Ett flexibelt elsystem ─ men hur värnas samhällsnyttan?

Den Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, genomför då och då event i Göteborg. Den 24 november passade jag på att lyssna ”live” på kunniga forskare och experter som berättade om en rapport IVA ställt samman. (Länktips se nedan). För att knyta ihop frågorna med en lokal verklighet och hade man valt ett fokus på Västra Götaland. Rubriken var satt till ”Elnätets utmaningar i Västra Götaland”. Ett femtiotal akademiker och professorer, till stor del med emeritus i titeln, och några till tyckte detta lät intressant och hade tagit sig till Chalmers.

Flexibilitet
Lisa Göransson och Filip Johnsson, båda från Chalmers och båda involverade i projektet, presenterade i rask takt vad rapporten illustrerar. Man har haft ett fokus på vad som kan åstadkommas inom tio år. I förutsättningarna ingick också att ha ett fokus på funktion i normal drift, dvs inte att se behoven ur ett kris- eller krigsperspektiv. Det man studerat är hur flexibilitet och variabilitet i elförsörjningen kan bidra till en säker, stabil och lönsam drift. I ingressen betonades att övergången till det nya är en utmaning för branschen.

Några intressanta fakta
Sedan 1990 har Sveriges totala energianvändning varit konstant trots att BNP har dubblerats under samma tid. Sedan 2010 har vi ett nettoöverskott på el, som vi exporterar. Men det finns ett stort gap mellan vad som planeras och vad som behövs av ny el. När det gäller Västra Götaland importerar regionen cirka 70 procent av behovet, vilket utgör 13 TWh. Detta samtidigt som 13 havsvindprojekt har stoppats. Filip Johnsson beskriver det som en förtroendekris. När efterfrågan på el inte byggs ut väcks många frågor framför allt hos industrin.

Från sid 31 i rapporten – kostnad för olika energislag

Något av det Filip Johnsson berättade
För att komma till rätta med svårigheterna är det viktigt att skapa bra villkor för en omställning, att uppdatera elmarknaden, att säkerställa effektiva tillståndsprocesser (som inte ger kommuner vetorätt i vilket skede som helst under en pågående process), att verka för långsiktiga elavtal, att driva en aktiv industripolitik och att rimligen delvis finansiera kablar till havsbaserad vind. Samtidigt är det ett bekymmer att gapet mellan det förväntade och det nödvändiga elpriset växer. (Min fundering kring detta blir att man kan undra om marknaden ger de spelregler och signaler som aktörerna behöver för sina investeringsbeslut. Varken elproducenter eller industrin kan göra stora satsningar utan att ha bra kalkyler att gå på. Hur bra är elmarknaden på att tillhandahålla rätt beslutsunderlag?)

Något av det Lisa Göransson berättade
Lisa Göransson beskriver i detalj hur ett flexibelt elsystem kan fungera. Hon betonar att detta nya sätt att mixa resurser kommer att användas oavsett om vi får kärnkraft eller inte. Behovet av ett mer flexibelt elsystem hänger bl a ihop med att vi blivit mer uppkopplade mot Tyskland. I sin presentation visar Lisa Göransson på tre slags händelser, som kan behöva mötas av lite olika tekniska stödinsatser. I diagramform illustreras dessa med staplar, färgkurvor och punkter. Händelserna kan inträffa ofta, mer sällan eller vara uthålliga och innebära olika stora effektuttag.

Vi har många flexibla resurser och vattenkraft
De resurser som finns eller kan finnas i närtid för att på ett flexibelt sätt möta de effektbehov som uppstår är allt från elbilar och batterier till gasturbiner och att industrier och fastigheter anpassar sina uttag. Att vattenkraften utgör en fantastisk resurs för oss i Sverige står klart. Vattenkraften klarar att hantera variationer både över kort och lång tid. Andra resurser, som gasturbiner, kännetecknas av hög driftskostnad men låg investeringskostnad. (Hade i en första version det omvända förhållandet i texten, se kommentar nedan). Det är kombinationen av olika energilager, vätgaslager, utbyggd V2G-teknik osv som löser våra flexibilitetsbehov. (Se sidan 70 i rapporten för ett diagram som visar hur kombinationen av resurser täcker de behov som uppstår).

Efterfrågesidan måste aktiveras
Lisa Göransson menar också att efterfrågesidan måste aktiveras. Hon föreslår en justering av elskatten på värmepumpar. Industrin är inte van att optimera sin produktion utifrån energiprisvariationer. (För egen del funderar jag på om hushållen skulle kunna stimuleras att köra sina energislukande maskiner på tider, då efterfrågan på energi är lägre). När det gäller vätgas till olika industriprocesser kommer användning och lagring att gå hand i hand, menar Lisa Göransson. Rätt utformat kommer vätgassystemet kunna utgöra en värdefull buffertresurs i energisystemet.

Steg för steg tar en ny flexibel elmarknad plats
Emil Hillberg från RISE visar så en kartbild med minst sju regionala elöverföringsledningar som planeras i närtid och i vårt område. Med olika delbeslut närmar vi oss en elhandel, där digitalisering, optimering, 15-minutershandel och annat bidrar till en kortare framförhållning. Samtidigt finns många utmaningar, menar Emil Hillberg. Exempelvis finns det oklarheter kring ägande och nyttjande av energilager, liksom personalbrist för vissa nyckelgrupper. Dessutom lever vi i en tid med ett generellt ökat fokus på säkerhet. Det blir viktigt att hantera multipla behov och att optimera systemen och verka för samhällsnytta. (Här undrar jag också hur det egentligen förhåller sig med elmarknaden och samhällsnyttan. Varken industrin, energiproducenterna eller nätägarna har som uppgift att prioritera samhällsnyttan med ett fungerande elsystem. Så vem ska säkerställa den? Och på vilket sätt?)

Ett elnätbolag kommenterar
Så blev det dags för Emil Andersson, strategichef på Göteborg Energi Elnät, att kommentera det vi just hört. Han menade att vi får räkna med en långsammare omställning än vad som tidigare varit den rådande planeringen. Uthållighet är viktig och tajming en svår uppgift. Jag förstod på den diskussion som fördes i salen att det bland branschfolk finns lite olika syn på vilka underlag som ska styra investeringsbeslut och hur risker bedöms. En aktör som nämndes var energimarknadsinspektionen, som naturligtvis har en viktig uppgift just när det gäller monopolmarknader som nätägande. I vilken utsträckning utbyggnad av näten ska ske baserat på prognoser diskuterades. Det är billigare att bygga ut flexibla resurser än att bygga nya nät, menar Emil Andersson, och hävdar att flexibla resurser borde handlas upp.

