En kriminolog har några lösningar

Posted on 16 juni, 2025 by Christer Owe

Kampen mot brottsligheten och i synnerhet gängkriminaliteten har hamnat högt på dagordningen när partierna ska positionera sig, föreslå lösningar och försöka locka väljare med sina förslag. Traditionellt har konservativa partier i alla tider varit mer fokuserade på ordningsmaktens befogenheter och hur straff kan utdömas medan vänsterpartier tydligare har förordat insatser i förebyggande syfte. På längre sikt blir det ju också billigare för samhället att inte spärra in så många personer, förutom att det hjälper individer att hitta ut ur destruktiva miljöer. Samtidigt som det är rimligt att våldsverkare spärras in när de utgör en fara för andra.

Om betyget F stänger dörren till arbetslivet, vad gör man då?
De senaste åren har vi alla kunnat se hur de gängkriminella tagit allt större plats och också rekryterat utförare av olika olagligheter allt längre ner i åldrarna. Det finns många samband som kan behöva belysas i det här sammanhanget. Ett exempel är det kontraproduktiva i att sätta betyget F (underkänt) på skolungdomar i åk 9, vilket blockerat många ungas möjlighet att söka in på gymnasiet. Det säger sig själv att om alla arbetsgivare kräver gymnasiekompetens och skolan stänger dörren för den vägen ökar rekryteringen till de gäng som erbjuder snabba cash. Nu ska eventuellt betyget F slopas, men det har gjort stor skada under lång tid.

Stockholmspriset i kriminologi
Men jag tänkte faktiskt plocka upp en annan tråd den här gången. Det har nyligen delats ut ett prestigefyllt pris, Stockholmspriset i kriminologi, i Stockholms stadshus, där Drottning Silvia var prisutdelare. Den här gången gick till priset till Frances Crook och Bryan Stevenson. Crook har forskat och tillämpat sin forskning under 35 år, med sin bas i Howard Legue for Penal reform i Storbritannien. (Man kan ju också undra över vilken trovärdighet hon har haft, när hon presenterat sig som bedragare, som heter namn ju betyder (!) …) Det man skulle önska att hennes forskning blev mer känd, framför allt hos de beslutsfattare och politiker som tror att skärpta straff, fler fängelser och ”hårda tag” och ”skjuta skarpt” är det som vissa tror kan lösa komplexa problem.

”Att kriminalisera barn skapar mer brottslighet”
Repression fungerar inte för att stävja brottslighet, är Crooks budskap. Och särskilt inte ungdomsbrottslighet, menar hon. I sin forskning har hon sett att när unga personer tidigt kommer i kontakt med rättvisan ökar risken att de blir mer kriminella. Tvärtom vad många således tror. Skolan, andra unga, föräldrar och lokalsamhället har mycket större chans att möta ungdomen på ett sätt som gör att det kriminella mönstret bryts. Det blir alltid bättre, oavsett omständigheter, än att de får möta polisen och rättsväsendet. Polisen skulle samtidigt spara tid och pengar, som skulle göra större nytta i andra insatser. Där man har testat Crooks metoder i Storbritannien gick antalet gripna ner med 80 procent. Från att ha haft 3500 ungdomar i fängsligt förvar gick siffran ner till 500.

Besparingen blir stor för samhället
Tretusen ungdomar som inte blir kriminella sparar naturligtvis samhället stora belopp. Svårigheten ligger i att motivera en satsning på följder som inte uppstår. Hur frånvaron av en kostnad ska utgöra underlag för en satsning blir en pedagogisk utmaning. En storm som aldrig blåste ner ett träd eller en tjuv som inte stal en bil ─ det är alltid svårt att bevisa vad som skulle ha hänt om inget hade gjorts. Men det är då exemplet från Storbritannien blir användbart. Där bytte man taktik och fick resultat. Och kan ju också nu räkna på vad ett icke byggt fängelse sparar samhällsekonomin.

Minska vapentillgången
En annan sak Francis Crook betonar är att göra allt som går för att minska tillgången till vapen. Beväpna inte polisen och beväpna inte gängen. Det hjälper, menar Crook. Det räcker ju att se på hur tillgången till vapen har gjort USA till ett land med väldigt många offer, många gärningsmän och många som sitter i fängelse. 2 miljoner amerikaner sitter inlåsta och ytterligare nästan fem miljoner är på olika sätt under kontroll av rättssystemet via villkorliga domar etc.

Efterfrågan göder de gängkriminella
Vad som heller inte får glömmas bort är att de gängkriminella baserar sin verksamhet på att tillhandahålla bl a kokain till en marknad. Om köparna kunde låta bli att göda de gängkriminella skulle en del av problemen också försvinna.

(Min sammanfattning bygger till stor del på en artikel av Max V Karlsson i Dagens ETC, se länktips nedan).

