Alla talar m AI. Hur AI kommer att förändra arbetsuppgifter och delvis göra viss personal överflödig. Hur snabbt det går och hur bra AI tycks fungera. Det är lite som den dot-com-bubbla vi upplevde för 20-25 år sedan. Jonas Birgersson, ni vet, som fick personifiera det nya företagandet. Det gick ett tag. Vad han gör idag vet jag inte.
Vad gör vi när det mesta troligen inte stämmer? AI är i och för sig något annat och på ett sätt mer skrämmande. Vem skapar vad? Kan AI komma fram till att vi är för många på här planeten och på olika sätt agera för att vi ska använda all den destruktiva kraft som finns för att förgöra varandra? Om inget längre är sant, eller åtminstone med stor sannolikhet inte är sant, hur kommer kommer vi agera då? När ingen information längre är tillförlitlig, hur lever vi då våra liv?
Nära till ett primitivt beteende? När desinformationen och fake news blir mainstream och det som fyller våra flöden, hur lever vi då? Vad och vem blir då kvar? Om varje google-sökning ger fler felaktiga än sanna svar, hur ska vi då orientera oss? Om internet bara blir en skräpkammare för dumheter och felaktigheter, vem kan då överhuvudtaget ta ställning till någonting? När misstron tar över kommer antagligen självförsvarsmekanismerna att bli ännu viktigare. Vi går snabbt mot en kulturell stenålder, då primitiva behov hamnar överst.
Banken hör av sig…. Vi får kanske ett meddelande att ”din bank har blivit hackad och vi återkommer när vi har åtgärdat felet”. Två dygn senare återkommer banken och säger på ett märkligt stelt sätt att ”Funktionaliteten är nu återställd. Var vänlig logga in på vanligt sätt.” Skulle vi göra det? Skulle vi lita på att banken fungerar i det läget? Och hur gör vi om vi inte har pengar?
Hur långt bort är kollapsen? Jag känner att det är ett embryo till ett filmmanus jag spinner på. Som säkert redan X antal gånger skapats av någon programvara. Man är ju sällan ensam om en idé. Men hur nära är vi en systemkollaps på det område som är totalt fundamentalt: att vi kan lita på våra sinnen och den information vi får?
En vacker ballad om Rågsved 1976 Ett mer stillsamt tankespår erbjöd en Facebook-vän när han la ut Rågsved 1976 idag. En ballad om hur det kunde vara att växa upp i förorten Rågsved 1976. Skapad med text, musik och framförande av AI. Ganska övertygande, stämningsfull och stillsam, men med ett par mekaniska uttal av orden ”åkt” och ”förstad”, som avslöjar att det inte är en människa med svenska som modersmål som sjunger. Men nog är balladen fin. Tack, Erik. Länk nedan.
Länktips: Rågsved 1976, AI-genererad musikballad: här
Aftonbladet har en ledartext som jag läste idag. Och som handlar om den ”folkräkning” Tidöavtalet stipulerar ska äga rum, ett ord som troligen står med för att SD ska känna sig nöjda. Skatteverket kollar varje år upp var 5000 personer bor, sägs det i ledaren. Med den takten tar det två tusen år att räkna 10 miljoner svenskar. Läs gärna ledaren, se länktips längst ner.
Det är många som inte räknas Man skulle kunna förlänga resonemanget i ledaren genom att hävda att det finns många som inte räknas i Sverige. Som de hemlösa, de utslagna, de som kämpar mot tuffa odds av olika slag. Eller vardagshjältar som aldrig får en tanke eller omtanke. Ensamstående föräldrar som kämpar för att få tillvaron att fungera. Arbetslösa, sjukskrivna, bortglömda, utanför-systemet-personer som tas om hand av anhöriga osv. Det är många som inte räknas.
Du har bidragit till …. En annan tanke är att ”samhället” någon gång hör av sig till medborgarna och tackar för insatsen. Kanske vid pensioneringen. ”Tack för att du bidragit med X kronor till att vi byggt Y km väg, ordnat Z skolundervisningstimmar eller kunnat behandla Q patienters sjukvård under alla dessa år.” (Där X ersätts med ett verkligt belopp från deklarationer och fördelas mot snittkostnaderna för olika insatser enligt Y, Z eller Q). Eller mer stillsamt bara ett ”Tack för en värdefull insats för att göra vårt samhälle bättre”, eller vad som nu är lämpligt att skriva. Men ett erkännande, ett tack, en lite symbolisk hälsning från ”det offentliga” som faktiskt visar att den enskilda personen betyder något, att han eller hon räknas.
Hej och tack Skulle man skicka en hälsning till alla svenskar när de börjar ta ut pension skulle det i genomsnitt handla om kanske 300-400 brev om dagen. Och eftersom vi har koll på personnummer, adresser och pensionsutbetalningar skulle väldigt mycket kunna automatiseras. Till och med brevets text skulle ganska lätt kunna justeras så att varje person tilltalas med sitt förnamn. Ungefär som mer riktad reklam redan gör. Man skulle t.o.m. kunna kanalisera dessa utskick via en grupp motiverade frivilliga, som skulle kunna handskriva en hälsning på varje kuvert. Fler är det inte.
Ett tidsdokument Några skulle till och med kunna be om ett kort svar från målgruppen. ”Vad vad bäst i ditt liv så här långt?” eller ”Berätta gärna om något du är stolt över.” Så skulle vi kunna samla in folkets historier innan de försvinner. Om sådant som aldrig blir nyhetsrubriker, skandaler eller löpsedlar. Men som sammantaget skulle kunna bli ett tidsdokument över vårt samhälle. Och alla skulle få en känsla av att betyda något. Att räknas med.
Klimat- och miljöministern i den nuvarande regeringen satt i SVT:s 30 minuter igår och höll fast vid sitt påstående att hon har en plan och att Sverige ska klara klimatmålen. Jag kan inte påstå att hennes ”plan” för att nå målen känns övertygande. SVT skulle kunna använda ett annat format för att skapa klarhet i hur våra makthavare resonerar.
