Category Archives: Helhetsperspektiv

Övergripande perspektiv. Hållbarheten som helhet.

Något om landsbygdens mötesplatser

Posted on by
Reply

Jag skriver för sällan om landsbygden, inser jag. Ändå är ju Sverige till allra största delen landsbygd. Koncentrationen av människor och arbetsplatser till städerna gör det naturligt att fokusera på de frågor som handlar om hur städerna ska utvecklas. Men de glest befolkade delarna av landet är viktiga. Primärt för dem som bor där, självklart. Men också för oss upptagna stadsbor som gärna söker oss till ”landet” för att andas bättre luft och stressa lite mindre. Ändå växte jag upp med kor som närmsta granne.

Bygatan är mer av transportväg än mötesplats
För 11 år sedan skrev jag på den här bloggen om hur EU-reglerna skapat ekonomiskt optimala storlekar på jordbruken. (Se länktips nedan). Ensamarbetet i jordbruket hänger samman med hur maskinparker, ägande och arrenden fördelas så att en person kan hinna med allt med de maskiner han eller hon har till sitt förfogande. Det blir samtidigt glesare på landsbygden. Med färre hushåll som bor och lever sina liv nära jorden blir underlaget för skolor och affärer mindre. Det blir glesare mellan de spontana mötena. Bygatan blir mer av transportväg än mötesplats. Just det temat tas upp i ett projekt som jag läser om. (Se länktips nedan).

Finns det nya mötesplatser?
Går det skapa en ny sammanhållning i en by? Kan man få tillbaka känslan av samhörighet istället för att se den asfalterade vägen som en transportsträcka som det gäller att ta sig fram så fort som möjligt på? Projektet som startats ska utgå från de boendes idéer, säger man. Olika forskare ska bidra med inspel och kunskaper. Nils Björling från Chalmers tror att hastigheten måste ner. Och att man kanske ska undersöka vilka andra mötesplatser som finns i byn. Var träffas man?

Allt är inte konsumtion
Om näringslivets vinst- och sekundjakt hela tiden ska ha företräde blir byvägarna primärt transportsträckor för leveranser och jobbresor. Men om vi uppgraderar värdet av byns behov av mötesplatser kanske det finns andra lösningar som skapar nya värden? Allt måste inte handla om konsumtion eller mätbar omsättning. Att ta vara på platsers unika kvaliteter behöver också finnas med i ekvationen. Inte minst för trivseln och därmed för lusten att besöka en plats, lära sig mer, träffa människor och utbyta tankar om allt från stort till smått.

Vad är det som är kvalitet?
Om bara fastighetspriser ska styra vad som är värt att satsa på finns en stor risk att vi tappar bort andra kvaliteter, som kanske utgår från att slippa se SUV:ar parkerade framför garageuppfarter. Vad är det värt att höra lite fågelsång, kunna plocka lite svamp eller bär eller bara njuta av stillheten? Själv eller tillsammans med likasinnade. Fortfarande är det mänskliga mötet en viktig del av våra liv. Det är så vi växer och lär oss förstå världen.

Finns Fårabäcks grusplan kvar?
Ibland är det bra att bara ha tråkigt, kunde min mor säga när jag växte upp, det kanske var lite dåligt väder och dagen gick långsamt. I min barndom blev det en del böcker de dagarna. Läsning som stimulerade fantasin. Eller så cyklade jag ett par kilometer för att träffa Hans-Åke och Bengt en stund vid den sluttande grusplanen, där vi spelade boll. Nils fick sällan vara med, minns jag, eftersom hans far behövde honom i växthuset. Röd-svart-randiga tröjor hade vi. Det är nästan 60 år sedan, så jag undrar om den planen finns kvar bakom Fårabäcks redan då nerlagda gamla skola. På tal om mötesplatser.

Länktips: / https://christerowe.se/2014/01/nr296-lagger-vi-ner-landsbygden-utan-att-forsta-det/

Länktips: Projekt om landsvägen som klyver byarna: https://www.extrakt.se/nar-landsvagen-delar-byn/

Passiviserande och oansvarigt av SvD

Posted on by
Reply

Svenska Dagbladet kan naturligtvis inte låta bli. Den 10 november ger de stor redaktionell plats på ledarsidan till Björn Lomborg, den sedan decennier klimatskeptiske danske debattören som på olika sätt försökt relativisera och förminska klimathotet. Nu i COP30-tider passar SvD på att låta Lomborg bre ut sig. Det är så typiskt. För säkerhets skull tipsar SvD om fler av Lomborgs artiklar, så att angelägenhetsgraden i klimathoten verkligen tonas ned.

Skickligt och försåtligt
Lomborg skriver skickligt. Så har han ju också skrivit opinionstexter i över tjugofem år. Han påpekar både i inledningen och i avslutningen av sin text att deltagarna flugit in till konferensen i Belém i Brasilien. Underförstått att vi ska tycka att hyckleriet är stort. Att det dagligen flyger tiotusentals flygplan kors och tvärs med ungefär en miljon människor samtidigt i luften är naturligtvis ett faktum Lomborg räknar med att ingen läsare har koll på. Och därför ska alla tillresande till COP30 kunna utmålas som hycklare.

Kort om Lomborgs artikel-innehåll
Lomborg utgår från något Bill Gates ska ha sagt, om att världen borde fokusera på fattigdomen och alla sjukdomar, något som Lomborg paketerar som ”sunt förnuft”. De fattiga i världen oroar sig inte för 0,1 grad temperaturhöjning, raljerar han. De vill ge sina barn utbildning. Och fortsätter att beskriva klimatpolitiken som dogmatisk, extremistisk och präglad av domedagsberättelser. Och med ett siffertrixande tror han sig kunna trolla bort angelägenhetsgraden. Citat: ”Klimatekonomisk analys visar att påverkan, om klimatförändringarna lämnas utan åtgärd, handlar om cirka två-tre procent av global BNP fram till år 2100, vilket innebär att vi då kommer att vara 435, snarare än 450 procent rikare än idag. Klimatet är alltså ett problem bland många, inte en allt annat överskuggande katastrof.” Och fortsätter i artikeln att argumentera för välfärdslösningar som viktigare för fattiga länder än att tackla klimathotet. Paketerat som sunt förnuft.

