Om krisen kommer: SOU 202568

Några av er som följer min blogg känner till att jag då och då ägnar tid åt att läsa och kommentera statliga utredningar. Det brukar kunna bli en eller ett par utredningar per år. Nu har jag läst SOU 202568 på 400 sidor och tänkte dela med mig av några spontana tankar här. Utredningen fick i uppdrag att föreslå hur beredskapen skulle kunna stärkas för att säkra byggnation och reparation av samhällskritisk infrastruktur i händelse av kris eller krig. Man skulle också undersöka om det finns anledning att häva förbudet mot utvinning i Sverige av olja, kol och naturgas som infördes för ett par år sedan, vilket troligen ska utredas mer i detalj av Energimyndigheten.

Man har lärt sig en del från Ukraina
Det är uppenbart att man har tagit lärdom av hur Ukraina tvingats att agera på infrastrukturområdet efter flera år av ryska angrepp. Utredningen har också närmare undersökt hur Norge och Finland på lite olika sätt har organiserat det förberedande arbetet i syfte att ha beredskap för att snabbt återställa den infrastruktur som totalförsvaret behöver för att fungera. Man har landat i en struktur som bygger på frivillig samverkan mellan myndigheter och företag, där Tillväxtverket, Boverket och SGU får tydliga roller och där ett register över 30 000 arbetsmaskiner ska skapas och hållas uppdaterat av MSB (som för övrigt snart kommer att byta namn till MCF, Myndigheten för Civilt Försvar).

Övergripande, prioriteringar, kompromisser?
Det finns mycket att säga om utredningen, men jag får försöka sammanfatta de viktigaste synpunkterna här. Jag tycker att man bortser från de svårigheter kan uppstå när flera störningar uppstår samtidigt och också hur prioriteringar ska göras när inte allt går att lösa med begränsade resurser. Det är oklart vem som är tänkt att ha ett övergripande ansvar och ett slags revisionsansvar för att kvalitetssäkra det som görs, eftersom varje insats kommer att behöva kompromissa med funktion, tidsfaktor eller annan parameter. Det är också aningen märkligt att utredningen utgår ifrån att företagen kommer att vilja ingå långtgående åtaganden utan att begära ekonomisk ersättning.

Övningar och civilsamhällets medverkan?
Ingenstans hittar jag någon text om att beredskapen kommer att behöva testas i skarpa övningar, vilket är mycket märkligt. Det står heller ingenting om civilsamhällets olika organisationer som skulle kunna ha viktiga roller i den samordning som kan krävas vid naturkatastrofer och andra större samhällsstörningar, exempelvis för att hjälpa till med transport av äldre och sjuka personer som skulle behöva evakueras. Hela utredningen präglas av ett top-down-tänk som hade mått bra av att kompletteras med ett lokalt bottom-up-perspektiv. Inte minst finns det hos aktiva äldre, seniorer, en stor kunskap om befintliga installationer, en kunskap som kan vara avgörande att ta till vara när det handlar om samhällskritiska funktioner.

De strukturella frågorna ?
Det mest märkliga är kanske ändå att man inte reflekterar i texten över hur bygg- och anläggningsbranscherna ser ut rent strukturellt, hur besluten tas, hur ägarstrukturerna ser ut och hur de stora byggföretagen idag inte själva disponerar den arbetskraft som till slut ska utföra arbetet. Genom upphandling av underleverantörer styrs projekten idag oftast till ökad lönsamhet, vilket naturligtvis uppskattas av ägarna, men som skapar svårigheter för snabbfotade insatser när resurser snabbt behöver komma på plats. Man disponerar helt enkelt inte den kompetens som behövs. Och omvänt, hur många av de 30 000 arbetsmaskinerna som ägs och disponeras av SME-företag, som aldrig kommer att komma ifråga för s.k. F-avtal som utredningen ser framför sig som huvudlösning på framförhållningen. Dessa strukturella frågor behöver naturligtvis hanteras med bra framförhållning på ett klokt sätt. Särskilt som tidsfaktorn kommer att bli synnerligen avgörande när åtgärder ska sättas in i skarpt läge. Det kan ju handla om timmar för att säkra framkomlighet.

Föraktet för kunskap och bildning trumfar försvarsförmågan
Det kan också konstateras att utredningen då och då återkommer till behovet av utbildning och kunskapshöjande åtgärder, något som alla har stor fördel av. Och mot bakgrund av hur Tidöregeringen slaktat delar av stödet till folkbildningen kan detta bara ses som ett sabotage av totalförsvarets kapacitet, eftersom småskalig och verklighetsnära utbildning sedan lång tid har varit studieförbundens och folkhögskolornas specialitet. Tidöregeringen vill stärka det civila försvaret och totalförsvaret men sågar samtidigt av en viktig gren i detta försvar. Ytterhögerns förakt för kunskap och bildning väger således tyngre än värdet av att kunna stärka Sveriges försvarsförmåga.

Freden som utgångspunkt
Och så saknar jag självklart ett tydligare resonemang om hur viktigt det är att trygga freden, samtidigt som vi självklart behöver ta höjd för olika händelser som ställer krav på uthållighet. Och hur vi egentligen behöver skapa en fredstida organisation som också fångar upp mer av samhällsnytta och win-win än fortsätter bygga motsättningar mellan ”vinnare” och ”förlorare”. Så att skillnaden minskar mellan nuläge och ett befarat krisläge.

Tillägg 12 juli: Jag läser i Göteborgs-Posten att regeringen utsett MSB till nationell samordnare för försörjningsberedskap. Många av erfarenheterna från Covid-epidemin och bristande resurser i samband med det utbrottet ligger till grund för det beslutet. Artikeln hänvisar till beslutet om att civilförsvaret ska få ett extra tillskott på 50 miljarder kronor.

