Det var enklare förr. Det fanns fem partier i riksdagen. Regeringen bestod av folk från partiet, som i sin tur hade förankring i det homogena Sverige. Det fanns ett ekonomiskt utrymme för reformer och prioriteringarna av vad som var viktigast hade makthavarna god koll på. Välfärden växte i takt med BNP.

70-, 80-, och 90-tal
70-talet blev en första vändpunkt med oljekris, ungdomsprotester, Vietnamkriget, tyska Rote Arme Fraktion, varvsnedläggningar, strejker och den första gröna vågen. 80-talet innebar avregleringar, Thatcher och Reagan, en omsvängning till en ekonomi som tjänar pengar på pengar, Sovjetunionens fall och så småningom Mandelas frisläppande. När 90-talet tog vid hade de kollektivistiska drömmarna från 70-talet förbytts i en förverkliga-dig-själv-dröm. Någonstans på vägen försvann den gemensamma bilden av vart Sverige var på väg.

Storskaligheten och lyssnandet
Vilsenheten i den representativa demokratin illusteras kanske bäst av 1980 års folkomröstning om kärnkraften. Det fanns inte ett enkelt ”Ja” och ”Nej” till en fortsatt satsning på kärnkraft. Tre linjer fanns att rösta på, alla negativa till en fortsatt utbyggnad. Ingen linje fick egen majoritet. Hela cirkusen kom att blockera svensk energipolitik snart 40 år senare. För socialdemokraterna är kärnkraften kanske den fråga som tydligast visar hur svårt det har blivit att både vara ett parti för stora industriella satsningar och samtidigt lyssna på den lilla människans oro och behov. Det är svårt att konsekvent både främja storskaliga industriprojekt och samtidigt vara en lyssnande folkrörelse. De generella lösningarna och top-down-besluten fungerar inte längre när människors verklighet kan se så olika ut.

Minoritetsregerandet blir otydligt
I riksdagen sitter nu sedan flera år åtta partier. Sedan 2010 har regeringarna haft en minoritet av riksdagsledamöterna som bas. Kompromissandet måste ske i flera steg. Under Alliansåren behövde först de fyra partierna komma överens, därefter behövde de förvissa sig om att riksdagsmajoriteten inte röstade ner förslaget. Politiken blev otydlig. Ännu mer otydlig har den nuvarande regeringens politik blivit. Inte nog med att (S) och (MP) har tydligt olika positioner i en antal frågor, de måste även få (V) att vara nöjda med förslagen för att ha ett förslag med fler röster än de fyra borgerliga partierna. Men inte ens det räcker. Om (SD) röstar med de borgerliga faller förslaget.

Enkel matematik
Sammantaget innebär detta att ett förslag från t.ex. (MP) först behöver förhandlas med (S). Därefter behöver den kompromissen ofta förhandlas med (V). För att inte falla i riksdagen behöver förslaget därefter anpassas så att åtminstone något ytterligare parti inte röstar emot det. Efter den tredje kompromissen kan således förslagets ursprungstanke vara nere i cirka 12,5% av grundförslaget. En åttondedels förslag kan finnas kvar. Eller annorlunda uttryckt: Vart åttonde ursprungsförslag går igenom.

Vem ska berätta om kompromissandet?
Kompromissandet i regering och genom riksdagsbehandlingen är en del av demokratin. Det är bra för balansens skull, men den är dålig när dessa turer inte återges och förklaras. Partierna själva har lite att vinna på att i detalj visa hur små delar av deras ursprungliga politik som överlever hela processen. Medierna ger sig inte tid att förklara, de förenklar och ger sken av att kompromissandet inte hör till vardagen. Tvärtom letar man ständigt efter tydliga motpoler för att ställa alternativ mot varandra och för att fylla det mediala utrymmet med motbilder. Helst på ett sätt som synliggör inkonsekventa handlingar och motsägelser, något som alltid skadar politikers trovärdighet.

Alternativet avskräcker
Det är lättare att bedriva oppositionspolitik. Då kan 100% av förslagen kommuniceras ut. Sedan 2010 är det statistiskt sett vart åttonde partiförslag som kunnat drivas igenom av förslagsställaren. Det är viktigt att förstå dessa skillnader när vi diskuterar vad som är möjligt att genomföra, oavsett vilken regering vi har. Alternativet avskräcker. Orbans parti Fidesz i Ungern och det polska nationalistiska ”Lag och Rättvisa” har kunnat driva igenom sin politik i respektive länder. Samtidigt är partierna exempel på hur demokratin kan missbrukas i syfte att stärka politikers inflytande över rättsväsende, press och kulturliv. Demokrati handlar även om maktbalans. Bevare oss för en utveckling som den i Ungern eller Polen.