Category Archives: Globalt

Det är nu NATO behöver diskuteras – inte sen

Posted on by
Reply

(Texten lite reviderad 13 mars). En majoritet av partierna i Sveriges Riksdag står bakom NATO-anslutningen. Bara Turkiet och Ungern får klart med sina ratificeringsbeslut är tanken att Sverige och Finland ska bli medlemmar någon gång i sommar. Partiledarna ska träffa Jens Stoltenberg, NATO-chefen, i närtid. De NATO-kritiska partierna, V och MP är inte välkomna till det mötet. Samtidigt är det ju nu, innan medlemskapet, som några frågor blir både viktiga och enklare att diskutera öppet. Ska vi vara med i NATO ska det naturligtvis vara på svenska villkor. Om inte annat så för att legitimera för svenska folket att vi överger den formella alliansfrihet Sverige har haft sedan mer än 200 år. Och för att säkerställa att Sverige inte får permanenta kärnvapenramper och svensk kärnvapenproduktion. Som Finland, som ju kräver att landet förblir kärnvapenfritt.

Hur hanterar NATO en skickligare Trump?
Trump visade att USA är ett splittrat land och det republikanska partiet kanske än en gång kommer att utse någon kandidat som går i Trumps fotspår – om han nu inte själv ställer upp en gång till. Väljarbasen finns där och republikanerna inser att de behöver ett aktivt stöd från ”trumpisterna” om de ska kunna få en republikansk president på plats. Ponera att de lyckas, att en skicklig(are) högernationalistisk ledare vinner i USA – hur ser NATO på det? Om den militärt ledande parten i alliansen börjar montera ner delar av det demokratiska samhälle som NATO är satt att försvara – var går i så fall gränsen för NATO? Finns det en beredskap inom NATO för att hantera en situation där grundläggande fri- och rättigheter monteras ner i en medlemsstat?

Vilken typ av icke-demokrati accepterar NATO hos sina medlemmar?
Och samma fråga måste ställas när det gäller andra, mindre, medlemmar. Hur hanterar NATO om en eller flera medlemmar avviker från den gängse synen på pressfrihet, domstolarnas oberoende ställning, kvinnans rättigheter, minoriteters rätt, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet osv? Det är ingen hemlighet att Turkiets nuvarande regim ser oppositionen som interna fiender. Den kurdiska frågan lever i högsta grad och det tycks ju som att Sverige och Finland för närvarande accepterar Turkiets definition av terrorism och t.o.m. inkluderar delar av den turkiska juridiken i sin egen lagstiftning för att åtminstone på pappret ha en samsyn i vad som är terror och inte. Men frågan till Stoltenberg borde ställas – var går gränsen för NATO? Vilken typ av icke-demokrati är det OK att medlemsländerna har? När blir ett land ett problem för NATO att ha som medlem? Är toleranströskeln extra hög för Turkiet för att de behövs inne i organisationen snarare än utanför (och lierad med Putin)?

Hur vill NATO stärka demokratin där den hotas?
Följdfrågan till Stoltenberg blir vad NATO vill och kan göra för att stärka demokratin i de länder som styrs av partier och ledare, där demokratin urholkas? Tänker NATO sitta still i båten och bara titta på när länder som Polen, Ungern och Turkiet steg för steg avlägsnar sig från de synsätt som rimligen är kärnvärden i NATO? Vad är det NATO ytterst försvarar, om inte vår typ av demokrati?

Det är nu en sansad debatt gör nytta. Inte sen.
Debatten behöver föras nu. Det är nu debatten gör nytta för att skapa förståelse för vad medlemskapet i NATO innebär och en folklig insikt i de värden vi tar för självklara, men som andra länder delvis är på väg bort från. Inte minst borde tydliggörandet av dessa frågor finnas i DNA:t hos de partier som i decennier förfäktat svenskt NATO-medlemskap och som samtidigt kallat sig liberaler. Om inte annat så för att i någon mån bygga en folklig förståelse och acceptans för att folket aldrig fick möjlighet att välja väg för Sverige.

Debatt och diskussion är en styrka, inte ett svaghetstecken!

Även om kriget inte får förloras är varje dag dyrbar på ett annat sätt

Posted on by
Reply

Det är nästan ett år sedan Ukraina invaderades. Putin visade för de egna och för omvärlden vad han egentligen tänkt sedan länge, att det är dags för Ryssland att återupprätta det geopolitiska inflytande Sovjetunionens kollaps innebar. Revansch och återställd ordning skulle råda. Testet 2014 med ockupationen av Krim och ett par områden i östra Ukraina hade ju fungerat. USA var mest intresserade av sina egna frågor. Det fanns inte mycket som talade för att Ukraina skulle kunna stå emot ett snabbt anfall från rysk sida. På några månader skulle Ukraina intas och EU:s och NATO:s obeslutsamhet skulle hjälpa Putin att ta kontroll. Så var nog planen. Allt var förberett. Trupp stod samlad vid gränsen, det skulle bli en ganska snabb inmarsch och motståndet skulle vara försumbart. Så såg det ut.

Underskattning
Putin underskattade motivationen. De egna trupperna visste knappt varför de var på väg in i Ukraina. Medan ukrainarna slogs för sin frihet och sin framtid. Ett år efter invasionen ser man hur president Zelenskyj har åldrats, samtidigt som han kommit att personifiera ett folks strävan efter självbestämmande och demokrati. Han är bara 45 år, men har en stor fördel i relationen till sina landsmän, han är inte en del av den korrupta historia som tidigare makthavare i varierande grad varit en del av. Han är en ledare med en helt annan bakgrund och därmed mycket trovärdig.

Motståndet är viktigt, liksom tanken på en möjlig fred
EU tog sig relativt snabbt samman och enades i stödet för Ukraina, låt vara att Polen gör mer och Ungern gör mindre, men enigheten har varit tydlig. EU:s ledare inser att Putin får inte vinna sitt krig. Ukraina bombas decennier bakåt i tiden. Även om kriget tar slut idag måste väldigt mycket byggas upp igen och det kommer att ta tid att få landet på fötter. Män har stupat, barn har fått sin barndom förstörd, det vanliga livet har blivit ovanligt och såren djupa. Samtidigt som motståndet mot det orättfärdiga angreppet måste vara starkt så måste också tanken på en möjlig fred hållas levande. Krig får inte vara det naturliga tillståndet.