Så en del frågetecken kvarstår
I paneldiskussionen som avslutade mötet nämndes att de som kan vara flexibla i sin energianvändning ska tjäna på att göra detta. Tidsskalorna kan också bli helt avgörande för elektrifieringen. Det är flera samverkande faktorer som har betydelse för utvecklingen. Och återigen kommer min fundering om vem som egentligen värnar samhällsnyttan och med hjälp av vilka verktyg?

Länktips: IVA-rapport Elektrifiering – så river vi barriärerna: https://www.iva.se/publicerat/rapport-elektrifieringen–sa–river-vi-barriarerna/

Kök slängs i onödan

Att gå köksvägen är ett välkänt uttryck för att på ett enklare sätt nå sina mål. I det gamla Sverige, som skiljde på folk och folk (och som några tycks längta tillbaka till) krävdes det bugande och bockande vid huvudingången för att få tillträde till den som frågan gällde. Via köksingången gick det lite smidigare. Vad det nu än gällde.

Så här höjs hyrorna
Fastighetsägare, framför allt ägare av flerfamiljshus, har satt i system att byta ut kök för att kunna höja hyrorna för sina lägenheter. Det skapar problem för många äldre, som inte har ekonomi att bo kvar när hyran kraftigt går upp. Och det skapar onödigt resursslöseri och faktiskt många gånger försämringar i kvalitet och utförande. I en artikel (se länktips nedan) beskrivs vad forskaren, Ulla Jansson från Lunds Tekniska Högskola, har kommit fram till.

Enklare men sämre
Den känsla som infinner sig är att en del fastighetsägare ser byte av kök som ett sätt att kunna motivera en hyreshöjning. Och för att få minsta möjliga tidsåtgång för egen del och för entreprenören så beställer man en totalrenovering, där allt gammalt kastas ut och nytt sätts in. Det är säkert enklare för alla inblandade och lättare att i förväg få ett fast pris på. Alternativet att utgå från vad som har värde att sparas av befintligt kök skulle ju kräva mer av platsundersökning och mer av förhandling fram och tillbaka om vad ett mer varsamt renoveringsarbete skulle innebära. Tid är pengar och det gäller ju både fastighetsägare och entreprenör.

Branschen är ett slags pyramidspel
Den som ska ge prisuppgift är troligen heller inte ute på plats, utan ska i sin tur köpa upp köksrenoveringen av en underleverantör. Det är ju tyvärr så det har blivit i byggbranschen. Små byggföretag vill inte ha ansvar för personal utan förlitar sig på att kunna anlita ett ännu mindre företag med personal som kan utföra arbetet. Och kunna tjäna sina procent i pålägg.

Fyrtio företag byggde Oceana
Det tål att påminna om att det visade sig vid den allvarliga branden vid Lisebergs Oceana häromåret var det över 40 företag inblandade. Det är en tydlig tendens att branschen hellre tjänar pengar på att anlita andra företag än att ha egen fast anställd personal. Att denna utveckling hämmar kunskapsöverföring och kontinuitet är uppenbart. (Länk till statens haverikommissions rapport från Oceana, se nedan).

Involvera någon som bevakar resursåtgången?
Det rimliga ur resursperspektiv, för att minska slöseriet och ta till vara kunskap hos hantverkare är att utgå från ett bevarande-tänk. ”Vad av detta kök går att bevara?” Och därefter byta ut det som är slitet eller ofräscht. Mycket kan göras med ytbehandling, dvs att måla om befintliga köksluckor, slipa om gamla träbänkar, behålla stommar och skafferier (!) och tänka långsiktigt. Exakt vilka piskor och morötter som behövs för att få fastighetsägare att göra rätt val är lite mer oklart. Kanske ska varje ombyggnad involvera fler parter, så att rimligheten i en ombyggnad får större vikt, där resurshänsyn vägs in betydligt skarpare. En slags ”miljömäklare” som behöver godkänna det som fastighetsägaren vill göra. Åtminstone för större bolag kunde det kanske fungera. Möjligen kan det räcka att fastighetsägaren filmar köket och låter en miljömäklare se filmen och uttala sig. Hursomhelst behövs nya grepp för att minska slöseriet.

Länktips: https://forskning.se/2025/11/19/massor-av-kok-slangs-i-onodan-i-sverige/

Länktips: Haverikommissionen: https://shk.se/download/18.53c843971954ea249e6a6a/1742463581270/SHK%25202025_05%2520%2520Slutrapport.pdf

Kalmar går före: Klimatknuff och Hylde

Ibland tänker man att alla lösningar faktiskt finns. Eller nästan, i alla fall. Även om ett stort fokus just nu är på det internationella klimatarbetet och COP30 pågår det en mängd andra initiativ, som inte får samma uppmärksamhet. Och som faktiskt borde utgöra den självklara mittpunkten i diskussionen: hur alla små och medelstora företag och alla kommuner kan agera för att steg för steg möjliggöra den omställning vi måste klara av.

Copy/Paste av alla goda idéer
Ni som följer min blogg vet att jag ibland nämner Klimatkommunerna, ett nätverk (formellt en förening) av ett sextiotal svenska kommuner som vill gå före i arbetet och lägga tid och resurser på att säkerställa att kommunen gör de klokaste valen och tar de smartaste initiativen för att bidra till fossilfrihet. I deras nyhetsbrev läser jag om två initiativ som känns riktigt bra. Och som 290 kommuner borde kunna göra sin egen variant av. Varför uppfinna hjulet när det redan finns, typ?

Små företag har lättare att gå före i Klimatknuff
Kalmar kommun sticker ut i det senaste nyhetsbrevet. De har tagit initiativ till det de kallar Klimatknuff, som vänder sig till små och medelstora företag och som innebär att företagen kan ansöka om 30 000 kronor som ett stöd för att införa någon klimatåtgärd. (Länktips, se nedan). Alla resor börjar med ett första steg och det är naturligtvis betydligt enklare för mindre företag att både se en lösning och att införa den. Och med ett lämpligt utformat stöd kommer man kanske igång. Om erfarenheterna från Klimatknuff-satsningen är positiva är det ju bara för andra kommuner att haka på! Man behöver inte hitta på egna upplägg. Om Kalmar klarar detta och det fungerar, borde minst femtio kommuner kunna göra något liknande.

