Maktbalansen i en demokrati handlar om att den som har makten också måste kunna ifrågasättas. Det måste finnas kritiska röster som utmanar den maktapparat folket har valt att styra. Sedan 2015 har Donald Trump argumenterat för att media som inte håller med honom är hans motståndare och hans fiender. Budskapet var ganska tydligt under valkampanjen som ledde till hans första presidentperiod och har nu under hans andra period eskalerat. Media är fienden enligt Trump. Och han använder ekonomiska påtryckningar för att få bort kritiska röster.
David Pakman är nu svartlistad Det som nu har inträffat är att de oberoende journalister som bevakar utvecklingen också hamnat i skottgluggen. (Se länktips nedan ang den lista på oberoende media, som Trump-administrationen nu på olika sätt vill tysta). David Pakman är en sådan röst, en oberoende journalist som ofta pekar på felaktigheter med den politik som Trump och hans ministrar för.
När media blir fienden är läget allvarligt Genom att göra kritiska medier till motståndare och till fiender polariserar Trump och hans administration hela det politiska samtalet. Den som inte är med Trump är emot honom och på så sätt underminerar han hela det demokratiska samtalet. Som ju måste bygga på att det finns utrymme för olika ståndpunkter, olika analyser och olika slutsatser, där det alltid finns en tolerans för olika värderingar inom ramen för en demokratisk grundsyn.
Vilka är vi? När de auktoritära krafterna börjar sortera befolkningen i ”vi och dom” och gör allt de kan för att skapa motsättningar och underbygga fördomar är risken stor att hela debatten hamnar på ett sluttande plan. Människors värde och rätt till lika behandling urholkas. Definitionen av vem som får räknas in i den snäva definitionen, dvs tillhöra ”oss”, blir en början på en underförstådd sortering av människor, som i sin förlängning bara kan leda till mer konflikter.
Vi har en del att vara mindre stolta över När mänskliga rättigheter underordnas andra principer på ett strukturerat sätt får vi system som apartheid i Sydafrika eller hur palestinier på Västbanken behandlas av ”bosättare” på ett förminskande och orimligt sätt. Vi kan också fundera på den inte alltför hedrande politik som under lång tid gällde i Sverige. Samernas ställning, hur resandefolket behandlades och hur andra minoriteter behandlats genom århundradena är inte särskilt hedrande exempel på hur makten valt att definiera minoriteters rättigheter. Och fortfarande hävdas det från nationalisterna att samer inte är ”riktiga svenskar”, underförstått de ska fås att acceptera andra villkor än majoriteten.
Kräftgången kan handla om människovärdet Liberalernas kräftgång i den svenska opinionen kan mycket väl hänga samman med hur Tidö-samarbetet illustrerar hur SD fått sätta sin prägel på samarbetet och därmed graderat mänskliga rättigheter i tydlig motsats till en genuint liberal inställning, där människans värde är okränkbart.
Hönsgård. Det är det man kommer att tänka på när fyra år med Kristersson ska summeras. Harpsund är en herrgård, som statsministerparet av tradition disponerar för representation och rekreation. Vissa av oss minns bilderna av ekan som roddes av sovjetledaren Chrusjitiov som var på besök 1964 och Tage Erlander satt bredvid en tolk i aktern. Det Ulf Kristersson och hans fru Birgitta Ed tycker är viktigt med Harpsund är tydligen att det ska finnas höns på plats. I alla fall de sommarveckor paret vistas på Harpsund. (Se länktips nedan om hönsgårdshistorien som pågått i flera år).
Någon annan Det är naturligtvis helt i sin ordning att även statsministerparet får möjlighet att koppla av på semestern, även om en statsminister egentligen aldrig kan vara helt ledig. Om man ska tro alla publicerade bilder på Birgitta Ed har hon också anammat idén om att ständigt vara i tjänst, eftersom hon näst intill alltid är klädd i något som kan kopplas till prästyrket. Men i fråga om höns, inredningskonsulter och vem som ska göra vilket arbete verkar det som någon annan, i praktiken skattebetalarna, ska stå för arbetsinsatser, inköpskostnader och andra utlägg.