På flera platser och under lång tid
Iran och Irak krigade i nästan ett decennium. Ingenting förändrades egentligen, mer än att samhällena skadades och människor dog. I Afghanistan har det krigats i decennier. Vad händer med människor som lever hela sina liv i krigets vanvett? På liknande sätt pågår strider runt om i världen. I Gaza, i Jemen, i Etiopien (där en av de krigande till och med hann få Nobels fredspris strax innan det senaste kriget bröt ut!) och på många andra håll. I Korea är det vapenstillestånd, inte fred, mellan Nord och Syd sedan 50-talet.

De stora frågorna hamnar i skymundan
Och medan alla dessa strider pågår hamnar civilisationens öde i skuggan. Vi har några år på oss att komma till rätta med 1900-talets gigantiska misstag att plocka upp fossila energibärare och elda upp dem så fort vi kunde. Att vi därmed ändrar hela spelplanen för djur, växter och allt levande på planeten har vi känt till, men har tydligen extremt svårt att åtgärda. Och inte nog med det. 69 procent av att djur, fåglar och fiskar har försvunnit på kort tid. Artutrotningen pågår för fullt. Och då blir det inte lättare av att olika potentater envisas med att kriga.

Är vi mogna för vårt ansvar?
I stället för att ägna vår uppmärksamhet åt det som verkligen är långsiktigt viktigt, tvingar Putin och hans gelikar oss att fokusera på fel saker. Det är som att mänskligheten inte är redo att bära ansvaret för sin egen framtid. Som om vi ännu inte nått en mognad som motsvarar de resurser och förmågor vi har. Vi är fortfarande kvar i sandlådan och bråkar, trots att vi borde veta bättre. Det är dags att damma av en gammal uppmaning: Mot bättre vetande (!)

Läsning: Missnöjets tid av Fukuyama

Posted on by
1

Jag fick tips om att läsa Francis Fukuyamas bok ”Missnöjets tid – den liberala erans slut”, en relativt ny bok på 170 sidor skriven av den amerikanske statsvetare som gjorde sig ett namn för 30 år sedan, då han hävdade att liberalismen hade segrat i och med Sovjetunionens fall. Han hävdade då t.o.m. att vi levde vid ”historiens slut”. Nu har han återkommit med en bok som, inte minst för honom själv, pekar på hur liberalismen är på tillbakagång för att – eventuellt – komma att ersättas av ett illiberalt samhälle. (Länktips längst ner till fortsättningen, min kommentar nummer två till boken).

Tydligt USA-perspektiv
Jag har inte läst klart boken. Jag har ett par kapitel kvar. Men känner ändå att det är dags att plocka fram några reflexioner som läsningen väckt. Om jag senare ska ge mig på en mer sammanfattande beskrivning vet jag inte. Därtill blundar den kanske aningen för mycket för de stora utmaningar vår civilisation står inför, eftersom boken uppehåller sig väldigt mycket kring synen på människans frihet, statens roll och spänningsfälten mellan politik, religion och mänskliga rättigheter. Den är dessutom tydligt förankrad i en amerikansk verklighet, där Trump-åren satt sin prägel på hur verkligheten beskrivs och hur lagstiftningen delvis formas av lokala domstolar. Senator Bernie Sanders beskrivs t.ex. som en socialdemokrat, en etikett som läsarna dessutom behöver få förklarad för sig.

Iakttagelse: Falsarier istället för sanning
Det stora genombrott som vi räknade med, när internet blev en del av vår vardag, var att alla skulle få lättare åtkomst till kunskap. När kunskapen kunde bli var mans egendom, lättillgänglig och snabbt sökbar, skulle vi snabbt få fler välutbildade personer, som skulle kunna fungera ännu bättre i samhällets olika yrken och roller. Förväntan var starkt positiv. Enkelheten skulle göra att fler förstod mer och mer komplexa saker. Men tvärtom har utvecklingen de senaste decennierna visat på motsatsen. Internet, sökmotorer och plattformar fylls med falsarier, felaktigheter, osanningar, propaganda och ännu värre saker. Istället för ett språng för människans kunskapsbildning har internet och innehållet skapat mer oklarhet, mer konflikter och mer av desinformation, som det är svårt att navigera genom.

Iakttagelse 2: De öppna dörrarna stängs
Det de globala kontakterna och enkelheten att ”vara” på samma plats även om man inte reser, har märkligt nog nog lett till mer nationalism och främlingsfientlighet. Ju lättare det har blivit att få kontakt, desto mer har vi tydligtvis som människor fjärmat oss från varandra. Det är en paradox att alla öppna dörrar mot omvärlden gjort att vi – bokstavligen – stänger så många dörrar vi kan.

Högern utmanar
Jag har som sagt inte läst klart boken ännu, men mycket kretsar kring konservativismen och nationalismen som utmanare till liberalismen. I en USA-kontext är detta fullt begripligt och förvisso finns det många länder där liknande maktanspråk gjort sig synliga. Bolsonaro, den nya israeliska regimen, Modi i Indien… det finns tyvärr många exempel på länder, nationer, där de religiösa och nationalistiska rösterna vuxit i styrka och kommit till makten. Till och med i vårt land, där det märkliga inträffat att det liberala partiet valt att ingå i en konservativ regering som regerar på extremhögerns villkor.

Saknas: Hur ska rimligheten uppnås?
Det som saknas, ännu så länge måste jag påpeka, är något resonemang om hur marknadsliberalismen lett oss in i en återvändsgränd när det gäller konsumtion, resursanvändning och ojämlikhet inför livsvillkor på en global nivå. Jag saknar också att Fukuyama ibland kliver ur sin akademiska bekvämlighetskostym och ser på människans vägval med andra glasögon. Då hade han kanske sett hur det vi bevittnar kan beskrivas som en dragkamp mellan egoism och altruism, eller mellan rika länder och fattiga dito. Hur når vi en rimlig balans?

Saknas 2: Det fattas viktiga bitar
Kanske han hade också kunnat se hur ojämlik världen är sedd med kvinnliga eller manliga ögon. Eller så hade han förfasats över det faktum att 69 procent av djur, fåglar och fiskar i världen på kort tid har försvunnit och att vi är på god väg att omöjliggöra för kommande generationer att leva ett liv som motsvarar det vi tagit för självklart. Men mest näraliggande vore ändå att översätta allt tal om ”konservativism” med egoism för det är ju så den profileras: jag eller min grupp ska gynnas på andra gruppers bekostnad, typ. Och hur den materiellt och ekonomiskt bottnade liberalismen bara handlar om profit. Och att ”vinsten” alltid leder till att någon annan, eller naturen, förlorar.

