Mats Svegfors sätter ner foten

Det har talats om ”Magda-moderater” redan sedan förra valet 2022, moderater på, typ, Östermalm som inte längre kunde stödja ett parti som demonterar välfärden och som inte har något problem med att samarbeta med SD. Många mindes hur Ulf Kristersson lovade Hédi Fried att aldrig samarbeta med SD, ett löfte som bara höll ett par år. När makten hägrade valde Kristersson att hitta något slags samarbete med Åkesson och hans kompisar. Att det landade i ett Tidö-avtal, som i praktiken gav SD en vetoroll över ett antal viktiga politikområden var en enkel uppoffring för Kristersson. Det gick sämre för det parti som kallade sig Liberalerna.

Liberalt misslyckande
Stadigt parkerade runt två procent i opinionsundersökning efter opinionsundersökning såg Johan Pehrsson ingen annan lösning än att tacka för sig. Att han var en dålig förhandlare på Tidö slott blev med tiden allt tydligare. L hade ingen tydlig framgång att lyfta i kommande valrörelse. Det enda de kunde hävda var att det hade blivit ännu mer nedskärningar i Public Service, ännu sämre miljöpolitik osv om inte L deltagit på Tidö slott. Men då frågar sig naturligtvis vän av ordning varför man överhuvudtaget satte sig vid förhandlingsbordet på Tidö slott. Om det enbart gällde att minimera skadorna av SD-inflytandet. Varför ville man ge SD det stora inflytande de fick?

Även tongivande moderater känner inte längre igen sig
Även inom Moderaterna fanns och finns personer som är missnöjda med vilket stort genomslag SD fått på olika politiska delområden och vilken färg de satt på det politiska samtalet. Till och med Socialdemokraterna talar återkommande om den ”strama invandringspolitik” som är ett slags kodord på SD-språk för att legitimera en apartheid-liknande jakt på personer som SD tycker inte kan räknas som svenskar. Olika minoriteter och framför allt personer med muslimsk religiös övertygelse, personer med annan hudfärg osv. Den moderat som nu inte längre kunde hålla tyst är inte vem som helst. Mats Svegfors var chefredaktör på Svenska Dagbladet, han var chef på Timbro, han umgicks med moderater och deltog flitigt i de policysamtal som fördes. Nu har han gett upp tron på Ulf Kristerssons version av M.

Alla människors lika värde försvann på vägen
I sitt öppna brev till Ulf Kristersson (se länktips nedan) motiverar han sitt beslut. Svegfors har alltid satt individen före systemet och det har han gjort konsekvent. Men nu har Kristersson vänt på perspektivet och gör SD:s kollektivistiska människosyn till sin, något som Svegfors inte kan acceptera. Han tar i sitt brev exempel från sin privata sfär, där han konstaterar att den person som har i uppdrag att vårda honom på ett långtidsboende riskerar utvisning trots att hon gjort allt rätt, jobbar och betalar skatt, kan svenska och gör nytta i samhället. Någonstans på vägen tappade Kristerssons M tron på alla människors lika värde, kan jag konstatera.

Misstro eller tilltro? Egoism eller empati?
Individen före kollektivet kan låta tilltalande. Men utan kollektivet har vi inget samhälle. Den rena egoismen leder ofrånkomligen till konflikter och att den starkare vinner över den svagare. Den friske vinner över den sjuke. Den rike vinner över den fattige. Den snabbare vinner över den långsamme osv. Vill vi ha ett samhälle som ständigt sorterar folk utifrån mätbarheter? Var hamnar vi när allt blir en kamp om att bli vackrast, bli rikast eller mest lajkad på sociala medier? Vi hamnar i den utförsbacke där vi är just nu. Den egoism som får härja fritt utan empati och omsorg om helheten blir till slut sin egen fiende och förgör sig själv. Om ingen kan lita på någon annan måste ju alla beväpna sig, måste alla låsa in sig bakom kameraövervakade stängsel och hamnar vi till slut i ett synnerligen kallt samhälle, där alla misstror varandra. Motsatsen måste heta tilltro, samarbete och hjälpsamhet. Rätt som det är kommer vi själva vara i behov av andras hjälp. Ensam är inte stark.

Vilken slags politisk kraft vill Moderaterna vara? SD Light?
DN:s ledarskribent Amanda Sokolnicki skrev en kommentar till Svegfors brev. (Se länktips nedan). Hon beskriver det som att han öppnade fönstret och släppte in frisk luft igen. Jag tror snarare att det handlar om identitet. Vilket parti vill Moderaterna vara? Vill de vara konservativa med en relativt inskränkt syn på människors lika värde eller vill de ha en mer traditionell liberal framtoning, där globala kontakter och win-win-perspektiv är centrala? Vill de vara ett SD Light för välutbildade? Eller vill de fånga upp Trumps ”Sverige först” slutenhet? Eller vill de bli en hemvist för libertarianer, där marknaden alltid har rätt och staten ska minimeras till ett minimum? De senare har väl i och för sig numera sökt sig till L, där alla tidigare folkpartister troligen har kastat in handduken.

Hur ska M kunna lita på SD?
Så vad säger regeringen? Ännu har inget sipprat ut? Troligen funderar man på om Svegfors brev är värt att överhuvudtaget kommentera. Allt tenderar ju att blåsa bort i flödet av nyheter. Samtidigt är Svegfors inte vem som helst. Svegfors sätter sannolikt ord på en oro och olustkänsla som fler än han själv känner. Moderaterna har ju blivit skickliga på att ge icke-svar (se mitt tidigare inlägg om demokratikritiken från FN) nu senast när SD-fusket i kvittningssystemet vid sjukdom i Riksdagen uppmärksammades och Johan Forsell i Expressen (se länktips nedan) fick det till att det skulle handla om att kvittningsreglerna ska diskuteras mellan partierna och inte om att SD rundade de regler partierna varit överens om i decennier. Ett handslag från SD är inte vatten värt, uppenbarligen, men det vill inte Forsell erkänna. Hur ska Forsell kunna lita på SD i fortsättningen? Eller någon för den delen?

