlar bara, enligt strategerna bakom Trump, om att synas och att få genomslag i det konstanta flödet av information och desinformation.

Om man utgår från lögnen, så är det ju bra att ljuga ordentligt
Allra märkligast är kanske ändå att ingen bakom Trump sagt emot. Ingen tyckte det var fel, eller vågade påpeka hur fel det var. Jasägarna bekräftar den egocentrerade kandidaten. Ingen bakom Trump lyckades få honom eller andra att inse hur fel det kunde bli. Möjligen är det så att ljugandet har blivit så systematiskt och så utbrett att ingen längre tror på vad Trump eller ”politikerna” säger. Och om det ändå förväntas att de ljuger, då kan ju taktiken lika gärna bli att ljuga mer för att synas ännu bättre.

Generalisering och överdrifter kan passivisera väljarna
Har detta sluttande plan från ansvarstagande politiker till lögnaktiga dito nått Sverige? Kanske inte lika tydligt. Ännu, i alla fall. Överdrifter och vinklade påståenden finns det en hel del och delvis ligger det i politikens natur att betona vissa fenomen mer än andra. Oacceptabla regler och förhållanden är kanske det som lättast slår an hos väljare, liksom orättvisor. Det finns en gråzon, där nuvarande miljöministern, Pourmokhtari, med många ord förklarar politiken och beskriver en dimridå. Hon hävdar att hon har en plan för klimatarbetet, men åren går och det enda som kommit fram är att hon avfärdar forskarnas kritik av regeringens icke-politik.

Det långsiktiga är ett värre bekymmer
Men det blir bekymmersamt när överdrifterna ingår i ett medvetet arbete för att långsiktigt påverka värderingar och världsbilden. Rasismen växer naturligtvis när förenklingarna haglar och när andra perspektiv inte respekteras. SD har visat hur det kan gå till när man likställer extrema rörelser med en bredare grupp. Skulle denna taktik användas i fler sammanhang skulle vi snart få förslag om att ”spärra in alla 17-åringar, för de skjuter ju bara vilt omkring sig…”, typ.

Republikanerna gillar utvecklingen?
Det sorgliga är att det republikanska partiet inte ser hur skadlig Trump-kampanjen är för samhällsutvecklingen, hur Trump oavsett valets utgång kommer att göra allt för att hävda valvinst, kanske inklusive ännu en stormning av Capitoleum eller något annat våldsdåd. Och de tycker att den typen av ledare är vad landet behöver, en ledare som hyllar Kim i Nordkorea och som är kompis med Putin, Orban och andra antidemokrater.

Konflikter och kaos skapar rätt grogrund
Den icke-politik som just nu råder på allvarliga områden, där klimatfrågan och ekosystemhoten är tydligast, banar tyvärr väg för nya antidemokrater. När samhällena slutar fungera, när transporter och livsmedelsförsörjning inte längre kan uppehållas kommer ropen på militära insatser att bli vanligare. Och det är den oredan SD och liknande rörelser hoppas på, eftersom den banar väg för ett ”nödvändigt” maktövertagande, helt i linje med hur diktaturer tar plats enligt historiens exempel. Kaoset och konflikterna är nödvändiga komponenter för att kunna ta makten med våld. Och därför känner sig SD så hemma i den ekonomiska politik som Tidöregeringen driver. När klyftorna ökar och när vardagen inte längre fungerar för tillräckligt många ser antidemokraterna sin chans.

Jag hoppas jag har fel.

Länktips: Artikel i The Guardian, där Vance erkänner sin metod: https://www.theguardian.com/us-news/2024/sep/15/jd-vance-lies-haitian-immigrants

Länktips: Stormen Boris drabbar stora delar av Centraleuropa. Hur ska folk få rent dricksvatten, mat och andra förnödenheter? Vem ska betala? Fossilindustrin? https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wgvd6n/nodropet-i-natt-i-polen-vi-ar-forlorade

Det mesta återstår att upptäcka

Posted on by
Reply

Det enda av världens sju underverk som fortfarande finns kvar är pyramiderna i nuvarande Egypten. Störst är Cheops-pyramiden. Den beräknas bestå av 2 500 000 stycken stenblock, som i genomsnitt väger ungefär 2 500 kg. De historiska källor som ofta åberopas i sammanhanget anger byggtiden till 20 år och antalet arbetare till 40 000 man.