Ur GP den 12 juli

Länktips: Utredningen: https://www.regeringen.se/contentassets/3eba6c646a224e25bc51eb69c2f2358d/nya-samverkansformer-modern-byggnads–och-reparationsberedskap-sou-202568.pdf

Länktips: Svenska Röda Korsets text om krisberedskap: https://www.rodakorset.se/var-hjalp-i-sverige/krisberedskap/var-roll-inom-krisberedskap/

Mycket intressant om V2G

Vehicle to grid, V2G, är en teknik som vi alla behöver hålla oss informerade om för att förstå hur elsystemet ska kunna optimeras på olika nivåer. I Almedalen ordnade Mattias Goldmann och 2030-sekretariatet ett event med en handfull sakkunniga för att bena ut var tekniken befinner sig och vilka affärsmodeller som finns i närtid, vem som gör vad osv. Turligt nog spelades eventet in och finns att kolla i efterhand, se länktips nedan.

Hur tar vi bäst tillvara nyttan med buffertlagring?
Mattias Goldmann är duktig på att leda den här typen av samtal. Han ställer frågor och leder varsamt diskussionen framåt så att även den som inte är tekniskt intresserad på nördnivå kan ha behållning av det som sägs. Det som borde hända nu är att vi får en både bred och djup debatt om hur nyttan med den smarta batterilagringen bäst tas till vara. För det var tydligt under seminariet att elnätet, fordonsägare och elkonsumenter har nytta av att kunna använda buffertfunktionen hos batterierna, eftersom bilar ofta står stilla och då också skulle kunna vara uppkopplade mot nätet. En jämn belastning, där effektuttag och strömtillförsel kompenseras är att föredra, särskilt som det alltid kan uppstå störningar i elförsörjningen.

Ett antal aktörer fanns på plats
Laddboxtillverkaren Zaptec hade tagit initiativ till seminariet eftersom man ser att det är viktigt att nätägare, banker, fordonstillverkare och många fler behöver samordna sina ansträngningar för att få en ny bransch att utvecklas i rätt riktning och på rimlig tid. Volvo Cars, Ziklo Bank, Power Circle och Ellevio var de övriga medverkande i seminariet, som inleddes med att klargöra var vi står idag med uppkoppling Vehicle to Home.

Systemet behöver sätta sig
Niklas Kilberg från Volvo Cars nämnde att det som behöver utvecklas är ett mer generellt gränssnitt, inklusive regelverk och ansvarsgränser, där det blir möjligt för en elbilsägare att parkera sin bil och koppla upp den på valfri plats så att den lagrade energin kan tas tillvara och säljas på ett sätt som gynnar både nätägare, fordonsägare och elsystemet i stort. Exakt vem som ska tjäna vad på ett smartare buffertsystem, där fordonsbatterierna är den centrala delen blev väl aldrig riktigt klarlagt under seminariet. Troligen finns en förväntan att ”marknaden” ska lösa detta på traditionellt sätt. Jag ska återkomma till den frågan strax.

Man måste inte vara tekniknörd
En central tanke under seminariet var att man som fordonsägare ska kunna lita på att systemet ”sköter sig själv”. Man ska inte behöva vara en aktiv trejdande part för att kunna tjäna pengar på sin uppkopplade bil. Men exakt hur marknaden ska utvecklas och av vilka parter blev inte riktigt tydligt, mer än att Ziklo Bank såg en roll för sin del att vara en part som håller koll på olika avtal, nyttjandetider och pengaflöden i relation till kvalitetsparametrar, förväntade laddcykler osv.

Det finns motkrafter och ologiska hinder
Skattefrågan kom upp, liksom det märkliga att det finns bidrag för den som vill installera stationära batterier för buffring av el, men så fort batterierna har flera funktioner (som i en bil) tar stöden slut. Troligen hänger detta samman med att det finns starka intressen som bevakar att tidigare kalkyler gäller och att inga överraskande parametrar ändrar lönsamheten för de aktörer som gjort stora investeringar i det nuvarande systemet. Det finns alltid krafter som vill bromsa förändring.

Alla fossilbilar ska inte bli elbilar
Jag har två reflexioner som känns angelägna att dela med mig av. Dels fanns en underliggande förväntan i seminariet att fordonsparken kommer att bytas ut ett-till-ett och att ägande och användande kommer att fortsätta som idag, vilket jag ifrågasätter. Vi kommer att ha mindre direkt ägande och mer av nyttjande, vilket gör att fordonens totalekonomi och uppkopplingstid blir annorlunda. Genom medlemskap i nätverk eller ”pooler” kommer vi att ha tillgång till fler och olika fordon och också kunna dra nytta av hur smart kollegor i samma ”pool” kopplar upp sig, använder fordonen och optimerar nyttjandet. Kanske blir det banker som Ziklo som hjälper till att skapa nätverk, som man ansluter sig till för att på olika sätt nyttja fordonens mobilitet och lagringsförmåga.

Samverkan och win-win istället för konkurrens
Min andra reflexion gäller hur vi generellt behöver gå från en konkurrensekonomi till en samverkansekonomi. Samverkan var också något som kom upp mot slutet av seminariet. Gunnar Ekeroth från Ziklo Bank nämnde just samverkan som en nyckelparameter för framtiden. Och kanske är det så att klimatfrågans överordnade karaktär och den nya teknikens möjligheter är exakt de förutsättningar som behövs för att i lite olika testpilotfall pröva hur ekonomin kan utvecklas i win-win-format istället för vinna-eller-förlora. Samhällsnyttan med ett smart nyttjande av dubbelriktad laddning (V2G) måste tas till vara och får inte begravas under suboptimerande affärsmodeller, där enstaka företag tjänar storkovan och vi som samhälle missar de stora fördelarna med ett teknikskifte.