Använd det diagram som finns SVT skulle kunna visa och förklara för tittarna att det finns en grupp forskare som ägnat sig i snart tjugo år att identifiera var gränserna går för hur mycket människan kan påverka planetens olika system utan att jämvikten går förlorad. Det finns ett antal planetära gränser, kan man förklara, som vi behöver hålla oss inom för att inte olika system ska kollapsa. Och så kan man visa den här bilden som bygger på det som Stockholm Resilience Centre (SRC) brukar visa.
Bild baserad på diagram från Stockholm Resilience Centre
Förklara varje del lite kort Därefter kan man förklara för publiken hur forskarna sammanställt olika rapporter och på så sätt fått fram sammanvägda mätvärden om hur bra eller illa det står till. Så kan man visa den här bilden, helst steg för steg så att det blir tydligt. Kanske börja med ozon-skiktet och så gå varvet runt. Det finns, kan programledaren sammanfatta, all anledning att vara orolig. Vi har klimatet som skenar, vi har alla dessa olika överskridna gränsvärden som riskerar att drastiskt förändra planetens tillstånd. En miljon arter hotas just nu av utrotning, för att ta ett exempel.
Aktuell bild från Stockholm Resilience Centre
”Vad ställer du nu för fråga?” I studion sitter nu miljöministern och ser samma diagram som tittarna ser. Och får frågan från reportern: ”Vilken fråga ställer du till forskarna när du två gånger om året får den här dragningen? Vad är din första fråga till forskarna på Stockholm Resilience Centre?” Och med stor sannolikhet kommer en fråga om noggrannhet, avvikelsesiffror och hur många studier som rapporteringen vilar på samt om forskarna är försiktiga som IPCC, eller radikala som andra organisationer eller om man har tolkat värdena relativt neutralt. Och programledaren var beredd på denna fråga och har gett SRC:s svar. Så programledaren kan upprepa sin fråga: ”Vad är din första fråga till forskarna?”
Det blir mer nära verkligheten Tanken med detta upplägg är naturligtvis att flytta in de avgörande frågorna in i en kontext som blir mer verklighetsnära och tydlig för publiken. Vad vill en minister veta när forskarna uppdaterar ministern om läget? Och indirekt naturligtvis förutsätta att ministern vill bli och blir uppdaterad ett par gånger per år om hur allvarligt läget är, kanske tillsammans med GD och sakkunniga på Naturvårdsverket, så att deras kunskap vävs in i diskussionen med forskarna. För det är väl så det går till ????? Om inte är det en skandal.
Ännu en variant – med dramatisering och rollspel Detta upplägg borde vara intressant för tittarna. Det är svårt att veta exakt vad ministern kommer säga, men egentligen oavsett svar finns det intressanta följdfrågor. Ett ytterligare avancerat sätt att åskådliggöra det beslutsunderlag som ministern har är att dramatisera hela mötet. Ha en inspelad sekvens med några skådespelare som agerar minister och representanter på ett tänkt rapporteringsmöte. Och dramatiserad framställning där SVT pausar dramatiseringen precis innan ministern i det tänkta manuset ska ställa sin fråga till forskarna. Och i intervjun i studion fråga den ”riktiga” ministern vad hon tänker fråga och jämföra den frågan med dramatiseringens fråga. Det borde kunna bli ganska intressant TV.
Nu får tittarna själva bedöma vad som är möjligt Genom att flytta in gränssnittet mellan verkligheten och politiken i TV-rutan blir det mycket tydligare vilka kunskaper de besitter och vilka värderingar som vägleder politikerna. På köpet blir även medborgarna / tittarna uppdaterade på samma sätt som politikerna och får en förståelse för hur lätt eller svårt det kan vara att hitta en framkomlig väg för att hantera vår tids utmaningar. Och det kanske allra viktigaste: Inte slentrianmässigt fråga politikern hur hon tolkar diagrammet utan just få veta vad är det ministern ställer för frågor till forskarna. Där blir det plötsligt mycket tydligare var ministern står, hur mycket hon känner till och vad hon har för agenda för sitt agerande.
Pandemin blev startpunkten för en kris, som förstärktes och fördjupades av Putins krig, av ett tvärstopp i Suezkanalen, av snabba energiprisförändringar, räntehöjningar, inflation och en allmän oro för utvecklingen. Handeln ställdes inför multipla utmaningar när både leverantörsledets punktlighet och kundernas beteenden snabbt förändrades. Business-as-usual blev snabbt business-as-unusual. Förändring och kaos blev det nya normala. Högskolan i Väst har forskat på hur handeln hanterade ─ och fortfarande hanterar ─ detta nya läge. Den 1 februari presenterade professor Malin Sundström sina observationer och slutsatser på Handelshögskolan i Göteborg.
Kappahl och Svenska Handel deltog Vid seminariet deltog även Elisabeth Peregi, VD på Kappahl, och Henrik Ekelund, enhetschef på Svensk Handel. Den som söker på Handelsrådets hemsida kan troligen hitta en inspelning från seminariet. Jag gick dit för att uppdatera mig på hur handeln utvecklas, vilken väg handeln tar och därmed också vad utbildningsaktörer som Handelshögskolan förmedlar till blivande ekonomer i samhället. Har man kommit något steg närmare en cirkulär ekonomi? Inser man vad hållbar utveckling innebär för företag som bygger sin affärsidé på volymförsäljning? Har krisen, som fanns med i rubriken till inbjudan, fått branscherna att ompröva sina affärsmodeller?
Krisen pågår fortfarande, men man blundar för de stora… Det var intressant att notera att Elisabeth Peregi från Kappahl konstaterade att ”detta tar inte slut”. Föränderligheten och det oförutsägbara kommer ständigt finnas som en komponent i planeringen. Eller som Malin Sundström sa: Permakrisen pågår fortfarande. Men i den lista på delkriser som branscherna nu ständigt behöver hålla sig uppdaterade kring nämndes inte de största kriserna. Kanske för att effekterna ännu så länge inte påverkar de dagliga verksamheterna så mycket. Klimatkrisen nämndes inte. Och heller inte krisen för hela vårt ekosystem, där vi just nu håller på med massutrotning av arter och att i snabb takt sabotera försörjningen av vatten och livsmedel för miljarder människor. Osv.
