Några av er som följer min blogg känner till att jag då och då ägnar tid åt att läsa och kommentera statliga utredningar. Det brukar kunna bli en eller ett par utredningar per år. Nu har jag läst SOU 202568 på 400 sidor och tänkte dela med mig av några spontana tankar här. Utredningen fick i uppdrag att föreslå hur beredskapen skulle kunna stärkas för att säkra byggnation och reparation av samhällskritisk infrastruktur i händelse av kris eller krig. Man skulle också undersöka om det finns anledning att häva förbudet mot utvinning i Sverige av olja, kol och naturgas som infördes för ett par år sedan, vilket troligen ska utredas mer i detalj av Energimyndigheten.
Man har lärt sig en del från Ukraina
Det är uppenbart att man har tagit lärdom av hur Ukraina tvingats att agera på infrastrukturområdet efter flera år av ryska angrepp. Utredningen har också närmare undersökt hur Norge och Finland på lite olika sätt har organiserat det förberedande arbetet i syfte att ha beredskap för att snabbt återställa den infrastruktur som totalförsvaret behöver för att fungera. Man har landat i en struktur som bygger på frivillig samverkan mellan myndigheter och företag, där Tillväxtverket, Boverket och SGU får tydliga roller och där ett register över 30 000 arbetsmaskiner ska skapas och hållas uppdaterat av MSB (som för övrigt snart kommer att byta namn till MCF, Myndigheten för Civilt Försvar).
Övergripande, prioriteringar, kompromisser?
Det finns mycket att säga om utredningen, men jag får försöka sammanfatta de viktigaste synpunkterna här. Jag tycker att man bortser från de svårigheter kan uppstå när flera störningar uppstår samtidigt och också hur prioriteringar ska göras när inte allt går att lösa med begränsade resurser. Det är oklart vem som är tänkt att ha ett övergripande ansvar och ett slags revisionsansvar för att kvalitetssäkra det som görs, eftersom varje insats kommer att behöva kompromissa med funktion, tidsfaktor eller annan parameter. Det är också aningen märkligt att utredningen utgår ifrån att företagen kommer att vilja ingå långtgående åtaganden utan att begära ekonomisk ersättning.
Övningar och civilsamhällets medverkan?
Ingenstans hittar jag någon text om att beredskapen kommer att behöva testas i skarpa övningar, vilket är mycket märkligt. Det står heller ingenting om civilsamhällets olika organisationer som skulle kunna ha viktiga roller i den samordning som kan krävas vid naturkatastrofer och andra större samhällsstörningar, exempelvis för att hjälpa till med transport av äldre och sjuka personer som skulle behöva evakueras. Hela utredningen präglas av ett top-down-tänk som hade mått bra av att kompletteras med ett lokalt bottom-up-perspektiv. Inte minst finns det hos aktiva äldre, seniorer, en stor kunskap om befintliga installationer, en kunskap som kan vara avgörande att ta till vara när det handlar om samhällskritiska funktioner.
De strukturella frågorna ?
Det mest märkliga är kanske ändå att man inte reflekterar i texten över hur bygg- och anläggningsbranscherna ser ut rent strukturellt, hur besluten tas, hur ägarstrukturerna ser ut och hur de stora byggföretagen idag inte själva disponerar den arbetskraft som till slut ska utföra arbetet. Genom upphandling av underleverantörer styrs projekten idag oftast till ökad lönsamhet, vilket naturligtvis uppskattas av ägarna, men som skapar svårigheter för snabbfotade insatser när resurser snabbt behöver komma på plats. Man disponerar helt enkelt inte den kompetens som behövs. Och omvänt, hur många av de 30 000 arbetsmaskinerna som ägs och disponeras av SME-företag, som aldrig kommer att komma ifråga för s.k. F-avtal som utredningen ser framför sig som huvudlösning på framförhållningen. Dessa strukturella frågor behöver naturligtvis hanteras med bra framförhållning på ett klokt sätt. Särskilt som tidsfaktorn kommer att bli synnerligen avgörande när åtgärder ska sättas in i skarpt läge. Det kan ju handla om timmar för att säkra framkomlighet.
Föraktet för kunskap och bildning trumfar försvarsförmågan
Det kan också konstateras att utredningen då och då återkommer till behovet av utbildning och kunskapshöjande åtgärder, något som alla har stor fördel av. Och mot bakgrund av hur Tidöregeringen slaktat delar av stödet till folkbildningen kan detta bara ses som ett sabotage av totalförsvarets kapacitet, eftersom småskalig och verklighetsnära utbildning sedan lång tid har varit studieförbundens och folkhögskolornas specialitet. Tidöregeringen vill stärka det civila försvaret och totalförsvaret men sågar samtidigt av en viktig gren i detta försvar. Ytterhögerns förakt för kunskap och bildning väger således tyngre än värdet av att kunna stärka Sveriges försvarsförmåga.
Freden som utgångspunkt
Och så saknar jag självklart ett tydligare resonemang om hur viktigt det är att trygga freden, samtidigt som vi självklart behöver ta höjd för olika händelser som ställer krav på uthållighet. Och hur vi egentligen behöver skapa en fredstida organisation som också fångar upp mer av samhällsnytta och win-win än fortsätter bygga motsättningar mellan ”vinnare” och ”förlorare”. Så att skillnaden minskar mellan nuläge och ett befarat krisläge.
Tillägg 12 juli: Jag läser i Göteborgs-Posten att regeringen utsett MSB till nationell samordnare för försörjningsberedskap. Många av erfarenheterna från Covid-epidemin och bristande resurser i samband med det utbrottet ligger till grund för det beslutet. Artikeln hänvisar till beslutet om att civilförsvaret ska få ett extra tillskott på 50 miljarder kronor.
Länktips: Utredningen: https://www.regeringen.se/contentassets/3eba6c646a224e25bc51eb69c2f2358d/nya-samverkansformer-modern-byggnads–och-reparationsberedskap-sou-202568.pdf
Länktips: Svenska Röda Korsets text om krisberedskap: https://www.rodakorset.se/var-hjalp-i-sverige/krisberedskap/var-roll-inom-krisberedskap/