Räkna på produktionstakten
Det är ett faktum att pyramiderna står där de står. Men det finns ett stort antal frågetecken kring hur kan ha byggts, varifrån alla stenblock kom, hur de transporterades, monterades och hur allt kunde ske med sådan millimeterprecision. Det finns ett kapacitetsproblem också. Två och en halv miljon stenblock står inte redo att användas. (Och det är en av de nio pyramiderna). De ska tillverkas och slutmonteras med millimeterprecision i en takt som imponerar. Om 20 års produktionstid skulle stämma skulle arbetarna (om de höll på under dagens ljusa timmar) behöva få en sten på plats varannan sekund. Även en sten varannan minut vore extremt imponerande. Då handlar byggtiden om 1 200 år. Hur upprätthåller man en kontinuerlig byggorganisation under så lång tid? Det är som om Birger Jarl skulle ha satt igång ett stort bygge hos oss, som pågått sedan medeltiden och utan avbrott fram till idag…. Tänk på hur lång tid det tog att bygga den relativt enkla tunneln genom Hallandsåsen….

Volym, logistik och precision tyder på en avancerad kultur
Det mest sannolika, tror jag, är att pyramiderna togs i anspråk av faraonerna och brukades så som arkeologerna har föreslagit, som gravkammare m.m. Men att de byggdes tidigare av en civilisation som inte längre finns kvar. För inte ens om vi använde dagens att tekniska hjälpmedel, dagens mätinstrument och teknik skulle vi kunna bygga pyramiderna med den enorma mängd material, logistik och höga precision som de har. Vi måste inse att före oss har troligen andra civilisationer, uppenbarligen med andra kunskaper, annan teknik och andra lösningar än våra, levt och verkat här. Civilisationer som av okänd anledning inte längre finns kvar.

Även i Sudan finns pyramider
I början på 2010-talet besökte jag och min sambo Sudan. Hennes svärson hade just blivit svensk ambassadör i det landet och vi hälsade på. I Sudan finns också pyramider. Mycket mindre i storlek, men likafullt byggnadsverk med den formen. Folk turistar inte till Sudan, så de är inte så kända. (Och sorgligt nog har landet dragits in i konflikter och inbördeskrig så som lätt sker när maktkamper blir viktigast av allt). I Sudan finns över 200 kända pyramider, alla mycket mindre i storlek än de i Giza i Egypten. Det som gör området intressant är naturligtvis bland annat närheten till floden Nilen.

Och varför är detta intressant?
Det vi behöver fundera över oftare är de långa tidsperspektiven. När vi lever i nuet och större delen av det svenska folket tycker att det är bra att flygskatten tas bort, vindkraften bromsas och att det är lämpligt att lasta över konsekvenserna av vår egen energianvändning på ett par tusen generationer (i om att soporna från atomkraften är farliga så länge) kanske vi ska besinna oss och förstå vår egen plats i historien, att vi inte har rätt att inteckna framtiden på ett sätt som tvingar kommande generationer att leva med våra misstag. Vi behöver sätta in vår tid i ett större sammanhang och besinna oss. Vi vet inte bäst, vi har inte lösningarna, vi fortsätter att bete oss på fel sätt inom alla möjliga områden. Och före oss har här funnits civilisationer som lämnat spår efter sig som borde få oss att känna ödmjukhet inför våra tillkortakommanden. Det mesta återstår att upptäcka och lära sig av.

Länktips: https://sv.wikipedia.org/wiki/Cheopspyramiden

En film om Sudans pyramider: https://moddasormland.se/labbet/18

Vem ska göra vad i klimatfrågan?