Infrastruktur för en annan konsumtion
Ett annat smart upplägg kommer också från Kalmar. (De måste ha anställt någon person med många idéer…). Det som kallas Hylde beskrivs också i nyhetsbrevet och på en egen hemsida. (Länktips, se nedan). Ska vi få detta med cirkulär ekonomi, förlängd livslängd och smartare konsumtion att fungera måste det finnas ”infrastruktur” på plats. Internet löser inte allt. Det är fortfarande det mänskliga mötet och det fysiska som skapar förtroende. Vi behöver platser och system som underlättar och förenklar för att skapa andra sammanhang än de som de dominerande konsumtionsaktörerna vill att vi besöker. Det är inte fler stora köpcentra med fokus på nyförsäljning som är kärnan i en smartare konsumtion, det är att underlätta andra slags konsumtionsmönster. Här har Kalmar hittat ett upplägg som verkligen borde kopieras av andra kommuner.

Gör det enkelt för olika målgrupper
På hemsidan beskrivs konceptet. Öppet sex dagar i veckan, bemannat. Här finns en hylla att hyra och den som kan hyra kan vara garagestädaren, den kreativa testaren, skaparen, föreningshjälten, samlaren och butiksproffset. Både privatpersoner och företag kan hyra in sig, liksom föreningar. Den som har en idé, men är osäker på responsen på detta och som funderar på att dra igång en egen firma kan ju på detta sätt testa responsen.

Man måste inte ha företag….
I det här sammanhanget kan jag förresten passa på att tipsa om en faktureringsmodell som själv har använt i snart femton år. Convoy egenanställning är perfekt om man vill slippa all redovisning och bara plocka ut lön från sin verksamhet. (Länktips se nedan).

Heja Kalmar!
Att ha en hylla på Hylde kostar 250 kronor per vecka plus provision. För den som vill testa ett nytt sätt att nå kunder låter detta som mycket intressant. Nästa gång jag är i Kalmar, vilket i och för sig kanske dröjer, ska jag ta en titt och se vilka personer, företag och föreningar som exponerar vilka produkter på plats.

Länktips: https://kalmar.se/klimatknuff

Länktips: www.hylde.se

Länktips: Convoy egenanställning – (hemsidan känns kanske lite daterad, men verksamheten är förträfflig) https://www.convoy.se/

Länktips: Klimatkommunerna https://klimatkommunerna.se/medlemmar/

Något om landsbygdens mötesplatser

Jag skriver för sällan om landsbygden, inser jag. Ändå är ju Sverige till allra största delen landsbygd. Koncentrationen av människor och arbetsplatser till städerna gör det naturligt att fokusera på de frågor som handlar om hur städerna ska utvecklas. Men de glest befolkade delarna av landet är viktiga. Primärt för dem som bor där, självklart. Men också för oss upptagna stadsbor som gärna söker oss till ”landet” för att andas bättre luft och stressa lite mindre. Ändå växte jag upp med kor som närmsta granne.

Bygatan är mer av transportväg än mötesplats
För 11 år sedan skrev jag på den här bloggen om hur EU-reglerna skapat ekonomiskt optimala storlekar på jordbruken. (Se länktips nedan). Ensamarbetet i jordbruket hänger samman med hur maskinparker, ägande och arrenden fördelas så att en person kan hinna med allt med de maskiner han eller hon har till sitt förfogande. Det blir samtidigt glesare på landsbygden. Med färre hushåll som bor och lever sina liv nära jorden blir underlaget för skolor och affärer mindre. Det blir glesare mellan de spontana mötena. Bygatan blir mer av transportväg än mötesplats. Just det temat tas upp i ett projekt som jag läser om. (Se länktips nedan).

Finns det nya mötesplatser?
Går det skapa en ny sammanhållning i en by? Kan man få tillbaka känslan av samhörighet istället för att se den asfalterade vägen som en transportsträcka som det gäller att ta sig fram så fort som möjligt på? Projektet som startats ska utgå från de boendes idéer, säger man. Olika forskare ska bidra med inspel och kunskaper. Nils Björling från Chalmers tror att hastigheten måste ner. Och att man kanske ska undersöka vilka andra mötesplatser som finns i byn. Var träffas man?

Allt är inte konsumtion
Om näringslivets vinst- och sekundjakt hela tiden ska ha företräde blir byvägarna primärt transportsträckor för leveranser och jobbresor. Men om vi uppgraderar värdet av byns behov av mötesplatser kanske det finns andra lösningar som skapar nya värden? Allt måste inte handla om konsumtion eller mätbar omsättning. Att ta vara på platsers unika kvaliteter behöver också finnas med i ekvationen. Inte minst för trivseln och därmed för lusten att besöka en plats, lära sig mer, träffa människor och utbyta tankar om allt från stort till smått.

Vad är det som är kvalitet?
Om bara fastighetspriser ska styra vad som är värt att satsa på finns en stor risk att vi tappar bort andra kvaliteter, som kanske utgår från att slippa se SUV:ar parkerade framför garageuppfarter. Vad är det värt att höra lite fågelsång, kunna plocka lite svamp eller bär eller bara njuta av stillheten? Själv eller tillsammans med likasinnade. Fortfarande är det mänskliga mötet en viktig del av våra liv. Det är så vi växer och lär oss förstå världen.

Finns Fårabäcks grusplan kvar?
Ibland är det bra att bara ha tråkigt, kunde min mor säga när jag växte upp, det kanske var lite dåligt väder och dagen gick långsamt. I min barndom blev det en del böcker de dagarna. Läsning som stimulerade fantasin. Eller så cyklade jag ett par kilometer för att träffa Hans-Åke och Bengt en stund vid den sluttande grusplanen, där vi spelade boll. Nils fick sällan vara med, minns jag, eftersom hans far behövde honom i växthuset. Röd-svart-randiga tröjor hade vi. Det är nästan 60 år sedan, så jag undrar om den planen finns kvar bakom Fårabäcks redan då nerlagda gamla skola. På tal om mötesplatser.

Länktips: / https://christerowe.se/2014/01/nr296-lagger-vi-ner-landsbygden-utan-att-forsta-det/

Länktips: Projekt om landsvägen som klyver byarna: https://www.extrakt.se/nar-landsvagen-delar-byn/

Passiviserande och oansvarigt av SvD

Svenska Dagbladet kan naturligtvis inte låta bli. Den 10 november ger de stor redaktionell plats på ledarsidan till Björn Lomborg, den sedan decennier klimatskeptiske danske debattören som på olika sätt försökt relativisera och förminska klimathotet. Nu i COP30-tider passar SvD på att låta Lomborg bre ut sig. Det är så typiskt. För säkerhets skull tipsar SvD om fler av Lomborgs artiklar, så att angelägenhetsgraden i klimathoten verkligen tonas ned.

