Läsning: Martin Kragh: Historiens återkomst

Martin Kragh är biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet. Nu har han skrivit en bok som ger en mängd förklaringar och svar kring hur vi har hamnat där vi är. Detta samtidigt som hans bok ”Historiens återkomst” väcker nya frågor. Och det är väl precis som det ska vara med en bra bok. Att kunskapshorisonten flyttas och världen blir både mer begriplig och obegriplig på samma gång.

Är fred bara en paus i krigandet?
Martin Kragh går tillbaka till Wienkongressen 1815, då dåtidens stormakter gjorde upp om en slags maktdelning efter att Napoleonkrigen var avslutade. Och med ett skickligt sammanvävande av paralleller till antiken och två seklers utveckling lyckas Kragh återge hur maktutövande, polariteter, anspråk och krigets mekanismer hänger ihop på ett nästan kusligt ödesbestämt sätt. Det är nästan som att krig och konflikt är vår civilisations normaltillstånd och det vi kallar fred bara är korta uppehåll, pauser, i krigandet. Om titeln inte redan var upptagen hade boken kunnat heta ”Krig och fred”.

Allt hänger ihop
På ett detaljerat, initierat och samtidigt intresseväckande sätt går Martin Kragh igenom framför allt Europas utveckling under två hundra år, med tyngdpunkten i det maktpolitiska och självklart med ett stort fokus på varje epoks stormakter. Att världen ofta delas in i stormakter och små stater är kanske inte så konstigt. Det som framkommer ur läsning av boken är hur det ena leder till det andra och hur varje politiskt eller militärt ställningstagande hela tiden bygger på vad som tidigare skett och vilken analys som gjordes just då. Denna kortsiktighet och koppling mellan händelser går som en, sorglig, blodröd tråd genom Europas historia.

Det kalla kriget innebar inte fred
Vad är det som kan upprätthålla fred? Hur säkrar vi en långsiktig fredlig samexistens? Kan fred upprätthållas utan militär uppbackning? Tiden från 1945 till murens fall 1989 kännetecknades av det kalla kriget. Var det fred då? Ska man tolka bokens innehåll på ett rimligt rättvisande sätt blir svaret tyvärr nej. Att kriget inte bröt ut berodde på maktbalansen mellan stormakterna och att ingen av parterna var motiverad att starta ett nytt krig. Men under ytan finns, blir slutsatsen för min del, hela tiden en mer eller mindre uttalad tanke att kunna använda militärt våld för att slå ut en motståndare. I närtid ser vi också hur USA under Trump, och även under andra presidenter, har använt militära medel för att slå ut kapacitet hos en motpart. Att följderna är näst intill omöjliga att kalkylera ser vi i exemplet Irak och attacken mot Saddam Hussein, som ju ledde till det kaos som i sin tur skapade en möjlighet för Islamiska staten, IS, att under ett decennium bedriva sitt terrorvälde i delar av Syrien och Irak.

Ofred
Ett ord som tyvärr sannolikt behöver användas oftare är ofred. Det innebär att vi inte är i fullskaligt krig, men att vi inte heller har det som normalt kallas fred. Och detta i sin tur innebär rimligen att vi, i Sverige och annorstädes, mentalt och konkret behöver förbereda oss på en världsordning som inte är stabil. En oordning, eller en jämvikt som när som helst kan ändras. Vän kan plötsligt bli fiende. Ingångna avtal ogiltiga. Sanningar kan bytas i sin motsats. Lögnen används också numera mer och mer som politiskt vapen.

USA har bytt ut sin självpåtagna roll
Kragh nämner självklart hur USA under Trumps andra presidentskap tydligt har lämnat den uppgift som tidigare gällde för USA: att försvara demokrati och mänskliga rättigheter på en global arena. Nu gäller protektionism och att på olika sätt få revansch. Det är ju så tullsatserna har motiverats, att nu ska balansen återställas och andra länder betala för att USA har haft råd att importera mer än man exporterat. (Att tullarna inte betalas av de exporterande länderna går Kragh inte in på. Och det vet alla som kan någonting om internationell handel. Men budskapet till den oinsatta allmänheten i USA är att nu ska USA visa styrka…).

Ekonomin spelade roll
Martin Kraghs text är nästan som ett filmmanus, där man kan följa hur olika beslut krokar i varandra och leder till ställningstaganden i nästa fas. Det skulle kunna göras en lång TV-serie på händelseförloppet, eftersom alla huvudrollsinnehavare tycks följa sin egna logik, trots att mycket av det som inträffade under två hundra år måste beskrivas som ologiskt sett i backspegeln. Vad som också skulle vara intressant vore att be någon som kan ekonomisk historia att läsa boken och koppla händelserna till de processer som utgick från ekonomiska överväganden som gjordes. Kragh nämner t ex inte det amerikanska inbördeskriget, men det hade ju sin utgångspunkt i att Sydstaternas ekonomi byggde på slavägandet och att bomullsplockning på så sätt kunde ske med minimal kostnad. Längs hela den världsutveckling som skett finns naturligtvis olika beslut som tagits ur ekonomisk rationalitet. Det vore intressant att få den historien beskriven parallellt med de maktpolitiska förlopp som Kragh i detalj låter oss ta del av. Och vilken roll spelar egentligen militärindustrin, som vill sälja vapen?

Boken borde läsas med olika ögon
En annan möjlighet vore att låta kulturella eller språkliga minoriteter, romer, samer och andra, beskriva de två hundra åren med sina ögon. Den maktlöshet och utsatthet minoriteter kände. Eller kvinnorna, konstnärerna, vetenskapsmännen, uppfinnarna…. det finns givetvis en mängd delperspektiv som skulle kunna skapa en ännu tydligare bild av hur och varför det blev som det blev. Hade någon kunnat göra på något annat sätt? I så fall vad? Rösträtten är ju ett exempel på den maktförskjutning som ägde rum. Och hur såg motståndet ut? Varför och med vilka argument motarbetades demokratin, mänskliga rättigheter och en fri press? Och hur kommer det sig att de auktoritära krafter som nu gör sig synliga återigen vill inskränka dessa rättigheter? Är det för att det är rätt ur deras perspektiv? Eller för att det är fel sett ur ett jämställt, mänskligt, perspektiv och därmed oönskat?