Innovativa grepp och nya idéer Men det var ändå väldigt intressant att notera hur ( i detta forskningsprojekt) sju stora kedjor hanterade den multipla krissituation de ställdes inför. Som Henrik Ekelund konstaterade: tio års planerad ökning av e-handelvolymen inträffade på tre månader. Styrelserna ersattes i vissa sammanhang av en operativ krisledning, där även oprövade idéer togs tillvara och operativ personal på olika nivåer involverades i besluten. Flexibilitet, nytänkande och mod tycks ha präglat beslutsfattandet. En insikt om värdet av olika kompetenser hos medarbetarna tycks ha sjunkit in hos ledningarna. Kvalitet och innovativa sätt att hantera nya lägen lyftes fram.
Nya insikter De gamla lösningarna kunde inte längre användas. Malin Sundström beskrev det som att handeln traditionellt är bra på att hantera linjära förändringar, enstaka kriser och samband, men detta kaos-tillstånd var nytt. Då tänkte jag att kanske har insikten landat hos handeln att det gamla linjära systemet behöver ersättas med ett cirkulärt. Riktigt där är vi ännu inte. Men det fanns indikationer på att nya sätt att organisera handeln kommer att ta plats. Elisabeth Peregi talade om hur Kappahl ansträngt sig att hitta samverkan och ömsesidigt stöd med sina leverantörer. Insikten har nog landat att man sitter i samma båt och är beroende av varandra. Ska kedjorna överleva behöver de kunna lita på att leverantörerna överlever.
Välkommen till en kaordisk tillvaro En hel del av nytänkandet kretsade kring kombinationer av on-line- och off-line-köp. Hur utlämningsplatser och hemleveranser har blivit allt viktigare och att skrytlägen och varumärkesbyggande placeringar av spatiösa butiker i centrala citylägen blivit mindre viktiga. ”Vi ska vara där kunden är”, som Elisabeth Peregi uttryckte det. Malin Sundström satte ett ord på denna nya självorganisering och flexibilitet, som präglar handeln: man verkar i ett kaordiskt system, ett system som integrerar både kaos och ordning och som i stor utsträckning organiserar sig självt. Där finns en kärna av kvalitet, som jag hoppas handeln inte tappar bort. Att bejaka olika kompetenser i organisationen, att vara öppen och lyhörd för olika perspektiv och att ödmjukt anpassa sig till föränderlighet.
Hur ska citykärnor och köpcentra utvecklas? En viktig aspekt av seminariet var att diskutera hur stadskärnor och köpcentra påverkas av att handelns tunga aktörer nu skiftar fokus. Det är tydligt att stadskärnor, affärsstråk och köplador även fortsatt kommer att spela roll för hur handeln syns och verkar. Men det blir inte lika självklart för handeln att medverka i citysamarbeten som t.ex. Innerstaden Göteborg. Det blev lite hängande i luften om det är staten, regionen, kommunen, handeln eller någon samarbetsorganisation som ska ta täten när det gäller att utveckla cityområdena. ”Vi vill ju inte att den organiserade brottsligheten tar över”, som någon sa. Samtidigt är det oklart vems ansvar det är att stadskärnor och affärsgator är attraktiva stråk för medborgarna.
Var ska det nya testas, och på vems initiativ? Någon i publiken föreslog att en ”dirigent” får i uppdrag att hålla ihop ”orkestern” av olika verksamheter som har olika motiv och förutsättningar att synas och finnas i citylägena. Malin Sundström ville se statliga stöd och mer av regional styrning för att fånga upp de lokala skillnaderna på hur städer och köpcentra kan verka i samhället. Henrik Ekelund nämnde att kommunen har planmonopolet. Själv tror jag att det kommer att handla om att skapa förutsättningar för ombyggnad av befintliga lokaler, större flexibilitet när det gäller tillfälliga butikslösningar och att skapa en delaktighet, där ingen lämnas utanför. Enklast är att testa nya koncept i de områden, där de innovativa lösningarna enklast kan utvärderas. Hammarkullen? Rinkeby?
Insikten finns Det hoppfulla är att handeln tycks förstå att de gamla strukturerna och strategierna inte längre gäller. Det är en ständigt pågående kaordisk situation, som varje verksamhet behöver samspela i. I varje fall de verksamheter som långsiktigt har en roll i det hållbara samhället.
Hans Abrahamsson är forskare vid Göteborgs Universitet som bidrar med viktiga analyser kring social hållbarhet. Nyligen lyssnade jag till ett av hans föredrag (se länktips nedan) och där skaffade jag en av hans senare böcker, Vår tids stora omdaning, som han gav ut 2019 på bokförlaget Korpen. Nu har jag läst den boken och tänkte plocka upp några trådar som fastnade.
Att ha på fötterna Bland det första som slår mig vid läsningen är hur Hans Abrahamsson konsekvent hänvisar till de källor han använt sig av. Referenslistan i slutet av boken handlar om drygt 225 böcker och rapporter av nästan 200 författare. Närmare en definition av uttrycket ”att ha på fötterna” är svårt att komma. Synnerligen detaljerat hänvisar han till vem som påstått vad och när. Intrycket blir att opponenter får anstränga sig att hitta fel eller luckor i resonemangen. Konsekvent lutar sig Hans Abrahamsson på annan forskning, ibland sin egen naturligtvis, men också med ett imponerande tidsspann.
Kunskapsväven tar form Det kanske måste bli så, när textens centrala tema gäller något så abstrakt som social hållbarhet. Hur kan vi som samhälle agera för att stärka demokrati, delaktighet och meningsfullhet i en tid, då fake news, populism och auktoritära ledare tar allt större plats? I mina egna randnoteringar vid läsningen ser jag hur Hans Abrahamssons forskning knyter an till både Nils Björlings forskning runt platsutveckling och självklart Åsa Wikforss tankar om demokrati. Som om det fanns en tanke kring hur väven vävs. (Se länkar nedan).