Betyg: nja
Det är som sagt en bok som till stor del utgår från hur världen ser ut ur ett USA-perspektiv. Och delar av det som beskrivs har naturligtvis bäring även på Europa och Sverige. Intrycket så här långt är dock att Fukuyama mest har skrivit boken som en uppgörelse med sina egna tillkortakommanden.

Länktips:www.christerowe.se/2023/04/nr955-lasning2-missnojets-tid-av-fukuyama

Optimist eller pessimist?

Posted on by
3

Ska man vara optimist eller pessimist inför hur världen ser ut och hur vi som civilisation gång på gång tycks misslyckas att gå åt rätt håll? Vilken attityd är egentligen sann respektive vilken attityd kan på bästa sätt bidra till det vi vill åstadkomma? Att förändring är möjlig är en livlina för många; alternativet skulle ju vara att finna sig i att utvecklingen aldrig kan påverkas, att vi som individer, som grupp, som kollektiv egentligen inte har något val. Om det är något vi lär oss från barndomen är det ju att vi, till skillnad från djuren, alltid har ett val. Det är vårt öde att vi givits möjligheten att gå emot vår instinkt, att vi kan göra tvärtom vad logiken säger oss. Vi har ett fritt val. Vi väljer t.ex. att få en kortsiktig fördel samtidigt som vi inser att vårt val kan ge långsiktiga problem.

20 år sedan invigningen 
Jag lyssnade på Stefan Edman, berättaren, biologen och nestorn i Miljösverige, när han förtrollar en publik på kanske 150 personer i Göteborg en februarikväll. Takterna sitter i, tänker jag, som har hört honom många gånger. Jag påminde honom också om att det i år är 20 år sedan han deltog i invigningen av Ekocentrums nya lokaler på Aschebergsgatan. Vi var fulla av optimism och idéer framåt. Alla vi på Ekocentrum såg med glädje och tillförsikt framför oss hur vårt nya, centrala läge i Göteborg skulle göra det enklare att nå ut med information, kurser och utställningsexempel. Tillförsikt rådde. Och kunskapen fanns runt omkring oss på Chalmersområdet. (Länktips nedan om Ekocentrums verksamhet idag).

Artutrotningen och klimatfrågan hänger ihop
Den här februarikvällen uppehåller sig Stefan en hel del vid hur artutrotningen, hotet mot den biologiska mångfalden, hänger ihop med klimatfrågan. Hur avskogning och felaktigt jordbruk kraftigt bidrar till klimatproblemen och dessutom gör att vår livsmiljö blir mer sårbar när klimatförändringens hårda vindar, svåra nederbörd, långa torkperioder osv drabbar naturen och allt levande. Stefan nämner många siffror, men han nämner faktiskt inte Living Planet-rapportens 69 procent; detta att 69 procent av levande ryggradsdjur, fåglar och fiskar har försvunnit sedan världskriget. Å andra sidan nämner han hur många skyddsvärda skogar och naturområden som skyddats och att EU nu kräver att vi skyddar 30 procent av vår skog. Och anklagar i samma andetag den nya regeringen för att nästan ha halverat statens budget för just inköp av skyddsvärd skog. (Länktips om Living Planet, se nedan).

”Provokativ pessimist”
Stefans fördrag knyter an till hans senaste bok, som jag inte läst, som heter ”Bråttom, men inte kört” och som jag förstår det balanserar mellan hoppfullhet och alarmism. Kan vi vara hoppfulla i det som hela tiden tycks gå åt fel håll? Vilken attityd är egentligen rimlig? Stefan nämner en filosof vid namn Georg Henrik von Wright, som var verksam i Finland som författare och debattör och som lanserade begreppet ”provokativ pessimist” som en avvägning mellan optimistens kanske naiva tilltro på att löser sig och pessimistens uppgivenhet. När jag nu kollar upp von Wright i efterhand ser jag att han var kritisk till en övertro på västerlandets rationalism och marknadsideal, säkerligen präglad av de starka krafter som kanaliserades av Reagan och Thatcher i västvärlden. Man kan stillsamt konstatera att han fått rätt. Tekniken löser inte de sociala frågorna och marknaden är till sin karaktär mer orättvis än rättvis.

Nu måste rimligheten få ta plats
Det hoppfulla, ändå, är att många i vårt land inser allvaret i situationen och vill bidra till en mer hållbar värld på de sätt de kan. Och kanske är det dagens högerregering och deras tydliga felprioriteringar, där politiken nu leder till att Sverige blir sämst i EU på att minska våra utsläpp från trafiken, kanske är det just denna tydlighet som kan väcka folkflertalet och tvinga fram de lösningar som finns, men som inte kommer på plats såvida inte politik, civilsamhälle och näringsliv samverkar på ett klokt sätt. Kanske är det högerregeringens provocerande beslut som äntligen får progressiva motkrafter att vakna och rimligheten får ta plats i samhällsutvecklingen. Mer egoism är i alla fall orimligt.

Länktips: Living Planet Report: https://christerowe.se/tag/living-planet-report/

Ekocentrum idag: https://www.ekocentrum.se/

Om Henrik von Wright: https://375humanistia.helsinki.fi/sv/georg-henrik-von-wright/som-provokativ-pessimist

Bok: En jord för alla – läs den!

Posted on by
4

En jord för alla är namnet på en bok som bland andra Johan Rockström skrivit. Den kom nyligen ut under namnet Earth for All: A Survival Guide for Humanity och finns nu på svenska. Bakom utgivningen står Romklubben, där bland andra Anders Wijkman ingår. Boken är resultatet av en två-årigt forskningsprojekt där Romklubben, Potsdam Institute for Climate Impact Research, Stockholm Resilience Centre och Handelshöyskolen BI i Oslo samverkat. (Länktips till projektet, se nedan). Boken summerar på ett genomgripande och klargörande sätt vad det är mänskligheten måste korrigera för att det ska bli möjligt för kommande generationer att leva ett rimligt och drägligt liv på planeten. Bokens allvarliga budskap gör det svårt att ens presentera den på ett rättvisande sätt.