Arbetslöshet? Omställning? Prioriteringar? Men är verkligen en hönsgård det som ligger överst på dagordningen för den som ska förväntas ägna sin vakna tid åt att leda landet? Att ta kontakt med berörda myndigheter, skriva de underlag som krävs och ordna de möten som erfordras är sådant som gör att annat blir nedprioriterat i statsministerns stab. Tid som kunde ha använts till viktigare saker. Som att få bukt på arbetslösheten, skapa förutsättningar för överenskommelser mellan industri, investerare och myndigheter inom områden som kräver snabba åtgärder. Den omställning av näringslivet som måste ske blir både bättre och mer konkurrenskraftig om den sker frivilligt istället för som ett resultat av senfärdighet och andra aktörers agerande.
Det är bråttom att hitta nya sätt att redovisa ekonomi Resursfrågorna ligger hela tiden som outtalad komplikation inom ramen för det rådande ekonomiska systemet. Vi kommer inte kunna fortsätta att tömma jordskorpan på material och resurser, utan måste hitta sätt att återanvända material och produkter. Och då måste de ekonomiska styrmedlen dra i rätt riktning. Exempelvis behöver vi hitta mer moderna och rättvisande sätt att redovisa ekonomisk verksamhet. Allt detta borde ligga högst upp på en statsministers agenda, för att säkerställa att Sverige behåller en position som en modern välfärdsstat även när vi bytt system.
Galet Men istället ägnar statsministerparet sig åt en hönsgård och låter sina tjänstemän ägna dyrbar arbetstid åt att reda ut hur hönsgården kan komma på plats. Eller organisera luxuösa inredningsinköp (se länktipset nedan). Det är därför ordet hönsgård blir så träffande och illustrativt. Och galet, lockas man nästan tillägga med tanke på tuppen som säkert hör till.
Magdalena Andersson talar ofta om breda överenskommelser. För hon inser att vissa statliga åtaganden kräver längre tid än fyra år. Och hon vill också, tror jag, markera mot SD. Att det är de andra partierna hon vill hitta en överenskommelse med. Sannolikt försvaret, NATO, energifrågor, upprustning av järnvägar och andra viktiga satsningar som Sverige står inför. En del av hennes tanke handlar nog också om att eliminera vissa frågor från valrörelsen.
Formulera liknande breda överenskommelser Det som man skulle önska är att det också var självklart för den nuvarande oppositionen att formulera liknande tankar kring Public Service (som ju Tidö-gänget vill krympa), och om folkbildningen, studieförbunden och hela det ekosystem som civilsamhället är så beroende av för att hela Sverige ska leva. Biståndspolitiken skulle också må bra av långsiktighet. Det är inte Benjamin Dousas ”gåva” till korrupta somaliska politiker för att få dem att ta emot utvisade flyktingar som är den klassiska svenska biståndslinjen. Det finns decennier av viktigt arbete för andra länder som behöver återupptas. Om inte annat så för att restaurera Sveriges anseende i världen. Och svenska folket vill inte ha koncernskolor som plockar ut vinster ur skattefinansierade intäkter.
Mänskliga rättigheter eller ”stram” politik? Humanitet är ett ord som hamnat i skuggan av allt annat. Anständighet. Mänskliga rättigheter. Det var förr självklara punkter i ett partiledartal. Nu ska man tala om hur ”stram” man är, ett annat ord för omänsklig. Det är omänskligt att sätta 13-åringar i fängelse och tro att de kommer ut som personer som har en chans att få en anställning och ett anständigt liv.
Olika kvaliteter Magdalena Andersson är säkert duktig i nationalekonomi. Men hon är nog inte lika van förhandlare som Stefan Lövfén. Han förstod och hade lärt sig att uppskatta olika svar på en fråga. Mitt intryck är att S nuvarande partiledare är van vid en slutsats i nederkanten av det kalkylark hon tittar på. Man har olika kompetenser. Och Magdalena Andersson är säkert duktig på vissa saker. Men att hantera olika svar på samma fråga är mer osäkert om att hon gillar. Det finns alltid minoriteters perspektiv att ta hänsyn till. Majoriteten har inte alltid rätt. Låt oss hoppas att de breda överenskommelserna återställer sådant som tidigare spelade stor roll för svenskarna och för andra berörda.
