Flera sker händer nu, som tillsammans börjar likna ett mönster. Som vi behöver vara observanta på. Det handlar om kravet på tjänstemannaansvar, som nu tydligen ska röstas igenom i Riksdagen. Det kan ju låta klokt att den som gör fel också ska kunna ställas till svars på ett formellt sätt. Men risken är uppenbar att det skapar en ytterligare stelbent och långsam förvaltningskultur, där ingen vågar göra något utan att vara försäkrad om att det man gör sker inom ramen för vad överordnade (och ytterst makthavande politiker) anser rätt.
Mer samverkan och mer tilltro Jag tror att tjänstemannaansvaret får en bromsande effekt och att det blir ännu svårare än idag att testa något nytt, att bryta mönstret. Den omställning vi behöver organisera skyndsamt, på en mängd olika områden i samhället, bromsas in ännu mer och det blir näst intill betraktat med misstänksamhet om någon tjänsteman inte gör som ”man alltid har gjort”. Detta i ett läge när vi behöver hitta innovativa vägar framåt i hela samhället. Och vi behöver öka tilltron till varandra, inte öka misstänksamheten. Därmed inte sagt att chefer ska blunda för fel. Tvärtom ska vi ha en mer inkluderande ledarstil på många håll, där man löser problem och uppgifter gemensamt och tar del av varandras svåra avvägningar. Innan någon beslutar om rimligheten i att ta ett beslut som drabbar en 18-åring för hela livet behöver beslutet förankras i en större grupp. För att ta ett aktuellt exempel.
Självcensur En annan detalj jag snappat upp på senare tid är att personer i forskarmiljön beskriver utvecklingen som en gradvis förskjutning i hur man formulerar sina ståndpunkter. Istället för att tydligt markera mot det man anser vara fel (ur expertperspektiv) lindas nu formuleringarna in i något språk som känns anpassat till hur makten vill att svaret ska se ut. En slags självcensur tycks bre ut sig, vilket är ett tidigt tecken på att det demokratiska och öppna samhället håller på att sluta sig. Det går att googla på ”självcensur” så kommer exemplen fram för den som vill hitta dem. Om vi inte har ”högt i tak” och lyssnar på våra experter i olika sakfrågor landar vi i ett samhälle som riskerar att villa bort sig i felaktiga prioriteringar. Exempelvis kan ju det svenska energisystemet inte samtidigt vara ”förstört” av tidigare regering och ”Europas bästa”. Här måste professionella mediakanaler skärpa till sig och markera när faktaredovisning övergår i propaganda. 50 år gamla kärnkraftverk (Ringhals 1 och 2) skulle aldrig ha stängts ner hävdar högern. Skulle de själva köra en 50 år gammal bil och anse den vara fullt driftsduglig, modern och säker?
Gallup lägger ner sin presidentundersökning Det tredje exemplet på hur vindarna blåser just nu är att Gallup, det gamla institutet som gett namn åt den typ av undersökningar som de länge varit proffs på, nu bestämt sig för att sluta mäta presidenters popularitet. I 88 år har man mätt hur allmänheten anser att presidenten sköter sin uppgift. Och svaret har naturligtvis varierat. Nixon låg inte så bra till (i samband med Watergate) och flera andra har haft låga siffror. Men det nya nu är att mannen i Vita Huset uppenbarligen har tröttnat på det han kallar ”fake” siffror från Gallup och sannolikt hotat institutet med ekonomiska och/eller rättsliga konsekvenser om de fortsätter att rapportera siffror som visar vad väljarna tycker om Trump. Trump har ju fått TV-bolag att avskeda programledare och sätter gärna hårt mot hårt utan att blinka. Och Gallup har tagit beslut om att sluta mäta Trumps popularitet. Inse vad detta innebär. Mobbaren i Vita Huset tvingar sin omgivning att hylla honom eller ta konsekvenserna.
Det gäller att se upp Det är de samtidiga och stegvisa förskjutningarna som är faran. De som vi nästan inte lägger märke till. Media vill ju alltid ha tydliga bilder att hålla fram. Men förbättringar går sällan över en natt, och de flesta försämringar sker också i små steg. Någon procentsats minskas, ett stöd tas bort, en budgetpost reduceras. Men ser man helheten blir förändringen tydlig.
Ålderism är ett problem som i allt högre grad blir uppmärksammat i olika sammanhang. Att bli bedömd och bemött på ett visst sätt baserat på fördomar om ålder borde inte förekomma. Samtidigt är det ett återkommande mönster i stora delar av samhället att sortera personer utifrån fysisk ålder. Inte minst gäller det när det finns många sökande till ett arbete, både i det privata näringslivet och inom offentlig verksamhet. Att bli uppsagd i femtioårsåldern kan visa sig bli detsamma som att bli ”dömd” till ett långt utanförskap i väntan på pension. I en annan text tog jag upp Omställningsfondens arbete, där de aktivt hjälper både kommuner och individer att hitta arbetsuppgifter. (Se länktips nedan, Och några dagar senare skrev GP på ledarplats om ålderismen, se länktips nedan).
Ta till vara erfarenhet bättre En av talarna på Omställningsfondens event i februari var John Mellkvist, som är generalsekreterare på Pluskommissionen. Några av hans insikter och slutsatser ska jag försöka återge här. Bland annat påpekade han hur arbetsgivare ibland missförstår att någon har bytt arbete flera gånger och tolkar det som att den sökande har svårt att finna sig till rätta. Men ur individens perspektiv kan det tvärtom vara en indikator på att den sökande nu blivit klar över vad han eller hon vill göra i arbetslivet, att det blivit tydligt vilken uppgift vederbörande känner sig hemma i. Livsfaser och ålder går heller inte hand i hand. ”Vi behöver äldre nybörjare” som John Mellkvist formulerade det. Verksamheter kan också må mycket bra av att någon kommer in med friska ögon och kanske med erfarenheter från andra arbetsplatser, där man hanterat olika frågor på ett framgångsrikt sätt.
Befolkningspyramiden och Farbror Melker John Mellkvist påminde publiken om att 80+ – personer är den just nu snabbast växande gruppen i samhället. Detta samtidigt som befolkningen riskerar att krympa eftersom antalet födda barn per kvinna nu är klart lägre 2,1 (som håller befolkningen på en stabil nivå). Idag lever vi också ett betydligt mer aktivt liv än tidigare generationer. Och så visade han en bild på en 43-årig farbror Melker (Torsten Lilliecrona) från Vi på Saltkråkan och en 55-årig farbror Melker (Henrik Norlén) från den senaste nyinspelningen. Ålder är bara en siffra.
Bild från John Mellkvists presentation
Märkliga effekter Det finns en ekonomisk prislapp på detta att inte alla får arbeta. Dels i uteblivna intäkter för samhället, men också i form av att det betalas ut arbetslöshetsersättning. Den siffra John Mellkvist nämnde var 69 miljarder kronor per år. Och pekade också på den paradox som ligger i begreppet erfarenhet. Många som rekryterar vill ha erfaren personal. Men när erfarna personer erbjuder sina tjänster tas de inte till vara.