Länktips: Mats Svegfors öppna brev till Ulf Kristersson i DN: här

Länktips: Amanda Sokolnickis kommentar i DN till Svegfors brev: här

Länktips: Expressen-artikel där Johan Forsell bemöter kritiken kring kvittningsfusket genom att försöka flytta frågan till att det är S som gjort fel: https://www.expressen.se/debatt/debatt-s-utnyttjar-rostkuppen-for-att-flytta-fokuset/

Demokratins tillbakagång i Sverige

Tidöregeringen struntar till stora delar i de invändningar som Lagrådet har. Remisstiden sätts så kort att många myndigheter inte hinner formulera ett remissvar på de lagförslag som tagits fram. Den praxis som länge har funnits kring hur Statens Offentliga Utredningar ska bedrivas har många gånger reducerats till en beställningsfunktion, där regeringen beställer ett lagförslag istället för att utredningen vänder och vrider på argumenten för och emot en viss idé till ny lagstiftning, detta för att optimera nya lagar. Man tar inte tillvara kompetensen hos landets mest erfarna jurister utan låter konsekvenserna av dålig lagstiftning uppstå i vardagens tillämpning och i den godtycklighet som därmed kan uppstå, när förarbetena är otydliga och gränsdragningar inte görs. Detta är något av den kritik som har riktats mot det ”paradigmskifte” Tidöregeringen arbetar med på lagstiftningsområdet. Nu höjs röster från toppjurister mot att detta är farligt för demokratin och för tilltron till centrala samhällsfunktioner. (Se länktips nedan).

Det är inte bara svenska jurister som påpekar vad som pågår
Den 25 februari 2026 skickade FN:s specialrapportörer Mary Lawlor och Gina Romero en skrivelse till Sveriges regering, betecknat AL SW 3/2026 som är ovanligt skarpt formulerat. (Se länktips nedan). Skrivelsen beskriver en utveckling i Sverige där människorättsförsvarare möter ökade hinder, större risker och ett minskat utrymme att agera. Hot, hat och trakasserier särskilt mot kvinnor, mot minoriteter, mot ungdomsorganisationer och mot miljöaktiviteter har ökat. Civilsamhället har fått allt svårare att bedriva sin verksamhet. Journalister som vill lyfta frågor kring Gaza, samernas situation eller klimatfrågan möter allt oftare hat, hot och fysiska begränsningar. Man nämner hur polisen agerat på universitet, där studenter som uttryckt pro-palestinska åsikter särbehandlats.

Konkreta och allvarliga anklagelser
Tystnaden brer ut sig. Ett exempel är hur organisationer som är beroende av statligt stöd inte framför kritik av rädsla för att det ska drabba organisationen. Den som privat vill ge uttryck för en ståndpunkt riskerar att bli av med jobbet. Sammantaget leder detta till en avkylande effekt på civilsamhället. Samtalen tystnar. Rapporten landar i tydlig kritik och slutar med att ställa ett antal frågor till den svenska regeringen som handlar om hur regeringen avser att agera för att rätta till utvecklingen. Det är grundläggande och grundlagsskyddade frågor det handlar om: yttrandefrihet, föreningsfrihet, demonstrationsfrihet, minoriteters rättigheter, civilsamhällets villkor, journalistikens roll och den akademiska friheten. Staten måste agera för att vända utvecklingen skriver man. Skribenterna nämner även att man kan komma att gå ut publikt med sin kritik.

Icke-svar från Tidöregeringen
Rapporten borde leda till något slags omprövning av det paradigmskifte Tidöregeringen säger sig hålla på med. Men det svar som regeringen formulerat till FN är ett typiskt icke-svar. Svaret är formulerat för att undvika att svara på själva kritiken. Jag läser en sammanfattning av regeringens elva sidor långa icke-svar skrivet av Siv Gustavsson. Skickligt och konsekvent bryter hon ner regeringens icke-svar på punkt för punkt. Med risk för att detta blir långt för att vara ett blogginlägg från mig återger jag här en del av Siv Gustafssons analys.

Principer och sköldar för att slippa svara
Tidöregeringen skriver: ”Regeringen är fullt ut engagerad i att främja och skydda mänskliga rättigheter”. Svaret är en princip, inte en kommentar till rapportens kritik. Man stoppar in en systembeskrivning eller som Siv Gustafsson skriver: ”Det är som att svara på en anmälan om brand med att citera brandskyddslagen.” Man använder systemet som en sköld för att slippa kommentera kritiken.

Polisen följer lagen…
Det mest talande i regeringens icke-svar är det som inte nämns. Rapportens konkreta exempel på godtycklighet, demonisering av minoriteter, hatkampanjer och inringning av personer, s.k. kettling, är sådant som inte alls nämns i regeringens icke-svar. Det som inte nämns, finns inte. Och när det gäller polisens roll i detta svarar regeringen med ett axiom: ”Polisen utför sina uppgifter i strikt överensstämmelse med lagstiftningen.” Så hade politiker i Kina eller Nordkorea också kunnat svara. Polisen följer lagstiftningen. Det är ju inte det som är problemet.