Måste freden vila på en militär styrka?
Under läsningen av boken kände jag att det behövs ett tydligt och konkret alternativ till den maktkopplade och militärt grundade samhällsordning som vi traditionellt kallar demokrati. Finns det en fred som kan stå på egna ben? Som inte måste vila på en maktapparat? Jag vill minnas att Kragh berör detta med motsägelsen i att vilja ha fred till varje pris och att det orimliga i att därmed acceptera de villkor som en militärt överlägsen granne kan diktera. Om fred blir lika med underkastelse lär freden förr eller senare väcka revanschlust hos den som känner sig felaktigt behandlad. Tyskarna uppfattade fredsvillkoren som förnedrande 1919, vilket gav gensvar för Hitler och hans ideologi. Och en fråga som inte kommer upp i boken är vilken roll vårt ekonomiska system spelar för att bygga upp de klyftor, skillnader och motsättningar som förr eller senare leder till konflikt och krig. Är krig en logisk följd av hur samhället mäter och värderar framgång och fördelar ägande och vinst?

Så hur skapar vi fred?
Ska jag summera intrycken av Martin Kraghs bok får det bli att det är uppenbart att han gjort ett gediget och mycket omfattande researcharbete, vilket hundratals med noter illustrerar. Det är alltid intressant att ta del av vad kunniga personer förmedlar. Och det fråga som känns mest angelägen att gå vidare med är hur vi skapar fred om den inte kan bygga på jämvikt i militär styrka? Terrorbalans talades det om under och efter Kuba-krisen. Men eftersom vem som helst uppenbarligen kan hamna på presidentposten i de största länderna måste vi ha mekanismer som säkerställer att krig inte utbryter av misstag och självklart heller inte av kalkylerat risktagande.

Vi kan alltid välja

Så här runt jul och nyår dyker det upp lite kloka tankar från olika håll. I sociala medier, som jag numera använder mer sparsamt, snubblade jag över en lista på tjugo par av påståenden, som illustrerar vår tids stora och små dilemman. Jag tänkte dela med mig av dessa påståenden här. (Jag länkar till Facebook, där jag hittade denna lista, se nedan).

Tänkvärda sanningar om dagens samhälle

Vi tror tydligen att kvantitet är viktigare än kvalitet?
Ska man lite schablonmässigt välja hur dessa indikatorer på ett gott eller inte så gott liv hänger ihop blir det enklaste att börja med hur kvantitet steg för steg övertrumfat kvalitet. När vi strävar efter mer tappar vi något annat. Jakten på det mätbara och jämförbara har tagit allt mer plats i vår liv, samtidigt som vi tycks ha förlorat annat som kanske är viktigare än all statusjakt. Att känna en inre frid och balans, typ. Att känna att man är i takt med sin egen personliga utveckling och inte styrs av algoritmer eller andra förväntningar utifrån. Det är kanske något med den här dissonansen som leder till att vissa unga människor lockas till de auktoritära och förenklade budskapen?

Nationalismens krav
På högersidan tycks tanken ha bitit sig fast att vårt samhälle måste försvaras både mot yttre och inre fiender. Somliga talar om hur främmande religioner trycker undan vår egen kultur. Det talas om en slags plikt att stå upp för nationen. Men jag tror att det är där tankemodellerna spårar ur. En nationell tillhörighet är primärt inte ett krav uppifrån utan ett individuellt val. Och när nationalismen paketeras på ett sätt som gör att den måste försvaras blir den en plikt och ett tvång och inte längre en självklar tillhörighet. En påtvingad nationalism har förlorat sin riktiga innebörd. Att heja på Tre Kronor i ishockey kan aldrig bli ett tvång.

Paradoxen översatt till individnivå
Kanske kan synsättet vara giltigt även på jag-nivå. Den som måste försvara sig mot upplevda hotande andra individer och ta till våld för att bekräfta sin identitet förlorar på motsvarande sätt den identitet det ursprungligen handlade om att synliggöra. Den som måste ta till våld för att bekräfta sin identitet har i samma ögonblick förlorat kontrollen över sitt jag.

Vi har ett val
Mot den råa egoismen måste vi ställa fram empati och värme. Och inte primärt se oss som statusjägare, konsumenter och kunder utan medmänniskor, som hela tiden har ett val. Materialismen och konsumismen leder i sin renodlade form helt fel.

En egen variant på lista, baserad på ovanstående
Stor i orden men liten på jorden
Lång CV men ingen livsuppgift
Hög lön men ingen uppskattning
Tjänar mycket men tjänar inte andra
Slösar på allt utom beröm
Klagar på laglöshet men fuskar gärna själv när det går
Starka åsikter men svag insikt
Kan googla fakta men saknar vishet
Smarta tillbehör och appar men korkade samtal
Många piller men dålig hälsa
Dyra klockor men ingen tid
Många kontakter men ingen att ringa
Mycket människor men ingen medmänsklighet
Många skratt men ingen äkta glädje….


Länktips: här finns listan på Facebook

Nej, Leif Östling, du har fel!

Leif Östling skrev häromdagen i Timbro-knutna ”Smedjan” en debattartikel som lika gärna hade kunnat ha rubriken ”smörjan”. Det var ohederligt, oriktigt, oansvarigt och tio andra begrepp på o- som kännetecknade hans artikel. Den läses antagligen av ett antal VD:ar och styrelseproffs i små och stora företag och syftet tycks vara att sänka ambitionerna för åtgärder som hejdar klimatkatastrofen. Istället för hållbarhet ska vi enligt Östling tänka holistiskt och vara beredda att från tid till annan ändra spelreglerna. Vi får inte stoppa huvudet i sanden, menar han, och hävdar att det är det hållbarhetsförespråkarna gör (!). (Länktips till artikeln, se nedan).

Konkurrenskraft bara om vi envist håller fast vid det gamla?
Artikeln vimlar av felaktigheter, så här får jag nöja mig med att lyfta några. Östling påstår till exempel att om näringslivet inte får fortsätta att bidra till klimatskadlig verksamhet kommer arbetskraften bli arbetslös, vilket i sin tur leder att skattepengar måste gå till att försörja de arbetslösa istället för att satsas på att ställa om till fossilfrihet. Om vi tappar i konkurrenskraft blir vi relativt sett fattigare, påpekar Östling. Och tycks därmed hävda att den enda vägen framåt för Sverige är att bygga Sveriges framtid på en fossilberoende tillväxt. Annars blir enligt Östling all arbetskraft arbetslös.

Han vänder på begreppen
Business as usual är den väg han stakar ut och paketerar sitt budskap i ord som ”målkonflikt”, ”holistiskt synsätt” och ”andra prioriteringar”. På köpet byter han innebörd i begreppet hållbarhet, från något eftersträvansvärt till något som ensidigt låser in utvecklingen i en världsfrånvänd klimatanpassning. Det känns som en referens till den ”demokratiska” republiken DDR att använda orden så omvänt. Men det är väl det högerkrafterna håller på med just nu, att byta ordens valörer och innebörd.

