Category Archives: Strukturer och politik

Strukturella perspektiv, politik.

Om verklighetsbilder och polarisering

Posted on by
Reply

Mattias Hagberg skriver i GP den 2 oktober om fenomenet Lars Vilks med anledning av en bok av Niklas Orrenius, Skotten i Köpenhamn, som nyligen kommit ut. Hagberg noterar att Orrenius bok går att läsa på två plan samtidigt: som ett reportage men också som en integrerad del i Lars Vilks ständigt expanderande konstverk. För mig innebär det att objekt och subjekt flyter samman. Gränser flyttas och perspektivet skiftar. Konsten legitimerar extrem politik, eller flyttar gränsen vad som är möjligt att hävda i vårt samhälle. Och detta på ett sätt som riskerar att urgröpa både giltigheten och förtroendet för vanlig mänsklig kommunikation.

Okontroversiell rondellhund

Konstens roll
Flera frågor dyker upp. Är konsten överordnad politiken och allt annat i samhället? Kan allt motiveras med att ”det är konst”? Anna Odell lyckades med sitt konstverk och med sig själv i huvudrollen sätta fokus på psykisk sjukdom och hur den hanteras av samhället. Lars Vilks tycks besatt av tanken att ingå i en ständigt eskalerande konfrontation mellan yttrandefrihet och respekt för oliktänkandes behov av frihetsrum å ena sidan och vår civilisations nödvändiga gränsdragning av vad som är acceptabelt och inte å den andra.

Vad är det som räknas?
Det jag inte ser i Mattias Hagbergs recension av Orrenius bok är några ord om hur verkligheten, tolkningen av verkligheten och presentationen av verklighetstolkningen håller på att blandas samman i en enda verklighetsbild. Den snabba utvecklingen på mediaområdet möjliggör omedelbar reaktion på det som händer, vilket kan göra att reaktioner och kommentarer på reaktioner kan överträffa den ursprungliga händelsens betydelse. Snart är det inte längre händelser i sig som spelar störst roll utan hur de återges och hur människor reagerar på dessa återspeglingar, åsikter och ställningstaganden. I flera led utvecklas ett allmänt tyckande, som kan leva ett eget liv och som kan ha väldigt lite att göra med den ursprungliga händelsen.

1984
En sorglig konsekvens av denna utveckling är att sanningshalt och faktabakgrund reduceras i betydelse när genomslag, twitterfrekvens och spridningshastighet blir allt viktigare. Istället för ett fokus på sakfrågorna blir tyckandet, gillandet, det centrala. Om en presidentkandidat eller riksdagsman ljuger i direktsänd TV spelar mindre roll än hur kommentarer och synpunkter sprids i sociala medier. Som någon sa – vi är nu i det orwellska 1984, där orden förlorat sin betydelse. Och paradoxalt nog är det vi själva som har infört systemet.

Polarisering
Att Lars Vilks projekt bidrar till en värld med mindre plats för lekfullhet är lätt att instämma i. Tolerans och nyfikenhet är inte heller något som gagnas av det konfrontativa i Vilks projekt. Polarisering är också något som medierna gillar. I public service kallas det att balansera påståenden. I den bransch som är beroende av antalet tittare eller läsare handlar det om att formulera något både tydligt och uppseendeväckande som kan locka en stor publik. Klokskapen får stå tillbaka för säljbarheten.

Länktips: https://www.gp.se/n%C3%B6je/rondellhunden-slukar-allt-i-sin-v%C3%A4g-1.3830764

Om det hållbara och det resilienta

Posted on by
Reply

Orden har betydelse. Innebörden och var på värdeskalan av synonymer de befinner sig. I gymnasiet för många år sedan gick jag halvklassisk humanistisk linje. Det innebar att jag ägnade en hel del skoltid åt språk och andra humanistiska ämnen. Intresset har funnits kvar. Jag läser en artikel av en av Stockholms verkliga hållbarhetskämpar, där hon propagerar för resilienta städer, snarare än hållbara städer. (Länk se nedan). Vi byter några tankar om dessa begrepps valörer och inser efter ett tag att vi lägger in lite olika betydelse och värde i orden.

Aktivitet eller passivitet?
Resiliens är för mig motståndskraft och anpassningsförmåga i relation till yttre händelser. Hållbarhet är mer något som byggs upp och som formas aktivt. Resiliensen känns mer som reaktiv funktion, där begreppet inte inkluderar så mycket av mänskligt skapande. Susanna tyckte tvärtom. Visst är det intressant?

Påfrestningar
Oavsett vad vi lägger i begreppen är nog de flesta överens om att förändring av samhället i en långsiktigt varaktig riktning kommer att kräva aktiva insatser. Vi behöver bygga upp resiliens och skapa förutsättningar för ett robust samhälle som kommer att utsättas för olika slags påfrestningar. Inte enbart värmeböljor, skyfall, översvämningar, skogsbränder och därmed sammanhängande bortfall av jordbruksproduktion, störningar i trafik och infrastruktur, utan också svårigheter att upprätthålla ett rättvist och fungerande samhälle, där människor kan känna trygghet och kunna lita på sin omgivning.