Posted on by
4

Klimatfrågan engagerar många, men det som är väldigt oklart är vem som egentligen ska göra vad. Hur ska rollerna fördelas så att mänskligheten, vi i Sverige och de vi känner och står nära lyckas vända utvecklingen i tid? Man kan välja att engagera sig politiskt, man kan välja att ställa krav på sig själv och sina närmaste, sina vänner och bekanta. Man kan påverka på jobbet och man kan bli aktiv eller passiv medlem i en förening, där klimatfrågan är aktuell. Det går att skriva insändare, att prata med sina grannar, att sopsortera, ta cykeln istället för bilen och känna sig som en del av lösningen. Men vem håller egentligen ihop alla ansträngningar? Hur ser den stora planen ut? FN-chefen försöker säkert använda sin plattform och sin auktoritet. Men hur ser ut egentligen? Vem är det som ska göra vad?

Alla andra är alltid fler
Sverige står (förenklat) för en tusendel av världens befolkning och en procent av CO2-utsläppen. Den globala lösningen ligger således hos någon annan. Om vi lyckas eller inte gör ingen skillnad, kan man resonera. Och det gör klimatfördröjare och förnekare hela tiden. De pekar på ”nån annan”. Och alla andra kan ju göra detsamma. Ingen individ eller samhälle kan pekas ut som ensamt ansvarig för det som pågår. Var och en kan alltid peka på de resterande miljarderna människor och hävda att det just de gör inte spelar någon roll för helheten.

Risk för fortsatt överkonsumtion
För att komma ur denna låsning behöver var och en känna att de deltar på rättvisa villkor i en förändringsresa. Om några köper sig fördelar på andras bekostnad tappar utvecklingsprocessen i trovärdighet. Många av högersidans argument syftar till behålla mycket av den livsstil som folk har vant sig vid. CCS-tekniken, där det handlar om att samla in och lagra koldioxid erbjuder en sådan koppling. ”Om nu CO2 är så farligt, så kan vi väl samla in den och lagra den och köra på som vanligt….” tycks resonemanget vara. Snarlikt är det med de märkliga satsningarna på storskaliga kärnkraftverk. Signalen handlar om att erbjuda överanvändning av energi och fortsätta att överanvända energi och att producera fel slags produkter genom att låtsas att kontrollerade nukleära processer skulle vara en framtidsteknik för jordens alla länder. Fast det säger man inte. Det ska bara vara en lösning för oss i Sverige, inte för de cirka 170 länder som inte har tillgång till, ekonomi för, kompetens och intresse för världens farligaste energislag. Så just den tekniken handlar bara om svenskarnas livsstil, inte om en global lösning.

EU-valet visar att det finns intresse för gemensamma lösningar
Så vem ska egentligen göra vad för att världen ska hitta en snabb väg till en rättvis klimatomställning? Politiker i demokratierna väljs av medborgare och det gör det svårt att bli vald på det som kan uppfattas som försämringar av livskvaliteten. Ett intressant undantag utgörs av valet till EU, där nog många passar på att ge sin röst åt personer som på något sätt kan skapa en rimlig balans och rättvisa inom EU 27 – området. Om samma regler gäller i alla 27 länderna och samma importregler gäller för import från länder utanför EU uppstår en slags rättvisa inom EU som en konsekvens av EU:s lagstiftning. Bekymret är att allt detta tar tid och att tiden för att klara av Parisavtalets åtaganden krymper. Men miljö- och klimatfrågan tycks få fler röster i EU-valet än nationellt.

Rika länder måste visa vägen och ge FN verktyg
Det vi i rika västländer kan göra är att gå före och investera i teknologier och i smarta lösningar som resten av världen kan kopiera och följa. Om vi visar att det går och att det är rimligt billigt och leder till större lokal och global rättvisa och avspänning ökar chansen att fler länder följer i våra fotspår. Då kan vi också med rätta ställa krav på andra länder att följa efter. Och vi ger FN något att samla länder kring.