En att-göra-lista bortom det dagliga
Naturligtvis finns de rockströmska planetära gränserna med. Men boken stannar inte där, den går vidare och tar ett helhetsgrepp. På så sätt blir boken en slags att-göra-lista för mänskligheten. En bok som måste skrivas, ett budskap som måste fram. Oavsett hur de dagliga detaljfrågorna ständigt skymmer den långsiktiga strävan. Oavsett hur börskurser, små och stora krig, Melodifestivaler och annat ständigt tar vår uppmärksamhet. Boken blir ett slags referensskrift, där vi får svart på vitt vilka de stora uppgifterna är när vi lyckas bortse från de ovidkommande skeenden och detaljer, som ständigt gör sig påminda.

Fem viktiga områden som måste förändras, och lite till
Projektet har jobbat med flera olika scenarier, som man i boken förenklat till två, i praktiken ett. Vi behöver ta ”Jättekliv” på fem preciserade områden. Väl underbyggda resonemang, med tabeller och forskningsreferenser leder fram till att det är fem områden vi åtminstone måste åtgärda. Ju förr desto bättre. Det handlar om fattigdom, om jämlikhet mellan och inom länder, om kvinnors situation, om livsmedelsförsörjningen och om hur vi ska organisera energianvändningen. Och naturligtvis hur det finansiella systemet måste upphöra att förstärka problemen.

Det saknas konsensus
Under läsningen funderar jag på vem som egentligen ska läsa boken; hur man tänkt att detta budskap ska fångas upp. För de rådande makthavarna på politikens, ekonomins och ägandets områden är budskapet svårsmält. De måste backa och göra världen mer rättvis. Det kommer sitta långt inne. Och hur ska vi i den rika delen av världen egentligen möjliggöra det som boken talar om? Utan att skapa andra problem? Hur ska gå det gå till, tänker jag? Det är bråttom och det är troligen svårt att åstadkomma en ny världsordning utan att varje initiativ i ”rätt” riktning riskerar att kopplas till nya kortsiktiga egenintressen. Vi har ju ingen konsensus i världen, inget FN som kan samla världens folk bakom en gemensam syn på hur vi ska gå till väga för att balansera alla orättvisor.

Befriande fri från invändningar
Samtidigt är detta boken styrka, att den totalt blundar för de uppenbara motkrafter som finns och som inte utan strid kommer att ge upp sina positioner. Budskapet är bortom dagspolitiken, bortom religioner och särintressen, bortom etniska konflikter och ägarmakt. Här står på cirka 200 sidor vad vi behöver göra för att rätta till det som blivit fel. Gör vi inte detta kommer problemen att förvärras och kommer konflikterna växa. Det kanske blir vattenbristen som kommer först, eller livsmedelsförsörjningen, eller de uppenbara klimatrelaterade förändringarna. Allt hänger ihop.

Illustrativt exempel på hur världen ser på jämlikhet
Hur olika vi ser i världen på rättvisa kom till nyligen till uttryck från aningen oväntat håll. Svensken Otto Drakenberg stod på internationella fäktförbundets kongress i talarstolen och ville lyfta frågan om kvinnors och HBTQ-personers rättigheter mot bakgrund av att Saudiarabien ska vara värd för något mästerskap. Drakenberg tystades av delegater och ombads av mötesordföranden att sluta tala om detta. Klippet cirkulerar på sociala medier och illustrerar hur vår syn på mänskliga rättigheter skiljer sig från många andra länders. (Länktips, se nedan). Det är långt kvar till en likartad syn på mänskliga rättigheter och rätten för kvinnor och olika minoriteter att ta del av samhället på lika villkor.

Vi vet – och då har vi ett ansvar
Jag kan bara uppmana alla att läsa boken. Den är tydlig och rak i sitt budskap och väl underbyggd med fakta och referenser. Detta är vad vi (åtminstone) behöver fixa. Ju snabbare desto bättre. Om vi vill att våra barn ska kunna leva ett åtminstone lika bra liv som vi. Och kommande generationer efter dem.

Länktips Earth4all-projektet https://www.earth4all.life/

Länktips Fäktningskongress https://www.svtplay.se/klipp/j4oRa99/faktning-har-tystas-svensken-av-hogljudda-protester

Om risker och kriser

Posted on by
Reply

Krismedvetandet kring klimatet börjar sätta sig. Alltmer sällan hörs röster om att klimatfrågan är överdriven eller bara handlar om att få Kina att sluta använda kol, så att vi kan fortsätta våra bekväma liv som vanligt. På någon nivå har frågan sjunkit in. Inte så att gemene svensk tänker ändra sitt beteende, men man tycks i alla fall ha börjat förstå att klimatfrågan måste lösas.

Mot bättre vetande
För oss som hållit på med de här frågorna sedan 90-talet är det bekymrande att allt ska ta så lång tid. Oljejättarna visste mycket väl vad de höll på med på 70-talet. Och de håller fortfarande på. Till och med våra norska grannar kan inte låta bli att berika sig på den olja de pumpar upp. Och de har ju ändå naturliga förutsättningar att försörja samhället med förnybar el från vattenkraft. Mot bättre vetande väljer de ändå att plocka upp olja ur havet.

Vi hade kunnat ta steg i rätt riktning, men…
Som pyromaner, fascinerande av den effekt de kan åstadkomma, fortsätter våra norska vänner att bidra till den globala klimatkatastrofen. Och vi är inte mycket bättre. När vi får chansen att lägga om styrmedel som reseavdragen väljer vi politiker som krampaktigt håller fast vid fossilbilen som det naturliga transportmedlet. Och valet 2022 vinns av de partier som lovar sänkta bensinpriser vid pump. Som om barnens framtid inte spelar någon roll.

Risk, kris och tidslinjen
Det som många glömmer bort är att det finns risker och kriser (näraliggande ord förresten – bara lite omkastade bokstäver) som kan drabba oss snabbare än vi insett. Umeforskaren Stig-Olof Holm pekar i sin forskning på hur befolkningsökningen, konsumtionen och konsekvenserna av konsumtionen snabbt bidrar till ett ökat tryck på matförsörjningen. Med fortsatt utveckling som nu, menar han, kollapsar livsmedelsförsörjningen runt år 2050. Om han har inkluderat ovälkomna synergieffekter med klimatförändringarnas översvämningar, torka och stormar vet jag inte, men lokalt kommer det naturligtvis uppstå livsmedels- och vattenbrist. Monokulturerna skapar också risker för angrepp från skadeinsekter och liknande. Och kemikaliebekämpningen som brukar sättas in slår ju då också ut de system som skulle kunna hålla ekosystemen i balans.