Livslängd
Den cirkulära ekonomi vi behöver forma kommer t.ex. att innebära att det vi förut betraktat som värdelösa restprodukter – sopor – till stor del, måste omvärderas när de ska utgöra grunden för fortsatt produktion och fortsatt nyttjande. Livslängden på produkter, servicevänlighet och tillgänglighet kommer att bli konkurrensavgörande. Det kommer också att ta plats helt nya företag som ser en möjlig verksamhetsnisch just i uppgraderingen eller fortlevandet av de gamla, tidigare uttjänta, produkterna. Det kommer att bli viktigt att producera varor som kopplas till nya tjänster.

Exemplet autonoma fordon
Tydligast just nu är kanske utvecklingen på fordonssidan. Med fokus på transporten som tjänst kommer vi att byta ägandet mot nyttjandet. Autonoma fordon som rullar fram när vi behöver dem förändrar hela konceptet. Vi behöver bara lita på att transporten sker just som vi vill ha den. Men hela kringapparaten med parkering, bilvård, besiktning, reparation och ekonomiska risktaganden kommer att förändras. För att inte tala om körbeteende. Autonoma fordon håller naturligtvis hastighetsbegränsningarna och vi kommer dessutom att komma fram snabbare eftersom bilarna optimerar sin hastighet till alla andra fordon på vägen. På fler områden kommer detta skifte att få stor betydelse. Är detta då en del av hållbarheten eller en del av resiliensen?

Kanal och volym
För mig är resiliensen mer av en säkerhetsnivå gentemot det oväntade eller det oönskade. Det hållbara handlar mer om principer och vägval, medan det resilienta återspeglar hur väl rustade vi är inom de systemval vi gör. Kanske är det så vi kan använda begreppen. Hållbarhet för vägvalen som sådana och resiliens för i vilken utsträckning lösningen har betydelse för samhället och individen. Hållbarhet är radiokanalen och resiliensen är volymen, hur högt vi spelar musiken, hur mycket vi vill att den ska spela roll.
Kan det vara så?

Länktips: Susanna Elfors artikel:
http://tema.aktuellhallbarhet.se/fran-hallbara-till-motstandskraftiga-stader/

Att lära av varandra på rätt nivå

Posted on by
Reply

Att inte uppfinna hjulet är ett talesätt som ofta används när vi riskerar att i onödan upprepa vad andra redan gjort. Slentrianmässigt tror vi att vi alltid måste ta varje steg i vår egen takt även om andra redan trampat upp en stig, visat på lösningar eller ligger långt före.

Lika slentrianmässigt finns möjligen en övertro på förebildens kraft – att bara för att en verksamhet gjort något bra kan alla andra göra detsamma. Naturligtvis skiljer sig förutsättningar, förkunskaper, resurser och andra parametrar åt. Copy/paste fungerar inte i alla lägen. Att helt strunta i vad andra gjort är också ineffektivt. Öppenhet och klok avvägning verkar vara en rimlig strategi.

Norskt studiebesök
Jag blir varse denna dubbla dynamik när jag ansvarar för ett tvådagars studiebesök i Göteborg häromveckan. En norsk kommun, Baerum, vill att jag ordnar ett 48-timmars besök i Göteborg, för att inspirera ett 20-tal politiker. Baerum är Norges femte största kommun och man räknar med att växa snabbt. Projektet ”Klimaklok kommune” ska sjösättas och nu vill man orientera sig om vad Göteborg gör och har gjort på klimatområdet. Jag sätter ihop ett ambitiöst program och gruppen återvänder efter två dagar med många intryck.

Komplexitet
Hur mycket är egentligen direkt överförbart? Vad av allt det Göteborg har gjort kan en norsk kommun ta med sig och genomföra? Vad är unikt? Vilka är egentligen framgångsfaktorerna bakom det som hänt i Göteborg? Ju mer jag funderar på detta, desto tydligare framstår det som åstadkommits i Göteborg som en summa av flera olika faktorer, där slutresultatet har blivit bra just för att kombinationen av förutsättningar har varit den rätta.

Transformationen
Efter varvsnedläggningen stod Göteborg inför ett behov av att snabbt finna ett eller flera sätt att kompensera bortfallet av arbetstillfällen. Kunskap, samverkan och evenemang blev några nyckelbegrepp i transformationen. De faktiskt byggbara ytorna på norra Älvstranden utgjorde också en värdefull resurs. Men inget hade hänt om inte ledande politiker haft modet att välja väg och om inte näringsliv och akademi bekräftat det tydliga behovet av strukturell samverkan samtidigt som arenor och mässor fylldes med tillfälliga besökare. VM i friidrott 1995 blev t.ex. hävstången för framgången med Miljödiplomering av små företag. Och detta hade inte hänt om det inte fanns både tjänstemän i kommunen och ansvarstagande företag som ville komma framåt.

Milstolpar under resans gång
Nu växer nya stadsdelar upp, staden förtätas och får en ny profil. Efter Lindholmen och Kvillebäcken kommer Frihamnen, där de styrande även bestämt att hyresrätter ska ha rimliga månadskostnader för att bidra till en social utjämning. Västlänken, den utskällda, kommer att möjliggöra att Göteborg blir en tydligare metropol i det regionala perspektivet. En ny bro över Göta Älv blir flackare och lättare för gående och cyklister att använda. En linbana ska knyta ihop Järntorget med Wiesengrensplatsen. Hisingen ska tydligare bli en del av det centrala Göteborg. Många av besluten tycks dessutom ha en stabil politisk majoritet bakom sig, vilket skapar långsiktighet för alla delbeslut.