Vi behöver minska 12 procent per år
Riktigt pinsamt och farligt vilseledande blir det när Östling hävdar att EU och Sverige står för en mindre del av klimatpåverkande utsläpp än andra. Den levnadsstandard vi har bygger på en ohållbar konsumtionstakt och innebär att vi per capita, som är det enda rimliga jämförelsetalet, orsakar CO2-utsläpp nära 8 ton per person och år i Sverige. På grund av Tidöregeringens anti-klimatpolitik har Sveriges utsläpp också ökat med 7 procent under 2024 jämfört med året innan. Den hållbara nivån för varje svensk är cirka 1 ton koldioxid. För att ha en chans att klara Parisavtalet måste vi minska utsläppen cirka 12 procent per år, men regeringen ser istället till att öka utsläppen. Och nu vill Östling ytterligare bromsa ambitionerna.

Den rikaste procenten och den rikaste promillen
Att statistik kan ge fel bild och utgöra underlag för fel åtgärder illustreras av den Oxfam-rapport som kom tidigare i år (se länktips nedan). Beroende på hur man väger in inkomstskillnader kan det bli tydligt vem som egentligen behöver ändra sitt beteende. I Oxfams rapport kunde man läsa att ”utsläppen från den rikaste procenten i Sverige ökat med 24 procent sedan 1990 – medan motsvarande siffra för den rikaste 0,1 procenten är 44 procent. För de 50 procent med lägst inkomst har dock utsläppen minskat med 31 procent. ” Det är de rika, Östling och hans kompisar, som ställer till det med sina utsläppsökningar och framför allt behöver fås att minska sina utsläpp. Men det säger han inte. Istället vill han fortsätta att drömma om och argumentera för en evig tillväxt.

Same procedure as every year….
Denna eviga tillväxt tycks i Östlings tappning dessutom innebära att ingen industri ska behöva produktutveckla så att produktionen och det man säljer kan konkurrera på en fossilfri global marknad. Han tycks på allvar hävda att företagen måste få fortsätta tillverka samma produkter man alltid gjort och på samma sätt, annars uppstår massarbetslöshet. Det är det Östling menar med sin ”målkonflikt”.

Det är i framkant Sverige har chans, inte som sist ut…
Att det är aktieägare som har mest att tjäna på att insatt kapital ger utdelning under lång tid är en sannolik drivkraft för Östling och hans vänner att vilja argumentera för ”holistiskt synsätt” i motsats till ”hållbarhet”. Det är bara att hoppas att VD:ar och styrelseproffs ute i verkligheten genomskådar Östlings budskap. Det är bråttom att ställa om, så att vi inte förlorar konkurrenskraft. Att bromsa klimatambitionerna i det här läget gynnar inte Sverige och heller inte välfärden. Med Östlings logik skulle en mycket stor del av det som gjort Sverige rikt under 1900-talet aldrig ha hänt.

Man får hoppas att folk är så upptagna nu i december så att de inte läser Östlings artikel.

Länktips: Leif Östlings debattartikel den 16 december 2025: https://timbro.se/smedjan/erkann-malkonflikten-om-klimatet/

Länktips: Naturvårdsverket: statistik för CO2-utsläpp relaterat till territoriella utsläpp. https://www.naturvardsverket.se/data-och-statistik/klimat/sveriges-utslapp-och-upptag-av-vaxthusgaser/

Länktips: Naturvårdsverket: statistik för CO2-utsläpp enligt konsumtionsmetoden: https://www.naturvardsverket.se/data-och-statistik/konsumtion/vaxthusgaser-konsumtionsbaserade-utslapp-per-person/

Länktips: Naturvårdsverket: förklarande text kring vad forskningen anser vara en hållbar utsläppsnivå som vi måste nå allra senast 2050: https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/klimatomstallningen/omraden/klimatet-och-konsumtionen/

Länktips: WWF: Vad händer vid olika nivåer av temperaturhöjnngar: https://www.wwf.se/klimat/konsekvenser/#hur-allvarlig-ar-klimatkrisen

Länktips: Oxfam rapport: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/JbKyk4/utslapp-fran-sveriges-rikaste-okar

Bloggens innehåll det senaste året

Så här mot slutet av året blir det logiskt att summera vad som gjorts. Vad har jag skrivit om på den här bloggen? Jag gjorde en lista på alla taggar som jag använt sedan ett år tillbaka och det visade sig att jag har skrivit drygt 130 bloggtexter och använt över 420 olika taggar, varav 65 är personnamn (författare och liknande) och 25 är länder och liknande. Alltifrån Anders Wijkman till Åsa Wikforss respektive alltifrån Danmark till Venezuela.

330 olika taggar, oräknat namn och länder
De 330 olika taggarna förekom oftast bara en gång. Men några återkom flera gånger. Fem av taggarna förekom elva gånger eller mer.  Var femte bloggtext nämnde Trump eller berörde utvecklingen i USA och ungefär var tionde text taggades med Demokrati, Klimat eller Cirkulär Ekonomi. Därefter var följande taggar vanligast (i fallande ordning): Politik, Ekonomi, Tidögänget, Rättvisa, EU, Civilsamhället, Konsumtion, SD, SVT och Media.

Vissa saker skriver jag väldigt lite om
När jag jämför med det ordmoln som webbsidan själv ordnar, och som bygger på hur jag taggat alla de över 1200 texterna sedan starten framträder delvis en annan bild. Det har säkert att göra med att visa ämnen är mer i ropet under vissa perioder. Andra taggar kanske några saknar. Men det kan hänga ihop med att jag inte har skrivit särskilt mycket om de krig som pågår, om gängkriminella eller annat som ofta dominerar nyhetsflödet. Och detta beror på att jag tänker hållbar utveckling som en sammanfattande rubrik på det jag vill skriva om.

Blogg ordmoln

Skillnaden blir ganska tydlig
Det som sticker ut när jag jämför ordmolnet med vilka taggar som varit vanligast det senaste året blir det tydligt att Hållbar Utveckling, Klimat, Demokrati och Cirkulär Ekonomi varit vanligare sett över hela perioden, medan utvecklingen i USA kanske varit mest oroande just när Trump har varit president. På ett sätt illustrerar skillnaden också hur viktigt det är att ta all statistik med en nypa salt. Särskilt när det rör sig om låga antal.

Vad kommer jag skriva om 2026?
Ska jag spana framåt för år 2026 kommer bloggtexterna säkert att beröra valet ganska mycket, eftersom det i alla fall ur min horisont blir viktigt att få stopp på de systemskiften som Tidögänget har satt igång. Och hitta en rimlig balans mellan frihet, ansvar, utveckling och nödvändig hushållning. Och då blir det viktigt att hitta verktyg och styrmedel som kan bidra till att minska klyftorna och öka viljan till samverkan. Och kanske borde jag skriva mer om freden, som ju är en förutsättning för en hållbar utveckling.