Boende är en mänsklig rättighet En fråga som berör alla är hur vi bor. Med Tidögängets nya lag om andrahandsuthyrning kommer vem som helst kunna flytta in och bli granne med dig. Fastighetsägarna och BRF-föreningarna får små möjligheter att förhindra att lägenheter används för tillfälliga (drog)lager, för möten, för kriminella, som vapenförråd osv. För att inte tala om hur svårt det blir med soprum och källsortering plus den otrygghet det innebär att inte veta vem som egentligen är min granne. Det är dags för ett rejält omtag i bostadspolitiken. Det är en mänsklig rättighet att bo bra och tryggt. Inte minst på äldre dar. På det området får en ny regering gärna agera med åtstramningar. Marknadstänket och vinstjakten leder enbart till problem.
Hur vi tar hand om våra lägenheter, fastigheter och bostadsområden spelar stor roll för hur samhället utvecklas. När människor trivs och vill bo kvar skapas en stabilitet, som är svårt att ersätta med andra åtgärder. Hur uppstår känsla av tillhörighet och sammanhang? Det har att göra med en slags underförstådd förståelse för ett områdes karaktär och möjligheter, hur platsen resonerar med den egna upplevelsen. Det finns problemområden som behöver hjälp att bli mer omtyckta och uppskattade. Den 28 maj tog jag del av tre projektexempel som alla på lite olika sätt försöker hantera behovet av att framtidssäkra de utsatta bostadsområdena.
Tre intressanta exempe4 Shift Sweden ordnade ett webbinarium, där man släppte fram Botildenborg i Malmö att berätta om hur källare kan bli gemensamma kök. Ett annat projekt försöker hjälpa till med finansieringslösningar för de fastigheter som står inför stora renoveringsbehov och ett tredje projekt handlade om hur ett gammalt utdömt värmeverk i Bredäng gått från att vara ett problem till att bli en lokal resurs och ett nav för både kultur och boende. (Länktips, se nedan).
Från källare till kök De tre exemplen visar hur viktigt det är att skapa utrymme för utveckling vid sidan av det formella ansvar som normalt kommuner och allmännyttan tar. Och att det ofta är civilsamhället som har idéer och ser möjligheter. I exemplet med källare som gjordes om till kök handlade om att se möjligheter med outnyttjade lokaler och ana värdet av mötesplatser med en grundfunktion, där man också skapar nyttiga livsmedel tillsammans. Det är viktigt att säkerställa att ventilation, vatten och avlopp, värme och ljus liksom arbetsplatser fungerar rent tekniskt, samtidigt som det säkerligen är avgörande att de boende själva får sätta sin prägel på det som organiseras. Den ömsesidiga tilliten måste byggas upp och utvecklas. Den skapar meningsfullhet och bidrar till att möjliggöra ett långsiktigt fokus.
Östersundshem satsar på andelsägande Ett annat exempel fokuserade på hur andelsägande skulle kunna skapa en finansiering för nödvändiga renoveringsbehov, samtidigt som det bidrar till att få de boende att investera i ett mer långsiktigt boende/ägande och därmed en viss stabilitet i bostadsområdet. Enligt den person beskrev projektet innebär det inte nödvändigtvis tredimensionell fastighetsbildning. Det tål att följas upp. Östersundshem var i alla fall väldigt intresserade av detta projekt.
Värmeverket ett nav i Bredäng Ett tredje exempel var ett gammalt värmeverk i Bredäng, som ingen ville ta ansvar för och som en kulturarbetare med bakgrund i Fryshuset i Stockholm såg potentialen i och nu har omvandlat till ett kulturellt nav för stadsdelen, där man dessutom tänker sig nittio lägenheter och att det gamla värmeverket blir en samlingsplats för människor med idéer. Så blir det sociala och kulturella spåret en brobyggare in i det hållbara.
Skapa utrymme för det nya och idéburna Alla tre exemplen illustrerar för mig hur viktigt det är att skapa former och formella ramar kring det som ligger utanför kommunens kärnuppdrag. När några vill ta initiativ och forma en hållbar framtid får inte regelverken, planarbetet eller andra hinder vara i vägen, utan det behövs tydliga undantagsregler för det som ska kunna ta form och som inte drivs av kommersiella intressen.
