Category Archives: Helhetsperspektiv

Övergripande perspektiv. Hållbarheten som helhet.

Varför ser inte S kopplingen mellan klimat och rättvisa?

Posted on by
Reply

Klimatfrågan pockar på en lösning. Det går att låtsas som att den inte spelar någon roll, förneka och förminska frågans dignitet, men i själva verket går det inte att komma undan frågans betydelse. Vi kan skyffla över konsekvenserna på våra barn och barnbarn, men hur solidariskt är det? För att ta tag i klimatfrågan behöver vi ett politiskt ledarskap.

SD styr från baksätet
Tidögänget har sedan snart tre år visat att man duckar frågan och låter SD:s bagatelliserande och förnekande styra. Så fort klimatfrågan kommer upp så viftar ministrarna med kärnkraftskortet, som ju visat sig vara väldigt dyrt och långt ifrån säkert att det kommer att kunna lösa problemet. Snarare ser vi hur utsläppen nu ökar med regeringens SD-anpassade politik.

Kommer nästa regering göra det som krävs?
Bekymret är att oppositionens ledande parti, Socialdemokraterna, heller inte tycks vilja prioritera klimatfrågan. På sin kongress nyligen avbröts partiets Magdalena Andersson av aktivister som protesterade just mot detta. (Se länktips nedan). Om inte Moderaterna prioriterar klimatfrågan och Socialdemokraterna inte heller vill göra det blir det bekymmersamt. I så fall är ju risken stor att ingen regering, oavsett hur det går 2026, kommer att göra det som krävs.

Just klimatfrågan är ju tydligt kopplad till rättvisa
Lite märkligt är det. Socialdemokraterna borde ju inse att klimatåtgärderna, klimatskatter och andra åtgärder innehåller möjliga rättvise-utjämnande åtgärder. När nu Sverige har mer än 500 miljardärer och klyftorna i samhället ständigt ökar är det väl ett mycket lämpligt läge att slå flera flugor i samma smäll och både vidta åtgärder för att bromsa klimatproblemen samtidigt som man justerar för de värsta konsekvenserna av den ekonomiska politik som motiverats av ”valfrihet” och som har handlat om att flytta förmögenhet från välfärdssektorn till koncernbolagsägare och spekulanter.

Olika slags miljardärer gör olika skada och nytta
Det finns också en analys av Ruchir Sharma i Financial Times som enligt en artikel i Fria Tider säger att en sund ekonomi behöver både förmögenhetsskapande och viss omfördelning. Men en osund ekonomi som ägnar sig åt att omfördela en i huvudsak befintlig förmögenhetsmassa från fattiga till de rika lever farligt, och när den balansen rubbas så hotas hela systemets legitimitet. Det kan vara en revolution på väg, hävdar Sharma. Sverige är på en farlig väg. Mellan år 2022 och 2023 ökade miljardärernas andel av BNP med fyra procentenheter till 31 procent, något som sticker ut i en internationell jämförelse. Sharma delar in miljardärer i olika kategorier och de som blivit rika av arv är den kategori som inte bidrar till en sund balans. Han varnar för utvecklingen och det är lätt att hålla med.

En enkel koppling
Vi behöver dels identifiera vilka problem vi har och hur världen ser ut, dels förstå vilka åtgärder som kan bidra till att vrida utvecklingen åt rätt håll. Kopplingen ekonomi – klimat och rättvisa borde vara väldigt enkel att göra för ett parti som Socialdemokraterna.

Länktips: https://www.friatider.se/har-tystas-magdalena-andersson-pa-s-kongressen-skams-pa-dig-magda

Ett nytt sätt att se på arbete behövs

Posted on by
Reply

Vi behöver byta synsätt när det gäller lönearbete. Istället för att se det avlönade arbetet ur arbetsgivarens ”köpa-arbetstid-perspektiv” är det dags att börja se på den egna arbetsinsatsen som något positivt. Att det arbete vi utför är bra för oss själva, för verksamheten och för samhället. Det är inte mätbarheter, stämpelur och misstänkliggjorda anställda som ska vara normen. Det är hög tid att se det dagliga arbetet som en resurs.

Vad är egentligen arbete?
De timmar vi väljer att lägga på arbetet ska inte primärt ses som en uppoffring som vi får ersättning för, ersättning som vi så fort som möjligt använder till något annat, till något som vi hellre vill göra. Det är gammaldags att se på lönearbetet som en dragkamp mellan den som kan köpa andra människors tid och de stackars lönearbetarna som måste sälja sin tid till andra. Så länge vi har den synen på vårt arbete växer vi inte.