Så länge det känns meningsfullt och det kommer en del uppmuntrande tillrop från läsarna kommer jag säkert fortsätta att blogga.

Hur ska det gå med skorna?

Handelsrådet stödjer forskning som kan hjälpa handeln att utvecklas i en gynnsam riktning. Ett av forskningsprojekten heter ”Ökat återbruk av skor” och har kommit ungefär halvvägs om jag förstår tidsplanen rätt. (Se länktips nedan). Projektet beskrivs så här på en sida: ”Syftet med projektet är att hjälpa skobranschen att accelerera övergången till mer cirkulära affärsmodeller och stärka dess konkurrenskraft. Projektkonsortiet ser, i denna kontext, behovet av en modell för sortering och värdering av skor, vilket de har valt att kalla ett ramverk för kvalitetssäkring, för att etablera ett ökat återbruk av skor inom handeln.”

Svårigheter
När skorna idag har lämnat butiken återstår endast bråkdelar av de kostnader som kan uppstå när skorna är tänkta att returneras. Om returer, sortering och värdering ska tillåtas kommer kostnaderna skjuta i höjden, samtidigt som konsumenternas beredskap att betala mer för sina skor inte lär öka. Hanteringen av returskor och uppgradering av dem till nyskick lär inte bli gratis och kommer rimligen att bli svårt att göra billigare än nyanskaffning och traditionell försäljning.

Högre kostnader och bibehållen förtjänst, hur då?
Under lång tid har skobranschen gått från att vara hantverksdominerad och handla om naturmaterial till att till stor del bygga på automatiserad serieproduktion och konstmaterial. Vi köper i Sverige ungefär 30 miljoner par skor per år. Frågan är vad som skulle få oss att välja att köpa rekonditionerade, återbrukade, skor istället för nya. Troligen behöver priset på skorna vara attraktivt och kvaliteten inte påtagligt sämre än för nya skor. Så hur det ska uppstå en förtjänstmarginal i nivå med nyförsäljning är ganska osäkert, särskilt som de stora skokedjorna inte har någon vana av att hantera returförsändelserna, sortering, värdering och alla steg som följer i en återbruksprocess.

Hur ska automatisering ske?
Vilket naturligtvis inte hindrar att projektet är välkommet. Vi behöver testa olika sätt att förlänga livslängden på produkter och bromsa in resursslöseriet. Även naturliga material har sina stora nackdelar, inte minst det faktum att läder behöver garvas med hjälp av krom och att krom är en farlig substans för både människa och miljö. Det är intressant att Wargön Innovation ingår i projektet. Där har man sedan länge arbetat med återbruksfrämjande processer och man förstår vad som inte får tappas bort i sammanhanget. Samtidigt är det ofta avgörande att hitta lösningar som går att automatisera, något som oftast kräver stora volymer och kontinuitet i flödena, vilket ju är svårt med retur av skor.

Konsumenten ta ansvar redan i butiken?
Det ska bli intressant att ta del av projektets slutsatser i augusti 2026. Och i bästa fall håller ju alla EU-länder på med något liknande, kanske med lite olika infallsvinklar. Inte minst de övriga nordiska länderna borde vi kunna ha erfarenheter och resultat att dela med, eftersom vi har snarlika väderförutsättningar och temperaturer. En idé vore att konsumenten redan i skobutiken får välja returmetod, alternativt köpa sig fri. Den som betalar en extra slant vid köpet kan få veta att den summan sätts in för att bekosta returhanteringen. Som ett slags generellt pantsystem, där konsumenten gör delaktig i hur cirkeln ska slutas.

Nya företag?
Att lagstiftning, industrilösningar och innovativa upplägg behöver gå hand i hand är ingen högoddsare i sammanhanget. Och kanske blir det utrymme för helt nya företag i denna hantering. Företag som primärt inte ska sko sig på andras bekostnad, utan fylla de behov som den linjära logiken lämnar efter sig när den ska upphöra.

Länktips: https://handelsradet.se/forskning-och-utveckling/forskningsprojekt/okat-aterbruk-av-skor/

Bo en dag i 2050

Bo en dag i år 2050 är namnet på ett projekt som utvecklats inom ramen för HSB Living Lab, som jag skrivit om tidigare. Tanken var att forma ett lägenhetsboende som kunde konkretisera en framtida dystopisk situation, där klimatförändringar, biologisk mångfald och olika hot blivit vardag. Under några timmar har olika grupper fått uppleva hur det kan vara att bo och leva i en framtid, där mycket av det som vi idag tar för självklart inte längre är så. (Se även länktips nedan).

Reaktionerna var starka och bestående
Projektet Bomorrow, som drivs av CER vid Mittuniversitetet, (se länk nedan) , ordnade nyligen en webbsändning där HSB:s hållbarhetsansvariga berättade om hur besökarna upplevde att hantera frågor som att laga mat utan el, att ladda sin telefon med hjälp av en trampcykel och att bli varnade för drönarhot. Deltagarna fick fiktiva identiteter och roller och resultatet var att man i betydligt högre utsträckning än före besöket på den iordningställda lägenheten regelbundet tänkte på klimathotet och att man även kände det mer angeläget att åtgärda frågan. Även efter flera månader. Det överraskade projektledningen att upplevelserna så tydligt påverkade deltagarna när polletten trillade ner och konsekvenserna blev påtagliga.

Ur presentation fr HSB Living Lab

Det är inte kört…
Under webbinariet fick även byggbranschen, polisen i Västernorrland och en riksdagspolitiker från Moderaterna kommentera det de just sett och hört. Genomgående formulerade de på olika sätt att de kände en optimism, att detta dystopiska perspektiv inte fick bromsa känslan av att problemen är lösbara. Och motsatsen hade naturligtvis varit sensationellt. Om de hade sagt att ”ja, det är nog kört…”.

”Vi gör ju så mycket”
Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det blir lite märkligt att höra en moderat riksdagspolitiker, David Josefsson, formulera sig att ”vi gör ju så mycket för att det inte ska bli så här.” Verkligen? Lägger ner det fristående miljö- och klimatdepartementet och underordnar det näringslivsfrågorna. Skär ner kraftigt på resurser till den myndighet som ska ha bäst på koll på de här frågorna: Naturvårdsverket. Skär kraftigt i stödet till civilsamhällets viktigaste kunskapsresurs, studieförbund och folkhögskolor. Tar bort stödet för att skaffa elbil och och och….