SvD ledarsida 10 november 2025

Lite bakgrund
Redan 2001 utsågs Lomborg till ”Global Leader for tomorrow” av World Economic Forum. Och sedan dess har han på olika sätt försökt relativisera och motarbeta miljö- och klimatarbetet på de sätt han kunnat. (I Sverige har kanske bara Lars Bern lyckats få samma typ av genomslag. Bern hävdade t.ex. i en debattartikel 2008 att det inte finns något samband mellan koldioxidhalt och klimat och han har varit en återkommande gäst i SD:s SwebbTV. ) Genom åren har ett fåtal högröstade klimatskeptiker fått orimligt stort utrymme i debatten, något som ofta kopplats till fossilindustrins intresse av att förvilla, fördröja och förlöjliga i debatten.

De smältande glaciärerna 
Det Lomborg gör är att enögt studera nuvarande klimatstatus ur ett nationalekonomiskt perspektiv. BNP-måttet tar inte hänsyn till fördelningsfrågor, kvalitet, livsvillkor, naturens bärkraft och mångfald och många andra helt avgörande perspektiv. Låt mig nämna ett exempel på hur klimatförändringarna sannolikt kommer att förändra livsvillkoren för miljarder människor och allt levande. När glaciärerna smälter och vinterns snömängder inte längre hålls kvar i Himalaya, Anderna eller för den delen den nordiska fjällkedjan, kommer den livsavgörande färskvattentillförseln att upphöra att vara kontinuerlig. Bara i Sverige har åtta glaciärer försvunnit. När människor, djur och natur inte längre får tillförsel av sötvatten på det sätt som vi är vana vid kommer livsförutsättningarna drastiskt att förändras. Vart miljarder människor ska fly eller flytta bryr sig Lomborg inte om. Det syns inte i de snäva BNP-algoritmerna.

Vi vet inget om tipping-points, särskilt om BNP ska styra kalkylerna
Eller för den delen om regnskogen skulle passera en tipping-point, delvis orsakad av girig avverkning i kombination med klimatförändringar, något som forskarna varnar för. Då uppstår en helt ny instabilitet i klimatet, något som kan komma att påverka vädertyper och odlingsförutsättningar i stora delar av världen. Betänk att Sahara har varit skogsbeklätt, så är det enkelt att förstå hur drastiska förändringar kan inträffa, som inga datormodeller, framför allt inte nationalekonomiska sådana, kan fånga.

Perspektivvalet är ohederligt
När Lomborg påpekar att majoriteten av världens befolkning inte ligger sömnlösa för 0,1 grads temperaturhöjning är det ungefär lika relevant som att hävda att den miljon svenskar som emigrerade till USA för något sekel sedan gjorde det för att de ogillade den Läsebok för folkskolan som de tvingats traggla sig igenom och särskilt den version Artur Hazelius tog fram. Flykten till Amerika bottnade naturligtvis i flera orsaker, men grunden var att man inte såg en framtid i det fattiga Sverige.

Forskare borde sträva efter helhetsbilder
Vars och ens åsikter präglas naturligtvis av hur man uppfattar vardagen. Det är forskarnas sak att ta fram scenarier och möjliga vägar eftersom de kan se helheten. Forskare som Lomborg gör emellertid motsatsen när de medvetet blandar ihop vardagsrealism, ”sunt förnuft” och strävan efter en vardag som fungerar i det korta perspektivet med de långsiktiga hot världen står inför. Det är ohederligt.

När det brinner röstar man inte för att köpa sig tid
Miljoner människor lägger sig hungriga. När nu USA under Trump dessutom drastiskt lägger ner USAID skapas ytterligare problem. Även i USA finns nu miljoner amerikaner som inte vet hur de ska ge sina barn mat eller kunna ha råd med sjukvård. De orättvisor som en överdriven tro på marknadsekonomi och kapitalism skapat kommer inte att lösas för att Bill Gates plötsligt insett att det finns orättvisor som är akuta. Och som Lomborg försåtligt använder för att försöka gömma undan klimathotet i någon byrålåda. Vi måste klara att både lösa de systematiska orättvisor som dagens ekonomi orsakat och hantera de stora hoten som Rockström med flera identifierat i form av planetära gränser, som vi just överskrider 7 av 9. Inklusive klimatet. Det är bråttom.

Mer business-as-usual, tycker SvD
Det SvD säger genom att ta in Lomborgs artikel är att ”Business-as-usual är bra, vi kan vänta med att hantera klimatfrågan, det är bättre att vi fortsätter bygga BNP, vinster och övervinster på det sätt vi gjort så kanske resten av världen också får det lite bättre…..” Passiviserande, fördummande och oansvarigt är det. Och säkert får ledarredaktionen några uppmuntrande mejl från ytterhögern och från andra som vinner på att villkoren för vinstjakten förblir desamma.

Vitboken kan hjälpa Tidö-gänget i valet

Posted on by
Reply

Tobias Hübinette är en tydlig och viktig röst i debatten mot rasism och högerextremism. Den 7 november 2025 genomfördes ett akademiskt seminarium på Segerinstitutet vid Göteborgs Universitet, där SD:s s.k. vitbok diskuterades och Hübinette deltog. (Se länktips nedan).

Vad var syftet?
Jag kan inte värja mig för tanken att vitboken, som det ju har talats om i flera år, har tillkommit för att underlätta för de demokratiska högerpartierna att ta ställning för ett fördjupat samarbete med SD. Åkesson och hans kompisar har i decennier skickligt utmanat de sju övriga ”vänsterliberala” partierna och erbjudit väljare och sympatisörer sina enkla lösningar. På den globala arenan är nationalism, främlingsfientlighet, ett slags ”revansch-budskap” påtagligt. ”Make XX great again”, där XX kan vara vilken land som helst.

Nu kan de hänvisa till en granskning
Det som framkommit från seminariet är att det förlöpte som planerat, ”seminariet förlöpte väl”, står det på Hübinettes blogg. Dvs SD-topparna Karlsson och Kinnunen var säkert nöjda med hur det gick. Nu kan de i olika sammanhang nämna att vitboken granskats av akademiska experter, vilket ytterligare bygger en bild av trovärdighet kring SD, som Tidögänget kan använda när de i valrörelsen ska argumentera för ett fördjupat samarbete med SD. Samtidigt var det troligen svårt för Tobias Hübinette att avstå medverkan i seminariet. En akademisk granskning behövde göras och hans kunskap behövdes i sammanhanget.