Kompetensutmaning? Personligen tror jag att det kan hänga samman med att mellanchefer inte vill riskera att bli utmanade av en nyanställd med mer kompetens, erfarenhet och pondus än vad han eller hon känner sig ha. Det blir en slags kompetenspyramid som styr vem som får komma ifråga. Kanske också för att vederbörande känner på sig att den egna kompetensen inte är tillräcklig. Och inte vill riskera att bli exponerad som okunnig på något område.
Vem kommer vara borta mest tid eller stanna flest år? Det ingår också i paradoxen att när barnen är utflugna, vabbandet är slut och hela livssituationen skulle möjliggöra en gedigen satsning på arbetstiden (i 55+ – åldern) värderas en småbarnsförälder högre, trots att den yngre personen rimligen kommer att behöva stressa mer för att få livspusslet att gå ihop. Till paradoxen hör också att den yngre personen sannolikt kommer att vilja klättra vidare i karriärer, inte minst för att höja sin egen lön, vilket ju gör att sannolikheten för att en nyanställd 35-åring stannar i 15 år på samma arbetsplats är lägre än sannolikheten att en 55-åring gör det.
Det kanske är i den andra karriären man hittar ”hem” John Mellkvist påpekade också att ålderismen är mer påtaglig i individualistiska samhällen (som det svenska). Och nämnde hur språket också indikerar subtila signaler, exempelvis när man lite förklenande talar om ”våra äldre”, som om de behöver tas om hand och inte har egna önskemål. Detta samtidigt som klokhet, vishet och erfarenhet från goda och mindre goda processer borde tas till vara. Han nämner att besluten generellt sett blir bättre med äldre chefer. Och att många hittar sin egentliga roll i en andra karriär, där man kan använda erfarenheter från tidigare uppgifter (och misstag) på ett klokt sätt. Det gäller att vara nyfiken och se möjligheter, menar han.
Själv hade jag drygt tjugo år i näringslivet i olika roller innan jag hamnade i en fristående stiftelse med miljö och hållbarhet i fokus (Ekocentrum i Göteborg). Så jag kan bekräfta detta med ”karriär två”, som ofta gör att man hittar en uppgift som bättre motsvarar kompetens, intresse och läggning. Och där erfarenheterna från ”karriär ett ” också kan tas till vara.
Ordet omställning dyker upp allt oftare. Behovet av en omställning har jag varit medveten om i åtminstone trettio år, så för mig känns det långsamt som om den nödvändiga omställningen faktiskt också kan inträffa. Visst är oljelobbyns och fossilkramarnas framgångar förfärliga, liksom hur sanning och lögn flätas samman i ett ocertifierat och okontrollerat nyhetsflöde. För att inte tala om hur respekten för kunskap ersätts av en allmän utmattning i det konstanta flödet av känslostyrd information. Men ändå. Två exempel från den här veckan flätas samman till en intressant möjlighet. Ursäkta om texten denna gång blir aningen längre än brukligt.
Ingen tillfällighet att så mycket nu handlar om omställning? Omställningsfonden, omställningslabben och en rapport som listar sju olika behov av omställning visar sig för mig nästan samtidigt. Det tyder på att frågan om omställning har börjat betyda mer i olika sammanhang. De sju olika omställningsbehoven som presenterades under en konferens om återbruk påstods där ha att göra med eller innebära: – styrning och organisering, – policy och regelverk, – platsspecifika och geografiska parametrar, – omställning för företag och/eller affärsmässig omställning, – omställning av kultur och normer, – hur vi kan behöva förändra synen på etik och rättvisa – samt omställning relaterad till konsumtion och användare.
En intensiv timme om kunskapsfronten Behovet och konsekvenserna av återbruk i bygg- och fastighetssektorn har blivit allt tydligare och konferensen sammanfattade kunskapshorisonten på ett möte på Chalmers för en fullsatt sal. På samma konferens presenterades Omställningslabben som de organisatoriska plattformar som etableras för att möjliggöra samverkan, projekt och processer. Omställningsfonden är något helt annat, men skulle kunna knyta an till de omställningslabb som utvecklas.
Lite info om Omställningsfonden Omställningsfonden presenterade sin verksamhet vid ett webbinarium i veckan. Omställningsfonden finansieras av SKR:s och Sobonas medlemmar. (SKR = arbetsgivarorganisation för Sveriges Kommuner och Regioner), Sobona = arbetsgivarorganisation för kommunala bolag.) De har resurser att hjälpa kommuner och regioner att genomföra projekt för grupper av anställda, som riskerar att friställas av olika skäl. De arbetar med kompetensutveckling och systematiskt stöd för att matcha behov och resurser på ett mänskligt plan. Omställningsfonden har även ett individfokus och kan stödja personer som behöver komplettera sin meritlista, kanske utveckla och certifiera sin kunskap osv. På ett plan gör omställningsfonden det som Arbetsförmedlingen borde göra.
Win-win på att ta tillvara resurser På Omställningsfondens webbinarium berättade de om sin verksamhet, lyfte fram framgångsrika projekt och dessutom hade bjudit in John Mellkvist, generalsekreterare vid Pluskommissionen att tala om ålderism. (Just hans föredrag kommer jag att återkomma till separat. Det var mycket intressant). Omställningsfonden når i dagsläget 1.3 miljoner anställda inom välfärdsyrken. Många av de anställda har behov av karriärlyft, kompetensutveckling och stöd på olika sätt. Behoven ute i kommuner och regioner förändras och en del av de anställda saknar kanske formella meriter, kompetenser och anställningsbarhet för utlysta tjänster. Både för kommunerna och för de anställda blir det tidsödande, oroande, dyrt och komplicerat att introducera helt ny personal. Det är smidigare för alla inblandade att kompetensutveckla befintlig personal. Samtidigt står ju inte utvecklingen still. Nya behov uppstår, inte minst som en följd av naturlig avgång och pensionering.
Flera perspektiv vägs samman Det som är tilltalande med Omställningsfondens arbetssätt är att man ser till både organisationens och den anställdes behov. Den som har arbetat en längre tid på en arbetsplats har naturligtvis samlat på sig erfarenheter och en viss rutin, som det kan vara ett slöseri att kasta bort. Många har dessutom kompetenser vid sidan av de formella krav som preciserats. Det kan ta tid att hitta det jobb eller de arbetsuppgifter som bäst matchar utbildning, erfarenhet, läggning och intresse. Vissa begrepp tolkas och innebär olika saker beroende på hur rutiner lagts upp. ”Ansvarstagande” och ”självgående” är sådana ord, som kan betyda olika saker. Den som har en ordningsam läggning kanske är perfekt till att ansvara för ett mellanlager av material, som ständigt behöver fyllas på. Den som är social till sin natur kanske ska ha mycket kontakter med brukare. Den som har ett främmande språk som modersmål kanske kan göra nytta på fler sätt. Osv.