Trots, inte tack vare
Extra märkligt blir det när Moderaterna hävdar att ”vi är på rätt väg” och att ”politiken vill lösa problem”, samtidigt som Sverige inte kommer att klara de mål EU satt upp och regeringens största samarbetsparti konsekvent spelar ner klimatfrågan i betydelse, förlöjligar och ifrågasätter personer som lyfter klimatfrågan och hjälper fossilbranschen att fortsätta med utsläppen genom att stödja flyget med miljarder hellre än att rusta upp järnvägen, gör en grej av att köttätande är en rituell vana osv. Det låter bra att vi är på rätt väg, men det är TROTS Tidö-regeringen, inte tack vare, i så fall.

Alltid Kina, aldrig per capita
David Josefsson säger i alla fall att vi måste värna demokratin och att vi behöver motverka populister. (Man kan ju undra hur kul det känns att hela tiden anpassa politiken till SD om nu dessa frågor är viktiga). Och för att relativisera Sveriges betydelse tar David Josefsson naturligtvis upp Kina. Det är så det brukar heta från det hållet. Det han naturligtvis inte säger att per person, per capita, konsumerar Sverige långt över vad som är långsiktigt hållbart. Och att per capita-jämförelsen är det rimliga med tanke på vad som egentligen driver utsläppen och hur utsläpp behöver hanteras. Jämförelsen brukar vara att vi i Sverige beter oss som om vi hade fyra jordklot till vårt förfogande. Men det nämner inte Josefsson.

Det är många detaljer som påverkas och tillit som behövs
Men åter till HSB och Bo-en-dag-i-2050-projektet. Greppet är naturligtvis tänkvärt och illustrativt. För att synliggöra en tänkbar, egentligen otänkbar, framtid för oss i Sverige och våra barn och barnbarn. Den robusthet och överlevnadskraft som finns i lokalsamhället är helt avgörande, tror jag. Att vi hjälps åt, tar hand om varandra, hjälps åt med det som vi har kunskap om osv. Den just-in-time-logik som industrin och detaljhandeln vant oss vid kommer att behöva ersättas med lagerhållning, samverkan, kloka planeringshorisonter och att vi bygger tillit bortom Bank-ID-systemet. När internet bara fungerar sporadiskt och med förbehåll behöver vi andra system för att kompensera varandra för varor och tjänster.

HSB avslutade webbinariet med att tipsa om sin hemsida för Living Lab.

Länktips: https://www.hsb.se/hsblivinglab/

Länktips: https://www.hsb.se/hsblivinglab/projekt-i-huset1/bo-en-dag-i-ar-2050/

Länktips: Bomorrow vid CER, Mittuniversitetet: https://www.bomorrow.se/

Om integritet, personifiering och agentisk handel

Centre for Retailing finns på Handelshögskolan i Göteborg. Då och då brukar jag gå dit för att lyssna på deras senaste forskning. Det är bekvämt med gångavstånd och formatet är okomplicerat. En eller två forskare berättar under en timme vad de håller på med och det finns tid för frågor. Jag tycker att alla som bor i universitetsstäder bör ta vara på chansen att få lyssna till forskare och möta dem i verkligheten. Det är viktigt att forskare får höra andra synpunkter än de som den akademiska miljön kretsar kring.

Personifiering som respekterar privatlivet
Häromdagen var rubriken Integritetsmedveten personalisering i handeln. Hur tänker och agerar företagen som vill attrahera sina kunder med anpassade erbjudanden i relation till de rimliga begränsningar som finns kring integritet och känsliga personuppgifter? Forskarna som presenterade var professor Johan Hagberg och postdoc-forskaren Patrik Stoopenberg. På ett professionellt sätt gick de igenom problemställning, metod, deltagare i projektet och sina resultat. (Se även projektinfo i länk nedan).

Stor förändring, men man blundar för tillräcklighetsekonomin
Hela detaljhandeln är under snabb strukturell omvandling, eftersom internethandeln och distributionen hem till dörren, de ökande returflödena och hoten mot traditionell butikshandel är uppenbara faktorer. Forskarna nämnde inte något om hållbar konsumtion eller tillräcklighetsekonomi (se tidigare blogginlägg), men det var kanske inte förvånande. Main stream-tänket rör sig fortfarande inom det rådande paradigmet.

Hur ska all data användas och av vem?
Det är ändå intressant att följa hur detaljhandeln agerar och vad forskningen ger företagen för vägledning, vilka trender man ser och hur branscher utvecklas. Även om hållbarhetspolletten tyvärr ännu inte har trillat ner och den omställning som en reducerad resursanvändning måste leda till är det flera saker som forskningen genom kartläggning och dialoger synliggör. I strävan att knyta sina kunder närmare sig är det ju viktigt för företagen att uppfattas som relevanta. Medlemsrabatter av olika slag är klassiskt. Men med AI-stöd kommer företagen att kunna forma sina erbjudanden ännu mer kundanpassat. Framför allt kommer de stora kedjorna att kunna samla stora mängder data och bryta ner dem på individnivå för att skräddarsy information/reklam/erbjudanden via mejl, sociala medier-annonser osv. Snart vet företagen mer om oss än vi själva tänker på. De globala företagen ser en enorm möjlighet i att ha kontroll över alla data, inklusive hur betalningarna sker.

En mix av integritet och kundanpassade erbjudanden
Det Hagberg och Stoopenberg presenterade var på ett sätt ganska givet. Företagen i detaljhandeln kan förhålla sig aktivt eller passivt till både möjligheten med personalisering och till de komplexa integritetsfrågorna. Att det saknas vägledning och kunskaper om hur lagstiftning ska tolkas är sådant som nämndes. Många företag tvekar inför möjligheten att locka nya kunder med rabatterbjudanden eftersom det kan vara svårt att behandla nya och trogna kunder olika. Det framkom också att är svårt för företag att synliggöra att man är duktiga på att hantera integritetsfrågor. Om erbjudanden till konsumenten kommer alltför nära kan de dessutom få en negativ effekt. Någon i publiken nämnde i en kommentar att många unga numera avstår att synas på bild, som de vet kan hamna för evigt i ”molnet”.

Nya roller för aktiva konsumenter?
Jag som delvis rör mig i andra tankebanor fick idén att rollfördelningen kanske kommer att förskjutas, att vi som konsumenter kanske blir mer involverade i de företag vi vill gynna. Inte enbart i form av partnerskap, som forskarna nämnde, utan att man som köpare också bjuds in att ta ansvar för sortiment, volymer och prognoser? I den småskaliga odlingen har ju sådant vuxit fram och det skulle knyta konsumenter mycket starkare till en leverantör om man inte enbart är en passiv ”medlem” eller ”registrerad kund” utan faktiskt också är med och påverkar hur verksamheten utvecklas, vilket sortiment och vilka priser som ska gälla osv.