Tre andra slags icke-svar
När det gäller skyddet för journalister svarar regeringen: ”Skyddet för tryckfriheten är starkt”. Siv Gustafsson kallar svaret för en strategisk avledning som inte svarar på kritiken. När det gäller kritiken om hur minoriteter behandlas radar regeringen upp en slags inventarielista, men föreslår ingenting som skulle kunna förändra sakernas tillstånd. Och när det gäller hur politiskt sanktionerad stigmatisering ska elimineras viftar regeringen med ett helt annat direktiv, anti-SLAPP, som har ett annat syfte. Att svara med något som inte täcker in frågeställningen är också en taktik.

Beakta är väl bland det svagaste man kan svara?
Kritiken i rapporten kring det som kallas chilling-effekt, självcensur och ett tystare samhälle möter regeringen med ett principiellt och till intet förpliktigande konstaterande att ”risken för avkylande effekter måste beaktas”. Att beakta något betyder i dessa sammanhang att det oftast prioriteras ner. Annars hade man skrivit något om att bevaka eller stärka eller prioritera. Men beakta är väl det svagaste verb som finns förutom att blunda för. Avslutningsvis skriver regeringen att man ”står fast vid sitt engagemang”. Engagemanget i paradigmskiftet kvarstår, uppenbarligen.

Hur agerar dominerande medier på detta?
TV 4 hade på lördagsförmiddagen den 2 maj i alla fall modet (?) att bjuda in två av de advokater som skrev debattartikeln i DN. Men FN-kritiken och regeringens icke-svar på denna kritik har ännu inte landat i traditionella medier. Det är ju snart valrörelse och skulle SVT drista sig till att lyfta FN-kritiken är det säkert någon som tänker att ett sådant agerande skulle kunna skapa ytterligare press på Public Service om att sluta vara så ”vänstervridna” och i förlängningen kunna leda till ytterligare neddragningar i finansieringen ifall Tidögänget får fortsätta regera. Snacka om chilling-effekt eller en variant på självcensur.

Länktips: Debattartikel på DN-debatt undertecknad av 33 jurister, varav flera med framstående positioner: https://www.dn.se/debatt/larmet-ljuder-satt-stopp-for-nedmonteringen-av-rattsstaten/

Länktips om Mary Lawlors rapport i våras: https://www.ohchr.org/en/press-releases/2026/03/sweden-un-expert-warns-gradual-erosion-rights-human-rights-defenders

Sanning kan inte balanseras mot lögn

När det så kallade sunda förnuftet tar plats och till och med jämställs med forskning och vetenskap, i vissa fall värderas högre än dessa, riskerar vi att hela fundamentet för ett demokratiskt samtal och demokratiskt samhälle krackelerar. David Pakman, en fristående mediaprofil i USA med miljoner följare, formulerar riskerna med den pågående utvecklingen på ett suveränt sätt. Pakman la ut en text den 27 april som verkligen sätter fingret på vad som ligger i potten när vi omedvetet tillåter oss bli vilseförda av de krafter som inget hellre vill än att försvaga demokratin och det samspel som respekten för demokratin bygger på. Se länktips nedan.

Självdestruktivitet
Konspirationsteorier är en pusselbit i sammanhanget. Att det finns dolda krafter som försöker vilseleda den allmänna opinionen och ifrågasätta fakta är ett ofta återkommande fenomen, något som blivit allt mer tydligt när MAGA-rörelsen tagit över det republikanska partiet. Det Pakman pekar på är att detta angreppssätt till slut äter upp sig själv. Det blir självdestruktivt och skapar till slut ett slags anarkistiskt tillstånd, där ingenting längre är säkert. (Min benämning).

Risken med att ställa sanning mot lögn
Jag ska inte återge hela hans text, enklare är att ni själva läser hans originaltext och följer resonemanget. Det jag vill peka på är att vi ser samma tendenser i Sverige, där klimatförnekelsen kanske är den tydligaste exemplifieringen av vad faktaresistens leder till. Och hur denna förnekelse blir ett fundament för andra ifrågasättanden. Vi ser ju också hur Public Service anpassar sina intervjuer och debatter, där till slut sanning ställs mot lögn och public service hamnar i en ”mittenposition”, istället för att tydligt markera mot lögner och vilseledande påståenden. Plötsligt hamnar den allmänna ”mitten-positionen” som att halvvägs backa upp lögner. Detta sluttande plan behöver synliggöras även i en svensk kontext.

Länktips: Länk till det inlägg som David Pakman skrivit och som är värt att läsa i sin helhet här

Tack till de tusentals afghanska pojkarna!

Rätt ofta sprids budskapet att migrationen för tio år sedan var kaotisk, att det vällde in afghanska pojkar som ingen kunde ta hand om och som bara skapade problem. Men hur gick det egentligen för dessa tonårspojkar? De kom till ett nytt land, kunde inte språket, hade knappt gått i skolan och det är väl de som idag försörjer sig i den kriminella världen, eller hur? Det visar sig att när SCB sammanställde statistik över hur dessa pojkar klarade sig gick det bättre för dem än för motsvarande grupp unga män födda i Sverige. Har den bilden fastnat hos gemene man? Nej, snarare har det i åratal tjatats om hur katastrofalt mottagandet var och hur dyrt det blev för Sverige att generöst ta emot flyktingar. Trots att fakta visar motsatsen. Tack vare flyktingpojkarna och de utlandsfödda fungerar ett antal viktiga samhällssektorer.