Strategier, mötesplatser och samverkan
Det fysiska som görs i Göteborg har knappast någon större betydelse för en kommun i Norge. Förutsättningarna är olika. Men metoderna, förhållnings- och arbetssätten kan kopieras. Göteborgs Klimatstrategi som antogs 2014 är fortfarande världsunik. Metoden att hålla samman strategiska dokument så att helheten finns med i delarna är avgörande. Mötesplatserna i staden är viktiga för det demokratiska samtalet. Inte enbart Älvrummet för stadsutvecklingsfrågor, utan också de Science Parks som utgör olika nav för universitetens, näringslivets och stadens integrerade samverkan. Och alla andra måste få chansen att mötas, oberoende av yrke, position eller intresse. Arenor som Ekocentrum och lokala kulturhus med sina levande möten är helt avgörande för en sund samhällsutveckling.

Viktigare än vi tror
Mycket av detta lyckas vi få norrmännen att möta och uppleva, i den utsträckning tiden medger. Det blir tydligt hur samverkan, möten och kunskap intimt hänger samman med de demokratiska grundvärderingar som nu är under stark press från flera håll. Demokratin hotas både av ett cyniskt globalt näringsliv och av oberäkneliga populister som Trump, Putin och deras gelikar runt om i världen.

Allt hänger samman.

Tack alla som deltog och medverkade!
Mer info om studiebesöket? Hör av er – så kan jag berätta mer.

Motståndet får inte förändra demokratin

Posted on by
Reply

Nyhetsbruset avtar inte. Men det ändrar innehåll. Vad som kan beskrivas som en nyhet relateras till hur mycket nyheten avviker från det redan kända. Den klassiska historien på det temat är när styrman skrev i loggboken: ”Kapten nykter idag”.
Exemplet illustrerar sambandet mellan normaliteten och det avvikande. Om kaptenen för ett fartyg har spritproblem blir loggbokstexten ovan naturligtvis mycket tydligare än om styrman ofta skrivit motsatsen.

Förenklingar och hot
Sommaren har fortsatt med märkliga utspel från republikanernas presidentkandidat Donald Trump, från president Erdogan i Turkiet och från en nyvald president Duterte i Filippinerna. Alla tre tycks agera i en egen sfär, utanför eller överordnat rättsstatens principer. Ännu så länge är deras olika förslag och utspel så anmärkningsvärda att de leder till rubriker i traditionella medier. Låt oss hoppas att det fortsätter att vara så.  Den dag deras agerande inte längre blir en nyhet har tyngdpunkten för demokratins fundament förskjutits.

Polarisering driver konflikter – och lösningar – i fel riktning
När det blir OK att indirekt uppmana anhängare att skjuta Hillary Clinton (Trump), när ingen blir förvånad att journalister och statsanställda mister arbetet baserat på ideologisk syn (Erdogan) eller när rättsprinciperna ställs åt sidan som när Dutarte hotar med massavrättningar är världen på väg åt fel håll. Terrorgrupper som IS och Boko Haram driver fram motkrafter. Problemet uppstår när populister och andra använder konflikterna till att rättfärdiga avsteg från det civiliserade samhällets grundvalar. Det ena föder det andra. Utvecklingen kan bli polariserande och driva på konflikterna i fel riktning. Ropen på snabba och enkla lösningar tilltar när det istället är mer av förståelse och analys kring samverkande orsaker som behövs.

Vad har t.ex. Shells exploatering av oljefyndigheter i Nigeria haft för betydelse för framväxten av extremrörelser i det landet?

Om manöverutrymmet i politiken

Posted on by
Reply

Henrik Edin, förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet, skrev nyligen i DN om värdet av att varje parti går fram på enskilda valmanifest i nästa riksdagsval 2018. (Se länk nedan). Utrymmet för nyanserna i politiken minskar när väljarna får de politiska visionerna paketerade på förhand i framförhandlade kompromisser, tycks Edin mena.

Politik fungerar i ett sammanhang
2006 fanns en trötthet både hos Göran Persson och stora delar av väljarkåren. Alliansbildandet blev en tydlig etikett för ett trovärdigt men oprövat borgerligt samarbete. Åtta år senare var det Alliansen väljarna hade tröttnat på. Folk hade tappat räkningen på alla jobbskatteavdrag och hörde inte något nytt som kunde rätta till de delar som väljarna ville få korrigerade.

Möjligheter
Självfallet har Moderaterna intresse av att hålla fast vid Allians-bygget. När blockpolitiken blir otydligare ökar möjligheterna för hoppande majoriteter och kan nya överenskommelser komma till stånd. En sådan utveckling borde kunna leda till mer konstruktiv och framtidsinriktad politik, men kanske inte om målet är att få maximalt inflytande för ett parti.

