Category Archives: Strukturer och politik

Strukturella perspektiv, politik.

Linbana över Göta Älv 2020?

Posted on by
Reply

Trafikkontoret i Göteborg arbetar med att ta fram beslutsunderlag för en unik kollektivtrafiklösning i staden. Tre olika linbanesträckningar skulle kunna möjliggöra snabba personresor mellan stadsdelar som idag är lite avskärmade av barriärer, i första hand Göta Älv, men även järnvägsspår och naturgivna förutsättningar. Det låter lite märkligt med linbana i en stad, men lösningen har testats i flera städer: London, Ankara och La Paz för att ta några exempel. Den 20 januari presenterades arbetet för en intresserad skara göteborgare.

Några likheter och skillnader med spårbilar/spårtaxi
Själv såg jag möjligheter med spårbilar/spårtaxi redan på 90-talet. Den tekniken har också förfinats. Skillnaden är att spårtaxi framförs på ett system av skenor, medan linbanan hänger i kraftiga kablar och kan drivas gemensamt. En annan skillnad är att spårtaxi öppnar upp för ett flermaskigt bansystem, medan linbanan i huvudsak går från A till B och tillbaka. Elasticiteten i kablarna begränsar rimligen hur lång linbanan kan bli, liksom antalet gondoler. Å andra sidan är linbanans förmåga att klara branta stigningar intressant, liksom att det blir få rörliga delar i ett linbanesystem.

Några fakta om det som planeras
Idén med linbana i Göteborg är inte ny. Till förra jubiléet 1923 monterades en linbana från Näckrosparken till Liseberg, men den togs ner efter ett par år. Tanken är nu att på tre ställen korsa älven och avlasta kollektivtrafiken framför allt över den nya Hisingsbron. Man siktar på gondoler för max 25 personer och med som bäst 45 sekunder mellan varje gondol. En resa från Järntorget till Wieselgrensplatsen via Lindholmen och Lundby skulle ta 11-12 minuter. Ett par cyklar och barnvagnar skulle också kunna följa med per gondol. Kapaciteten är i nivå med spårvagnstrafiken.

Frågor
En antal delfrågor inställer sig naturligtvis. Trafikkontoret tycks ha tänkt på det mesta. Bemanning av stationer och av vissa gondoler är en sådan sak. Höjd över älven i nivå med Älvsborgsbron är en annan detalj man inkluderat. Dubbla bärande kablar ökar stabiliteten, mjuk inbromsning vid varje station, tillgänglighet och in/urstigningstakt i paritet med Stockholms tunnelbana (20 sekunder) är sådant man inkluderat. Men hur tänker man resandeflödena? På Hisingen är Backaplan ett nav för många bussar och omstigning till spårvagn. Ändå vill man förlägga ändhållplatsen till Wieselgrensplatsen. Och den nya Hagastationen för Västlänken? Hur ska pendlarna dra nytta av linbanan om den inte ansluter till Hagastationen?

Pelarna
I London byggdes linbanan till OS-invigningen och blev sedan kvar. Där står den still 30 dagar per år, sades det, till följd av kraftig vind. Den tänkta svenska lösningen med dubbla kablar ska göra resan säker även upp till vindhastigheter på 27 sekundmeter. Och människor med svindel eller rädsla för höjder lär inte kunna åka med. Pelarna som ska bära upp konstruktionen går heller inte att trolla bort – frågan är hur störande de blir i stadsbilden? Kan de även användas för telekommunikation eller något annat?

Redan klar 2020?
En miljard kronor sägs investeringen handla om för den första, s.k. lila, linjen. Inga beslut är fattade, men senast före sommaren i år måste kommunfullmäktige ha gett klartecken till ett fördjupat arbete, där detaljplaner och upphandlingsunderlag börjar tas fram, så att invigningen skulle kunna ske redan 2020 i samband med att Hisingsbron blir klar och spårtrafiken över älven måste göra ett uppehåll.

Framtiden – kollaborativa transporter?
Det som också behöver funderas på är systemlösningar på lite längre sikt. Vilka andra behov kan linbanan vara med och lösa? Kommer vi att få en utveckling på sikt, där cykeltransporter (lastelcyklar etc) ersätter mindre varutransportbilar eftersom cyklarna är både klimatsmartare, tidsbesparande och mindre bullriga – och kommer vi i så fall att få ett mini-containersystem anpassat för lastcyklar och kommer då behovet av att skicka varor i mini-containers över älven kunna täckas av linbanan? Särskilda gondoler på särskilda tider? Frågan kan vara intressantare än vi tror eftersom vi kanske kommer att få se ”samlastning” på ett nytt sätt, när människor som ändå reser i viss riktning också – mot en viss ersättning – tar med sig lite smågods och paket. Ungefär som man alltid gjort på landet, men som skulle kunna lösa en del av distributionsinfarkten även i en stad….

Göteborg 2021 – processen har varit nyttig
Tanken på en linbana är intressant och extra roligt att idén föddes genom arbetet för 5 år sedan i Göteborg 2021-processen. Det är göteborgarna själva som väckt idén.