Synergier och samband
Kopplar vi dessutom på rapporten från WWF (Living Planet Report) som säger att 70 procent av fiskar, fåglar och däggdjur har försvunnit, och att hälften av skogen är borta (som Stig-Olof Holm nämner) inser vi att människan på mycket kort tid har rubbat hela plattformen för planetens biologiska jämvikt. Och det kanske inte blir klimatet som knockar oss först, det blir kanske tillgången på vatten och mat för en växande befolkning som blir den riktigt avgörande faktorn. När antalet flyktingar inte längre räknas i miljoner utan i miljarder uppstår naturligtvis en helt ny situation.

Debatten handlar om annat
Det märkliga är att så få tycks bry sig. Suboptimeringen styr. Media kan inte sälja klick och lösnummer på frågor som dessa. Således avstår man att förklara hur det är. Inte ens när statsministerns närmaste man kan kopplas till utrotandet av ålen blir det intressant för media att beskriva sambanden. Inte ens när en stor del av Norrland tycks få plusgrader i januari blir det något som förändrar nyhetsvärderingen. Inte ens det faktum att kommunerna i praktiken får minskade resurser från staten, i ett läge när kommunerna borde utgöra det viktigaste skyddsnätet i ett fungerande samhälle, handlar debatten om hur vi ska hantera risker och kriser.

Vad kommer först?
Det brukar heta att aldrig har mänskligheten haft tillgång till mer kunskap än nu. Det samlade vetandet och tillgången till fakta är större än någonsin. ( Vi kanske har missförstått innebörden av uttrycket ”mot bättre vetande”? ) Samtidigt tycks vi aldrig ha haft så svårt som idag att fatta rätt beslut. ”Med berått mod” var ett uttryck som användes av en högerpolitiker när pandemin härjade som mest. Uttrycket passar in på mänskligheten som helhet. Med berått mod tycks vi beredda att rusa mot vår egen katastrof. Frågan är bara vilken av kriserna som kommer först.

Länktips:
WWF-rapporten: http://christerowe.se/2023/01/nr931-wwf-living-planet-report-missar-chansen-att-fa-genomslag/

Stig-Olof Holm om multiplikatoreffekten av befolkning och konsumtion, klicka på filmen: https://www.umu.se/personal/stig-olof-holm/

Ålen och statssekreteraren: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/blekinge/ulf-kristersson-m-om-statssekreterarens-tjuvfiske

WWF Living Planet Report missar chansen att få genomslag

Posted on by
3

För två månader sedan kom WWF:s rapport Living Planet Report. Den beskriver hur snabbt och drastiskt planetens bestånd av levande djur och fiskar minskar. Det pågår en artutrotning. Sjuttio procent av alla levande vilda djur har försvunnit på 50 år. Några arter har minskat ner till utplåning, dvs de finns inte kvar. Men redan detta att antalet levande varelser minskar är en alarmklocka. Under samma period har mänskligheten fördubblats. Det pågår ett biologiskt utbyte, där människan tar plats på djurens bekostnad.

Tydlig koppling klimat <> artutrotning
WWF Sverige genomförde i samband med lanseringen av rapporten ett webbinarium, där sakkunniga beskrev läget och forskare, politiker och näringslivsföreträdare fick kommentera rapporten. (Länk till detta event, se nedan). Med hjälp av indextal visar man hur illa det ser ut, världsdel för världsdel. Man gör också en tydlig koppling av artutrotningen till klimatförändringarna och pekar på hur temperaturer, torka, nederbörd m.m. tätt hänger samman med livsförutsättningarna för många djur och ekosystem.

Smygande förändring
Det som bl.a. behövs menar WWF är en biologisk plan för att stärka arbetet med biologisk mångfald, nya politiska styrmedel för att naturresurser utnyttjas hållbart, att normer och värderingar måste förändras och att tillväxt måste mätas på andra sätt. Man menar också att bekymret är att utvecklingen är mer smygande, till skillnad från pandemier och krig, som ofta får ett medialt genomslag.

IKEA har ambitioner och självinsikt
Till webbinariet hade man bjudit in IKEAs hållbarhetschef för leverantörsledet, Christina Niemelä Ström. Hon betonar IKEAs ambitioner på hållbarhetsområdet, att man ställer krav på sina leverantörer, använder certifieringar osv. Hon gläds åt att IKEA rankas högt bland ledande företag, men påpekar också att IKEA också har ett stort ansvar och att idag kommer 60 procent av sortimentet från förnybara råvaror. Hon efterlyser också att politiker sätter ramvillkor så att olika åtaganden blir rättvisa och jämförbara. Och vi måste komma ihåg att även om någon är bäst betyder det inte att verksamheten är bra.

Forskare som borde fått mer tid
Professor Alexandre Antonelli, expert på biologisk mångfald, fick möjlighet att utveckla några av sina tankar, men borde fått mer tid. Han menar att energifrågan och matförsörjningen måste stå i fokus. 30 procent av utsläppen kan kopplas till matproduktion, något som också bidrar till artutrotningen. Han uttrycker också stora förhoppningar på det då stundande COP15 i Montreal. I diskussion med den moderate politikern Christofer Fjellner påpekar Alexandre Antonelli att 97 procent av skogsavverkningen i Sverige bedrivs som kalhyggen och att skogsarealerna har minskat drastiskt. Fjellner å sin sida fastnar i diskussioner om ett för hundra år sedan avskogat Sverige, som om det skulle legitimera rovdriften idag. Fjellner hävdar också att industrin (oklart varför) kommer att flytta tillverkningen till länder med tuffa miljökrav.

Nej, vi vet inte hur lösningarna ser ut
Intrycket av den knappa timmens webbinarium är att form och innehåll inte går i takt. WWF har en rapport att presentera som borde kunna fungera som en bromsklots eller väckarklocka, där beslutsfattare inom näringsliv och politik tillsammans enas om att ”så här kan vi inte ha det”. Istället blir intrycket att WWF fortsätter att ropa ”vargen kommer” och att trots att vargen nu verkligen tycks komma (i så hög grad att skyddsjakt tydligen är nödvändig) är det ingen som kommer att ställa sig vid Riksdagshuset för att som en klimat-Greta bilda världsopinion för artutrotningen. Bidragande till detta intryck är att WWFs talespersoner lugnande påpekar att ”vi vet hur lösningarna ser ut”. Nej, hävdar jag. Vi vet inte alls hur vi ska gå till väga för att på sju år fasa ut dagens destruktiva överkonsumtionssamhälle med sitt stora fossilberoende. Det är fortfarande business as usual, BNP as usual, tillväxt as usual, orättvisa as usual osv.