Länktips om Stockholmspriset i kriminologi: https://torstensoderbergsstiftelse.se/2025/06/05/utdelning-av-stockholmspriset-i-kriminologi-ar-2025-for-tillampning-av-kriminologisk-forskning/

Länktips: Max V Karlssons artikel: https://www.etc.se/inrikes/hon-aer-vaerldens-baesta-kriminolog-sveriges-regering-goer-alla-fel

Behovet av ett inkluderande ”vi”

Posted on 12 juni, 2025 by Christer Owe

Säkerhetsläget förändras, eller snarare försämras, steg för steg. För snart 20 år sedan tog ”Alliansen” över efter Göran Persson och Fredrik Reinfeldt och Anders Borg såg en möjlighet att drastiskt minska försvarsutgifterna. Man såg ju på den tiden Ryssland som ett land som lämnat diktaturen bakom sig och nu skulle världen bli fredligare. Gamla regementen blev kontorslokaler och mycket av den gamla utrustningen skrotades. Nu efter Krim-invasionen 2014 och framför allt efter invasionsförsöket av Ukraina 2022 kommer utredning efter utredning som visar på hur samhället behöver förbereda sig på kris, beredskap och i värsta fall krig. Allra senast SOU 202568 som handlar om hur olika företag och myndigheter behöver förbereda för att ha kapacitet av reparera och hålla igång infrastruktur på olika nivåer. (Se länktips nedan).

Civilsamhället värderas ner och upp, samtidigt (!)
Förutom att NATO kräver stora militära satsningar av medlemsländerna ska det civila försvaret stärkas. Ännu inte år 40 år fyllda har Carl-Oskar Bohlin utsetts till minister för det civila försvaret och har synts i debatten lite då och då. Det som går i otakt när det gäller Tidö-regeringen är det totala ointresse för civilsamhällets resurser, förmågor och värde som Tidö-budgetarna gett uttryck för, när de skär ner på stödet till folkbildningen, ställer organisationer som Håll Sverige Rent utan fortsatta statliga bidrag och nedvärderar just det som Bohlin och hans utredningar vill stärka. Å ena sidan struntar Tidögänget i den nytta civilsamhället gör på flera olika plan. Å andra sidan förväntar man sig att civilsamhället ska finnas där och fylla viktiga uppgifter i totalförsvaret. Det hänger inte ihop. En regering kan inte både vara för och emot samma företeelse.

Vilka är vi?
På ett mer generellt plan har Tidögänget ett ännu större problem. Man driver t.ex. igenom angiverilagar och låter steg för steg SD:s ”vi-och-dom”-perspektiv bli representativt för hur regeringen ser på delaktighet i samhället. Flyktingar och invandrare ska enligt Tidögänget förstå att de inte är välkomna. Samtidigt som det är självklart att ett fungerande civilt försvar bygger på tillit, att man kan hjälpas åt och hittar samarbetsformer på ett informellt sätt gör Tidgänget vad de kan för att motverka den utvecklingen. Den anda som Tidögänget vill ska prägla Sverige går helt på tvärs med vad som kan göra nytta ur totalförsvarsperspektiv.

Vad gör Putin?
Om ”vi” ska hjälpas åt behöver detta ”vi” vara inkluderande och stärkande, inte splittrande och syfta till att bygga motsättningar. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att Putin har haft ett finger med i vilken strategi SD skulle ha för samhällsutvecklingen…. eller att några av SD:s partitoppar hade svårt att välja mellan Biden och Putin i en TV-intervju eller att SÄPO varnat för de Rysslandskontakter vissa av SD:s aktiva haft och har. Eller hur var det nu mer LePen i Frankrike, hade hon tagit emot stöd från Putin och vem ligger bakom överbelastningsattackerna på SVT….?

Länktips: SOU 202568 om samhällets breddade förmåga att reparera och upprätthålla samhällskritisk infrastruktur: https://www.regeringen.se/contentassets/3eba6c646a224e25bc51eb69c2f2358d/nya-samverkansformer-modern-byggnads–och-reparationsberedskap-sou-202568.pdf

Konjunkturinstitutets rapport 116 ─ några intryck

Posted on 5 juni, 2025 by Christer Owe

Konjunkturinstitutet fick i uppgift av Tidögänget att göra en analys av de samhällsekonomiska effekterna av invandringen de senaste decennierna. Det var säkerligen SD som ville ”bevisa” hur dyrt det har varit för samhället att ta emot icke-svenskar och vad ”vi” skulle vinna på att ”de” skickades ”hem” med en enkel biljett. I juni kom KI:s rapporter. På 66 sidor svårläst och ganska formell svenska försöker KI beskriva konsekvenserna av den relativt generösa syn Sverige haft på arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande de senaste decennierna. Rapporten ger inte mycket för SD att använda i sin vulgärpropaganda. Det är istället nu så, att sedan 2022 bidrar invandringen på ett positivt sätt till Sveriges ekonomi. De SD-sympatisörer som i valet 2026 skulle uppröras övar vad ”invandringen kostar” måste således nu istället tacka invandringen för att svensk ekonomi inte går sämre.