Länktips: http://www.goteborg2021.com/jubileumsprojekt/linbana/
http://forlivochrorelse.se/linbana/

Det går att påskynda omställningen

Posted on by
Reply

Konsultföretaget McKinsey har spanat fram till år 2030 för att bedöma hur bilbranschen globalt kommer att utvecklas läser jag i ett av de nyhetsbrev jag följer. Framtidsprognoser är alltid gissningar, men McKinsey måste samtidigt säkerställa en hög rimlighet i sina förutsägelser för att inte tappa trovärdighet. Därför är det intressant att ta del av deras bedömningar.

Ett antal tydliga trender till 2030
De tror på en dubblerad omsättning för bilindustrin, baserat på nya tjänster, uppkoppling och delandefunktioner som vi bara anar början av just nu.
Cirka 10% av bilarna kommer att användas i delningstjänster.
Marknaden blir inte länder-uppdelad som nu utan mer utgå från vilken typ av stad eller region försäljningen gäller.
15% av alla fordon kommer att vara autonoma, ”automobiler” i verklig mening.
Elfordon kommer att ha en marknadsandel av 10-15%.
Branschen kommer att förändras genom ny teknik, nya aktörer och nya konsumentbeteenden.
De nya aktörerna tar med sig ett tänk och en vana att hantera konsumentintresse och att bedriva lobbying.

Stöd för omställning
För oss som gärna ser en snabb omställning där vi lämnar den fossilberoende fordonsflottan bakom oss och istället fokuserar på mobilitet, tillgänglighet och service och där de tekniska lösningarna kan rubriceras som hållbara ur alla aspekter känns McKinsey-rapporten som ett kraftigt stöd. Nu bekräftas det som vi talat om under många år. Det som fortfarande inte är tillfredsställande är hastigheten i omställningen.

Trenderna finns – nu gäller det att förstärka dem
Varför ska det om 10 år fortfarande vara tillåtet att sälja fossilberoende fordon? Om vi räknar med en livslängd på 15-20 år för de fordon som produceras just nu kommer det ju att rulla en överväldigande majoritet av bensin- och dieseldrivna bilar på vägarna även år 2050 om 85% av försäljningen år 2030 består av sådana bilar. Det rimliga är att lagstiftningen påskyndar den omställning som är på gång och ger industrin tydligt besked att år 2030 får andelen sålda fossilbränsledrivna fordon bara vara 10% eller lägre. Och att varje nytt fordon som produceras till minst 80% eller mer måste bestå av certifierat returmaterial.

Förstärk och fördela
Det McKinseys rapport visar är att trenderna finns och att det finns starka intressenter som vill ha en del av den växande och nya kakan. Detta borde uppmuntra våra politiker att aktivt bidra till att de hållbara trenderna förstärks och att utfasningen av de ohållbara påskyndas. En annan fråga är naturligtvis också hur konsumenter kan bli prosumenter och delintressenter i den växande marknaden och hur vinster och välstånd ska fördelas på ett långsiktigt rättvist sätt. Det blir intressant att återkomma till.

(Tack Magnus Karlström för nyhetsbrevet OMEV).

Mätbarheten sätter krokben för helhetssyn

Posted on by
Reply

Vi talar ofta om stuprör eller silos. Om hur forskning, ansvar eller verksamheter specialiserar och profilerar sig på ett smalt område, men också hur helhetssyn och det större perspektivet ofta går förlorat. Var och en har sin budget, sin uppgift, sitt mål. I söndagens GP skrev en anhörig till en vårdtagare om hur sjukvården fastnat i just detta specialiserings- och avgränsningsfenomen. I stället för att vårda en människa och ta ansvar för helheten upplevde skribenten att sjukhuset ansträngde sig att bevaka ansvarsgränser. Istället för att måna om överföring av relevanta iakttagelser till nästa behandlande läkare sattes osynliga gränser upp, där det var viktigare att slippa ta ansvar än att måna om patienten. Hur har det blivit så här?

Svarte-Petter och avhumanisering
Artikeln har rubriken ”Patienten reduceras till ett vårdobjekt på sjukhusen” och är skriven av tidigare generaldirektör Hans-Inge Persson. Hans exempel relaterar till hur hans fru blev bemött av ett universitetssjukhus. Kritiken landar i slutsatsen att ett dåligt ledarskap präglar sjukhuset och att patientperspektivet, humanismen, uppenbarligen avsiktligt lämnas därhän. ”Vid inskrivning till annan klinik förefaller överlämnandeprocessen minimal. Ansvariga spelar svarte-petter med patienterna, för att undvika att ta eget ansvar i svåra situationer.” skriver Persson. Och ”de medicinska framsteg vi nått under de senaste hundra åren med fantastiska nydaningar när det gäller att diagnosticera, lindra och bota, har skett till priset av en specialisering, fragmentisering och därmed avhumanisering.”

Budgetuppföljningen viktigast?
En tänkbar förklaring till att Persson upplever sjukhusvården på detta sätt är att styrningen av verksamheten prioriterar budgetarbetet. Kostnadsjakt och effektivisering står högt på agendan. Pengar, tid och resurser kan mätas och följas upp. Hur en patient mår eller upplever vården och vilken kvalitet det finns i bemötandet läkare/patient är svårare att mäta och ger heller inget entydigt utslag i budgetarbetet. En nöjd patient syns inte i resultatet.

Vad är viktigast?
När människan inte längre är viktig har systemet misslyckats. Samhällets resurser finns för dess människor, inte för att strukturerna ska bekräftas. Det måste i alla verksamheter där människor är involverade finnas en överordnad förståelse för vad som är prioriterat. När samhället väljer att prioritera sina egna strukturer, tillförlitlighet i prognoser, budgetdisciplin eller vad man nu vill kalla det, sänder man fel signaler ut i organisationerna.

