Vi måste kunna vara överens om att vi är oeniga. Och inte låta åsiktsskillnader övergå i handgripligheter eller våld. Så ungefär uttalade sig Barack Obama häromdagen i efterdyningarna på det omtalade mordet på Charlie Kirk. Kirk var en högprofilerad och av vissa mycket uppskattad debattör och influerare med högerradikala åsikter. Kirk tillhörde dem som föreslog Trump att utse J D Vance till vicepresident. Han tog väldigt tydligt ställning emot ett mångkulturellt och jämställt samhälle och formulerade åsikter som man trodde hörde till historien, men som tydligen hittade hela vägen fram till presidentposten i USA.
Våldet kan aldrig vara lösningen Det Obama sätter fingret på i ett klipp som finns på Facebook (länk, se nedan) är vad som egentligen utgör kärnan i ett demokratiskt samhälle. Vår förmåga att på ett rimligt och respektfullt sätt hantera våra olikheter och olika ståndpunkter. Alla människor har ett värde, som i grunden är lika. Att vi ändå delar in oss i grupperingar, folkslag, nationer, fotbollsfans eller subkulturer av olika slag har antagligen med vårt behov av identifikation att göra. Vi bekräftas av andra. Vi finns när vi blir sedda och bekräftade. Och vi bekräftar andra på liknande sätt. Men våldet kan aldrig vara lösningen. Istället måste vi försöka hitta frågor och dialog som jämnar ut och skapar en gemensam bild av hur världen ser ut. Fredstanken får aldrig överges. Vare sig i det stora eller i det lilla perspektivet.
Den röda mattan i Alaska När en demokratiskt vald ledare rullar ut röda mattan för sin vän vid toppmötet i Alaska blir det hela lite mer komplicerat. Går det att vara vän med en diktator? En person som har ihjäl sina politiska motståndare? (Det är ju nu bekräftat att Alexej Navalnyj blev förgiftad i Ryssland). Måste man inte ta avstånd från personer som inte respekterar mänskliga rättigheter och demokrati? Är det OK att vara för personer som vill störta det demokratiska styrelseskicket? Eller var ska gränsen gå?
Turkiet behöver diskuteras mer Om Ulf Kristersson väljer att krama om Erdogan i Turkiet, som sin allierade i NATO, har han då gått för långt? Enligt Utrikespolitiska Institutet är Turkiet delvis fritt och delvis auktoritärt, framför allt när det gäller kritik mot maktens män. (Se länk nedan). En svensk journalist satt fängslad i ett par månader, kurder som flytt till Sverige har antagligen all anledning att känna sig oroliga, eftersom minoriteten kurder inte behandlas på ett rimligt sätt och eftersom PKK valt att strida för kurdernas självstyre. Minoriteters ställning i ett majoritetssamhälle är ett återkommande tema, även hos oss i Sverige. Det tycks vara svårt för vissa politiker att acceptera olikheterna.
Kan man vara vän med en icke-demokrat? Så går det att vara vän med en auktoritär och antiodemokratisk ledare? Var går i så fall gränsen? Att Trump gillar Putin stör oss kanske mer än att Kristersson är kompis med Erdogan. Men hur är det med de auktoritära åsikterna och agerandena hos Sverigedemokraterna? Är SD numera accepterade som en politisk rörelse i Sverige som vill värna svensk demokrati, mångfald och åsiktsskillnad? Enligt Ebba Busch är det inget problem, men hon ju också förordat att polisen ska skjuta skarpt mot demonstranter som beter sig våldsamt. Så det parti i Sverige som tydligast har kristna rötter tycks numera ha övergett centrala delar av det kristna budskapet, där det brukar handla om att älska din nästa som sig själv osv.
En nordisk debatt om demokratins ställning? Opinionsbildning och förskjutning av värderingar är långsamma processer som vi kanske alltför sällan sätter ord på. Men det hindrar ju inte att vi då och då måste stanna upp och fråga oss var de röda linjerna går för vad som är acceptabelt och inte. Vi borde ju också ha en debatt om vilket ömsesidigt åtagande vi numera har gentemot exempelvis Turkiet till följd av NATO-inträdet. Är Sverige som land och svenskarna som folk redo att skicka svensk trupp till att försvara Erdogans regim? Om inte, hur motiveras detta? Och vilken konsekvens får NATO-medlemskapet därmed för den svenska synen på demokrati? Borde vi inte ha en nordisk debatt om detta, eftersom alla de nordiska länderna rimligen har mycket likartad grundsyn på vad demokrati är och vad den inte är?
Plötsligt skiner solen, mörkret skingras, och hoppet växer. Lite så känns det faktiskt efter att den 16 september ha tagit del av IVA:s seminarium i Luleå (via webben) om produktivitet, cirkularitet och industrins ambitioner på området. (Länk till IVA:s hemsida nedan). Jag ber redan här om ursäkt för att den här texten blir längre än vanligt, men innehållet är viktigt och jag vill inte korta ner i onödan. Att läsa den här sammanfattningen går fortare än tre timmar….
Äntligen! Med exempel på energieffektivisering, reman (som tydligen är branschordet för remanufactoring, återtillverkning), materialhantering, nya samarbetsformer och långsiktigt hållbara lösningar stod en rad svenska företag på scenen och berättade om hur långt de kommit i omställningen. För mig som bevakat de här frågorna i decennier kändes det som att kan vara dags för det klassiska utropet från Gert Fylking vid tillkännagivandet av pristagaren i litteratur: ”Äntligen!”
”Det måste gå” Det var en imponerande bredd på stora företag som tog plats och berättade om sina lösningar för att bibehålla konkurrenskraft, lönsamhet och samtidigt skapa förutsättningar för en hållbar utveckling. Självfallet finns det problem och möjliga fallgropar, men ingen kunde ta miste på hur seriöst företagen tagit sig an frågorna. Moderatorn Cecilia Warrol slog an tonen direkt i inledningen när hon sa att ”det måste gå”. Erik Boman från ABB fick inleda och presenterade två viktiga prognoser: Antalet elmotorer i världen kommer att fördubblas fram till 2040. Den globala ekonomin, den samlade BNP:n, beräknas att dubbleras under samma period. Redan idag står elmotorer för 45 procent av världens elanvändning. Erik Boman talade därför om vikten av energieffektivisering. Varje sparad kWh är viktig.