Vill vi ha mer Tidö-profil på Sverige?
En undran infinner sig om vitboksförfattaren Tony Gustafsson och hur han känner inför det faktum att han med sin insats underlättar för SD att ytterligare sätta sin prägel på Sveriges utveckling. Vi ser ju hur mycket av SD-profil nuvarande regering har och skulle SD:s inflytande stärkas ytterligare blir det knappast mindre av konfrontationer och vi-och-dom-politik, kunskapsförakt och vetenskapsförnekande som tar plats. Folkbildningen kommer att skrotas, Public Service sannolikt krympas och sammanhållningen och tilliten i samhället att ytterligare pressas tillbaka.

Samma kartläggning, men helt olika syften
I en annan bloggtext från 8 november konstaterar Tobias Hübinette att hans mångåriga kartläggning av den systematiska rasism som finns i samhället nu inte längre kommer att följas av SD-anhängare, eftersom SD nu lanserat en egen hemsida i syfte att synliggöra det ”folkbyte” de hävdar pågår. Det Hübinette med uppenbar upprördhet av personliga skäl känt en anledning att kartlägga, som själv född i Sydkorea, plockas nu upp av SD, men av andra skäl. Det man kan anta är att motiven för Hübinettes engagemang i frågan om ras och ursprung är de rakt motsatta från SD:s. Där han arbetat för att synliggöra uppenbara orättvisor och systemfel i det svenska samhället har SD sannolikt ambitionen att förstärka skillnader, att fultolka statistik och att använda ojämlikheterna som avstamp för sina politiska syften.

Undvik att avhumanisera!
På ett personligt plan kan jag konstatera att statistik kan bli väldigt missvisande. Mina barns mor föddes i Calcutta, eftersom hennes far var en svensk sjökapten som fastnade i Indien under kriget. Hon har nu levt i cirka 70 år i Sverige. Hon ingår naturligtvis i SD:s statistik över ”utrikes födda”.
Människor får aldrig reduceras till statistik. Det är avhumaniserande och historien borde ha lärt oss hur farligt det är.

Länktips: Tobias Hübinette skriver om seminariet kring SD:s vitbok: https://tobiashubinette.wordpress.com/2025/11/07/seminarium-om-sds-vitbok/

Dubbelfel med 500 miljoner

Posted on by
Reply

Dåvarande utbildningsminister Mats Persson (L) motiverade den 30-procentiga neddragningen för två år sedan av stödet till folkbibliotek och studieförbund med att ”vi prioriterar utbildningar som leder till riktiga jobb”. Folkbildning passar inte inte in den samhällsmodell Tidögänget strävar efter. Några av dem vill ju se kultur och utbildning som något som marknaden ska erbjuda, tjäna pengar på och matcha mot människors behov. Andra i Tidögänget gör hela tiden vad det kan för att degradera värdet och betydelsen av forskning, vetenskap och kunskap. Fördomar frodas ju mycket bättre i ett sammanhang där konspirationsteorier och diverse åsikter ges maximal spridning. Här har de marknadsinriktade och de kunskapsfientliga hittat en gemensam nämnare: Spara på kulturen och på bildningen!

”Jobbskapande” missar andra kompetenser
Minskar staten bidragen med 30 procent får det naturligtvis följder. Som framgår av länken nedan har massvis med lokaler sagts upp. Finns inte pengarna så går det ju inte att bedriva verksamhet. Och det tar tid för entreprenörer att etablera koncept, anställa folk och hitta täckning för marknadsbaserade lösningar. Eftersom ”kunderna” varit vana vid helt andra villkor för att idka sin kultur. Och Mats Perssons fokus på jobbskapande utbildningar bortser från människans egna drivkrafter. Kanske är det en kurs i improvisation eller teater, som gör att individen känner sig redo att söka sig till ett arbete, där det handlar om att presentera en produkt eller föreläsa för potentiella kunder. Den personliga utvecklingen och de individuella drivkrafterna spelar en avgörande roll för vilket yrkesval personen ifråga gör. Arbetskraft är inte utbytbar, hur gärna än arbetsgivare och andra vill se dem som just detta.

500 miljoner sparade på folkbildning, men gick inte åt…
500 miljoner per år sparar Tidögänget på att strypa folkbiblioteken och studieförbunden. Pengar som hade kunnat göra stor nytta ute i bygderna. En annan besparing Tidögänget gjort är ju de pengar man avsatte för bilskrotning. Man satsade på en skrotningspremie för att få folk att välja elbil. Inte många nappade på erbjudandet. Bara 55 av avsatta 500 miljoner hade använts nu i oktober 2025. Så om nu studieförbundens indragna stöd var tänkt att gå till en premie för skrotning av bilar blev det hela en missräkning. Pengarna blev kvar. Till ingen nytta. Inga studieförbund och inga nya elbilar. Dubbelfel, skulle man sagt under den tid när tennis var en sport på var mans läppar.

Steget från skrotfärdig bil till ny elbil är orimligt stort
Hela tanken med skrotning känns lite märklig. Väldigt få bilägare byter bil när den bil man äger är färdig för skroten. Och byter man bil på det sättet är det nog inte en sprillans ny eldriven bil man tänker sig skaffa. Byter man bil strax före skrotning är man nog van att köpa bil i det sämsta segmentet, där det är få mil kvar på bilens livslängd. Hela upplägget känns feltänkt. De flesta som har en bil äger den för att man anser sig behöva den. Och då är språnget från en skrothög till sprillans ny elbil osannolikt stort. Jag minns min första egna bil, en VW som säljaren sa att den inte kommer att passera nästa besiktning, men det passade mig, jag skulle bara ha den över sommaren och var beredd att skrota den när sommaren var över. (Uppdatering: Mattias Goldmann från 2030-sekretariatet påpekar i ett mejl att det inte behövde vara en helt ny elbil, det kunde också vara en begagnad elbil för att få del av premien. Rätt ska vara rätt. Men det är fortfarande ett stort kliv att gå från skrotfärdig bil till en modern eldriven bil….)

Vad ska hända med de 500 miljonerna?
Så nu har studieförbunden och många kulturintresserade gått miste om var tredje aktivitet och de insparade pengarna gick inte bilägare som Tidöregeringen trodde var beredda att skrota sin bil för 10 000 eller 25 000 kronor extra. De 500 miljonerna ligger väl kvar på något konto på Finansdepartementet till ingen nytta. Eller så hittar de på ett nytt sätt att gynna höginkomsttagare med ännu mer skatteavdrag. Det är de ju duktiga på.