Även torgen kan skapa trivsel Häromdagen var jag också på Handelsrådets spaningsseminarium, där Göteborgslokaler berättade om hur man tagit tag i Vårväderstorget i Biskopsgården och Hjällbo torg (båda är utsatta områden) och med relativt enkla medel skapat en miljö som är inbjudande och positiv. Kvalitet och trivsel kanske är ännu viktigare i just dessa områden, där annat saknas.
Självklart finns det alltid mer än en sida av en berättelse om en människa som ska utvisas ur Sverige. Det som framkommer i artikeln (se länktips nedan) är emellertid så pass allvarligt att det behöver belysas. Vill vi verkligen ha det så här? Är det rimligt på ett mänskligt plan? Är det överhuvudtaget bra för Sverige att vi låter Tidöregeringen, i praktiken SD, styra migrationspolitiken?
Det räcker inte att sköta sig, att jobba och betala skatt Abbe arbetar sedan många år med att stycka kött. Han har fast anställning och alltid skött sig, betalat skatt och varit en uppskattad medarbetare. Han har varit 18 år i Sverige. Det framgår inte ur artikeln hur många gånger han har överklagat olika beslut, men sannolikt har han testat alla vägar för att få stanna. Vilket inte är orimligt. På vilket sätt blir Sverige ett bättre land om Abbe skickas till Västbanken?
Finns Palestina som fungerande land? Myndighetens kommentar till Abbes fall handlar om vilken typ av ansökan han gjort. Vill man arbeta i Sverige ska ansökan göras från hemlandet, heter det. Och utvisas han nu måste han stanna utanför EU i två år, sägs det också i artikeln. Finns Palestina överhuvudtaget som land? Stora delar av Västbanken är ju ockuperad av s.k. bosättare, där palestinier fördrivs från sina hus och sina odlingar av beväpnade ockupanter. Abbe har dessutom inget pass. För 18 år sedan kanske han hade ett, men passens giltighet är ju fem eller tio år. Så hur han ska kunna utvisas utan pass är ju en delfråga. Och om Palestina är ett säkert och fungerande land att vistas i. Här lite om Palestina/Västbanken idag:
Ur Wikipedia – drygt 60 procent av Västbanken står helt under israelisk kontroll och i området finns 250 godkända och icke godkända bosättningar, där palestinier fördrivs från sina hem och sina odlingar.
Stram tycks betyda inhuman Någonstans blir hela situationen orimlig. Häromveckan handlade det om en 95-årig multisjuk kvinna som vistats tjugo år i Sverige och skulle utvisas. (se länktips nedan). Och nu en uppskattad kollega på en arbetsplats, en man som gör rätt för sig och bidrar till samhället. Var finns de omständigheter som gör att regelverket inte alltid kan tillämpas? Är detta vad Tidögänget kallar ”stram” politik vill jag inte använda ordet stram mera. Stram tycks betyda orimlig, omänsklig och osvensk.
Provocera fram upplopp? Som tur är finns det möjlighet att byta regering i september och på ett rimligt sätt skapa utrymme för undantagsregler i väntan på en genomarbetad, och av lagrådet godkänd(!), ny lagstiftning. Att skada människor och att skada Sverige kan inte vara innebörden av ”stram” politik. Tilltron och tilliten skadas och det är naturligtvis det som de extrema krafterna gärna uppmuntrar. När besvikelse övergår i frustration och frustration övergår i protester ser de auktoritära sin chans att ”slå ner” på upprorsmakarna. Hur det kan gå till med beväpnade styrkor på gatorna har vi sett i ICE-experimentet i USA. Och historiskt med Gestapo.
Det här mötet har inte ägt rum. Både texten och bilderna (se länktips längst ner) har någon fabricerat, kanske med hjälp av AI. Men när man läser referatet så slås man av några tydliga detaljer som avslöjar att allt är påhittat. Det nämns ingen plats eller datum där mötet ska ha ägt rum, det står heller inte vilket TV-bolag som skulle ha sänt eventet eller vad moderatorn hette som skulle moderera samtalet. Allt är påhittat. Men texten har ändå ett visst värde, märkligt nog.