Opinionsbildning
Det behövs opinionsbildning på olika nivåer. Folk som säger hur det egentligen ser ut och som får genomslag för dessa budskap. Det behövs också en levande och sansad debatt om vilka åtgärder som är rimliga på kort och lång sikt. Medierna och specifikt sociala medier fungerar dåligt för att utgöra en plattform för neutrala, faktabaserade diskussioner om för- och nackdelar med olika slags åtgärder. Vi behöver kanske fler medborgarråd och vägledande processer, där ”vanligt folk” får sätta sig in i frågorna och komma med förslag. Vi behöver säkerligen mer av sanning och mindre av fake news i rapporteringen, särskilt nu då AI tar allt mer plats.

Vi behöver en proaktiv industri
Industrin måste inse att deras roll är att vara proaktiva. Svälja det beska pillret med förluster i bokföringen, när fossila lösningar behöver avvecklas i förtid, personal med ”fel” kompetens inte kan vara kvar osv. Vi behöver modiga företagsledare som tar täten och visar att det går. Att de vill vara med på en omställning och inte enbart bromsa för att krama ur de sista vinstkronorna ur en förlegad teknik. Tjänstesektorn behöver utvecklas. Och produkters kvalitet bli högre för ökad livslängd osv.

Farligt med vinnare och förlorare
Ju längre vi dröjer att åtgärda klimatfrågan, desto mer sannolikt kommer auktoritära lösningar bli svaret. Den frihet som marknaden och marknadens förkämpar erbjuder sorterar människor i vinnare och förlorare. Förebilderna måste bygga på att vi alla vinner på sikt när alla klarar klimatfrågans utmaningar. En uppdelning i vinnare och förlorare innebär en farlig samhällsutveckling med grogrund för auktoritära krafter.

”Kan han, så kan jag”

Posted on by
Reply

När Elon Musk klev fram på den internationella scenen och lanserade sin exklusiva och nytänkande bilkonstruktion Tesla var det lätt att se honom som en av ”the good guys”, någon som bidrog till att världen blir bättre. Alla de stora bilföretagen hade elbilskonstruktioner i byrålådan, men de tvekade och det hände egentligen ingenting. Trots att alla visste att vi måste upphöra med förbränningsmotorer som använder fossila drivmedel. När Tesla visade att det går att ta täten och få kräsna kunder att välja en elbil hände något. Det blev plötsligt intressant för hela branschen att visa att man hade fossilfria alternativ.

Musk har visat var han hör hemma
Elon Musk nöjde sig inte med biltillverkning i stor skala. Han satsade på rymdfart och kan tog över Twitter döpte om plattformen till X och såg till att Donald Trump fick tillgång till den plattformen igen. Han har dessutom ställt sig bakom Trumps nya kandidatur till presidentposten och visat var hans värderingar hör hemma. Och när den svenska fackföreningsrörelsen tröttnade på Tesla och i oktober 2023 satte hårt mot hårt i en konflikt kring rätten att få ett kollektivavtal på plats totalvägrade Elon Musk att acceptera villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Det är tydligt att Elon Musk konsekvent prioriterar ekonomin före anställdas villkor.

”Kan han så kan jag”
När Elon Musk helhjärtat ställer sig bakom Trumps försök att återigen bli vald till USA:s president infinner sig tanken att Elon Musk ser Trump som sin förebild. ”Kan han, så kan jag”, resonerar nog Musk. En högprofilerad företagsledare kan bli president i USA, så varför skulle inte jag kunna bli det, tänker han säkert? Särskilt som Trump är till åren och det snart är läge för en yngre kraft att ta över stafettpinnen från Trump.

Världen går baklänges
Världens utveckling hänger tydligen mer och mer samman med jakten på personlig förmögenhet, medialt genomslag och hur tydligt ett ego kan ta plats på scenen. Det handlar inte om klokskap, omdömesförmåga och en inkluderande syn på människa och samhälle. Det är hela tiden som om världen går baklänges och blir mindre och mindre genomtänkt. Det är en kamp mot klockan och mot vårt kollektiva misslyckande när det gäller klimat, ekosystem, giftspridning, artutrotning m.m. Och tiden är inte längre på vår sida. Vi har låtit oss bli beroende av bilden av världen snarare än kunskapen om världen. Och i detta race räknas bara vinnare, som syns och hörs och säger ogenomtänkta saker. Som Trump och Musk. Eller Putin, som vill gå till historien som den som återupprättade stormakten Ryssland.