Byråkratspråk och en neutral ton
Den ena rapporten (se länktips nedan) är omständigt skriven och förmodligen är den medvetet skriven på ett sätt som inte gör det enkelt att dra tydliga slutsatser. Det är ingen pamflett för invandrarfientliga broschyrer i SD-väljarnas brevlådor som Konjunkturinstitutet skrivit ihop. Det är en rapport med återkommande brasklappar om hur svårtolkade fakta och siffror är och en rapport fylld med hänvisningar till forskares rapporter från de senaste tio åren. Den som vill plocka russin och vinkla upp egna ”sanningar” ur rapporttexten får anstränga sig och lägga några timmar på att hitta sina guldkorn. Detta oavsett om man vill visa på för- eller nackdelar med invandringen.

Vi får inte glömma att det handlar om människor
Under genomläsningen av texten tänker jag på människorna det handlar om. Leveransbuden som åker ut med pizzor till höginkomsttagarna, städare som städar klart kontoren innan personalen samlas för att ha sitt morgonmöte, bärplockarna som trotsar väder och vind och gör det jobb den inhemska befolkningen tackar nej till, undersköterskor och vårdpersonal som vet att de inte kan ersättas med robotar och som gör en lågt värderad insats på en livsavgörande nivå, och så tänker jag på de byggarbetare som inte kan läsa varningsskyltar och instruktioner och därför riskerar störta till marken när hissen de använder blir till en dödsfälla. Det är människor det handlar om, inte statistik. Människor med drömmar och hopp om ett gott liv för sig och sina nära och kära. Människor som kanske utsatt sig för otroliga risker när de sökt sig hit och som trotsat dåliga odds och ändå klarat sig. Vi får aldrig reducera människorna till statistik, känner jag.

Mjuka värden och arbetsglädje…
Man kan ju också fråga sig om det behövs något ytterligare sätt att fånga upp hur arbetslivet fungerar. Sysselsättningsgraden, lönenivåerna och annan statistik finns ju att tillgå. Men hur känns det? Är det roligt att gå till jobbet? Vill du egentligen göra något annat? Har du en utbildning som du inte får användning för? Vad skulle du vilja göra istället? Det finns en mängd frågor som skulle kunna ställas och som skulle kunna få ett antal olika och intressanta svar. Men ingen har det uppdraget och framför allt inte över tid, för att se tendenser och värdemässiga förskjutningar. Det är en stor risk att massvis med kompetens, energi och arbetsglädje tappas bort därför att vi ser på arbetslivet som en marknad, en marknad som ska vara självreglerande och alltid anpassa sig till efterfrågan och ”givarens” krav.

Arbetet är för viktigt för att styras av marknaden
Det behövs en mänsklig och medmänsklig dimension i arbetslivet. Jag har inget exakt svar på hur detta ska organiseras och av vem, men det känns som att det går mycket förlorat när ”arbetsmarknaden” är organiserad som vilken marknad som helst. Trots att arbetets meningsfullhet rimligen är en av de viktigaste parametrarna för människor att känna sig som hela människor, på rätt plats i rätt sammanhang.

Anm. Det finns även en rapport numrerad 117, se länk nedan, som innehåller mer precisa siffror, diagram och jämförelser framför allt kring det KI kallar nettobidrag. Föga förvånande bidrar arbetskraftsinvandringen positivt till statens intäkter, medan flyktingar ekonomiskt sett utgör en belastning för statens räkenskaper. Eftersom arbetskraftsinvandringen är större än antalet flyktingar ”tjänar” staten på invandringen, när beloppsflödena summeras på det sätt som KI gör. Vad jag kan se har man inte gjort någon uppskattning av vad den svarta ekonomin har för roll för flyktingars försörjning. Att arbetskraft utnyttjas är sannolikt.

Länktips: Konjunkturinstitutets rapport 116 från juni 2025: https://www.konj.se/media/44dkqfy1/specialstudie-116-samhallsekonomiska-effekter-av-migrationen-till-sverige.pdf

KI:s rapport 117: https://www.konj.se/media/kpgnt5iw/specialstudie-117-invandrades-nettobidrag-till-de-offentliga-finanserna-1983-2022.pdf

Varför ser inte S kopplingen mellan klimat och rättvisa?

Posted on 30 maj, 2025 by Christer Owe

Klimatfrågan pockar på en lösning. Det går att låtsas som att den inte spelar någon roll, förneka och förminska frågans dignitet, men i själva verket går det inte att komma undan frågans betydelse. Vi kan skyffla över konsekvenserna på våra barn och barnbarn, men hur solidariskt är det? För att ta tag i klimatfrågan behöver vi ett politiskt ledarskap.

SD styr från baksätet
Tidögänget har sedan snart tre år visat att man duckar frågan och låter SD:s bagatelliserande och förnekande styra. Så fort klimatfrågan kommer upp så viftar ministrarna med kärnkraftskortet, som ju visat sig vara väldigt dyrt och långt ifrån säkert att det kommer att kunna lösa problemet. Snarare ser vi hur utsläppen nu ökar med regeringens SD-anpassade politik.

Kommer nästa regering göra det som krävs?
Bekymret är att oppositionens ledande parti, Socialdemokraterna, heller inte tycks vilja prioritera klimatfrågan. På sin kongress nyligen avbröts partiets Magdalena Andersson av aktivister som protesterade just mot detta. (Se länktips nedan). Om inte Moderaterna prioriterar klimatfrågan och Socialdemokraterna inte heller vill göra det blir det bekymmersamt. I så fall är ju risken stor att ingen regering, oavsett hur det går 2026, kommer att göra det som krävs.