Samhällsnyttan måste vägas in
Det som kommer att behövas är parallella och godkända sätt att redovisa företagsekonomi, inklusive beskattning. Men detta behöver vi oavsett, eftersom den nuvarande vinstjakten och suboptimeringen på företagsnivå inte tar hänsyn till sammanlagringseffekter, samhällsnytta osv. Hur vi än gör kommer vi att behöva ta fram ett nytt och mer rättvisande sätt att redovisa företags verksamhet, inklusive beskattning. Och då är det ju enklast att göra detta i samband med innovativa språng, där det blir läge att formera nya ansvarsgränser, regelverk och målsättningar. Bollen ligger hos V2G-gruppen att visa vägen även kring hur vi kommer ur suboptimeringsfällan, som traditionell redovisning alltid landar i.

Länktips: 2030-sekretariatets V2G-seminareum under Almedalsveckan: https://www.youtube.com/watch?v=yIj7qDESAGg

En ny rapport om plaståtervinning

Plast har blivit en naturlig del av vår tillvaro, trots att den är allt annat än ett naturligt material. Då och då brukar jag återkomma i bloggen till det bekymmer det utgör att vi saboterar det naturliga kretsloppet med främmande ämnen, vissa av dem kan ju dessutom inte brytas ned. PFAS-ämnena är ju ofta nämnda i sammanhanget. Nu har IVL kommit med en ny rapport om hur mycket av den svenska plasten som återvinns. Det är tyvärr bara storleksordningen 10 procent som återvinns. Mycket bränns upp och en hel del plast hamnar tyvärr i våra vattendrag och därmed i djur och fiskar…

Finns det för många varianter?
Det är uppenbart att efterfrågan på återvunnen plast behöver öka. Men då måste också dokumentationen bli tydligare, så att en tillverkare vet vad det är som levereras. Den kemiska sammansättningen är ju komplex. Alla som minns de tidiga plastprodukter som sattes på marknaden kan förstå hur förfining och förbättring har skett de senaste 75 åren. Mjuka, transparenta, sega, hårda och tunna plaster ─ alla varianter finns. Och kanske även behövs, men mångfalden komplicerar återvinningen. Röd plast som finns i flera ketchupflaskor är tydligen mycket olämplig för återvinning, för att ta ett exempel.

Rapporten pekar på vad som behöver åtgärdas
Rapporten från IVL pekar på ett antal faktorer som behöver uppmärksammas om vi vill se mer återvunnen plast.
1. Sorteringen är dålig och plast som skulle kunna återvinnas bränns istället.
2. Designen är ogenomtänkt och utgår inte från behovet av ett ”second life”.
3. Tillgång och efterfrågan går i otakt, framför allt på en global marknad. Det hänger säkerligen också ihop med hur noga plasten är dokumenterad.
4. Osäkerheter, ingen vet med säkerhet vad plasten innehåller och då väljer man att hellre förbränna än att chansa och återanvända.

Marknaden klarar tydligen inte detta
Jag skulle vilja lägga till att det troligen finns fel prisskillnad på jungfrulig och återvunnen plast. I en marknadsekonomi styr inköpspriset och kvalitetsval. Tillverkaren vill ha billigast möjliga pris för en viss produkt och volym, gärna med leveranssäkerhet. Återvinningsflödena är på så sätt lite mer oprecisa och spelar säkert in när tillverkare ska bestämma sig för vilken plast som ska ingå.

Något slags pantsystem för tillverkare?
Jag ska tillägga att jag ännu inte har läst hela IVL-rapporten, men det finns en länk här nedan för den som vill borra lite djupare i analysen. En tanke som slår mig, oavsett vad rapporten skriver, är att vi behöver använda något ekonomiskt styrmedel för att tydligare stimulera till återvinning. Kanske ska tillverkare av plastförpackningar ingå i ett certifierat pantsystem, där de tjänar på att öka användningen av returplast? Dvs att det är industrin som måste gå i bräschen, inte konsumenten.

Viktigt att stötta alternativ till plast
Sedan kan jag passa på att tipsa om ett väldigt bra alternativ till ”gladpack”, den plast som man använder till färskvaror osv. De görs av bivax och en länk till ett försäljningsställe finns här nedan. De fungerar utmärkt om och om igen och gör rent med lite ljummet vatten. När plasten svämmar över är det viktigt att vi stöttar alternativen.

Länktips: IVL-rapporten: https://www.naturvardsverket.se/publikationer/7100/978-91-620-7191-2/

Länktips: Bivaxdukar som alternativ till ”gladpack”: https://gotlandoriginals.se/?srsltid=AfmBOoqtXXl9V-pAXniK8qG6m1wEzXOu4FRY7TrbX-rhnJfkw2aA-F05

En kriminolog har några lösningar

Kampen mot brottsligheten och i synnerhet gängkriminaliteten har hamnat högt på dagordningen när partierna ska positionera sig, föreslå lösningar och försöka locka väljare med sina förslag. Traditionellt har konservativa partier i alla tider varit mer fokuserade på ordningsmaktens befogenheter och hur straff kan utdömas medan vänsterpartier tydligare har förordat insatser i förebyggande syfte. På längre sikt blir det ju också billigare för samhället att inte spärra in så många personer, förutom att det hjälper individer att hitta ut ur destruktiva miljöer. Samtidigt som det är rimligt att våldsverkare spärras in när de utgör en fara för andra.