Tillgänglighetslager är en modell man testar ABB:s nya elmotorer har en verkningsgrad på 99,13 procent. (Att jämföra med förbränningsmotorernas cirka 40-procentiga verkningsgrad). För att förstå vilken skillnad det skulle kunna innebära att ersätta befintliga elmotorer med dagens bästa utförande gjorde ABB en studie av 1800 motorer i ett svenskt pappersbruk. Man såg snabbt att det fanns många äldre, fungerande men omoderna motorer i drift. Genom effektivisering skulle besparingen i industrin enbart kunna bli 4 TWh, vilket motsvarar elproduktionen från 900 vindkraftverk. Det riktigt innovativa från ABB är att man etablerat ett tillgångslager. (Se bild nedan). Erik Boman avslutade med att konstatera att det gäller att bli bättre, även på affärer.
ABB:s system för tillgångslager
Hållbara affärsmodeller Anders Berg från LTU tog vid och berättade om sin forskning. Han nämnde att mellan 25 och 30 procent av Sveriges totala energianvändning uppstår när elmotorer är i drift. Hans forskning fokuserar på det ”ekosystem” som finns runt elmotorernas värdekedja, med ett särskilt fokus på minimal påverkan på klimat och miljö samtidigt som lönsamheten ska vara rimlig. Det han ska ta fram är förslag på hinder, lösningar, modeller och rollfördelning kring de affärsmodeller som kan visa sig hållbara. Hur ska cirkulariteten bli lönsam? Hur säljer man verkningsgrad och livslängd? Arbetet har i princip bara kommit igång, men hans frågeställningar känns rimliga.
Samarbetsformer Ett avsnitt ägnades åt koppar, som beskrevs som en flaskhals. Det ingår 82 kg koppar i en typisk ABB-motor. Tillgången på koppar understiger efterfrågan, särskilt med tanke på hur antalet motorer beräknas att öka. Ur det perspektivet blir effektivitet ännu viktigare, men hur säljer man effektivitet? Ett delsvar från Anders Berg är att vi behöver omdefiniera lönsamhet. Jag noterar i mitt anteckningsblock att det låter som värdedelning och riskdelning och att tillsammans lösa problem. Erik Boman tillfogade att målbilden är viktig och moderatorn betonade hur avgörande livslängden kommer att vara. Anders Berg nämnde att det som främst begränsar utveckling är samarbetsformerna, inte tekniken. Vinnarna blir de som lyckas skapa lönsamhet ur effektivisering.
En bild ur Anders Bergs presentation (LTU)
Förmågor och kundnöjdhet Företagen måste utveckla och stärka ett antal förmågor, fortsatte Anders Berg. Det handlar om att gemensamt med kunderna, i hela värdekedjan, identifiera nya besparingar och dolda värden. Det handlar om att tillsammans generera skalbara värden och att organisera en långsiktig och tydlig strategi tillsammans med värdekedjans aktörer. Kundnöjdhet måste vara viktigare än kvartalsrapporter, nämnde Anders Berg genom att citera Edward Hult som skrivit något i Dagens Industri den 13 september.
Summering från Anders Berg Om vi tar ledningen är cirkularitet lönsam summerade Anders Berg och påpekade att koppartillgången och elektrifieringen är avgörande faktorer som tvingar fram mindre resursslöseri. Att spara energi och att bygga cirkulära lösningar är det snabbaste, billigaste och mest skalbara svaret på utmaningarna. Leverantörer och kunder behöver dela ansvar, data, risktagande och resultat. När kunderna ökar sin förståelse för dessa samband blir affärsmöjligheterna tydliga. Förmågorna som nämndes ovan behöver öka. De svenska och nordiska företagen har en position som kan utnyttjas för att förverkliga den cirkulära ekonomin.
EU är mycket importberoende Anders Kihl från Ragnsells tog vid. Han påminde oss om att hälften av klimatpåverkan har sitt ursprung i vårt användande av jungfruliga resurser, samtidigt som detta utgör 90 procent av hotet mot den biologiska mångfalden och hotet mot vattentillgången. Bara av dessa skäl behöver vi ställa om till mer cirkularitet för att återställa ett jämviktsläge för planeten. Idag är det enbart knappa 7 procent av råvaruanvändningen som är cirkulär. (Källa: CGR 2025). Han påminde oss också om hur mycket som på kort tid har förändrats i omvärlden. EU är mycket importberoende, inte minst när det gäller fosfor. Fler råvaror kommer att klassas som strategiska den närmaste tiden. Allt talar för att mer av cirkulära flöden kommer att bli nödvändiga. Samtidigt återvinns bara bråkdelar av de volymer som behövs.
Olika regelverk En dellösning är att designa bort sällsynta jordartsmetaller och att bygga produkter som utgår från modularitet och spårbarhet, dvs där produktionen släpper idén om linjär produktion för att generera sopor för att istället se allt som återbrukbart. Anders Kihl pekade också på att regelverken ser olika ut för jungfruliga material och för återvunna. Lagar och regler behöver jämnas ut så att villkoren för återproduktion, reman, blir tydligare och mer lika oavsett om en vara är jungfrulig eller återvunnen. Han pekade också på vikten av avgiftning, dvs att filtrera bort miljöskadliga ämnen innan material kommer in i produktion. Han nämnde även att billig rysk olja har skadat returplastindustrin. Jungfrulig olja är idag billigare än återcirkulerad plast. Och de planetära kostnaderna syns inte.
Fossilfritt stål och att ta vara på gruvavfall Så blev det dags för Jenny Greberg från LKAB. LKAB står för 80 procent av EU:s järnmalm. LKAB:s strategiska position kan inte överdrivas. Det man nu vill säkra upp är värdekedjan tillsammans med partners som Vattenfall och SSAB. Man arbetar på att ta fram järnsvamp, som gör det möjligt att etablera en fossilfri stålproduktion. Förutom detta siktar LKAB på att utvinna värdefullt material ur det som normalt ses som gruvavfall. Se nedanstående bild ur presentationen.
LKAB skapar mervärden
Wolframkarbid är centralt för Sandvik Näste talare var Mats Lundberg från Sandvik. Nu fick vi lära oss om hur Sandvik hittat ett smart sätt att återbruka delar de bergborrar man säljer över hela världen. Wolframkarbid är ett ämne som används i den aktiva delen av en bergborr. Wolfram klassas som ett konfliktmaterial och det innebär att det finns all anledning att säkerställa återproduktion av dessa bergborrspetsar. Mats Lundberg visade hur det nya system ser ut som är tänkt att fungera även i länder med relativ lågutbildad personal.