WWF hade kunnat…
Tänk om WWF haft som idé att få till en verklig debatt kring hur klimat- och artutrotningsfrågorna hänger samman. Nu valde man att ge utrymme för en politiker som tycker det är bra att Miljödepartementet läggs ner, att Naturvårdsverket får minskade resurser och att miljöfrågorna ska underordnas näringslivs- och energifrågorna. Hade man velat få en hävstångseffekt på sin rapport hade WWF kunnat bjuda in forskare och andra som hade kunnat exemplifiera hur rapportens konkreta förslag bäst genomförs. Man hade kunnat bjuda in personer från media, ledarskribenter och kunniga personer, som kommenterat och förklarat hur man tänker fånga upp rapporten i sin viktiga roll av opinionsbildning. Någon emeritus-forskare, som inte längre behöver ta hänsyn till arbetsgivare eller andra, skulle ha kunnat ta ut svängarna och förstärkt budskapen. Partiernas ungdomsförbund hade kunnat bjudas in för att beskriva hur de ser på rapportens dystra budskap och vad de vill göra inom sina respektive partier för att påverka dagordningen. Osv osv.

Vackra färger…
Intrycket var att rapporten beskriver en skadad planet, en planet som brinner, och de som kommenterar väljer att tala om färgen på lågorna i stället för att diskutera hur elden ska släckas. Varför missar ni chansen, WWF, att göra ett rejält avtryck i samhällsdebatten?

Dessutom – biologisk mångfald låter nästan vackert. Artutrotning är ett tydligare begrepp om man vill få folk att fatta vad det handlar om.

Länktips: Living Planet Report lanseringsevent här

Living Planet Report 36 sidor rapport här

Modulärt låter smart men är väl en bransch som gör ett sista ryck…

Posted on by
Reply

Från flera håll hör man att tiden är inne för ”små modulära reaktorer” som nästa generation kärnkraft. Det modulära innebär tydligen att det ska gå att serietillverka enheter, som därefter transporteras, installeras och tas i drift på kort tid. Små är relativt i sammanhanget. Enheterna kan generera cirka en fjärdedel av den energi som ett traditionellt kärnkraftverk levererar. Visserligen på en mindre fysisk yta, men anspråken på fysisk yta är nog inte det som avgör var dessa enheter placeras. Snarare är det frågan om en avvägning mellan den tänkta nyttan respektive risken att en olycka inträffar samt konsekvenser ifall en olycka är framme. Plus – självfallet – konkurrenskraften i pris per levererad kilowattimme el och återbetalningstakten till investerarna.

Sju dagar utan ström räcker inte om naturen säger ifrån
När man kollar vad som erbjuds idag är det två modeller som oftast återkommer i listorna. General Electric har sitt Hitachi BWRX-300 som de jagar kunder till. Ett vattenkylt verk – generation tio säger de själva – som ska ta mindre plats än en fotbollsplan, och som sägs klara kylningen av härden under 7 dagar utan extern strömförsörjning. När man tänker på vilka översvämningar som kan drabba kustområden i olika länder, t.ex. Pakistan, inser man att 7 dagar är knappt med tid för att evakuera människor i en rimlig radie från en härdsmälta.

Bara skisser – inga bilder
När jag kollar hemsidan för denna modell som anses ligga i framkant för leverans som ”SMR” slås jag av att det inte finns en enda bild av något kärnkraftverk i drift. Ingenstans skryter man om antal driftstimmar i någon testanläggning. Det finns inga uppgifter om ”tusentals oproblematiska timmar av säker elproduktion.” Man har helt enkelt inte kommit till testfasen ännu. Optimistiskt skriver man att 2028 kommer de första verken att leverera ström. Och så nämner man en handfull länder som visat intresse. Som gammal säljare ser jag genomskinligheten i argumenten. Man försöker desperat hitta köpare till en produkt som inte är leveransklar.

Prispressade lösningar är inte så förtroendegivande
I Sverige marknadsförs Hitaschi-systemet av Kärnfull Next, som på sin hemsida lyfter att tekniken bygger på samma typ av betonggjutning som används vid tunnelbyggen. Alla som sett betong användas i olika sammanhang kan relatera till Ölandsbron, till nya Hisingsbron, till sprickor och till reparationer. Så jag vet inte om just betong stärker aktierna. Och självklart skriver varken Hitachi eller Kärnfull något om livslängd på en anläggning. De svenska verk som byggdes på 70-talet ska hållas i fortsatt drift i totalt 80 år. Tillåt mig tvivla på att den prispressade BWRX-300 är designad för så lång tid. Av pris- och konkurrensskäl är det snarast så att man troligen kompromissar rätt rejält med kvalitet och livslängder på ingående delar. Så brukar det vara på en marknad.

Avfall och Putins strategi
Självklart sägs heller ingenting på någon av hemsidorna om bekymret med det uttjänta bränslet. Det ska väl underförstått ”någon annan” ta hand om. Och ingen kommentar återfinns till den ryska taktiken i Ukraina att använda kärnkraftverk som bricka i de militära strategierna för att vinna i väpnad strid. Att slå ut elförsörjning är en användbar taktik för en angripare, något som kommit i blixtbelysning under Putinkriget. Låt mig i sammanhanget påminna om att det i våras flög oidentifierade drönare vid samtliga svenska kärnkraftverk. Troligen främmande makt som kartlade hur anläggningarna ser ut. (Se länk nedan).