Vi ska inte sälja 40 timmar av vår tid per vecka
Istället för att fixera oss vid 40 timmars arbetsvecka eller vad som nu kan anses rätt mängd timmar borde utgångspunkten vara att vi ser på arbetstiden på tre sätt samtidigt. Vi bör se varje människa som en resurs för sig själva och sin egen framtid (1), för ett sammanhang (företag) där arbetet gör nytta (2) och överordnat den samhällsnytta (3) som alla människor kan bidra med. Inte minst nu när omvärldshot av olika slag tornar upp sig blir det ju allt mer intressant att identifiera vad var och en kan bidra med för att bygga samhället starkare. Och som en konsekvens av detta också låta den tid som var och en kan göra för det gemensammas bästa också blir pensionsgrundande och avlönat.

Att bygga samhället underifrån
Utgångspunkten bör vara att se varje människa som en resurs. Alla kan bidra med något och det hjälper också var och en att bli bekräftad inför sig själv och inför andra. Att ta vara på intresse, kunskap och färdigheter är att bygga samhället underifrån. I andra hand ska företag, gärna personalägda, ta form och frodas som en konsekvens av att rätt personer hamnar på rätt plats. Och för det tredje ska var och en kunna göra en regelbunden och behövd samhällsnytta. Det kan kallas civilplikt om man vill och finnas i lite olika paketeringar, men att varje månad göra en dag i en samhällsnyttig roll tror jag skulle vara väldigt värdefullt för alla.

Målet kan inte vara fler miljardärer
Målet kan ju inte vara att göra miljardärer till biljonärer eller ens att alla ska bli miljonärer. Det är inte ökade klyftor baserat på undervärdering av olika arbetsinsatser som är ”lösningen” på våra samhällsutmaningar. Det är mer av behovsinriktat och samarbetsbaserat arbete som bygger det hållbara samhället. Om 1900-talet präglades av dragkampen mellan arbetsgivare och arbetstagare och en tydlig facklig kamp är det nu på 2020-talet hög tid att se vars och ens arbete som den resurs det är och kan vara. Vi bör fokusera på att säkerställa att varje människas potential tas till vara på bästa sätt. Löneslaveriet som modell har gjort sitt. Vi förlorar som samhälle om vi envisas med att fokusera på ägarnas vinstjakt. Var och en bör optimalt äga sin egen tid och se till att den används på bästa sätt för egen utveckling, för verksamhetsutveckling och för att se till att samhället utvecklas i rätt riktning. Det vinner alla på.

Läsning: Tengroth: Klimatet, oljan och tillväxten

Posted on by
Reply

Stellan Tengroth har med sin senaste bok gett sig i kast med tre frågor som han på ett övertygande sätt visar att och hur de hänger samman. Det klimathot vi står inför är direkt kopplat till vår användning av fossila bränslen, framför allt oljan, och därmed också till tillväxten. Tengroths bok lägger ett kunskapspussel, där det blir tydligt hur sammanvävda de tre frågorna är. Boken är på 250 textsidor med ett stort antal noter och påfallande ofta använder han sitt skrivar-jag för att uttrycka och förklara något fenomen. Samtidigt lutar språket tydligt åt det formella, vetenskapliga hållet. Jag funderar mer än en gång över målgruppen. Vem är det Tengroth skriver för, vem är hans tänkta läsare?

Det är en ingenjör som skriver
Ett par gånger under läsningen av boken får jag intrycket att här skriver en ingenjör, som känner ett starkt behov av att belägga sina påståenden med siffror. Ni som har läst Andreas Cervenkas böcker kan känna igen er i skrivsättet. Vissa sidor har ett överflöd av sifferuppgifter, nästan så att alla data skymmer det som behöver framträda. Men bara nästan. Eller omvänt, ni som har läst Stefan Edmans böcker kan sakna iakttagelserna, reflexionerna och det allmänmänskliga i texten. Men var och en skriver ju på sitt sätt och med sin stil. Mitt bekymmer under läsningen är ju att mycket av budskapet redan är känt och att jag inte är på jakt efter sifferuppgifter för att kunna belägga det jag redan kände till. Därav något av min vilsenhet i vem som är målgruppen för boken.

Sambandet mellan klimat, energi och tillväxt tydliggörs
Med detta sagt har jag förståelse för att att det kan finnas ett behov av en bok som den Stellan Tengroth just skrivit, där kopplingen mellan klimathotet, energianvändningen ( i synnerhet den fossila) och vårt samhälles ständiga jakt på tillväxt tydliggörs. Allt hänger ihop och det visar Tengroth tydligt. Lite synd känner jag naturligtvis att så få sidor ägnats åt alternativa händelseförlopp och alternativa utvecklingslinjer. Nerväxt nämns, liksom att det inte är elbilarna som kommer att lösa klimatfrågan. Jag hade kanske velat läsa mer om hur en rättvis utveckling ska beskrivas, där tio miljarder människor och fungerande ekosystem samsas om de livsvillkor som vi behöver precisera.