En reaktion mot det anonyma vinstintresset?
Att kunden kommer att erbjudas att hålla ordning på sina egna kunddata ligger nog i utvecklingens förlängning. Men en renässans för det genuina kooperativet med tydliga roller för gräsrötter att faktiskt vara delansvariga är en intressant möjlighet. I Storbritannien är antalet personalägda företag kraftigt ökande, kanske delvis som en reaktion på att många vill att verksamhetens överskott ska göra nytta i lokalsamhället och inte på något anonymt bankkonto i Hongkong eller på Manhattan.

Spännande med agentisk handel
Mot slutet av mötet kom forskarna in på en riktigt intressant detalj, när de nämnde agentisk handel. Denna variant ligger i startgroparna för att få stort genomslag. En artificiell support kan ta emot uppmaningen att ”beställ hem två nya kuddar och ett täcke av typen X från företaget Y, så att jag har dem senast till helgen.”. Och verkställa köpet, betala och bekräfta till mig när allt är klart. AI-stöden kommer att kunna hantera allt mer av rutinärenden. I B2B-affärer kan det snart bli så att det är två datorer som gör upp om en leverans, pris och alla villkor. Detta väcker naturligtvis helt nya frågor kring det juridiska. Vem är ansvarig om något blir fel? Här finns ett nytt område att bevaka för alerta juridikfirmor. Andra kan behöva fundera över vad utvecklingen innebär för sysselsättningen.

Nästa tanke: En AI-baserad God Man som gör rutinärenden?
En spin-off från agentisk handel skulle kunna vara att etablera en AI-baserad God Man för löpande rutinärenden. God-Man-problemet är minst sagt haltande, det är oklart vilka regelverk som gäller och då och då avslöjas ju tyvärr Gode Män som missbrukat sin roll och sitt förtroende. Här skulle utvecklingen kunna vara till stöd för personer som känner stor osäkerhet inför internet och betalningar utan kontanter.

Länktips: Mer om projektet: https://handelsradet.se/forskning-och-utveckling/forskningsprojekt/how-privacy-shapes-retailers-and-the-retail-market/

Konsumtionsrapporten – del 1

I dagarna släpptes den MISTRA-finansierade rapporten ”Konsumtionens gränser Resultat 2018 – 2025”. Det är ett omfattande material med många delrapporter som packats in på rapportens 94 sidor. För att skapa lagom stora bloggtexter har jag valt att dela upp sammanfattningen och kommentarer i tre delar. Detta är del 1.

Åtta år är en lång period
Mycket hinner hända under åtta år. En pandemi hinner komma och gå. Krig i vårt närområde bryter ut. Regeringar träder från och till. Jag dristar mig till att påstå att den långa projekttiden inte nödvändigtvis bidrar till att öka kvaliteten eller signifikansen i den forskning som genomförs. Inte minst har internethandeln tagit allt större plats på senare år, vilket rimligtvis påverkar konsumenters beteenden.

Överproduktionen och överkonsumtionen måste bort
Med lite olika infallsvinklar och branschfokus analyserar forskarna hur konsumtionen skulle kunna bli hållbar. Det är ju tyvärr så att vi producerar och konsumerar mer än vad planeten tål. Överproduktion och överkonsumtion är inte hållbart på något sätt. Även oräknat all produktion som inkluderar direkt och indirekt skadliga ämnen, som PFAS. Vi vet att det är så här, men vägen till en hållbar konsumtion är tydligtvis ändå svårfunnen. Att det går att enas politiskt och ta bort skadlig produktion visar det, nu lite gamla, exemplet med freoner i kylskåp.

Hur når vi de ointresserade och motsträviga?
I rapporten (se länktips nedan) har ett stort antal namnkunniga forskare varit involverade i olika delar. Ett stort antal delrapporter har sammanfogats till en helhet. Och ett dussintal nya forskningsprojekt har startats som en följd av det påbörjade arbetet. De frågor som rapporten tar upp tangerar samtidigt rådande normer, värderingar, politik och tillväxtkritik på ett sätt som troligen skymmer sikten för den del av befolkningen som vill hålla fast vid en invand livsstil. Här finns ett frågetecken som hänger kvar efter genomläsningen: Hur når vi de ointresserade och de negativa, de som inte vill ändra sin livsstil?

Fördröjningen kommer att kosta
I sin debattartikel (se länktips nedan) fokuserar sjutton av forskarna på några slutsatser som går att dra av rapporten och redovisar några av de åtgärder som kan sättas in snabbt. De säger inte detta, men på något sätt är det självklart att varje dröjsmål med att förändra dagens resursanvändning leder till mer drastiska åtgärder i ett senare skede. Gör vi inget nu kommer vi att behöva ta till kraftfullare åtgärder senare. Och vilka som förlorar på detta är inte svårt att räkna ut. Den del av befolkningen som inte har något val kommer att behöva acceptera mer av inskränkningar och försämringar än de resursstarka befolkningsgrupperna.

Innovation får inte betyda ökad konsumtion
Det finns ett antal mycket bra och tydliga påståenden och slutsatser i rapporten. På sid 15 säger man t ex ” Utmaningen idag består i att säkerställa att tekniken används inom tydliga gränser för resursanvändning och utsläpp, snarare än att fungera som ett ständigt frikort för ökad konsumtion. ” Vi som varit med om samhällsutvecklingen i efterkrigstiden har upplevt detta tydligt. All ny teknik, nya användningssätt och framsteg har bejakats utan restriktioner. Köp-slit-och-släng var på allvar en rekommendation på sextiotalet när plasten stod för förutsättningen för massproduktion och reducerad arbetstid per producerad enhet.

Intressant tabell
Riktigt intressant blir det på sid 16 där det finns en tabell över effektiviseringsstrategier, tillräcklighetsstrategier och styrmedel för tillräcklighet. Se bild nedan. Den fyrstegsmodell för boende som nämns handlar om följande fyra steg: (1) minska behovet av yta, (2) effektivisera befintliga ytor, (3) bygga om och (4) som en sista utväg bygga nytt.

Ur Konsumtionsrapporten publicerad 26 nov 202

På sikt fasar ut…. varför inte nu?
Rapporten nämner att individuella åtgärder inte räcker till. Man pekar på värdet av ”framing”, paketering, av budskap för att nå önskat resultat samt värdet av tillgång till lokaler och infrastruktur för att möjliggöra initiativ. På sid 20 skriver man: ”Stöd till innovationer och miljölösningar behöver kompletteras med åtgärder som reducerar och på sikt helt fasar ut ohållbara produktions- och konsumtionsmönster.” Här kunde man ha varit tydligare och preciserat att de ohållbara produkterna måste bort. Man hade kunnat dra slutsatsen att konsumenten, åtminstone för vissa produkter, bör få full returrätt. Med en sådan lösning blir det mer lönsamt att sälja abonnemang och erbjuda produkter med lång livslängd, reparerbarhet osv. Vi behöver mer av tjänsteutveckling kopplat till lång livslängd på produkter.