Blykalla har också en lösning på pappret… 
En annan innovation på SMR-området är svenska Blykalla, som har en grundidé att kyla fissionen med bly, bly som samtidigt isolerar härden strålningsmässigt. Den problematik man säger sig ha löst på pappret är korrosionen av stålinkapslingen. Det som saknas är fysiska tester. Blykalla har kopplingar till KTH och forskarna har hållit på i decennier med sin idé. De har heller ingen prototyp framme, än mindre gjort något fysiskt test och därmed heller inga uppgifter om beräknad driftstid eller olika parametrar för hur verken fungerar. I en tidningsintervju läser jag att Blykallas VD räknar med att det finns 100 länder som vill köpa tekniken. Att 100 länder skulle ha råd, utbildad personal och förutsättningar för att köpa och drifta kärnkraft låter märkligt. Och hur väl stämmer dessa tankar med det internationella icke spridningsavtalet. Det är ju tillräckligt illa att Nordkorea tycks ha utvecklat sin egna atombomb. Vilka andra skurkstater tycker vi ska få tillgång till världens farligaste teknik?

Soporna från SMR blir 2 till 30 gånger så omfattande
Det finns idag 442 kärnkraftverk i drift i 33 länder, knappt hälften av dem i EU. Branschens dilemma är att de återkommande olyckorna (Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima…) och incidenterna innebär ökade kostnader eftersom drift och säkerhet varje gång behöver ses över och åtgärdas. Följaktligen har priset per producerad kWh el från kärnkraft stadigt ökat de senaste decennierna, medan de förnybara energislagen (sol, vind och havsbaserad vindkraft) stadigt blivit billigare. Priset ska inte spela någon roll, anser den nya svenska regeringen. Man garanterar skattemedel för att säkerställa att kärnkraften blir konkurrensduglig och branschen klarar sig. Men soporna är det ingen som talar om. En forskare har räknat på avfallsmängderna från SMR och gör en bedömning att det kan handla om mellan 2 och 30 gånger så mycket atomsopor från SMR jämfört med traditionella kärnkraftverk. (Se länk nedan).

När sätts priset?
Avgörande blir ändå ekonomin. Det börjar vid begreppet serietillverkning. Alla vet att en prototyp kostar mångdubbelt mer än den serietillverkade produkten. När kan priset bestämmas? Hur mycket test- och drifterfarenheter måste inkluderas innan en serie byggs? Här finns en helt avgörande tröskel för producenterna. Och var ska fabriken ligga? Nära urangruvan eller nära kunderna? Och hur ser föreskrifterna ut för fabriken så att inget radioaktivt material kommer på avvägar?

Förluster och risktagande
Nästa osäkerhet gäller driften. Ingen aktör kommer att vilja producera el över tid med förlust. Man vill att kalkylen ska hålla. Men möjligheten att tjäna pengar på elproduktionen hänger samman med en mängd olika faktorer. Driftstid är en viktig faktor, priset per såld kWh en annan. På samhällsnivå är det också viktigt att den som äger och driver ett kärnkraftverk kan ansvara för driften över lång tid. Det finns heller inget försäkringsbolag som är redo att teckna en försäkring för kärnkraftverk, vilket innebär att både effekterna av och kostnaderna för en olycka kommer att drabba befolkningen fullt ut.

Byarna i Afrika bör äga sin egen produktion
Ägarförhållanden och risktagande kring kärnkraft gör den till motsatsen till de lokala och hållbara lösningar som världen behöver idag. Gemensamt ägande av energiproduktionen är eftersträvansvärt för att bidra till hushållning och välfärd på en lokal och på en global nivå. För detta passar sol- och vindanläggningar betydligt bättre eftersom de inte kräver samma kringapparat, bevakning och utbildning. De kräver heller inte de investeringar eller den avfallshantering som kärnkraften innebär.

Hemska tanke: Hänger det ihop med NATO-ansökan?
Mitt i allt detta fokus på den tionde generationen av vattenkylda reaktorer (som Hitachi skryter om att BWRX-300 är) dyker en annan fråga upp på agendan. Sverige söker medlemskap i NATO. Är NATO-ansökan och den överoptimistiska tidsskalan kring idriftsättning av ny ”modulär” kärnkraft sammankopplade på något märkligt sätt? Är det så att Sverige ser en väg framåt i att – under radarn – skaffa kärnvapen samtidigt som allt fokus ligger på införskaffandet av SMR-reaktorer? Vilka avtal finns det bakom slutna dörrar? Är allt bara ett spel för galleriet? Och rollerna redan besatta? Medan allmänheten inte ska fatta vad som pågår ska Sverige få egna kärnvapen som ska placeras ut på strategiska platser och/eller säljas vidare?

Ett kallt samhälle
Det är svårt att lita på en del av politikerna, när de gör upp med partier som definitivt inte ställer upp på de demokratiska spelreglerna. Vilka krumbukter och dolda avsikter handlar de här affärerna om, egentligen? Vem är det som tjänar pengar på att staten leds av partier som inte har problem med ropen på ökad övervakning, visitationszoner, undantagstillstånd och militär på gatorna. Kärnkraften passar utmärkt in i ett hårt övervakningssamhälle, och dit vill regeringen driva oss, vare sig vi gillar det eller inte. Bara för att den är farlig måste skyddssystemen finnas på plats, kameror riggas och samhället bli kallare. Kallt som bly eller vad du vill, men mer mänskligt blir det inte.

Länktips:
General Electric och Hitachi BWRX-300: här

Blykalla-artikel med marknadsföringsprofil: tidningsartikel här

Avfallsproblematiken vid SMR: https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/kraftigt-okad-avfallsmangd-fran-ny-karnkraft

Drönare flög över svenska kärnkraftverk: här

Påminner om den mänskliga faktorn som aldrig kan uteslutas. Här om en bortglömd dammsugare i Ringhals som kostade 1,8 miljarder kronor: här

Tankar när jag läst Billy Larssons artikel 4 september

Posted on by
Reply

Billy Larsson, psykolog och författare, hade en debattartikel i Göteborgs-Posten den 4 september som innehåller flera kloka reflexioner. I korthet säger Billy Larsson att varken teknikoptimisterna eller domedagsprofeterna har rätt när det gäller klimatfrågan. Han sammanfattar fyra delar som behöver utvecklas och ta plats i teori och praktik. 1. Insikten om läget på jorden tarvar en planetskötarrörelse. 2. Vi behöver erkänna att naturen är grundbulten för vår välfärd. 3. Ett tydligt solidaritetstänkande med kommande generationer behöver spridas i samhället. 4. Det behövs en allmän förståelse för nödvändigheten av livsstilsförändringar. I stället för naiv optimism eller undergångsbudskap behövs idéutveckling, sammanfattar Billy Larsson.