Länktips: https://www.svt.se/kultur/ny-rapport-30-procent-av-studieforbundens-lokaler-har-stangts-ner

Länktips: Skrotningspremien en flopp: https://www.aftonbladet.se/minekonomi/a/JbKem7/floppen-avslutas-skrotbilspremien-gar-i-graven

Marknaden, orättvisorna och vart vi är på väg

Posted on by
Reply

Det är besvärande hur den ekonomiska ojämlikheten slår. I en pedagogiskt upplagd film redovisas hur livet kan se ut för fyra olika inkomstgrupper. (Se länktips nedan). Vi har kanske inte riktigt lika stora klyftor i Sverige, eftersom vi har offentligt finansierad sjukvård, kollektivtrafik och utbildning. Men vi är på god väg att skapa samma inkomstgap mellan olika människor, skillnader som kan bli förödande på flera sätt.

Alla vinner på jämnare ekonomisk fördelning
Inslaget visar hur olika inkomstgrupper klarar sin dagliga ekonomi. Och vilka skillnader som uppstår i levnadsvillkor, möjligheter att söka upp sjukvård och att hantera oväntade kostnader. Vitsen med en skattefinansierad och icke-vinstdriven välfärd blir väldigt tydlig. Alla vinner på att flertalet lever ett gott liv. Även den som driver en egen firma eller har ett eget företag vinner på att det finns ett stort antal kunder som kan välja den tjänster eller produkt som erbjuds. Det går inte att driva ett hotell om det bara är en person som kan bo i det. Vitsen med att många kan bo på ett hotell skapar förutsättningar för en jämn beläggning och jämna inkomster. Även hotellägaren vinner på att de ekonomiska skillnaderna är små. Och när många har en inkomst som går att beskatta vinner även staten på detta och kan bokföra intäkter som skapar möjlighet att investera i bättre järnvägar, vägar, infrastruktur, skolor osv. Den amerikanska drömmen har blivit en mardröm.

Varnande exempel
Klyftorna i samhället skapar motsättningar och en berättigad känsla av orättvisa, som många sämre lottade kan känna. Särskilt i USA, där en stor del av välfärden ännu inte finansieras av skattemedel. Sjukvård, utbildning, kollektivtrafik, omsorg och stödfunktioner ingår inte på samma sätt som hos oss i vad som samhället finansierar. Det blir ett varnande exempel hur det kan gå om vi släpper marknadskrafterna fria på fel sätt.

Det sorterande samhället stänger dörrar
När nu ett par generationer unga stängts ute från gymnasieutbildning i Sverige, bara genom att de inte fått godkänt i något ämne så blir dessa unga personer heller inte så attraktiva för arbetsgivare. Vilket i sin tur leder till slutsatsen att det bara finns en brottslig väg att tjäna pengar. Sorteringen av unga personer leder till en växande grupp, som bara ser en möjlighet att tjäna pengar på ett olagligt sätt. Droghandel och andra verksamheter frodas och samhället tyngs ner av kostsamma insatser för att ”komma åt brottsligheten”. Samtidigt som det är det dysfunktionella samhället som har skapat det problem som nu behöver hanteras.

Orättvist att vara en förlorare?
Marknadsekonomin gillar uppdelningen i vinnare och förlorare. Särskilt vill man lyfta vinnarna och locka människor att bli en vinnare. Men hur ska samhället hantera alla förlorare? Dessa känner sig säkert ofta orättvist behandlade, de ser hur nyanlända tar för sig, kanske för att de är entreprenöriella. Flyr man från ett avlägset land är man antagligen väldigt kapabel och ser möjligheter hellre än hot. Man agerar. Nyanlända som lyckas blir på så sätt tydliga symboler för det egna misslyckandet. Att då erkänna sina egna tillkortakommanden kan vara svårt. Hellre då klaga på de nyanlända, att de inte förtjänar att vara här.

Antalet fattiga har dubblerats på kort tid
När nu den statliga förvaltningen i USA har stängt, eftersom kongressen inte är igång, riskerar 42 miljoner amerikaner att bli utan sina matkuponger. 42 miljoner fattiga i USA, som nu lämnas därhän i världens rikaste land. I Sverige har vi enligt uppgift från SCB mellan 600 000 och 700 000 fattiga, personer som har svårt att klara vardagsekonomin. (Se länktips nedan). Av dessa är säkerligen många pensionärer, som inte fått ut full pension. I välfärdslandet Sverige men så många skyddsnät borde det inte förekomma.

Vi behöver en buffert som bygger på tillit
Vi behöver en ekonomiskt buffert i samhället, en buffert för de katastrofer som säkerligen kommer. Om inte i form av förödande klimatrelaterade katastrofer som nu senast i Västernorrland med förstörda vägar så kommer sannolikt bränder, torka, vattenbrist och allehanda jordskred drabba samhället. Och då behöver vi vara rustade, mentalt, kompetensmässigt och ekonomiskt och med fungerande lokala nätverk, som bygger på tillit.

Utredning missar civilsamhällets roll
Tidöregeringen har låtit en utredning gå på remiss, där remisstiden går ut 31 oktober. Utredningen har numret 2025:68 och handlar om civilförsvaret mot bakgrund av att vi behöver kapacitet att reparera trasiga broar, vägar, infrastruktur osv i händelse av olyckor eller angrepp. Utredningen landar i att de stora byggbolagen ska ha avtal med kommuner och myndigheter så att de är beredda att snabbt återställa det som skadats. (Denna beredskap kommer naturligt med en prislapp, som påminner om hur näringslivet dränerar skolsektorn på offentliga medel).

Civilsamhället ska tydligen dräneras på resurser tycker Tidö
Utredningen missar helt hur viktigt civilsamhället är, kompetensen på lokal nivå och hur denna resurs är kopplad till studieförbund och andra utbildningsresurser, och hur föreningslivet, aktiva seniorer och andra utgör en ovärderlig resurs när katastrofen inträffar. Istället raserar Tidögänget civilsamhällets blodådra i form av stöd till lokal utbildning. Och i ett inspel nyligen från Timbro planerar man att gå ännu längre och ta bort Allmänna Arvsfonden, som mängder av föreningar har nytta av för att kunna bedriva verksamhet. Samhällets skyddsnät ska tydligen raseras för att Marknaden och Tidögänget ska vara nöjda. Och man utgår troligen från att ingen ska begripa helheten.

