Det går att ta ansvar

EU backar på hållbarhetsområdet när man accepterar USA:s handelsvillkor. Så brukar det heta. Trump bryr sig inte om miljö, klimat eller hållbarhet och har ju till och med gjort det till en princip att, på ett närmast auktoritärt sätt, förhindra att dessa begrepp används i administrationen och till och med villkorat stöd till universiteten med att dessa ”woke”-uttryck finns med i forskningen, i projekt och i olika dokument. Får de inte nämnas så finns de inte. Så praktiskt….

Tvingas EU acceptera sämre produkter?
Men åter till EU. Aktuell Hållbarhet hade en artikel nyligen om hur avtalet med USA nu kan tvinga EU att ta steg bakåt när det gäller ambitionen på hållbarhetsområdet. Det kan ju handla om kemikalier, arbetsvillkor och annat som USA formellt inte ställer krav på, men där EU har vassare regler. Så här kan det se ut i rapporteringen.

Ur Aktuell Hållbarhet i augusti 2025

Det ska sägas att jag inte har läst artikeln (den är låst), men oavsett detta så finns det anledning att lyfta två perspektiv.

Företagens roll
Det ena är beställaren, den som väljer att köpa en ”sämre” produkt från USA kan naturligtvis avstå från detta. Det finns, ännu så länge, en frihet för marknaden att agera på annat än pris och att kommunicera detta. ”Vi vill inte gynna produkter från USA, som inte uppfyller de krav vi ställer inom EU”. Det går att avstå från inköp.

Konsumentens roll
Det andra är konsumenten. Slutanvändaren kan också ställa krav och avstå produkter som inkluderar komponenter eller varor som har USA som ursprung. Det finns en facebook-grupp som heter ”Bojkotta varor från USA” och som hjälper till att sätta fokus på den utveckling som just nu pågår i USA.

Alla kan ta ansvar
Även om EU formellt inte kan koppla sin lagstiftning för att begränsa vilka skadliga produkter som kommer på marknaden kan andra aktörer agera på ett ansvarstagande sätt. Det går att göra rätt även om lagstiftningen saknas. Det är så vi brukar göra. Lagstiftningen styr inte i detalj hur vi beter oss på ett civiliserat och medmänskligt sätt. Det går att ta ansvar, både som inköpare och som konsumenter.

Kanske är tiden mogen för att lita på att människor faktiskt vill göra det rätta. För sina barn och barnbarn, för världen, för framtiden.

Klimat: Isen på Antarktis

Då och då kommer rapporter om att isen på Antarktis återhämtar sig eller åtminstone inte smälter i den takt som förväntats av de prognoser som klimatforskarna arbetar med. Att Antarktis inte smälter fort borde naturligtvis glädja de flesta. Men klimatförnekare och dito skeptiker passar ju också på att låta detta exempel illustrera att allt är överdrivet och att klimatvariationer alltid har funnits osv.

Gigantiska mängder is som inte får smälta
Det är som bekant enorma mängder is som lagras på Antarktis. Havsnivån skulle höjas storleksordningen 15 – 20 meter om all is skulle smälta och i praktiken göra slut på dagens samhällen. Grönlands is brukar beräknas motsvara en havsnivåhöjning på cirka 7 meter. Den höjningen är också omöjlig för dagens samhällen att hantera. Arktis is flyter ju på vattnet och skulle innebär mindre havsnivåhöjningar, som delvis har påbörjats.

Det är komplexa förlopp
Den effekt som rapporteringen sällan tar upp är att smältvattnet runt Antarktis i sig kan bromsa avsmältningen. Den is som smälter är ju nollgradigt vatten och om man omgärdar hela Antarktis med nollgradigt vatten bromsar rimligen avsmältningen in. Det är inte så konstigt. Samtidigt påverkar dessa stora mängder kallvatten naturligtvis de havsströmmar som i vanliga fall transporterar varmare vatten från oceanerna närmare Antarktis. Att förloppen inte blir linjära borde väl journalisterna ganska snabbt inse, tycker man. Särskilt om de läser lite av den forskning som finns kring hur de branta iskanterna på glaciärerna i sig utgör ett skydd. (Se länktips nedan).

Tidsfaktorn är hisnande
Svängningarna lär blir större i takt med att både havstemperaturen och lufttemperaturen höjs. För min del är jag mer oroad över havstemperaturen eftersom den lagring som sker i haven rimligen kommer att ta tusentals år att balansera ut. Vi dömer framtida generationer till att leva i ett klimattillstånd, som på ett farligt och destruktivt sätt skapar onödigt kraftiga och förödande orkaner, oväder, stormar, bränder och annan förödelse. Exempelvis havsnivåhöjning. Alla kustnära städer borde snarast ta fram planer på hur man skyddar sig mot översvämningar.