Skickligt och försåtligt
Lomborg skriver skickligt. Så har han ju också skrivit opinionstexter i över tjugofem år. Han påpekar både i inledningen och i avslutningen av sin text att deltagarna flugit in till konferensen i Belém i Brasilien. Underförstått att vi ska tycka att hyckleriet är stort. Att det dagligen flyger tiotusentals flygplan kors och tvärs med ungefär en miljon människor samtidigt i luften är naturligtvis ett faktum Lomborg räknar med att ingen läsare har koll på. Och därför ska alla tillresande till COP30 kunna utmålas som hycklare.

Kort om Lomborgs artikel-innehåll
Lomborg utgår från något Bill Gates ska ha sagt, om att världen borde fokusera på fattigdomen och alla sjukdomar, något som Lomborg paketerar som ”sunt förnuft”. De fattiga i världen oroar sig inte för 0,1 grad temperaturhöjning, raljerar han. De vill ge sina barn utbildning. Och fortsätter att beskriva klimatpolitiken som dogmatisk, extremistisk och präglad av domedagsberättelser. Och med ett siffertrixande tror han sig kunna trolla bort angelägenhetsgraden. Citat: ”Klimatekonomisk analys visar att påverkan, om klimatförändringarna lämnas utan åtgärd, handlar om cirka två-tre procent av global BNP fram till år 2100, vilket innebär att vi då kommer att vara 435, snarare än 450 procent rikare än idag. Klimatet är alltså ett problem bland många, inte en allt annat överskuggande katastrof.” Och fortsätter i artikeln att argumentera för välfärdslösningar som viktigare för fattiga länder än att tackla klimathotet. Paketerat som sunt förnuft.

SvD ledarsida 10 november 2025

Lite bakgrund
Redan 2001 utsågs Lomborg till ”Global Leader for tomorrow” av World Economic Forum. Och sedan dess har han på olika sätt försökt relativisera och motarbeta miljö- och klimatarbetet på de sätt han kunnat. (I Sverige har kanske bara Lars Bern lyckats få samma typ av genomslag. Bern hävdade t.ex. i en debattartikel 2008 att det inte finns något samband mellan koldioxidhalt och klimat och han har varit en återkommande gäst i SD:s SwebbTV. ) Genom åren har ett fåtal högröstade klimatskeptiker fått orimligt stort utrymme i debatten, något som ofta kopplats till fossilindustrins intresse av att förvilla, fördröja och förlöjliga i debatten.

De smältande glaciärerna 
Det Lomborg gör är att enögt studera nuvarande klimatstatus ur ett nationalekonomiskt perspektiv. BNP-måttet tar inte hänsyn till fördelningsfrågor, kvalitet, livsvillkor, naturens bärkraft och mångfald och många andra helt avgörande perspektiv. Låt mig nämna ett exempel på hur klimatförändringarna sannolikt kommer att förändra livsvillkoren för miljarder människor och allt levande. När glaciärerna smälter och vinterns snömängder inte längre hålls kvar i Himalaya, Anderna eller för den delen den nordiska fjällkedjan, kommer den livsavgörande färskvattentillförseln att upphöra att vara kontinuerlig. Bara i Sverige har åtta glaciärer försvunnit. När människor, djur och natur inte längre får tillförsel av sötvatten på det sätt som vi är vana vid kommer livsförutsättningarna drastiskt att förändras. Vart miljarder människor ska fly eller flytta bryr sig Lomborg inte om. Det syns inte i de snäva BNP-algoritmerna.

Vi vet inget om tipping-points, särskilt om BNP ska styra kalkylerna
Eller för den delen om regnskogen skulle passera en tipping-point, delvis orsakad av girig avverkning i kombination med klimatförändringar, något som forskarna varnar för. Då uppstår en helt ny instabilitet i klimatet, något som kan komma att påverka vädertyper och odlingsförutsättningar i stora delar av världen. Betänk att Sahara har varit skogsbeklätt, så är det enkelt att förstå hur drastiska förändringar kan inträffa, som inga datormodeller, framför allt inte nationalekonomiska sådana, kan fånga.

Perspektivvalet är ohederligt
När Lomborg påpekar att majoriteten av världens befolkning inte ligger sömnlösa för 0,1 grads temperaturhöjning är det ungefär lika relevant som att hävda att den miljon svenskar som emigrerade till USA för något sekel sedan gjorde det för att de ogillade den Läsebok för folkskolan som de tvingats traggla sig igenom och särskilt den version Artur Hazelius tog fram. Flykten till Amerika bottnade naturligtvis i flera orsaker, men grunden var att man inte såg en framtid i det fattiga Sverige.

Forskare borde sträva efter helhetsbilder
Vars och ens åsikter präglas naturligtvis av hur man uppfattar vardagen. Det är forskarnas sak att ta fram scenarier och möjliga vägar eftersom de kan se helheten. Forskare som Lomborg gör emellertid motsatsen när de medvetet blandar ihop vardagsrealism, ”sunt förnuft” och strävan efter en vardag som fungerar i det korta perspektivet med de långsiktiga hot världen står inför. Det är ohederligt.

När det brinner röstar man inte för att köpa sig tid
Miljoner människor lägger sig hungriga. När nu USA under Trump dessutom drastiskt lägger ner USAID skapas ytterligare problem. Även i USA finns nu miljoner amerikaner som inte vet hur de ska ge sina barn mat eller kunna ha råd med sjukvård. De orättvisor som en överdriven tro på marknadsekonomi och kapitalism skapat kommer inte att lösas för att Bill Gates plötsligt insett att det finns orättvisor som är akuta. Och som Lomborg försåtligt använder för att försöka gömma undan klimathotet i någon byrålåda. Vi måste klara att både lösa de systematiska orättvisor som dagens ekonomi orsakat och hantera de stora hoten som Rockström med flera identifierat i form av planetära gränser, som vi just överskrider 7 av 9. Inklusive klimatet. Det är bråttom.