Ett annat exempel
Äldreomsorgen och hemtjänsten är ett annat sådant exempel, där effektivitet står i direkt motsättning till kvalitet för vårdtagaren. Kan ett besök av hemtjänsten reduceras mer? Går det att bädda en säng en minut snabbare? Kan pratstunden och frågan ”hur mår du?” elimineras så att personalen hinner ett besök till per dag? Kan en Skype-uppkoppling ersätta hembesöket? Räcker det att äta varm mat en gång per dag?

Eller skolan
Det har funnits ett lagkrav på kommuner att det ska finnas ett skolbibliotek. Att det behövs en bibliotekarie för att sköta biblioteket var något som lagstiftaren missade. Budgetstyrningen innebar naturligtvis att flera tjänster minskade eller försvann. Det finns bibliotek, men ingen som såg till att böckerna kunde bli en viktig kunskapsresurs för eleverna. Läsupplevelsen, som kan göra stort intryck på en elev i rätt sammanhang, riskerar att inte inträffa. Något viktigt i mognadsprocessen kanske aldrig äger rum.

Förenklingens baksida
Stuprören har inte enbart med budgetstyrningen att göra. Men det är en faktor i sammanhanget, som bidrar till att utvecklingen suboptimeras. En annan faktor är vår tids ständiga behov av att sortera och sätta etiketter på allt och alla. Varje sådan etikett lägger grunden för en förenkling och en rationalisering som kan verka tilltalande i det korta perspektivet, men som på sikt är förödande.

Länktips: GP-artikel här

Vi måste säga mer ja än nej

Posted on by
7

I de europeiska länderna finns idag snarlika politiska rörelser, som på olika sätt fångar upp ett missnöje hos en stor andel av befolkningen. Framgångsreceptet tycks handla om ett budskap bestående av en lagom mix av återupprättande av en nationell stolthet, förenkling av problem och lösningar – dvs populism, kopplat till en tydlig misstro mot EU, mot nationella makthavare och mot media toppat med en mer eller mindre tydlig främlingsfientlighet.

Säger folken mer nej än ja när de röstar?
I Ungern tog regeringspartiet Fidesz chansen att låta landet glida in i en postdemokratisk tid. Och märkligt nog kan Fidesz hävda att man står för en medelväg eftersom högerradikala Jobbik står för en ännu mer hårdför politik. Något liknande sker nu i Polen, ett betydligt större EU-land. I Grekland får det öppet rasistiska Gyllene Gryning ett starkt stöd, samtidigt som vänsterpartiet Syriza fått väljarnas förtroende att få ordning på landets trassliga ekonomi. I Spanien har vänsterpartiet Podemos fått en vågmästarroll i parlamentet och i skrivande stund är det osäkert hur regeringsbildningen ska gå till. Växande separatistiska krafter i Baskien och Katalonien sätter fingret på legitimitetsfrågorna – om människor inte känner sig representerade av de folkvalda väljer de förändring.

Den ekonomiska utvecklingen är en orsak till legitimitetsproblemen
I Storbritannien finns exempel på både separatistiska strömningar med det i Skottland dominerande Scottish National Party, samtidigt som den konservativa London-regeringen utmanas i sin EU-hållning av populistiska UKIP. I Frankrike talas det på fullt allvar om en möjlig seger för Nationella frontens Marine Le Pen i det kommande presidentvalet. Partiet är kritiskt till både EU och invandring och försöker bredda sin bas på ett sätt som påminner om hur Danskt Folkeparti och det norska Fremskridtspartiet fått ett allt större inflytande i våra grannländer. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen. I nästan varje land finns en politisk rörelse som ifrågasätter EU och den utveckling vi sett i Europa sedan murens fall. Är det möjligen så att hela EU-projektet, som skapades för att omöjliggöra ytterligare ett storkrig på europeisk mark, måste göras om eller i alla fall kompletteras för att få den legitimitet som tycks saknas? Är fördelningen av tillväxten i ekonomin den verkliga orsaken till problemen?

Information och desinformation ökar, helhetsbilden går förlorad
Det är ett problem att traditionella medier försvagas samtidigt som vi ser tendenser till ett ökande kunskapsförakt kompletterat med (a)sociala mediers genomslag för hat- och hotkampanjer. När nyhetsförmedlingen inte längre får resurser och heller inte får behålla sitt oberoende, när domstolsväsendet politiseras och när en pajas som Trump tros kunna bli president i USA riskerar våra demokratiska institutioner och system att försvagas. Det finns en underliggande ton hos flera av de politiska krafterna i Europa att när de väl får makten ska samhället förändras.

Partiernas bas är inte tillräcklig för demokratisk utveckling
Det är inte bara Le Pens skyddsgarde DPS som ger känslan av att hotet mot demokratin handlar om maktutövning. När hus och skolbyggnader bränns ner av aktivister efter att adresserna publicerats på nätet har argumentationen övergått i sabotagehandling. Samhällsvärden går förlorade. Samtidigt går något annat förlorat. bland annat känslan av ett samhälle där gemensamma värderingar och tillit får utgöra grunden för våra beslut i det stora och det lilla. Det är viktigare än någonsin att skapa lokala sammanhang, där människor gemensamt kan forma framtiden. Som komplement till de politiska partierna och för att konstruktivt ta till vara varje människas möjlighet i helheten. Mer ja än nej.