Portar mot havet
Portar mot havet har diskuterats i 15 – 20 år i Göteborg. Det är en stor investering och en teknisk utmaning eftersom Göta Älv inte slutar att rinna bara för att havet trycker på. Och Nordre Älv har sina begränsningar. Det rimliga är att staten organiserar och finansierar en forskarledd grupp som får 5 – 6 år på sig att ta fram förslag på lämpliga åtgärder för alla utsatta samhällen, Annars riskerar vi få en debatt om vilka städer som är ”rättvist” att offra, när inte pengar, tid och resurser räcker till för att skydda alla. (Se länktips om en motion för portar i Göteborg från förra riksdagsåret).

Prioriteringar?
Istället har vi en Tidöregering som ser det som sin uppgift att staten, skattebetalarna, subventionerar dyr, farlig och otestad SMR-teknologi för serietillverkade en-gångs-kärnkraftverk. Prioriteringarna och omdömeslösheten är uppseendeväckande, minst sagt.

Länktips: Antarktis-artiklar som inte är särskilt hoppfulla: https://www.expressen.se/nyheter/klimat/hon-har-lost-gatan-darfor-smalter-glaciaren-sa-sakta/

och: https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/EQrkWa/domedagsglaciarerna-i-antarktis-smalter-ny-studie

och: https://www.sverigesradio.se/artikel/varme-over-antarktis-kan-orsaka-tillvaxt-av-isen

Motion om portar: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/yttre-portar-for-att-skydda-goteborg-och-en_hb02898/

Avslag på motion om portar: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/betankande/samhallets-krisberedskap_hb01f%C3%B6u7/

Lönegapet får inte växa

Lönegapet bara växer. De rikaste drar ifrån och övriga får betala. Tydligast, som vanligt, i USA. Men detta fenomen sprider sig i den värld som domineras av vinstjakt. Hur det ser ut i USA illustreras av en klipp i länktipsen nedan. Men det är tyvärr så att vi har idag fattiga i Sverige som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Närmare en halv miljon svenskar lever enligt SCB på ett sätt som gör att de har svårt att få ekonomin att gå ihop. Rädda Barnen anser i en rapport, som är ett par år gammal, att det är 200 000 barn som lever i ekonomisk utsatthet. De har naturligtvis extra lätt att lockas av ett förslag att ”tjäna lite extra pengar”.

Barnbidraget är tänkt att täcka upp vissa merkostnader
Det finns inget som tyder på att den här utvecklingen har ändrats sedan Tidögänget tog över. Snarare tvärtom. Barnbidraget har inte höjts sedan 2018 och är inte inflationsskyddat, dvs täcker allt mindre av kostnaden det innebär att ha ett barn. (Se länktips nedan om hur barnbidraget nu är på sin lägsta nivå på 50 år). Inte minst innebär barn att bostaden behöver vara större än om inga barn finns i familjen. Särskilt om barnet ska lyckas göra läxorna och kunna få sova de extra timmar varje barn behöver.

Flera branscher förlorar på utvecklingen
Men lönegapsutvecklingen är negativ för många branscher. Det klassiska exemplet är hotellverksamhet. Det går inte att bedriva hotell med ett fåtal gäster som betalar mycket för en natt. Idén med hotell bygger på att många kan betala så att hotellet är fullbelagt och att det finns täckning för att ha personal som städar, lagar frukost osv. En biljonärsgäst är mycket sämre än tusen icke-miljonärer för den branschen och många andra branscher. Att gå på bio, teater eller idrottsevenemang, exempelvis.

Utvecklingen leder fel
Kopplar man dessutom ihop lönegapsutvecklingen med strävan att avgiftsbelägga och privatisera delar av välfärden ser vi snabbt vartåt det bär iväg. De rika får full service och kommer först i kön till operationer osv, medan den utan pengar hamnar utanför. Välfärden behöver riggas så att den motverkar en oönskad utveckling. Vi ska inte ha ett samhälle som skiktar människor utifrån ekonomiska förutsättningar. Det leder till motsättningar och göder egoism både bland de rika och bland de fattiga. Samhället behöver ha strukturer som fördelar resurser på ett rimligt sätt. Alla vinner på det.