Mer business-as-usual, tycker SvD
Det SvD säger genom att ta in Lomborgs artikel är att ”Business-as-usual är bra, vi kan vänta med att hantera klimatfrågan, det är bättre att vi fortsätter bygga BNP, vinster och övervinster på det sätt vi gjort så kanske resten av världen också får det lite bättre…..” Passiviserande, fördummande och oansvarigt är det. Och säkert får ledarredaktionen några uppmuntrande mejl från ytterhögern och från andra som vinner på att villkoren för vinstjakten förblir desamma.

Vitboken kan hjälpa Tidö-gänget i valet

Tobias Hübinette är en tydlig och viktig röst i debatten mot rasism och högerextremism. Den 7 november 2025 genomfördes ett akademiskt seminarium på Segerinstitutet vid Göteborgs Universitet, där SD:s s.k. vitbok diskuterades och Hübinette deltog. (Se länktips nedan).

Vad var syftet?
Jag kan inte värja mig för tanken att vitboken, som det ju har talats om i flera år, har tillkommit för att underlätta för de demokratiska högerpartierna att ta ställning för ett fördjupat samarbete med SD. Åkesson och hans kompisar har i decennier skickligt utmanat de sju övriga ”vänsterliberala” partierna och erbjudit väljare och sympatisörer sina enkla lösningar. På den globala arenan är nationalism, främlingsfientlighet, ett slags ”revansch-budskap” påtagligt. ”Make XX great again”, där XX kan vara vilken land som helst.

Nu kan de hänvisa till en granskning
Det som framkommit från seminariet är att det förlöpte som planerat, ”seminariet förlöpte väl”, står det på Hübinettes blogg. Dvs SD-topparna Karlsson och Kinnunen var säkert nöjda med hur det gick. Nu kan de i olika sammanhang nämna att vitboken granskats av akademiska experter, vilket ytterligare bygger en bild av trovärdighet kring SD, som Tidögänget kan använda när de i valrörelsen ska argumentera för ett fördjupat samarbete med SD. Samtidigt var det troligen svårt för Tobias Hübinette att avstå medverkan i seminariet. En akademisk granskning behövde göras och hans kunskap behövdes i sammanhanget.

Vill vi ha mer Tidö-profil på Sverige?
En undran infinner sig om vitboksförfattaren Tony Gustafsson och hur han känner inför det faktum att han med sin insats underlättar för SD att ytterligare sätta sin prägel på Sveriges utveckling. Vi ser ju hur mycket av SD-profil nuvarande regering har och skulle SD:s inflytande stärkas ytterligare blir det knappast mindre av konfrontationer och vi-och-dom-politik, kunskapsförakt och vetenskapsförnekande som tar plats. Folkbildningen kommer att skrotas, Public Service sannolikt krympas och sammanhållningen och tilliten i samhället att ytterligare pressas tillbaka.

Samma kartläggning, men helt olika syften
I en annan bloggtext från 8 november konstaterar Tobias Hübinette att hans mångåriga kartläggning av den systematiska rasism som finns i samhället nu inte längre kommer att följas av SD-anhängare, eftersom SD nu lanserat en egen hemsida i syfte att synliggöra det ”folkbyte” de hävdar pågår. Det Hübinette med uppenbar upprördhet av personliga skäl känt en anledning att kartlägga, som själv född i Sydkorea, plockas nu upp av SD, men av andra skäl. Det man kan anta är att motiven för Hübinettes engagemang i frågan om ras och ursprung är de rakt motsatta från SD:s. Där han arbetat för att synliggöra uppenbara orättvisor och systemfel i det svenska samhället har SD sannolikt ambitionen att förstärka skillnader, att fultolka statistik och att använda ojämlikheterna som avstamp för sina politiska syften.

Undvik att avhumanisera!
På ett personligt plan kan jag konstatera att statistik kan bli väldigt missvisande. Mina barns mor föddes i Calcutta, eftersom hennes far var en svensk sjökapten som fastnade i Indien under kriget. Hon har nu levt i cirka 70 år i Sverige. Hon ingår naturligtvis i SD:s statistik över ”utrikes födda”.
Människor får aldrig reduceras till statistik. Det är avhumaniserande och historien borde ha lärt oss hur farligt det är.

Länktips: Tobias Hübinette skriver om seminariet kring SD:s vitbok: https://tobiashubinette.wordpress.com/2025/11/07/seminarium-om-sds-vitbok/

Dubbelfel med 500 miljoner

Dåvarande utbildningsminister Mats Persson (L) motiverade den 30-procentiga neddragningen för två år sedan av stödet till folkbibliotek och studieförbund med att ”vi prioriterar utbildningar som leder till riktiga jobb”. Folkbildning passar inte inte in den samhällsmodell Tidögänget strävar efter. Några av dem vill ju se kultur och utbildning som något som marknaden ska erbjuda, tjäna pengar på och matcha mot människors behov. Andra i Tidögänget gör hela tiden vad det kan för att degradera värdet och betydelsen av forskning, vetenskap och kunskap. Fördomar frodas ju mycket bättre i ett sammanhang där konspirationsteorier och diverse åsikter ges maximal spridning. Här har de marknadsinriktade och de kunskapsfientliga hittat en gemensam nämnare: Spara på kulturen och på bildningen!

”Jobbskapande” missar andra kompetenser
Minskar staten bidragen med 30 procent får det naturligtvis följder. Som framgår av länken nedan har massvis med lokaler sagts upp. Finns inte pengarna så går det ju inte att bedriva verksamhet. Och det tar tid för entreprenörer att etablera koncept, anställa folk och hitta täckning för marknadsbaserade lösningar. Eftersom ”kunderna” varit vana vid helt andra villkor för att idka sin kultur. Och Mats Perssons fokus på jobbskapande utbildningar bortser från människans egna drivkrafter. Kanske är det en kurs i improvisation eller teater, som gör att individen känner sig redo att söka sig till ett arbete, där det handlar om att presentera en produkt eller föreläsa för potentiella kunder. Den personliga utvecklingen och de individuella drivkrafterna spelar en avgörande roll för vilket yrkesval personen ifråga gör. Arbetskraft är inte utbytbar, hur gärna än arbetsgivare och andra vill se dem som just detta.

500 miljoner sparade på folkbildning, men gick inte åt…
500 miljoner per år sparar Tidögänget på att strypa folkbiblioteken och studieförbunden. Pengar som hade kunnat göra stor nytta ute i bygderna. En annan besparing Tidögänget gjort är ju de pengar man avsatte för bilskrotning. Man satsade på en skrotningspremie för att få folk att välja elbil. Inte många nappade på erbjudandet. Bara 55 av avsatta 500 miljoner hade använts nu i oktober 2025. Så om nu studieförbundens indragna stöd var tänkt att gå till en premie för skrotning av bilar blev det hela en missräkning. Pengarna blev kvar. Till ingen nytta. Inga studieförbund och inga nya elbilar. Dubbelfel, skulle man sagt under den tid när tennis var en sport på var mans läppar.