Länktips. Hittade senare idag en bloggtext av Kenny Genborg, (idag på Business Region Göteborg, tidigare på GP) där han ur sitt perspektiv belyser medias dilemma och hur gränsen mellan fakta och reklam blir allt mer otydlig… Läs http://kennygenborg.com/sa-fick-vi-in-goteborg-i-the-economist/

Nu förverkligas Paris-avtalet

Posted on by
Reply

Parisavtalet är undertecknat av världens länder. Det har kallats både historiskt och urvattnat. En vändpunkt och ett tomt skal. Precis som politiken är väldigt olika till form och innehåll i de utvecklade demokratierna respektive i de samhällen som styrs på andra sätt speglar avtalet hur komplicerad världen är. Om alla länder vore fungerande demokratier, där frihet, jämlikhet och broderskap präglade samhällena, skulle vi ha rätt att vara besvikna. Men nu ser världen lite annorlunda ut.

Indirekta insatser
Politiken, även i ett land som Sverige, spelar en roll för regelverk, skatter, villkor och rättvisa. Däremot får inte ministrar ägna sig åt detaljstyrning. Ämbetsverken och kommunerna hanterar på lite olika områden det operativa och tillämpningen av lagarna. Så har vi valt att göra. Därför blir det lite märkligt när kritiker tycker att avtal på global nivå saknar konkreta mål, åtgärder och insatser. Politiken arbetar ju huvudsakligen indirekt, via villkor för näringslivet och via de organ som ska förverkliga politiken.

Mobilitet
Några har fattat detta. Tusentals städer runt i världen sätter upp egna mål och arbetar med mer konkreta insatser för att ställa om till en fossilfri framtid. Företag som Tesla, Apple, Google och NEVS arbetar för att ställa om hela fordonsbranschen. Inte bara till eldrift utan också genom att öppna upp för mer automatik, mer IT-system och mer tjänster. Det är mobilitet vi behöver. Inte plåtchassin parkerade längs våra gator under 94 % av sin livslängd.

Förverkligande
När man läser NEVS pressrelease blir det tydligt. Sannolikt blir det tillverkning av bilar i Trollhättan igen, men framför allt är det en helt annan marknad köparen siktar in sig på. En tjänstemarknad, där mobilitet och inte ägande står i centrum. Det är NEVS och deras kunder som står för förverkligandet av det Parismötet samtalade om. Låt oss inte glömma det. Politiken behövs för att sätta bra och rättvisa spelregler. Entreprenörer och framsynta aktörer som NEVS och deras kinesiska partner behövs för att skapa det nya. Kunder som värderar en smartare livsstil behövs för att hela kedjan ska fungera.

Avfall måste bli resurs
NEVS-ordern skulle kunna ses som en startpunkt för den nya cirkulära ekonomin, men då krävs att ägaren till de nya fordonen säkrar upp hur komponenterna, t.ex. batterierna, ska göra nytta i andra sammanhang, genom andra företag, när de inte längre duger som bilbatterier. Det måste bli ett slut på de linjära flödena och nya aktörer måste se sin roll i kretsloppet. Värden måste tas till vara och förädlas. Avfall bli resurs.

Länktips: http://www.saabcars.com/sv/news/B2A6378DE2901E6C

Dags att sätta in det som sker i ett större sammanhang

Posted on by
Reply

EU formades som ett fredsprojekt. ”Aldrig mer” skulle krig föras mellan de europeiska länderna. Tre gånger under lika många generationer hade franska och tyska trupper stridit mot varandra. Några år efter freden 1945 tog kol- och stålunionen form. EG bildades och ur den skapades EU. Handel och ömsesidighet i beroendet skulle omöjliggöra ett nytt krig. Dessutom skulle medlemsländerna vinna på en större gemensam marknad.

Skulle allt lösa sig av sig självt?
Fri rörlighet för varor, tjänster och medborgare skulle bli en grundläggande tanke. EU 15 blev EU 28, inte minst Sverige agerade för att utvidga EU österut. Ett försvagat Ryssland efter 1991 skulle inte ha något emot att länder i Baltikum eller i Östeuropa upptogs i EU-gemenskapen. Väst passade på att snabbt släppa in länder som Bulgarien och Rumänien, trots att ekonomierna i dessa länder var långt mindre utvecklade än snittet i EU. Det fanns antagligen en förhoppning att de nya medlemsländerna skulle dras med av de starka ekonomierna i EU, främst Tyskland.

Social turism
Det talades om ”social turism” i samband med utvidgningen av EU. Att välfärdssystemen i de rikare länderna skulle locka hit arbetssökande från de forna Warszawapakts-länderna. Det dröjde ett tag, men så småningom förstod de allra fattigaste och allra mest marginaliserade människorna att det gick att tjäna mer på att tigga i t.ex. Sverige än att försöka försörja sig i hemländerna. Den sociala turismen handlade inte om ”vanligt folk” i ”vanliga omständigheter”. Det blev de allra fattigaste, de som inte såg någon framtid i det egna landet som prövade lyckan och valde att vädja till de rika ländernas goda vilja på individnivå som reste hit.