Just klimatfrågan är ju tydligt kopplad till rättvisa
Lite märkligt är det. Socialdemokraterna borde ju inse att klimatåtgärderna, klimatskatter och andra åtgärder innehåller möjliga rättvise-utjämnande åtgärder. När nu Sverige har mer än 500 miljardärer och klyftorna i samhället ständigt ökar är det väl ett mycket lämpligt läge att slå flera flugor i samma smäll och både vidta åtgärder för att bromsa klimatproblemen samtidigt som man justerar för de värsta konsekvenserna av den ekonomiska politik som motiverats av ”valfrihet” och som har handlat om att flytta förmögenhet från välfärdssektorn till koncernbolagsägare och spekulanter.

Olika slags miljardärer gör olika skada och nytta
Det finns också en analys av Ruchir Sharma i Financial Times som enligt en artikel i Fria Tider säger att en sund ekonomi behöver både förmögenhetsskapande och viss omfördelning. Men en osund ekonomi som ägnar sig åt att omfördela en i huvudsak befintlig förmögenhetsmassa från fattiga till de rika lever farligt, och när den balansen rubbas så hotas hela systemets legitimitet. Det kan vara en revolution på väg, hävdar Sharma. Sverige är på en farlig väg. Mellan år 2022 och 2023 ökade miljardärernas andel av BNP med fyra procentenheter till 31 procent, något som sticker ut i en internationell jämförelse. Sharma delar in miljardärer i olika kategorier och de som blivit rika av arv är den kategori som inte bidrar till en sund balans. Han varnar för utvecklingen och det är lätt att hålla med.

En enkel koppling
Vi behöver dels identifiera vilka problem vi har och hur världen ser ut, dels förstå vilka åtgärder som kan bidra till att vrida utvecklingen åt rätt håll. Kopplingen ekonomi – klimat och rättvisa borde vara väldigt enkel att göra för ett parti som Socialdemokraterna.

Länktips: https://www.friatider.se/har-tystas-magdalena-andersson-pa-s-kongressen-skams-pa-dig-magda

Ett nytt sätt att se på arbete behövs

Posted on 28 maj, 2025 by Christer Owe

Vi behöver byta synsätt när det gäller lönearbete. Istället för att se det avlönade arbetet ur arbetsgivarens ”köpa-arbetstid-perspektiv” är det dags att börja se på den egna arbetsinsatsen som något positivt. Att det arbete vi utför är bra för oss själva, för verksamheten och för samhället. Det är inte mätbarheter, stämpelur och misstänkliggjorda anställda som ska vara normen. Det är hög tid att se det dagliga arbetet som en resurs.

Vad är egentligen arbete?
De timmar vi väljer att lägga på arbetet ska inte primärt ses som en uppoffring som vi får ersättning för, ersättning som vi så fort som möjligt använder till något annat, till något som vi hellre vill göra. Det är gammaldags att se på lönearbetet som en dragkamp mellan den som kan köpa andra människors tid och de stackars lönearbetarna som måste sälja sin tid till andra. Så länge vi har den synen på vårt arbete växer vi inte.

Vi ska inte sälja 40 timmar av vår tid per vecka
Istället för att fixera oss vid 40 timmars arbetsvecka eller vad som nu kan anses rätt mängd timmar borde utgångspunkten vara att vi ser på arbetstiden på tre sätt samtidigt. Vi bör se varje människa som en resurs för sig själva och sin egen framtid (1), för ett sammanhang (företag) där arbetet gör nytta (2) och överordnat den samhällsnytta (3) som alla människor kan bidra med. Inte minst nu när omvärldshot av olika slag tornar upp sig blir det ju allt mer intressant att identifiera vad var och en kan bidra med för att bygga samhället starkare. Och som en konsekvens av detta också låta den tid som var och en kan göra för det gemensammas bästa också blir pensionsgrundande och avlönat.

Att bygga samhället underifrån
Utgångspunkten bör vara att se varje människa som en resurs. Alla kan bidra med något och det hjälper också var och en att bli bekräftad inför sig själv och inför andra. Att ta vara på intresse, kunskap och färdigheter är att bygga samhället underifrån. I andra hand ska företag, gärna personalägda, ta form och frodas som en konsekvens av att rätt personer hamnar på rätt plats. Och för det tredje ska var och en kunna göra en regelbunden och behövd samhällsnytta. Det kan kallas civilplikt om man vill och finnas i lite olika paketeringar, men att varje månad göra en dag i en samhällsnyttig roll tror jag skulle vara väldigt värdefullt för alla.