Mix av två bilder ur Sandviks presentation
Sandvik tänker globalt Mats Lundberg pekade också på behovet av att bättre och tydligare definiera vad som är avfall och vad som är resurs. Bergborrstiftet är en tydlig resurs för Sandvik, men kan av vissa lagstiftare ses som ett avfall. Kina sitter på den dominerande mängden tillgängligt jungfruligt wolfram, vilket innebar problem i somras, när Kina pausade leveranser i 45 dagar. I det perspektivet blir Sandviks lösning ännu mer intressant.
Reman var ordet för dagen Nästa talare var Ann-Sofie Wulfsberg från AB Volvo. Tyvärr uppstod ett tekniskt problem under hennes presentation, så jag fick inte hela hennes dragning, men några delar kan jag återge här. Remanufactoring, återtillverkning, är centralt för AB Volvo och definieras av Brittish Standard Institutions (BS 8887-2:2009) som att återföra en produkt till åtminstone sina ursprungliga prestanda med en garanti lika eller bättre än den som gällde för den nyligen tillverkade originalprodukten. Mer än 900 000 cirkulerade artiklar säljs per år av AB Volvo. Sitt reman-system beskrev Ann-Sofie Wulfsberg på detta sätt:
AB Volvo Reman-schema
Ett antal svårigheter Det är svårt för olika aktörer att förstå vad som menas med reman, hävdade Ann-Sofie Wulfsberg. Det ställer också stora krav på designen och det är även svårt att skapa bra affärsmodeller. Att det kan vara svårt för industrin visade Michael Lieder från Scaniaägaren Traton, som beskrev hur denna industrigrupp arbetar med att sy ihop fyra olika varumärken och industritraditioner till ett gemensamt plattformsbygge. Utöver Scania äger man MAN, Volkswagen Truck & Bus och ett amerikanskt bolag som jag missade namnet på. Fyra olika bolag ska hitta en gemensam framtid i det cirkulära och kunna nyttja samma delar både när det gäller hårdvara och mjukvara. Det är många steg för att få in returer in i mainstream-flödet. Men Scania hävdar att man lyckats. Bland annat ser man modularisering som en dellösning.
Allting heter något på re- En bild från AB Volvo-presentationen är också värd att lyfta, där man har förfinat förståelsen och innebörden av olika bedömningar och åtgärder i returflödet. Det som förr beskrevs som tre eller fyra olika varianter av återvinning har numera förfinats till ett tiotal steg, alla med olika processer. Den här bilden illustrerar att det cirkulära inte bara är en papperskonstruktion, utan att det nu faktiskt handlar om en konkret verklighet ute i industrin.
UR AB Volvos presentation
Tre kloka avslutningsord Ur paneldiskussionen plockar jag ett par uttalanden som är extra viktiga att lägga på minnet. Anders Kihl från Ragnsells betonade att ”om vi menar allvar måste vi betala mer”. Det kommer att bli dyrare. Samtidigt som resursbrister också driver innovationen så att vissa ämnen kan fasas ut, som kobolt. Mats Lundberg från Sandvik frågade retoriskt om det kommer att gå att sälja en icke hållbar produkt i en hållbar värld? Erik Boman från ABB påpekade att ingenjörer måste lära sig samverkan, eftersom det kommer bli helt avgörande för den industriella utvecklingen att vi samverkar.
Textilbranschen är intressant om man vill förstå hur vi ska klara att utveckla en verklig cirkulär ekonomi, där materialslöseriet, kemikalieanvändningen, vattenförbrukningen och överkonsumtionen ska kunna vändas till något som liknar en smart resurshushållning baserad på vad planeten tål. Vi har en högskola i Borås som fokuserar på textil hållbarhet sedan minst sju år. Häromdagen presenterades kunskapsläget i det program som heter ”Textil & Fashion 2030” under ett webbinarium ordnat av Reväst. Några av mina intryck och slutsatser följer här.
Komplexitet är bara förnamnet Projektledaren Susanne Nejderås och hållbarhetsexperten Birgitta Losman återfinns båda inom Borås Högskola. De kunde berätta att 250 företag på olika sätt är knutna till projektet. Hela textilbranschen i Sverige omsätter 280 miljarder kronor och sysselsätter 65 000 människor, ofta i små företag. När insamlingen på kommunal nivå sjösattes vid årsskiftet fanns inte den beredskap som hade behövts. Hela flödet av insamling, sortering, bedömning, återtillverkning, lagring osv uppstår inte över en natt. Särskilt svårt blev det för de idéburna verksamheterna att axla de stora volymer som plötsligt uppstod när folk ville göra rätt.
Fem systeminnovationer = egentligen allt Birgitta Losman nämner fem systeminnovationer som behöver komma på plats: 1) Insamling, sortering och kvalitetsbedömning. 2) Affärer 3) Policy och regler 4) Beteendekultur och 5) Teknisk sorteringsinfrastruktur. På ett sätt är det ju hela kedjan som saknas från det att en konsument avstår ett plagg till att samma material eller produkt har hittat en ny användning. Hur det tekniska flödet kan se ut visar nedanstående bild från Birgitta Losmans presentation.
Komplexiteten är uppenbar
EU driver på Den 9 september tog EU ett principbeslut om att införa producentansvar för textilier och om 30 månader ska något vara klart. På min fråga om vad det innebär av systemgränser och kostnadsfördelning kom svaret att det är mycket som behöver klarläggas, inte minst eftersom lagstiftningen kommer att bli nationell. Detta samtidigt som de stora företagen inom kläder och mode ju vill ha enhetliga regler i hela EU. Här finns ett problem.
Olika lösningar kräver olika teknik Det finns lite ljus i mörkret. En sorteringsanläggning i Södertälje nämns och att det finns fler initiativ, men man inser att så länge det är diffust vem som ska bära vilka kostnader är det svårt att få investeringar i teknik, samtidigt som det är en väsensvid skillnad på återtillverkning av nästan oslitna plagg och materialåtervinning på partikelnivå. Vilken typ av maskinutrustning behövs för vilka delprocesser? Och vilket risktagande är olika aktörer beredda till? Att det blir ett producentansvar kommer ju kanske fungera för de kända varumärkena, men vad händer med privatimport via näthandel?