Lösning på en annan nivå
Stadsbilden förändrades. Idag syns tiggare sittande utanför matvarubutiker snarare som regel än undantag. Plötsligt tvingas vi alla se och inse hur människor har det i andra länder. Plötsligt tvingas vi förstå hur bra vi har det. Samtidigt som vi också inser att vi inte kan lösa problemet mer än mycket kortsiktigt och för enstaka personer. Vi kan inte hjälpa alla. Det som behövs är helt andra mekanismer, som vänder utvecklingen på global nivå.

Sortering
Medborgare från andra EU-länder som sitter utanför matbutiken är en konkret påminnelse om hur misslyckad den samhällsutveckling är, som i decennier varit dominerande i vår del av världen. Dessa människor ser inget alternativ, eller snarare framstår tiggeriet som det minst dåliga alternativet. Vårt system sorterar bort människor som skulle kunna ha en uppgift i helheten. Istället för att var och en kan göra nytta för det gemensammas bästa hamnar några i utanförskap. Ett slöseri med mänskliga resurser.

”Någon-samhället”
Andra söker sig hit i desperation, flyr över havet i små gummibåtar, riskerar livet för en chans till ett bättre liv. På senare år många från krigsdrabbade länder, många med god utbildning och med entreprenöriell anda. De söker skydd och en möjlighet att leva ett drägligt liv. De har hört att Sverige är ett bra land som inte varit i krig på 200 år. Det homogena Sverige med en konsensusidé som gemensam nämnare har haft svårt att hitta ett bra sätt att ta hand om människor från andra kulturer. Vi litar på våra myndigheter, som ska hantera samhällsfrågor åt oss. Samhället är starkt och vi utgår från att ”någon” löser de problem som uppstår.

Nu syns klyftorna
När samhället inte klarar att hantera de problem som uppstår blir vi förvirrade. Några inser att de måste ta på sig en frivillig-roll. Andra passiviseras eller ställer sig helt avvisande till både problem och lösning. Vi är inte vana vid att samhället fallerar. Självbilden måste revideras. Osäkerheten sprider sig och underliggande spänningar i samhället blottläggs. Besvikelser och frustration på helt andra områden kopplas irrationellt nog till dagaktuella händelser. Personliga tillkortakommanden skylls på ”makten” eller ”eliten”. Klyftorna i det svenska samhället synliggörs.

Nog är det märkligt
Allra märkligast är att de traditionella politiska partierna inte förmår tolka det som sker och att de inte klarar att formulera en tydlig bild av problem och lösning som sätter in händelseutvecklingen i ett större sammanhang.

Guld och gröna skogar

Posted on by
2

Sveriges första kongress på temat agroforestry ägde rum den 13-15 november i Göteborg, dels på Chalmers, dels i Angered bl.a. på Blå Stället. 170 personer deltog, av naturliga skäl många från Göteborg och västsverige, även från resten av Sverige och t.o.m. hitresta från Uganda specifikt för kongressen. Inbjudna huvudtalare kom från Spanien och Italien och gav en internationell och en europeisk utblick och lägesrapport. Vi är lite sena i Sverige att organisera det nationella arbetet för agroforestry. Men på ett plan är vi pionjärer.

Inte bara odling
Den som vill sätta sig in i agroforestry hittar några länkar via kongresslänken längst ner på sidan. Göteborg Stads engagemang i frågan handlar om både lokal livsmedelsförsörjning, ett smartare och mer selektivt skogsbruk och om att bygga resiliens, motståndskraft, i samhället. Det finns en social rättvisedimension kopplad till agroforestry, som innebär att såväl människor, naturresurser, ekosystem som verksamheter kan stärkas istället för att de exploateras. Långsiktigt är detta det kanske viktigaste argumentet för att staden ska betrrakta agroforestry som en grundläggande metod för arbetet med lokal utveckling i staden och på stadens odlingsbara marker, inklusive integrerad djurhållning.

Att tjäna pengar på resilienta ekosystem
Ett annat sätt att beskriva agroforestry är att det innebär ett sätt att koppla ihop en växande ekonomi med förmågan att stärka och bygga upp jordens näringsinnehåll, biologisk mångfald och motståndskraftiga lokala ekosystem, där människor dessutom kan finna vägar till försörjning i olika skala. Det går att tjäna pengar på biologisk mångfald. Guld och gröna skogar är ingen utopi.

Jämbördiga möten, delaktighet och frihet
De internationella gästerna från FN:s livsmedelsorgan och från den europeiska agroforestryrörelsen var mycket imponerade av kongressen. På ett demokratiskt och tillåtande sätt skapade kongressen en mötesplats för forskare, praktiker, idealister, tjänstemän, politiker, bönder, odlare, organisationer och intresserade. Tredagarskongressen hade dessutom en form som skapade mer och mer delaktighet för samtliga deltagare. Fredagens inledande föreläsningar och lördagens panelsamtal med ett stort antal nyckelpersoner följdes upp av parallella workshops, mingel och samtal samt söndagens avslutande ”Open Space”-möten, där var och en valde vilken fråga man ville arbeta vidare med.

Färgstark medverkan
Resultatet av kongressen blev bl.a. att det bildades en interimsgrupp för det fortsatta arbetet för en nordisk och nationell förening och plattform, liksom för en lokal och regional dito. Mängder av olika kontakter togs mellan deltagare.

