Henrik Edin, förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet, skrev nyligen i DN om värdet av att varje parti går fram på enskilda valmanifest i nästa riksdagsval 2018. (Se länk nedan). Utrymmet för nyanserna i politiken minskar när väljarna får de politiska visionerna paketerade på förhand i framförhandlade kompromisser, tycks Edin mena.
Politik fungerar i ett sammanhang
2006 fanns en trötthet både hos Göran Persson och stora delar av väljarkåren. Alliansbildandet blev en tydlig etikett för ett trovärdigt men oprövat borgerligt samarbete. Åtta år senare var det Alliansen väljarna hade tröttnat på. Folk hade tappat räkningen på alla jobbskatteavdrag och hörde inte något nytt som kunde rätta till de delar som väljarna ville få korrigerade.
Möjligheter
Självfallet har Moderaterna intresse av att hålla fast vid Allians-bygget. När blockpolitiken blir otydligare ökar möjligheterna för hoppande majoriteter och kan nya överenskommelser komma till stånd. En sådan utveckling borde kunna leda till mer konstruktiv och framtidsinriktad politik, men kanske inte om målet är att få maximalt inflytande för ett parti.
Nya ledare och ett nytt parti att förhålla sig till
Att Alliansen möjligen har spelat ut sin roll bör också ses mot bakgrund av att de partiledare som byggde Alliansen på förtroende och flera möten på partiledarnivå inte längre finns kvar. Det är fyra andra partiledare som idag leder de borgerliga partierna. Det som dessutom förändrat handlingsutrymmet är SD:s framgångar i opinionen. De liberala värderingar Henrik Edin vill se ett större utrymme för kontrasterar mot grundvärderingarna hos SD:s företrädare och sympatisörer medan de konservativt orienterade Allians-partierna kanske hellre vill lyfta fram likheterna med SD för att vinna tillbaka tidigare väljare och sympatisörer.
Decemberöverenskommelsen finns i praktiken kvar
Det som lite då och då dyker upp i nyhetsflödet är också borgerliga företrädare som tycker att det är läge att utnyttja det parlamentariska läget till att väcka misstroende mot Stefan Löfvéns regering. Det tyder på att det finns borgerliga politiker som anser att det går att bygga en regeringsplattform på ett samarbete med SD. Så länge den åsikten är i minoritet torde det i praktiken innebära att decemberöverenskommelsen fortlever. Den konstellation som har störst stöd i Riksdagen kommer att få igenom sin budget. För Sverige är det en bra lösning även om vi fortsättningsvis måste leva med minoritetsregeringar. Detta eftersom alternativet skulle vara otydliga ”stora koalitioner” med S och M eller ännu värre ständiga regeringskriser beroende på hur SD råkar vilja agera.
Om ansvar, Fälldin och Fridolin
För ett oerfaret regeringsparti som MP framstår regerandet som svårhanterat. Med rötterna tydligt i ett ifrågasättande av rådande system på många områden blir kontrasten till att ta ansvar för ett, som man anser, felaktigt system väldigt stor. Det är en grundläggande problematik att vara motståndare till något man tvingas administrera. MP underskattade nog den dimensionen av regerandet. Vattenfalls ägardirektiv lät sig inte ändras. Som ägare kan staten inte kringgå sina egna direktiv. Att administrera ett felaktigt system kan bara hanteras på två sätt. 
Man kan avgå som Fälldin gjorde 1978 när han tvingades ladda de kärnkraftsreaktorer han gått till val på att avskaffa. Eller man kan sitta still i båten och svälja förtreten, som Fridolin och Lövin nu gjort. Fälldin lyckades återkomma i ett följande riksdagsval 1979, troligen för att han ledde det största borgerliga partiet. Som ”lillebror” till S har MP det mycket svårare att manövrera. Man har svårt att få cred för de goda besluten och man får kritik för alla kompromisser man tvingas ingå. Det är inte lätt att ta ansvar i en komplex verklighet.
Länktips: http://www.dn.se/debatt/moderaternas-utveckling-gor-alliansen-ohallbar/