Lärandet som process Det är svårt att sammanfatta Hans Abrahamssons bok om social hållbarhet. Mycket eftersom hans beskrivningar i sin tur leder till följdresonemang som bottnar i min egen erfarenhet. Men här några stolpar:
Folkbildningens unika roll
Studiecirklar med dialog
Bildning och ömsesidig förståelse
Integration som en känsla av icke-utanförskap
Medborgarskap i en segregerande tid
Sex stycken nya frågor, i all enkelhet… I mina randnoteringar ser jag också ett antal tankespår och frågor som skulle kunna vara värdefulla att utveckla. 1) Var finns dynamiken i utvecklingen, dvs vem går före och vem ska följa efter och hur blir den rollfördelningen rättvis? Alla kan inte gå i takt. 2) Är det obildningens tid vi är inne i nu, när fake news och algoritmerna styr informationsflöden och vägval? Hur möter vi obildningen bäst? 3) Hur kan vi se på motståndare så att de inte blir fiender utan medspelare i en utvecklingsprocess? 4) Kan man utveckla ett gräsrotsförankrat medborgarskap som inte utgår från nationalstaten? Hur skulle det se ut, och skulle det kunna inkludera ett åtagande för helheten? En frivillig ”skatt”? Ett löfte för framtiden? 5) Finns det något sätt att ta till vara den praktiska klokhet som beskrivs på sidan 193ff och som varje människa bär på, men som i princip aldrig dokumenteras? 6) Vad innebär det att vara människa i vår tid och framåt?
Efter nationalstaten – vadå? I ett av kapitlen i boken resonerar Hans Abrahamsson kring nationalstaten. Har den blivit för liten i en global kontext och har den blivit för stor i den lokala? Är det så att nationalstaten som den lämpligaste formen för politisk styrning, för ansvarsutkrävande, för representativitet, rättvisa, rättsskipning, utbildning, välfärd osv behöver ersättas av något mer relevant? Hur ska det gå till i så fall? Vem ska ersätta dagens (delvis bristfälliga) struktur med något annat? Brexit har blivit en tydlig och konkret symbol för dragkampen kring EU. Överstatligheten löser vissa men inte alla problem. De multinationella bolagens agenda ger oss ökad BNP, men har definitivt inget med utökad demokrati att göra, snarare tvärtom. Kapitalet kommer inte att kapitulera. Så vilka alternativ återstår? Frihetskamp? Det går sådär, kan man väl säga, om man iakttar hur beväpnade frihetslängtande grupperingar ”tagit makten” i olika länder. Det är tydligen svårt för människor att kämpa för andra människors rättvisa.
Formaliserad empati för att klara planetens gränser Ändå tror jag att det är i en formaliserad empati vägen framåt behöver upptäckas. Genom att balansera egenintresset mot andra legitima intressen måste vi lära oss att utveckla en hållbarare värld. En värld som inte dukar under för att vi inte klarar att begränsa vår civilisations utveckling inom ramarna för vad planeten tål. Forskarna har länge visat vilka planetära gränser det handlar om. Nu måste vi organisera utvecklingen på ett klokare sätt. Vi får börja med en studiecirkel.
Den som vill hålla sig uppdaterad när det gäller tekniken kring elektriska vägfordon gör klokt i att följa nyhetsbrevet omEV. Detta nyhetsbrev ger en bra bild av vad som händer på elfordonssidan. Då och då producerar de även en podd, som är värd att lyssna på. Senast intervjuade man Volvo Cars expert Annika Ahlberg Tidblad om EU:s nya batteriförordning. (Länktips se nedan).
Det litiumjon-batteri som flest använder kallas NMC Batteritekniken är helt avgörande för omställningen från fossildrivna till eldrivna fordon. EU har insett att området behöver regleras så att industrin får tydliga regler. Batteriförordningen träder i kraft nu och inkluderar ett antal datum, som fordonsindustrin har att förhålla sig till. Den teknik man utgår ifrån är det som specialisterna kallar NMC, som innebär att katoden utgörs av en (av flera olika) kombination av Nickel, (Ni) Mangan (Mn) och Kobolt (Co), medan anoden ofta består av en litiumgrafitblandning. Det avgörande är att batteriets joner kan röra sig i elektrolyten så att en last, t.ex. en motor, får ström. NMC-konstruktionen ger en bra kombination av livslängd, energitäthet och effekttäthet. Tidigare batterier för mobiltelefoner behövde inte klara lika stora effektuttag.
Teknikutvecklingen bör ha planat ut Nu anpassar EU sin batteriförordning till NMC-batterier, vilket kan göra att nya tekniksprång och andra kemiska kombinationer inom batteritekniken fördröjs. Detta är naturligtvis ett dilemma för alla lagstiftare. Man vill ha produktutveckling, men inte ”vilda västern” kring hur viktig teknik utformas . EU vill säkra upp att tillverkarna tar ansvar för sina produkter på ett rättvist sätt. För att regelverken ska landa rimligt rätt måste teknikutvecklingen ha planat ut och en slags standard ha satt sig.
Samarbeten som tar tid att bygga upp och blir dyra att avbryta Men, som Annika Ahlberg Tidblad påpekar, kan EUs förordning också få en hämmande effekt på teknikutvecklingen eftersom många av de tekniska och administrativa rutiner som branschen etablerar gör det svårt att gå utanför regelverket. Ska vissa ämnen mätas och redovisas, blir det ju logiskt att bygga strukturer och avtal med partners för att just ha koll på dessa uppgifter. EU:s förordning skapar ordning och reda och rimlig rättvisa, men den försvårar också för nya teknikval.
Tredjeparts-certifiering på G Enligt Annika Ahlberg Tidblad ligger rapporteringsansvaret hos fordonstillverkaren, inte hos celltillverkaren. Här uppstår för mig ett frågetecken. Om det är celltillverkaren som ska rapportera att man använt återvunnet material till X procent innebär det sannolikt att fordonstillverkaren måste ha exklusiva och långtgående avtal med cellverkare så att informationen kan verifieras. Inte minst gäller det efter år 2026 då s.k. batteri-pass ska börja gälla och varje tillverkare åläggs att ha tredjeparts-certifierade verifikat på sin batteritillverkning. Det låter komplicerat och inget man ändrar i en handvändning.