Åtta styrmedel för en hållbar konsumtion
Det är också lite förvånande att rapporten inte lyfter fram utvecklingen inom sociala medier, influencers, reklamens betydelse, statusjakt och de värderingar som följer av en ständig jakt på att vara i takt med tiden. Men på sid 26 kommer en lista med styrmedel som forskarna menar utgör ett ramverk när konsumtionen ska bli hållbar.
(1) Fasa ut det ohållbara med skatter eller förbud.
(2) Begränsa konsumtionen. Dvs tillåt, men med mindre volym.
(3) Stödja och främja. Exempel kollektivtrafik och lågenergihus.
(4) Driv fram långsiktiga lösningar. Typ innovationer och forskning.
(5) Kombinera åtgärder med genomtänkt information och utbildning.
(6) Ta hänsyn till fördelningseffekter.
(7) Hantera särintressen, som lobbyister och motstånd från vissa aktörer.
(8) Undanröj hinder.

Jag återkommer i del 3 med några kommentarer till de åtta punkterna.

( Mer information följer i del 2 och del 3)

Länktips: Hemsida till projektet: https://www.sustainableconsumption.se/ny-forskningsrapport-har-ar-ingredienserna-som-kravs-for-en-hallbar-konsumtion/

Länktips: Rapporten som sådan: https://www.sustainableconsumption.se/wp-content/uploads/sites/34/2025/11/Konsumtionens-granser_Resultat-2018-2025_sista_versionen.pdf

Länktips: Debattartikel av författarna: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/Wvlenj/konkreta-atgarder-for-en-mer-hallbar-konsumtion

Länktips: Min del 2 https://christerowe.se/2025/12/nr1273-konsumtionsrapporten-del-2/

Länktips: Min del 3 https://christerowe.se/2025/12/nr1274-konsumtionsrapporten-del-3/

Konsumtionsrapporten – del 2

(Anm. Detta är del 2 av 3 gällande min sammanfattning och kommentarer till Konsumtionsrapporten som publicerades 26 november 2025. Se länkar nedan).

En stor mängd delrapporter
Konsumtionsrapporten ”Konsumtionens gränser Resultat 2018 – 2025” på 94 sidor innehåller ett stort antal korta och kompakt formulerade delrapporter och ett mycket stort antal referenser och bilagor. Det finns inte utrymme att här beskriva och kommentera allt. Flera av delrapporterna berör resande, flyg, tågresor och tanken på ”hemester” som alternativ till att resa utomlands. Flera andra delrapporter handlar om hur vår matkonsumtion kan bli mer hållbar och hur t ex skolmaten kan göras mer vegetarisk för att minska kommunernas klimatutsläpp, men också hur ändrade kostvanor kan bli en naturlig del av ungdomarnas fortsatta konsumtion. Läs gärna originaltexten (se länk nedan).

Paketering av budskap
En delrapport som författats av Mikael Klintman, professor i sociologi vid Lunds Universitet, är extra intressant eftersom den tar ett delvis annorlunda grepp på problemen med hur budskap behöver paketeras. Hans besked är att budskap och policies behöver paketeras med hänsyn till fyra olika kvaliteter som kallas dimensioner i texten. Han benämner dem strävhet, temperatur, position och storlek och alla spelar roll för hur ett budskap kan tas emot. Rätt använda landar budskapen på ett önskat sätt socialt och värderingsmässigt.

De fyra dimensionerna eller kvaliteterna
Delrapporten blir lite kortfattad i det här sammanhanget, men uppenbarligen handlar det om att på ett nyanserat och genomtänkt sätt paketera budskap på ett sätt som får önskad effekt. Låt mig börja med ”strävhet” och ”temperatur”: Han tar ett exempel med hur ett alltför aggressivt sätt att snabbt höja pantbeloppen på returförpackningar i Sverige fick motsatt effekt än den förväntade. Människor minskade sin benägenhet att panta förpackningar när pantbeloppet snabbt blev högre (!). Enligt Klintman handlade detta om att konsumenten inte ville känna sig lurad. Eller som han skriver: ”Den optimala temperaturpunkten ligger alltså mellan plikt och profit.” Konsumenten vill gärna bidra, men vill inte känna sig köpt eller utnyttjad.  I ett fall där en avsändare använt ett alltför aggressivt och propagerande kampanjande kunde forskarna konstatera att målgruppen tenderade att förneka det som påstods. Med alltför hög temperatur riskerade således kampanjen att skapa onödigt motstånd.

Lagom mycket argument, formulerade på rätt sätt
Begreppet strävhet handlar om hur mycket sakliga fakta och obekväma faktorer som ska kringgärda ett budskap. Blir det för mycket eller för kontroversiellt kan det leda till att målgruppen blockerar informationen. Texten exemplifierar med två grupper av högstadieelever som fick samma information om hamburgare, men den ena fick dessutom lagom mycket neutral tilläggsinformation om hur snabbmatsbranschen försåtligt använder ord som ska locka konsumenter att handla. Den grupp som fick tilläggsinformation minskade sin hamburgerkonsumtion med 31 procent den följande veckan.

Position
När det gäller position lyfter Klintman ett exempel från Amsterdam, där rätt placerade målade konturer av cyklar i vägbanan kopplades till en kampanj om att bilarna gör barnens skolväg osäker. Sedan dess har Amsterdam utvecklats till en av Europas mest cykelvänliga städer.

Hur bred ansats ska man ta?
Hur ett budskap kan breddas att vara mer allmängiltigt blir i delrapporten exemplifierat av hur man gick från att ha näringsråd utifrån hälsoperspektiv till att också inkludera klimathänsyn med kosten. Breddningen var inte problemfri, skriver Klintman, eftersom viss livsmedelsindustri såg sig hotad.

Sammanvägning för att nå mage, hjärta och hjärna
Sammantaget menar Klintman att alla de fyra dimensionerna (strävhet, temperatur, position och storlek) behöver samspela för att ett budskap tas emot på rätt sätt och ge ett gensvar ” i både mage, hjärta och hjärna” som han skriver. Det är inte tabeller på kväveoxidutsläpp som får invånarna i en kommun att bejaka en bilfri gata, menar han. ”I stället kan idén kommuniceras genom att visa hur en gata utan bilar öppnar rum för barnkalas, matstånd och kaféer”, skriver han.

Noga kalibrering viktig
Det är också sannolikt riktigt det han avslutar sin delrapport med: När ett budskap ges en inramning vars fyra dimensioner bidrar till en känslonivå som skakar, men inte skrämmer bort eller leder till förnekelse, placerar fokus där identiteten står på spel och låter problemets storlek växla mellan det lokala och det planetära, då blir hållbar konsumtion inte en börda utan en källa till stolthet och gemenskap.