Välfylld kongressal på Blå Stället i Angered

En grupp av studenter ställde upp som volontärer, dokumenterade och skötte en del av de administrativa frågorna. En studiecirkel med basen i Komettorget i Bergsjön deltog tack vare särskilt stöd från studieförbundet Vuxenskolan. Några personer från Uganda deltog under kongressens alla dagar – några av dem hade t.o.m. rest till Göteborg enkom för att medverka i kongressen!

Det transnationella och det interkulturella
Det transnationella och det interkulturella fick stort utrymme genom att flera personer med rötterna i Etiopien och Mellanöstern på ett personligt och tydligt sätt kunde berätta om sina egna upplevelser av att möta den svenska naturen och den ursvenska och självklara inställningen att naturen är vacker och god. På ett både symboliskt och ett konkret plan handlar agroforestry om att kärleken till naturen möter kärleken till odling och mat. Och i dessa tider av hat, hot och terror är det kanske just det vi behöver allra mest.

Länktips där det finns mer information om kongressen och fler länkar att använda http//:www.agroforest.se och Agroforestry-föreningen i Sverige
Artikel i Fria tidningen http://www.goteborgsfria.se/artikel/120391
Tidigare bloggpost på denna sida här .

Tystnadens triumf – om Ungerns utveckling

Posted on by
Reply

Jag har just läst ut Gabriel Byströms bok om den politiska utvecklingen i Ungern: Tystnadens triumf. Genom besök, rapportstudier och intervjuer under de senaste fyra åren har Gabriel Byström skaffat sig en tydlig bild av vad som händer i ett samhälle som styrs av en högernationalistiskt parti, Fidesz, och där den tydligaste oppositionen kommer från ultrahögern, Jobbik. Händelseutvecklingen är svårbegriplig för oss som levt i 200 år utan att formellt vara i krig och där maktbalansen ännu så länge upprätthålls mellan den lagstiftande, den dömande och den granskande makten.

1956 och handelsfriheten därefter
Jag har besökt Budapest några gånger, även om det var länge sedan nu. Jag minns en imponerande centraleuropeisk arkitektur, en eländigt dålig asfaltbeläggning på många gator, en känsla av att vara mitt i Europa, en bred Donau med vackra broar och ett omöjligt språk. Det var innan muren föll, men under decennier hade ungrarna funnit ett sätt att bedriva handel med väst utan att Kreml protesterade. Kanske var det en liten säkerhetsventil eller eftergift till övervåldet 1956 att Sovjet tillät en viss handelsfrihet. Kanske hängde det ihop med andra drivkrafter, som att den digitala revolutionen på 70- och 80-talen gjorde att de allra senaste IC-kretsarna och programmerbara processorerna behövdes till Warszawapaktens industrier. Och att det var i USA och i Japan som de tekniska sprången togs.

Historien lever
Byström målar upp en dyster, för att inte säga svart, bild av samhällsstyret i Ungern. Och redogör detaljerat för hur det kan gå till när demokratin i praktiken avskaffar eller i varje fall kraftigt inskränker sig själv. Särskilda villkor och förutsättningar gäller i Ungern. Det finns ju alltid en historia och en förhistoria till varje skeende. ”Definitionen av en ungrare är att Trianon är smärtsamt”, säger en luttrad statstjänsteman i en Byström-intervju. Trianon-fördraget slöts efter första världskriget och ritade om Europas karta rejält. Ungern förlorade en stor del av sin yta och ungrare hamnade på så sätt i Rumänien och i flera av Balkan-staterna. Det fanns en förhoppning hos många ungrare att medlemskapet i EU skulle återställa en del av det som gick förlorat med Trianon. Så blev det inte, tvärtom ser nu ganska många ungrare med skepsis på EU, IMF och andra organ. Självbilden tycks mig inte riktigt gå i takt med omvärldens bild av Ungern.

Recept för en demokratisk statskupp?
Tidigare ledande sverigedemokrater åker nu gärna till Ungern för se och lära. De imponeras av hur effektivt och snabbt, på några få år, Fidesz-ledaren Viktor Orbán lyckats styra Ungern i en helt ny riktning. Partiet, statsapparaten och medierna är nu sammanlänkade på ett sätt som för tankarna till kommunisttiden. Självcensuren är effektiv. Den som är rädd om sitt jobb kritiserar inte makten. Viktor Orbán lyckades genomföra en omvalkampanj under 2014 utan att en enda gång ställa upp i en debatt. Under sin första mandatperiod lyckades Fidesz skaffa sig absolut majoritet och kunde ändra grundlagar och annan tung lagstiftning, kardinallagar, som en ny regering får svårt att upphäva. Skickligt spelar Fidesz och Orbán på de nationalistiska strängarna och får stöd av väljare som gärna vill ha en stark ledare. Helt säkert spelar historien in – att man har så liten erfarenhet av verklig demokrati.

Flyktingfrågan sätter mycket på sin spets
Minoriteterna har det svårt i Ungern. Under hösten kunde vi se TV-bilder från Ungern, där taggtråd sattes upp vid gränsen mot Serbien för att hindra flyktingar från Syrien att ta sig vidare. Hela flyktingfrågan riskerar f.ö. att kantra om eller när alltför många samtidigt söker asyl i EU. Det är en enorm utmaning för solidariteten inom EU och mellan EUs medborgare och världens flyktingar hur vi ska lösa denna svåra fråga.