Länktips: https://www.facebook.com/JohnnyHarrisVox/videos/480150218202863/?fs=e&fs=e

Länktips: Så många lever i fattigdom i Sverige https://tidningensyre.se/2024/18-oktober-2024/okningen-over-en-halv-miljon-svenskar-ar-fattiga/

Länktips: SOU 22025:68 : https://www.regeringen.se/remisser/2025/07/remiss-av-sou-202568-nya-samverkansformer-modern-byggnads–och-reparationsberedskap–for-okad-forsorjningsberedskap/

Länktips: Timbro och allmänna Arvsfonden m m: https://timbro.se/allmant/tido2/

Läsning: artikel om högerextremismens bakgrund och orsaker

Posted on by
Reply

Det finns forskning som försöker förstå den auktoritära strömning som råder i världen. Varför kommer Trump tillbaka, varför röstade britterna för Brexit, varför lockas så många av budskap som så uppenbart åsidosätter demokrati som styrelseskick? Hur hänger det ihop och vad kan vi göra för att möta anhängarnas ideologiska låsningar?

Varför lockas folk av de auktoritära strömningarna?
Jag har läst en artikel på tyska, publicerad i tidskriften ”Gehirn & Geist” i deras senaste nummer, skriven av Danny Osborne, som är forskare vid universitet i Auckland, Nya Zealand. (Tack, Christiane!) Under rubriken ”Die Wurzeln der Autoritarismus” ( Auktoritärismens rötter ) beskriver Osborne på tre sidor de viktigaste slutsatserna från sin forskning. Det han skriver är faktiskt delvis mycket förvånande. Bland annat har hans forskning visat att det inte fungerar att bemöta personer som tenderar att stödja auktoritära åsikter med argument för demokrati. Den typen av argumentation övertygar snarare de auktoritärt sinnade att de har rätt. Världsbilderna och förståelsen av orsak och verkan skiljer sig så fundamentalt att det är kontraproduktivt att försöka argumentera med ”demokratisk logik” gentemot de som försvarar auktoritära lösningar.

The big five
Det finns ett bevisat samband med genetik och benägenhet att lockas av de auktoritära idéerna, hävdar Osborne, och hänvisar till forskning från 2013 där enäggstvillingar vuxit upp i olika sociala sammanhang. Forskningen visar att personer som tenderar att lockas av auktoritära idéer också omfamnar ett antal problematiska åsikter. Det handlar om fördomar gentemot homosexuella och etniska minoriteter, invandringsfientlighet, nationalism och konspirationsteorier. Forskarna talar om ”big five”, dvs fem personlighetsdrag som är vanligare hos den undersökta gruppen. Här rör det sig om (1) öppenhet för upplevelser, (2) samvetsgrannhet, (3) öppenhet gentemot omgivningen, extraversion, (4) kompabilitet, dvs inkännandeförmåga och samarbetsvilja samt (5) neuroticism, dvs en grundläggande osäkerhetskänsla. Just kombinationen av ett motstånd mot nya upplevelser och en strävan efter ordning, samvetsgrannhet, lyfts fram i artikeln, att de ger en ökat sannolikhet att lockas av auktoritära ledare.

Fler faktorer finns naturligtvis
Samtidigt slår han fast i sin artikel att det finns flera samverkande faktorer som spelar roll för den som lockas att följa en diktator. Sociala och ekonomiska faktorer och andra livsbetingelser spelar också roll. Särskilt nämner han Zerbrächlichkeit, bräcklighet eller sårbarhet som en viktig faktor. Den som känner sig utsatt söker nya vägar. Det handlar om att återta kontrollen, att få tillbaka en stabilitet i livet och att eliminera olika upplevda hot. Misstroende mot invandrare och en rädsla för en social nedgång är centrala komponenter för att den högerextrema rörelsen tagit ny fart. Hoten mot de tidigare livsbetingelserna blåstes upp av en del ledare och påskyndade processen.

Fler poliser löser ingenting
Christopher Lockharts forskning visar tydligt att politisk medvetenhet inte nödvändigtvis får högerextrema anhängare att byta åsikt. Det är inte tolerans, pluralism eller rättsstatens principer som övertygar dessa personer. Intresse för politik stärker snarare kopplingen mellan konservativa och auktoritära idéer, visar Lockhart. Att tro på förnuftets röst kan visa sig överoptimistiskt. Tidigare forskning visar dessutom att åtgärder som fler synliga poliser, begränsad invandring eller mer övervakning har liten betydelse för att påverka grundinställningen. Snarare bejakar de auktoritärt sinnade personerna inskränkningar i vardagslivet som ett rimligt pris att betala. Fler poliser och mer övervakning har visat sig förstärka folks oro och känsla av säkerhet. (Det får mig att tänka på de maskerade ICE-trupperna som Trump nu använder i vissa städer. De syns för att skapa oro, inte trygghet).

Sociala samband
Den väg Osborne förordar handlar istället om att gå till ursprunget till problemen och investera i socialt givande samband för att komma till rätta med de upplevda hoten. Det har visat sig att när människor från olika bakgrund möts i sitt bostadsområde minskar antalet personer med högerextrema åsikter. Möter man olika personer blir det på så sätt lättare att inte fångas upp av extrema åsikter. I Singapor har auktoritärt sinnade personer i stor utsträckning bejakat regeringen mångfaldspolitik. Så det finns också möjlighet att främja normbildning på gruppnivå. Med väl avvägda lagar och regler kan även personer som gärna följer regelverk också lockas att anamma värderingar som utvecklar samhället i en demokratisk riktning. Timothy Snyder har sagt att till stor del får de auktoritära krafterna sitt bemyndigande på frivillig grund, dvs folk accepterar olika förslag och är för bekväma för att sätta sig till motstånd. Det handlar om att på ett klokt sätt möta människors behov av säkerhet, avslutar Danny Osborne.

Källor som nämns i artikeln:

Källor till Danny Osbornes artikel

Tänk inte bara AI ─ se allt avfall som resurs

Posted on by
1

”En ändring av EU-kommissionens avfallsdirektiv (2008/98/EG) skulle kunna leda till ett framtida producentansvar för skor.” Så står det på en sida från IVL som beskriver ett spännande projekt, som syftar till att minska avfallsmängderna från våra skor. (Mer info om projektet i länktipset nedan). Det handlar naturligtvis om att skapa ett fungerande och lönsamt system för att återbruka hela eller delar av alla miljoner skor som slängs.