Nya ledare och ett nytt parti att förhålla sig till
Att Alliansen möjligen har spelat ut sin roll bör också ses mot bakgrund av att de partiledare som byggde Alliansen på förtroende och flera möten på partiledarnivå inte längre finns kvar. Det är fyra andra partiledare som idag leder de borgerliga partierna. Det som dessutom förändrat handlingsutrymmet är SD:s framgångar i opinionen. De liberala värderingar Henrik Edin vill se ett större utrymme för kontrasterar mot grundvärderingarna hos SD:s företrädare och sympatisörer medan de konservativt orienterade Allians-partierna kanske hellre vill lyfta fram likheterna med SD för att vinna tillbaka tidigare väljare och sympatisörer.

Decemberöverenskommelsen finns i praktiken kvar
Det som lite då och då dyker upp i nyhetsflödet är också borgerliga företrädare som tycker att det är läge att utnyttja det parlamentariska läget till att väcka misstroende mot Stefan Löfvéns regering. Det tyder på att det finns borgerliga politiker som anser att det går att bygga en regeringsplattform på ett samarbete med SD. Så länge den åsikten är i minoritet torde det i praktiken innebära att decemberöverenskommelsen fortlever. Den konstellation som har störst stöd i Riksdagen kommer att få igenom sin budget. För Sverige är det en bra lösning även om vi fortsättningsvis måste leva med minoritetsregeringar. Detta eftersom alternativet skulle vara otydliga ”stora koalitioner” med S och M eller ännu värre ständiga regeringskriser beroende på hur SD råkar vilja agera.

Om ansvar, Fälldin och Fridolin
För ett oerfaret regeringsparti som MP framstår regerandet som svårhanterat. Med rötterna tydligt i ett ifrågasättande av rådande system på många områden blir kontrasten till att ta ansvar för ett, som man anser, felaktigt system väldigt stor. Det är en grundläggande problematik att vara motståndare till något man tvingas administrera. MP underskattade nog den dimensionen av regerandet. Vattenfalls ägardirektiv lät sig inte ändras. Som ägare kan staten inte kringgå sina egna direktiv. Att administrera ett felaktigt system kan bara hanteras på två sätt. Man kan avgå som Fälldin gjorde 1978 när han tvingades ladda de kärnkraftsreaktorer han gått till val på att avskaffa. Eller man kan sitta still i båten och svälja förtreten, som Fridolin och Lövin nu gjort. Fälldin lyckades återkomma i ett följande riksdagsval 1979, troligen för att han ledde det största borgerliga partiet. Som ”lillebror” till S har MP det mycket svårare att manövrera. Man har svårt att få cred för de goda besluten och man får kritik för alla kompromisser man tvingas ingå. Det är inte lätt att ta ansvar i en komplex verklighet.

Länktips: http://www.dn.se/debatt/moderaternas-utveckling-gor-alliansen-ohallbar/

Folkomröstningar – fungerar de?

Posted on by
Reply

Margot Wallström uttalade sig nyligen om baksidan av folkomröstningar. Inte för att det är problematiskt att folkviljan får genomslag. Snarare, menade hon, skapar de ett debattklimat och en polarisering som splittrar snarare än förenar.

Det märkliga exemplet
Ska folkröstningar vara begripliga behöver de formuleras tydligt kring ett ”ja” och ett ”nej”. 1980 års kärnkraftsomröstning blev ett märkligt val med tre nyanser av nej: Linje 1 handlade om ett ”förnuftigt” avvecklande. Linje 2 hade en text identisk med Linje 1 men med ett baksidestillägg med flera förtydliganden. (Se tilläggstexten längst ner). Linje 3 ville avveckla på 10 år. Samtliga linjer stod bakom att kärnkraften skulle vara avvecklad 2010. Linje 2, med förespråkare från socialdemokraterna och folkpartiet – t.ex. Hans Blix, som senare skulle bli chef för IAEA – fick flest röster. Moderaterna stödde Linje 1 och Centern, VPK och KDS stod bakom Linje 3. Lite märkligt att de borgerliga partierna lyckades hamna på varsin linje. Kanske tog KDS (senare Kristdemokraterna) hänsyn till att Torbjörn Fälldin var statsminister och att Centern och KDS bedrivit valteknisk samverkan i ett tidigare val för att ge Alf Svensson en riksdagsplats.

Låsning
Vi vet hur det gick. Tolv reaktorer var som mest i drift och kärnkraftsfrågan har blockerat både investeringar i förnybar energi och det offentliga samtalet. Polariseringen kring ett kontroversiellt energislag har pågått i decennier i Sverige. Så sent som i Agendas partiledardebatt 2016 hamnade energifrågan snabbt i kärnkraftsfållan, kanske just för att den är så emotionellt kopplad till ”svek” och till starka åsikter både hos politiker och hos väljare. Medierna gillar ju dessutom tydliga konfliktlinjer.

Kompromisser är nödvändiga men svårsålda
Lagompolitik för lagom kompromissande svenska och europeiska politiker är svårt att marknadsföra. Informationsflödet är så stort att det är korta, enkla och ofta överdrivna påståenden som får genomslag. Är det verkligen så vi vill ha det? Att mängden information blockerar verklig kunskap och verkligt klokt underbyggda beslut?