Misstroende eller tillit?
Vad händer i ett samhälle där debatten tystnar, där avvikande åsikter och kritik inte längre får plats? Det blir kallt, omänskligt och misstänksamheten sprider sig. Vem kan man lita på? I stället för förtroende och tillit mellan människor, mellan grupper, föreningar och verksamheter sprider sig en vaksamhet och en farlig differentiering mellan de verkliga ståndpunkterna och de verkliga agerandet å ena sidan och de ståndpunkter och det agerande man å andra sidan säger sig vilja främja och stå bakom.

Ett större vi
I längden kan inget samhälle fungera som bygger på hat, hot, misstroende eller avståndstagande egoism. Samhället fungerar när vi inkluderar varandra i våra tankar och handlingar, när vi anstränger oss att forma ett större ”vi”. Hur ett hänsynslöst vinstmaximerande system utan starka motkrafter kan rasera fundamenten för människans tillvaro på planeten börjar vi ana när vi ser hur kortsiktiga ekonomiska intressen driver planeten mot kollaps när det gäller biologisk mångfald och klimatförändringar. Men att nu ett system växer fram, där demokratin avskaffar sig själv och människor frivilligt låter sin tankevärld och sina värderingar begränsas av ett politiskt-juridiskt maktcentrum trodde vi nog var otänkbart efter de avskräckande exempel 1900-talet gav oss.

Vad säger alla andra?
Gabriel Byström skildrar initierat och detaljerat med många intervjuer hur det politiska inflytandet ökar över domstolsväsende, media, till viss del kulturlivet och hur basala mänskliga rättigheter och västerländska fundament åsidosätts i den snabba förändringen av det ungerska samhället. Det han inte berör i någon större utsträckning är hur näringslivet, föreningslivet, forskning och högre utbildning förhåller sig till det nya Ungern som växer fram. Trots allt lever folk sina vanliga liv, betalar sina räkningar, byter bostäder och reser, umgås och lever sina liv. Det hade varit intressant med en parallell beskrivning av hur olika sektorer i samhället ser på sina liv och framtiden. Är det framför allt korruptionen och misstron till politiker som gör att traditionella politiker med liberala eller socialdemokratiska agendor inte vinner gehör? Eller är det en utbredd likgiltighet som gör att nationalisterna relativt sett får så stort gensvar i väljarkåren?

Europa
Sedan boken skrevs har Polen röstat fram en konservativ, nationalistisk regering. I Frankrike och i England har EU-kritiska partier fått stort genomslag. I Tyskland växer missnöjet med Angela Merkels humana flyktingpolitik. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen, i Norge innehar Fremskrittspartiet finansministerposten, I Danmark har övriga partier sedan länge anpassat sig till Dansk Folkepartis position när det gäller synen på invandrare. I Österrike, Belgien och Nederländerna har profilerade högerpolitiker med en tydlig ”vi-och-dom”-agenda funnits sedan länge. Italien hade Berlusconi, som på ett utstuderat sätt kopplade ihop media, politik och business samtidigt som han försökte bygga upp en image av sig själv som en karismatisk och framgångsrik ledare.

Sverige
Här har vi ett parti vars företrädare och högljudda anhängare talar om ”att ta makten”, att ”nu är det dags” och ”här har ni adresserna till förläggningar”. Här finns inte något Trianon-fördrag att relatera till. Istället fångar man upp det missnöje med makthavarna och den allmänna utvecklingen i samhället som finns, förstärker det och kanaliserar det till en tydlig fråga. Det oroande är den långsiktiga strategin, bortom dagens slagord.

Varför lyssnar vi på fel budskap?
Nog är det märkligt att det i dessa tider av nära nog obegränsad tillgång till information och samlad kunskapsredovisning uppstår ett kunskapsförakt och en tydlig flykt från de verkliga problem världen står inför. När vi skulle behövt mer av sans och vett, kloka avvägningar och pålästa politiker är det de politiker som ropar korta och enkla budskap högt och i förenklade vi-och-dom-förpackningar som vinner gehör. När världen ropar efter samling och samarbete baserade på fakta är det känslomässiga argument som går hem. Har vi verkligen inte kommit längre? Parismötet om en månad blir ett lackmustest på världens mognad.

Jag tycker ni ska läsa Gabriel Byströms bok (Ordfront förlag).

Stämningar, mutor och felaktiga beteenden

Posted on by
2

Min dotter bor i Edinburgh i Skottland. Häromdagen hade vi ett intressant samtal om ett förslag till ny lagstiftning som en politiker från oppositionen i det skotska parlamentet lagt fram. Bakgrunden är den anglosachsiska traditionen att ofta lösa konflikter och kompensationskrav genom att parter stämmer varandra inför domstol. Det förslag som nu ligger på bordet handlar om privatpersoners möjlighet att använda en myndighets formella ursäkt för ett felaktigt agerande som anledning till att stämma myndigheten.

Stämning
Det kan t.ex. handla om att ett sjukhus felbehandlat en patient och efter detta skickar en ursäkt till patienten för felbehandlingen. Patienten kan då använda ursäkten som bevis för att motivera ett skadestånd, något som självklart i förlängningen drabbar den offentliga ekonomin. Lagförslaget handlar om att begränsa möjligheten att använda ursäkten på det sättet.