Vilket ansvar har varumärkena? Sveriges rikaste person, Stefan Persson från HM-koncernen skulle kanske kunna avstå några av 200 miljarder han sägs ha kontroll över för att få igång de utvecklingsprojekt som kan fylla några av gap som finns innan vi har fungerande cirkulära flöden igång? Den som orsakar ett problem brukar ju faktiskt få städa upp efter sig. Och HM har tjänat stora pengar på att slippa ta ansvar för de produkter de satt på marknaden. Och på liknande sätt borde andra varumärken nu träda fram och ta ett seriöst samhällsansvar. Om de vill att varumärkena ska förknippas med annat än sopberg i Afrika.
Våra avlagda plagg går på export till 75 procent Sandra Alm från Göteborgs Stad berättade också under seminariet om hur Göteborg försöker arbeta med textila returflöden. Den här bilden illustrerar att bara en fjärdedel av det insamlade materialet stannade under 2024 i Sverige, resten exporterades och blev i bästa fall återanvända eller återvunna.
Mycket exporteras av den insamlade textila råvaran
Vi tycker olika om vad som är skräp Sandra Alm talar mycket om transparens och kommunikation, eftersom lösningarna kräver att alla bidrar och gör sin bit. En delproblematik är ju att vi alla har lite olika syn på vad som är skräp och inte. Någon vill bli av med ett plagg som någon annan gärna fortsätter att använda.
Ekonomin är en ingång En ingång i detta måste bli ekonomin. Hur ska kostnader och intäkter från fler-loopiga flöden fördelas? Marknaden kommer troligen inte klara detta. Det kommer att behövas kompletterande insatser via skatten och/eller via att privatpersoner gör delar av flödet möjligt. Och uppepå detta finns diskussionen om hur skatten ska beräknas. Om ”second hand” ska momsbefrias blir ju all cirkulär ekonomi plötsligt momsfri. När vi har slutat med linjära flöden kommer den traditionella momsen inte längre passa in. Men det är delvis en annan diskussion.
Återtillverkning är bra på flera sätt Till slut en liten iakttagelse som knyter ihop några trådar. Häromdagen hörde jag om projektet ”Vi på Hörnet”, se länk nedan. Både i byggbranschen och i textilbranschen finns det nu öppningar för att ta till vara yrkeskunnande och yrkesstolthet. På så sätt har snickare och textilt kunniga personer något gemensamt i det som kan kallas återtillverkning. Mer sånt.
Om jag skriver om ett seminarium brukar det oftast vara i efterhand. Något jag varit på eller följt på webben. Den här gången är det ett seminarium (som webbsänds) som går av stapeln om några dagar och som handlar om något som intresserar mig rejält. I beskrivningen för att locka besökare skriver arrangörerna: ” Stora klimatutmaningar och ändliga resurser innebär att återvinning, återbruk och återanvändning kommer behöva spela en betydligt större roll än idag. EU och Sverige använder dessutom en långt större mängd kritiska mineraler och metaller än vad vi själva producerar, vilket driver på behovet av återbruk av dessa även ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Modularisering – där system eller delsystem kan bytas ut och uppgraderas – kommer bli en nyckel till framgång. ” Det låter intressant.
IVA har samlat flera intressanta talare Eventet äger rum i Luleå och på webben den 16 september 2025 kl 15.15 till 18.00 och arrangeras av IVA. De olika talarna kommer att belysa sin syn på cirkulär ekonomi, prissättning, värdesättning av avfall, återvinning och återtillverkning samt modularisering för utbyte av maskindelar osv. (Länk till anmälan hittar ni längst ner. )
Delrubrikerna andas nytänkande Rubriken till seminariet är troligen satt för att locka de sedvanliga personerna, men jag anar av delrubrikerna på dagordningen att man tänker spänna bågen ganska rejält och hjälpa industrin och deras beslutsfattare att förstå vilken typ av nytänkande som måste in för att vi ska klara den samtidiga omställningen, där det handlar om klimathotet, resursanvändningen, det geopolitiska läget med större osäkerheter och en snabb omstrukturering av många fält, där AI kommer att spela roll.
En ny metod för redovisning Men ändå. Det är något fundamentalt som saknas. Alla vet att det är ekonomin och avkastningsprognoserna, return of investment, börskurser och traditionellt ekonomiskt tänkande som fortfarande styr vad som sker. Ingen utmanar på allvar de ekonomiska mekanismer som genomsyrar alla offentliga och näringslivskopplade budgetbeslut. Kortsiktighet gäller. Det är fortfarande ”BNP-logiken” som styr var pengarna landar. Även om delrubrikerna talar om andra sätt att prissätta, andra sätt att värdera, så är allt fortfarande inkluderat i den redovisningstradition som gäller sedan 80 år och där korta vinster hela tiden går före det långsiktigt riktiga.
Vem ska säga att vi tänkt fel i 80 år? Så vem ska utmana systemet? Hur ser det seminarium ut som allvar ritar upp en annan spelplan för de dellösningar som är på gång? Det är knappast experterna som verkar inom olika branscher som kommer att ifrågasätta sina egna chefer och styrelser. Vem ska sätta ner foten? Det är knappast de politiker som ständigt upprepar mantran om ökad tillväxt (BNP-måttet) som plötsligt kommer att säga att de tänkt om. Så vem ska säga att nu vänder vi blad och öppnar upp för alternativa sätt att redovisa företagens, fondernas, bankernas och nationernas verksamhetsutveckling? Vem ska säga att vi gjort fel i 80 år som trott att marknadens kortsiktighet skulle klara att väga in planetens och framtidens behov av långsiktighet?
I tur och ordning… för helheten Jag kommer naturligtvis titta på seminariet och glädjas åt de fenomen som drar åt rätt håll. Men det är själva spelplanen som är fel. Om vi fortsätter att spela Fia med Knuff (marknadens hänsynslösa utslagning) i tron att det är det spel som hjälper alla spelpjäser att nå sina mål så tror vi fel. Vi lägger i själva verket ett pussel, där alla bitar behövs för att bilden ska bli hel. Och tärningen i Fia kan ersättas med att var och en lägger sin bit i tur och ordning eftersom det är helheten vi alla behöver och eftersträvar.