Steget från skrotfärdig bil till ny elbil är orimligt stort
Hela tanken med skrotning känns lite märklig. Väldigt få bilägare byter bil när den bil man äger är färdig för skroten. Och byter man bil på det sättet är det nog inte en sprillans ny eldriven bil man tänker sig skaffa. Byter man bil strax före skrotning är man nog van att köpa bil i det sämsta segmentet, där det är få mil kvar på bilens livslängd. Hela upplägget känns feltänkt. De flesta som har en bil äger den för att man anser sig behöva den. Och då är språnget från en skrothög till sprillans ny elbil osannolikt stort. Jag minns min första egna bil, en VW som säljaren sa att den inte kommer att passera nästa besiktning, men det passade mig, jag skulle bara ha den över sommaren och var beredd att skrota den när sommaren var över. (Uppdatering: Mattias Goldmann från 2030-sekretariatet påpekar i ett mejl att det inte behövde vara en helt ny elbil, det kunde också vara en begagnad elbil för att få del av premien. Rätt ska vara rätt. Men det är fortfarande ett stort kliv att gå från skrotfärdig bil till en modern eldriven bil….)

Vad ska hända med de 500 miljonerna?
Så nu har studieförbunden och många kulturintresserade gått miste om var tredje aktivitet och de insparade pengarna gick inte bilägare som Tidöregeringen trodde var beredda att skrota sin bil för 10 000 eller 25 000 kronor extra. De 500 miljonerna ligger väl kvar på något konto på Finansdepartementet till ingen nytta. Eller så hittar de på ett nytt sätt att gynna höginkomsttagare med ännu mer skatteavdrag. Det är de ju duktiga på.

Länktips: https://www.svt.se/kultur/ny-rapport-30-procent-av-studieforbundens-lokaler-har-stangts-ner

Länktips: Skrotningspremien en flopp: https://www.aftonbladet.se/minekonomi/a/JbKem7/floppen-avslutas-skrotbilspremien-gar-i-graven

Marknaden, orättvisorna och vart vi är på väg

Det är besvärande hur den ekonomiska ojämlikheten slår. I en pedagogiskt upplagd film redovisas hur livet kan se ut för fyra olika inkomstgrupper. (Se länktips nedan). Vi har kanske inte riktigt lika stora klyftor i Sverige, eftersom vi har offentligt finansierad sjukvård, kollektivtrafik och utbildning. Men vi är på god väg att skapa samma inkomstgap mellan olika människor, skillnader som kan bli förödande på flera sätt.

Alla vinner på jämnare ekonomisk fördelning
Inslaget visar hur olika inkomstgrupper klarar sin dagliga ekonomi. Och vilka skillnader som uppstår i levnadsvillkor, möjligheter att söka upp sjukvård och att hantera oväntade kostnader. Vitsen med en skattefinansierad och icke-vinstdriven välfärd blir väldigt tydlig. Alla vinner på att flertalet lever ett gott liv. Även den som driver en egen firma eller har ett eget företag vinner på att det finns ett stort antal kunder som kan välja den tjänster eller produkt som erbjuds. Det går inte att driva ett hotell om det bara är en person som kan bo i det. Vitsen med att många kan bo på ett hotell skapar förutsättningar för en jämn beläggning och jämna inkomster. Även hotellägaren vinner på att de ekonomiska skillnaderna är små. Och när många har en inkomst som går att beskatta vinner även staten på detta och kan bokföra intäkter som skapar möjlighet att investera i bättre järnvägar, vägar, infrastruktur, skolor osv. Den amerikanska drömmen har blivit en mardröm.

Varnande exempel
Klyftorna i samhället skapar motsättningar och en berättigad känsla av orättvisa, som många sämre lottade kan känna. Särskilt i USA, där en stor del av välfärden ännu inte finansieras av skattemedel. Sjukvård, utbildning, kollektivtrafik, omsorg och stödfunktioner ingår inte på samma sätt som hos oss i vad som samhället finansierar. Det blir ett varnande exempel hur det kan gå om vi släpper marknadskrafterna fria på fel sätt.

Det sorterande samhället stänger dörrar
När nu ett par generationer unga stängts ute från gymnasieutbildning i Sverige, bara genom att de inte fått godkänt i något ämne så blir dessa unga personer heller inte så attraktiva för arbetsgivare. Vilket i sin tur leder till slutsatsen att det bara finns en brottslig väg att tjäna pengar. Sorteringen av unga personer leder till en växande grupp, som bara ser en möjlighet att tjäna pengar på ett olagligt sätt. Droghandel och andra verksamheter frodas och samhället tyngs ner av kostsamma insatser för att ”komma åt brottsligheten”. Samtidigt som det är det dysfunktionella samhället som har skapat det problem som nu behöver hanteras.

Orättvist att vara en förlorare?
Marknadsekonomin gillar uppdelningen i vinnare och förlorare. Särskilt vill man lyfta vinnarna och locka människor att bli en vinnare. Men hur ska samhället hantera alla förlorare? Dessa känner sig säkert ofta orättvist behandlade, de ser hur nyanlända tar för sig, kanske för att de är entreprenöriella. Flyr man från ett avlägset land är man antagligen väldigt kapabel och ser möjligheter hellre än hot. Man agerar. Nyanlända som lyckas blir på så sätt tydliga symboler för det egna misslyckandet. Att då erkänna sina egna tillkortakommanden kan vara svårt. Hellre då klaga på de nyanlända, att de inte förtjänar att vara här.

Antalet fattiga har dubblerats på kort tid
När nu den statliga förvaltningen i USA har stängt, eftersom kongressen inte är igång, riskerar 42 miljoner amerikaner att bli utan sina matkuponger. 42 miljoner fattiga i USA, som nu lämnas därhän i världens rikaste land. I Sverige har vi enligt uppgift från SCB mellan 600 000 och 700 000 fattiga, personer som har svårt att klara vardagsekonomin. (Se länktips nedan). Av dessa är säkerligen många pensionärer, som inte fått ut full pension. I välfärdslandet Sverige men så många skyddsnät borde det inte förekomma.