Målet kan inte vara fler miljardärer
Målet kan ju inte vara att göra miljardärer till biljonärer eller ens att alla ska bli miljonärer. Det är inte ökade klyftor baserat på undervärdering av olika arbetsinsatser som är ”lösningen” på våra samhällsutmaningar. Det är mer av behovsinriktat och samarbetsbaserat arbete som bygger det hållbara samhället. Om 1900-talet präglades av dragkampen mellan arbetsgivare och arbetstagare och en tydlig facklig kamp är det nu på 2020-talet hög tid att se vars och ens arbete som den resurs det är och kan vara. Vi bör fokusera på att säkerställa att varje människas potential tas till vara på bästa sätt. Löneslaveriet som modell har gjort sitt. Vi förlorar som samhälle om vi envisas med att fokusera på ägarnas vinstjakt. Var och en bör optimalt äga sin egen tid och se till att den används på bästa sätt för egen utveckling, för verksamhetsutveckling och för att se till att samhället utvecklas i rätt riktning. Det vinner alla på.

Läsning: Tengroth: Klimatet, oljan och tillväxten

Posted on 18 maj, 2025 by Christer Owe

Stellan Tengroth har med sin senaste bok gett sig i kast med tre frågor som han på ett övertygande sätt visar att och hur de hänger samman. Det klimathot vi står inför är direkt kopplat till vår användning av fossila bränslen, framför allt oljan, och därmed också till tillväxten. Tengroths bok lägger ett kunskapspussel, där det blir tydligt hur sammanvävda de tre frågorna är. Boken är på 250 textsidor med ett stort antal noter och påfallande ofta använder han sitt skrivar-jag för att uttrycka och förklara något fenomen. Samtidigt lutar språket tydligt åt det formella, vetenskapliga hållet. Jag funderar mer än en gång över målgruppen. Vem är det Tengroth skriver för, vem är hans tänkta läsare?

Det är en ingenjör som skriver
Ett par gånger under läsningen av boken får jag intrycket att här skriver en ingenjör, som känner ett starkt behov av att belägga sina påståenden med siffror. Ni som har läst Andreas Cervenkas böcker kan känna igen er i skrivsättet. Vissa sidor har ett överflöd av sifferuppgifter, nästan så att alla data skymmer det som behöver framträda. Men bara nästan. Eller omvänt, ni som har läst Stefan Edmans böcker kan sakna iakttagelserna, reflexionerna och det allmänmänskliga i texten. Men var och en skriver ju på sitt sätt och med sin stil. Mitt bekymmer under läsningen är ju att mycket av budskapet redan är känt och att jag inte är på jakt efter sifferuppgifter för att kunna belägga det jag redan kände till. Därav något av min vilsenhet i vem som är målgruppen för boken.

Sambandet mellan klimat, energi och tillväxt tydliggörs
Med detta sagt har jag förståelse för att att det kan finnas ett behov av en bok som den Stellan Tengroth just skrivit, där kopplingen mellan klimathotet, energianvändningen ( i synnerhet den fossila) och vårt samhälles ständiga jakt på tillväxt tydliggörs. Allt hänger ihop och det visar Tengroth tydligt. Lite synd känner jag naturligtvis att så få sidor ägnats åt alternativa händelseförlopp och alternativa utvecklingslinjer. Nerväxt nämns, liksom att det inte är elbilarna som kommer att lösa klimatfrågan. Jag hade kanske velat läsa mer om hur en rättvis utveckling ska beskrivas, där tio miljarder människor och fungerande ekosystem samsas om de livsvillkor som vi behöver precisera.

Det står inte så mycket om hur ägandet låser fast oss i strukturer
Samtidigt. Det är vanskligt och kanske övermäktigt att hitta en framkomlig väg när vi som civilisation har låst fast oss så hårt vid en energianvändning och en användning av resurser och råvaror på ett sätt som det kommer att bli svårt att hitta rimliga vägar ur. Inte minst när de auktoritära krafterna tar plats på bekostnad av de demokratiska. Och det tycks som den starkes rätt handlar om att till varje pris befästa status quo. Tengroth berör inte så mycket de geopolitiska realiteterna, eller hur ägandet, bankerna och det monetära systemet samspelar med världsutvecklingen på ett inlåsande sätt. Det kanske är en annan bok som ska ta upp dessa perspektiv.

Varför kan inte Norge spara olja för framtida behov?
Norges roll som stormakt på oljeområdet nämns. Men i boken finns uppenbarligen inte utrymme till spekulationer kring vad som skulle hända om Norge ensidigt beslutade sig för att spara resterande olja för kommande behov. Istället ägnas mycket utrymme i boken att vrida och vända på begreppet Peak Oil, som ju är en term som används för att beskriva hur utvinning av olja traditionellt följer en särskilt kurvlinje och där utvinning ”peakar” när ungefär hälften av av oljan har pumpats upp. Som om utvinning alltid följer en naturlag, som om det i varje ögonblick inte finns alternativa beslut att ta. Som om det inte skulle kunna gå att spara den gamla fossila oljan för kommande behov.

Peak oil väcker minnen
Om det låter gnälligt det jag skrivit så här långt så är det inte meningen. Boken är ambitiös och detaljerad och belägger på ett tydligt sätt hur klimat, energianvändning och tillväxt hänger samman. Och det finns säkert ett behov av att skapa större förståelse för dessa sammanhang. Eftersom jag själv ägnat mig i mer än 25 år åt de här frågorna, bland annat genom en turné för 20 år sedan till ett antal svenska kommuner, där jag tillsammans med Gunnar Lindgren och Tomas Kåberger lyfte frågan om peak oil och hur viktigt det är att förstå sambanden mellan just det Tengroth pekar på, kanske jag inte riktigt hör till målgruppen för boken. Även om det är bra att bli uppdaterad med de senaste siffrorna. Att vi fortfarande är fossilberoende till 80 procent, till exempel.