Chanstagningen
Vi ser nu slutspurten i britternas val mellan att gå en egen väg eller att stanna i EU. Polarisering i ett nötskal. Ja eller nej. In eller ut. Vi eller dom. I det brittiska fallet handlar det också om att regeringspartiet Tories har en inre konflikt kring EU-medlemskapet. Premiärministern, David Cameron, chansar möjligen på att en gång för alla få tyst på partikollegornas EU-skeptiska hållning eftersom det bromsar partiet och därmed regerandet. I skrivande stund är det jämnt mellan Brexit och Bremain, som de två linjerna kallas i folkmun.

Polarisering i USA
Om Donald Trump vinner republikanernas nominering och dessutom blir president i USA har vi plötsligt en helt ny situation i världen. Amerikanska presidentval liknar folkomröstningar i så motto att det handlar om att rösta på en av två kandidater. Bu eller bä. Tvåkandidatssystemet må ha den fördel att att en av kandidaterna får majoriteten av de avgivna rösterna, men i det amerikanska systemet kan det ju faktiskt bli så att den förlorande kandidaten totalt sett vinner fler röster än vinnaren. Det var ju vad som drabbade Al Gore när George W Bush vann för 16 år sedan. Dessutom är valdeltagandet ofta lågt. Förtroendet för ”makten” och ”Washington” är lågt och många tycker att den egna rösten inte har någon betydelse.

Högertrafikexemplet illustrerar svagheten med folkomröstningar
De svenska folkomröstningarna har inte varit succéartade. Vi röstade för bibehållen vänstertrafik 1955. 53 % av de röstberättigade deltog och utfallet blev:
Röstberättigade: 4 866 100
Ja: 15,5%
Nej: 82,9%
Blanka: 1,6%
Ogilitiga: 6 043
Dvs en förkrossande majoritet för att bevara vänstertrafiken. Åtta år senare tog en överväldigande riksdagsmajoritet beslut om högertrafikomläggning och ytterligare fyra år senare körde alla på höger sida. Så mycket folkvilja följdes den gången. Demonstrerade folk på gatorna? Fick vi en svekdebatt? Snarare kändes det som att Sverige närmade sig resten av Europa och kanske lades en mental grund för att så småningom gå med i EU.

Bortom ett ja och ett nej
Högertrafikomläggningen kan tyckas vara en enkel folkomröstningsfråga. Ska vi köra på vänster eller höger sida? Men frågan illustrerar att det alltid finns flera kompliceringsnivåer att ta hänsyn till. Internationell fordonstrafik, trafiksäkerhet, enhetlighet i skyltning, trafikbeteende och tillämpning av lagar är några. Avgörande var nog att den inhemska fordonsindustrin ville låta sina volymprodukter bli tillgängliga på den egna marknaden. SAAB och VOLVO lobbade nog rätt duktigt, innan ordet ens fanns, för att få den svenska marknaden att vara en del av det modellprogram man tog fram för en majoritet av sina kunder. På liknande sätt anar nog många britter att det finns en hel del komplicerade frågor som inte löser sig med ett utträde ur EU.

Ingen regel utan undantag
Schweiz är kända för sina folkomröstningar. Till skillnad från i Sverige är de i Schweiz bindande. Direktdemokrati kallar förespråkarna det. Motståndarna pekar på att det sällan är fler än 40 procent av schweizarna som röstar. Ska en tredjedel av valmanskåren besluta för de andra två tredjedelarna? Förändringar går långsamt i Schweiz och ett beslut i parlamentet kan rivas upp om en grupp medborgare samlar 50000 underskrifter för en folkomröstning…

Bergfast
Stora internationella företag och organisationer har sitt säte i Schweiz. Kanske just för att landet uppfattas som stabilt, förutsägbart och neutralt. Bergen står kvar. Här lockar inte havet med äventyrligheter och upptäckarlusta, här står bergen som påtaglig massiv illustration till beständighet och stabilitet. Och tågen går som tåget, enligt pålitlig klocktidtabell. Samtidigt finns här fyra officiella språk och en fragmentisering och en uppdelning som naturligtvis har sin bakgrund i otillgängligheten mellan dalgångarna.

Paradox?
Schweiz är redan ett uppdelat land och folkomröstningarna kan paradoxalt nog vara förenande i ett land som så tydligt består av olika delar, kantoner och språk. Man har i alla fall sina gemensamma folkomröstningar…. Så om folkomröstningar i de flesta länder blir till splittrande processer, kan det faktiskt vara så att just i det uppdelade Schweiz blir de till påminnelser om att landet har gemensamma frågor att lösa. Ingen regel utan undantag.

Länktips: Om Jo Cox http://christerowe.se/?p=7027

Tilläggstexten till Linje 2- valsedeln 1980:
”Energihushållningen bedrivs kraftfullt och stimuleras ytterligare. De svagaste grupperna i samhället skyddas. Åtgärder vidtas för att styra elkonsumtionen bl.a. för att förhindra direktverkande elvärme i ny permanentbebyggelse.
Forskning och utveckling av förnybara energikällor forceras under samhällets ledning.
Miljö- och säkerhetsförbättrande åtgärder vid kärnkraftverken genomförs. En särskild säkerhetsstudie görs vid varje reaktor. För medborgarnas insyn tillsätts vid varje kärnkraftverk en säkerhetskommitté med lokal förankring.
Elproduktion genom olje- och kolkondensverk undviks.
Samhället skall ha ett huvudansvar för produktionen och distributionen av elektrisk kraft. Kärnkraftverk och andra framtida anläggningar för produktion av elektrisk kraft av betydelse skall ägas av stat och kommun. Övervinster i vattenkraftproduktionen indrages genom beskattning.”