Länktips: IVA-seminarium 16 september 2025 i Luleå och på webben: här
Tidöregeringens Kulturkanon har valsat runt i spalterna och störst uppmärksamhet fick SD-kvinnan Stegrud och hennes kommentar om vilka personer som stod i SVT Aktuellt och debatterade alstret. Ryggmärgreflexen från SD är ju att ständigt racka ner på personer med annan bakgrund än den som nationalisterna brukar beskriva som att de har besittningsrätt till landet baserad på gener. När en minister blev påhoppad av samarbetspartiet SD kunde Kristersson inte längre blunda för rasismen och lindade in sin kritik i frågor, medan den som insisterat på framtagandet av en kulturkanon, Åkesson, tyckte att det inte fanns något att diskutera. En ny variant på ”jag vet inte”-svar.
Vad är det som kännetecknar vårt land och hur vi är? Det har skrivits en del om de hundra exempel som Lars Trägårdh tagit fram till kostnaden av åtta miljoner kronor, en lista som CHAT GTP hade kunnat prestera på bråkdelen av tiden och i praktiken utan kostnad. Det jag tänkte peka på här är inte allt som inte fick plats i 100-listan eller som aldrig borde ha tagits upp. Istället tänkte jag: ”OK, vad är det vi svenskar värdesätter och som vi känner en gemenskap kring?” Dvs går det att sammanfatta för någon man träffar utomlands vad som kännetecknar Sverige och svenskarna och som kanske kan skilja sig en aning från hur andra folkgrupper lever? Om jag får två minuter på mig att beskriva det typiskt svenska för någon som aldrig träffat en svensk, vad skulle jag säga då?
Midsommar Jag skulle börja med typiska fenomen, som många oss kan relatera till. Hur viktigt det är med Midsommar, till exempel. Midsommarfirandet är lite som jag anar att Thanksgiving har blivit i USA, en helg då ”alla” om möjligt gör ungefär samma sak. Om man som svensk bor utomlands och bara kan åka hem en gång per år skulle jag tro att många helst väljer att komma hem till midsommar, hellre än till jul och nyår. För att det är ljust, man vara ute, livet är lättare, det är lätt att umgås och göra det som faller en in. Midsommar är bland det svenskaste som finns.
Naturen Som god tvåa kommer vår känsla för naturen, och här kan man klumpa ihop ett antal fenomen som alla hänger samman med hur vi förhåller oss till vår svenska natur: skogspromenader, svamp- och bärplockning, fisket i liten skala, fågelskådning, älgjakten, allemansrätten, men också orientering, vildmarksliv, fjällturer, trädgårdsskötsel och alla upplevelser kopplade till att vistas i naturen, som ofta kan börja i scoutrörelsen eller genom camping vid en av alla sjöar. Vi har heller inte så många farliga djur att oroa oss för.
Föreningslivet och fikat På tredje plats skulle jag koppla ihop allt som har med föreningsliv att göra. Här finns körsången, idrottsrörelsen, alla folkrörelser, från frikyrkor och fredsrörelse till lokala föreningar för bevarande och skötsel av sådant vi värdesätter. Här finns folkbildningen, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, miljörörelsen och alla schackklubbar, bridgeklubbar och litterära sällskap. Och det vi gör när möts är att fika. Detta begrepp som är på väg att etableras som ett låneord på andra språk. (Liksom f.ö. ombudsman). Fikat, fikapausen, kafferepet är mer eller mindre heligt. Nåde den arbetsgivare som inte tillåter minst en fikarast under dagen. Lunchenrasten må ibland vara kort, men en kvarts fika före lunch och en kvart på eftermiddagen är standard. Kloka arbetsgivare har insett att det är under fikat olika synpunkter och idéer bollas, som underlättar för de mer formella besluten.
Jante, duande och skorna Nästa grupp av företeelser på min ”svensklista” måste handla om hur vi är mot varandra. Jantelagen naturligtvis, men också att vi duar varandra som en självklarhet. (Folk har inte ens längre koll på skillnaden mellan ni och Ni.) Titlar används väldigt sällan, annat än när en debattartikel i finmedia ska få genomslag. Här finns inga Herr Doktor, Sir, eller något särskilt artighetstilltal. Och när vi kommer hem till varandra tar vi av oss skorna. Det är självklart att vi inte klampar in inomhus med våra utomhusskor. Detta hänger säkert samman med hur moddigt och lerigt det har varit i vårt land i långa tider. Kvinnliga gäster tar ibland med sig lite snyggare inneskor, medan det är mer ovanligt att män har med sig inneskor. Kanske för att kvinnor förväntas vara mer måna om sitt yttre, det är lite oklart.
Vi är sekulära Vad som också är typiskt för oss svenskar är att vi är sekulära, en tydlig majoritet av svenskarna går inte regelbundet i kyrkan och nöjer sig med att eventuellt använda kyrkan för dop, konfirmation, bröllop och begravningar för att kyrkan erbjuder en vördnadsfull inramning. Men i vardagen är gudstron väldigt frånvarande. Samtidigt är det inte så många som definierar sig som ateister, dvs som tydligt icke-troende. Vi är lite ”lagom” i vår relation till det andliga och undviker helst samtalsämnet.
Är samhället gott? Ganska typiskt för många svenskar, till skillnad från hur det ser ut i andra länder så ser vi positivt på myndigheter, polisen, skatter och det som kan kallas ”samhället”. Tilltron till samhället som en tillgång och en positiv kraft är på tillbakagång, men vi har varit förskonade från storskalig korruption och vi litar fortfarande till stor del på att ”samhället” är en positiv kraft. Här hänger det också ihop med den tillit som vi har till andra människor, framför allt på landsbygden. Vilket inte hindrar att det finns en hel del svenskar som fuskar, undviker att betala skatt, bryter mot lagar och regler osv. Intressant är också hur inställningen till rökare har skiftat. Förr var det självklart att rökarna fick röka var de ville. Idag är de undanskuffade och marginaliserade. Tiderna förändras.
Var är alla stormaktstidens hjältar? Får att återgå till den Kulturkanon som presenterats undrar jag varför inte Mumintrollet fick plats. Är det för att finlandssvenskar som Tove Jansson inte är ”riktiga” svenskar, ungefär som nationalisterna helst exkluderar sverigefinnar i sin verklighetsbild? Edith Södergran fick plats på den offentliggjorda listan trots att hon inte bodde i Sverige. Och så snöpligt det måste vara för Åkesson och hans hejdukar att så lite i listan berör stormaktstiden, Karl XII eller alla de svenska ”hjältar” som nationalisterna gärna återkommer till. Det är ju inte Carl von Linné som symboliserar svenska stordåd när fackeltågen och fanorna ska samla de fosterländska skarorna och ta gatorna i besittning.