Boken kan inte avfärdas
Det kanske är så att det stora värdet med Stellan Tengroths bok ligger i att den inte kan avfärdas som en partsinlaga. Den polarisering som sker i debatten bygger till stor del på att tyckandet och diverse åsikter ges samma tyngd (eller mer) än forskares grundläggande faktaframställning. Det finns reaktionära och auktoritära krafter som till varje pris vill behålla nuvarande livsmönster. De får naturligtvis svårt att avfärda den verklighetsbeskrivning Tengroth erbjuder.

Det är bråttom, som sagt
Jag hade en ambition att ”läsa mellan raderna” när jag läste boken. Och det nämner Stellan Tengroth själv i sitt förord att det är viktigt att göra. Tyvärr blir det inte så tydligt vad det är som står mellan raderna, mer än att det är hiskeligt bråttom att få flertalet att förstå angelägenhetsgraden. Och att vi behöver diskutera alternativa framtider, innan det är för sent.

Det är visst bråttom !

Posted on 9 maj, 2025 by Christer Owe

”Det är inte så bråttom” säger Jimmie Åkesson i en Aftonbladet-intervju, där hans tjugo år som partiledare uppmärksammas. Det som inte är bråttom är att göra något åt klimatet. Medvetet, genomtänkt och konsekvent ignorerar och relativiserar ytterhögern de hot mot samhället som forskningen nu i decennier har lyft fram. Det är för övrigt inte bara samhället som är i fara utan stora delar av de planetära samband som vi uppfattar som förutsättningar för livet på jorden. Eller är det monokulturen han applåderar? Verkligen?

Vet vi allt vi behöver veta? Verkligen?
Vad man skulle önska att journalisterna som ställer frågor var mer insatta. Om det nu inte är så bråttom med klimatfrågan, som Åkesson tycker, så kunde ju en följdfråga ha varit vilka andra forskare Åkesson tycker att man kan ignorera. Är det i praktiken alla forskare som bör ignoreras? Är det lämpligt att sluta forska på mediciner, på cancerformer, på ämnen som grafen eller tycker Åkesson att det räcker nu: vi behöver inte forska på något alls? Vi vet det vi behöver veta och kan luta oss tillbaka?

Hur är det med de tretton områden forskarna identifierat?
Ännu bättre vore naturligtvis om journalisterna plockade upp alla de delområden som forskarna vid Stockholm Recilience Centre har uppmärksammat. Är det precis lika lite bråttom med allt som forskarna pekar på? Och så kunde han få gå igenom område för område och förklara varför han vet bättre om hotens karaktär, styrka och konsekvenser än de tusentals forskare som ägnar all sin vakna tid åt detta.

Är biologisk monokultur alltid att föredra?
Jag har ofta med den här bilden just för att den är så tydlig. Om nu Åkesson blundar för klimathotet är det CO2-halten han menar eller är det strålningsbalansen? Och om han får frågan om främmande ämnen, är det inte oroande med PFAS i dricksvattnet? Eller den biologiska mångfalden, är det helt enkelt så att det är mångfald som är hotet i den sverigedemokratiska världsbilden och att monokultur alltid är att föredra? Åkesson borde få förklara sitt motstånd mot forskningen. Vilken forskning är OK och i så fall varför?

Bakomliggande taktik
Åkesson kommer alldeles för lätt undan, tycker jag. Någon borde få honom att erkänna att han bara är en tyckare som av grumliga skäl bagatelliserar de utmaningar världen står inför. Auktoritära ledare vill naturligtvis skapa en situation där vanliga demokratiska processer sätts åt sidan. Militärt undantagstillstånd, paramilitära styrkor på gatorna osv är naturligtvis sådant som underlättar ett maktövertagande. Att lösa problem blir därför ointressant, att hålla konflikterna levande blir desto mer intressant för de auktoritära.

Tappa inte bort kemikaliefrågan

Posted on 2 maj, 2025 by Christer Owe

CH2Cl2 är den kemiska formeln för diklormetan, som också kallas metylenklorid. Klor och metan som tillsammans bildar en av de minst farliga enkla klorerade kolvätena, men som kan ge cancer i lungorna. I Eskilstuna har kommunen gett klartecken (jag höll på att skriva klortecken) för en utlandsägd fabrik att tillfälligt öka utsläppen av diklormetan till 900 ton per år. Det handlar om miljardinvesteringar och 600 arbetstillfällen i kommunen. Nyheten publicerades för snart ett år sedan. Långt innan Northvolt kastade in handduken. Northvolt var tänkt att vara en av kunderna till Eskilstuna-företaget. Sedan dess har turerna fortsatt.