Ingen ska sko sig på någon annans bekostnad
Här gäller det naturligtvis att ha ordentligt på fötterna. Lärdomen från EU:s beslut att åstadkomma textilinsamling är ju att hela kedjan behöver fungera tekniskt, kvalitetsmässigt, bemanningsmässigt och affärsmässigt. Det finns ingen genväg, det finns ingen aktör som är beredd att bära kostnaden för det som måste göras annat än om det går att hitta en uppsida för den egna verksamheten.

Istället för avfall = resurs
En pusselbit i detta menar jag handlar om definitionen av avfall. Avfall måste som utgångspunkt definieras som resurs. Allt ska vara en resurs. Spillbitar i IKEAs möbeltillverkning, som de länge försökt ta hand om, kunde inte exporteras eftersom dessa klassades som avfall och avfallsexport inte var tillåten. Det behövs nya klassningar, så att sådant som de facto inte kan användas eller som är farligt att sprida självklart ska tas om hand som det avfall det är. Men mycket restbitar, spill och överskott kan mycket väl bli resurser. Definitionen behöver ses över.

Producentansvar är ett steg i rätt riktning, men…
Producentansvar är en annan del i det inledande citatet som är viktigt att fokusera på. Den som sätter en produkt på marknaden behöver fortsätta att vara ansvarig för den produkten. Producenten vet vilka ämnen, komponenter och annat som ingår och kan enklast bedöma hur retur, sortering, uppgradering, kvalitetsbedömning osv ska göras. Det logiska vore att vi fick EU att testa försäljningsförbud på 10 eller 100 produkter under 5 år för att se hur tillverkarna hittar nya affärsupplägg, nya parters som kan hyra ut, skapa abonnemang, tjänstifiera produkterna med tilläggstjänster osv. Självklart utan att ”låsa in” produkter i monopolliknande strukturer. Det behövs konkurrens på lika villkor och att priser hålls på rimliga nivåer när vissa fabrikat av produkter enbart tillhandahålls via abonnemang.

Bekvämligheten kan styra oss i rätt riktning
Till viss del är vi redan där. Våra mobiler inkluderar för det mesta ett abonnemang. Musik och film konsumerar vi numera inte via CD- eller DVD-skivor utan laddar hem, tittar, lyssnar osv. För att det är bekvämt. Och den bekväma hållningen (som ju f.ö. Mattias Goldmann har med i sin bok som jag nämnde i en tidigare bloggtext) kan mycket väl locka konsumenter att undvika köp och hellre boka utifrån sitt egna behov. Takboxen för fjällresan kanske inte måste stå i garaget 49 veckor om året. Gräsklipparen behövs bara då och då och kanske t.o.m. kan komma inklusive klippning. Osv.

Tar hand om trasiga arbetskläder
Ett annat intressant exempel på hur man kan ta vara på sådant som annars slängs är det projekt som Växtplats i Kalmar AB har startat. Vikab är ett socialt företag, ägt av Kalmar kommun, som sysselsätter 130 personer. Idén är att hjälpa människor som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. VD:n Sara Dahlin beskriver sitt projekt så här:

” Den 1 november 2024 startade vi  med ”cirkulation av arbetskläder”.
Syftet är att minska textilavfall och samtidigt skapa arbetstillfällen. Istället för att slänga trasiga arbetskläder tar vi emot dem, lagar och återanvänder dem. Det gör att kläderna får ett längre liv, och vi gör en konkret insats för miljön. Vi inför arbetet steg för steg i kommunens olika förvaltningar och bolag. På så sätt växer projektet i lagom takt och blir hållbart även på sikt. Kläder som inte går att laga återbrukas eller redesignas av våra medarbetare. En del säljs i vår pop-up-butik hos VIKAB. Under 2026 vill vi laga ännu fler arbetskläder – och samtidigt skapa fler arbetstillfällen.
Det är cirkularitet när den fungerar som bäst!”

Skapa plats för det mänskliga
Detta att kombinera lösningar som är bra för både kretsloppet, för människor och för att bromsa överproduktionen samtidigt som det skapar utrymme för nya idéer är viktigt. I denna AI-fokuserade värld, där AI-programmen är extremt snabba att strukturera och att sammanfatta det som redan finns blir det väldigt viktigt att skapa plats för det nya, det tidigare oprövade, det mänskligt sociala.

Länktips: https://www.ivl.se/vart-erbjudande/forskning/cirkulara-floden/okat-aterbruk-av-skor.html

Länktips: Vikab kommer sannolikt att lägga upp text om sin satsning på hemsidan, som just nu inte är uppdaterad. https://vikab.kalmar.se/

Läsning: Erika Bjerström: Demokratin dör i hettan

Posted on by
2

Erika Bjerström har skrivit en viktig bok som heter Demokratin dör i hettan. Det är en bok som är svår att lägga ifrån sig, eftersom hon så tydligt tar tag i flera av vår tids ödesfrågor, klimatet och demokratins roll. Ett stort antal exempel från alla hennes reportageresor finns med, samtidigt som vi som läsare får en inblick i hur det redaktionella arbetet kan bedrivas. Och allt detta samtidigt som hon återkommer till beskrivningar hur hon själv påverkades som person och i sitt yrke av de drev som hennes rapportering orsakade. På så sätt blir det en bok som kan läsas med flera glasögon på en gång. Beroende på vilken samhällssyn man har kan man förfäras eller glädjas åt det hon skriver. Gladast kan de krafter vara som får bekräftat att deras taktik tycks fungera. Hat, hot och lögner i stora doser, med ekonomisk uppbackning från fossilindustrin, fungerar. Mest oroade kan vi andra vara, som tvingas inse hur svårt sanningen har att göra sig hörd.

Kan man beskriva en kris på ett neutralt sätt?
Åsa Wikforss inleder boken med ett förord som slår an en ton. Det här är viktigt på flera sätt. För vår förståelse vilken utveckling vi befinner oss i och för vilka krafter som utmanar det samhälle vi har. När Erika tar vid får vi en tydlig bild av hur en skicklig journalist arbetar för att knåda ihop reportage, bilder och kommentarer till något som SVT kan sända och som kan intressera den svenska publiken. Men vi får också en inblick i hur svårt det kan vara. Hur beskriver man något krisartat på ett ”neutralt” sätt? Kan man vara ”neutral” i beskrivningen av klimatfrågan? Går det att förhålla sig neutral mellan sanning och lögn?