Lovande natriumjon-version Det är stora mängder batterier som ska tillverkas, även för andra applikationer än fordon. Forskare på Chalmers har arbetat med ett alternativ till litiumjon-batterier och tror sig nu ha hittat en mix av natriumjon-material, som ser lovande ut. Natrium finns tillgängligt på ett helt annat sätt än litium och skulle ─ om det får genomslag ─ radikalt kunna förändra batteribranschen, återvinningsbehoven och olika kostnader i samband med batteriframställning. I det läget är det ju lite märkligt om EU:s batteriförordning försvårar för teknikutveckling, som skulle vara gynnsam ur många aspekter, inte minst att få fram batterier för mellanlagring av solel m.m. Det tycks vara just denna applikation som forskarna tror blir allra mest intressant, inte som fordonsbatteri. (Se länktips nedan).
Lås inte fast oss på fel nivå Exemplet med EU:s batteriförordning, som försöker ringa in de viktigaste frågorna kring och konsekvenserna av litiumjon-battierier av typen NMC, visar att även intentionerna är bra, är det inte säkert att förordningen är optimal ur perspektivet att det är synnerligen bråttom med teknik som hjälper oss ut ur fossilberoendet. Den tanke jag har framfört några gånger är att kanske det är rollfördelningen vi ska ta som utgångspunkt. En tillverkare har idag rollen av ansvarig för sin produkt, men den rollen skulle kunna renodlas ytterligare genom att tillverkaren i varje givet ögonblick ska kunna redogöra för var ─ i detta fallet ─ batterierna befinner sig.
Gör tillverkaren ansvarig fullt ut – förbjud försäljning Dvs genom att förbjuda försäljning och tillåta för tillverkaren att tjäna pengar på andra sätt kvarstår tillverkarens ansvar för de produkter som sätts på marknaden. Hur tillverkaren ser till att produkten eller produktens eventuellt farliga ingående ämnen inte hamnar i kretsloppet behöver lagstiftaren inte bry sig om. Det blir tydligare och öppnar upp för alternativa produktlösningar och tekniksprång.
Delegationen för Cirkulär Ekonomi höll sin årskonferens den 21 november, där en hel dag ägnades åt en rad presentationer av hur det ser ut på helhets- och detaljnivå när det gäller Cirkulär Ekonomi. Kommer vi att kunna ersätta de linjära flödena med mer cirkulära?
Flera kända presentatörer Professor Tomas Kåberger, som annars mest ägnar sig åt att synliggöra hur de förnybara energislagen utvecklas, är ordförande för delegationen och ledde halva dagen. Den oförtröttlige Anders Wijkman medverkade också med en genomarbetad presentation av hur illa det är ställt med resursanvändningen i relation till vad klimat och ekosystem kan balansera. Därutöver medverkade flera företrädare för forskning, industri och myndigheter, flera av dem med inspirerande bidrag. Här några av de saker jag fångade upp, inklusive kommentarer. Formatet för denna bloggtext är aningen längre än vanligt.
Innovationer, design och andra nyckelfunktioner I sin översiktliga inledning betonade Tomas Kåberger att det i närtid hänt flera saker som tvingat både industrin och regeringar att ompröva sina tidigare ställningstaganden. Covid, plötsliga stopp i Suezkanalen och nya krig har visat hur sårbar den globala handeln är. Organiserad brottslighet använder cyniskt handeln med avfall för att göra svart ekonomi vit och för exploatering av människor och miljö. Han betonade även vikten av innovationer, av rätt typ av produkt- och systemdesign och hur viktigt det är för industrin att noga följa vad som händer på EU-nivå. Han betonade även att de nya affärsmodellerna kommer att bygga mer på samarbete och systemförhandling än tidigare. Generellt har Delegationen numera ett mer uttalat industriellt fokus.
Företagsexempel─ där bl.a. Scania sticker ut Efter ett lysande exempel med ett företag i kontorsmöbelbranschen, Recomo, och efter att ha tagit del av en presentation som synliggjorde att returplast för livsmedel kräver särskilda kvalitetskrav längs hela kedjan, blev det dags för Paulina Edblad Granholm att berätta om hur Scania arbetar med cirkulär ekonomi. Det generella intrycket är att Scania tar utmaningarna på rätt sätt. Ett exempel hon nämnde var hur Scania nu testar att ta in renoverade växellådor i produktionen. I en bisats nämndes också hur klimateffektivt det kan vara med biogas, eftersom metangasen har flera gånger så stor påverkan på klimatet jämfört med koldioxid. Att omvandla metangas till koldioxid via förbränning blir på så sätt en bra åtgärd i klimatarbetet.
Många kloka tankar Ett av de exempel Scania lyfte fram är att man ser en potential att sälja sand från sitt gjuteri, sand som idag klassas som avfall och där regelverken bromsar denna möjlighet. Begreppet avfall behöver utmanas så att man talar om restresurser med ett värde. Det handlar om tusentals ton sand som skulle kunna komma till nytta. Batterifrågan nämndes också och hur kostsamt det blir med administration och transporter av batterier. Just ifråga om batterier handlar det också om en avvägning mellan tre olika sätt att ta hand om en uttjänt produkt: återanvändning (reuse), återanvändning på ett annat sätt (repurpose) och att cirkulera som komponenter eller material (recycle). I ett projekt håller Scania även på med tjänstifiering av transporter, där det kan handla om att ta betalt per kilometer för ett transportarbete. Utmaningarna handlar här om hur initiala kostnader ska täckas och hur restvärdet ska bedömas. Nyckeln, sades det, handlar om hur funktionsupphandling ska gå till. Paulina Edblad Granholm efterlyste även fler arenor för lärande och samordning.
Några bra inspel från Electrolux Ur det som sades för lunchavbrottet vill jag lyfta det som Electrolux representant Annika Kühner nämnde om att de kunnat fastställa att ungefär sjuttio procent av kylskåpskunderna accepterar att den plast som monteras inuti kylskåpen gärna kan vara matt ljusgrå, som den blir när den är cirkulerad. Det nämndes också att Frankrike ligger långt framme när det gäller lagstiftningen kring rätten att reparera produkter. Annika Kühner berättade även om Electrolux stora framgång med funktionsförsäljning till kommunala bostadsbolag. Hälften av alla maskinbyten försvann när det var tydligare vem som ansvarade för service, underhåll och reparationer.