Från SCB, status i nov 2022

20 000 pojkar, där många nu har jobb
Diagrammet ovan är hämtat från SCB:s statistik som redovisar hur det gick för 13 000 ensamkommande pojkar, respektive 7 000 som fick stanna enligt den så kallade gymnasielagen som infördes när handläggningstiden blev väldigt lång på Migrationsverket och de skulle kunna använda tiden till att läsa in en gymnasieexamen. Som synes är andelen sysselsatta större både för de ensamkommande och de som fick uppehållstillstånd genom gymnasielagen än för inrikes födda. (Statistiken jämför pojkar födda 1999).

Initiativförmåga och mod
Att fly till Europa från ett fattigt asiatiskt bergsland kräver initiativförmåga och mod. Det finns rimligen egenskaper hos många av de som kom hit som gör att de tar sig an utmaningar på ett aktivt sätt. De väntar inte på att någon ska hjälpa dem, de inser sin egen roll i byggandet av en framtid i ett nytt land. Och när studierna var klara tog de de jobb som fanns. Många sökte sig till serviceyrken och till vård och omsorg, ”Det är tre gånger vanligare för de som kom hit som ensamkommande pojkar att idag arbeta inom vård och omsorg, än inom samma ålderskategori bland inrikesfödda.” läser jag i en debattartikel (se länktips nedan). Så att hemtjänsten inte har ännu större problem hänger samman med att vi tog emot flyktingar från Afghanistan, gav dem utbildning och nu drar nytta av deras arbetsinsats och skatteintäkter. När ska denna bild sjunka in hos vanligt folk?

Tidögänget tycks tro att vi inte fattar
Det är dessutom så att 39 procent av specialistläkarna i Sverige är födda utomlands och 42 procent av tandläkarna. När Tidögänget nu gör allt de kan för att få utlandsfödda att känna sig ovälkomna i Sverige tänker de inte på läkarna och tandläkarna och vilken nytta dessa gör, än mindre tänker de på det otacksamma och dåligt betalda arbete som görs varje dag i hemtjänsten. De tänker naturligtvis inte heller på alla bussförare och människor med obekväma arbetstider som håller igång våra samhällsfunktioner. Det Tidögänget tycks tro är att svenska folket inte har fattat hur verkligheten ser ut, hur den låg betalt arbetande befolkningen skapar förutsättningar för välfärdssamhället.

Länktips: SCB-statistik från 2022 om hur det gick för de afghanska pojkarna: här

Länktips: Debattartikel av Tony Johansson om hur invandringen räddar välfärden: här

Hur gör vi när samhället krymper?

Den 16 april gick CASE-dagen av stapeln i Lund. Vartannat år ordnar man en heldag för att sprida kunskap kring den forskning som CASE är med och organiserar och som på olika sätt berör äldre personers situation i samhället. CASE har funnits i snart 20 år och fyller en viktig funktion. (Se programmet för dagen i länktipset nedan). Ur alla de tänkvärda presentationer som lyftes fram under dagen var det den om demografin som fastnade tydligast för mig.

Hälften av kommunens anställda arbetar med äldre
Det är uppenbart att vi har en demografisk utveckling som relativt snart kommer att påverka vilken nivå på omsorg kommunerna kommer att kunna erbjuda de personer som idag har hemtjänst eller bor på särskilt boende. Förvaltningsdirektören, Sergio Garay, i Malmö Stad beskrev sin verklighet i siffror. Idag anställer Malmö stad 25 procent av stadens arbetskraft. Om tio år skulle den siffran behöva vara över 50 procent. Hälften av de som anställs arbetar med äldre.

Hur gör vi när samhället krymper?
SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, har räknat ut att man de närmaste åren behöver anställa 1000 personer i månaden i kommunerna bara för att hålla jämna steg med avgångar och rekryteringsbehov. När jag läser i Tillväxtverkets rapport (se länktips nedan) på sidan 30 ff om hur befolkningsutvecklingen ser ut i landet blir bilden väldigt bekymmersam. Tillväxtverket skriver: ” Inte mindre än 15 län och 203 kommuner har upplevt ett födelseunderskott under 2023.”  Av våra 290 kommuner är det således 203 som minskar i befolkningstal. Samtidigt har de självklart färre och färre som bidrar med skatteintäkter och fler och fler som blir pensionärer. Färre ska försörja fler. Hur detta ska fungera behöver vi ha en diskussion om. Skatten kan höjas, men inte hur långt som helst. Och det är svårt att rekrytera personal när ingen söker jobbet. Än mindre att ställa krav på behörighet och kvalifikationer. Hur vill vi att välfärden ska fungera i ett krympande samhälle? Hur undviker vi att klyftorna ökar ytterligare?

Hur gör vi när det inte längre föds barn?
På sidan 31 i Tillväxtverkets rapport konstaterar man att ”redan i dag finns det 35 kommuner där färre än 50 barn föds årligen, vilket kan ha
direkta konsekvenser på den lokala ekonomin. Bland annat påverkas efterfrågan på offentliga tjänster såsom barnomsorg och skola, vilket på sikt även kan leda till neddragningar eller förändringar av den lokala välfärden.

Hur gör vi när samhällets struktur inte längre fungerar? Ska vi slå ihop kommuner igen? Hur gör man när det blir restider på flera timmar till närmaste skola? Och den lärare man lyckas anställa inte är kvalificerad att undervisa i de ämnen som eleverna har rätt att få undervisning i?

Den etniska rensningen skadar Sverige
Det säger sig själv att Tidögängets acceptans av att förverkliga SD:s gamla dröm om ett etniskt homogent Sverige är direkt kontraproduktiv i sammanhanget. Vi kommer att behöva varenda arbetande, skattebetalande och produktiva person som vill bo här. Om inte annat så för att ta hand om de äldre som inte längre klarar sig på egen hand. Kanske kommer utvecklingen bli tydligast på Gotland, där förutsättningarna blir mycket tydliga när befolkningen åldras och födelsetalen minskar.