Mjölby sparade pengar på att ta till vara kompetens Vid ceremonin den 4 februari var det just ett tolkomskolningsprojekt som uppmärksammades av Omställningsfonden. Tre modersmålslärare och studiehandledare fick hjälp av Mjölby kommun och Omställningsfonden att bli kontakttolkar. Detta gjorde att kommunen nu slipper handla upp externa tolkar, utan kan använda den egna personalen på ett flexibelt sätt. Vid samma ceremoni uppmärksammades också ett måltidsbiträde som hade blivit varslad om uppsägning, men som fick hjälp och uppmuntran att gå en kockutbildning och byta karriär relativt sent i yrkeslivet.
Matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor Att se behov och lösningar från olika perspektiv tror jag är en nyckel till framgång när det gäller omställning generellt sett. Arbetsgivaren kan ta till vara kompetens genom att få visst stöd att genomföra de kompletterande utbildningar och processer som behövs. Arbetare säljer inte sin tid till arbetsgivare. Arbetsgivare ska inte se sin personal som förbrukningsvaror. (”You are fired…”). Samhället vinner på en helhetssyn. Mänskligt och organisatoriskt handlar det om att matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor. Och ta till vara sådant som har ett dolt värde vid sidan av bokslut och vinstrapporter.
CMB ordnar intressanta event Allt detta om Omställningsfondens arbete hade jag med mig när jag fick en uppdatering av CMB på Chalmers i form av tre presentationer under rubriken ”Marknad och logistik för återbruk ─ var är kunskapsfronten?”. Shift Sweden är det paraply som under 10 år ska finansiera olika projekt, där bl a Vinnova, Formas och Energimyndigheten står för en stor del av finansieringen. Ambitionen är att under 10 år ställa om Sverige i fossilfri riktning och med stor medvetenhet om resurshushållning och att skapa attraktiva livsmiljöer för alla. (se länktips nedan, där man f.ö. även specifikt nämner civilsamhället). När man nu siktar på återbruk i byggsektorn är det tre skiften man vill arbeta med: (1) Från linjära byggprocesser till cirkulära affärsmodeller, (2) Från ohållbara transporter till konkurrenskraftiga alternativ och (3) Från att se och genomföra förändring i silos till att integrera den byggda miljön och mobiliteten i samma system. Man börjar med skifte 1.
Hur definierar vi ”nästan som ny”? De plattformar man använder kallas för omställningslabb, som kan ha en tematisk eller geografisk inriktning. Nya omställningslabb planeras för fullt. Målsättningen är att minska avfallsströmmarna i byggsektorn, att minska klimatpåverkan och resursanvändning samt att skapa förutsättningar för ett mer motståndskraftigt samhälle. Det behövs ett antal uppfyllda kriterier för att återbruk ska kunna bli norm. Det finns också ett behov av en viss diversifiering i hur material kan ”loopas” från demontering till nymontering. Ibland kan samma tegel plockas ner och monteras tillbaka på plats. I presentationen visades fem olika ”återbruksloopar” där den femte handlade om att tillverkaren tar tillbaka sin produkt, ser över den och sätter den på marknaden igen. Var och en inser att här krävs nya aktörer, nya rutiner, utbildningar och en mängd nya regelverk och praxis. När är en produkt ”ny” eller ”så gott som ny”? Osv, Vilka garantivillkor ska gälla och hur hänger miljödeklarationer samman med återmontage? Att slippa nytillverka minskar ju klimatavtrycket, osv.
En möjlig koppling till Omställningsfonden? Vi fick lära oss att det kommer att behövas en mängd nya tjänster och kunskaper för att detta ska fungera. Och här insåg jag plötsligt att det kan finnas en koppling till det som Omställningsfonden arbetar med. Om någon har kunskap om hur ett ventilationssystem ska fungera och ställas in, men kanske inte längre har en kropp som orkar bära och lyfta tung utrustning, så kanske det finns utrymme för en viss omskolning eller omställning av yrkesroller för att ta till vara en individs kompetens. Ett sådant synsätt kräver att vi släpper det ensidiga lönsamhetskrav som branschdominerande företag och de anonyma aktieägarna hela tiden utgår från. Vi behöver balansera ”vinst-as-usual”- tänket med ett samhällsnyttoperspektiv, som ju också saknar tydliga förespråkare. I jakten på kortsiktiga vinster och uppfyllande av prognoser finns hela tiden de röster som brukar kallas ”marknaden”. Men vem ger röst åt sunt förnuft, helhetstänk och den långsiktiga nyttan av att inte slösa bort viktiga värden?
Hur ser motkrafterna ut? Vad som heller inte hann presenteras på en intensiv timmes presentation var hur hur motkrafterna ser ut. Vem är det som motsätter sig omställning enligt det som forskarna från RISE m.m. presenterade? I Sverige har vi en oligopol-liknande situation med en handfull dominerande stora byggföretag. Det är lätt att inse att de ogärna ser en omställning, där deras vinstmarginaler och position försvagas. Så vem ska utmana dem? Vad ska få dem att vilja ”komplicera” en rivning eller ett nybygge med platsspecifika dellösningar, återmontage av tidigare teknik osv? När det är enklare och kanske kortsiktigt billigare att bara göra som man brukar göra.
Rollfördelning och redovisning Det som saknades under genomgången av kunskapsfronten, och som kanske inte rymdes av tidsskäl, var hur de nya affärsmodellerna ska ta form, av vem och hur de i sin tur ska kopplas till årsredovisningar, vinst och skattesystem. Det är viktigt att den nya ekonomin, som behöver ta form också fungerar hela vägen så att inte ”marknadens” krav på lönsamhet bromsar den resurshantering som samhället behöver. Att detta hänger ihop med ”Enough”-ekonomin, som jag brukar kalla ”lagom”-ekonomin och som Jennifer Hinton forskar på är sannolikt. Och att vi kommer att behöva ett eller ett par parallella redovisningssystem för företag är klart. Det måste möjligt att redovisa hur företagets verksamheten kan bedömas och beskattas med utgångspunkt från långsiktiga krav och värdering av bevarande vid sidan av kortsiktig ”vinst”, som inte tar hänsyn till helheten.
Ställ krav på fastigheter att ha minst två funktioner När det gäller policy- och regelverksomställningar nämndes möjligheten att via lagar ställa krav på en större andel återbrukade material i projekt, samt att möjliggöra en större flexibilitet i bygglov (exempelvis att hålla öppet för val av fönster- eller dörrpartier beroende på vad som finns tillgängligt). Det man kunde nämnt är kravet på att nybyggda fastigheter ska kunna användas på minst två olika sätt eller idén att skapa ”virtuella kommuner” för att skapa ett lagrum för kommuner att bedriva verksamhet utanför kommungränsen, tillsammans med andra kommuner.