Kinesiska företag har numera andra regler att följa
Företaget finns etablerat i Eskilstuna och det som diskuteras är en expansion av fabriken, som ägs och drivs av ett kinesiskt företag. Men det finns en ökad medvetenhet hos svenska myndigheter om att Kina ålägger sina medborgare att rapportera till den kinesiska staten. Det gör att regelverket numera ser lite annorlunda ut för etablering av kinesiska företag i Sverige. Se mer detaljer i länktips nedan.

Ur askan i elden?
Diklormetan har i praktiken varit förbjudet att producera sedan 30 år i Sverige. Och det utsläpp som nu diskuteras handlar om ett undantag från detta förbud. Samtidigt har tydligen företaget planer på att ersätta den rådande teknologin med en mindre farlig. Jakten på billiga och effektiva batterier för elektrifieringen av bilar, lastbilar och andra maskiner får inte leda till att nya problem skapas. Ur askan i elden är ju ett talesätt som vi inte får tappa bort.

Vi måste klara både och
Om man studerar Stockholm Resilience Centers senaste diagram över de planetära gränser som vi håller på att överskrida så blir det tydligt att dessa forskare ser mer allvarligt på utsläppen av kemiska substanser än på klimathotet. De icke nedbrytbara ämnena som brukar grupperas och kallas PFAS, som är tusentals olika föreningar, är de som oftast nämns. Men diklormetan bör inte tappas bort. Och vi får inte lösa klimathotet till priset av en förgiftad planet. Vi måste klara både och.

Länktips: Faktarapport om diklormetan

Om kemin och hur farligt ämnet är: Wikipedia om Eskilstuna-utsläppen m m https://sv.wikipedia.org/wiki/Diklormetan

Om investeringsvillkor: https://www.energinyheter.se/20250318/32932/kinesisk-batteriinvestering-i-eskilstuna-kan-stoppas

Läsning: Per Wirtén Hopp! – en bok om vår tid

Posted on 13 april, 2025 by Christer Owe

Per Wirtén har skrivit en läsvärt bok med titeln ”Hopp!”, där han utgår från egna upplevelser och anstränger sig att förstå tidsandan. Hur kommer det sig att frihet, jämlikhet, solidaritet och stolta demokratiska hörnstenar tycks vittra sönder för att ge plats åt rädsla, egoism och egenintresse? Han använder inte just dessa ord, men det är ju uppenbart att världen steg för steg blir allt mer odemokratisk, mindre hänsynstagande och tycks sluta sig istället för att öppna sig för gemensamma lösningar.

En 25 minuters resa illustrerar 28 år i olika förväntad livslängd
Vi ser dagligen hur rikedomen koncentreras till allt färre individer. Istället för att som förr kunna namnen på ett dussintal folkvalda makthavare är det sannolikt att vi om några år på ett självklart sätt kan namnge de mest förmögna personerna på planeten. Den ekonomiska ojämlikheten beskrivs på ett konkret sätt i Wirténs bok. På sidan 98 beskriver han sitt besök i Glasgow för att på plats uppleva skillnaden mellan en välmående och en utsatt stadsdel. Medellivslängden i det välmående området Lenzie var 28 år högre än den mer centralt belägna stadsdelen Carlton. ”Ojämlikhetens olika former handlar inte enbart om pengar, status och möjligheter att utvecklas, utan också om hälsa sjukdom och död”, skriver han. På 25 minuters resa räknas timmarna ner. De som bor i den utsatta stadsdelen går statistiskt sett miste om 10 000 gryningar och lika många koppar te.

Kapitalismen destabiliserar sig själv
I ett avsnitt återger Wirtén en del av Thomas Pikettys tankar, bland annat att kapitalismen utmärks av en inbyggd rörelse mot ökad ojämlikhet. Hur systemet destabiliserar sig självt och rör sig mot sammanbrott, kaos och revolutioner. Hur marknaden aldrig landar i något naturligt, rättvist, jämviktsläge. Och hur samhället, dvs politiken, därför hela tiden behöver korrigera för marknadens ojämlika logik. Socioekonomiskt sett ökar ojämlikheten i Sverige. Mest jämställda var vi troligen i det tidiga 80-talet, innan Thatcher och Reagan fick gehör för de då nya ekonomiska idéerna.

Ett eget exempel på strukturell orättvisa
Ett typiskt exempel som jag kommer att tänka på är hur staten, det allmänna, eller vi alla skattebetalare, ger bidrag till det som brukar kallas ROT-avdrag. De som har råd att bygga om sitt kök får lite bidrag av staten för att göra just detta. Medan den som inte äger utan hyr sitt kök inte får något bidrag. Detta trots att miljonprogrammens lägenheter och hus numera är i stort behov av upprustning, inte minst för att säkerställa att det finns hiss i alla trevåningshus. Tänk om fördelningen av skatteintäkterna inte enbart hade gynnat de ägda bostäderna, utan hade varit mer behovsanpassade. Då hade kanske fler äldre kunnat bo kvar i sina lägenheter, när de får svårt att gå i trapporna. Som det är nu blir det bara fler och fler som är för friska för att hamna på servicehem, men för skröpliga för att kunna bo kvar.