Det står inte så mycket om hur ägandet låser fast oss i strukturer
Samtidigt. Det är vanskligt och kanske övermäktigt att hitta en framkomlig väg när vi som civilisation har låst fast oss så hårt vid en energianvändning och en användning av resurser och råvaror på ett sätt som det kommer att bli svårt att hitta rimliga vägar ur. Inte minst när de auktoritära krafterna tar plats på bekostnad av de demokratiska. Och det tycks som den starkes rätt handlar om att till varje pris befästa status quo. Tengroth berör inte så mycket de geopolitiska realiteterna, eller hur ägandet, bankerna och det monetära systemet samspelar med världsutvecklingen på ett inlåsande sätt. Det kanske är en annan bok som ska ta upp dessa perspektiv.

Varför kan inte Norge spara olja för framtida behov?
Norges roll som stormakt på oljeområdet nämns. Men i boken finns uppenbarligen inte utrymme till spekulationer kring vad som skulle hända om Norge ensidigt beslutade sig för att spara resterande olja för kommande behov. Istället ägnas mycket utrymme i boken att vrida och vända på begreppet Peak Oil, som ju är en term som används för att beskriva hur utvinning av olja traditionellt följer en särskilt kurvlinje och där utvinning ”peakar” när ungefär hälften av av oljan har pumpats upp. Som om utvinning alltid följer en naturlag, som om det i varje ögonblick inte finns alternativa beslut att ta. Som om det inte skulle kunna gå att spara den gamla fossila oljan för kommande behov.

Peak oil väcker minnen
Om det låter gnälligt det jag skrivit så här långt så är det inte meningen. Boken är ambitiös och detaljerad och belägger på ett tydligt sätt hur klimat, energianvändning och tillväxt hänger samman. Och det finns säkert ett behov av att skapa större förståelse för dessa sammanhang. Eftersom jag själv ägnat mig i mer än 25 år åt de här frågorna, bland annat genom en turné för 20 år sedan till ett antal svenska kommuner, där jag tillsammans med Gunnar Lindgren och Tomas Kåberger lyfte frågan om peak oil och hur viktigt det är att förstå sambanden mellan just det Tengroth pekar på, kanske jag inte riktigt hör till målgruppen för boken. Även om det är bra att bli uppdaterad med de senaste siffrorna. Att vi fortfarande är fossilberoende till 80 procent, till exempel.

Boken kan inte avfärdas
Det kanske är så att det stora värdet med Stellan Tengroths bok ligger i att den inte kan avfärdas som en partsinlaga. Den polarisering som sker i debatten bygger till stor del på att tyckandet och diverse åsikter ges samma tyngd (eller mer) än forskares grundläggande faktaframställning. Det finns reaktionära och auktoritära krafter som till varje pris vill behålla nuvarande livsmönster. De får naturligtvis svårt att avfärda den verklighetsbeskrivning Tengroth erbjuder.

Det är bråttom, som sagt
Jag hade en ambition att ”läsa mellan raderna” när jag läste boken. Och det nämner Stellan Tengroth själv i sitt förord att det är viktigt att göra. Tyvärr blir det inte så tydligt vad det är som står mellan raderna, mer än att det är hiskeligt bråttom att få flertalet att förstå angelägenhetsgraden. Och att vi behöver diskutera alternativa framtider, innan det är för sent.

Det är visst bråttom !

Posted on by
Reply

”Det är inte så bråttom” säger Jimmie Åkesson i en Aftonbladet-intervju, där hans tjugo år som partiledare uppmärksammas. Det som inte är bråttom är att göra något åt klimatet. Medvetet, genomtänkt och konsekvent ignorerar och relativiserar ytterhögern de hot mot samhället som forskningen nu i decennier har lyft fram. Det är för övrigt inte bara samhället som är i fara utan stora delar av de planetära samband som vi uppfattar som förutsättningar för livet på jorden. Eller är det monokulturen han applåderar? Verkligen?

Vet vi allt vi behöver veta? Verkligen?
Vad man skulle önska att journalisterna som ställer frågor var mer insatta. Om det nu inte är så bråttom med klimatfrågan, som Åkesson tycker, så kunde ju en följdfråga ha varit vilka andra forskare Åkesson tycker att man kan ignorera. Är det i praktiken alla forskare som bör ignoreras? Är det lämpligt att sluta forska på mediciner, på cancerformer, på ämnen som grafen eller tycker Åkesson att det räcker nu: vi behöver inte forska på något alls? Vi vet det vi behöver veta och kan luta oss tillbaka?