Länktips: https://www.case.lu.se/casedagen och https://www.case.lu.se/artikel/en-forskningsdag-om-omsorg-trygghet-och-innovation

Länktips: Tillväxtverket rapport: https://tillvaxtverket.se/download/18.2a8882f5197ed87435d23c14/1752145601305/Tillst%C3%A5nd%20och%20Trender%202025.pdf

Lite hoppfullt om Bangladesh?

Bangladesh är ett land med 127 miljoner röstberättigade, som nu får rätt att välja politiska ledare igen, efter flera år med diktatur. Roshan Rydell Kahandaliyanage har varit valobservatör och skriver i Rörelsen om sina intryck. Om hur viktigt det är att säkra upp medias roll och att civilsamhället får ta plats för att möjliggöra den typ av samtal och dialog som är självklara komponenter i en demokrati. Inte minst när nu 72 procent av världens befolkning lever under icke-demokratiska styren.

Hoten mot media och civilsamhälle är tydliga
Roshan skriver: ”Bangladesh har också en lång väg kvar att vandra för att öka kvinnors politiska inflytande, skydda fria medier och garantera minoriteters rättigheter. Därtill måste det demokratiska civilsamhället stärkas och dess unika roll för en inkluderande samhällsutveckling erkännas. Auktoritära krafter i världen vet att civilsamhället måste brytas ner för att en avveckling av demokratin ska kunna genomdrivas. Enligt V-Dem är attacker mot civilsamhället den näst vanligaste taktiken som används av auktoritära styren, efter repression mot media.”

Miljontals anhängare elimineras ur valprocessen
Bangladesh har naturligtvis en lång väg att gå. Men det var unga människor som 2024 banade väg för de demokratiska val som hålls 2026. Det tidigare styrande partiet var förbjudet att delta i valet. Men vägen till demokrati är komplicerad, eller som Roshan skriver: ”Demokrati är dock en process som behöver leva upp till sitt namn bortom valdagen. Den avsatte ledaren Sheikh Hasinas parti var bannlyst i vårens val, vilket fick miljontals väljare att stanna hemma. Det tidigare styret är skyldiga till flera illdåd, men det är troligtvis inte hållbart att långsiktigt alienera dess anhängare ur den politiska processen”. Det här kan naturligtvis vara svårt, särskilt för de kvinnor som fallit offer för våld och förtryck.

Hur ser rättvisan ut?
Vi i Sverige är så vana vid att saker och ting är på ett visst sätt och har nog svårt att förstå hur läkandeprocessen ska gå till. Hur ska anhängarna till Sheikh Hasina involveras i det demokratiska samtalet? Kan förtryckare och de förtryckta mötas? Hur ska det gå till? Vi har ju ett facit i Sydafrika, där apartheid-systemet ersattes med något som i bästa fall kan beskrivas som demokrati. Men hur sker egentligen en läkeprocess i ett samhälle som präglats av motsättningar och orättvisor? Ska allt bara glömmas bort? Hur ser rättvisan ut?

För Tidö-gänget är demokrati inte så viktigt
Roshan påpekar också i sin artikel att regeringen tvingar Palmecentret att avveckla mycket av det demokratistöd som de kunnat bidra med. Han skriver: ”Redan i sommar tvingas nu Palmecentret avsluta samarbetet med över 100 civilsamhällesorganisationer i 30 länder, där mänskliga fri- och rättigheter är under attack. Sex av dessa anses vara bland de länder i världen med sämst villkor för arbetare.” Demokratiarbete är inget som Tidö-gänget prioriterar. Tvärtom. Man har ju skurit ner bidragen till Public Service, till studieförbund och folkhögskolor. Det har skett mycket medvetet.

Svenska hjältar som SD borde applådera

Någon journalist borde ställa en variant på de frågor jag formulerar nedan till Jimmie Åkesson. För att synliggöra hur motsägelsefull SD:s politik är. En första fråga skulle kunna vara om han gillar att Sveriges herrar tagit sig till fotbolls-VM. Sannolikt skulle han tycka det var bra. Han har i alla fall filmats på en fotbollsläktare, där han hejade på Blekinges stolthet Mjällby. Så sannolikt gillar han att Sverige tagit sig till sommarens VM.

Hyckleriet behöver synliggöras
Nästa fråga skulle bli ungefär så här: ”Om er politik hade gällt de senaste åren hade Sverige inte klarat avancemanget, har du tänkt på det?” Han skulle förmodligen svara något undvikande på den frågan. Ungefär: ”Det går ju inte att veta” och varianter på det. Men journalisten skulle inte ge sig: ” Det är ju så att flera av de hjältar du nu hyllar inte skulle få vara här med en politik. De är ju inte riktiga svenskar, så som ni ser det. De fotbollshjältar som gjort skillnad heter inte Andersson eller Karlsson. De heter Isak Hien, Yasin Ayari, Anthony Elanga, Viktor Gyökeres och i truppen finns och har funnits Taha Abda Ali, Alexander Isak och Dejan Kulusevski. För att inte nämna Zlatan Ibrahimovic. Ingen av dem hade funnits med och gjort nytta för Sverige om ni hade fått bestämma. Hur ser du på det?