Bara att buga för nestorn Anders Wijkman Anders Wijkman höll en faktaspäckad presentation efter lunchpausen. På bild efter bild visade han hur kurvorna fortfarande går åt fel håll. Ett centralt budskap är att materialanvändningen ökar mer än tillväxten. Det hänger bland annat samman med effektiviteten. När fler enheter kan produceras till ett lägre styckpris ökar volymerna. Anders Wijkman betonade att vi måste analysera efterfrågan mer än tillförselfrågorna. Decoupling, som många talade om för något decennium sedan, har inte ägt rum. Tillväxten har inte frikopplats från materialanvändningen.
En åtgärdslista från Anders Wijkman
Läs listan ovan ─ den säger mycket men inte allt Ovanstående bild summerar ganska väl vad som behöver göras på fyra områden. Vi vet således vad som måste göras, men beslutshorisonten är otydlig. Vem ska ta vilket beslut på vilket mandat? Hoppet ligger väl i att tillräckligt många bestämmer sig. Att tro att dagens makthavare skulle erkänna sina tillkortakommanden är väl att hoppas för mycket? Och vilken industriledare kan ta beslut för mer än sin egen verksamhet? Hoppet ligger i att tillräckligt många vill samma sak samtidigt.
Orden betyder inte vad vi tror? Åter till konferensen. Det följde ett antal presentationer om kritiska råvaror, om EU:s batteriförordning som träder i kraft i februari 2024, om standardiseringsarbetet inom SIS, CEN och ISO och om handelns betydelse. Den som vill vet mer kan titta på den inspelade versionen av dagen, se länktips nedan. Det är värt att notera att kritiska råvaror inte handlar om, som man skulle kunna tro, sällsynta metaller eller liknande. Istället används begreppet för att klassificera hur stort importberoendet är eller hur många länder som producerar en vara. Begreppet har inget med miljörisker att göra. Terminologin är ett kapitel för sig.
Fem saker att reda ut Frågan om cirkulär ekonomi och om hur industrin och näringslivet ska hitta sin väg framåt i att bli mer cirkulära sina affärsmodeller kräver att inte bara industrin gör sin hemläxa. Här måste alla aktörer bidra med sina delbeslut på ett klokt sätt. Forskningen måste utgå från hur läget är och behöver hitta övergripande verktyg och lösningar som politiker, myndigheter och näringslivet kan använda, helst på en samordnad EU-nivå. Exempel på områden som snarast behöver uppmärksamhet: * Terminologin ─ vad menar ni med olika begrepp. Vilka begrepp behöver ersättas med andra? Kan vi ha kvar begreppet avfall, måste inte allting ses som mer eller mindre användbara resurser? * Användbara resurser ─ det som förr kallades avfall, behöver en helt ny och gemensam lagstiftning åtminstone på EU-nivå, så att allt material kan komma till återanvändning. * Rollfördelningen ─ vem har ansvar för vilka delar när det handlar om utveckling av en cirkulär ekonomi? Hur ska processerna se ut? I decennier har det talats om ”hållbar utveckling”. Det begreppet har inte gett oss en hållbar utveckling. Andra talar om omställning. När det kanske mest handlar om inställning. Vår inställning till den värld vi lever i och som snabbt håller på att föröda förutsättningarna för ett gott liv. * Ekonomidelen av cirkulär ekonomi. Lyser som vanligt med sin frånvaro. Ingen talare utmanar den rådande ekonomiska ordningen, trots att den inte fångar de värden av den cirkulära ekonomin som är helt avgörande. Ett fortsatt suboptimerande av kortsiktig, linjär vinst låser fast oss i den rådande ekonomin. Istället för vinst måste vi hitta sätt att redovisa värde, värdebevarande, värdeskapande osv. Var är alla ekonomer? ( Ett litet undantag var när tio ekonomer från Linköping den 12 oktober skrev en debattartikel i Göteborgs-Posten och just efterlyste ett nytt sätt att redovisa framgång ─ fler sådana inlägg behövs från ekonomsidan). * Insikten att vi som en konsekvens av en ny redovisning också behöver en ny moms på EU-nivå, en moms som inte låser fast oss i det linjära tänket.
Vad kan långsiktigt ingå i hållbarheten? Sedan måste vi på ett generellt plan också orka ifrågasätta de verksamheter som vi inte med god vilja kan hävda ingår i ett hållbart samhälle. När allt ohållbart är utfasat återstår de hållbara verksamheterna. Metoder för detta finns. Back-casting och genomarbetade systematiska verktyg för att mejsla ut vad som har förutsättningar att kunna bidra till hållbarheten. Mer om det vid ett annat tillfälle.
Boendefrågan är på tapeten. Det byggs alldeles för lite, särskilt nu när räntorna är höga. I genomsnitt är det två procent av bostadsbeståndet som förnyas varje år. Under flera år har bostadsbyggandet, och framför allt flerbostadshusen, koncentrerats till ett fåtal byggföretag. Det har lett till att vi har onödigt höga priser på byggande. Det finns ett flertal vägar framåt, som kan bidra till att skapa en större flexibilitet på bostadsmarknaden.
Blanda åldrarna! I Helsingborg har det allmännyttiga Helsingborgshem satsat på innovativa lösningar. Sällbo är ett exempel, som jag skrev om efter ett besök för ett halvår sedan (Se länktips nedan). Sällbo är ett samboende-projekt som permanentats och som ger merkvaliteter åt de 40 procent boende som är 70 år eller äldre samt åt de resterande 60 procenten som är unga personer. Genom att blanda kategorierna har nya möten uppstått och en social samvaro underlättas. Sällbo har många gemensamma ytor vid sidan av varje boendes egna lägenhet. Och man ordnar aktiviteter, något som är viktigt för många.