Om betyget F stänger dörren till arbetslivet, vad gör man då?
De senaste åren har vi alla kunnat se hur de gängkriminella tagit allt större plats och också rekryterat utförare av olika olagligheter allt längre ner i åldrarna. Det finns många samband som kan behöva belysas i det här sammanhanget. Ett exempel är det kontraproduktiva i att sätta betyget F (underkänt) på skolungdomar i åk 9, vilket blockerat många ungas möjlighet att söka in på gymnasiet. Det säger sig själv att om alla arbetsgivare kräver gymnasiekompetens och skolan stänger dörren för den vägen ökar rekryteringen till de gäng som erbjuder snabba cash. Nu ska eventuellt betyget F slopas, men det har gjort stor skada under lång tid.

Stockholmspriset i kriminologi
Men jag tänkte faktiskt plocka upp en annan tråd den här gången. Det har nyligen delats ut ett prestigefyllt pris, Stockholmspriset i kriminologi, i Stockholms stadshus, där Drottning Silvia var prisutdelare. Den här gången gick till priset till Frances Crook och Bryan Stevenson. Crook har forskat och tillämpat sin forskning under 35 år, med sin bas i Howard Legue for Penal reform i Storbritannien. (Man kan ju också undra över vilken trovärdighet hon har haft, när hon presenterat sig som bedragare, som heter namn ju betyder (!) …) Det man skulle önska att hennes forskning blev mer känd, framför allt hos de beslutsfattare och politiker som tror att skärpta straff, fler fängelser och ”hårda tag” och ”skjuta skarpt” är det som vissa tror kan lösa komplexa problem.

”Att kriminalisera barn skapar mer brottslighet”
Repression fungerar inte för att stävja brottslighet, är Crooks budskap. Och särskilt inte ungdomsbrottslighet, menar hon. I sin forskning har hon sett att när unga personer tidigt kommer i kontakt med rättvisan ökar risken att de blir mer kriminella. Tvärtom vad många således tror. Skolan, andra unga, föräldrar och lokalsamhället har mycket större chans att möta ungdomen på ett sätt som gör att det kriminella mönstret bryts. Det blir alltid bättre, oavsett omständigheter, än att de får möta polisen och rättsväsendet. Polisen skulle samtidigt spara tid och pengar, som skulle göra större nytta i andra insatser. Där man har testat Crooks metoder i Storbritannien gick antalet gripna ner med 80 procent. Från att ha haft 3500 ungdomar i fängsligt förvar gick siffran ner till 500.

Besparingen blir stor för samhället
Tretusen ungdomar som inte blir kriminella sparar naturligtvis samhället stora belopp. Svårigheten ligger i att motivera en satsning på följder som inte uppstår. Hur frånvaron av en kostnad ska utgöra underlag för en satsning blir en pedagogisk utmaning. En storm som aldrig blåste ner ett träd eller en tjuv som inte stal en bil ─ det är alltid svårt att bevisa vad som skulle ha hänt om inget hade gjorts. Men det är då exemplet från Storbritannien blir användbart. Där bytte man taktik och fick resultat. Och kan ju också nu räkna på vad ett icke byggt fängelse sparar samhällsekonomin.

Minska vapentillgången
En annan sak Francis Crook betonar är att göra allt som går för att minska tillgången till vapen. Beväpna inte polisen och beväpna inte gängen. Det hjälper, menar Crook. Det räcker ju att se på hur tillgången till vapen har gjort USA till ett land med väldigt många offer, många gärningsmän och många som sitter i fängelse. 2 miljoner amerikaner sitter inlåsta och ytterligare nästan fem miljoner är på olika sätt under kontroll av rättssystemet via villkorliga domar etc.

Efterfrågan göder de gängkriminella
Vad som heller inte får glömmas bort är att de gängkriminella baserar sin verksamhet på att tillhandahålla bl a kokain till en marknad. Om köparna kunde låta bli att göda de gängkriminella skulle en del av problemen också försvinna.

(Min sammanfattning bygger till stor del på en artikel av Max V Karlsson i Dagens ETC, se länktips nedan).

Länktips om Stockholmspriset i kriminologi: https://torstensoderbergsstiftelse.se/2025/06/05/utdelning-av-stockholmspriset-i-kriminologi-ar-2025-for-tillampning-av-kriminologisk-forskning/

Länktips: Max V Karlssons artikel: https://www.etc.se/inrikes/hon-aer-vaerldens-baesta-kriminolog-sveriges-regering-goer-alla-fel

Behovet av ett inkluderande ”vi”

Säkerhetsläget förändras, eller snarare försämras, steg för steg. För snart 20 år sedan tog ”Alliansen” över efter Göran Persson och Fredrik Reinfeldt och Anders Borg såg en möjlighet att drastiskt minska försvarsutgifterna. Man såg ju på den tiden Ryssland som ett land som lämnat diktaturen bakom sig och nu skulle världen bli fredligare. Gamla regementen blev kontorslokaler och mycket av den gamla utrustningen skrotades. Nu efter Krim-invasionen 2014 och framför allt efter invasionsförsöket av Ukraina 2022 kommer utredning efter utredning som visar på hur samhället behöver förbereda sig på kris, beredskap och i värsta fall krig. Allra senast SOU 202568 som handlar om hur olika företag och myndigheter behöver förbereda för att ha kapacitet av reparera och hålla igång infrastruktur på olika nivåer. (Se länktips nedan).