Ur Göteborgs-Posten 4 september

Otydlighet kring begreppet ”vi”
Skalan på dagens problem är större än någonsin. Konsekvenserna av resursanvändningen i det samhälle som vuxit fram under och efter industrialiseringen är betydliga. Ingen människa och heller inget annat levande på jorden undgår effekterna av det samhälle som utvecklats. Det unika är således att begreppet ”vi” är svårare att avgränsa. Är det ”vi” på en viss geografisk plats, i en viss ålder eller i en viss kultur som ska ingå i ett ansvarstagande ”vi”? Och varför skulle människor plötsligt bry sig om hela planetens välbefinnande? Så länge vi svenskar exempelvis slänger en miljard cigarettfimpar på våra egna gator och torg och inte bryr oss om vår egen närmiljö – varför skulle vi bry oss om helheten?

Vidga ansvarstagandet
Det som behöver utvecklas är inte bara idéer om en bättre värld utan också insikter om hur illa det är ställt med allas vårt ansvarstagande. Vi tycker att vi är duktiga när vi källsorterar lite papp och plast. Sverige hamnar högt på olika rankinglistor när det gäller miljöarbete. Men vi är ju långt ifrån nära att bete oss på ett sätt som skyddar miljön från oss själva. Vi är urusla på att ta ansvar för det vi själva kan påverka. De flesta av oss tvättar oss, har rena kläder och sköter om oss på en acceptabel nivå. Vi kanske städar också, håller rent i våra hem. Men ansvarstagandet för närmiljön, för Sverige, för planeten och för framtida generationer brister påtagligt. Vad skulle krävas av oss för att vi skulle få kallas planetskötare?

Hoten mot medvetenheten
Och om nu västvärlden och de rika länderna under lång tid har överutnyttjat världens resurser och spritt koldioxid i ofantliga mängder kan man ju fråga sig hur en rättvis resursfördelning ska infinna sig? Vem ska göra vad? När ledare som Trump och hans likar i andra länder vänder sanning till lögn och mobiliserar konflikter mellan grupper som ett sätt att ta kontroll över maktapparaten krymper utrymmet för en ökad medvetenhet om hur världen ser ut och vad som behöver utvecklas. Empati, sammanhållning, samarbete och mobilisering utifrån icke-egoistiska perspektiv kan tyckas vara omoderna faktorer, men inte desto mindre nödvändiga.

Andra värden än pengar
För att återkomma till Billy Larsson fyra punkter; naturen som ram för all verksamhet måste fastslås och en exempellista på vad som INTE ingår under denna rubrik behöver växa fram. Framför allt behöver kunskaperna och medvetandet öka, inte det polisiära kontrollsamhället. Var och en behöver förstå hur vi kan bete oss och göra rätt utan en omfattande kontrollapparat. En femte punkt saknas också i listan och det är, anser jag, en väldigt viktig komponent. Vi behöver hitta exempel på rättvisa utvecklingsprocesser, där vi inte enbart mäter resultat i pengar, i monetära värden osv. Bhutan har testat ett ”lyckoindex” och Nya Zeeland något liknande. Låt oss ta fasta på värden som inte tar utgångspunkt i pengar.


Kärnkraft gör världen farligare

Posted on by
Reply

SVT hade idag på morgonen, den 26 april, ett inslag om så kallade minikärnkraftverk, som anhängarna gärna ser att de får testas i skarpt läge. Förutom att tekniken fortsätter att låsa in oss i ett beroende av uran, som behöver brytas och kanske köpas från Ryssland, och ett olöst långtidsförvaringsproblem finns det många frågetecken kring tekniken. Ett bekymmer för anhängarna är att tekniken inte finns i operativ drift. Och ingen vet när tekniken är klar för kommersiell drift.

Putin har visat hur tekniken ingår i militär strategi
Under våren rapporterades om drönare som flög över Forsmark och de andra kärnkraftverken i Sverige. Mig veterligt har inget sagts om vem som flög och varför. Men att Tjernobyl i Ukraina ingick i Putins strategin för att ta kontroll över grannlandet är klart. Man förstod att Ukraina inte skulle våga beskjuta Tjernobyl, så man stationerade rysk militär där. Möjligen glömde Putin bort i sammanhanget att de soldater som stationerades i Tjernobyl utsattes för skadliga strålningsnivåer. Lärdomen är att även minikärnkraftverk kan bli måltavlor vid ett hotfullt militärt läge. Med konsekvenser för säkerhetsfrågor, bevakning och kostnader för någon.

Samhällets extra kostnader 
Speciellt små är de heller inte, de tänkta massproducerade reaktorerna. En yta stor som en fotbollsplan krävs och helst ska de placeras nära de industrier som ska dra nytta av energin, anser Vattenfall. Frågan är hur regelverken, samt säkerhetsavstånd till boende och industriområden ska se ut. Ingen vet eftersom det inte finns någon anläggning i drift att utgå ifrån. Att det kan uppstå gisslansituationer och liknande hot är uppenbart. Och teknikoptimisterna har naturligtvis ingen anledning av spekulera i hur samhället ska skyddas från konsekvenserna av tekniken. Som vanligt försöker teknikförespråkarna att flytta över ansvarsfrågorna på ”samhället”, dvs befolkningen i sin helhet.

Priset och det globala perspektivet
Det som till slut blir avgörande är nog ändå priset. Marknaden för energi och de prognoser som kan göras över prisutvecklingen styr vad produktion kommer att få kosta. Ingen vill förlora pengar på en osäker investering. Och tänker våra politiker helhet så tänker livscykelkostnader och ansvarsfrågor i eventuella tillståndsprocesser. Ägande, vinster och ansvar måste redas ut – i förväg. Det är dyrt att ta hand om atomsopor. Särskilt under lång tid och särskilt när det finns irrationella militära hot och terroristhot att inkludera. Dessutom – klimatfrågan är global. Vi behöver snabbt hitta energiförsörjning till världens 190 länder på en nivå som fungerar i olika slags ekonomier. Att ge diverse politiska ledare tillgång till avancerad kärnteknik känns inte så genomtänkt. Kopplingen mellan ”fredlig” atomklyvning och militär användning av samma teknik är tydlig. Är det bra för världens utveckling att fler länder får tillgång till den mest farliga teknik världen skådat? Varför skulle det vara bra?

Eller annorlunda uttryckt: Vem vinner på att världen blir en farligare plats? Vapenindustrin?