Det diplomatiska språket är mycket mer subtilt Det som refereras är till stora delar rätt i sak. OM Kanadas premiärminister Mark Carney hade sagt det som återges skulle många tänkande människor kunna ställa sig bakom hans uttalande. Men allt är påhittat. Carney har inte sagt detta. Bland annat för att det diplomatiska språket förutsätter viss form. Man undviker att genera sin motpart, man söker inte konfrontation, utan betonar vid ett fysiskt möte de detaljer som man är överens om. Kritiken lindas in i subtila formuleringar och mångtydigheter. Ibland är det sådant som INTE sägs som blir den bestående kritiken. Eller ett handslag som signalerar något.
Även det påhittade kan ha ett värde Mycket av det som Mark Carney således inte har sagt till Donald Trump är sådant som Trump och trumpisterna skulle behöva höra. Därför är det ändå motiverat att återge delar av den text som är falsk, men ändå innehåller sanningar.
Fritt översatt från texten, som är fejk ”Många av de utvecklade länderna har stärkts av människor som kommit hit i jakt på möjligheter, värdighet och trygghet. I det formella politiska samtalet diskuteras och ifrågasätts en del människor – människor som bär på samma förhoppningar som formade och byggde våra länder starka.” Och: ”Riktigt ledarskap mäts inte i hur effektivt det går att skrämma människor. Ledarskap mäts i om människor känner sig skyddade, respekterade och sedda. Ett land blir inte svagare för att vi väljer medkänsla. Det blir svagare när rädsla ersätter medmänsklighet som fundament i det offentliga livet.” Och: ”Om vi slutar att se andra människor som jämlikar förlorar vi steg för steg vårt eget människovärde.”
Vi får inte resignera En intressant reflexion blir naturligtvis hur vi lär kommande generationer att inte rycka på axlarna åt allt som publiceras, utan lära dem att förstå skillnaden mellan sanning och lögn och att vara källkritisk. Nästa gång kanske samma källa sprider propaganda för något som styr utvecklingen i en oönskad riktning. Vi måste se upp med resignation och passivitet. Hopplösheten är de auktoritäras vän.
Varför är nuvarande näringsminister så tyst? Här har några Norrlandskommuner möjlighet att gå i bräschen för ett förnybart fartygsbränsle och har uppenbarligen hittat en skala på tillverkningen som skulle kunna bli lönsam. Men staten bryr sig inte. Att starta tillverkning av bränsle går inte att genomföra i alltför småskalig produktion om det ska bli lönsamt. Och staten borde ju vara väldigt intresserad av att säkra arbetstillfällen och tillverkning i Norrland. Kanske genom att finnas med i den känsliga fasen, där olika intressenter ska bedöma hur riskfyllt projektet är och hur staten ser på projektet.
Prioriteringarna tycks tydliga Jag kan inte projektet på detaljnivå, men det känns märkligt att Sveriges ledande position på detta område inte tas till vara bättre. Tidö-regeringen har väldigt tydligt visat att man inte vill prioritera klimatarbete, utan hellre lyssnar på lobbyisterna från fossilindustrin, sänker priset på petroleumprodukter och låser fast oss och världen i fel beroende av en råvara som både är dyr och klimatskadlig.
Nu oroar man sig i Örnsköldsvik och Sundsvall Nu tvingas bränsletillverkaren Liquid Wind i konkurs och det skapar naturligtvis problem för ett antal kommuner i Norrland. (Se länktips nedan). Men omställning till ett fossiloberoende samhälle är inget som Tidö-regeringen prioriterar.