Vi behöver en buffert som bygger på tillit
Vi behöver en ekonomiskt buffert i samhället, en buffert för de katastrofer som säkerligen kommer. Om inte i form av förödande klimatrelaterade katastrofer som nu senast i Västernorrland med förstörda vägar så kommer sannolikt bränder, torka, vattenbrist och allehanda jordskred drabba samhället. Och då behöver vi vara rustade, mentalt, kompetensmässigt och ekonomiskt och med fungerande lokala nätverk, som bygger på tillit.

Utredning missar civilsamhällets roll
Tidöregeringen har låtit en utredning gå på remiss, där remisstiden går ut 31 oktober. Utredningen har numret 2025:68 och handlar om civilförsvaret mot bakgrund av att vi behöver kapacitet att reparera trasiga broar, vägar, infrastruktur osv i händelse av olyckor eller angrepp. Utredningen landar i att de stora byggbolagen ska ha avtal med kommuner och myndigheter så att de är beredda att snabbt återställa det som skadats. (Denna beredskap kommer naturligt med en prislapp, som påminner om hur näringslivet dränerar skolsektorn på offentliga medel).

Civilsamhället ska tydligen dräneras på resurser tycker Tidö
Utredningen missar helt hur viktigt civilsamhället är, kompetensen på lokal nivå och hur denna resurs är kopplad till studieförbund och andra utbildningsresurser, och hur föreningslivet, aktiva seniorer och andra utgör en ovärderlig resurs när katastrofen inträffar. Istället raserar Tidögänget civilsamhällets blodådra i form av stöd till lokal utbildning. Och i ett inspel nyligen från Timbro planerar man att gå ännu längre och ta bort Allmänna Arvsfonden, som mängder av föreningar har nytta av för att kunna bedriva verksamhet. Samhällets skyddsnät ska tydligen raseras för att Marknaden och Tidögänget ska vara nöjda. Och man utgår troligen från att ingen ska begripa helheten.

Länktips: https://www.facebook.com/JohnnyHarrisVox/videos/480150218202863/?fs=e&fs=e

Länktips: Så många lever i fattigdom i Sverige https://tidningensyre.se/2024/18-oktober-2024/okningen-over-en-halv-miljon-svenskar-ar-fattiga/

Länktips: SOU 22025:68 : https://www.regeringen.se/remisser/2025/07/remiss-av-sou-202568-nya-samverkansformer-modern-byggnads–och-reparationsberedskap–for-okad-forsorjningsberedskap/

Länktips: Timbro och allmänna Arvsfonden m m: https://timbro.se/allmant/tido2/

Läsning: artikel om högerextremismens bakgrund och orsaker

Det finns forskning som försöker förstå den auktoritära strömning som råder i världen. Varför kommer Trump tillbaka, varför röstade britterna för Brexit, varför lockas så många av budskap som så uppenbart åsidosätter demokrati som styrelseskick? Hur hänger det ihop och vad kan vi göra för att möta anhängarnas ideologiska låsningar?

Varför lockas folk av de auktoritära strömningarna?
Jag har läst en artikel på tyska, publicerad i tidskriften ”Gehirn & Geist” i deras senaste nummer, skriven av Danny Osborne, som är forskare vid universitet i Auckland, Nya Zealand. (Tack, Christiane!) Under rubriken ”Die Wurzeln der Autoritarismus” ( Auktoritärismens rötter ) beskriver Osborne på tre sidor de viktigaste slutsatserna från sin forskning. Det han skriver är faktiskt delvis mycket förvånande. Bland annat har hans forskning visat att det inte fungerar att bemöta personer som tenderar att stödja auktoritära åsikter med argument för demokrati. Den typen av argumentation övertygar snarare de auktoritärt sinnade att de har rätt. Världsbilderna och förståelsen av orsak och verkan skiljer sig så fundamentalt att det är kontraproduktivt att försöka argumentera med ”demokratisk logik” gentemot de som försvarar auktoritära lösningar.

The big five
Det finns ett bevisat samband med genetik och benägenhet att lockas av de auktoritära idéerna, hävdar Osborne, och hänvisar till forskning från 2013 där enäggstvillingar vuxit upp i olika sociala sammanhang. Forskningen visar att personer som tenderar att lockas av auktoritära idéer också omfamnar ett antal problematiska åsikter. Det handlar om fördomar gentemot homosexuella och etniska minoriteter, invandringsfientlighet, nationalism och konspirationsteorier. Forskarna talar om ”big five”, dvs fem personlighetsdrag som är vanligare hos den undersökta gruppen. Här rör det sig om (1) öppenhet för upplevelser, (2) samvetsgrannhet, (3) öppenhet gentemot omgivningen, extraversion, (4) kompabilitet, dvs inkännandeförmåga och samarbetsvilja samt (5) neuroticism, dvs en grundläggande osäkerhetskänsla. Just kombinationen av ett motstånd mot nya upplevelser och en strävan efter ordning, samvetsgrannhet, lyfts fram i artikeln, att de ger en ökat sannolikhet att lockas av auktoritära ledare.

Fler faktorer finns naturligtvis
Samtidigt slår han fast i sin artikel att det finns flera samverkande faktorer som spelar roll för den som lockas att följa en diktator. Sociala och ekonomiska faktorer och andra livsbetingelser spelar också roll. Särskilt nämner han Zerbrächlichkeit, bräcklighet eller sårbarhet som en viktig faktor. Den som känner sig utsatt söker nya vägar. Det handlar om att återta kontrollen, att få tillbaka en stabilitet i livet och att eliminera olika upplevda hot. Misstroende mot invandrare och en rädsla för en social nedgång är centrala komponenter för att den högerextrema rörelsen tagit ny fart. Hoten mot de tidigare livsbetingelserna blåstes upp av en del ledare och påskyndade processen.

Fler poliser löser ingenting
Christopher Lockharts forskning visar tydligt att politisk medvetenhet inte nödvändigtvis får högerextrema anhängare att byta åsikt. Det är inte tolerans, pluralism eller rättsstatens principer som övertygar dessa personer. Intresse för politik stärker snarare kopplingen mellan konservativa och auktoritära idéer, visar Lockhart. Att tro på förnuftets röst kan visa sig överoptimistiskt. Tidigare forskning visar dessutom att åtgärder som fler synliga poliser, begränsad invandring eller mer övervakning har liten betydelse för att påverka grundinställningen. Snarare bejakar de auktoritärt sinnade personerna inskränkningar i vardagslivet som ett rimligt pris att betala. Fler poliser och mer övervakning har visat sig förstärka folks oro och känsla av säkerhet. (Det får mig att tänka på de maskerade ICE-trupperna som Trump nu använder i vissa städer. De syns för att skapa oro, inte trygghet).