Om risk och chans samt sanning och lögn

Posted on by
Reply

Jag plockar fram Neil Postmans ”Underhållning till döds” från 1986 och läser förordet, där Postman jämför George Orwells framtidsvision 1984 med Aldous Huxleys Du sköna nya värld. Postman: ”Orwell fruktade att sanningen skulle döljas för oss. Huxley fruktade att sanningen skulle dränkas i ett hav av irrelevant information.” Postman beskriver i sin bok mycket av det som tyvärr sedan blivit vardagsmat. Nyheter och information paketeras idag på ett underhållande sätt. Det handlar idag om att roa, inte oroa, tittare och konsumenter.

Resiliens
Jag kommer att tänka på Postmans prognos för informationssamhället när jag tar del av en lokaltidnings reportage om Bagarmossen Resilience Center, som kommit igång under våren 2016. Resilience, eller resiliens på svenska, är ett svårt ord. Det handlar om motståndskraft och anpassningsförmåga, men också uthållighet och beständighet. Kanske behöver vi ett nyord på svenska för att fånga dubbelheten. Anpassningskraft?
Hur vi än gör är begreppet centralt för en civilisation som vill överleva de utmaningar  vi står inför. Extrema väderfenomen, översvämningar, jordskred, torka och ödeläggelse har börjat dyka upp allt mer frekvent på olika håll. Grundvatten sinar, floder svämmar över, samhället hotas av våldsamma krafter. En elasticitet mot dessa krafter kommer att bli nödvändig. Inte bara i det fysiska utan också i hur våra skyddsnät och sociala strukturer organiseras. Vem ska stå för notan? Hur hjälper vi människor som blivit hemlösa, som måste fly? Vem gör vad när allt ställs på ändan?

Roa istället för att oroa
Artikeln i lokaltidningen om Bagarmossen Resilince Center hade kunnat skrivas som ett intresseväckande exempel på hur människor tar vår tids utmaningar på allvar och försöker forma lokala lösningar, där naturliga kretslopp, energisnålt resursbevarande och en medvetenhet om sakernas tillstånd utgör grundbultarna. Istället valde tidningen att twista hela texten så att den genomsnittlige läsaren inte skulle behöva oroas. Texten blev mer roande än oroande. (Länkar – se nedan).

Risk eller chans?
Vi ser detta ständigt i våra tv-kanaler. Det heter alltid ”risk för regn” respektive ”solchanser” oavsett om markerna skriker efter nederbörd eller skogsbränderna rasar. Som om naturen inte har med oss att göra. Som om allt människor behöver är solsken. Som om livet går ut på att vistas i en väderbubbla, där de naturliga kretsloppen är sekundära. Som om biologisk mångfald inte alls har med oss att göra. Som om vi lever våra liv i en medial bubbla och att mjölken, den köper man ju på ICA. Människans roll i helheten är ointressant eller kanske oroande och det vill ingen kommunicera. Hellre många solar på kartan. Livet är normalt. Inget är nytt under solen. Som skiner som den ska.

Den relativa sanningen
Det är inte utan att det verkar som om Huxley och Postman får rätt. På sociala medier kryllar det av påståenden som lika gärna kan vara falska som sanna. Om några decennier har i värsta fall begreppet sanning blivit relativiserat och kopplat till ”…det beror på” – faktorn, som öppnar upp för flera parallella sanningar. Myter, halvsanningar och rena lögner sprids redan idag på ett oroande sätt och lever sida vid sida med de korrekta beskrivningarna. Krim har ju alltid varit ryskt, så det kan ju inte vara ockuperat…? I östra Ukraina bor många rysktalande, så det som hänt är ju fullt normalt…? Att glaciärerna smälter är bara en tillfällighet…? Att Sveriges tidigare högsta bergstopp snart inte längre är högst har inget med klimatförändringen att göra…? Att allas vårt beteende bidrar till att haven snart innehåller mer plast än fisk är inget vi behöver oroa oss för…?

Det enkla och det komplicerade
Polariseringen i de enkla och de mer komplicerade svaren på vår tids frågor illustreras kanske tydligast av de två presidentkandidaterna i USA, Trump och Sanders. Trump spelar ut sina aggressiva kort och hittar alltid någon att skylla på. Sanders fångar upp systemkritiken från motsatt håll och ifrågasätter storfinansens grepp över politiken. På så sätt har Hillary Clinton oväntat kommit att representera det gamla patriarkala samhället, trots att hon är den första kvinnan som har en rejäl chans att bli president i världens rikaste land. Det trodde hon nog inte när kampanjen startade.