Helsingborg visar vägen även när det gäller co-living Ensamheten är gissel för många äldre. Men det har också visat sig att många unga upplever ensamhet och behöver hitta ett sammanhang. Helsingborgshem är även föregångare inom den relativt nya trenden ”co-living”, som är en modern form av kooperativt boende, där de egna rummen är relativt små och där de boende har gemensamma kök och platser att hänga på. Co-living-konceptet gör det möjligt för fler bostadssökande att hitta ett boende, I en lägenhetsyta på 150 kvadratmeter kan det bo 8-10 personer med egna små rum och stora gemensamma ytor. Det är viktigt att de formella förutsättningarna för nya boendeformer reds ut och klarläggs. Lagstiftningen får inte bromsa nödvändig utveckling.
Det löser inte allt… Klimatnyttan blir påtaglig, det blir också möjligt för fler att hitta ett attraktivt boende och även här handlar det om att bryta ensamheten och skapa mervärden. Ett frågetecken måste ändå resas när det gäller de privata och kommersiella aktörer som erbjuder co-living. Varför ska företag tjäna stora pengar på bostadsbristen? Det kanske löser boendet för en kapitalstark kundkrets med fast jobb, men hur ska fattiga studenter, arbetslösa och andra komma in på bostadsmarknaden?
Byggemenskaper för ekonomiskt svaga grupper Just detta försöker forskarna Jenny Stenberg och Jann-Henrik Kaan komma till rätta med i sitt projekt ”Bostadsinnovationer underifrån”. De vill undersöka hur kommuner kan hjälpa ekonomiskt svaga grupper att ta del i etableringen av bygg- och bogemenskaper specifikt inriktade på denna målgrupp.
Avkontorisering? Att det finns mycket att göra och testa illustreras även av det RISE-projekt som leds av Kristina Mjörner, där hon ska undersöka hur kontor kan göras om till bostäder. Det finns i spåren efter pandemin och trenden att ”jobba hemifrån” många lediga kontorslokaler som skulle kunna användas som bostäder. Vi behöver hitta flera olika sätt att lösa bostadsfrågan.
Arbetsgrupp Sedan ett år tillbaka har jag deltagit i en arbetsgrupp inom Gröna Seniorer Väst, där vi just undersöker hur bostadsfrågan kan lösas, med ett specifikt fokus på äldres perspektiv. Det kommer en rapport från det arbetet på nyåret.
Ingenjörer för Miljön (IfM) har funnits i 30 år som förening och har genom åren genomfört hundratals seminarier, föreläsningar och studieresor. Igår var det dags i Göteborg för ett fysiskt och webbsänt seminarium om hur bl.a. Åland har använt Det Naturliga Stegets (DNS) ramverk för strategiskt hållbarhetsarbete, ofta benämnt FSSD. Lisa Wälitalo, som doktorerat på just detta tema vid Blekinge Tekniska Högskola, berättade om delar av de erfarenheter Åland haft när de gripit sig an hållbarhetsarbetet. (Längst ner en kort bakgrund till IfM).
Öarna har ett försprång Det är komplext att få en verksamhet eller ett helt samhälle att bli hållbart. På ett sätt är ålänningar och andra öbor gynnade, eftersom de rimligen har en likartad upplevelse av hur de fysiska begränsningarna, ön, begränsar allt som ska ske. Transporter, energianvändning, sopor, resurser, ekonomi… allt blir tydligt avgränsat och uppenbart på en ö. De politiska skillnaderna på att ha rent dricksvatten i kranen blir näst intill obefintliga.
(1) Det är svårt att avstå att ta beslut Dynamiken i synen på verkligheten och på lämpliga lösningar blir, tror jag, en delförklaring till att FSSD inte riktigt slagit igenom i förvaltningar och styrelserum. Vi brukar se skillnaderna som en demokratisk tillgång. Men rådigheten över beslut är det ingen som frivilligt lämnar ifrån sig, tycks det som. Har man fått mandat att leda och ta beslut bär det emot att ta ett steg tillbaka och låta ”alla” i någon slags konsensusprocess komma fram till en hållbar framtidslösning.
(2) Hur ska industrin investera? En annan delförklaring till att användbara verktyg inte får genomslag är vår uppdelning i fyra-års-cykler. Det finns många beslut om investeringar och lönsamhet som kräver längre besluts- och genomförandehorisont. Men vi ser hur Tidögänget river upp mängder av beslut som togs under föregående fyraårsperiod. Vilket gör att industrin inte vet vad man ska förhålla sig till. Ska det finnas fabriker för plastpåsar? Ska det finnas många elbilar? Vill staten ha energi från havsbaserad vindkraft? Ryckigheten i det politiska illustrerar svårigheten att ta långsiktigt verkningsfulla beslut i uttalat eller outtalat samförstånd med näringslivet och andra aktörer. Ingen vet säkert vad som gäller.
Fånga systemfelen tidigt En tredje tanke som dyker upp när jag lyssnar på Lisa Wälitalos tydliga dragning är hur viktigt det vore med en motkraft. Det räcker inte att lyfta fram fördelar och det positiva med olika förslag, att motivera dem på ett tydligt sätt osv. Det behövs en motkraft, ett ifrågasättande, som systematiskt ställer rätt frågor. För att synliggöra det som ingen aktör har som uppgift att berätta om. För att peka på systemfelen innan de blir så katastrofala att media kan vinkla dem som något löpsedelsaktigt. Det behövs en röst för det osynliga, för det som ännu inte har hänt, men som borde ha hänt.
(3) Det behövs en regelbundet ifrågasättande röst Vi borde organisera en tydligare aktör, som enbart har som uppgift att ställa frågor, att ifrågasätta och att formulera problemställningar. För det går inte att lösa problem på gemensam nivå förrän alla berörda identifierat problemet och att det behöver åtgärdas. På öarna går det inte att gömma undan plastskräpet längs stränderna. Alla förstår problemet. Men att den fisk som fångas innehåller plastpartiklar är inte lika uppenbart, ens för öborna. Och inser man inte problemet blir det inte heller aktuellt att göra något åt det. Därför tror jag att det behövs tydligare röster som ställer frågor, som är de osynliga problemens advokat och som regelbundet tar upp frågor som ingen annan aktör har mandat eller intresse av att lyfta.