Vi behöver en återbruksanpassad moms! När det gäller styrningsperspektivet på omställningen handlar det mycket om att etablera digitala stödsystem och digitala tjänster. Det som blir hängande i luften är naturligtvis vem som ska åta sig att etablera dessa system, med vilka kapacitetskrav och hur tillgänglighet och uppdatering ska ske osv. Rollfördelningen behöver klargöras, liksom hur ägandefrågorna (och värderingsfrågorna) hänger ihop med de material som demonterats. Är det avfall? Är det ”nästan nya ventilationskanaler” eller vad handlar det om? I vems bokföring syns de och till vilket värde? Och hur ser en återbruksanpassad momslagstiftning ut? Dagens moms är ju som bekant helt anpassad till ett linjärt varuflöde. Här krävs ett EU-anpassat nytänkande.
Ekonomi, igen! Hur demontering blir norm är också svårt att beskriva. Jag tror att här är kopplingen till hur redan brukat material ska värderas i bokföringen är en del av hur normförskjutningen kan äga rum. Så: ekonomi, igen! När det gäller företagens vardag handlar det också om hur demonterat material ska kategoriseras på ett enhetligt sätt, liksom kvalitetssäkras. Här finns säkert ett visst motstånd från leverantörshåll. De vill ju hellre sälja nya produkter än behöva acceptera att en grossist tar hand om en äldre produkt och säljer den på marknaden. Rollfördelningen för denna omställning är synnerligen oklar. Vem vill och vem vill inte se återbruk i stor skala? Hur ser motkrafterna ut och vilka delbeslut kan stödja omställningen? Så: ekonomi, igen! På konferensen listades en mängd behov och luckor som finns, bland annat dessa:
Några av de behov som nämndes på CMB-konferensen 5 feb
Lokala behov och brukarperspektiv De behov som listades ur ett lokalt perspektiv var naturligtvis fungerande logistiksystem, och återbrukshubbar för mellanlagring. Ur brukarperspektiv nämndes att det behöver bli en tydligare norm att återbrukade köksinredningar (o.dyl.) anses en naturlig del av en renovering. Ur etiskt perspektiv nämndes behovet av att ha enhetliga system för att värdera kvalitet, kulturvärden och estetiska parametrar m.m.
Det är en lyx att ha i princip gångavstånd till Chalmers, Göteborgs Universitet och Handelshögskolan. Åtminstone den delen av året då jag bor i staden. Idag den 3 februari var jag på Handelshögskolan och fick en timmes uppdatering av en biträdande universitetslektor, Konstantina Katsela, som under åtta år studerat det branschfolket kallar ”The last mile”. Hennes presentation handlade om hur hon detaljstuderat fjorton europeiska projekt, vilket lett fram till föredragets rubrik ”The last mile dilemma”. (Länk till hennes forskning, se nedan).
Delvis motsatta mål The last mile handlar om transporterna till detaljister och småbutiker i städerna och hur lönsamhet, villkor och andra parametrar ser ut för att få denna distribution att fungera med minimal trafikstörning, med positiv upplevelse i stadsmiljön och med långsiktighet i sikte för alla inblandade. Staden vill naturligtvis minimera CO-utsläpp, buller och optimera upplevelsen av staden som affärsmiljö, där folk gärna vistas och umgås. Butikerna sliter med bemanningsfrågor, lönsamhet, svårigheter att hantera stora mängder gods och leveranser på samma gång. Transportföretagen behöver också kunna räkna hem sina kalkyler.
Lastcyklar dök upp som ett alternativ För drygt ett decennium sedan dök det upp en ny slags aktör på ”the-last-mile”-arenan i form av lastcyklar designade för småpaket. (Hur diskussionen gick år 2014 framgår av en länk till en rapport, se nedan). Det som hänt är att eldrivna lastfordon har blivit vanligare. Jag nämnde även lastcyklar 2016 och 2014 i bloggen (se länkar nedan). Hur distributionen organiseras till butikerna beror på ett flertal parametrar. Bland annat om butikerna ingår i någon varukedja, som själva löser distributionen, eller om de är beroende av att logistikexperterna kommer med leveranser. Under seminariet idag fick vi veta att det är ganska typiskt att det kommer 3-5 transportörer till en butik en förmiddag och att det är vanligt att antalet paket är 2-3 stycken. Något som inte låter så optimerat och som ju egentligen borde kunna passa lastcyklar.
Fyra saker måste vägas samman Konstantina Katsela beskrev de fjorton projekten som att bara ett hade lyckats, och de övriga tretton således inte. Och det viktigaste för att få ett samverkansprojekt att fungera var att de inblandade gjorde hemläxan och säkerställde att fyra aspekter vägdes in i de beslut som skulle tas. Det handlade om tydlighet i kostnader i avtal och olika parametrar, att matcha leveransfönster så att godsmottagning optimeras, att säkerställa att erbjudandet inkluderar kundfördelar (som kunde handla om uppackning och märkning) och att inkludera lösningar för returlogistik.
(Bild från presentationen, ursäkta bildkvaliteten)
Samverkansprojekt med givna förutsättningar Det som de fjorton projekten tycks ha försökt lösa är att hitta långsiktiga och accepterade lösningar på de olika behov som butiker, distributionsföretag och städerna har och som till ganska stor del står i konflikt med varandra. Det som är lönsamt för ett distributionsföretag är sannolikt olönsamt för butiken och hur ska framkomlighet och trivsel på stadens affärsgator optimeras samtidigt som varor ska distribueras….
Samma som nu, lätt modifierat, eller är det något nytt som krävs? För mig som utgår från ett hållbarhetsperspektiv blir hela resonemanget en illustration till den grundläggande frågan hur vi formar framtidens städer och samhällen. Är det business-as-usual och vinst-as-usual som ska vara vägledande för en (långsam, stegvis) marknadsdriven och lönsamhetsdriven utveckling? Eller är det själva omställningen som är målet och alla aktörer får hitta sätt att bidra till en omställning som landar i ett samhälle och en stadsmiljö som kan kallas hållbar? Och hur ser i så fall tidsskalan och rollfördelningen ut för att nå denna hållbarhet?
Vem ska ifrågasätta och visa vägen framåt? För mig blir hela presentationen idag en illustration av hur djupt vi sitter fast i ”business-as-usual”-tänket och det självklara vinstmaximeringskrav som finns hos de aktörer som idag bedriver verksamhet, där fortsatt konsumtion och konsumtionsökning är självklarheter. Vilken aktör har mandat att ifrågasätta systemet och hur ser vägen fram ut om målet inte är att fortsätta gynna den överkonsumtion och det resursslöseri som många inser behöver fasas ut?