Fragmentisering och klickjakt passar dåligt för svåra frågor
Vi får också en initierad redovisning av hur nyhetsvärdering numera sker utifrån klick och genomslag på ett mycket fragmentiserat sätt, vilket naturligtvis missgynnar komplexa frågor som kräver bakgrundsförståelse och sammanhang för att kunna återges på ett rimligt sätt. Klimatfrågan bleknar bort när pandemin passerat och när sociala plattformar tar allt större plats i våra liv. Fridays for Future samlar inte hundratusentals följare på gatorna längre. Och kravet från redaktionen att alltid visa upp något positivt blir komplicerat. Som att en cancersjuk person måste beskrivas med något positivt i ett reportage.

Vem ska ordna ramverket?
Våra demokratiska politiska partier försöker vinna väljare i parlamentsval och en svårighet är naturligtvis att paketera åtgärder för att bromsa utvecklingen på ett sätt som inte uppfattas som negativt på det personliga planet. En metod som Erika beskriver och som testats på lite olika sätt i några länder är att låta medborgarråd prata ihop sig om gemensamma åtgärder. Då blir, visar forskningen, åtgärderna både mer långtgående och mer präglade av rättvis fördelning än när politiker försöker få gehör för förslag. Jag kan inte låta bli att tänka på hur vi förhåller oss till trafikregler. Det är inte individen som sätter upp reglerna för hur vi navigerar och agerar i trafiken. Det är ”någon annan” eller en ”myndighet”. Och på ett liknande sätt förväntar sig nog många i allmänheten att klimatfrågan ska ingå i ett större ramverk och inte vara en fråga för varje individ att lösa.

Flera lärorika exempel
Erikas bok innehåller också flera exempel från omvärlden och hur vi kanske ofta har fel bild av hur utvecklingen ser ut i t ex Afrika. Att de kvinnor som sitter och handarbetar i Kenya säljer sina varor inte på den lokala torgmarknaden utan i Paris, genom att ha kontakt via sin mobiltelefon. Ljusglimtar och lite hoppfullhet dyker upp då och då i boken.

Demokratin kan snabbt monteras ner
Men allvaret och oron dominerar, särskilt med tanke på hur snabbt och effektivt demokratin kan monteras ner och hur dessa processer tycks gå hand i hand med klimatförnekelse och en strukturell egoism.

Botemedel mot hat och hot
Det ständiga hatet och hoten på internet, som ju också ibland leder till handgripligheter, måste vi hitta botemedel mot. Det kan inte få vara så att sanningen tystas för att lögnerna bärs fram av destruktiva antidemokrater. Var och en har numera möjlighet att göra sin röst hörd på ett sätt som inte fanns tidigare. Med denna möjlighet borde också följa ett ansvar att faktiskt föregå med gott exempel. Yttrandefriheten borde speglas i en skyldighet att bete sig på ett värdigt och respekttfullt sätt.

Kvalitet istället för vinstjakt i boendet

Posted on by
Reply

”Att vårda och använda byggnader i stället för att riva och bygga nytt handlar inte bara om att förändra invanda arbetssätt och konsumtionsmönster. Det handlar också om att förstå platsers betydelse för kontinuitet, gemenskap och motståndskraft i staden. ”

Jag läser de här raderna i en inbjudan till ett webbinarium som anordnas av CMB, som är ett kunskapsnav för samhällsbyggare knutet till Chalmers. På olika sätt vänder och vrider forskningen och även de som arbetar praktiskt med samhällsbyggnad på perspektiven i strävan efter det som kan kallas hållbart och som kan bromsa klimatpåverkan, minska resursslöseriet och skapa en mer långsiktig byggnation. Platsens betydelse var det jag fastnade för.

Varför trivs vi på en viss plats?
Att platsen har stor betydelse för hur vi trivs, hur vi mår, vem vi umgås med och vad vi ägnar vår tid åt är ännu tydligare på landsbygden. Organisationen Hela Sverige Ska Leva deltog under 2-3 oktober på konferensen i Borås som handlade om Idéburet och socialt byggande och som samlade ett par hundra deltagare. Det blev väldigt tydligt under den konferensen att platsen vi väljer att bo och verka på är avgörande för livskvaliteten och för de processer som kan drivas. Otaliga exempel på initiativ presenterades under konferensen och som en röd tråd löpte just detta med platsens betydelse.

Civilsamhället behöver ta plats
Där stod ett kommunalt fastighetsbolag och berättade om det boende för 70-plussare man just ställt i ordning i Fristad och där man månat om platsens kvaliteter. Där passerade otaliga projektexempel revy, både internationella och svenska, som på olika sätt tagit till vara platsens kvaliteter och skapat boende- och livsmiljöer som har förutsättningar att bli uppskattade under lång tid. Civilsamhällets roll i samhällsutvecklingen blev tydliggjord. Det är på sätt och vis både enklare och svårare för civilsamhället att kanalisera människors drömmar och få dem förverkligade. Enklare för att var och en kan komma till tals, svårare för att avvägningarna blir mer komplexa att göra.

Kvalitet istället för vinst
Men om vi menar allvar med att människor ska kunna få chansen att bo och leva på ett sätt som tar tillvara vars och ens potential behöver vi bli bättre på att skapa utrymme för olikheter utan att för den skull göra avkall på de generella normer och principer som vi tycker ska rama in den byggda miljön. När Marknaden nu hoppas kunna få igenom fönsterlösa sovrum och andra försämringar av boendemiljön måste vi som vill något annat vara tydliga med att det är människan som måste vara måttstocken på vad som ska anses rätt och rimligt. Det ska inte vara plånboken eller vinstjakten som ska forma framtidens samhälle, det måste vara den upplevda kvaliteten och vars och ens förmåga att kunna förverkliga ett gott liv i en god miljö som måste vara vägledande och styrande.