Peakade vi 1980?
Var det 1980 som allt var som bäst? Det är det intrycket man får när man läser ”Världens jämlikaste land” (se länktips nedan). Jag citerar ur inledningen: ”I början av 1980-talet var Sverige jämlikast i världen, ja förmodligen var vi det jämlikaste land som någonsin funnits. Inkomster och andra resurser var jämnare fördelade i befolkningen än vad de någonsin tidigare varit och jämfört med hur de fördelades på andra håll. Sedan dess har ojämlikheten ökat snabbt. ” Kanske var det så. Att vi steg för steg avlägsnat oss från det högersidan brukar beskriva som ”sosse-samhället” och som tog fart när Reagan och Thatcher banade väg för en privatisering av det som samhället tidigare hade ansvar för. Det skulle ju bli så mycket mer effektivt om näringslivet fick ha hand om apotek, järnväg, arbetsförmedling, vård och omsorg osv. Det som hände var att folk snabbt delades in i vinnare och förlorare. Och förlorarna uppmanades att ta sig i kragen. Jobba mera, springa fortare, slita ut sig och inte klaga.

Kortsiktig vinstjakt leder fel
Min slutsats är att det som behövs är ett annat sätt att redovisa verksamhet, ett redovisningssystem som inte bygger på vinstjakt och kortsiktighet. Mer om det vid ett annat tillfälle.

Länktips: Lönegap i USA: https://www.facebook.com/reel/1252638349847274

Länktips: Rädda Barnen-rapport från 2021: https://resourcecentre.savethechildren.net/pdf/Barnfattigdom-i-Sverige-211206UPDATED.pdf

Länktips: Barnbidraget: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/barnbidraget-pa-lagsta-nivan-pa-50-ar-gor-ingen-storre-skillnad

Länktips: Världens jämlikaste land: https://du.diva-portal.org/smash/get/diva2:1512087/FULLTEXT01.pdf

Dags att samarbeta med Kanada

När man ser hur parlamentsledamöter i Kanada tar spjärn mot det som Trump hittar på i USA och hur argumenten uppenbarligen får ett stort gensvar i den kanadensiska befolkningen kan man börja känna lite hopp. Längst ner i denna text finns en länk till ett kort klipp, där en parlamentsledamot markerar mot det han beskriver som fascism. Jag hoppas att det finns danska kloka politiker som noga följer hur Kanada agerar och utvecklar relationerna mellan Danmark och Kanada, eftersom Grönland också befinner sig i Trump-administrationens intressesfär.

Hellre agera i tidigt skede
Om vi inte ska ha demokrati som överordnad princip i världen kommer världens länder i olika faser att dras ner i olika auktoritära träsk, där organisationer och personer med pengar och makt gör gemensam sak. Det kommer ske på bekostnad av mänskliga rättigheter och det som av högern kallas ”woke”, som är ett luddigt begrepp som bland annat inkluderar mänskliga rättigheter, rättvisa, klimaträttvisa osv. Det blir mycket svårare att stoppa den pågående utvecklingen i ett senare skede. Vi behöver hitta effektiva sätt att försvara den demokrati vår förfäder kämpade för. Och samtidigt erkänna att mycket återstår att rätta till. Det som privatiseringarna har lett till är inte mer rättvisa, utan motsatsen.

Starka intressen trycker på
Danmark har en svår sits som en liten nation med en historisk bakgrund av att ha administrativ överhöghet över Grönland. Grönländarna har säkerligen blivit felaktigt behandlade genom seklen. Det självstyre som Grönland idag har kan säkert utvecklas. Samtidigt som det är svårt att få ett land som Grönland att fungera utan stöd från andra håll. Det finns antagligen utvinnbara mineralfyndigheter i och runt Grönland och det är säkerligen därför lycksökare och investerare vill kunna sätta igång utan att behöva vänta på klartecken från Köpenhamn och utan att behöva ”tjafsa” om miljötillstånd, skatter och annat som ”stör”.

Demokratierna behöver samverka
Det smartaste Danmark kan göra är, tror jag, att intensifiera kontakterna med Ottawa och få Kanada att samarbeta kring de gemensamma frågor och utmaningar som Trump-administrationen orkestrerar. Det är viktigt att visa Washington att länders suveränitet är en viktig princip, som inte en buffel i Vita Huset kan ändra på med någon exekutiv order. Även EU och kanske Norge och Island behöver inkluderas i samtalen med Kanada, så att demokratierna runt Atlantkusten samverkar på bästa sätt. Hade Sverige haft en klokare regering hade vårt land också kunnat delta i samtalen på ett konstruktivt sätt i syfte att bromsa och helst hindra utvecklingen.