Unicef har släppt en rapport om hur bra kommunerna i Sverige är på att inkludera barnperspektivet i olika beslut. Inte oväntat är det moderatledda kommuner som hamnar allra lägst i rankingen. Och när exempelvis reportar på TV4 intervjuar ett kommunalråd om detta tycker denne, Sven Gustafsson i Haninge, att det är passande att skryta om hur bra han har lyckats. Gustafsson visar tydligt hur lite han förstår eller bryr sig om barnens villkor. ”Välmående kommuner med låg skatt hamnar ju alltid lågt ner på sådana här rankingar.” För Gustafsson blir det självklart att välmående kommun betyder låg kommunalskatt. Inte att kommunens alla medborgare har en rimlig och rättvis tillgång till kommunal service
Kommunen borde ge alla rimliga förutsättninga4 Lisa Ivarsbacke på Unicef beskriver de kommuner som hamnar lågt ner på listan på följande sätt: ”De har färre utbildade lärare och kortare öppettider på biblioteken”. Det ger ju naturligt sämre förutsättningar för barn att lyckas i livet oavsett om barnen växer upp i ”välmående” hem eller i hem som har sämre förutsättningar att ge barnen en trygg uppväxt. Unicef har jämfört hur kommunerna satsar på förskola, grundskola, socialtjänst, fritid och kultur och jämfört personaltäthet, utbud, fritidsaktiviteter och tillgång till bibliotek, fritidsgårdar m.m. Märkligt nog, eller inte, ligger de många av de lågt rankade kommunerna i närheten av Stockholm.
Välmåendet bygger på personalminskningar I Haninge kommun, där nämnde Gustafsson styr, har simskolan gått från att vara gratis för tio tillfällen till att kosta 300 kronor för fem tillfällen. Det är långt ifrån alla som har råd med det. Och fritidsgården i Jordbro, en del av Haninge, har reducerat sitt öppethållande till fyra dagar i veckan, från att tidigare varit öppen alla dagar. Det blir självklart billigare, färre personal och ”välmående” enligt Gustafssons definition. Samtidigt som oroliga föräldrar förstår att målgruppen unga riskerar att hamna i dåligt sällskap när de inte kan vistas på sin fritidsgård. ”Välmåendet” handlar bara om pengar, inte om ett fungerande samhälle.
Man sviker de svagaste Personalminskningarna i Haninge är extrema. Det går 37 barn på en förskolelärare i de utsatta delarna av kommunen. Välmående Haninge lägger grunden för ett samhälle som riskerar spåra ur. Och det bryr sig inte Haningemoderaterna om. Att minimera utgifter är tydligen det som är viktigast för vissa högerpolitiker, så att de kan skryta om hur ”välmående” kommunen är. Även om det sker till priset av ökad splittring och ökad risk för kommande sociala problem.
Tidöregeringen har på kort tid försämrat Sveriges innovationskraft och attraktivitet för att locka hit studerande och forskare. Universiteten, företagen och i förlängningen hela samhället förlorar på att Kristerssons regering nu genomför det ”paradigmskifte” som har sin bakgrund i SD:s krav på att vissa personer (egentligen oavsett vad de gjort) ska lämna Sverige och ses som icke önskvärda. Men låt mig börja i en annan ände.
En erfarenhet från Tyskland På 80-talet bodde jag tre år i dåvarande Västtyskland. Jag hade arbetskamrater som då och då gick till en Bierstube för att umgås efter arbetet. Man satt vid långbord och ölsejdlarna var precis som man kan föreställa sig. Stämningen var god, min tyska var någorlunda och det gick att hänga med i snacket. Ändå tills någon sa något som gjorde att alla gapflabbade och jag satt som ett frågetecken. Vad var det som var så roligt? Vad var det som jag inte fattade?
500 företag svarade på en enkät Svaret var att skämt ofta handlar om gemensamma referenser och att bara säga precis så mycket som krävs för att alla andra ska fylla i resten själva. Att bokstavera ett skämt hela vägen blir inte lika kul. Effekten blev att jag insåg att det var något som jag inte förstod. Jag kom att tänka på dessa upplevelser när jag lyssnade på ett frukostseminarium den 5 maj 2026 arrangerat av CMB hos en av deras samarbetsparter, Platzer. Temat var mångfald och inkludering med utgångspunkt i en ny rapport från PWC. (Se länktips nedan). Åsa Ahlin från PWC redogjorde för huvuddragen av rapporten ”Näringslivet: Mångfald och inkludering 2026” som i sin tur byggde på svar från 500 svenska företag och hur de ser på mångfaldsfrågor m.m.