Hur är det med de tretton områden forskarna identifierat?
Ännu bättre vore naturligtvis om journalisterna plockade upp alla de delområden som forskarna vid Stockholm Recilience Centre har uppmärksammat. Är det precis lika lite bråttom med allt som forskarna pekar på? Och så kunde han få gå igenom område för område och förklara varför han vet bättre om hotens karaktär, styrka och konsekvenser än de tusentals forskare som ägnar all sin vakna tid åt detta.


Från Stockholm Recilience Centre

Är biologisk monokultur alltid att föredra?
Jag har ofta med den här bilden just för att den är så tydlig. Om nu Åkesson blundar för klimathotet är det CO2-halten han menar eller är det strålningsbalansen? Och om han får frågan om främmande ämnen, är det inte oroande med PFAS i dricksvattnet? Eller den biologiska mångfalden, är det helt enkelt så att det är mångfald som är hotet i den sverigedemokratiska världsbilden och att monokultur alltid är att föredra? Åkesson borde få förklara sitt motstånd mot forskningen. Vilken forskning är OK och i så fall varför?

Bakomliggande taktik
Åkesson kommer alldeles för lätt undan, tycker jag. Någon borde få honom att erkänna att han bara är en tyckare som av grumliga skäl bagatelliserar de utmaningar världen står inför. Auktoritära ledare vill naturligtvis skapa en situation där vanliga demokratiska processer sätts åt sidan. Militärt undantagstillstånd, paramilitära styrkor på gatorna osv är naturligtvis sådant som underlättar ett maktövertagande. Att lösa problem blir därför ointressant, att hålla konflikterna levande blir desto mer intressant för de auktoritära.

Tappa inte bort kemikaliefrågan

Posted on by
1

CH2Cl2 är den kemiska formeln för diklormetan, som också kallas metylenklorid. Klor och metan som tillsammans bildar en av de minst farliga enkla klorerade kolvätena, men som kan ge cancer i lungorna. I Eskilstuna har kommunen gett klartecken (jag höll på att skriva klortecken) för en utlandsägd fabrik att tillfälligt öka utsläppen av diklormetan till 900 ton per år. Det handlar om miljardinvesteringar och 600 arbetstillfällen i kommunen. Nyheten publicerades för snart ett år sedan. Långt innan Northvolt kastade in handduken. Northvolt var tänkt att vara en av kunderna till Eskilstuna-företaget. Sedan dess har turerna fortsatt.

Kinesiska företag har numera andra regler att följa
Företaget finns etablerat i Eskilstuna och det som diskuteras är en expansion av fabriken, som ägs och drivs av ett kinesiskt företag. Men det finns en ökad medvetenhet hos svenska myndigheter om att Kina ålägger sina medborgare att rapportera till den kinesiska staten. Det gör att regelverket numera ser lite annorlunda ut för etablering av kinesiska företag i Sverige. Se mer detaljer i länktips nedan.

Ur askan i elden?
Diklormetan har i praktiken varit förbjudet att producera sedan 30 år i Sverige. Och det utsläpp som nu diskuteras handlar om ett undantag från detta förbud. Samtidigt har tydligen företaget planer på att ersätta den rådande teknologin med en mindre farlig. Jakten på billiga och effektiva batterier för elektrifieringen av bilar, lastbilar och andra maskiner får inte leda till att nya problem skapas. Ur askan i elden är ju ett talesätt som vi inte får tappa bort.

Vi måste klara både och
Om man studerar Stockholm Resilience Centers senaste diagram över de planetära gränser som vi håller på att överskrida så blir det tydligt att dessa forskare ser mer allvarligt på utsläppen av kemiska substanser än på klimathotet. De icke nedbrytbara ämnena som brukar grupperas och kallas PFAS, som är tusentals olika föreningar, är de som oftast nämns. Men diklormetan bör inte tappas bort. Och vi får inte lösa klimathotet till priset av en förgiftad planet. Vi måste klara både och.

Från Stockholm Resilience Center

Länktips: Faktarapport om diklormetan

Om kemin och hur farligt ämnet är: Wikipedia om Eskilstuna-utsläppen m m https://sv.wikipedia.org/wiki/Diklormetan

Om investeringsvillkor: https://www.energinyheter.se/20250318/32932/kinesisk-batteriinvestering-i-eskilstuna-kan-stoppas

Läsning: Per Wirtén Hopp! – en bok om vår tid

Posted on by
Reply

Per Wirtén har skrivit en läsvärt bok med titeln ”Hopp!”, där han utgår från egna upplevelser och anstränger sig att förstå tidsandan. Hur kommer det sig att frihet, jämlikhet, solidaritet och stolta demokratiska hörnstenar tycks vittra sönder för att ge plats åt rädsla, egoism och egenintresse? Han använder inte just dessa ord, men det är ju uppenbart att världen steg för steg blir allt mer odemokratisk, mindre hänsynstagande och tycks sluta sig istället för att öppna sig för gemensamma lösningar.