Civilsamhället värderas ner och upp, samtidigt (!)
Förutom att NATO kräver stora militära satsningar av medlemsländerna ska det civila försvaret stärkas. Ännu inte år 40 år fyllda har Carl-Oskar Bohlin utsetts till minister för det civila försvaret och har synts i debatten lite då och då. Det som går i otakt när det gäller Tidö-regeringen är det totala ointresse för civilsamhällets resurser, förmågor och värde som Tidö-budgetarna gett uttryck för, när de skär ner på stödet till folkbildningen, ställer organisationer som Håll Sverige Rent utan fortsatta statliga bidrag och nedvärderar just det som Bohlin och hans utredningar vill stärka. Å ena sidan struntar Tidögänget i den nytta civilsamhället gör på flera olika plan. Å andra sidan förväntar man sig att civilsamhället ska finnas där och fylla viktiga uppgifter i totalförsvaret. Det hänger inte ihop. En regering kan inte både vara för och emot samma företeelse.

Vilka är vi?
På ett mer generellt plan har Tidögänget ett ännu större problem. Man driver t.ex. igenom angiverilagar och låter steg för steg SD:s ”vi-och-dom”-perspektiv bli representativt för hur regeringen ser på delaktighet i samhället. Flyktingar och invandrare ska enligt Tidögänget förstå att de inte är välkomna. Samtidigt som det är självklart att ett fungerande civilt försvar bygger på tillit, att man kan hjälpas åt och hittar samarbetsformer på ett informellt sätt gör Tidgänget vad de kan för att motverka den utvecklingen. Den anda som Tidögänget vill ska prägla Sverige går helt på tvärs med vad som kan göra nytta ur totalförsvarsperspektiv.

Vad gör Putin?
Om ”vi” ska hjälpas åt behöver detta ”vi” vara inkluderande och stärkande, inte splittrande och syfta till att bygga motsättningar. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att Putin har haft ett finger med i vilken strategi SD skulle ha för samhällsutvecklingen…. eller att några av SD:s partitoppar hade svårt att välja mellan Biden och Putin i en TV-intervju eller att SÄPO varnat för de Rysslandskontakter vissa av SD:s aktiva haft och har. Eller hur var det nu mer LePen i Frankrike, hade hon tagit emot stöd från Putin och vem ligger bakom överbelastningsattackerna på SVT….?

Länktips: SOU 202568 om samhällets breddade förmåga att reparera och upprätthålla samhällskritisk infrastruktur: https://www.regeringen.se/contentassets/3eba6c646a224e25bc51eb69c2f2358d/nya-samverkansformer-modern-byggnads–och-reparationsberedskap-sou-202568.pdf

Konjunkturinstitutets rapport 116 ─ några intryck

Konjunkturinstitutet fick i uppgift av Tidögänget att göra en analys av de samhällsekonomiska effekterna av invandringen de senaste decennierna. Det var säkerligen SD som ville ”bevisa” hur dyrt det har varit för samhället att ta emot icke-svenskar och vad ”vi” skulle vinna på att ”de” skickades ”hem” med en enkel biljett. I juni kom KI:s rapporter. På 66 sidor svårläst och ganska formell svenska försöker KI beskriva konsekvenserna av den relativt generösa syn Sverige haft på arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande de senaste decennierna. Rapporten ger inte mycket för SD att använda i sin vulgärpropaganda. Det är istället nu så, att sedan 2022 bidrar invandringen på ett positivt sätt till Sveriges ekonomi. De SD-sympatisörer som i valet 2026 skulle uppröras övar vad ”invandringen kostar” måste således nu istället tacka invandringen för att svensk ekonomi inte går sämre.

Byråkratspråk och en neutral ton
Den ena rapporten (se länktips nedan) är omständigt skriven och förmodligen är den medvetet skriven på ett sätt som inte gör det enkelt att dra tydliga slutsatser. Det är ingen pamflett för invandrarfientliga broschyrer i SD-väljarnas brevlådor som Konjunkturinstitutet skrivit ihop. Det är en rapport med återkommande brasklappar om hur svårtolkade fakta och siffror är och en rapport fylld med hänvisningar till forskares rapporter från de senaste tio åren. Den som vill plocka russin och vinkla upp egna ”sanningar” ur rapporttexten får anstränga sig och lägga några timmar på att hitta sina guldkorn. Detta oavsett om man vill visa på för- eller nackdelar med invandringen.

Vi får inte glömma att det handlar om människor
Under genomläsningen av texten tänker jag på människorna det handlar om. Leveransbuden som åker ut med pizzor till höginkomsttagarna, städare som städar klart kontoren innan personalen samlas för att ha sitt morgonmöte, bärplockarna som trotsar väder och vind och gör det jobb den inhemska befolkningen tackar nej till, undersköterskor och vårdpersonal som vet att de inte kan ersättas med robotar och som gör en lågt värderad insats på en livsavgörande nivå, och så tänker jag på de byggarbetare som inte kan läsa varningsskyltar och instruktioner och därför riskerar störta till marken när hissen de använder blir till en dödsfälla. Det är människor det handlar om, inte statistik. Människor med drömmar och hopp om ett gott liv för sig och sina nära och kära. Människor som kanske utsatt sig för otroliga risker när de sökt sig hit och som trotsat dåliga odds och ändå klarat sig. Vi får aldrig reducera människorna till statistik, känner jag.

Mjuka värden och arbetsglädje…
Man kan ju också fråga sig om det behövs något ytterligare sätt att fånga upp hur arbetslivet fungerar. Sysselsättningsgraden, lönenivåerna och annan statistik finns ju att tillgå. Men hur känns det? Är det roligt att gå till jobbet? Vill du egentligen göra något annat? Har du en utbildning som du inte får användning för? Vad skulle du vilja göra istället? Det finns en mängd frågor som skulle kunna ställas och som skulle kunna få ett antal olika och intressanta svar. Men ingen har det uppdraget och framför allt inte över tid, för att se tendenser och värdemässiga förskjutningar. Det är en stor risk att massvis med kompetens, energi och arbetsglädje tappas bort därför att vi ser på arbetslivet som en marknad, en marknad som ska vara självreglerande och alltid anpassa sig till efterfrågan och ”givarens” krav.