Några siffror ur rapporten Hälften av företagen anser det viktigt att tillföra synlig mångfald i sitt företag. Samtidigt använder 2 av 3 företag informella nätverk vid rekrytering och lika många anser att Sverige behöver mer högkvalificerad arbetskraft. Drygt 60 procent av företagen påverkas negativt av religiösa och kulturella attribut, samtidigt som 30 procent av företagen anser att näringslivet har ansvar att främja integrationen i samhället och ett av fyra företag vill stärka mångfald och inkludering på arbetsplatsen. Det som framträder är ingen enhetlig bild. Det återstår mycket att göra, men på en övergripande nivå drabbas utvecklingen i Sverige kraftfullt och snabbt.
Talare under CMB-seminariet
Fel efternamn stänger dörrar Under seminariet fick vi veta att många företag speglar sig själva i sin rekrytering och därmed inte ser värdet med en bredare rekrytering av erfarenheter, bakgrund och kompetenser som också ger en tydligare dynamik i företaget. Detta gör att möjligheter missas. Samtidigt finns det självklart gränsdragningar att vara mån om, exempelvis vilka villkor som är rimliga för att anställa någon som har dömts för brott och om det är rimligt att acceptera fortkörningsböter eller andra förseelser.
Övergången från studier till yrkesliv togs upp Carina Bohm från CMB kunde berätta om hur studenter från Chalmers kan ha olika svårt att få jobb, beroende på hur rekryteringen går till. Den med fel efternamn kallas sällan till jobbintervju, och får därmed färre jobberbjudanden. En väg ut ur detta skulle kunna vara att anonymisera ansökningar, så att inte kompetenser sorteras bort bara på namnet.
Ett stort slöseri Amad Raja från Västsvenska Industri- och Handelskammaren menade att Sverige inte har råd att exkludera folk på grund av kulturell bakgrund eller att namnet upplevs som en begränsning. Hälften av akademikerna med utländsk bakgrund är antingen arbetslösa eller överkvalificerade, fick vi höra. Ett enormt slöseri med de investeringar i utbildning som gjorts, förutom att det på en personlig nivå måste upplevas frustrerande att inte få jobba med det man kan.
Från 50 till 5 procent på fyra år Carina Bohm kunde komplettera med en intressant detalj från den akademiska världen. För fyra år sedan var hälften av alla mastersstudenter på Chalmers från andra länder än Sverige. När man senast jämförde siffrorna handlar det nu om 5 procent. Studenterna är aktiva på sociala medier och känner snabbt av hur villkor och samhällsanda förändras. Sverige lockar inte längre de duktiga och ambitiösa studenterna på samma sätt som före Tidöregeringens ”paradigmskifte”. Att motiven för att inte välja Sverige påverkas av både ekonomiska och sociala faktorer ska naturligtvis inte glömmas bort. Men effekten är förödande.
Den pågående debatten är ett jättestort problem Amad Raja från Handelskammaren bekräftade bilden och sa att ”debatten om medborgarskap och utvisningar är ett jättestort problem”. Han tyckte också att det är märkligt att företagen i sin rekrytering inte bättre speglar hur samhället ser ut. Det handlar om hur Sverige ska ta vara på kompetenser och kunna utvecklas. Sverige utvecklas bättre när vi tar tillvara alla mänskliga resurser och matchar utbud och efterfrågan.
Alla som anställer vill se en bra CV Carina Bohm nämnde också helt kort balansen mellan kvinnor och män och hur HBTQ-frågorna hanteras. Det räcker att se hur fördelningen ser ut på företagens VD-stolar och i ledningsgrupper. Pfatzers Johanna Hult-Rentsch tog sitt eget företags metod att aktivt rekrytera sommarvikarier och praktikanter som exempel på hur man kan lotsa in nya personer i företaget. Carina Bohm nämnde att insteget på arbetsmarknaden ofta blir ett problem. Företagen tittar ju inte enbart på formell utbildning utan vill se referenser, arbetslivserfarenhet och en intressant CV hos den man anställer. Detta leder till nyexaminerade ofta tar enklare och lägre betalda jobb för att skaffa sig den förståelse för arbetslivet som krävs. Och får då en lägre lön än vad deras utbildning skulle kunna motivera. Jag hörde också från en person med bakgrund i läkemedelsindustrin i Mölndal att den forskningsintensiva industrin är synnerligen oroade över utvecklingen.