En 25 minuters resa illustrerar 28 år i olika förväntad livslängd
Vi ser dagligen hur rikedomen koncentreras till allt färre individer. Istället för att som förr kunna namnen på ett dussintal folkvalda makthavare är det sannolikt att vi om några år på ett självklart sätt kan namnge de mest förmögna personerna på planeten. Den ekonomiska ojämlikheten beskrivs på ett konkret sätt i Wirténs bok. På sidan 98 beskriver han sitt besök i Glasgow för att på plats uppleva skillnaden mellan en välmående och en utsatt stadsdel. Medellivslängden i det välmående området Lenzie var 28 år högre än den mer centralt belägna stadsdelen Carlton. ”Ojämlikhetens olika former handlar inte enbart om pengar, status och möjligheter att utvecklas, utan också om hälsa sjukdom och död”, skriver han. På 25 minuters resa räknas timmarna ner. De som bor i den utsatta stadsdelen går statistiskt sett miste om 10 000 gryningar och lika många koppar te.

Kapitalismen destabiliserar sig själv
I ett avsnitt återger Wirtén en del av Thomas Pikettys tankar, bland annat att kapitalismen utmärks av en inbyggd rörelse mot ökad ojämlikhet. Hur systemet destabiliserar sig självt och rör sig mot sammanbrott, kaos och revolutioner. Hur marknaden aldrig landar i något naturligt, rättvist, jämviktsläge. Och hur samhället, dvs politiken, därför hela tiden behöver korrigera för marknadens ojämlika logik. Socioekonomiskt sett ökar ojämlikheten i Sverige. Mest jämställda var vi troligen i det tidiga 80-talet, innan Thatcher och Reagan fick gehör för de då nya ekonomiska idéerna.

Ett eget exempel på strukturell orättvisa
Ett typiskt exempel som jag kommer att tänka på är hur staten, det allmänna, eller vi alla skattebetalare, ger bidrag till det som brukar kallas ROT-avdrag. De som har råd att bygga om sitt kök får lite bidrag av staten för att göra just detta. Medan den som inte äger utan hyr sitt kök inte får något bidrag. Detta trots att miljonprogrammens lägenheter och hus numera är i stort behov av upprustning, inte minst för att säkerställa att det finns hiss i alla trevåningshus. Tänk om fördelningen av skatteintäkterna inte enbart hade gynnat de ägda bostäderna, utan hade varit mer behovsanpassade. Då hade kanske fler äldre kunnat bo kvar i sina lägenheter, när de får svårt att gå i trapporna. Som det är nu blir det bara fler och fler som är för friska för att hamna på servicehem, men för skröpliga för att kunna bo kvar.

Nollsummespelet
På sidan 110 skriver Wirtén om författaren Heather McGhee, som har skrivit flera böcker om ojämlikheten i USA. Lite längre fram i texten fångar Wirtén upp hennes tankar om ett nollsummespel. Det McGhee beskriver, enligt Wirtén, är hur det lätt blir så att de individer som känner sig underlägsna eller orättvist behandlade ofta fastnar i tron att summan av resurser är konstant. Om då någon annan minoritet skulle kräva mer rättvisa uppfattas det som att den egna gruppen skulle missgynnas i samma utsträckning. Som om det hela tiden handlade om att fördela en statisk summa resurser. Här tror jag kan finnas en delförklaring till att marginaliserade grupper i Sverige väljer att rösta på ett parti som vill förstärka klyftorna och peka ut vilka som räknas som ”vi” och vilka som är ”dom”. Nollsummespelet lurar antagligen en del att tro att det gäller att bevaka det man har, så att det inte går förlorat.

Erkännandepolitik
Wirtén skriver med en hänvisning till Nancy Fraser om erkännandepolitik, om hur det handlar om att erkänna för sig själv vilken roll man har och vill ha i samhället, men också att samhället erkänner rättigheter och likabehandling för varje individ och för varje grupp av människor. Om hur friheten att kunna delta i samhället ofta villkoras av patriarkatet, av rasismen eller av homofobin. Tänk att det ska vara så svårt att låta bli att skapa hierarkier och sortering av människor.

Solidaritet
Ett annat kapitel i boken handlar om solidaritet. På sidan 137 landar Wirtén i slutsatsen att liberalismen behöver återkomma som en slags socialistisk liberalism. På samma sätt som socialismen behöver återkomma som en liberal socialism. På ett sätt känns det som att språket saknar ord för det nya, som behöver formas som en motvikt mot den nya, hårda konservativism och egoism som frodas och tar plats under de lögnaktiga, antidemokratiska, auktoritära och förtryckande ledarnas massiva populistiska förenklingsparoller. Solidariteten är krävande, säger Wirtén. Den är inte neutral. Den tycks tvinga oss att aktivera oss och därmed att inte luta oss tillbaka i en bekymmersfri passivitet. Nån-annanismen är tyvärr utbredd.