Arbetet är för viktigt för att styras av marknaden
Det behövs en mänsklig och medmänsklig dimension i arbetslivet. Jag har inget exakt svar på hur detta ska organiseras och av vem, men det känns som att det går mycket förlorat när ”arbetsmarknaden” är organiserad som vilken marknad som helst. Trots att arbetets meningsfullhet rimligen är en av de viktigaste parametrarna för människor att känna sig som hela människor, på rätt plats i rätt sammanhang.

Anm. Det finns även en rapport numrerad 117, se länk nedan, som innehåller mer precisa siffror, diagram och jämförelser framför allt kring det KI kallar nettobidrag. Föga förvånande bidrar arbetskraftsinvandringen positivt till statens intäkter, medan flyktingar ekonomiskt sett utgör en belastning för statens räkenskaper. Eftersom arbetskraftsinvandringen är större än antalet flyktingar ”tjänar” staten på invandringen, när beloppsflödena summeras på det sätt som KI gör. Vad jag kan se har man inte gjort någon uppskattning av vad den svarta ekonomin har för roll för flyktingars försörjning. Att arbetskraft utnyttjas är sannolikt.

Länktips: Konjunkturinstitutets rapport 116 från juni 2025: https://www.konj.se/media/44dkqfy1/specialstudie-116-samhallsekonomiska-effekter-av-migrationen-till-sverige.pdf

KI:s rapport 117: https://www.konj.se/media/kpgnt5iw/specialstudie-117-invandrades-nettobidrag-till-de-offentliga-finanserna-1983-2022.pdf

Varför ser inte S kopplingen mellan klimat och rättvisa?

Klimatfrågan pockar på en lösning. Det går att låtsas som att den inte spelar någon roll, förneka och förminska frågans dignitet, men i själva verket går det inte att komma undan frågans betydelse. Vi kan skyffla över konsekvenserna på våra barn och barnbarn, men hur solidariskt är det? För att ta tag i klimatfrågan behöver vi ett politiskt ledarskap.

SD styr från baksätet
Tidögänget har sedan snart tre år visat att man duckar frågan och låter SD:s bagatelliserande och förnekande styra. Så fort klimatfrågan kommer upp så viftar ministrarna med kärnkraftskortet, som ju visat sig vara väldigt dyrt och långt ifrån säkert att det kommer att kunna lösa problemet. Snarare ser vi hur utsläppen nu ökar med regeringens SD-anpassade politik.

Kommer nästa regering göra det som krävs?
Bekymret är att oppositionens ledande parti, Socialdemokraterna, heller inte tycks vilja prioritera klimatfrågan. På sin kongress nyligen avbröts partiets Magdalena Andersson av aktivister som protesterade just mot detta. (Se länktips nedan). Om inte Moderaterna prioriterar klimatfrågan och Socialdemokraterna inte heller vill göra det blir det bekymmersamt. I så fall är ju risken stor att ingen regering, oavsett hur det går 2026, kommer att göra det som krävs.

Just klimatfrågan är ju tydligt kopplad till rättvisa
Lite märkligt är det. Socialdemokraterna borde ju inse att klimatåtgärderna, klimatskatter och andra åtgärder innehåller möjliga rättvise-utjämnande åtgärder. När nu Sverige har mer än 500 miljardärer och klyftorna i samhället ständigt ökar är det väl ett mycket lämpligt läge att slå flera flugor i samma smäll och både vidta åtgärder för att bromsa klimatproblemen samtidigt som man justerar för de värsta konsekvenserna av den ekonomiska politik som motiverats av ”valfrihet” och som har handlat om att flytta förmögenhet från välfärdssektorn till koncernbolagsägare och spekulanter.

Olika slags miljardärer gör olika skada och nytta
Det finns också en analys av Ruchir Sharma i Financial Times som enligt en artikel i Fria Tider säger att en sund ekonomi behöver både förmögenhetsskapande och viss omfördelning. Men en osund ekonomi som ägnar sig åt att omfördela en i huvudsak befintlig förmögenhetsmassa från fattiga till de rika lever farligt, och när den balansen rubbas så hotas hela systemets legitimitet. Det kan vara en revolution på väg, hävdar Sharma. Sverige är på en farlig väg. Mellan år 2022 och 2023 ökade miljardärernas andel av BNP med fyra procentenheter till 31 procent, något som sticker ut i en internationell jämförelse. Sharma delar in miljardärer i olika kategorier och de som blivit rika av arv är den kategori som inte bidrar till en sund balans. Han varnar för utvecklingen och det är lätt att hålla med.

En enkel koppling
Vi behöver dels identifiera vilka problem vi har och hur världen ser ut, dels förstå vilka åtgärder som kan bidra till att vrida utvecklingen åt rätt håll. Kopplingen ekonomi – klimat och rättvisa borde vara väldigt enkel att göra för ett parti som Socialdemokraterna.

Länktips: https://www.friatider.se/har-tystas-magdalena-andersson-pa-s-kongressen-skams-pa-dig-magda

Ett nytt sätt att se på arbete behövs

Vi behöver byta synsätt när det gäller lönearbete. Istället för att se det avlönade arbetet ur arbetsgivarens ”köpa-arbetstid-perspektiv” är det dags att börja se på den egna arbetsinsatsen som något positivt. Att det arbete vi utför är bra för oss själva, för verksamheten och för samhället. Det är inte mätbarheter, stämpelur och misstänkliggjorda anställda som ska vara normen. Det är hög tid att se det dagliga arbetet som en resurs.