Definiera personalens kännetecken underifrån Min egen slutsats blir att det inte räcker att mäta på olika slags parametrar för att skapa en mångfald. Det blir till slut lika intressant som att mäta hur många som är vänsterhänta eller hur många som är GAIS:are. Istället för att ”uppifrån” kategorisera de anställda utifrån olika mångfaldsparametrar borde man testa att låta varje anställd och potentiellt anställd själv beskriva sig med fem eller tio karaktäristiska drag. När dessa egenformulerade kännetecken sorteras och struktureras kommer ett mönster kunna träda fram, som på ett helt mer oförutsägbart sätt speglar vilka ”vi” är. Varje försök från ledningen att beskriva personalen objektivt riskerar att bli en fälla, där förutfattade meningar och fördomar lätt kan sätta en sorts begrepp eller etikett före andra.
Nu måste universiteten och företagen agera Och för att knyta ihop tanken med min inledande anekdot är det troligen viktigt att få klart vad olika anställda tycker är roligt. Kan man skratta åt samma saker stärks sammanhållningen och vi-känslan. Men allra viktigast är att universiteten, svenska företag och andra kloka personer nu tydligt markerar mot Tidögängets skadliga politik, som snabbt raserar det som tar många år att åter få tilltro till: att Sverige är ett bra land att studera och forska i och ett land som tar till vara mänskliga resurser. Varför låter svenska företag Timbro och Svenskt Näringsliv ägna sig åt det självskadebeteende det handlar om, när de applåderar ”paradigmskiftet”?
För att uppnå fred måste vi tala om freden. Så formulerade sig Alexander Stubb, Finlands president, vid ett toppmöte 2024 om Ukraina där cirka 100 länder var representerade. (Se länktips nedan). Egentligen är det väldigt enkelt. Ju mer vi samtalar om hur fred kan uppnås desto större är sannolikheten att vi kan åstadkomma fred. Det de auktoritära ledarna vill få oss att tro är att vapenmakt och konflikter är de sätt som står till buds. Påhejade av vapentillverkare och andra investerare, som naturligtvis gläds åt att försvarsbudgetarna i många länder nu höjs. Det ger ju högre aktiekurser för de stora vapentillverkarna och potentiellt stora ekonomiska vinster för de aktörer som spelar med i detta vinstjaktspel.
London 2026 Det blev ingen fred 2024 eller 2025, men vi måste fortsätta tro på en fred. I London i mars 2026 gjordes ett nytt försök att formulera en fredsplan. (Se länktips nedan). Som det står i referatet: ”EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen betonade att Europa måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet och för Ukrainas framtid. – Vi måste sätta Ukraina i en styrkeposition, så att landet har resurserna för att kunna rusta och skydda sig, från ekonomisk överlevnad till militär uthållighet. ” Nu när Ungern har valt bort Orban finns också nya förutsättningar för europeisk enighet bakom kravet på att stötta Ukrainas framtid eftersom alternativet är att Ryssland får ett dominerande inflytande på Europas utveckling.
Bulgarien? Slovakien? Frågetecknen finns i och för sig i hur Bulgarien och Slovakien ska ställa sig, eftersom dessa länder valt ledare som i varierande grad har uttryckt sig nationalistiskt och mer positivt till Ryssland. Gissningsvis är ländernas beroende av EU för ekonomisk utveckling så stort att man avstår att blockera stödet för Ukraina. Men skulle fler länder välja nationalistiska ledare blir till slut EU:s hållning allt svårare att upprätthålla.
Har Putin kört fast? Putin hoppades kunna ockupera Ukraina 2022, man ville försvaga EU och göra det ryska inflytandet i Europa större. I stället ledde Putins angrepp på Ukraina till att både Sverige och Finland blev medlemmar i NATO. Och att Ukraina nu påbörjat förhandlingar om medlemskap i EU. Kostnaderna för Putin blir troligen också alltmer besvärande, inte minst i antalet stupade soldater och svårigheter att få intäkter från försäljningen av fossila råvaror, liksom den isolering som Ryssland har hamnat i, där turism och liknande har tappat i betydelse.
Tidsfaktorn Men det allra viktigaste som Alexanders Stubb påminner oss om är just detta att vi måste samtala om fred för att kunna skapa fred. Och det måste få ta tid. Krig startas oftast blixtsnabbt. Freden byggs långsamt.