Sociala samband
Den väg Osborne förordar handlar istället om att gå till ursprunget till problemen och investera i socialt givande samband för att komma till rätta med de upplevda hoten. Det har visat sig att när människor från olika bakgrund möts i sitt bostadsområde minskar antalet personer med högerextrema åsikter. Möter man olika personer blir det på så sätt lättare att inte fångas upp av extrema åsikter. I Singapor har auktoritärt sinnade personer i stor utsträckning bejakat regeringen mångfaldspolitik. Så det finns också möjlighet att främja normbildning på gruppnivå. Med väl avvägda lagar och regler kan även personer som gärna följer regelverk också lockas att anamma värderingar som utvecklar samhället i en demokratisk riktning. Timothy Snyder har sagt att till stor del får de auktoritära krafterna sitt bemyndigande på frivillig grund, dvs folk accepterar olika förslag och är för bekväma för att sätta sig till motstånd. Det handlar om att på ett klokt sätt möta människors behov av säkerhet, avslutar Danny Osborne.

Källor som nämns i artikeln:

Källor till Danny Osbornes artikel

Tänk inte bara AI ─ se allt avfall som resurs

”En ändring av EU-kommissionens avfallsdirektiv (2008/98/EG) skulle kunna leda till ett framtida producentansvar för skor.” Så står det på en sida från IVL som beskriver ett spännande projekt, som syftar till att minska avfallsmängderna från våra skor. (Mer info om projektet i länktipset nedan). Det handlar naturligtvis om att skapa ett fungerande och lönsamt system för att återbruka hela eller delar av alla miljoner skor som slängs.

Ingen ska sko sig på någon annans bekostnad
Här gäller det naturligtvis att ha ordentligt på fötterna. Lärdomen från EU:s beslut att åstadkomma textilinsamling är ju att hela kedjan behöver fungera tekniskt, kvalitetsmässigt, bemanningsmässigt och affärsmässigt. Det finns ingen genväg, det finns ingen aktör som är beredd att bära kostnaden för det som måste göras annat än om det går att hitta en uppsida för den egna verksamheten.

Istället för avfall = resurs
En pusselbit i detta menar jag handlar om definitionen av avfall. Avfall måste som utgångspunkt definieras som resurs. Allt ska vara en resurs. Spillbitar i IKEAs möbeltillverkning, som de länge försökt ta hand om, kunde inte exporteras eftersom dessa klassades som avfall och avfallsexport inte var tillåten. Det behövs nya klassningar, så att sådant som de facto inte kan användas eller som är farligt att sprida självklart ska tas om hand som det avfall det är. Men mycket restbitar, spill och överskott kan mycket väl bli resurser. Definitionen behöver ses över.

Producentansvar är ett steg i rätt riktning, men…
Producentansvar är en annan del i det inledande citatet som är viktigt att fokusera på. Den som sätter en produkt på marknaden behöver fortsätta att vara ansvarig för den produkten. Producenten vet vilka ämnen, komponenter och annat som ingår och kan enklast bedöma hur retur, sortering, uppgradering, kvalitetsbedömning osv ska göras. Det logiska vore att vi fick EU att testa försäljningsförbud på 10 eller 100 produkter under 5 år för att se hur tillverkarna hittar nya affärsupplägg, nya parters som kan hyra ut, skapa abonnemang, tjänstifiera produkterna med tilläggstjänster osv. Självklart utan att ”låsa in” produkter i monopolliknande strukturer. Det behövs konkurrens på lika villkor och att priser hålls på rimliga nivåer när vissa fabrikat av produkter enbart tillhandahålls via abonnemang.

Bekvämligheten kan styra oss i rätt riktning
Till viss del är vi redan där. Våra mobiler inkluderar för det mesta ett abonnemang. Musik och film konsumerar vi numera inte via CD- eller DVD-skivor utan laddar hem, tittar, lyssnar osv. För att det är bekvämt. Och den bekväma hållningen (som ju f.ö. Mattias Goldmann har med i sin bok som jag nämnde i en tidigare bloggtext) kan mycket väl locka konsumenter att undvika köp och hellre boka utifrån sitt egna behov. Takboxen för fjällresan kanske inte måste stå i garaget 49 veckor om året. Gräsklipparen behövs bara då och då och kanske t.o.m. kan komma inklusive klippning. Osv.

Tar hand om trasiga arbetskläder
Ett annat intressant exempel på hur man kan ta vara på sådant som annars slängs är det projekt som Växtplats i Kalmar AB har startat. Vikab är ett socialt företag, ägt av Kalmar kommun, som sysselsätter 130 personer. Idén är att hjälpa människor som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. VD:n Sara Dahlin beskriver sitt projekt så här:

” Den 1 november 2024 startade vi  med ”cirkulation av arbetskläder”.
Syftet är att minska textilavfall och samtidigt skapa arbetstillfällen. Istället för att slänga trasiga arbetskläder tar vi emot dem, lagar och återanvänder dem. Det gör att kläderna får ett längre liv, och vi gör en konkret insats för miljön. Vi inför arbetet steg för steg i kommunens olika förvaltningar och bolag. På så sätt växer projektet i lagom takt och blir hållbart även på sikt. Kläder som inte går att laga återbrukas eller redesignas av våra medarbetare. En del säljs i vår pop-up-butik hos VIKAB. Under 2026 vill vi laga ännu fler arbetskläder – och samtidigt skapa fler arbetstillfällen.
Det är cirkularitet när den fungerar som bäst!”

Skapa plats för det mänskliga
Detta att kombinera lösningar som är bra för både kretsloppet, för människor och för att bromsa överproduktionen samtidigt som det skapar utrymme för nya idéer är viktigt. I denna AI-fokuserade värld, där AI-programmen är extremt snabba att strukturera och att sammanfatta det som redan finns blir det väldigt viktigt att skapa plats för det nya, det tidigare oprövade, det mänskligt sociala.

Länktips: https://www.ivl.se/vart-erbjudande/forskning/cirkulara-floden/okat-aterbruk-av-skor.html

Länktips: Vikab kommer sannolikt att lägga upp text om sin satsning på hemsidan, som just nu inte är uppdaterad. https://vikab.kalmar.se/