Marknaden drar utvecklingen åt ett håll som inte gynnar helheten
Nu har vi testat att låta marknaden styra byggande och boende under lång tid. Till och med allmännyttan har ålagts ett ”vinstkrav” i dessa ekonomismens tider. Resultatet är tydligt. Några av oss tjänar pengar på våra boendemiljöer, andra förlorar. Klyftorna växer och det blir allt svårare för unga personer och familjer att skaffa sig ett boende, något som också i sig bromsar befolkningsutvecklingen. Vi behöver ha tydligare och mer rättvisa spelregler för det som vi alla behöver: ett rimligt och gott gestaltat boende, gärna med flexibla lösningar för verksamheter och kombinationer av lokaler och boende. Det är inte bara konstnärer som behöver plats för sitt konsthantverk i anslutning till sitt boende.

Helhet istället för stuprör
Städer och kommuner har alltid svårt att gå före i förändringsarbetet. Det är en del av det offentligas DNA att alltid göra som man alltid har gjort, det har med rättvisa och rättssäkerhet att göra. Det gör att förnyelse ofta behöver ramas in av projektmedel eller särskilt avsatta beslutsprocesser, där det framgår att det handlar om utvecklingsarbete. Och då är stuprörsorganisationen inte till hjälp, när helheten ska hanteras. Mobilitet, välfärdsinstitutioner, sjukvård, apotek, butiker, nöjen, platser att mötas på, folkbildning, intresseorganisationer och allt det andra som vi ägnar tid åt måste få hänga ihop med hur och var vi bor.

Någonstans behöver vi testa det nya
Ännu viktigare blir detta när vi inte längre är lika rörliga eller har samma förmågor som när vi var unga. Samverkan mellan kommun och civilsamhälle behöver utvecklas och vi behöver hitta former för delaktighet och beslutsfattande som inte utgår från den ena sidans kontrollbehov eller budgetramar. Någonstans behöver det nya få testas och ta form, få sin finansiering och sin chans att utvecklas, samtidigt som det demokratiska perspektivet inte får tappas bort. Bottom-up måste möta top-down på ett klokt och genomtänkt sätt. Och vi behöver processer som inte enbart utgår från vinstjakt, avkastningskrav och Marknadens logik. Det privata ägandet är inte alltid det bästa slutmålet. Samhällsnyttan över tid behöver få ta plats och hitta utvecklingsspår. Särskilt som vi har gjort fel under lång tid och slösat resurser, saboterat klimatet, utrotat djur och växter och skapat onödigt stora klyftor i samhället.

Länktips: Kolla in CMB. De gör en hel del bra. https://www.cmb-chalmers.se/

Länktips: Idéburet och socialt byggande https://ideburetbyggande.se/

Sluta inte att tänka framåt

Posted on by
Reply

Nils-Olof Ståhl, som jag lärt känna på senare år, valde att kombinera sin födelsedag, jämna 80 år minsann, med att debutera som konstnär med en akvarellutställning i Säffle i september i år. Nils-Olof är en överraskningarnas man och några av er som följer den här bloggen vet faktiskt vem han är. Nils-Olofs val att ”komma ut” som konstnär med ett sjuttiotal alster vid jämna 80 år är värt all beundran. Ett par av hans alster syns nederst i denna bloggtext. Båda sålda, enligt uppgift.

Att alltid tänka framåt
Det är inte enbart hans kvalitet och känsla för målning, motiv och stämningar som måste uppmärksammas. Talangen finns där, naturligtvis. Men detta att ha ett framåtperspektiv på livet när man nått 80 års ålder är tankeväckande och, känns det, ganska ovanligt. Det är ju snarast så att efter pension, och många gånger innan dess, marginaliseras många av oss. Med stigande ålder finns en risk att respekten från arbetskamrater och chefer avtar. Det är också dokumenterat svårare att få jobb efter 55 eller ännu tidigare. Sökande med ”fel” ålder blir inte kallade på intervju och får inte chansen att visa vad de skulle kunna göra på en arbetsplats. Ålderism brukar det kallas när siffran för ålder på ett medvetet sätt gör att människor behandlas sämre, människor som annars hade kunnat komma i fråga för ett arbete eller ett uppdrag.

Ålderismen i arbetslivet
Min misstanke är att de chefer som intuitivt tackar nej till att anställa en något äldre kollega kanske oroar sig för att denna person blir ”svår” i organisationen, kanske har bestämda åsikter, vanor, klädstil eller något annat som chefen eller majoriteten på en arbetsplats inte vill ödsla tid på att bemöta. Kanske kan det handla om ingångslön, eller om att en yngre och oerfaren person lättare gör som chefen säger. Vilket i sin tur då kan tyda på att chefen har dåligt självförtroende eller känner på sig att en erfaren person kanske kommer att avslöja de brister som chefen lyckats dölja… Det finns säkert många skäl till att seniora personer inte kommer ifråga.

Ta vara på kompetensen
Om vi tänker lite bortom vardagens fungerande samhälle blir det ännu tydligare vilken roll de erfarna, seniora, medarbetarna kan bidra med. Det är ju den teknik som dagens 60-plussare varit med om att installera och satt i drift som nu steg för steg börjar fallera, få servicebehov eller behöva bytas delar på. Vad är då bättre än att involvera de personer som varit med när något sjösattes? Och som kanske förstår analoga eller enkla elektroniska system och vet vilka de kritiska punkterna är. Som vet hur en trasig komponent kan bete sig. Inte minst ur beredskaps- och säkerhetsperspektiv kan det bli viktigt att bemanna gamla pumpsystem, generatorer, maskiner och annat med personer som förstår det de ska byta ut eller laga. Om totalförsvaret ska fungera behöver vi tänka på helheten.

Att känna sig behövd
På en personlig nivå är det dessutom bra att känna att man behövs. Vi har ett växande problem med ensamhet, där människor saknar sammanhang och lätt hamnar i depressioner eller missbruk. För att stävja dessa problem är det också viktigt att människor får en känsla av att faktiskt ha en uppgift. Även efter pensioneringen. Och ur samhällsperspektiv finns ju väldigt mycket som aldrig blir gjort, kanske för att anses ”för dyrt” eller för att det prioriteras ner. Och som med små insatser skulle kunna utföras av annars sysslolösa seniorer. Vi behöver mer av personliga möten och mindre av det som ekonomerna adderar under kolumnerna lönsamhet och vinster. Ett samhälle är inte summan av upparbetad BNP, även om det kan låta så i nyhetsrapporteringen. ”Stockholmsbörsen upp noll komma fem procent.”

Här ett par av Nils-Olofs bilder som inspiration.

”På svaj” respektive ”Slör”, akvareller av Nils-Olof, sålda vid en
utställning i Säffle i september 2025