Nollsummespelet
På sidan 110 skriver Wirtén om författaren Heather McGhee, som har skrivit flera böcker om ojämlikheten i USA. Lite längre fram i texten fångar Wirtén upp hennes tankar om ett nollsummespel. Det McGhee beskriver, enligt Wirtén, är hur det lätt blir så att de individer som känner sig underlägsna eller orättvist behandlade ofta fastnar i tron att summan av resurser är konstant. Om då någon annan minoritet skulle kräva mer rättvisa uppfattas det som att den egna gruppen skulle missgynnas i samma utsträckning. Som om det hela tiden handlade om att fördela en statisk summa resurser. Här tror jag kan finnas en delförklaring till att marginaliserade grupper i Sverige väljer att rösta på ett parti som vill förstärka klyftorna och peka ut vilka som räknas som ”vi” och vilka som är ”dom”. Nollsummespelet lurar antagligen en del att tro att det gäller att bevaka det man har, så att det inte går förlorat.

Erkännandepolitik
Wirtén skriver med en hänvisning till Nancy Fraser om erkännandepolitik, om hur det handlar om att erkänna för sig själv vilken roll man har och vill ha i samhället, men också att samhället erkänner rättigheter och likabehandling för varje individ och för varje grupp av människor. Om hur friheten att kunna delta i samhället ofta villkoras av patriarkatet, av rasismen eller av homofobin. Tänk att det ska vara så svårt att låta bli att skapa hierarkier och sortering av människor.

Solidaritet
Ett annat kapitel i boken handlar om solidaritet. På sidan 137 landar Wirtén i slutsatsen att liberalismen behöver återkomma som en slags socialistisk liberalism. På samma sätt som socialismen behöver återkomma som en liberal socialism. På ett sätt känns det som att språket saknar ord för det nya, som behöver formas som en motvikt mot den nya, hårda konservativism och egoism som frodas och tar plats under de lögnaktiga, antidemokratiska, auktoritära och förtryckande ledarnas massiva populistiska förenklingsparoller. Solidariteten är krävande, säger Wirtén. Den är inte neutral. Den tycks tvinga oss att aktivera oss och därmed att inte luta oss tillbaka i en bekymmersfri passivitet. Nån-annanismen är tyvärr utbredd.

Medmänsklighet
Mot slutet av boken blir Wirtén försiktigare. Den hoppfullhet han vill beskriva blir skör, orden försiktigare, texten ännu mer personlig. På ett sätt handlar hoppfullheten om vad det egentligen innebär att vara medmänniska. Inte bara människa, utan medmänniska. Jag kan varmt rekommendera boken ”Hopp!” och hoppas att det offentliga samtalet kan handla mer om frihet, jämlikhet, solidaritet och medmänsklighet. Och mindre om krig, hot, murar, rädsla, vapen och maktgalna ledares sicksackande mellan lögn och sanning.

Läsning: Hédi Fried Skärvor av ett liv

Posted on 13 april, 2025 by Christer Owe

Nyligen tog jag mig tid att läsa boken ”Skärvor av ett liv” av Hédi Fried. Det är en ögonvittnesskildring i jagform från hennes uppväxt i Transsylvanien, och om hur tyskarna ganska sent i kriget förändrade hennes liv totalt. Först samlade man tusentals judar i några få kvarter i den stad hon bodde i, för att senare transportera dem i järnvägsvagnar till Auschwitz. Där lyckades hon osannolikt nog hålla ihop med sin yngre syster och fick mot alla odds en ny chans i olika arbetsläger. Hon hamnade i Hamburg, Theresienstadt och Bergen-Belsen, befriades vid krigsslutet och hamnade i Sverige tack vare de vita bussarna.

Svårt att gå mot strömmen?
Detaljrikedomen och alla intryck ger ett starkt intryck och påminner på så sätt om ett filmmanus. Hennes berättelse kom ut som bok flera decennier efter kriget och 2015 skrev hon ett nytt förord. Boken trycks om och om igen. Det som är en lärdom idag är hur lätt det kan bli att en felaktig tanke slår rot och bejakas av ”goda” människor. Hur svårt det kan vara att gå emot strömmen. Situationen med den falska grannen illustrerar detta mycket väl. Grannen som sagt sig kunna bevara värdesaker när Hédis föräldrar gav sig av, men som behöll allt själv och sålde det hon kunde.

De tog stöd av varandra
Berättelsen påminner oss om hur lätt det är för människor att lockas med av en negativ rörelse, hur svårt det kan vara att stå emot. Men också hur vänskapen kan stärkas i den grupp som tar stöd av varandra. Det hjälpte mer än en gång att de var flera i samma ålder från samma stad. Och att finns det liv finns det hopp. att inte ge upp, vilket säkert många gjorde.

Fortfarande….
Det finns fortfarande folkgrupper som förföljs, fördrivs och får sina hem förstörda. Det är lätt att tro att nazismens illdåd tillhör undantagen och att det Hédi Fried beskriver bara är ekon från historien. Tyvärr pågår det fortfarande systematisk förföljelse av minoriteter i olika länder. Låt vara att nazisterna hittade ett effektivt sätt att förverkliga sina onda avsikter. Men vi kan också läsa Hédi Frieds historia som en påminnelse av att våldet pågår och fortsätter än idag.

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Category Archives: Helhetsperspektiv