Dags för konferens på Island?
Varför inte förlägga en nordisk konferens på Island eller Grönland och bjuda in Kanada och Mexiko till detta tillfälle? Det går inte att blunda och hoppas att allt ska ”ordna sig”, för det gör det inte.

Länktips: Ett facebook-klipp på någon minut som inger hopp…

Om Bush, Busch, AI och lögner

Konflikten mellan Israel och deras grannar är ett återkommande tema i nyhetsflödet. Jag minns vilket intryck det gjorde på mig när det s.k. sexdagarskriget pågick 1967. Världen höll andan. Egypten missbedömde nog sin egen kapacitet. Syrien och Jordanien förlorade områden. Golanhöjderna och Västbanken blev kända namn även för oss i Sverige. Sedan dess har det pågått strider, även om det inte har kallats krig. Libanon drogs också in i konflikten och olika militära grupperingar såg chansen att ta plats. Och inte blev det lättare för att Bushs angrepp på Saddam Hussein banade väg för IS i Irak och Syrien. Men det var en annan Busch jag tänkte kommentera här.

Halva Tidögänget bekänner färg
Den regering vi har i Sverige har blockerat SIDAs beslut om hjälp via FN-systemet. Kristersson har uttryckt stor förståelse för Israels rätt att försvara sig. Det största partiet i regeringsunderlaget, SD, försöker använda sitt stöd för Israels kamp mot araber till att tvätta bort sitt partis historiska arv från nazismen och samtidigt vinna legitimitet i större kretsar. Och nu gick Ebba Busch ut och korrigerade sin egen regeringschef genom att hävda att det Israel gör är rätt och riktigt. Det oerhörda lidande Gazas befolkning utsätts för handlar om både militärt övervåld och ett sätt att tvångsförflytta och svälta ut miljoner palestinier i deras eget land. Och detta ger Busch tummen upp. Med motivet att det finns personer som hålls som gisslan av Hamas. Gisslansituationer brukar kunna lösas med förhandlingar. Men istället ser de högerradikala krafterna i Israel chansen att annektera Gaza. Och får stöd av två av fyra partier i Tidögänget.

Var är Kristerssons fot?
Den som uppmuntrar, bejakar eller ställer sig bakom det systematiska förtrycket och i förlängningen utplånandet av ett folk måste ställas till svars för detta. Allt annat är orimligt. Det som förvånar är att statsministern inte sätter ner foten och säger ifrån. Oavsett vilken formell etikett som sätts på Israels regerings agerande, folkmord är det begrepp som används oftast, måste det finnas en rimlig gräns för hur internationell rätt ska upprätthållas. Konsekvensen blir ju annars att den som vill annektera ett annat land får göra det. Trump får ta Kanada om han vill, eller Grönland. Putin kan behålla Krim och halva Ukraina. Kina kan vid sidan av Tibet även ta Taiwan. Osv.

Tyvärr kanske AI blir en fälla
Om inte internationell rätt ska gälla kan vi lägga ner FN. Det blir den starkes rätt som gäller, eller den som ljuger bäst. Lögnen är ett svårt vapen att värja sig emot. Särskilt som internet svämmar över av felaktigheter, vilket ju t.o.m kommer att göra att AI inte kommer att bli användbart, eftersom AI inte på ett enkelt sätt kan skilja på sanning och lögn. Allt AI föreslår kommer därför att bygga på en mix av sanna och falska påståenden. Och det blir lätt att inse vart det till slut kommer att leda.

Sanning och lögn
Aldrig har vi haft så mycket vetenskap i världen som nu, brukar det heta. Det som glöms bort är att vi aldrig har haft så mycket distribuerad osanning.

Om hopp, tillit och det som är möjligt

Jag minns hur intressant jag tyckte det var på gymnasiet när vi läste filosofi och psykologi, hur jag fascinerades av logiken, och de principiella tankegångarna, frågeställningarna och den intellektuella utmaningen. Den känslan kom tillbaka när jag lyssnade på Lars Svendsens sommarprat 30 juli. Han talar mycket om hopp och att hoppet och meningsfullheten hänger samman. Det är verkligen ett program värt att lyssna på, kanske med musik för att smälta det han beskriver.

Hoppet knyter an till det som är möjligt
Politik är ett av områdena han berör under några minuter. Och ställer fram ett motsatspar i form av positiv respektive negativ förväntan på framtiden som avgörande. Om rädslan styr vad vi tror och räknar med ska hända krymper utrymmet för det demokratiska och frihetsberoende samhället. (Frihet är f.ö. inte från något utan till något, menar han). Rädslan banar väg för makthavare med enkla lösningar att ställa sig mellan individen och avgrunden medan hopp och tillit tvärtom bygger gemenskap och blir medaktörer i det vi kan lyckas forma. Den positiva förväntan som ligger inbäddad i hoppet, eftersom hoppet är möjligt, ger i sig en skjuts åt de processer som vi hoppas ska bli verklighet. Den som hoppas på något lyckas också i högre utsträckning nå sina mål, säger han.