Det finns inspirerande exempel ur byggbranschen som behöver spridas. Ett sådant är Alecta Fastigheters ”Vi på Hörnet”, ett renoveringsprojekt i centrala Göteborg, där man lyckats bygga om 10000 kvm kontorsytor på ett nytt sätt. Det var en presentation av projektet som CMB (se länk nedan) ordnat på Chalmers den 4 september och lokalen var fullsatt av intresserade arkitekter, inredare, projektledare och andra som tycktes lika imponerade som jag av resultatet.
Det gäller att utgå från bevarandet Att Alecta håller på med förvaltning av pensionspengar vet alla. Men att de också förvaltar fastigheter är kanske inte lika känt. Just deras relativt nya intåg i fastighetsbranschen har också bidragit till att projektet ”Vi på Hörnet” kunde bli så framgångsrikt. Man kunde starta mer förutsättningslöst och hade inte en massa traditionella lösningar med sig in i arbetet. Två kontorsfastigheter från 60-talet med stort upprustningsbehov skulle åtgärdas när projektet startade. Riva? Bygga om på traditionellt sätt? Hur ta sig an detta projekt? Om klimatambitionen hela tiden ska gå före?
Win-win-win…. nu finns inga motargument kvar Magnus Källgren och Nickie Excellie från Alecta Fastigheter presenterade projektet och bland det mest intressanta var att man fick ner CO-avtrycket för byggdelen med över 85 procent samtidigt som projektkostnaden blev 6 miljoner kronor, inräknat all mertid för möten, lägre än vid en traditionell ombyggnad. Enbart på inköp sparade man 16 miljoner kronor. Det vill säga det måste inte bli dyrare med återbruk. Det kan till och med löna sig på projektnivå. Inte nog med det. På intäktssidan har man dessutom lyckats höja hyrorna 30 procent, beroende på att lokalerna är attraktiva och lättare att hyra ut. ”Gammalt och fräscht” är det nya. Det innebär att argumentet att ”återbruk är nog bra, men det kostar för mycket” faller platt. Nu behöver resten av branschen lära sig av Alecta.
BÅT-modellen blir nog standard Den metod som presenterades kallas BÅT och den föregås av en hel del steg, där kvalitet sätts i fokus och där projektorganisationen, från projektledning till entreprenör och utförare, enas om en gemensam målbild. Man behövde också systematiskt identifiera olika produkter utifrån hur svårt eller lätt det kan vara att återbruka, respektive om produkten innebär en stor eller liten klimatpåverkan. BÅT-metoden kommer troligen att kunna bli standard för framtiden. Bevarande, Återbruk och Tillägg är de tre nivåer av åtgärder som man specificerar och definierar på ett tydligt sätt. Som någon i publiken konstaterade: äntligen får vi en tydlighet i vad som menas med återbruk. Och grundfrågan vid besiktning var naturligtvis vad kan vi bevara av material och lösningar i detta rum?
Lager på plats och storytelling En annan överraskande detalj var att man valde att lagra produkter och material på plats. Bland annat för att detta sparar tid och också gör det mer sannolikt att det nedtagna materialet faktiskt kommer till användning. Finns det på plats blir det enklare att välja, än att behöva åka någon annanstans för att leta efter ett dörrparti eller någon teknisk detalj. Detta och att man lade ner mycket tid på gemensamma träffar i projektet, på storytelling och förståelse i alla led vad projektet strävade efter var nyckelfunktioner för framgången. Återbruk har nu gått från att vara ett diffust begrepp till att bli verkstad. Och en grundparameter är inställningen, attityden, och förståelsen för vad som egentligen pågår.
Lagarna är inte skrivna för bevarande och återbruk Allt var säkert inte perfekt. Projektledarna nämnde att vissa lagrum ställde till det, där 60-tals-lösningar inte längre kunde accepteras. Det fanns också frågetecken kring garanti och vem som egentligen tar vilket ansvar för återbrukade system. Men på det hela taget är det stimulerande att ta del av denna typ av projekt som ju tydligt visar att det går.
Kunnandet tas till vara Utmaningen är naturligtvis att de företag som är vana att sälja nytt kommer motsätta sig storskaligt återbruk. Volymföretag som vant sig vid traditionella lösningar och vant sig vid enkla beställningar kommer att tappa marknadsandelar. Medan kunskapsföretag som har smarta lösningar och kunniga anställda kan vädra morgonluft. Mycket riktigt fanns det hantverkare, sades det på presentationen, som var tacksamma för att deras kunnande nu äntligen efterfrågades.
Tack CMB och Alecta Fastigheter för en fin presentation som gav lite hopp för framtiden.
Det är ekonomin som styr hur världen utvecklas. När olika intressen står mot varandra kan man konsekvent utgå ifrån att starka finansiella intressen oftast drar det längsta strået. Det är inte bara i USA som andra hänsyn än kortsiktig ekonomisk vinst får stå tillbaka. Under hela 1900-talet och med fortsättning in i vår tid har resurser, särskilt naturresurser, setts som exploaterbara hävstänger för ekonomin. Det gäller mineraler, oljan och andra fossila tillgångar, men också exempelvis skogen och fiskbestånden i världen. Trålning i Östersjön ses som något bra, även när ekosystemen riskerar att krackelera.
Kvalitet är viktigare än kvantitet Anders Wijkman skrev i somras en viktig DN-debatt-artikel (länk se nedan) som pekade på det bakvända i att vi fortfarande mäter ekonomin i något slags bruttosammanhang. Alla varor och tjänster slås ihop och kallas BNP. Oavsett om det som utförs handlar om att asfaltera grönytor eller att sälja och sprida PFAS-bemängda bekämpningsmedel mot skadedjur i vårt jordbruk. Vi behöver andra mätetal, skriver Anders Wijkman, där det blir möjligt att synliggöra kvalitet i stället för kvantitet och sociala faktorer ges ett utrymme för att mäta hur välståndet utvecklas över tid och på ett rättvist sätt. Idag halkar många länder efter och även i de rika länderna ökar klyftorna. Istället för ”trickle down” som Thatcher lanserade borde vi tala om ”trickle up”, skriver han. Detta eftersom det är de rikaste som gynnas av den ekonomiska utvecklingen.