Medmänsklighet
Mot slutet av boken blir Wirtén försiktigare. Den hoppfullhet han vill beskriva blir skör, orden försiktigare, texten ännu mer personlig. På ett sätt handlar hoppfullheten om vad det egentligen innebär att vara medmänniska. Inte bara människa, utan medmänniska. Jag kan varmt rekommendera boken ”Hopp!” och hoppas att det offentliga samtalet kan handla mer om frihet, jämlikhet, solidaritet och medmänsklighet. Och mindre om krig, hot, murar, rädsla, vapen och maktgalna ledares sicksackande mellan lögn och sanning.

Läsning: Hédi Fried Skärvor av ett liv

Posted on by
Reply

Nyligen tog jag mig tid att läsa boken ”Skärvor av ett liv” av Hédi Fried. Det är en ögonvittnesskildring i jagform från hennes uppväxt i Transsylvanien, och om hur tyskarna ganska sent i kriget förändrade hennes liv totalt. Först samlade man tusentals judar i några få kvarter i den stad hon bodde i, för att senare transportera dem i järnvägsvagnar till Auschwitz. Där lyckades hon osannolikt nog hålla ihop med sin yngre syster och fick mot alla odds en ny chans i olika arbetsläger. Hon hamnade i Hamburg, Theresienstadt och Bergen-Belsen, befriades vid krigsslutet och hamnade i Sverige tack vare de vita bussarna.

Svårt att gå mot strömmen?
Detaljrikedomen och alla intryck ger ett starkt intryck och påminner på så sätt om ett filmmanus. Hennes berättelse kom ut som bok flera decennier efter kriget och 2015 skrev hon ett nytt förord. Boken trycks om och om igen. Det som är en lärdom idag är hur lätt det kan bli att en felaktig tanke slår rot och bejakas av ”goda” människor. Hur svårt det kan vara att gå emot strömmen. Situationen med den falska grannen illustrerar detta mycket väl. Grannen som sagt sig kunna bevara värdesaker när Hédis föräldrar gav sig av, men som behöll allt själv och sålde det hon kunde.

De tog stöd av varandra
Berättelsen påminner oss om hur lätt det är för människor att lockas med av en negativ rörelse, hur svårt det kan vara att stå emot. Men också hur vänskapen kan stärkas i den grupp som tar stöd av varandra. Det hjälpte mer än en gång att de var flera i samma ålder från samma stad. Och att finns det liv finns det hopp. att inte ge upp, vilket säkert många gjorde.

Fortfarande….
Det finns fortfarande folkgrupper som förföljs, fördrivs och får sina hem förstörda. Det är lätt att tro att nazismens illdåd tillhör undantagen och att det Hédi Fried beskriver bara är ekon från historien. Tyvärr pågår det fortfarande systematisk förföljelse av minoriteter i olika länder. Låt vara att nazisterna hittade ett effektivt sätt att förverkliga sina onda avsikter. Men vi kan också läsa Hédi Frieds historia som en påminnelse av att våldet pågår och fortsätter än idag.

En bra artikel om bildningens betydelse

Posted on by
Reply

I tidningen Syre fanns nyligen en bra artikel av Valdemar Möller om bildningens betydelse för de nordiska ländernas utveckling under 1900-talet, (länktips se nedan). Möller skriver om Lene Rachel Andersen och hennes bok ”The Nordic Secret”. En central tanke i Andersens bok är att i Norden försöker vi att utbilda barnen till att tänka själva, inte i första hand till att kunna återge på det sätt som någon vuxen, en lärare eller läroboksförfattare föreskriver. När barn ser uppgifter ur flera perspektiv och kanske hittar lösningar out-of-the-box lär de sig att tänka på ett innovativt sätt. Problem kan på så sätt stimulera till nytänkande och till bättre resursanvändning. Problemlösning handlar ju ofta om att hitta en ny nivå för att beskriva samband och fördelar.

Alla behöver kunna hitta sin roll i livet och vilja ta ansvar
På ett annat sätt än när vi enbart mäter prestation eller resultat som om det ekonomiskt, kortsiktigt, fördelaktigaste alltid är att föredra. Ju fler som kan komma med idéer desto bättre. Och också möjliggöra ansvarstagande. Det är helt avgörande att vi inte släpper taget om utvecklingen och litar på att Big Tech, AI eller något liknande ska lösa alla våra problem. Det anslaget, förmågan och viljan att ansvar och att några, eller egentligen alla, får chansen att hitta sin roll i livet är viktiga komponenter för framtiden.