Så här såg truppen ut till VM-kvalet 2026
Om SD fått bestämma hade truppen sett ut så här

Det är många länder som bidrar
Spelare med bakgrund i Marocko, Tunisien, Somalia, Eritrea, Kamerun, Nordmakedonien och Ungern hade inte kunnat spela för Sverige eftersom SD inte hade velat välkomna flyktingar och invandrare, just de personer som senare skulle få barn, som nu hjälper Sverige till framgång. Det skulle Åkesson behöva kommentera i en utfrågning. Så att hyckleriet synliggörs och konsekvenserna blir tydliga för SD:s sympatisörer.

Och vad gäller de osynliga hjältarna, Åkesson?
Det finns ett antal självklara uppföljande frågor om de ”osynliga” hjältar som verkar i Sverige. ”Vad säger du till de 37 procent specialistläkare i Sverige som är födda utomlands? Är de viktiga för sjukvården? Eller vad säger du till de 69 procent av de blivande tandläkarna som har utländsk bakgrund? Är de oönskade? Brukar du aldrig laga tänderna, Jimmie Åkesson?” (Hälften av de verksamma tandläkarna är sådana som SD vill kasta ut). Tydligen vill SD att hälften av alla bussar ska stå still och en majoritet av taxibilarna likaså.

Antidemokrater är inte nöjda förrän demokratin är kuvad
De lönekrav Tidö-regeringen ställer för att sortera bort arbetskraft med ”fel” bakgrund (enligt SD) bidrar också till att kraftigt urholka personalstyrkan inom vård och omsorg. SD vill inte lösa problem, man strävar efter att skapa kaos, så att det uppstår så stora samhällsproblem att det enda som återstår är att staten tar kontroll. Det är alla antidemokraters mål, att åsidosätta den fungerande demokratiska ordningen och styra samhället utifrån den ideologi man förfäktar.

Vem tar bollen? Det är öppet mål.

Trump hålls okunnig av sin lojala personal

Alla som följer världspolitiken kan se hur Trump håller på att spåra ur totalt. Inte nog med att han angrep Venezuela och tog Maduro till fången för att säkra oljetillgångarna, han lät sig övertalas av hökarna i Tel Aviv att starta ett krig mot Iran, ett krig som han samtidigt säger att han har vunnit, att förhandlingar pågår och att han ska intensifiera. Det är inte lätt att veta vilken sanning (lögn) som gäller i realtid, när allt hävdas samtidigt.

Tillrättalagd information
En detalj som New York Times grävt fram är att Trumps val av medarbetare baserat på lojalitet hellre än kompetens också lett till att ingen korrigerar Trump och ingen säger hur det är. Han får hela tiden redigerade rapporter, läget i Iran beskrivs utifrån det som medarbetarna tror att han vill höra och han får hela tiden dagliga bilder på hur olika mål angrips, oavsett om de är relevanta för helheten eller inte. Den interna filtreringen av information blir på så sätt en underminering av beslutsförmågan. Trump tror att han vet det han behöver veta, men hans medarbetare ger honom bara det de tror att han vill veta.

Trumps medarbetare säger ingenting
Ett annat exempel är att han återkommande avslöjar sin fundamentala okunnighet. Gång efter annan hävdar han t ex att han sänkt priset på något med 400, 500 eller 600 procent. Och förstår inte själv innebörden av det han säger. När något sänks 100 procent blir det ju gratis och så fort man överskrider den gränsen blir det ju säljaren som skänker pengar till köparen. Men det fattar inte Trump. Och ingen av hans lojala medarbetare tycker att de ska påpeka felaktigheter för honom. Det gäller ju att hålla honom på gott humör.

No Kings och samtidigt går ytterhögern framåt
Lördagen den 28 mars ska det återigen hållas ”No Kings”-demonstrationer på 3000 platser i USA. Vi får hoppas att de gör något intryck på opinionen och får folk att förstå att de har valt en inkompetent och närmast farlig antidemokrat till president. CBS har nyligen fått en chef som valt att hålla en Trump-vänlig linje, vilket fått tittarsiffrorna att dyka. Det är lite uppmuntrande. Men i Europa växer stödet för ytterkantspartierna. Dansk Folkeparti gick framåt i det danska valet. Låt oss hoppas att Orban äntligen får stryk av ungrarna. Hans kontakter med Putin är direkt skadliga för EU och för Ukraina.

Svenska företag agerar olika
En annan detalj jag sett i relation till Trump-administrationen är hur svenska företag agerar olika på kravet att skippa viktiga demokratiska värden i hur företagen presenterar sig och agerar. Ericsson har valt att stryka ord som mångfald och inkludering i sin kommunikation, och även anpassat sig till Trumps syn när det gäller genusfrågor. (Se länktips nedan). Essity å andra sidan, som ju är stora på hygienområdet, gör tvärtom. De behåller sina mål kring mångfald och jämlikhet. Det säger kanske en del om hur de olika företagen ser på sin egen marknadsposition och hur långsiktigt man tänker. Trump kommer inte sitta för evigt, tänker nog Essity. Medan telekom-branschen säkerligen är tajtare och mer kopplad till stora projekt, där enstaka beslut kan bli helt avgörande.

Maktkoncentrationen leder till korruption
Det som också blivit tydligt de senaste veckorna är hur Trumps olika utspel påverkar börser och oljepriset. Det finns uppenbara risker att insiders utnyttjar sitt försprång och gör stora förtjänster på att i förväg veta vilka utspel som kommer från Trump. Det lär inte leda till något i den korrupta miljö som makten befinner sig i i USA, men ju mer ekonomisk makt som kopplas till den politiska makten desto större risk är det att korruptionen brer ut sig. och när media inte ifrågasätter blir det näst intill omöjligt att få systemet att korrigera sig självt.