Wellbeing economy for all Anders Wijkmans artikel har flera relevanta och intressanta hänvisningar till aktuell forskning och till internationella rörelser. Han nämner ”Wellbeing economy for all” som ett exempel på hur planetens och välbefinnande kan sättas i centrum som alternativ till dagens mainstream-ekonomi. Intressant är att organisationen har kopplingar till ett antal länder på högsta nivå. Det räcker inte att vara överens om målet, det behövs ju konkreta steg i verkligheten för att något ska hända. (Se länktips nedan). Det finns också forskare som ägnar en hel del tid åt att synliggöra och testa andra ekonomiska modeller. Ett inspirerande exempel är den forskning som bedrivs av Jennifer Hinton i Lund och som för enkelhets skull kan kallas ”lagomekonomi”.
Lagom är ett bra ord för en rimlig takt Det mest rimliga är ju att vi anpassar produktion, användning, ägande och återvinning av resurser till våra långsiktiga behov. Idag låter vi ”ekonomin” gynnas av att överproducera, överkonsumera och överbelasta planeten med det vi orsakar av skräp, inte minst plastfragment. BNP ökar när vi gör av med onödigt mycket energi, tar upp onödigt mycket råolja, producerar onödigt många produkter, köper onödigt många varor och slänger onödigt mycket på sophögen. Det måste gå att bygga en ekonomi som genererar en rimlig balans mellan behov och resurser på global nivå. Det teoretiska fundamentet för denna lagomekonomi är sådant som Jennifer Hinton och andra ägnar tid åt. För mig illustrerar detta med lagomekonomi kärnan i det som ”Cirkulär ekonomi” borde handla om. Inte att samla in mer och mer plast för att göra nya produkter av gammal plast. Det ska vi också göra, men ekonomin är det centrala i sammanhanget.
Vi kan inte fortsätta att sabotera för kommande generationer Nästa steg måste vara att vi skyndsamt breddar utbildningen på våra handelshögskolor och i ämnet ekonomi. Det duger inte längre att enbart utbilda i hur den gamla slöseri-ekonomin fungerar. Vi har begränsat med resurser, vi kan inte tillåta oss att sabotera miljön och människors livsvillkor för att gynna ett fåtal kapitalägare. Välfärden ska byggas genom att vi använder produktionsresurser och skatteinstumentet på ett klokt sätt. Inte genom att sabotera för kommande generationer. Hushållning är vad det handlar om. Spara den under miljoner år lagrade råoljan för kommande bruk, fasa ut förbränningen skyndsamt och skapa regelverk som ålägger industrier och producenter att ansvara för hela livscykeln kring det de producerar.
Företagen måste lära sig att bädda sängen Det är ungefär som när vi kräver att våra barn lär sig att bädda sängen, torka disken och städa upp efter sig, måste företagen ta hand om konsekvenserna av det de producerar. Vi kan inte låtsas att planeten är en gigantisk soptunna, där det är fritt fram att skräpa ner och förstöra livsmiljön för kommande liv. Akut handlar det om ämnen som PFAS och andra kemikalier, och på sikt måste vi säkerställa att allt som produceras kan ingå i kontinuerliga produktionscykler. Återbruk på riktigt. Där ekonomin tyglas så att den bygger en rättvis värld, där majoriteten människor får det bättre. Den egoism och girighet som präglar mainstream-ekonomin idag hör hemma i en annan tid och har inget med framtiden att göra.
EU backar på hållbarhetsområdet när man accepterar USA:s handelsvillkor. Så brukar det heta. Trump bryr sig inte om miljö, klimat eller hållbarhet och har ju till och med gjort det till en princip att, på ett närmast auktoritärt sätt, förhindra att dessa begrepp används i administrationen och till och med villkorat stöd till universiteten med att dessa ”woke”-uttryck finns med i forskningen, i projekt och i olika dokument. Får de inte nämnas så finns de inte. Så praktiskt….
Tvingas EU acceptera sämre produkter? Men åter till EU. Aktuell Hållbarhet hade en artikel nyligen om hur avtalet med USA nu kan tvinga EU att ta steg bakåt när det gäller ambitionen på hållbarhetsområdet. Det kan ju handla om kemikalier, arbetsvillkor och annat som USA formellt inte ställer krav på, men där EU har vassare regler. Så här kan det se ut i rapporteringen.
Ur Aktuell Hållbarhet i augusti 2025
Det ska sägas att jag inte har läst artikeln (den är låst), men oavsett detta så finns det anledning att lyfta två perspektiv.
Företagens roll Det ena är beställaren, den som väljer att köpa en ”sämre” produkt från USA kan naturligtvis avstå från detta. Det finns, ännu så länge, en frihet för marknaden att agera på annat än pris och att kommunicera detta. ”Vi vill inte gynna produkter från USA, som inte uppfyller de krav vi ställer inom EU”. Det går att avstå från inköp.
Konsumentens roll Det andra är konsumenten. Slutanvändaren kan också ställa krav och avstå produkter som inkluderar komponenter eller varor som har USA som ursprung. Det finns en facebook-grupp som heter ”Bojkotta varor från USA” och som hjälper till att sätta fokus på den utveckling som just nu pågår i USA.
Alla kan ta ansvar Även om EU formellt inte kan koppla sin lagstiftning för att begränsa vilka skadliga produkter som kommer på marknaden kan andra aktörer agera på ett ansvarstagande sätt. Det går att göra rätt även om lagstiftningen saknas. Det är så vi brukar göra. Lagstiftningen styr inte i detalj hur vi beter oss på ett civiliserat och medmänskligt sätt. Det går att ta ansvar, både som inköpare och som konsumenter.
Kanske är tiden mogen för att lita på att människor faktiskt vill göra det rätta. För sina barn och barnbarn, för världen, för framtiden.
Då och då kommer rapporter om att isen på Antarktis återhämtar sig eller åtminstone inte smälter i den takt som förväntats av de prognoser som klimatforskarna arbetar med. Att Antarktis inte smälter fort borde naturligtvis glädja de flesta. Men klimatförnekare och dito skeptiker passar ju också på att låta detta exempel illustrera att allt är överdrivet och att klimatvariationer alltid har funnits osv.
Gigantiska mängder is som inte får smälta Det är som bekant enorma mängder is som lagras på Antarktis. Havsnivån skulle höjas storleksordningen 15 – 20 meter om all is skulle smälta och i praktiken göra slut på dagens samhällen. Grönlands is brukar beräknas motsvara en havsnivåhöjning på cirka 7 meter. Den höjningen är också omöjlig för dagens samhällen att hantera. Arktis is flyter ju på vattnet och skulle innebär mindre havsnivåhöjningar, som delvis har påbörjats.