Konkret och om rädslans begränsning
Svendsens program är också djupt personligt och han berör hopplöshet och hoppfullhet utifrån det han upplevde tillsammans med sin cancersjuke far. Och hur både han och fadern hittar en frid i det som ytligt sett skulle kunna beskrivas som hopplöst. Det personliga fungerar som en konkret inramning i programmet, som ju annars kanske hade uppfattats som alltför teoretiskt eller abstrakt. Men det han har att berätta om vikten av tillit och hur den hjälper oss att hålla ihop samhället på en mänsklig nivå är väldigt tänkvärt. Och jag tänker på USA, där människorna misstror varandra så till den grad att man skrivit in i konstitutionen att var och en har rätt att beväpna sig. Rädslan blir på så sätt större och viktigare än hoppet. Och följaktligen står nu också USA inför en situation, där de auktoritära krafterna kanske helt tar över styret av landet. Vilket blir logiskt när rädslorna växer sig större än hoppfullheten.

Man blir lite nyfiken
Svendsen har gett ut drygt 15 böcker på 39 språk och talar, trots att han bor i Norge, en utmärkt svenska. Det får ingen förklaring varför han talar svenska utan den typiskt norska brytningen, trots att han vuxit upp i Oslo och är verksam i Bergen. Kanske har han ett språköra utöver det vanliga. Det var i alla fall bra att han slutade hoppas på en karriär inom tennisen och valde filosofin som sitt fält. Han har kloka tankar, som är väl värda att lyssna på.

Länktips: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/lars-svendsen-sommarpratare-2025

Historien är vårt kollektiva minne

Ibland får man lite tid över att lyssna på någon sommarpratare, Sveriges Radios mångåriga tradition att släppa fram lite olika röster under 90 minuter, personer som ofta har något lite ovanligt att förmedla. Jag blev nyfiken på Robin Olovsson och lyssnade på hans program (se länktips nedan).

Historien är vårt kollektiva minne
Robins program innehåller flera tänkvärdheter, som jag gärna återkommer till här. Först kanske detta att ämnet historia är väldigt betydelsefullt. Han säger något i stil med att vara historielös är som att vara utan minne. Har man inte sin historia riskerar man att upprepa samma misstag om och om igen. Det som gör historien extra intressant är ju också att den är gemensam, dvs vi kan kollektivt förhålla oss till de skeenden vi lärt oss något om. Till skillnad från minnet, som ju är subjektivt och selektivt på ett annat sätt.

”Stockholms” syn på ”Norrland”
Det andra jag vill återge är hur ”Stockholm” under århundraden betraktade och fortfarande betraktar ”Norrland” med något slags nedlåtande kolonialt perspektiv. Norrland är inte så viktigt, men det finns naturresurser, energi, skog och malm att utvinna som resten av landet gärna profiterar på. Den historia Robin berättar om hur samerna tvingades släpa tonvis med malm i väglös terräng för att Axel Oxenstierna förstått att det fanns silver i en lätt åtkomlig bergsfyndighet blir en tydlig illustration till hur synen på ”Norrland” har varit. Och kanske fortfarande är.

Samerna är extra särbehandlade
Det märks att Robin Olovsson trivs med sitt historieämne och att han har lätt för att berätta och återberätta historierna, särskilt de som lätt försvinner in i dimmorna, som han säger. Icke-historier, som inte har fått komma fram för att någon i ”Stockholm” ägt frågan. Han snuddar vid behandlingen av samerna ett par gånger, men den är ju självklart extra besvärande för makthavarna. Hur man långt in i vår tid avsiktligt hållit samerna utanför på olika sätt och sett på dem med en nedlåtande attityd.

Minns en annan bok som jag läste
Det är bara att gratulera de elever som får ha Robin som lärare. Han gör förmodligen tydliga avtryck i elevernas minnesbilder och kunskapstrådar på ett sätt som man skulle önska att fler fick ta del av. Det blir kanske läge att kolla in hans historiepodd vid tillfälle. Jag drar mig till minnes en bok jag köpte på Bokmässan för kanske 30 år sedan, som handlade om hur det fanns folk som levde vid Lofoten under istiden, och hur denna folkspillra senare tog andra delar av norra Skandinavien i anspråk. Detta hävdades ske samtidigt som Skandinavien befolkades söderifrån i takt med att isen drog sig tillbaka. Den bok jag tänker på heter ”Folket bortom Nordanvinden” och är skriven i början 1990-talet av Gunnel och Göran LIljeroth (AMA-förlag). Jag minns att jag delvis inte höll med om deras beskrivning och slutsatser, men att jag fascinerades av att det finns historia och historier som tappats bort.