Vi behöver en lagom-ekonomi och en ny rollfördelning I dagarna har SVT visat en dokumentär om H&M och Stefan Persson. Modeindustrin har ju på några få decennier ”lyckats” skapa extrema vinster åt ett fåtal industrialister och affärsmän, medan tusentals sömmerskor hamnat i slavliknande arbetsförhållanden. Se den (länk nedan). Alla butiker är inte som H&M. Men modeindustrin har en extra lång resa att göra från att sabotera en hållbar utveckling till att positivt bidra till densamma. Jag blir mer och mer övertygad om att det är en ”Lagom”-ekonomi som måste formas, ungefär som Jennifer Hinton och andra forskare beskriver. Och sannolikt att vi behöver se en annan rollfördelning kring ansvarstagande, nytta, vinst och värde, där den nuvarande kortsiktigheten fasas ut till förmån för något som är solidariskt med vad planeten och andra människor mäktar bära.
När egoismen växer och får medvind jagar den ikapp sig själv. Som politisk grundpelare blir den organiserade egoismen självdestruktiv. Detta eftersom politik ska ge förutsättningar för sådant som ingen kan lösa själv, utan som kräver rätt samarbetsformer. Det extremhögern inte inser är att den samhällsordning de själva gärna etiketterar med ”lag och ordning” i själva verket skapar ett samhälle i olag och i oordning.
Hjärnspöken På ett sätt känns det hoppfullt när den politiker som i en undersökning fått högst förtroende av alla partiledarna, Åkesson, på fullt allvar beskriver hur han jagats av hjärnspöken i sina drömmar och fallit så illa att han behövde plåstras om. Inte för att jag önskar att han skadar sig, men själva den inramning han ger till sin upplevelse är ju som hämtad från en nyårsrevy. ”Jag jagades av mina egna hjärnspöken, av elaka invandrare, och i tumultet som uppstod uppstod blodvite…” (typ). Visst är det en tydlig symbolik i detta, att den politiker i Sverige som just nu väljarna har störst förtroende för jagas av sina egna vanföreställningar.
Både genuint trogna sin ideologi och inte – samtidigt! Sedan står han i Knesset i Israel och låtsas att vara motsatsen till det som utgjorde grunden för SD en gång i tiden, när han själv sökte sig till detta parti. Där finns också en djup symbolik att lyfta fram. För det är ju ”den ondes” mest lyckade illusoriska trick, detta att förneka sin egen existens. När han på fullt allvar hävdar att SD inte grundades ur en nazistisk ideologi har han lyckats sluta cirkeln och kan börja bygga vidare på nästa generella lögn. Samtidigt som den innersta cirkeln av genuint övertygade SD-trogna naturligtvis måste hållas informerade. Den spänning som uppstår i dessa dubbla budskap (att SD både är genuint trogna sin ideologi och aldrig har varit det – samtidigt!) kan nog få vilken partiledare som helst att ligga sömnlös.
Lojalitet räcker inte Vi får dagliga rapporter från USA om den nyckfullhet som präglar Trumps politik. Att han bedriver politik som en maffiaboss har blivit uppenbart. Det handlar om personlig makt, om att berika sig ekonomiskt, att få bekräftat av omvärlden att han är den som bestämmer och att han i praktiken kan göra lite som han vill har ju blivit allt tydligare under det senaste året. Den missbedömning han gjort handlar bland annat om att kunskap och erfarenhet hela tiden har nedvärderats i relation till lojalitet. Att handplocka ”patrioter” från stormningen den 6 januari 2021 till att utföra en del av jakten på ”illegala invandrare” inom ramen för ICE har nu visat sig vara en missbedömning. Särskilt som hans ”agenter” litar på att Trump benådar dem om de skulle råka bli dömda för något brott. Till och med Trump-trogna Fox News har nu börjat kritisera Trump och befarar att Trumps ekonomiska politik och hans jakt på motståndare kommer stå republikanerna dyrt.
Minneapolis visar vad det handlar om Det har fungerat länge att höja tonläget och att effektivt propagera för en alternativ sanning, när verkligheten inte stämt med den bild de Trump-trogna medierna velat kommunicera. Länge har högermedierna slutit upp bakom Trump och bidragit till att han haft ett stabilt förtroende hos en illa informerad väljarkår. Men nu krackelerar bilden. Renée Good var en trebarns-mor som försökte ta sig bort från en hotfull situation. Hon blev mördad av ICE. Och sjuksköterskan Alex Pretti försökte hjälpa en person som blev knuffad av ICE, filmade det som hände och blev själv nedknuffad och skjuten av två ICE-agenter. Alla försök att beskriva Pretti som en terrorist motbevisas av tydliga vittnesuppgifter och filmer. Inte ens Trump kan bluffa sig ur detta. Övervåldet är uppenbart och oproportionerligt. I ett desperat försök att rättfärdiga skjutningen av Pretti sa Trump att det är fel att gå beväpnad på gatorna, vilket i sin tur fått de normalt Trump-trogna i vapenlobbyn att reagera. Det är en omstridd men stadfäst rättighet att bära vapen (under vissa förutsättningar) i USA. Så nu förlorar Trump även stöd från den del av högern som traditionellt stödjer republikaner. Verkligheten och bilden av verkligheten så som Trump vill beskriva den stämmer inte. Och Trumps tidigare taktik att på olika sätt beskriva sanningen som ”fake” håller inte när allmänheten själv kan skaffa sig en uppfattning. Sanden håller på att rinna ut ur Trumps timglas.
Ska Meloni och Farage applådera Trump? En intressant konsekvens av händelseutvecklingen är att hyllandet av Trump från den europeiska radikala högern, Farage, Meloni, Orban, SD i Sverige, nu blir ett problem för dem. Det blir ju allt tydligare för alla och envar att Trump inte förtjänade det Nobels Fredspris han så gärna ville ha. (Och som FIFA av alla organisationer hittade på en variant av för att smörja Trump…). Fler och fler inser nu, när han utan att blinka krävde att Danmark skulle överlämna Grönland till honom och när han hävdar att det nu är han som styr Venezuela, att Trump är en oberäknelig och personcentrerad president, som inte borde ha så mycket makt.
Stövlarna står putsade I höstens valrörelse i Sverige blir det relativt enkelt att lyfta fram vad som händer när den radikala högern får reell makt. Då åsidosätts mänskliga rättigheter och då träder den råa och nakna maktapparat fram, som hela tiden finns som ett reellt hot. Stövlarna är putsade och våldet mot oliktänkande är inte långt borta. Hot och hat svämmar över på ”sociala” medier och radikalhögern står redo att agera. Fördelen är att vi kan använda utvecklingen i USA som en avskräckande bild av hur det går när den radikala högern och den politiska egoismen får verklig makt.