Länktips:  http://pdf.direktpress.se/flashpublisher/magazine/14817
Länk till Bagarmossen Resilience Center www.bagarmossenresilience.se

Mer folkbildning kring NATO

Posted on by
Reply

Den 29 maj var det partiledardebatt i SVT. Invandring, jobben, klimatet, lärarbristen var ämnen som togs upp. Kanske missade jag något, men frågan om Sveriges eventuella medlemskap i NATO var tydligen inte en fråga som SVT-redaktionen tyckte hörde hemma i debatten. Senast Sverige förde krig på egen mark är nu mer än 200 år sedan. Konsekvenserna av ett medlemskap i NATO med åtaganden, kostnader, utplacering av materiel, övningar och att vår svenske ÖB underställs ett kommando där – Gud förbjude – USA leds av en oberäknelig och farlig president Trump… är inte det en viktig fråga?

Bjud in Stoltenberg som en bakgrund
Dessa partiledarutfrågningar följer samma mönster. Polarisering och medial tydlighet är det viktigaste. Uppenbarligen inte att i en sansad debatt nyanserat diskutera motiven för olika beslut. SVT hade kunnat bjuda in den norske NATO-chefen Jens Stoltenberg för att låta honom förklara hur han och NATO ser på utvecklingen i det vi brukar kalla nordkalotten. Minskar eller ökar spänningen i området om Sverige – och Finland – går med i NATO? Vilka alternativ ser NATO? Är det mer av gammal terrorbalans mellan kärnkraftsstater som ska garantera freden eller ser NATO sig själva som ”sista utposten” när allt annat har kollapsat?

Massvis med intressanta frågor
Hur ser NATO på sig själva? Hur ser man på Ryssland? Är bilden entydig, finns det olika åsikter om hur NATO ska agera? Vad innebär Turkiets agerande i Syrien-konflikten för NATO? Hur ser NATO på frågan om demokratiskt inriktade stater respektive stater, där pressfrihet etc begränsas? Är det ett bekymmer att den demokratiska utvecklingen delvis går baklänges i delar av östeuropa? Eller är man i praktiken ointresserad av styrelseskicket och endast intresserade av att behålla maktbalansen oavsett hur medlemsstaterna utvecklas?

Skaffa en tydlig bild av var NATO står
Hur ser NATO på ett Storbritannien som delas upp om Brexit blir ett faktum och Skottland fortsatt vill vara en del av EU? Kan NATO förhålla sig neutralt till det politiska skeendet ? Hur ser Stoltenberg på Donald Trump? Ska Sverige gå med i NATO är det ju bra att veta vilka värderingar och åsikter organisationen står för.

Vilka är alternativen?
Allt detta hade varit ett intressant bakgrundsmaterial till en partiledardiskussion, inte debatt nödvändigtvis, för att klargöra vilka alternativ Sverige har när det gäller vår försvar. Kan Norden utvecklas till en stabiliserande gemensam kraft istället för att bli en del av ett USA-styrt NATO? Hur ser Stoltenberg på Norden?
Hellre en sansad och klargörande diskussion än munhuggande för att få bra tittarsiffror, SVT. Konfrontation är inte alltid det som fungerar bäst.

Det vore bra om public service-TV mer levde upp till sitt folkbildande och informativa uppdrag.

Sverige en motvikt i världen?

Posted on by
Reply

Världen väljer ledare på ett märkligt sätt just nu. Filippinernas nye president tycks enligt media vilja införa dödsstraff och rätt för polisen att skjuta brottslingar på ett sätt som påminner om de värsta historierna man hört från diverse diktaturer. I Venezuela verkar ekonomin vara helt körd i botten och oljefyndigheterna ha inneburit en förbannelse för landet. I Pakistan lever halva befolkningen nära fattigdomsgränsen. I Brasilien avsätter förmodat korrupta politiker presidenten med argument om ekonomiska oegentligheter.

Europa och USA
I Frankrike – Frankrike ! – växer stödet för en presidentkandidat, Le Pen, som spelar på människors rädsla, utanförskap och egoism. I Polen och i Ungern, två andra EU-länder, styrs länderna av politiker som på olika sätt vill inskränka mänskliga rättigheter, yttrandefriheten och det fria samhällets grundvalar. I Storbritannien står frågan om Brexit för dörren, där populistiska UKIP vill stänga dörren till EU. Och i USA, som sedan 70 år framstått som demokratins försvarare, verkar det på allvar kunna inträffa att en nyckfull och oförutsägbar Donald Trump kan bli president och överbefälhavare. Vad är det som händer?

Trixande politiker gräver sin egen grav
Det går en serie ”Dokument Utifrån” på SVT just nu om Obamas presidentperiod. Sevärt och intressant. Det som sipprar fram mellan klippen och kommentarerna är det cyniska spel som tycks drivas av senatorer och representanthusets ledamöter, där varje delegat verkar ha en egen agenda och där schackrandet och köpslåendet gjorts till vardagsbeteende. Det som slår mig är att lika stor respekt som kongressledamöterna tycks visa presidentämbetet, lika lite självrespekt tycks man visa upp. Kan kongressen fälla ett förslag från presidenten gör man allt för att göra det. Senast handlade det om sjukvårdsreformen, ”Obamacare”, som skulle förändra livet för miljoner marginaliserade amerikaner, men där etablissemanget bromsade och konsekvent motarbetade förslagen.