Vikten av att ifrågasätta
Det finns alltid mer att läsa och att lära sig. Och det finns anledning att ifrågasätta den sanning som anses gälla. Det är ifrågasättandet som har lett till att vi numera anser att jorden snurrar runt solen och inte tvärtom. Och ibland räcker det att komplettera sanningarna med alternativa bilder för att helheten ska bli mer sanningsenlig. Särskilt nu när AI kan generera bilder och filmer som tycks riktiga, men som är falska.

Länktips: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/robin-olovsson-sommarpratare-2025

Länktips: Daniel Hermansson (känd från SVT:s Muren) och kollega med Robin tipsar om norrländska historiepodd-avsnitt: https://www.historiepodden.com/post/historien-om-norrland

Flyktingfrågan kräver att vi tänker i nya banor

Keir Starmer, premiärminister som håller till på 10 Downing Street har tagit fram ett förslag som han kallar ”one in – one out”. Detta refereras av Lunchekot (se länktips nedan, cirka 08:30 in i sändningen). Tanken är att för varje ”illegal” flykting som tar sig över den Engelska Kanalen och som skickas tillbaka till Frankrike ska Storbritannien ta emot en asylsökande med sina papper i ordning.

Några åtgärder av britterna
Tanken är att frysa tillgångar för smuggelansvariga, blockera deras inresemöjligheter och den engelska regeringen vill på så sätt komma åt de gäng som tjänar pengar på människors strävan att ta sig till Storbritannien. De som ska släppas in enligt one in-one out-systemet får inte ha försökt att ha tagit sig till Storbritannien förut och ska kunna erbjudas en formellt godkänd väg att söka asyl i landet.

Starmer sätter fingret på problemet
Man kan fråga sig om detta kommer att hjälpa. På ett plan sätter det ljuset på skillnaden mellan ekonomiska flyktingar och de flyktingar som söker skydd efter att ha drabbats av förföljelse och hot i sina hemländer, dvs traditionella asylsökande. Det känns självklart att politiskt förföljda personer ska kunna erbjudas en asylprövning. Samtidigt finns en desperation hos en stor grupp unga flyktingar, som satsar alla sina tillgångar och många gånger riskerar livet för att skaffa sig en framtid. Lösningen borde rimligen finnas någon annanstans.

Vi måste förstå storleksordningen
Som jag nämnde i en tidigare text är det ungefär en miljard människor som lever någorlunda ordnade liv, har ett jobb, kan ta ut semester, har en bostad och en rimlig försörjning. Det innebär att det finns minst fem gånger så många människor på planeten som INTE har de förutsättningarna att leva ett gott liv. Det är den stora orättvisa vi borde försöka ha en lösning på. Hur vi skapar förutsättningar för alla varelser på jorden att leva ett rimligt gott liv. Och givetvis justera de parametrar som går att ändra på, där orättvisorna slår hårdast. Inte för att alla ska flytta hit, eller för att alla ska få försörjning via våra skatter. Men vi behöver strukturer som drar utvecklingen i rätt riktning, inklusive påverkansmöjligheter för att komma åt oligarker, diktaturer och regimer som inte följer FN-stadgan.

En långsiktig jordnära idé
Det behövs en långsiktig inriktning som på en generation eller två skapar förutsättningar för alla att leva ett gott liv. Förmodligen måste detta växa fram som en gräsrotsrörelse, där människor tar ansvar för sig själva och någon mer individ. Då blir det också mer begripligt vad vi måste göra. När den vi samverkar med får ett namn, ett ansikte och en adress. Varje sådan insats skulle kunna klassificeras som skattebefriade bidrag, så att det inte behöver ske med beskattade pengar. Och det finns säkert hundra andra detaljer att reda ut. Men ”one-in och one-ute” är bara en symbolisk idé, Den löser inte grundproblemet med ojämlikheterna och orättvisorna i världen. Det är nog vi själva som måste ta tag i detta. På ett enkelt sätt. Och vi måste naturligtvis samtidigt ta höjd för den nya våg av klimatflyktingar som lär komma till följd av fossillobbyns fördröjning av verklig klimatpolitik.