Det gäller att kunna orientera sig
Det finns flera skäl till att hålla fast vid denna ”Nordic Secret” så som utvecklingen ser ut just nu. Det blir allt viktigare att hålla reda på vad som är sant och falskt. Desinformation och missvisande påståenden förekommer allt oftare i den offentliga debatten. Med stöd av artificiella hjälpmedel och horder av automatiserade avsändare drunknar vi i allt från oförarglig reklam till samhällsfarlig desinformation. Att klara att hålla reda på vad som kan vara sant eller ej blir därmed allt viktigare. Då blir utbildningen avgörande och förmågan till egen omdömesbildning avgörande.

AI kommer att kunna förändra balansen mellan sant och falskt
Ännu viktigare blir detta nu när AI tar allt mer plats och det som på ytan ser ut att vara korrekt kanske medvetet eller omedvetet vinklas till att beskriva företeelser på ett icke korrekt sätt. Det gäller inte bara bildmanipulation, utan blir avgörande när datamängder med både korrekta och falska delar används för att generera statistik och belägga påståenden. Då kommer det att bli allt svårare att navigera i det offentliga samtalet.

Det sluttande planet
Redan George Orwell varnade på 40-talet för en utveckling, där det till slut blir farligt att hävda sanningen, när makthavare baserar sin position på en hårt vinklad verklighetsbeskrivning. Det är det sluttande planet som hotar när nu Trump och hans MAGA-rörelse utsett media till fienden, i alla fall om de inte håller med honom. Och av universiteten kräver Trump anpassning, annars får de inga statliga anslag. Det går fort att ersätta ett öppet och demokratiskt samhälle med ett auktoritärt styre, där sanningen sätts på undantag. Det är mot bakgrund av den utvecklingen vi måste se till att undervisningen står fri och bygger på en människosyn som främjar det fria ordet och den fria viljan, självklart med tillägget att samarbete går före konkurrens.

Länktips: https://tidningensyre.se/2025/15-mars-2025/brinner-for-bildning-och-fritt-tankande/

Se upp för hoten på hemmaplan

Posted on by
Reply

Mitt i allt kaotiskt flöde på den världspolitiska scenen får vi inte tappa bort det som utspelas på hemmaplan. Det blev tydligt i det Agenda-program (SVT) som sändes den 16 mars. Magdalena Andersson och Jimmie Åkesson diskuterade och debatterade det säkerhetspolitiska läget med utgångspunkt i EU:s roll. Tre gånger under deras samtal nämnde Åkesson ”klimatpålagor” eller ”klimatavgifter”, som något som EU behöver sluta med. Magdalena Andersson svarade inte på detta, antagligen för att hon ville hålla fokus på andra saker. Men detta att Åkesson så tydligt markerar att EU:s klimatpolitik är skadlig för Sverige är en otroligt viktig signal att fånga upp.

Mycket oroväckande
Det har ju visat sig att Tidöregeringen anpassar sig till den ramvillkor SD har satt upp. Och värre lär det bli när/om Åkesson tar plats i nästa regering. Kristersson har ju bäddat för detta genom att säkerställa att alla beslut passerar samordningskansliet i Rosenbad, det samordningskansli som ger SD stort inflytande i de politiska beslut och initiativ som regeringen tar. Så detta att Åkesson TRE gånger talar om EU:s ”förskräckliga” klimatpålagor sänder en farlig signal till alla svenska väljare som vill återställa klimatarbetet och göra det som är möjligt för att fasa ut de ohållbara, fossila lösningarna. Skulle Åkesson få inflytande efter valet 2026 lär vi få glömma det mesta av allt klimatarbete som redan påbörjats och industrin kommer att tvingas lägga mycket i malpåse, som redan påbörjats. Helt enkelt för att spelplanen ändras och industrin anser sig behöva hitta rätt nivå på sina åtaganden. Det är oftast billigare att släppa ut avgaser och föroreningar än att ta hand om dem, enkelt uttryckt.

Ökningar istället för minskningar
Vi ser ju hur CO2-utsläppen har ökat under Tidöregeringens första år. Ökat, när de skulle ha minskat. Och detta lär ju fortsätta i ännu högre grad om Åkesson får lägga ribban för hela politiken. Vilket han naturligtvis kommer att försöka göra i kraft av det väljarstöd han tillför om inget nytt inträffar.

Kanske kan Europa vakna till?
Men här finns också en möjlig och aningen oväntad vändning i opinionen. I takt med att Trump och Musk demonterar det amerikanska samhället och saboterar frihandeln, tvingar till sig Grönland, tar kontroll över Panama och tvingar Kanada på knä kommer sansade européer att inse vad som står på spel när missnöjespartier på högerkanten ges inflytande på riktigt. Trumps framfart kan på så sätt få européer att vakna till. Är det verkligen ett trumpifierat Sverige och EU vi vill ha?