Nyanser
Det finns något principiellt viktigt i den här delrapporten som tilltalar mig. Det är att se nyanser, se helheter och också att försöka förstå hur målgrupper resonerar när något ska förändras. Ska vi få med oss människor på en omställning så är det genom att vara lyhörda för de avgörande argument som människor känner att de bär på. Dvs raka motsatsen till den mobbaraktiga och buffliga besserwisser-metod som Trump och hans påhejare försöker få amerikanerna att acceptera.

Länktips: Konsumtionsrapporten del 1 – min sammanfattning och kommentar https://christerowe.se/2025/12/n21272-konsumtionsrapporten-del-1

Länktips: Konsumtionsrapporten del 3 – min sammanfattning och kommentar https://christerowe.se/2025/12/nr1274-konsumtionsrapporten-del-3/

Länktips: Rapporten https://www.sustainableconsumption.se/wp-content/uploads/sites/34/2025/11/Konsumtionens-granser_Resultat-2018-2025_sista_versionen.pdf

Konsumtionsrapporten – del 3

I denna tredje del av sammanfattning och kommentarer till Konsumtionsrapporten som publicerades 26 november är min tanke att fånga upp några slutsatser och kommentarer till det digra materialet. (Se länktips nedan för rapporten på 94 sidor och mina två övriga blogginlägg kring rapporten).

Kommentar till 8-punktslistan ( se del 1)
De åtta punkterna kan vara riktiga, men för att minska motståndet från de befintliga företagen behöver vi också ge olika branscher en möjlig väg framåt. Företagen behöver se att de kan byta affärsmodell på kort och/eller lång sikt för att t ex hyra ut produkter och inte förlora det de byggt av reella och fiktiva värden i sin verksamhet. De kan behöva bygga upp samverkansnätverk på lokal basis och utveckla ny kompetens.

Konsumenten behöver uppfatta förbättring
Kanske viktigast av allt är ändå att omställningen av många konsumenter behöver uppfattas som en tydlig förbättring. Framtiden måste innehålla komponenter av förbättring för att den ska bejakas av flertalet. En sådan förbättring kan vara den besparing och trygghet konsumenter upplever i form av tid och ansvar när ägande och användande av olika maskiner ersätts av att de beställer praktiskt arbete, trädgårdsarbete eller reparationer. Det är svårt att klä om en soffa, men det är kanske bara tyget som är slitet, inte hela soffan. När nyköpet ersätts av reparation ger det utrymme för en ökad sysselsättning.

Product as a service
På flera sidor i rapporten talar om man om tillräcklighet som ett mål för konsumtionspolitiken. Och på pekar samtidigt att det inte nödvändigtvis måste innebära mindre konsumtion och exemplifierar med ”product-as-a-service” faktiskt utan att i klartext nämna detta begrepp, som innebär att tjänstesektorn kan växa när kunniga personer/företag tar hand om produkter, lagar, reparerar, byter ut och håller liv i kvalitetsprodukter.

Rapporten identifierar svårigheter, men…..
Man skriver på sidan 17: ”Problemet är att individuella initiativ inte är tillräckliga. Detta beror bland annat på existerande normer och på kommersiella aktörers intresse av att uppmuntra resursintensiva livsstilar, vilket försvårar för individer att förändra sin konsumtion. Olika typer av informationsinsatser kan visserligen öka graden av medvetenhet och motivation, men de leder i regel bara till tillfälliga beteendeförändringar.”

Strukturella problem
Det vi behöver göra är att adressera de strukturella systemfel som ligger bakom de kommersiella aktörernas vinstoptimering. Den tillräcklighet rapporten återkommer till behöver rymmas i en ”lagom-ekonomi”, så att vi slipper de nuvarande avkastningskraven och den kortsiktiga suboptimering som de vinstfokuserade företagen och aktörerna främjar och synbart hela tiden landar i. Vi borde också på allvar fundera på hur kommersiell reklam egentligen ska fås att sluta skada en hållbar utveckling. På samma sätt som det är självklart för varje förälder att få sina barn att upphöra med klotter på de egna tapeterna behöver vi hitta sätt att få våra saboterande företag att upphöra med den typ av ”klotter” som ständigt motverkar vår strävan efter ett hållbart samhälle. T ex genom att generera överkonsumtion.

Att mer genomgående använda bonus-malus
En annan möjlighet som rapporten indirekt med sina många exempel bidrar till att sätta fokus på är att samhället mer konsekvent använder olika varianter av bonus-malus-system. Det innebär att den som gör något oönskat får betala (malus) och den som aktivt tagit ett beslut att avstå samma sak får del av de inbetalade medlen (bonus). Jag tror att det finns en poäng i att inte låta passivitet vara lönsam, utan det ska finnas någon aktiv komponent för att få del av ”belöningen”. Detta för att inte möjliggöra för en grupp att turas om att ”ta kostnaden” medan övriga i gruppen delar på intäkterna. Tyvärr är folks påhittighet stor när det gäller att kringgå regelverk….

Ansvarsfrågorna kunde ha varit tydligare
När rapporten på sid 29 summerar en del slutsatser saknar jag något om ansvarsfrågan. Just ansvarsfrågorna kunde de ha utvecklat mer. Vem ska egentligen vara ansvarig för förändringen? Vem äger frågan kring konsumtionsmönster så att det totala resultatet håller sig inom planetens gränser? Och om det inte är någon specifik aktör, hur gör vi för att skapa processer som synliggör de olika aktörernas delansvar? Det är ju bråttom, som alla inser. Då måste vi ta nya grepp. Inte minst med tanke på hur hela konsumtionssektorn är i snabb förändring i och med AI-revolutionen och hur data hanteras mer och mer centralt. Och hur vi ska få samhällsnyttan och nyttan för framtiden att väga tyngre än enstaka företags vinstjakt återstår att begripa och greppa.

Länktips: Konsumtionsrapporten på 94 sidor publicerad 26 november:
https://www.sustainableconsumption.se/wp-content/uploads/sites/34/2025/11/Konsumtionens-granser_Resultat-2018-2025_sista_versionen.pdf

Länktips: Min sammanfattning del 1: https://christerowe.se/2025/12/nr1272-konsumtionsrapporten-del-1/

Länktips: Min sammanfattning del 2: https://christerowe.se/2025/12/nr1273-konsumtionsrapporten-del-2/

Länktips: Den Aftonbladet-artikel som sjutton av forskarna publicerade, som också kan ses som en sammanfattning: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/Wvlenj/konkreta-atgarder-for-en-mer-hallbar-konsumtion