Länktips, cirka 08:30 in i programmet: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/ekot-1230-stora-problem-i-tagtrafiken

Den som blundar slipper förklara vad han ser

Hur ska det gå till att fasa ut all plast som vi vant oss vid? Frågan väcktes för mig genom ett mejl som satte fingret på hur mycket onödig plast som troligen tillverkas, onödig för att det finns ”oplastade” lösningar som kan ersätta det vi vant oss vid.

Fler digitala möten
Mejlet jag fick tyckte att EU gör många fel och att svenska myndigheter är för passiva i omställningen bort från plastberoendet. Så kan det vara. Men det tar tid att bryta mönster. Det behövs åtgärder och beslut på en annan nivå för att rätta till något på en lägre nivå. Någon behöver principiellt t ex anpassa möteskulturen till en större andel digitala möten på bekostnad av de fysiska mötena. För att på sätt minska det fossilberoende flygandet.

Fler tänkbara sätt att synliggöra fel beteende
Eller så behöver någon skapa ett regelverk där digitala stödsystem alltid ska utredas först, innan man tar beslut om, typ, plastkort och liknande. En tredje väg är att skapa ett slags kontosystem på tjänstemannanivå, där varje offentliganställd och förtroendevald får sig tilldelad ett utsläppskonto. Så att varje person själv får hushålla med sina klimatutsläpp efter bästa förstånd. Och självfallet drabbas av någon kännbar påföljd om den personliga utsläppskvoten överskrids. En fjärde väg att gå är att använda en fiktiv beskattning, där varje klimatskadlig resa blir aningen dyrare för varje tillfälle och där summan av dessa kostnader redovisas och eventuellt belastar den budget som tjänstepersonen sorterar under. Ett sådant system skulle göra det uppenbart hur skadligt det blir att slentrianmässigt flyga på olika möten.

Ransonering skapar kanske en svart marknad
Vi kan också införa verklig ransonering, så som man gör när tillgången är begränsad på något som flera vill utnyttja. Under Andra Världskriget var många varor ransonerade och ingenting hindrar att det införs ransonering på flygresor. Det skulle i och för sig kunna leda till en ”svart marknad” för flygrättigheter, men det skulle å andra sidan bidra till en tydligare och pågående diskussion om vikten av att begränsa flygandet och om bara de rika ska få fortsätta att flyga. Därmed blir också en näraliggande tanke att enbart de rika länderna ska få fortsätta att överkonsumera resurser, vilket ju är en av faktorerna bakom de skenande fossila utsläppen, oljeanvändningen i fraktsystemet och plasten som råvara för billiga leksaker från Kina, osv, osv.

Vi behöver hävstångerna
Det räcker inte att vi sätter fingret på vilka systemfel som finns. Vi måste bli bättre på att hitta rätt hävstänger för de förändringar som kan göra skillnad. Samtidigt ska vi självklart ha i åtanke att det finns åtskilliga makthavare, framför allt på högersidan både i Sverige och i EU, som vill tona ner klimatkrisen, förringa den, bagatellisera, skämta bort och förneka allvaret. Ett exempel är Anders Borgs bok ”Vart är vi på väg?”, som inte har ett kapitel om miljö eller klimat, trots att han vill spegla framtiden.

Ingen undergång?
I hans kapitel tio talar han om välfärd och tillväxt och summerar det hela med att ”undergången är inte nära”, att han anser att det finns för många dystopier som avlöser varandra. Han hävdar att det är osannolikt att klimatfrågan kan bli ett hot mot mänskligheten och tycks inte inse digniteten i det som pågår.. Eller så är detta ytterligare ett exempel på det som inträffade när muren föll i Tyskland 1989.

Räcker det att blunda?
Det som hände i Tyskland var att vissa personer, ofta äldre män, inte orkade tänka om när det gamla DDR-systemet föll och de behövde sätta sig in i hur ett kapitalistiskt system fungerar. Man orkade inte erkänna för sig själv att det man trott på och levt enligt (det tidigare systemet) varit fel. På motsvarande sätt skulle man kunna tolka att Anders Borgs lättsamma attityd gentemot vår tids hotande miljö- och klimatkatastrofer kan förklaras med att han, om han byter fot i den frågan, skulle tvingas erkänna att han gjort en betydande felbedömning och att tillväxt och överkonsumtion fortfarande är legitima och rimliga effekter av det samhälle han vill se. Den som blundar behöver ju inte förklara vad han ser.