En liten sak till
Åkesson talar i Agenda flera gånger om ”asymmetriska” samarbeten och tycks mena att involvera Norge och Storbritannien mer i det som EU och Europa kan göra. Där har han faktiskt en poäng. Det kan vara så att en framgångsväg för att blockera Trumps och Putins tänkta uppdelning av världen i intressesfärer ligger i att erbjuda framför allt Storbritannien en bakdörr in igen i Europasamarbetet, vilket i sin tur öppnar upp för att inkludera Kanada, Australien, Nya Zeeland m fl i en demokratisk allians, som politiskt och ekonomiskt håller ihop. Inte för att Åkesson vill stärka EU, men har har kanske en poäng i att det kan behövas andra samverkansformer för att möta hoten från axeln Trump-Putin. Sedan litar jag inte på Åkessons långsiktiga motiv, men det är en annan sak.

Länktps: SVT Agenda 16 mars: https://www.youtube.com/watch?v=VbuRi_Rgteo

AI-utveckling ger möjligheter och hot

Posted on by
2

Den tekniska utvecklingen är intressant, stundtals fascinerande. Sådant vi inte trodde var möjligt är plötsligt rutin och vardag. I kölvattnet på utvecklingen följer ekonomiska konsekvenser. Facit i Åtvidaberg gjorde skrivmaskiner, om ni minns. Nokia var världsledande på mobiltelefoni om någon minns. Post delas fortfarande ut, men det är nätt och jämnt och inte med någon brådska eller precision. På Strindbergs tid kunde post delas ut två gånger om dagen. Nu läser jag om Samsung och deras nya Galaxy-modell. Ett nytt språng är på gång.

Nu kan tekniken överbrygga språkbarriärer
Det man lyckats med är att integrera AI i sin nya telefon. Ännu så länge vet man inte exakt vart detta bär, men man testar nu att låta appar ”prata med varandra” så att samtidigt som en app letar rätt på en restaurang kan en annan app kommunicera med de kompisar som ska träffas på en restaurang alla gillar. Det låter kanske inte så avancerat, men detta är ju bara början. Ett annat exempel som Samsung tar upp är realtidsöversättning. Där tror jag att de hittat en mycket intressant utveckling. Språkliga barriärer gör det ju svårt att ha ”live” kontakt med andra människor. Det finns 3000 språk i världen och de utgör ju enorma barriärer för kommunikation. Tänk att kunna prata direkt med varandra utan att kunna något gemensamt språk!

Intressant möjlighet att ta kontakt med fler människor
Rimligen kommer detta att kunna underlätta samtal, dels över telefon, men även IRL. Om man står i en stad och inte vet vart man ska gå för att komma till stationen så kan telefonen realtidsöversätta vad lokalbefolkningen säger. Eller om man ska göra en ”deal” (som Trumpen säger) med ett företag på andra sidan jorden, så blir det ju enklare om alla kan tala på sitt modersmål. Och inte behöva gå omvägen via en mer eller mindre knagglig engelska, där risken för missförstånd kan vara stor.

Ordens betydelse kan gå förlorad
Samtidigt finns här naturligtvis flera fallgropar och möjliga problem. Ett problem är att kvalitetssäkra översättningarna. Hur vet vi att det AI-systemet föreslår stämmer? Det finns ju ord som kan betyda flera olika saker. Ta det svenska ordet ”banan”, till exempel. ”Det är viktigt att banan är rak” skulle kunna innebära att AI inte översätter banan med ”the track” utan med ”the banana”. För att ta ett exempel. För att inte tala om ironi. Det blir ju helt omöjligt att säga något med en ironisk underton om AI tolkar allt bokstavligt. Konsekvenserna kan bli att USA:s president beskyller en demokratiskt vald president för att vara diktator, eller något lika absurt…..

Det kan gå lite hur som helst
En annan möjlig konsekvens av realtidsöversättning av språk är att ämnena blir irrelevanta i skolan. ”Varför ska jag plugga glosor när min telefon ger mig alla svar?” Vilket ju i sin konsekvens leder till ännu mindre av mänskliga kontakter och att vi litar mer på maskiner än på människor, vilket i mitt tycke blir en farlig väg att gå. Särskilt som mjukvarorna kontrolleras av stora företag med maktambitioner, så som vi nu ser utvecklas i realtid i USA. Plötsligt är ju vissa ord inte längre tillåtna att använda inom USA:s federala administration. Klimatförändring finns inte längre, eftersom ordet är förbjudet. Det ligger mycket nära till hands att Twitter/X går samma väg och blockerar eller inte godkänner vissa uttryck. God morgon 1984.

Det gäller att vara observant på hur den nya tekniken blir ett verktyg för eller emot en sund utveckling. Allt ligger inom möjligheternas gräns.