Vad är egentligen arbete?
De timmar vi väljer att lägga på arbetet ska inte primärt ses som en uppoffring som vi får ersättning för, ersättning som vi så fort som möjligt använder till något annat, till något som vi hellre vill göra. Det är gammaldags att se på lönearbetet som en dragkamp mellan den som kan köpa andra människors tid och de stackars lönearbetarna som måste sälja sin tid till andra. Så länge vi har den synen på vårt arbete växer vi inte.

Vi ska inte sälja 40 timmar av vår tid per vecka
Istället för att fixera oss vid 40 timmars arbetsvecka eller vad som nu kan anses rätt mängd timmar borde utgångspunkten vara att vi ser på arbetstiden på tre sätt samtidigt. Vi bör se varje människa som en resurs för sig själva och sin egen framtid (1), för ett sammanhang (företag) där arbetet gör nytta (2) och överordnat den samhällsnytta (3) som alla människor kan bidra med. Inte minst nu när omvärldshot av olika slag tornar upp sig blir det ju allt mer intressant att identifiera vad var och en kan bidra med för att bygga samhället starkare. Och som en konsekvens av detta också låta den tid som var och en kan göra för det gemensammas bästa också blir pensionsgrundande och avlönat.

Att bygga samhället underifrån
Utgångspunkten bör vara att se varje människa som en resurs. Alla kan bidra med något och det hjälper också var och en att bli bekräftad inför sig själv och inför andra. Att ta vara på intresse, kunskap och färdigheter är att bygga samhället underifrån. I andra hand ska företag, gärna personalägda, ta form och frodas som en konsekvens av att rätt personer hamnar på rätt plats. Och för det tredje ska var och en kunna göra en regelbunden och behövd samhällsnytta. Det kan kallas civilplikt om man vill och finnas i lite olika paketeringar, men att varje månad göra en dag i en samhällsnyttig roll tror jag skulle vara väldigt värdefullt för alla.

Målet kan inte vara fler miljardärer
Målet kan ju inte vara att göra miljardärer till biljonärer eller ens att alla ska bli miljonärer. Det är inte ökade klyftor baserat på undervärdering av olika arbetsinsatser som är ”lösningen” på våra samhällsutmaningar. Det är mer av behovsinriktat och samarbetsbaserat arbete som bygger det hållbara samhället. Om 1900-talet präglades av dragkampen mellan arbetsgivare och arbetstagare och en tydlig facklig kamp är det nu på 2020-talet hög tid att se vars och ens arbete som den resurs det är och kan vara. Vi bör fokusera på att säkerställa att varje människas potential tas till vara på bästa sätt. Löneslaveriet som modell har gjort sitt. Vi förlorar som samhälle om vi envisas med att fokusera på ägarnas vinstjakt. Var och en bör optimalt äga sin egen tid och se till att den används på bästa sätt för egen utveckling, för verksamhetsutveckling och för att se till att samhället utvecklas i rätt riktning. Det vinner alla på.

Läsning: Tengroth: Klimatet, oljan och tillväxten

Stellan Tengroth har med sin senaste bok gett sig i kast med tre frågor som han på ett övertygande sätt visar att och hur de hänger samman. Det klimathot vi står inför är direkt kopplat till vår användning av fossila bränslen, framför allt oljan, och därmed också till tillväxten. Tengroths bok lägger ett kunskapspussel, där det blir tydligt hur sammanvävda de tre frågorna är. Boken är på 250 textsidor med ett stort antal noter och påfallande ofta använder han sitt skrivar-jag för att uttrycka och förklara något fenomen. Samtidigt lutar språket tydligt åt det formella, vetenskapliga hållet. Jag funderar mer än en gång över målgruppen. Vem är det Tengroth skriver för, vem är hans tänkta läsare?

Det är en ingenjör som skriver
Ett par gånger under läsningen av boken får jag intrycket att här skriver en ingenjör, som känner ett starkt behov av att belägga sina påståenden med siffror. Ni som har läst Andreas Cervenkas böcker kan känna igen er i skrivsättet. Vissa sidor har ett överflöd av sifferuppgifter, nästan så att alla data skymmer det som behöver framträda. Men bara nästan. Eller omvänt, ni som har läst Stefan Edmans böcker kan sakna iakttagelserna, reflexionerna och det allmänmänskliga i texten. Men var och en skriver ju på sitt sätt och med sin stil. Mitt bekymmer under läsningen är ju att mycket av budskapet redan är känt och att jag inte är på jakt efter sifferuppgifter för att kunna belägga det jag redan kände till. Därav något av min vilsenhet i vem som är målgruppen för boken.

Sambandet mellan klimat, energi och tillväxt tydliggörs
Med detta sagt har jag förståelse för att att det kan finnas ett behov av en bok som den Stellan Tengroth just skrivit, där kopplingen mellan klimathotet, energianvändningen ( i synnerhet den fossila) och vårt samhälles ständiga jakt på tillväxt tydliggörs. Allt hänger ihop och det visar Tengroth tydligt. Lite synd känner jag naturligtvis att så få sidor ägnats åt alternativa händelseförlopp och alternativa utvecklingslinjer. Nerväxt nämns, liksom att det inte är elbilarna som kommer att lösa klimatfrågan. Jag hade kanske velat läsa mer om hur en rättvis utveckling ska beskrivas, där tio miljarder människor och fungerande ekosystem samsas om de livsvillkor som vi behöver precisera.

Det står inte så mycket om hur ägandet låser fast oss i strukturer
Samtidigt. Det är vanskligt och kanske övermäktigt att hitta en framkomlig väg när vi som civilisation har låst fast oss så hårt vid en energianvändning och en användning av resurser och råvaror på ett sätt som det kommer att bli svårt att hitta rimliga vägar ur. Inte minst när de auktoritära krafterna tar plats på bekostnad av de demokratiska. Och det tycks som den starkes rätt handlar om att till varje pris befästa status quo. Tengroth berör inte så mycket de geopolitiska realiteterna, eller hur ägandet, bankerna och det monetära systemet samspelar med världsutvecklingen på ett inlåsande sätt. Det kanske är en annan bok som ska ta upp dessa perspektiv.