Ett samhälle är alltid större än jaget I tjugo år har jag funderat på denna inbyggda motsättning: att grundinställningen att ”jaget” är viktigare än ”vi:et” förr eller senare måste leda till att allt samarbete upphör. I SD:s barndom tänkte jag att minoriteten svensktalande i Finland skulle få nationalismen att kapsejsa. Eller skulle verkligen Åkesson applådera att svenskarna i Finland diskriminerades av systerpartiet Sannfinnländarna? Frågan blev aldrig riktigt brännhet, men grundkonflikten finns där. Om ”jag” alltid är viktigare än ”vi” leder det förr eller senare till konflikt. Egoismen som grundfilosofi är dömd att misslyckas. Ett samhälle är alltid större än jaget. Kompromisser., lyhördhet och samarbetsvilja måste prägla ett sunt samhälle. Att alltid sätta sig själv före andra leder ofrånkomligt till kollaps. Här finns något att använda och formulera på ett bättre sätt i kommande valrörelser.
Bo Rothstein är en forskare med integritet. Han har skrivit många böcker och är fortsatt aktiv i samhällsdebatten trots att han kallar sig emeritus och inte längre har ett tjänsterum på Göteborgs Universitet. Jag lyssnade på ett samtal mellan Bo Rothstein och Daniel Suhonen (se länktips nedan) och det var intressanta 90 minuter som jag rekommenderar att ni lyssnar på.
Viktigt att öppna upp lagstiftningen för personalägande Samtalet berörde flera områden, men ett huvudbudskap var detta med att svensk lagstiftning borde vara mer inriktad på att främja personalägda företag. I Storbritannien, Kanada och Danmark växer antalet personalägda företag och i USA är demokrater och republikaner positiva, delvis ur olika aspekter. I Sverige får en bostad ägas och belånas med bostaden som säkerhet, men ett företag får inte köpas med framtida intäkter som säkerhet. Det får man i andra länder. Inte minst i glesbygd och där det är ont om arbetstillfällen är det kontraproduktivt att inte främja personalägande.
Utgå från tillit och inte från misstro Samtalet berör ett antal fenomen som intresserar de båda herrarna. Bland annat berörs vinstperspektivet inom äldreomsorgen. Det är svårt att teckna avtal kring verksamheter som snarare bygger på fungerande processer än på mätbara resultat. Rothstein tar också åt sig en del av äran av att Skattemyndigheten uppfattas som lösningsorienterad i relation till skattebetalarna. Han höll ett föredrag för länge sedan där han betonade vikten av att bygga på tillit och inte på misstro. Om myndigheter i sin utgångspunkt utgår ifrån att folk vill luras så finns en stor risk att all kommunikation blir negativ, men om myndigheten utgår från att alla vill ha rättvisa lägger man en grund av ömsesidig tillit. Det låter kanske flummigt och enkelt, men lyssna på samtalet så förstår ni. Det är en delförklaring till att vissa myndigheter uppfattas som mer tillgängliga än andra.
Mänskliga rättigheter överordnade religionen Bo Rothstein är född i en judisk familj även om han inte beskriver sig som religiös. Avsnittet i samtalet om Israel, Palestina och Västbanken är mycket intressant. Han är personligen inte lockad av en stat som bygger på religion utan menar att mänskliga rättigheter måste överordnas den religiösa dagordningen. Om Sverige vore en kristen stat skulle hans börd innebära att han själv klassades som en andra rangens medborgare. Han är tyvärr pessimistisk när det gäller konflikten Israel-Palestina. Och tar flyktingexempel från 1900-talet som illustration till hur destruktivt det blir att etablera permanenta flyktingläger. (Den sortering och uppdelning i ”vi-och-dom” som Tidögänget håller på med är kanske på ett sätt en sekulär variant av samma rangordning, slår det mig….).
Korruption Ett annat avsnitt handlar om korruption. 70 procent av världens befolkning lever under korrupta förhållanden och tvingas ständigt medverka till att korruptionen finns kvar. I Sverige växer troligen korruptionen i gränslandet till kriminell verksamhet, till vapenaffärer (Bofors är ett skällsord på andra språk!) och möjligen i fastighetssfären. Det talas om ”dolda bud” vid budgivning.
Det kan handla om stora företag också Men åter till huvudtemat. Tidöavtalet (!) har en passus om löntagarägda företag, men troligen inget parti som driver frågan. Men forskningen visar tydligt att pensionen blir bättre i personalägda företag. Bo Rothstein skrev redan 1984 en artikel om detta. Och det nämns också att det är många gånger företag med hundratusentals anställda som ägs av personalen. Det måste inte vara små företag. Därför talar man heller inte om ”kooperativ” utan om personalägande. Kooperativ låter småskaligt.
Ägandets syfte är centralt Diskussionen handlar motslutet en del om Meidners löntagarfonder och hur det blev MBL-lagstiftning istället. Det vi har fått är ansiktslösa och huvudlösa ägare i form av fonder, som inte bryr sig om det inflytande ägandet skulle kunna användas till, utan enbart bevakar avkastningen. Hur lätt det är att hamna fel i företagsvärlden illustreras ju av Nokia, som hade en dominerande ställning på mobiltelefonisidan innan Apple kom med sin smartphone, blir min reflexion. Om man ensidigt fokuserar på att förvalta ett kapital och göra som man alltid har gjort riskerar man som företag att snabbt bli omsprungen när marknaden och kunderna vill något annat. Med personalen som ansvarig för sin egen framtid blir lyhördheten för skiftningar i efterfrågan och kvalitet sannolikt mycket större. Lyssna på samtalet. Det är inspirerande, tycker jag.
Det händer så mycket borta i USA just nu, så det är svårt att hinna fånga upp allt och vara relevant i en kommentar kring dagsläget. I princip står det och väger vilken riktning USA ska ta in i framtiden. Om Trump får som han vill, och de oligarker och högermänniskor som han har stöd av, kommer USA att lämna walk-over i kampen för mänskliga rättigheter, för FN-stadgan och för det som har gällt sedan andra världskriget. Vi får hålla tummarna att de som vill något annat lyckas samla sig till ett motstånd. Innan det är för sent.
Proud Boys är väl nu ICE-poliser? Det är nu 5 år sedan Kapitoleum stormades av Trump-trogna huliganer. Alla de nästan 1600 dömda personerna har som bekant kallats patrioter av presidenten och har utan åtskillnad benådats från sina domar. Flera av dem, kan man misstänka, har fått uppdrag och anställning i det som kallas ICE, den Gestapo-liknande organisation med maskerade hemliga ”poliser” som söker upp och fängslar personer som ser misstänkt icke-amerikanska ut. Hela det upplägget förtjänar mer och kraftfullt fördömande av EU:s ledare, inte minst av Tysklands Merz, eftersom metoden så starkt påminner om hur nazisterna agerade på hemmaplan innan det blev dags att angripa andra länder. Även i Sverige är kritiken mot ICE svag och otydlig.