Sambandet mellan olja och icke-demokrati
En ganska smart analys av sambandet mellan olja och icke-demokrati finns i den Facebook-länk som jag inkluderar här.

Länktips om sambandet mellan olja och icke-demokrati: https://www.facebook.com/watch/?v=1826078735015045&ref=sharing

Länktips: https://www.di.se/nyheter/ericsson-slopar-mal-om-fler-kvinnor-efter-trumps-krav/

Länktips: här om Essity

Alexander Stubb säger en del kloka saker

Alexander Stubb är en intressant politisk ledare i Europa och på den internationella arenan. Han är president i Finland och i mitt tycke en av de tydligare rösterna i dagens europeiska politik. I länklistan nedan har jag samlat några av de uttalanden (filmer) som Stubb har gjort och som blir bra exempel på hur han formulerar sig för en bred publik. Att han är språkbegåvad är klart. Jag har sett klipp där han talar på franska, engelska, finska och svenska. Möjligen behärskar han fler språk, det vet jag inte.

Agenda intervjuade Stubb
Som fredsvän gillar jag hans formuleringar till kärnvapen. I Agenda-intervjun häromveckan (cirka 46 minuter in i programmet) sa han två saker som jag gärna återger. Dels sa han att ”det viktigaste med kärnvapen är att de inte används” och ”ju mindre vi talar om kärnvapen desto mer säkerhet ger det oss”.  I Agenda sa han också att Putin inte vinner kriget mot Ukraina, men att Putin tyvärr inte heller strävar efter fred. Sanktioner och åtgärder mot den ryska skuggflottan är åtgärder som kan hjälpa Ukraina, som dessutom också har blivit bra på att tillverka drönare. Han betonade också att alla freder alltid är smärtsamma. Finland har ju utkämpat med två krig med ryssen och tvingats ge upp stora landområden, så han och hans landsmän vet ju vad fred kan kosta.

Stubb talade till några gymnasieungdomar
Ett av klippen med Stubb är från ett besök på en gymnasieskola, där han betonar för eleverna att ”du måste ha en känsla av att göra något meningsfullt”. Det är en bra vägledning i en ung människas liv.

Stubb talade till britterna på Chatham House
I London finns Chatham House, en NGO som arbetar med fred, samarbete och säkerhetsfrågor. Chatham House har en regel, the Chatham House Rule som innebär att det går bra att dela den information man får under samtal, men man får inte återge vem som sa vad, eller vem som talade. Sannolikt handlar denna regel om att bygga förtroende och öppenhet. Under sitt tal på Chatham House gav Stubb britterna en hel del att tänka på. Han talade som europé och gav i all vänlighet britterna några råd. Han sa ungefär så här (kanske inte exakt översatt, men original talet finns ju nedan). ” Vi brukar hävda att ni britter är pragmatiska, så låt oss arbeta med frågorna tillsammans. Låt mig vara pragmatisk och säga att vi behöver fördjupa samarbetet inom åtminstone tre områden:

  1. Säkerhet, inklusive informationsutbyte och försvar
  2. Ekonomi, tullar och den interna marknaden. Släpp tanken att UK står utanför samarbetet och jobba för en flexibel lösning
  3. Teknologi, forskning, utbildning och innovation.

UK och EU har gemensamma intressen och värderingar. Vi behöver er röst i Europa, vi saknar er, er kompetens, ert reformarbete och deltagande på marknader och i arbetet mot klimatförändringarna.”

Stubb talade på ett G-20-möte och betonade det multilaterala
Stubb talade också på ett G20-möte nyligen, där han var ganska ödmjuk och stolt över att få delta. Hans budskap var tydligt. Han menade att världsordningen ändras och just står multilaterala mot de multipolära. Det multilaterala strävar efter samarbete och att upprätthålla en viss ordning och att säkra vissa institutioner (där menade han troligen FN och FN:s olika organ). Den multipolära ordningen har andra kännetecken. Med starka poler på världsarenan förstärks risken för konflikter. Vi behöver se mer multilaterala initiativ, inte minst i Ukraina, Gaza och i Sudan, menade han. Vi måste också inse att det inte går att gå tillbaka till den ordning som gällt sedan 1945.

En förmåga att formulera viktiga budskap
Det är på ett sätt befriande med en politisk ledare som talar tydligt och klart om hur han ser på världen och vad som behöver göras.

Länktips: Chatham House i London: https://www.chathamhouse.org/2026/03/brexit-was-colossal-mistake-says-president-stubb-finland-europe-should-build-flexible

Ett utdrag ur besöket på Chatham House: https://www.facebook.com/reel/1282654913218186

The Chatham House Rule: https://www.chathamhouse.org/about-us/chatham-house-rule

Ett tal på senaste G20-mötet: https://www.facebook.com/reel/774740105578802

Ett besök på en gymnasieskola: https://www.facebook.com/reel/4396210380651601

Intervju med SVT:s Agenda: https://www.svtplay.se/video/84dm31V/agenda/ayatollans-dod?video=visa&position=1828

Elektrifiering i Uganda

Som många vet följer jag regelbundet nyhetsbrevet OmEV, som på ett initierat sätt beskriver utvecklingen på elfordonssidan, inte minst vad forskningen redovisar. Häromdagen skrev man om Afrika och elfordon. Eftersom jag nyligen kom hem från Uganda tänkte jag att det kunde vara intressant att återge vad forskningen hittat och jämföra lite med mina egna intryck.