Varför kan inte Norge spara olja för framtida behov?
Norges roll som stormakt på oljeområdet nämns. Men i boken finns uppenbarligen inte utrymme till spekulationer kring vad som skulle hända om Norge ensidigt beslutade sig för att spara resterande olja för kommande behov. Istället ägnas mycket utrymme i boken att vrida och vända på begreppet Peak Oil, som ju är en term som används för att beskriva hur utvinning av olja traditionellt följer en särskilt kurvlinje och där utvinning ”peakar” när ungefär hälften av av oljan har pumpats upp. Som om utvinning alltid följer en naturlag, som om det i varje ögonblick inte finns alternativa beslut att ta. Som om det inte skulle kunna gå att spara den gamla fossila oljan för kommande behov.

Peak oil väcker minnen
Om det låter gnälligt det jag skrivit så här långt så är det inte meningen. Boken är ambitiös och detaljerad och belägger på ett tydligt sätt hur klimat, energianvändning och tillväxt hänger samman. Och det finns säkert ett behov av att skapa större förståelse för dessa sammanhang. Eftersom jag själv ägnat mig i mer än 25 år åt de här frågorna, bland annat genom en turné för 20 år sedan till ett antal svenska kommuner, där jag tillsammans med Gunnar Lindgren och Tomas Kåberger lyfte frågan om peak oil och hur viktigt det är att förstå sambanden mellan just det Tengroth pekar på, kanske jag inte riktigt hör till målgruppen för boken. Även om det är bra att bli uppdaterad med de senaste siffrorna. Att vi fortfarande är fossilberoende till 80 procent, till exempel.

Boken kan inte avfärdas
Det kanske är så att det stora värdet med Stellan Tengroths bok ligger i att den inte kan avfärdas som en partsinlaga. Den polarisering som sker i debatten bygger till stor del på att tyckandet och diverse åsikter ges samma tyngd (eller mer) än forskares grundläggande faktaframställning. Det finns reaktionära och auktoritära krafter som till varje pris vill behålla nuvarande livsmönster. De får naturligtvis svårt att avfärda den verklighetsbeskrivning Tengroth erbjuder.

Det är bråttom, som sagt
Jag hade en ambition att ”läsa mellan raderna” när jag läste boken. Och det nämner Stellan Tengroth själv i sitt förord att det är viktigt att göra. Tyvärr blir det inte så tydligt vad det är som står mellan raderna, mer än att det är hiskeligt bråttom att få flertalet att förstå angelägenhetsgraden. Och att vi behöver diskutera alternativa framtider, innan det är för sent.

Det är visst bråttom !

”Det är inte så bråttom” säger Jimmie Åkesson i en Aftonbladet-intervju, där hans tjugo år som partiledare uppmärksammas. Det som inte är bråttom är att göra något åt klimatet. Medvetet, genomtänkt och konsekvent ignorerar och relativiserar ytterhögern de hot mot samhället som forskningen nu i decennier har lyft fram. Det är för övrigt inte bara samhället som är i fara utan stora delar av de planetära samband som vi uppfattar som förutsättningar för livet på jorden. Eller är det monokulturen han applåderar? Verkligen?

Vet vi allt vi behöver veta? Verkligen?
Vad man skulle önska att journalisterna som ställer frågor var mer insatta. Om det nu inte är så bråttom med klimatfrågan, som Åkesson tycker, så kunde ju en följdfråga ha varit vilka andra forskare Åkesson tycker att man kan ignorera. Är det i praktiken alla forskare som bör ignoreras? Är det lämpligt att sluta forska på mediciner, på cancerformer, på ämnen som grafen eller tycker Åkesson att det räcker nu: vi behöver inte forska på något alls? Vi vet det vi behöver veta och kan luta oss tillbaka?

Hur är det med de tretton områden forskarna identifierat?
Ännu bättre vore naturligtvis om journalisterna plockade upp alla de delområden som forskarna vid Stockholm Recilience Centre har uppmärksammat. Är det precis lika lite bråttom med allt som forskarna pekar på? Och så kunde han få gå igenom område för område och förklara varför han vet bättre om hotens karaktär, styrka och konsekvenser än de tusentals forskare som ägnar all sin vakna tid åt detta.


Från Stockholm Recilience Centre

Är biologisk monokultur alltid att föredra?
Jag har ofta med den här bilden just för att den är så tydlig. Om nu Åkesson blundar för klimathotet är det CO2-halten han menar eller är det strålningsbalansen? Och om han får frågan om främmande ämnen, är det inte oroande med PFAS i dricksvattnet? Eller den biologiska mångfalden, är det helt enkelt så att det är mångfald som är hotet i den sverigedemokratiska världsbilden och att monokultur alltid är att föredra? Åkesson borde få förklara sitt motstånd mot forskningen. Vilken forskning är OK och i så fall varför?

Bakomliggande taktik
Åkesson kommer alldeles för lätt undan, tycker jag. Någon borde få honom att erkänna att han bara är en tyckare som av grumliga skäl bagatelliserar de utmaningar världen står inför. Auktoritära ledare vill naturligtvis skapa en situation där vanliga demokratiska processer sätts åt sidan. Militärt undantagstillstånd, paramilitära styrkor på gatorna osv är naturligtvis sådant som underlättar ett maktövertagande. Att lösa problem blir därför ointressant, att hålla konflikterna levande blir desto mer intressant för de auktoritära.