Är staten god eller ond?
Kanske hänger det samman med vår nordiska syn på staten som i grunden något bra. Välfärdsstaten finns där som ett skyddsnät ifall allt annat krisar. I USA och många andra länder ser man på staten som något mindre gott, kanske t.o.m. något dåligt. Grekernas ekonomiska kris har ju sagts hänga samman med att grekerna generellt inte litar på sin statliga administration. Kanske är vi i Norden blåögda på mer än ett sätt, men livet blir lite bekvämare och tryggare när det finns flera skyddsnät för var och en.

FN
Kanske är det en plats i FN:s säkerhetsråd för Sverige som skulle kunna ge oss en ny plattform för att föra ut synen på relationen mellan staters organisation och dess befolkning. Hur man kan agera för att balansera intressen och skapa ett rättvisare system, där skatten används för att skapa ett bättre samhälle som alla har nytta av. Kanske är det i FN våra framtidshopp och inspiratörer ska få möjlighet att föra fram hur världen kan bli bättre. Det finns skickliga och inspirerande personer i flera partier.

Motvikt
Tänk vad tidigare framgångsrika EU-parlamentariker som Anders Wijkman eller Isabella Lövin och många fler skulle kunna säga från FN:s talarstol om de bjöds in att tala om problem, lösningar och prioriteringar. Eller om Sverige lyfte fram civilsamhällets och folkbildningens roll för hållbar utveckling. Som motvikt till de gaphalsar och agitatorer som nu tycks vinna folkets gillande i olika länder och tyvärr även här hemma.

Vill vi ha mänskliga politiker?

Posted on by
Reply

Hur ställer man krav på sina nära vänner? Frågan kan tyckas märklig, men det uppstår situationer då det blir nödvändigt att riskera en vänskap för att uppnå något annat.
Ibland kan vänskapsband och sammanhållning leda helt fel. Eller i alla fall bli mycket stora och till slut ohanterliga problem.

Tillit och vänskap är bra, men…
Arbetar man ideellt nära andra personer kan det bli så att man lär känna dem lite mer än bara som bekanta. Man jobbar för samma mål, bär på samma vision, offrar samma mängd av tillgänglig tid och energi eftersom man uppfylls av en idé. Så kan det vara i olika sammanhang. Inte minst i politiken. Den som under flera år arbetat nära partivänner och drivits av samma motivation och ideal känner till slut naturligtvis en stark sammanhållning som kan leda fram till genuin vänskap. Plötsligt når arbetet framgång och förtroendeposter ska fördelas. Vänner nominerar varandra eftersom man litar på varandra och känner sig bära på och ledas av samma värderingar.

Teflonskydd
Någonstans på vägen kan det gå fel. Ministrar i en regering är oerhört granskade personer, allt de gör och säger nagelfars. Minsta felsägning finns inspelad. Ett felvalt ord kan bli ödesdigert. En middag i fel sällskap fångas på bild. Kaplan och Romson är två ministrar som fått gå kanske för att de inte hade full koll på vilka extrema krav som ställs på ministrar. Eller för att de saknade teflonskyddet som en del andra politiker försett sig med och som tycks kunna skydda i politiska stormar.

Vänskapen blockerar de kritiska frågorna
Bekymret är att vänskap och lojalitet står i vägen för den kritiska granskningen i samband med nomineringar och ministertillsättanden. Det är svårt att ställa kritiska frågor till nära vänner. ”Har du några lik i garderoben?” ”Hur ser du på minoriteternas ställning i landet X?” ”Umgås du med personer som har annan politisk inställning än du själv?” ”Inser du vilka konsekvenser det har att bli granskad som minister?” ”Har du källsorterat dina sopor ordentligt?” ”Lever du upp till partiets alla ideal?” ”Flyger du på semestern?” ….. det är inga roliga frågor att ställa till en vän. Det blir ingen vass ”anställningsintervju” när ministrar ska utses. Det är säkert svårt på flera plan att kritiskt granska människor man känner sig stå mycket nära.

Kompromisser är nödvändiga
Inte ens när Kaplan avgått tycktes Fridolin inse vad som gått snett. Han hade fortfarande stort förtroende för Kaplan. Han var ju en vän. Det slog inte Fridolin att någon borde ha ställt de obekväma frågorna – och kanske inte han själv. Så hade det kanske gått upp för Kaplan själv vad han behövde bli tydligare med och vad han direkt och indirekt signalerar och påstår i olika sammanhang. Och kanske borde fundamentalisterna i olika partier fundera över vad som en rimlig nivå på ”det korrekta beteendet”. Även ministrar måste få kompromissa, huvudsaken är att målsättning och motiv är rätt i det långa loppet. Vi ska bara ställa krav på andra i samma utsträckning som vi ställer krav på oss själva.

Ett mänskligt svängrum
De mediadrev vi sett på senaste tid illustrerar orimligheten i förväntningar på politiker. De tvingas hela tiden kompromissa i privatlivet, i jobbet, i olika frågor. Men media ser bara antingen/eller-perspektiven eftersom det är dessa som går att presentera på ett slagkraftigt sätt. Rätt eller fel. Ja eller nej. Som om livet hela tiden var så enkelt. I själva verket fyller vi våra liv av många kompromisser, ibland inkonsekventa beslut, som också bidrar till att vi känner oss som människor och inte maskiner. Det måste finnas ett mänskligt svängrum även i det offentliga.