De oberoende rösterna är avgörande

Det blir allt tydligare hur viktigt det är att det finns granskande röster i samhället, röster som ifrågasätter mainstream-politiken och den dominerande tankemodellen. Två exempel i närtid får illustrera behovet. Det ena har med bankernas dominerande roll att göra, det andra hur viktigt men samtidigt svårt det kan vara att publicera känsla saker och göra pressetiska avväganden när unga människor är inblandade.

Fair Finance Guide läggs kanske ner
I Aktuell Hållbarhet (länk se nedan) läser jag om Jakob König, som sett som sin uppgift att hålla ett öga på bankernas beslut när det gäller hur de låter investeringar gå till projekt som inkluderar fossil energianvändning. Hans verksamhet har haft inverkan, läser man. När det uppmärksammas hur bankernas utlåning aktivt bidrar till att försvåra omställningen till en fossilfri ekonomi blir det allt svårare för bankerna att låtsas som att de inte motverkar den utveckling de hävdar att de arbetar för. Det går helt enkelt inte att både vara för och emot samma sak, särskilt när det blir uppenbarat i det offentliga samtalet.

Det är viktigt att mångfalden röster inte tystnar
Nu riskerar Jakob Königs verksamhet att upphöra baserat på bristande finansiering. Det handlar inte om några stora pengar. 1,5 miljoner kronor nämns i artikeln. Han säger i artikeln: ”Vi är någon sorts katalysator eller blåslampa som gör det enkelt för folk att uttrycka sin åsikt och ställa krav på en mer hållbar hantering av deras pengar. ” Det han säger är att det är inte granskningen i sig som är viktig, utan att den bidrar till att det kan skapas en opinion kring det fenomen som granskas. Samspelet mellan granskaren och granskarens publik och den resonans granskningen på så sätt kan ge upphov till är det som avgör genomslaget. När bidraget till verksamheten nu rycks bort tappar Sverige en viktig röst i hållbarhetsarbetet. Ur ett samhällsperspektiv borde det vara viktigt att säkerställa att motkrafter och granskning kan fungera. Statens budget bör säkerställa att oberoende granskning kan fungera på en rimlig nivå.

Det minskade presstödet minskar öppenheten
Det andra exemplet handlar om hur Tidöregeringen dragit ner på presstödet. Det är på ett sätt värre, eftersom detta bidrar till att mångfalden pressröster minskar och det öppna samtalet, som är så viktigt i en demokrati, i värsta fall tystnar. Hur komplicerat det är har fallet med migrationsminister Johan Forsell visat, ministern vars son varit aktiv i högerextrema kretsar och aktivt lockat in andra unga människor i en antidemokratisk rörelse. Medierna tvekade inför publicering av hänsyn till den unga personens ålder och att det inte handlade om en offentlig person. Samtidigt är det ju viktigt att säkerställa att den svenska regeringen inte exponeras för krafter som har som mål att störta det demokratiska styrelseskicket. Vad visste SÄPO, vad visste regeringen, hur kunde detta hända och vad drar man för slutsatser… det finns många relevanta frågor.

Hur ser Moderaterna på det öppna samhället?
Det avgörande är dock att granskningen (av Expo) kunde äga rum och att fakta uppenbarades. Moderata företrädare har de senaste veckorna gjort vad de kunnat för att misstänkliggöra Expo och för att få olika medier att avstå publicering. På ett antal plan innebär detta problem. Är Moderaterna motståndare till ett öppet, granskande, demokratiskt samhälle? Eller så ser man sig som den kraft som ska bana vägen för ett ännu mer auktoritärt samhälle inspirerade av hur Trump nu steg för steg förändrar USA eller hur Orban har skapat ett slutet Ungern.

Kan föräldrar straffas för vad deras barn gör?
I kölvattnet på Forsell-historien finns ett antal relevanta frågor. Bl.a. om nu Forsell ser en anledning att ompröva eller nyansera sin tidigare ståndpunkt att föräldrar ska kunna straffas för vad deras ungdomar gör. Även om Forsells barn inte begått något brottslig gärning i lagens mening måste även Forsell inse att vem som helst kan begå fel och att det blir orimligt att straffa föräldrar för vad barnen gör. Inser han inte detta kan han ju knappast fortsätta att driva samma ansvarighetslinje som tidigare.

Hur ser SÄPOs rutiner ut?
Det finns troligen mer att kommentera kring Forsell-skandalen, inte minst vilka rutiner SÄPO har för att säkerställa att regeringen inte hamnar i en situation som kan utnyttjas på ett sätt som kan skada landets styre.

Länktips: En artikel i Aktuell Hållbarhet om hur bankerna behöver någon som ser till att de agerar etiskt: Här