Det blir väldigt konkret i filmen Det finns nu (och än så länge är de inte borttagna av USA:s myndigheter eller av META) filmer som visar vad som hände under attacken mot den process som skulle bekräfta att Joe Biden vann presidentvalet 2020. Den länk till ett 30-minuters inslag som jag anger nedan (se länktips) visar hur två av poliserna arbetade den 6 januari 2021. De agerade så gott de kunde i en mycket farlig situation. I efterspelet har en av poliserna fått ta emot dödshot (”förrädare!”) och även dennes mamma har dödshotats. Den andre polisen har hälsoproblem och blir kanske aldrig riktigt återställd. Se gärna dessa vittnesmål medan de fortfarande finns att se. Poliserna har ju kameror fästade på sina uniformer så allt spelas in. Stormningen blir väldigt tydlig i filmen.
Delar av högern hade inga problem med stormningen Kom också ihåg att svenska högerdebattörer, som Ivar Arpi, beskrev stormningen som ”arga killar i mjukisbyxor” och tonade ner händelsen. Andra lyfte gärna upp bilder på ”shamanen”, allt för att bagatellisera stormningen och det reella hotet mot demokratin. Jacob Chansley dömdes till 20 års fängelse för sitt agerande, men benådades och tackades av Trump när denne återkommit 2025 som president.
Jacob Chansley dömdes till 20 år (bild fr Wikipedia)
Alla i regering och riksdag måste ge besked om synen på demokrati och folkrätt Gränsen mellan försvaret av demokratin som sådan och att förorda ett totalitärt styre är minst sagt luddig på högersidan. Det finns moderata riksdagsledamöter som gärna sprider desinformation om klimathotet och som även hävdade av Kapitleum-attacken i själva verket var organiserad av antifascister. Lars Beckman och Jan Ericsson är två moderater som nämns i det sammanhanget (se länktips, nedan). Och att ministern Johan Forsell har svårt att sätta gränser mot totalitära grupper vet vi ju sedan tidigare. För att försvara demokratin, folkrätten och en rimlig världsordning kan vi inte acceptera att det ledande regeringspartiet slirar på ordvalen utan vi borde i stället kräva att de rensar ut antidemokrater ur de egna leden. Alla borde få bekänna färg innan de sätter sig i beslutande position. Gäller folkrätten? Gäller demokratin? Eller vilka undantag ser de?
Samhällskritisk monopolverksamhet ska rimligen administreras och styras av en offentlig aktör. Ett exempel är båttrafik till öar med boende som är bofasta på några av våra öar utan broförbindelse. Gotland och Ven är några exempel, och på västkusten handlar det naturligtvis om Öckerö, Hönö, Koster och flera andra öar. Alla som bor i Sverige behöver kunna ta sig till närmaste samhälle, bankkontor och vårdcentral på ett rimligt sätt och till en rimlig kostnad. Det får inte vara affärsmässiga överväganden som styr när det gäller tillgången till samhällets olika funktioner. För enstaka resor och turister kan andra priser gälla, men de bofasta har inget alternativ.
Exemplet Ven Ven har en befolkning på cirka 400 personer och där finns boende som då och då behöver ta sig till Landskrona. Häromåret blev det en nyhet som SVT bevakade att priserna höjdes så att en fyrapersonersfamilj fick betala 25 000 kronor per år bara för att kunna ta sig till och från bostaden på ön. Det är Landskrona kommun som handlar upp Ven-trafiken. Även pensionärer drabbas extra hårt eftersom det är gratis för 70-plussare att resa kollektivt i Landskrona, men inte just till och från Ven. I den artikel som jag länkar till här nedan påpekas just detta att det rimliga vore att Ven-trafiken sköttes av staten. Av rättviseskäl.
Och Gotland I fallet Gotland är det ett aktuellt skatteärende som illustrerar hur märkligt det blir när privata vinstintressen ska blandas ihop med den samhällsviktiga och helt avgörande färjetrafiken till och från ön. (se länktips nedan). Det finns ju flygförbindelse, invänder självklart infrastrukturminister Carlson (KD) om han skulle få frågan hur han ser på problemet. Han och hans kompisar har ju sett till att inrikesflyget hålls under armarna med en extra miljard kronor. Medan vanligt folk hade hoppats på det vettigare och mer miljöanpassade tågresandet och vänder på slantarna för att ha råd att resa. Rimligt vore att alla gotlänningar har ett antal gratis resor (eventuellt delvis utan bil) till fastlandet per år och att priserna hålls nere för att inte försvåra för de fastboende att ha kontakt med släkt och vänner på fastlandssidan. Turister kan naturligtvis betala ett annat pris, men man skulle också kunna ge låga priser till personer som funderar på att flytta till ön, kanske vill testa en praktikplats eller på annat sätt bidra till Gotlands utveckling. Glesbygderna, t ex öarna, kan behöva lite extra stöd för att uppmuntra inflyttning och nya arbetstillfällen. Alla väljer inte att bo på en ö för att isolera sig från omvärlden.
100 000 svenskar behöver få rimliga villkor Ska vi se till helheten handlar det om cirka 100 000 personer som bor och är mantalsskrivna på en ö utan fast förbindelse. Störst är Gotland med cirka 60 000 invånare. Men av rättviseskäl borde alla öar med fast befolkning ha liknande villkor, vilket ju talar för att staten ska vara inblandad. Det finns också ett rimligt antagande att befolkningen är lite äldre än genomsnittet. De unga behöver ju utbilda sig och hitta sin väg i livet. Utan att ha några siffror är min gissning att rätt många av dessa 100 000 är pensionärer, som ibland dessutom har behov av hemtjänstbesök och gärna tar emot besök av nära och kära, som kanske inte bor på ön. Det vore sorgligt om de äldre inte kan få besök av sina barn och barnbarn för att det har blivit för dyrt.
Monopol ska inte drivas affärsmässigt Min slutsats blir att samhällskritisk verksamhet behöver styras upp av staten. Monopolliknande funktioner har inget med ”marknadens förträfflighet” att göra. Marknaden fungerar i vissa sammanhang, men inte när det handlar basala funktioner, som alla behöver ha tillgång till.
För att förstå världen måste vi utgå från rätt beskrivning. Det blir missvisande att sprida en felaktig bild av verkligheten, en bild som vi baserar vår omdömesbildning på. En nyckel till att förstå världen är hur den avbildas. Mercators projektion har använts i århundraden. Men den återger storleken på olika landområden på ett felaktigt sätt. Så här brukar världen se ut.
Vi är inte så stora i norr Det är en utmaning att visa ett klot i en tvådimensionell avbildning. Men Grönland är faktiskt inte lika stort som Afrika. Afrika är 14 gånger större än Grönland och avstånden mellan städer i Afrika framgår inte om vi jämför avstånd från Ystad till Haparanda. Det blir orättvist för afrikanska länder att de återges förminskade i relation till länder i norr. Därför finns nu initiativ för att återge storlekarna mer rättvisande.
Upp och ner? Man kan fortfarande ha åsikter om denna projicering, naturligtvis. Australien och Nya Zeeland blir alltid ”down under” även på denna karta och självfallet skulle en avbildning med Antarktis högst upp och Arktis längst ner vända på många perspektiv. Men norr brukar vara uppåt så….