Det är komplexa förlopp Den effekt som rapporteringen sällan tar upp är att smältvattnet runt Antarktis i sig kan bromsa avsmältningen. Den is som smälter är ju nollgradigt vatten och om man omgärdar hela Antarktis med nollgradigt vatten bromsar rimligen avsmältningen in. Det är inte så konstigt. Samtidigt påverkar dessa stora mängder kallvatten naturligtvis de havsströmmar som i vanliga fall transporterar varmare vatten från oceanerna närmare Antarktis. Att förloppen inte blir linjära borde väl journalisterna ganska snabbt inse, tycker man. Särskilt om de läser lite av den forskning som finns kring hur de branta iskanterna på glaciärerna i sig utgör ett skydd. (Se länktips nedan).
Tidsfaktorn är hisnande Svängningarna lär blir större i takt med att både havstemperaturen och lufttemperaturen höjs. För min del är jag mer oroad över havstemperaturen eftersom den lagring som sker i haven rimligen kommer att ta tusentals år att balansera ut. Vi dömer framtida generationer till att leva i ett klimattillstånd, som på ett farligt och destruktivt sätt skapar onödigt kraftiga och förödande orkaner, oväder, stormar, bränder och annan förödelse. Exempelvis havsnivåhöjning. Alla kustnära städer borde snarast ta fram planer på hur man skyddar sig mot översvämningar.
Portar mot havet Portar mot havet har diskuterats i 15 – 20 år i Göteborg. Det är en stor investering och en teknisk utmaning eftersom Göta Älv inte slutar att rinna bara för att havet trycker på. Och Nordre Älv har sina begränsningar. Det rimliga är att staten organiserar och finansierar en forskarledd grupp som får 5 – 6 år på sig att ta fram förslag på lämpliga åtgärder för alla utsatta samhällen, Annars riskerar vi få en debatt om vilka städer som är ”rättvist” att offra, när inte pengar, tid och resurser räcker till för att skydda alla. (Se länktips om en motion för portar i Göteborg från förra riksdagsåret).
Prioriteringar? Istället har vi en Tidöregering som ser det som sin uppgift att staten, skattebetalarna, subventionerar dyr, farlig och otestad SMR-teknologi för serietillverkade en-gångs-kärnkraftverk. Prioriteringarna och omdömeslösheten är uppseendeväckande, minst sagt.
Lönegapet bara växer. De rikaste drar ifrån och övriga får betala. Tydligast, som vanligt, i USA. Men detta fenomen sprider sig i den värld som domineras av vinstjakt. Hur det ser ut i USA illustreras av en klipp i länktipsen nedan. Men det är tyvärr så att vi har idag fattiga i Sverige som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Närmare en halv miljon svenskar lever enligt SCB på ett sätt som gör att de har svårt att få ekonomin att gå ihop. Rädda Barnen anser i en rapport, som är ett par år gammal, att det är 200 000 barn som lever i ekonomisk utsatthet. De har naturligtvis extra lätt att lockas av ett förslag att ”tjäna lite extra pengar”.
Barnbidraget är tänkt att täcka upp vissa merkostnader Det finns inget som tyder på att den här utvecklingen har ändrats sedan Tidögänget tog över. Snarare tvärtom. Barnbidraget har inte höjts sedan 2018 och är inte inflationsskyddat, dvs täcker allt mindre av kostnaden det innebär att ha ett barn. (Se länktips nedan om hur barnbidraget nu är på sin lägsta nivå på 50 år). Inte minst innebär barn att bostaden behöver vara större än om inga barn finns i familjen. Särskilt om barnet ska lyckas göra läxorna och kunna få sova de extra timmar varje barn behöver.
Flera branscher förlorar på utvecklingen Men lönegapsutvecklingen är negativ för många branscher. Det klassiska exemplet är hotellverksamhet. Det går inte att bedriva hotell med ett fåtal gäster som betalar mycket för en natt. Idén med hotell bygger på att många kan betala så att hotellet är fullbelagt och att det finns täckning för att ha personal som städar, lagar frukost osv. En biljonärsgäst är mycket sämre än tusen icke-miljonärer för den branschen och många andra branscher. Att gå på bio, teater eller idrottsevenemang, exempelvis.
Utvecklingen leder fel Kopplar man dessutom ihop lönegapsutvecklingen med strävan att avgiftsbelägga och privatisera delar av välfärden ser vi snabbt vartåt det bär iväg. De rika får full service och kommer först i kön till operationer osv, medan den utan pengar hamnar utanför. Välfärden behöver riggas så att den motverkar en oönskad utveckling. Vi ska inte ha ett samhälle som skiktar människor utifrån ekonomiska förutsättningar. Det leder till motsättningar och göder egoism både bland de rika och bland de fattiga. Samhället behöver ha strukturer som fördelar resurser på ett rimligt sätt. Alla vinner på det.
Peakade vi 1980? Var det 1980 som allt var som bäst? Det är det intrycket man får när man läser ”Världens jämlikaste land” (se länktips nedan). Jag citerar ur inledningen: ”I början av 1980-talet var Sverige jämlikast i världen, ja förmodligen var vi det jämlikaste land som någonsin funnits. Inkomster och andra resurser var jämnare fördelade i befolkningen än vad de någonsin tidigare varit och jämfört med hur de fördelades på andra håll. Sedan dess har ojämlikheten ökat snabbt. ” Kanske var det så. Att vi steg för steg avlägsnat oss från det högersidan brukar beskriva som ”sosse-samhället” och som tog fart när Reagan och Thatcher banade väg för en privatisering av det som samhället tidigare hade ansvar för. Det skulle ju bli så mycket mer effektivt om näringslivet fick ha hand om apotek, järnväg, arbetsförmedling, vård och omsorg osv. Det som hände var att folk snabbt delades in i vinnare och förlorare. Och förlorarna uppmanades att ta sig i kragen. Jobba mera, springa fortare, slita ut sig och inte klaga.
Kortsiktig vinstjakt leder fel Min slutsats är att det som behövs är ett annat sätt att redovisa verksamhet, ett redovisningssystem som inte bygger på vinstjakt och kortsiktighet. Mer om det vid ett annat tillfälle.