Mobbningsexemplet
Problemet väcker en del principiella frågor. Ska en myndighet eller verksamhet undvika att ge medborgaren/kunden en upprättelse eller ursäkt för ett felaktigt handläggande eller agerande? Ur ett mänskligt perspektiv är det rimligt att en kommun ber om ursäkt till en drabbad elev och dennes familj om eleven exempelvis mobbats i skolan utan att kommunen lyckats förhindra detta. Ett brev där en kommun ber om ursäkt för bristande rutiner eller handläggning skulle kunna användas mot kommunen som bevis för att missförhållanden har rått och att kommunen misslyckats att åtgärda dessa.

Kan en kommun vara mänsklig?
Nu har vi inte samma tradition i Sverige, att vi stämmer individer, företag eller myndigheter när vi upplever att vi blivit felaktigt bemötta eller behandlade. I engelskspråkiga länder ser det annorlunda ut. Frågeställningen belyser skillnaden mellan ett juridiskt och ett moraliskt förhållningssätt. Om vi förväntar oss både ett erkännande att myndigheten gjort fel och att felbehandlingen bör resultera i någon slags ekonomisk kompensation är det komplicerat att skilja på formella och informella besked. Eller annorlunda formulerat: kan en myndighet visa en mänsklig sida?

Motpol: korruption
Det finns en motpol till civilrättslig process som kallas korruption. Ett korrupt samhälle fungerar genom att den korrekta åtgärden – eller för den delen felaktiga – enbart inträffar när tjänstemannen mutas till en önskad nivå. På global nivå är mutor och korruption ett betydligt allvarligare problem än att ett ”ursäktsbrev” kan användas i syfte att motivera ett skadestånd.

Båda exemplen illustrerar egentligen hur snett samhället hamnat när vi inte kan bete oss på ett mänskligt sätt mot varandra utan att sätta en prislapp på det riktiga eller det felaktiga beteendet. Det tål att tänka vidare på. Jag hoppas att snart få tala med min dotter igen.

Tre citat från ”Samtal om klimat”

Posted on by
Reply

Klimatsamtalen i Paris närmar sig. Olika föreningar och oroade privatpersoner samlas på olika platser under hösten för att ta del av forskares och opinionsbildares slutsatser och bedömningar inför detta ödesmöte. Ingenjören för Miljön (IfM) i Göteborg ordnade i veckan, tillsammans med Läkare för Miljön och Naturskyddsföreningen, ett panelsamtal som ville belysa hur det ser ut inför Paris-mötet och vad privatpersoner kan göra.

Panelen
Panelen bestod av forskaren Jörgen Larsson från Chalmers, journalisten och författaren Mattias Svensson med bakgrund från Timbro och tidskriften NEO och som nyligen gett ut boken ”Miljöpolitik för moderater”, samt Sven Hunhammar, klimatchef på Naturskyddsföreningen. Johanna Lindblad från IfM modererade samtalet. I mitt minne fastnade särskilt tre saker, ett budskap från var och en i panelen.

”Politikerna ska göra det lätt att göra rätt och svårt att göra fel”
Sven Hunhammar tyckte bl.a. att regelverket, lagstiftning och skatter bör styra i en sådan riktning att valet blir enkelt för den enskilde att välja lösningar som reducerar koldioxidutsläppen och sparar energi, samtidigt som det blir dyrare och mer komplicerat att välja produkter och lösningar som drar åt fel håll.

”Om lösningen uppfattas som fel är det inte säkert att problemformuleringen är fel”
Mattias Svensson satte fingret på den fallgrop som finns i polariseringen av politiken. Bara för att en inte håller med någon annan om ett förslag på lösning är det inte säkert att problemformuleringen är felaktig. Det kan vara viktigt att komma ihåg att de förenklade lösningar som ibland förordas på komplexa problem inte får skymma insikten om att problemet finns.

”Industrin behöver inkludera sitt klimatåtagande i produkternas pris”
Jörgen Larsson sa att det blir billigare för industrin och för samhället att ta höjd för klimatåtgärderna och förbättring av produkter än att vänta. Det handlar om relativt små kostnadsökningar för det genomsnittliga industriföretaget. En konsekvens skulle också bli att konsumenter och kunder får lättare att göra medvetna val, när företag som inkluderar ett åtagande i sina produkter och tjänster konkurrerar med traditionella företag.

Idéer och lösningar
Andra idéer som kom upp var möjligheten att lösa mer via tjänsteutveckling, mobilappar och genom att välja teknik som möjliggör ett större ansvarstagande. Det kan handla om att skaffa en elcykel för att kunna pendla till arbetet per cykel i stället för med bil, etc. Det finns också mycket att göra på matsidan. Att vi minskar svinn och att vi kastar mindre fullvärdig mat, att vi minskar köttkonsumtionen och att vi minskar transporter och kapar onödiga delkostnader som uppstår i de industriella produktflödena. Just när det gäller köttkonsumtion visade Mattias prov på hur det egna ställningstagandet kan bli en vändpunkt. Trots att han beskrev sig som köttälskare har han nu helt och hållet övergått till att äta vegetariska luncher, något som blivit en konsekvens av hans insikt om klimatförändringen.

Att det behövs företag som tar sitt ansvar, tydliga politiker som vågar agera och mogna konsumenter som går före känns uppenbart. I december vet vi hur det går i Paris.