Suck.

Kommentar till invändningen att Musk är född i Sydafrika och därmed aldrig kan bli president i USA. När eller om Trump kommer tillbaka kommer han, som han själv har sagt, göra det onödigt för väljarna att gå att rösta vart fjärde år. Som en konsekvens av att demokratin sätts åt sidan är det självklart fullt möjligt för Trump att själv utse sin efterföljare i traditionell icke-demokratisk anda. Trump hyllar ju för övrigt Kim Jong-Un i Nordkorea, som ju inte behöver ta hänsyn till någon annan åsikt än sin egen.

Länktips: Ang att Trump sagt att ingen behöver rösta om fyra år: https://omni.se/trump-ni-kommer-inte-att-behova-rosta-langre/a/kw03vv

Demokratiseringen av nyhetsflödet har gett negativa effekter

Posted on by
Reply

Det är upplopp i Storbritannien. Det hela tycks hänga samman med att upprorsmakarna använde ett tragiskt mord på några flickor som tändande gnista för att få gehör och respons på protesterna. Troligen var allt förplanerat och det enda man väntade på var rätt opinionsläge, där en allmän upprördhet i samhället skulle kunna användas som mer eller mindre logiskt svepskäl till att dra igång protester i flera städer.

Timing är allt
Vi får räkna med att liknande händelser kommer att inträffa i Sverige. Någon uppmärksammad händelse kan användas av upprorsmakarna för att dra igång välplanerade upplopp och bråk. Man har ju försökt och i viss mån lyckats när koranbränningar använts som tändvätska. Allt underblåses dessutom av Ryssland, fake news och desinformation på sociala medier.

De bollar säkert med alternativen
Delar av ytterhögern vill naturligtvis agera snarast möjligt, medan det är rimligt att tänka sig att strategerna i SD vill avvakta med uppror i stor skala eftersom man inser att regeringsmakten är inom räckhåll efter nästa val. Och att det gäller att uppvisa en städad fasad så att ”vanliga” borgerliga väljare och opinionsbildare inom Timbro och liknande inte skräms bort av våldsamheter och okontrollerade pöbelfasoner. Det är fullt tänkbart att båda alternativen förbereds av strategerna på högerkanten: politiskt maktövertagande enligt gällande spelregler och politiskt tryck via odemokratiska våldsmetoder, sabotage, upplopp etc.

Fakta, vetenskap och sanningar har devalverats
Det som har hänt de senaste två decennierna är att ”alla” kan producera nyheter och ”sanningar”. Genom att sociala medier får sådant effektivt genomslag är det relativt enkelt att driva opinion och att hävda i princip vad som helst. Demokratiseringen av nyhetsflödet har på så sätt bidragit till att skapa ett virrvarr av korrekta och inkorrekta påståenden, rykten, osanningar och drev. Det som inledningsvis kändes som en demokratisk tillgång har blivit en belastning. Genom allt kan hävdas av alla är plötsligt fakta, vetenskap och sanning nedvärderad och lögner, påhittade stories och kampanjer vinner mark. Folk tycks tro att sanningen ligger någonstans mitt emellan det som faktiskt är sant och det osanna som sprids med frenesi av illasinnade krafter. Fakta, vetenskaplighet och sanning har på så sätt devalverats de senaste decennierna, en process påhejad av skrupellösa politiker som Trump och en hel rad av europeiska högerpolitiker.

Vi måste göra vad vi kan
Botemedel? Det borde hjälpa om fler engagerar sig i samhällsutvecklingen. Om fler försöker hitta sin lilla pusselbit i utvecklingen, där man kan bidra. Och att inte sprida vad som helst på sociala medier. Samt naturligtvis välja politiker som har en ärlig och demokratisk agenda.