Hur stort är det krigsdrabbade Sudan? Intressant är också att jämföra faktiska ytor med hur Mercator-projiceringen delvis lurar oss att tro att vi i norr är större än vi är. Ett land som det ofta, tyvärr, skrivs om nuförtiden är Sudan, som ju härjas av inbördeskrig och har miljoner flyktingar, och som FN-systemet försöker hjälpa. Även sedan Sydsudan bröt sig loss är Sudan ungefär dubbelt så stort som Nigeria, som i sin tur är halvannan gång större än Frankrike och även mer än dubbelt så stort som Sverige till ytan. Grönland är bara cirka 10 procent större än Sudan, detta Grönland som Trump nu ”behöver” för USA:s säkerhet… men det är ett tema för en annan text.
Det kommer kanske ännu bättre hjälpmedel Förmodligen kommer det snart en kartavbildning som roterar och där man lätt kan pausa bilden och få en mer korrekt avbildning. För om vi inte förstår hur världen faktiskt ser ut och vilka avstånd och storlekar som gäller, blir det lätt fel i de beslut som tas.
Björn Eriksson är det många som känner till. Tidigare rikspolischef, friidrottsbas och mycket annat, Numera är han ordförande i Kontantupproret, som bevakar frågan om kontanternas roll i vårt ekonomiska system och driver ihärdigt opinion kring behovet av att behålla kontanterna för vardagliga köp. Häromdagen hade han en debattartikel i Göteborgs-Posten där han pekar på hur saktfärdigt regeringen agerar och hur ofullständigt deras lagförslag är.
Björn Erikssons artikel den 3 januari 2026
Björn Erikssons kommentarer Utredningen som regeringen beställt var färdig för ett år sedan och inte förrän nu kommer ett lagförslag som fångar upp en liten del av utredningens slutsatser. Björn Eriksson pekar på är att det är för få verksamheter som enligt förslaget ska åläggas att ta emot kontant betalning och att det heller inte finns någon tänkt påföljd för den som inte uppfyller lagens krav. Och visst är det märkligt, som Eriksson påpekar, att myndigheter inte åläggs att ta emot kontanta medel. Särskilt som MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, påtalar vikten av att vi som medborgare säkerställer att vi har kontanter. Om kontanterna inte tas emot hjälper det ju inte att vi har dem i plånboken eller i madrassen. Regeringen har heller inte inkluderat en tydligare roll för Riksbanken att säkerställa att kontanthanteringen fungerar. Lagförslaget blir enligt Eriksson tandlöst. Det är bara att hålla med.
En miljon står utanför main stream-lösningarna Kontantfrågan är en rättvisefråga. Björn Eriksson nämner att ungefär en miljon svenskar står utanför det digitala systemet. Det är ju t.ex. näst intill omöjligt idag för en synskadad att ”blippa” sitt kreditkort efter en taxiresa. Och har man ingen dator eller smart telefon är man utanför hela det system som vi andra använder dagligen. Här finns också kopplingar till behovet av en översyn av God-Man-systemet, som skulle kunna hjälpa många.
Staten borde ta ett större ansvar Frågan är inte ny. Jag hade redan 2015 ett blogginlägg om kontantupproret. (Se länktips nedan). Hela hanteringen illustrerar också för mig att regeringen lyssnar mycket på banker och företag, som sannolikt ser kontanthantering som en kostnad. Att sortera, räkna och bokföra på två sätt, elektroniskt och i en kassa, tar tid och kräver resurser, bevakning och annat. Och det är extra pinsamt att det inte är staten som garanterar samhällskritiska funktioner. Det borde ju vara staten som ansvarar för uttagsautomater, påfyllning och transporter. Det borde vara staten som ser till att det är rimligt långt till närmaste uttagsautomat och även erbjuder småföretagare insättning av kontanter på ett rimligt sätt, när nu bankkontoren i allt större utsträckning stänger ner och/eller slutar att hantera pengar. Hela Sverige måste fungera, Det måste gå att göra rätt för sig oavsett var man bor och det måste gå att kunna ta betalt överallt.
Ansvaret ligger på staten och därmed på regeringen På ett plan handlar det om hur vi planerar och utvecklar samhället. Ska alla beslut tas uppifrån och med storföretagens bästa i åtanke, eller bygger vi samhällets funktioner utifrån vardagsbehov och på de behov människor har? Är det viktigare att spara kostnader för banker och företag än att livet fungerar för alla som bor här? Inte minst när strömmen går, internet fallerar, systemen hackas av obehöriga och när olika störningar uppstår är det viktigt att vi har en reservlösning som kan fungera. Blir folk desperata kommer vi inte kunna undvika allmän oro och i värsta fall utbredd plundring. Det är statens och i praktiken sittande regerings ansvar att säkerställa samhällets funktionalitet så långt det går, även vid systemstörningar. Och då behöver vi väl fungerande reservsystem som kan lösa de basala behoven i hela landet.
Tidögänget månar inte om civilsamhället Civilsamhället är den viktigaste resursen när kriser inträffar. Det har Tidöregeringen inte insett. (Eller ─ hemska tanke ─ så har man insett det och ser ändå ett fungerande civilsamhälle som något svårkontrollerat och därmed oönskat….). Med berått mod har Tidögänget slaktat bidragen till det som utgör det kanske viktigaste sammanhållande kittet i lokalsamhället, att studieförbund och folkhögskolor fungerar, att det hålls möten, kurser och att det erbjuds en kontinuerlig kontaktyta för bygden. Det är viktigt att mötas, lära känna varandra och diskutera i vardagen, eftersom man behöver kunna känna och lita på varandra när det bränner till och uppstår en kris.
Tidö 2 skulle göra allt ännu värre Och ännu värre är att det utkast som finns för ett ”Tidö 2”, frammejslat av Timbro och SD:s tankesmedja Oikos förslår att projektmedlen som idag i stor utsträckning går från Allmänna Arvsfonden till lokala utvecklingsprojekt ska strypas. (Se länktips nedan). Man vill tydligen helt avveckla Allmänna Arvsfonden. Det passar naturligtvis de delar av Tidögänget som vill förhindra att beslut grundas på kunskap. Men effekterna av en nedläggning av Allmänna Arvsfonden skulle bli förödande för stora delar av civilsamhället. Ofta är det lokala föreningar som tillsammans med studieförbund söker (relativt små) bidrag för något man vill utveckla i hembygden. Att slakta den möjligheten skulle dessutom skada lokalsamhällenas möjligheter att ta del av EU:s utvecklingsbidrag via Leader-kontoren runt om i landet. De är små, men ofta viktiga, pusselbitar för att stärka lokalsamhällenas förmågor.
Vi får fortsätta att bevaka frågan på de sätt som finns, vi som bryr oss.