Boda-boda i trafiken
Bensinstationer erbjuder regnskydd

Boda-boda är vanliga
En av de forskningsrapporter som nämns i OmEV:s nyhetsbrev (se länktips nedan) handlar bland annat om studier av situationen i Uganda för elfordon. Rapporten slår fast att finansieringskostnaden för olika fordon är dominerande. Man skriver: ”Att låna, leasa etc. ett eldrivet fordon under dess livslängd beräknas alltså bli minst lika dyrt som själva inköpskostnaden. ”  Detta kan jag bekräfta. I Uganda är det vanligaste transportmedlet en liten motorcykel, som självfallet är bensindriven. De kallas boda-boda och är det dominerande transportmedlet i Kampala. Det går minst 10 MC:s på varje bil. Och trafiken i huvudstaden Kampala är därmed något otroligt komplicerad, med tvåhjulingar som kryssar sig fram som myror mellan bilar som står i kö, länge.

Persontaxi som många använder
Det är hjälmtvång, som många efterlever

Finansiering
Jag frågade en lokal ugandier hur mycket en motorcykel kostar och fick egentligen inget konkret svar, utan mer ett svar som gick ut på att de som kör som bud- och persontaxi hela tiden betalar en stor andel av sina intäkter till den som finansierat fordonet. Och de siffror som nämndes innebär att den som kör omkring med en bensin-MC betalar det dubbla priset för sitt fordon inklusive den ränta långivaren ska ha. Pengar är dyrt och jobb och försörjning är något som de flesta vill ha. (Jag såg i och för sig endast unga män som körde boda-boda, vad unga flickor gör vet jag inte). Man kan också föreställa sig att den som finansierar en boda-boda-MC även äger fordonet för att säkerställa att pengarna ska komma in. Exploateringen av arbetslösa unga män ligger nära till hands att befara.

Hjälmtvånget gäller inte passagerare…

Eldrift är ovanlig
Jag såg en (1) eldriven MC under fjorton dagar. Så de finns, men är ovanliga. De laddas på bensinstationer som finns på väldigt många ställen. Under regnskurarna, som kommer ibland, passade många boda-boda-förare på att skydda sig under bensinstationernas tak.

Presidenten är över 80 år gammal
Ugandas regering har planer på att starta ett eget oljeraffinaderi, fick jag höra. Regeringen är medveten om att oljeberoendet måste minska, men man förlorar idag mycket på att den egna olja man utvinner inte kan raffineras inom landet. Därför tänker man försöka starta ett eget raffinaderi, troligen också för att göra sig mindre beroende av andra länder i dessa oroliga tider. Besluten på statlig nivå måste hantera både de kortsiktiga, de långsiktiga och de strategiska perspektiven på en gång. Man har nyligen återvalt presidenten, Museveni, på ytterligare fem år. Trots att han är över 80 år gammal uppges han vara i god form och deltar aktivt i styret av landet. Som ett kuriosum kan nämnas att Museveni bodde tre år på 80-talet i Angered. Särskilt mycket av svensk demokrati, rättvisa för HBTQ-minoriteter osv har han inte tagit till sig, snarare tvärtom.

Hälften av befolkningen är under 15 år
Hälften av Ugandas befolkning på drygt 50 miljoner människor är 15 år eller yngre. Det innebär att om tio år måste ytterligare kanske tio miljoner ugandier hitta ett arbete. Det kommer inte fungera är min gissning. När vuxna människor inte hittar ett sätt försörja sig kommer det leda till oroligheter och militären kommer troligen att tvingas ta kontrollen över mycket av samhället, är det jag befarar. Och eftersom det inte finns kollektivtrafik kommer det att bli ännu svårare att lösa transporter av gods och människor. Och att i detta virrvarr av drivkrafter och framtidshopp hitta lösningar för elektrifiering av transportsektorn måste nog tyvärr betecknas som svårt. Man kan hoppas att staten får in så mycket skatteintäkter att Uganda får möjlighet att bygga infrastruktur, vägar, spårvägar och sprida välfärden till en majoritet av befolkningen, så att samhället klarar de stora utmaningar de står inför. Tyvärr tror jag att den sittande presidenten prioriterar att någon av hans söner ska efterträda honom på presidentposten och att det är på det sättet han vill säkra makten. Oppositionsledaren i det senaste presidentvalet sägs ha flytt landet.

Vem har tillgång till el?
Så hur ska elektrifieringen av transportsystemet gå till? Och hur stor del av elen i Uganda produceras fossilfritt? Vattenkraft finns, men det är långt ifrån hela befolkningen som har tillgång till el. För tio år sedan hade bara tio procent av landsbygdens befolkning tillgång till el. Och det är därmed sannolikt åtminstone halva befolkningen som fortfarande saknar kontinuerlig elförsörjning. I huvudstaden finns el, men där bor bara ett par miljoner av befolkningen. Och Uganda är ett av Afrikas 54 länder.

Korruptionen är ett hinder
Ska världen klara elektrifiering behövs icke-korrupta ledare i de olika länderna (och att den svenska regeringen inte mutar de styrande som man gjorde i Somalia) och att länderna får hjälp att bygga ut sina elnät och sin fossilfria elproduktion. Så att förutsättningar finns för elektrifiering av transportsystemet. Det land som syns mest i Uganda är Kina, som byggt landets motorväg och som bygger andra hus, hotell och byggnader. Och Kina ställer ju inte krav på mänskliga rättigheter, så det känns säkert enkelt för de styrande att sluta avtal med Kina. USA lär inte bry sig. Och Europa har andra problem just nu. Situationen är lite dyster, kan man säga.

Länktips: OmEV:s nyhetsbrev om Afrika: https://omev.se/2026/03/17/ekonomi-och-politik-for-elbilar-i-afrika/