Bakgrund till IfM Ingenjörer för Miljön bildades, liksom Artister för Miljön, Läkare för Miljön och andra yrkesnätverk, ur en konkret tanke att olika yrkesgrupper behöver prata ihop sig om hållbarhet och hur den ska förverkligas och där FSSD:s principer kommer till uttryck. Karl-Henrik Robèrt var initiativtagare och primus motor i Det Naturliga Steget. Under flera decennier var det många företag och organisationer som tog till sig hans idéer och arbetade på att förverkliga dem.
Här en fortsättning på resonemanget om statschefen, monarkin och demokratin. (Länktips till föregående bloggtext, se nedan). Har staten och statschefen något ansvar på någon nivå? För vad och för vem i så fall? Och hur ska ansvarstagandet ta sig uttryck?
Med oss eller emot oss Statsbildningar har historiskt handlat om militärt skydd. Befolkningen fick skydd mot yttre angrepp genom att utse någon att leda dem, någon som dessutom kunde kräva in skatt och begära att stridsdugliga ynglingar inställde sig till att tjänstgöra i de stridande trupper som staten behövde för försvaret av landet. När en stat och dess ledare såg möjliga sätt att berika sig har de också historiskt ägnat sig åt erövringskrig och liknande. Men utgångspunkten var att staten och statsledningen gjorde en överenskommelse med folket: ”Betala oss så skyddar vi dig mot fienden” och i vissa fall ”anslut dig till oss så slipper du bli kallad fiende”.
Staten tar hand om dig om du ställer upp I praktiken har detta varit staters outtalade överenskommelse med sina folk. ”Vi tar hand om dig om du följer de regler vi ställer upp.” I Sverige och i praktiken alla länder har den politiska makten lierat sig med den religiösa makten. För att få folk att bete sig som man ville säkerställdes lydnad genom att hänvisa till högre makter och deras representanter. Husförhör och stupstocken på kyrkbacken var två konkreta exempel på hur man fick befolkningen att lyda. För säkerhets skull var kungen utsedd med Guds nåde. Legitimiteten blev absolut.
Dagens komplexa samhälle behöver ett mer uttalat skydd Men vilket ansvar har staten idag att skydda sina medborgare? Krig förekommer tyvärr fortfarande och när Putin anföll Ukraina valde både Finland och Sverige att söka medlemskap i NATO. Men hoten mot befolkningen stannar inte vid det traditionella invasionskriget. Vi ser staten och den politiska ledningen som en garant för den komplext sammanvävda välfärdsstatens omsorg, utbildning, infrastruktur och ekonomi. Att behålla eller stärka värdet på kronan är ett sätt att skydda medborgarna från en möjlig misär. Skatter, pensioner och stöd i olika former utgör delar av det system som vi väljer företrädare att hantera och utveckla.
Hur ser ansvarsfrågan ut? Men det blir riktigt intressant när staten misslyckas att skydda sina medborgare, när staten medvetet eller av oaktsamhet skadar sin befolkning. Vilket ansvar har staten för sina medborgares hälsa och välmående? Att ett radioaktivt moln eller en Corona-epidemi drar in över landet kanske är svårt att få staten att ta ansvar för. Men vilket ansvar har staten för myndigheters felaktiga beteende? Om staten och/eller en kommun skadar den egna befolkningen – hur ser ansvarsfrågan ut då?
PFAS-exemplet Frågan är i högsta grad aktuell. Högsta domstolen har beviljat prövningstillstånd för det fall som har uppmärksammats i media, där en lokal förening från Kallinge i Ronneby kommun hävdar att befolkningen lidit skada p.g.a. att försvarets brandskyddsvätskor tillåtits förgifta den kommunala dricksvattentäkten. PFAS kallas den kemikalie som inte bryts ner i naturen och som har visat sig kunna medföra väsentligt högre risk för olika former av cancer, försenad talförmåga hos barn osv. (Några länktips i denna komplicerade fråga, se nedan).
Statschefen borde markera att staten har brustit Staten borde rimligen ta ansvar för sina misstag, när dessa får dramatiska och drastiska konsekvenser för medborgarna. Till att börja med borde det inte vara civilsamhället och privatpersoner som tvingas driva sin sak rättsligt, med den stora ekonomiska och tidsmässiga kostnad det innebär. Det borde ligga i statens eget intresse att reda ut hur ansvaret för det skedda fördelas och om de drabbade ska ha ersättning för sitt lidande. När statens och kommunernas olika organ skyller på varandra eller på luckor i lagen bör den överordnade strukturen träda fram och driva frågan framåt. Det duger inte att olika offentliga organ skyller på varandra. Statschefen borde markera att staten på ett överordnat plan har ansvar för att klarlägga dels vad som skett, hur det kan förhindras i framtiden och hur drabbade ska kompenseras. Kungen skulle kunna, i sin roll av statschef, markera att staten faktiskt av principiella skäl behöver driva frågan vidare.
Lyft frågan till en principiell nivå Juridiken släpar alltid efter. Högsta domstolen ska ju nu pröva om det ingår i nuvarande lagstiftning att exponering för farliga ämnen i sig är att betrakta som en skada, även när samband mellan det farliga ämnet och en sjukdom inte exakt kan beläggas på individnivå. Men frågan behöver lyftas till statens – och därmed statschefens – ansvar för vad som händer medborgarna beroende på hur staten och statens organ agerar.
Ge EU mer muskler I praktiken borde försiktighetsprincipen tillämpas betydligt skarpare. Innan vi vet hur ett ämne eller en produkt påverkar vår livsmiljö bör vi vara synnerligen restriktiva i att godkänna ämnena eller produkterna. Vi borde ha lärt oss av 1900-talets blyhantering, DDT-besprutning, freonanvändning och liknande. Och vi borde verkligen ge EU muskler att få vässa lagstiftningen så att vi åtminstone här påbörjar en utfasning av de tusentals farliga ämnen som just nu förgiftar miljoner människor, många levande djur, fåglar, fiskar och insekter, ja hela vår miljö.
